Alfred Hitchcocks FåglarnaEn diskussion om olika versioner och tolkningsmöjligheter

G3

Filmvetenskap 2FV30E

Handledare: Anna Sofia Rossholm 15 hp

Examinator: Anders Åberg 2011-05-08

Alfred Hitchcocks Fåglarna

En diskussion om olika versioner och tolkningsmöjligheter

Anton Stenlund

Innehåll

1. Inledning sid 3

2. Teori och metod sid 3

3. Alfred Hitchcock sid 5

4. Filmen Fåglarna sid 7

5. Vad säger filmtrailern? sid 9

6. Camille Paglias tolkning sid 14

7. Presentation och tolkning av Daphne du Mauriers novell och förlaga sid 19

8. Det alternativa slutet sid 22

9. Sammanfattning sid 26

10. Källor sid 27

Inledning

Alfred Hitchcocks Fåglarna, denna omtalade och mystiska film om hur de helt vanliga fåglar vi ser varje dag plötsligt slår sig ihop och går till dödlig attack mot mänskligheten, har varit ett mål för massor av olika tolkningar genom åren. Det är en film som ställer många frågor men inte ger några svar, vilket gör att den skiljer sig väldigt mycket från de flesta filmer som produceras i Hollywood, däribland även Hitchcocks andra verk. Den är väldigt mystisk och den förklarar aldrig

överhuvudtaget varför fåglarna i filmen attackerar människorna. Det uppges aldrig heller tydligt hur fåglarna tänker, eller vad de vill uppnå med sitt mordiska beteende, eller hur vida hela världen blivit attackerad av fåglarna, eller om detta kommer att ske. Det antyds mycket, men några ”rätta svar”

anges aldrig, samtidigt som slutet lämnas väldigt öppet.

I denna uppsats tänker jag undersöka några olika synvinklar man kan betrakta filmen genom. Man har försökt tolka filmens mysterier ända sedan den kom, och denna forskning fortgår idag. I vilka olika riktningar kan man tolka fåglarna som motiv? Hur har folk besvarat frågan om varför fåglarna attackerar människorna? Filmen är en adaption av en novell, hur förhåller sig filmens budskap i relation till sin förlaga? Hur står sig de olika synvinklarna i jämförelse med varandra?

Syftet med denna uppsats är att demonstrera filmens bredd och hur tolkbar den är. Jag vill visa hur den kan tolkas på alla möjliga olika sätt genom att presentera ett par intressanta källor och uppmärksamma de olika uppfattningar av filmen man kan få av dessa källor. Uppsatsen går ut på att presentera källorna, analysera dem, jämföra dem med varandra, undersöka vilka teorier som passar ihop med varandra, och på så sätt utmärka ett par olika riktningar man kan tolka filmen i, som exempel på filmens tolkningsbredd.

Teori och metod

Fåglarna går att tolka på olika sätt. Min egen tolkning av filmen kommer att finnas närvarande i analysen, vilket är nödvändigt, eftersom jag måste förhålla mig till filmen själv för att kunna

undersöka de olika tolkningarna av den. Jag kommer dock inte att presenera den i ett enskilt avsnitt, eftersom uppsatsen avser att visa hur filmen kan tolkas åt olika håll, och inte demonstrera hur jag personligen tolkar den. Mina källor skänker berättelsen nya dimensioner och lyfter fram tolkningar som kan uppfattas mer undangömda och dunkla även för de som sett filmen flera gånger. På så sätt kan man se på filmen på olika sätt och den kan ge olika betydelser och intryck.

Mina källor är den officiella filmtrailern för Fåglarna, Camille Paglias bok The Birds

(1998), Daphne du Mauriers novell Fåglarna (1952), Janet Staigers bok Media reception studies (2005), Laurent Bouzereaus dokumentär All about The Birds (2000), Francois Truffauts bok

Hitchcock om Hitchcock (1966), samt givetvis filmen Fåglarna (1963). Tre av källorna analyseras i varsin del. Dessa tre är trailern, Camille Paglia - The Birds och Daphne du Maurier - Fåglarna.

Även filmens alternativa slut analyseras i en egen del. Detta är baserat på kommentarer om filmens slut, tagna framför allt ifrån All about The Birds och Hitchcock om Hitchcock. Resten av källorna analyseras inte lika djupt och ingående, men de är ändå väldigt viktiga för helheten.

Jag går igenom mina fyra delar och analyserar mina källor utefter den receptionsteori som Janet Staiger presenterar i sin bok Media reception studies (2005). Denna teori går ut på att ingen berättelse (film, litteratur och all annan media) kan tolkas på ”rätt” sätt, eftersom alla åskådare (däribland även de som skapat berättelsen) tolkar den på sitt egna sätt. Stagier skriver ”Reception studies asks, What kind of meanings does a text have? For whom? In what circumstances? With what changes over time? And do these meanings have any effects? Cognitive? Emotional? Social?

Political?”¹

Media reception studies kom ut 2005 och utgör en kartläggning över receptionsstudier inom media genom tiderna, från de första analyserna från början av 1900-talet tills idag. Hon gör en grundlig presentation av de olika synvinklarna inom ämnet och lägger fram en klar bild av helheten.

Boken presenterar receptionsstudiernas universum genom att dela upp helheten i olika kapitel utefter vilka sorters åskådare som undersöks. Eftersom receptionsstudier är väldigt närbesläktat med psykologin får även detta stort utrymme i bokens analyser. Boken avgränsar sig inte särskilt till film, utan omfattar alla olika sorters medier. På så sätt utgör den en tämligen heltäckande guide över hela världen av receptionsstudier.

Boken ska användas som en tolkningsport till filmens olika teman. Enligt Stagiers receptionsteorier så är ingen tolkning av en berättelse är mindre värd än någon annan, och det är utifrån denna teori jag förhåller mig till de olika tolkningarna som jag presenterar i denna uppsats.

När jag presenterar mina källor så jämför jag dem med min egen tolkning av filmen, men dömer inte andras tolkningar som ”felaktiga”, utan snarare ”olika”.

Jag börjar med att presentera Alfred Hitchcock som människa och regissör för att måla upp en bakgrund som är viktig för den som vill tolka hans filmer. Hitchcock hade en del regler som han brukade hålla sig till när han gjorde sina filmer (i Hitchcock om Hitchcock berättar han ofta om misstag han anser sig gjort när det gäller filmer han gjort, eftersom han känner att han bedrar publiken). Efter detta presenterar jag själva filmen Fåglarna, först detaljer om inspelningen och

1 Janet Staiger, Media reception studies, New York university press, 2005, s. 2

liknande, sedan själva storyn.

Efter detta påbörjar jag själva analysen. Jag börjar med trailern, som utgör en synvinkel uttalad av Alfred Hitchcock personligen, men som ändå ger ett annorlunda intryck gentemot själva filmen. I min analys av filmtrailern avser jag att först presentera trailern och vad den säger och berättar. Efter detta analyserar jag den utifrån Staigers teori om hur skapare av medier vill att åhörarna ska uppfatta mediet de betraktar och spekulerar i hur trailern går att tolka.²

Efter detta analyserar jag kulturvetaren Camille Paglias genomgående tolkning av filmen från hennes bok The Birds. Hennes tolkningar är givetvis mycket intressanta, då de utgör en

utbildad kulturvetares tolkningar. Min analys av The Birds består av att jag först presenterar Paglias tolkning av filmen och sedan jämför den med resten av källorna och deras teorier för att undersöka om Paglias tolkning passar in på dessa teorier. Här ifrågasätter jag hur vida man kan finna någon röd tråd emellan de olika teorierna om fåglarnas motiv. Sedan undersöker jag hur vida Paglias resonemang kan vara färgade av hennes personliga beundran för Tippi Hedren utifrån teorier presenterade i Media reception studies.

Den tredje källan är berättelsens upphovsman Daphne du Mauriers novell som föregick filmen. Denna källa är naturligtvis vital, då den utgör den absolut första versionen av berättelsen, och eftersom denna novell också föregick filmen så utgör den en stark tyngdpunkt även för hur Hitchcock själv såg på berättelsen. När jag analyserar Daphne du Mauriers novell börjar jag givetvis med att presentera handlingen och uppmärksamma skillnaderna mellan novellen och filmen. Jag utgår här ifrån Staigers teori om att berättelsens budskap och mening helt baseras på hur läsaren tolkar den och inte på upphovsmannens avsikter, varefter jag, i egenskap av läsare, helt enkelt använder mig av min egen tolkning av berättelsen. Det viktiga är inte att novellen och filmen utspelar sig på olika platser eller vilka karaktärer den handlar om, utan vilka intryck de två

berättelserna ger. Det är självklart att du Maurier och Hitchcock inte hade exakt samma visioner när de skapade sina verk, så jag undersöker de olika skillnaderna som uppstod verken emellan och hur de kan tolkas annorlunda.

I den sista delen av analysen analyserar jag det slut som fanns i filmens manus men inte kom med i filmen. Hitchcock själv berättar om detta alternativa slut i Hitchcock om Hitchcock, och Evan Hunter berättar också i All about The Birds samtidigt som man får se bilder på manussidor och skisser som föreställer scenerna som inte spelades in. Utöver detta tar jag även med Hitchcocks berömda uttalande (som nämns i nästan alla mina källor) om ännu ett slut som han hade i åtanke, men som aldrig klarade sig ens till manuset. Jag börjar med att ingående presentera filmens slutscen, och sedan presentera manusets slut, så som det beskrivs i ovannämnda källor. Efter detta

2 Staiger s. 1

jämför jag de båda scenerna och presenterar min egna tolkning av vad för intryck de lämnar hos åskådaren. Tyngdpunkten ligger i att analysera vilka de olika sluten ger tittaren.

De övriga källorna används också i analyserna. Jag använder mig av dokumentären All about The Birds (2000), som är en dokumentär om filmen som går att finna som bonusmaterial till Fåglarnas DVD-utgåva, för att finna raka uppgifter om inspelningen och kommentarer från de inblandade. Dessutom är den en viktig källa eftersom att den ingående presenterar det alternativa slutet.

Hitchcock om Hitchcock (1966) är en bok av Francois Truffaut där han har samlat sina långa intervju-sektioner med Hitchcock till en bok, där regissörens hela karriär gås igenom och samtliga av hans filmer diskuteras djupt. Fåglarna är den filmen som får mest utrymme i boken, och här får vi ta del av regissörens egna ord om filmen. Denna källa används mest för att jämföra andra källor med Hithcocks egna ord om filmen och dess betydelse. Jag undersöker och hur deras teorier stämmer överens med Hitchcocks egna syn på filmen.

Alfred Hitchcock

Alfred Hitchcock föddes 1899. Han började jobba inom film på 20-talet med att designa textrutor.

1925 regisserade han sig första film, och hans talang uppmärksammades tidigt, i synnerhet i samband med hans tredje film The Lodger (1927). 1929 fick han äran att regissera Storbritanniens första tal-film, klassikern Utpressning. Under 30-talet uppmärksammades han för sin talang att bygga upp spänning och gjorde ett flertal klassiska och stilbildande filmer som Mannen som visste för mycket (1934), De 39 stegen (1935) och En dam försvinner (1938). Flera teman visade sig återkomma ofta genom filmerna. T ex så handlar alla tre nämnda klassiker som helt vanliga människor som blir indragna i en slags spion-härva. Alla hans filmer från denna period hade inte lika jordnära huvudkaraktärer (t ex en spion i Spioner i hälarna) men så blev de inte heller lika stora succéer.

1940 gjorde han sin första film i Hollywood. Filmfabrikens största producent David O.

Selznik tog efter den rekordsättande succén Borta med vinden (1939) Hitchcock under sina vingar och lät honom regissera sitt nästa kostymdrama Rebecca (1940), baserad på en skräckroman av Daphne du Maurier, som vann en Oscar för bästa film.

Under 40- och 50-talen regisserade Hitchcock många succé-filmer och jobbade frekvent med återkommande storstjärnor som Ingrid Bergman, James Stewart och Cary Grant. Filmerna byggde ofta på spänning och kretsade ofta kring vanliga människor som blev indragna i en tät

intrig. Hitchcock brukade kittla publiken med sin spänning i ofta lättsamma och underhållande action-filmer som I sista minuten (1959) men gjorde ibland tyngre och allvarligare filmer (fortfarande spännings-byggda) som Rebecca och Studie i brott (1958).

1960 gjorde han en film som inte liknade någon annan han tidigare gjort: Psycho; en ren skräckfilm där obehaglig stämning och otäcka händelser stod i centrum. Filmen blev en gigantisk succé och senare även en av de stora filmklassikerna och är än idag troligtvis hans mest kända film.

1963 gjorde han Fåglarna, som också blivit känd som en “skräckfilm”. Den blev också en stor succé och blivande megaklassiker. Efter den började dock karriären att dala. En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969) blev varken publik- eller kritiker-succéer, och efter två filmer på 70-talet slutade han göra filmer helt och hållet. Han dog av en hjärtattack i sitt hem 29 april 1980. Han blev 80 år gammal.

Filmen Fåglarna

Efter braksuccén med Psycho gav sig Hitchcock i kast med förarbetet till ett antal nya filmer, men samtliga dessa projekt kasserades så småningom. Hitchcock bestämde sig för tredje gången i karriären att filmatisera ett av Daphne du Mauriers verk, den här gången novellen Fåglarna (1952).

Romanförfattaren Evan Hunter anlitades för att skriva manuset och Hitchcock gav honom

uppmaningen att kassera hela berättelsen och skriva en helt ny historia på samma tema. Resultatet blev en film som blandade den gåtfulla novellen med traditionellt Hitchcock-berättande. Hitchcock lanserade filmen som ”The most terrifying picture I have ever made” och liksom i fallet Psycho så blev filmen en omedelbar succé.

Det var en passande fortsättning efter Psycho, eftersom Fåglarna också var en skräckfilm som fascinerade folk med sin skräckinjagande berättelse. Mycket riktigt blev den också, likt Psycho, en stor succé. Dock var denna film ännu mer hotfull i sin stil. Mysteriet med fåglarna var betydligt mer mystiskt och obesvarat än mysteriet med Norman Bates och hans mor. I Fåglarna finns nämligen inget svar varför de hemska händelserna som händer faktiskt händer.

Filmen börjar lättsamt med att den unga damen Melanie Daniels (Tippi Hedren) går in i en fågelbutik i San Francisco för att köpa fåglar. När Mitch Brenner (Rod Taylor) kommer in låtsas Melanie jobba i butiken. Mitch är dock medveten om att Melanie inte jobbar i butiken och får Melanies skämt att slå tillbaka mot henne. Melanie blir upprörd och beslutar sig för att hämnas. Hon köper två kärleksfåglar, vilket var vad Mitch planerade att köpa i butiken, tar reda på var han Mitch

bor och ger sig av dit. Mitchs granne informerar dock Melanie om att Mitch har åkt till samhället Bodega bay, en småstad i norra Kalifornien, över helgen.

Då Melanie redan köpt fåglarna ger hon sig av till Bodega bay för att överlämna fåglarna.

Eftersom Mitch hade tänkt att ge fåglarna som födelsedagspresent till sin elva-åriga lillasyster Cathy (Veronica Cartwright) ändrar Melanie sina planer. Hon tar reda på information om familjen.

Hon får veta att Brenner-huset i staden är befolkat av Mitchs mor Lydia och Cathy, och hon

bekantar sig med den lokala skolläraren Annie Hayworth (Suzanne Pleshette). Melanie hyr en liten båt som tar henne till deras trädgård, smyger in i deras hur och lämnar fåglarna med ett gratulations- brev till Cathy. Mitch ser henne på väg därifrån, skrattar åt hennes skämt och ger sig av till staden för att möta henne i hamnen.

Plötsligt blir Melanie attackerad av en fiskmås. Mitch hjälper henne och tar in henne till hamnrestaurangen där han plåstrar om henne. Hon fortsätter ljuga och säger att hon är Annie Hayworths gamla skolkamrat. Här möter Melanie Mitchs mor Lydia Brenner (Jessica Tandy) och Mitch bjuder över Melanie på middag. Hon hyr ett rum i Annies hus och dyker upp på till middagen hos familjen på kvällen.

Efter middagen oroar sig Lydia över det eventuella förhållandet mellan hennes älskade son och Melanie. Cathy bjuder Melanie till sitt födelsekalas nästa dag, varefter Melanie ger sig av till Annies hus för att gå och lägga sig. Annie berättar att hon och Mitch har haft ett förhållande (som dock inte höll på grund av Lydias ovilja att släppa iväg sig son) och att hon flyttat till staden endast för att vara nära honom. Plötsligt flyger en fågel in i Annies dörr och slår ihjäl sig.

Nästa dag, på Cathys kalas, överger Mitch och Melanie sina retsamma masker och utvecklar istället en vänskap, till Lydias stora förtvivlan. Kalaset avbryts plötsligt av att en flock fåglar

attackerar de lekande barnen. På kvällen när familjen Brenner och Melanie bestämmer sätter sig för att äta flyger fåglarna in genom skorstenen. Ingen skadas, men rummet blir helt demolerat. Dagen efter ger sig Lydia av till Dan Fawcetts bondgård för att undersöka varför familjens höns vägrar äta sitt hönsfoder. Väl där finner hon Dan Fawcett på golvet och märker att han har blivit ihjälhackad av fåglar under natten.

När hon kommit hem ber hon Melanie att hämta Cathy på skolan. När Melanie kommer dit märker hon att fåglarna samlar sig, väntande, ute på lekplatsen. Hon och Annie samlar barnen för att fly därifrån. Fåglarna attackerar på vägen, men ingen blir allvarligt skadad. Annie tar Cathy hem till sig medan Melanie går till restaurangen för att ringa sin far. Där inne börjar folket spekulera om fåglarnas konstiga beteende, som Melanie berättar om. Alla människor har varsin teori, men ingen kan säga vad man egentligen kan göra åt saken.

Utanför restaurangen samlas fåglarna igen och går till attack igen, den här gången mot hela

staden, med förödande resultat. Folk dör och byggnader förstörs. Efter attacken åker Mitch och Melanie till Annies hus för att hämta Cathy. Annie ligger död på marken, men Cathy har klarat sig.

Väl hemma spikar Mitch igen alla fönster med stora plankor och barrikaderar huset inför nästa attack. Han observerar att vissa fåglar ger sig av, troligtvis för att attackera nästa stad, och att vissa stannar för att gå till attack mot Bodega bay igen.

Fåglarna går till anfall igen, ännu en gång farligare än förra gången, men Mitch lyckas hålla de ute. När familjen somnat går Melanie upp på övervåningen för att kolla om den också klarat sig.

Där blir hon brutalt överfallen av fåglarna, och är nära att bli ihjälhuggen då Mitch räddar henne i sista stund. De bestämmer sig för att försöka ge sig av från staden. Trädgården är fylld med fåglar som sitter på marken. Mitch hämtar bilen i garaget, och låter respektfullt fåglarna flytta på sig istället för att köra över dem. Alla går in i bilen, Cathy tar med sig sina kärleksfåglar, och familjen kör iväg emot en osäker framtid.

Vad säger filmtrailern?

Trailers finns till för att få en person att se filmen. Detta gör man alltså genom att visa upp en liten del av filmen och på så sätt lockar publiken att se resten av filmen. En trailer hinner knappast ta upp alla motiv ur filmen då den bara är någon eller några minuter lång, och om alla filmtrailers skulle få med allt som finns i filmen skulle väl filmen varit utrotad?

De flesta filmtrailers går ut på att helt enkelt visa upp lösryckta scener ur filmen den gör reklam för, men Hitchcocks trailers var väldigt annorlunda. Istället för att bara visa scener ur filmen så talar Hitchcock personligen till tittaren om filmen. Hans monolog behöver inte alltid presentera filmen och dess handling, utan ger snarare en kort, komisk inblick i filmens universum. Allra mest anmärkningsvärd av hans trailers är den till Fåglarna. Här håller Hitchcock en lång monolog, men inte alls om filmen, utan om ”våra goda vänner fåglarna och deras långa relation med människan”.

Under denna hela fem minuter långa monolog hinner Hitchcock på ett väldigt ironiskt vis presentera massor av onda handlingar människan gjort mot fåglarna genom åren och framställa dessa som att de vore kärleksfulla handlingar och att fåglarna förmodligen är stolta över allt vi gjort för/mot dem.

Ett exempel: ”This cave drawing” (Hitchcock pekar på en tavla som föreställer en död fågel med en pil igenom magen) is one of our earliest sketches of our feathered friends. One can see at once the loving care with which the artist depicted his subject.” En annan höjdpunkt i den grova ironin är när han talar om vänskapen mellan fåglar och människor samtidigt som han sätter sig vid matbordet och börjar skära i en stekt kyckling, som ligger på matbordet framför honom. Hitchcock

håller länge på att övertyga oss om vilka hemskheter vi utsätter fåglarna för och låtsas hela tiden som om han själv inte förstår att fåglarna lider. Till slut går han fram till en fågel i bur. När han kelar med den så biter den honom i fingret, och han undrar förvånat ”Why on earth would he do that?” följt av man hör samma fågelkvitter som hörs under fågelattackerna i själva filmen.

Budskapet är tydligt: Fåglarna har fått nog av hur ondskefullt människan behandlar dem.

Av denna monolog får jag en mycket tydligare fingervisning till en förklaring bakom fåglarnas attacker än vad jag får när jag ser på filmen. I filmen antyds det knappt, men i denna trailer går Hitchcock öppet ut med att människan har gjort fåglarna väldigt mycket ont genom åren.

Om man ser trailern utan att ha sett filmen först så lär man misstänka att filmen handlar om att fåglarna bestämmer sig för att hämnas på människan för att ont vi gjort dem genom åren. Frågan man ställer sig då är om det är detta som filmen faktiskt egentligen handlar om, och om detta är svaret bakom fåglarnas attacker.

I Hitchcock om Hitchcock säger Hitchcock ”Jag hade inte gjort filmen om det rört sig om gamar eller rovfåglar det jag tyckte om var att det rörde sig om ovanliga fåglar, vardagsfåglar”.³ Det som verkligen tilltalade Hitchcock i berättelsen var alltså faktumet att fåglarna som attackerade inte var varelser som man någonsin förväntar sig ska attackera folk. Men ändå kan jag inte finna någon scen i filmen som överhuvudtaget liknar den drypande ironin i trailern. Det framgår inte ens att människan behandlar fåglarna särskilt illa. Men faktum är ändå att filmen börjar i en fågelbutik, där man får se fåglarna inspärrade i burar. Små, trånga burar som fåglarna självklart inte vill vara fast i.

På detta sett kan åskådaren relatera till den tolkning som trailern väckte när de ser början på filmen, och tolka fågelbutiken som en demonstration av människans illa behandlande av fåglar och på så sätt kan trailern påverka sättet en åskådare tolkar filmen på.

Den intressantaste frågan är nu alltså hur vida trailerns värderingar frambringades för att endast vara en rolig filmtrailer, eller om den var tänkt en representation av ett tema från filmen.

Exakt vad Hitchcock försökte uppnå med trailern är givetvis omöjligt för mig att besvara, men när jag undersöker den, vad får jag för intryck av Hitchcocks ord? Janet Staiger menar i Media

reception studies att skapare av medier alltid förhåller sig till hur dess ord uppfattas av sina åskådare. Hon beskriver t ex i bokens inledning hur en talare spekulerar i hur hans/hennes åhörare uppfattar hans/hennes ord, och utmålar dessa spekulationer som själva källan till vad

receptionsstudier grundar sig på.⁴ En man som Hitchcock tycks ständigt tänka på över hur folk ska uppfatta hans verk, och blandar in massor av smådetaljer i syfte att fånga publikens

uppmärksamhet. Frågan man ställer sig är vilken ny uppfattning man får av filmen efter att ha sett

3 Francois Truffaut, Hitchcock om Hitchcock, Bokförlaget PAN/Nordstedts, 1966 s. 216 4 Staiger s. 1

denna trailer. Jag har beskrivit hur filmen kan hamna i en ny synvinkel. Hur framstår filmen utefter synvinkeln som framstår av min tolkning av trailern?

Att söka efter ironi i en Hitchcock-film är som att söka efter vaniljkräm i en vaniljbulle: den finns alltid där, och i stora mängder. Däremot så är just den ironiska synen på förhållandet mellan fåglar och människor som finns i trailern svåra att finna i själva filmen. Det uppstår inte någon grov ironi i någon scen där människor som behandlat djur illa får sona för sina brott. Däremot skildras en annan sorts ironi, i och med fåglarnas ständiga närvaro i kamerans fokus. Ända fram tills att

Melanie och Mitch återförenas i Bodega bay så lämnar aldrig filmens fokus helt fåglarna.

Förtexterna visar fåglar och när Melanie vandrar över gatan i San Francisco både ser och hör vi fåglarna i skyn ovanför staden. Den första riktiga scenen utspelas i en fågelbutik. I den andra scenen, där Melanie ska leverera kärleksfåglarna till Mitch, följer inte kameran Melanie, utan fågelburen som hon håller i handen. Vi ser inte scenen ur hennes ögon, utan ur fåglarnas. Nästa scen, där Melanie kör till Bodega bay, inleds inte med en bild på Melanie som kör bilen, utan en bild på fågelburen som sitter i passagerarsätet. När hon väl kommer fram till staden lämnar hon buren i bilen och går in på postkontoret. Nu får vi för första gången följa Melanie istället för fåglarna.

Att hålla fokuset på fåglarna såhär länge demonstrerar fåglarnas fångenskap

(kärleksfåglarnas bur), och dessa scener ger mig också intrycket att fåglarnas betydelse för

berättelsen understryks redan från början. Filmen handlar till sådan stor del om fåglar, och därmed hålls uppstår en spänning i och med kärleksfåglarnas närvaro. Kärleksfåglarna, som vi får följa under dessa tidiga scener, gör dock inte människan något ont. Hitchcock sade ”I slutet av filmen frågar den lilla flickan innan hon går in i bilen ”Får jag ta med mina kärleksfåglar?” Detta visar att något gott överlever genom dessa kärleksfåglar”.⁵ Frågan som uppstår här är att om Hitchcock ville visa upp fåglarnas fångenskap i början av filmen, varför skulle ha valt att följa exakt samma fåglar som i sista scenen skulle representera hoppet? Kärleksfåglarna är de goda fåglarna som inte gör något ont, trots att de är inspärrade i sina burar från början till slut. Inga scener visar fåglar som bryter sig ut ur sina burar för att hämnas, fåglarna som attackerar är de vilda fåglarna som bor runt Bodega bay; fiskmåsar, kråkor och liknande. Som jag ser det så är inte temat med fängslade fåglar på hämndaktion något centralt i filmen.

Det finns dock en scen som representerar fåglarnas hat mot sina burar. I scenen där fåglarna attackerar bensinmacken får vi följa Melanie när hon springer ut för att hjälpa folk, men hon måste ta skydd för att rädda sig själv. Hon springer in i en telefonkiosk. Därinne ser hon all kaos och död omkring sig. Hon ser brinnande hus, döende människor och fåglar som vilt attackerar alla

5 Truffaut s. 219

människor de kan se. Denna scen visar en människa instängd i en bur. Hon kan inte fly, och hon ser all ond bråd död som sker där ute. Hon är instängd, och hon är i livsfara.

Hitchcock har berättat att denna metafor var avsiktlig: ”Även senare under filmen, under måsarnas attack på staden, då Melanie tar sin tillflykt till en telefonkiosk, var det min avsikt att visa att hon är som en fågel i en bur. Det rör sig visserligen inte om en gyllene bur den här gången, utan en olycksbur, och elden markerar också att hennes olyckor har börjat. Man bevittnar omvänt den gamla konflikten mellan människorna och fåglarna och denna gång är fåglarna utanför och människorna inuti buren”.⁶

En annan scen som går in på detta är filmens allra första, då Mitch och Melanie träffas inne i fågelbutiken. När Mitch fångat in fågeln som Melanie råkat släppa lös för han in den i buren igen med orden ”Back in your gilded cage, Melanie Daniels” (översatt: ”Tillbaka in i din gyllene bur, Melanie Daniels”). Hitchcock sade själv som denna scen ”Jag lade till denna fras under

inspelningen, eftersom jag tyckte att den belyste personligheten hos flickan som är rik och

bortskämd.”.⁷ Denna scen visar dock en helt annan bur än telefonkiosken. Denna bur är en gyllene bur, inte ett fängelse, utan snarare ett skydd från omvärlden. En symbol för hur Melanie beskyddas av sin rika härkomst. Hon är ekonomiskt oberoende, hon ser bra ut och hon kan göra vad som än faller henne in och komma undan med det, tack vare hennes far, som kan fixa allt åt henne. Det må vara en bur, men det är en rymlig bur som många personer gärna skulle vilja leva i.

Dessa två scener är dock de enda i filmen som faktiskt tar upp temat med fågelburarna (om man bortser från de eventuella metaforerna kring de inspärrade kärleksfåglarna som kan finnas i filmens början). De kunde dock ha varit mer. Det sägs tydligt i filmen att familjen Brenner har höns på sin gård. När Melanie kommer dit på middag är familjen oroade över att hönsen är frustrerade och vägrar äta sin mat. Om Hitchcock velat understryka bur-temat, varför visade han då inte hönsens frustration, istället för att bara låta människorna tala om det? Vi får aldrig se familjens höns. Ur denna synvinkel verkar det alltså som att fåglarnas inspärrning i burar inte är att tolka som någon sorts utlösande faktor för attackerna.

Men är detta svar definitivt? Självklart inte. Som Staiger beskriver i Media reception studies så går det alltid att tolka medier på flera sätt, och man kan givetvis göra fler tolkningar än den jag beskrivit ovan. Man kan även tolka budskapet som att det inte bara är just fåglarna som är offer för

människans orättvisa behandling, utan även hela naturen och miljön. I dokumentären All about The Birds berättar filmregissören Peter Bogdanovich, som även har skrivit boken The Cinema of Alfred

6 Truffaut s. 218 7 Truffaut s. 218

Hitchcock (1963), om sin syn på Fåglarna ”Det är en domedagsfilm. Den säger att allting kommer att gå tillbaka till moder jord. Hon kommer att segra”.⁸ Bogdanovich ser alltså fågelattackerna som en symbol inte bara fågelrikets, utan hela naturens hämnd. Denna tolkning passar bra in på

tolkningen man kan dra från trailern. Det sägs aldrig att vi behandlar resten av naturen lika illa som vi behandlar fåglarna, utan fåglarna får ensamma representera hela naturen i trailern. Däremot så är det allmänt känt att mänskligheten inte behandlar resten av världens djur bättre än fåglarna. Alla vet att fåglarna inte blir bättre behandlade än t ex grisar.

Varför valde då du Maurier valde just fåglar som naturens vapen mot människan? Det finns många anledningar till varför fåglarna är det perfekta djuret för en sådan här berättelse. Framför allt så kan de någonting som inga andra större djur, framför allt människan, kan: De kan flyga. Fåglarna är perfekta, eftersom de är tillräcklig smidiga, tillräckligt stora och inte minst tillräckligt många för att faktiskt kunna genomföra ett krig så kraftfullt att alla människor på jorden dödas.

Bogdanovich säger vid ett annat tillfälle i All about the birds ”Det är en film om farligheten med belåtenhet”.⁹ Hitchocks själv uttalade sig liknande ”Basically, in The Birds, what you have is a kind of and overall sketchy theme of everyone taking nature for granted. Everyone took the birds for granted until the birds one day turned on them.”¹⁰ Denna tolkning av filmen passar också väldigt bra in på trailern. Hitchcock går omkring och tar för givet att fåglarna är glada och nöjda i fem minuter, ända tills fåglarna vänder sig mot honom. Han framställer människans makt över fåglarna som en sådan självklar sak att bara tanken på fåglarnas lidande inte ens tycks finnas i hans huvud.

Denna ironi är faktiskt inte alltför långt ifrån vanligt folks syn på fåglarna i vår natur.

Hitchcock sade ”The birds had been shot at, eaten, put in cages. They'd suffered everything from the humans, and it was time they turned on them. Don't mess about or tamper with nature.”¹¹ Alltså underströk Hitchcock hur dåligt människan behandlade fåglarna även utanför trailern, rent av i ett uttalande om själva filmen.

Frågan som uppstår här är varför Hitchcock så gärna uttalade sig på dessa sätt, men samtidigt inte alls stöpte filmen i samma synvinkel, utan besparade filmen nästan helt och hållet från synvinklar som dessa. Det svar som jag finner mest troligt, nästan självklart, är att han själv inte hade bestämt vad fåglarnas motiv var, vilket gjorde att han kunde uttala sig om alla möjliga motiv beroende på vilken situation han hamnade i. Fåglarnas motiv är dunkelt, det ska vara dunkelt, Hitchcock själv sade att det precis var meningen att motivet skulle vara dunkelt. Alltså verkar det, dömt utefter trailern, att fåglarnas motiv inte kort och gott var ren hämnd, utan att hämnd var en

8 All about The Birds, Laurent Bouzereau (2000) 9 All about The Birds, Laurent Bouzereau (2000)

10 Camille Paglia, ”The Birds”, BFI publishing, 1998, s. 88 11 Paglia s. 88

tänkbar teori till vad som kan ligga bakom fåglarnas attacker. Inte ens mannen själv tycktes ha några “sanna” svar på frågorna hans egna berättelse ställer, men han kunde (liksom alla andra) spekulera kring frågorna. Min teori är att Hitchcock ville att åskådaren skulle spekulera och att han själv inte gömde undan något svar, utan bara fann nöje i att låta mystiken kring filmens frågor blomma.

Frågan som då finns kvar är varför hämnden, om detta nu var ett tänkbart motiv, inte lyftes fram tydligare i filmen. Kanske gjordes det exakt av den anledningen att det mest uppenbara motivet inte skulle representeras i filmen, just eftersom den var det mest uppenbara motivet?

Kanske hela poängen var just att låta publiken få en uppfattning från trailern, och sedan en helt annan från filmen? När Hitchcock blev intervjuad av Francois Truffaut sade Truffaut ”Ni gjorde helt rätt i att inte motivera fåglarnas aggressivitet. Filmen är helt tydligt spekulativ, en fantasi.”, varefter Hitchcock kort och gott svarade ”Så betraktar jag den också.”.¹²

Enligt min tolkning av trailern så ger trailern sken av att fåglarna i berättelsen, och

eventuellt naturen, hämnas på mänskligheten för allt ont människan gjort fåglarna och miljön. Min tolkning av filmen ger dock ett helt annat intryck. Temat med fåglarna på hämndaktion finner jag inte mycket spår av där. Hur kommer det sig då att filmen och trailern då ger så annorlunda intryck?

Ett svar är att trailern tar ett av motiven med filmen och lyfter fram det och fyller hela trailern med det. Den hinner ju knappast ta upp alla motiv från filmen, då den bara är fem minuter lång. En annan teori är att trailern inte alls lyfter fram något av det som själva filmen var tänkt att utstråla. Temat kring människans elaka behandling av fåglar kanske inte kommer ifrån själva filmen, men det läggs på filmen via trailern. Eftersom fåglar blir behandlade dåligt i vår vardag så är det ett tema som man lätt kan lägga på filmen själv, även ifall regissören och manusförfattaren först inte haft detta i åtanke.

Det finns inget givet svar på dessa frågeställningar, ännu mindre då någon större forskning kring denna trailer mig veterligen inte gjorts. Men en filmtrailer är som sagt avsedd att ge en inblick i filmens universum, och trailern bakom Fåglarna gör absolut detta, i och med att den lägger in ytterligare en del i pusslet som utgör mystiken kring berättelsen om fåglarna i Bodega bay.

Camille Paglias tolkning

Camille Paglia är en berömd kulturhistoriker, känd både för sitt akademiska arbete och för att vara en förespråkare för sexpositiv feminism, ett ämne som också avhandlats i hennes böcker. Hon har

12 Truffaut s. 216

varit professor på The University of arts i Philadelphia sedan 1984, och har under sin tid där gett ut ett antal kulturanalytiska böcker, bland dessa The Birds (1998), där författaren går igenom hela filmen Fåglarna från början till slut.¹³

I The Birds kombineras hennes kulturanalytiska skrivande till viss del med hennes feministiska ideologi. I denna bok går hon igenom hela filmens handling från början till slut och analyserar filmen in i minsta beståndsdelar. Paglia uppmärksammar många små och stora detaljer i de olika scenerna, vissa som både leder till tolkningar och som anknyts till igen vid senare tillfällen, samt även vissa som inte dyker upp igen. Den kanske mest framträdande tolkningar är den omtalade metaforen mellan fåglar och kvinnor. Redan i filmens inledningsscen gör hon en tolkning om detta samband. Angående övergången från förtexterna till inledningsscenen i San Francisco skriver hon

”The Symbolic transition from the titles is subtle but clear: woman is the crow, her stiletto high heels the claws rapacious nature”.¹⁴ Kråkorna i förtexterna lämnar alltså över stafettpinnen till Melanie som enligt Paglia är en sådan kvinna som det engelska slang-uttrycket ”birds” står för (en ung och attraktiv kvinna). Hon skriver om Melanie och Annie att ”They are the birds - British slang for attractive young women - as much as the film's avian marauders”.¹⁵ Kvinnorna är alltså fåglarna, enligt Paglia. Hur kommer hon då fram till denna slutsats?

Många av Paglias tolkningar om förhållandet mellan fåglar och kvinnor görs utifrån Melanies kläder. Hon tolkar Melanies entré i filmen som en fågels entré, syftades på likheterna mellan kråkorna man får se flyga omkring i förtexterna och Melanies kläder. Melanie är som jag nämnde tidigare uppmärksammar Paglia är Melanie är klädd i svarta kläder och klackskor, men även hennes handväska är mycket omskriven i Paglias bok. Paglia menar att handväskan är en symbol för en sorts fängslande vagina som Melanie använder för att fånga män i. ”The purse of The Birds is a hunt bag in which to stuff male quarry. Like William Blake in The Crystal cabinet, Hitchcock portrays the vagina as a male jail.” skriver hon.¹⁶ Hon observerar senare de scener där Melanie glömmer sin handväska och någon annan räcker den till henne och uppmärksammar att Melanie här tappar greppet om sin värld, symboliserat av att hon glömmer handväskan som

symboliseras hennes makt.¹⁷ Scenerna i fråga är när hon blir anklagad för att vara ondskefull inne på restaurangen och scenen där hon och Mitch hittar Annies kropp.

Kvinnorna som skildras i filmen beskrivs av Paglia som ”captivating but dangerous”, alltså

”fängslande men farlig”.¹⁸ Melanie, som illustrerar denna fängslande men farliga kvinna, dominerar

13 http://sv.wikipedia.org/wiki/Camille_Paglia 14 Paglia s. 20

15 Paglia s. 46 16 Paglia s. 34 17 Paglia s. 76 18 Paglia s. 7

sin manliga omgivning. Paglia uppmärksammar två scener där hon talar i telefon med män. Först med en bekant som jobbar på hennes fars tidning, sedan med Mitch. Båda gångerna fingrar hon på ett objekt, första gången en penna, den andra gången en cigarett. Pennor och cigaretter är båda långa, smala och avlånga, och båda objekten kan kategoriseras som fallossymboler. Hon menar att Melanies leker med de båda männen, och att det understryks att hur hon leker med deras makt, illustrerad i fallossymbolerna hon fingrar med. Hon lindar nästan bokstavligen män runt sina fingrar.

När jag läste Paglias bok reagerade jag särskilt över två saker. Den ena är att trots Paglias många tolkningar om sambandet mellan Melanie och fåglarna så beskriver hon inte den enda scenen i filmen som jag faktiskt uppfattade tog upp detta tema. Efter attacken i staden går Melanie tillbaka in på restaurangen, där en kvinna anklagar Melanie för att vara ansvarig för de hemska händelserna.

”They said when you got here the whole thing started (...) I think you're evil!” skriker hon mot Melanie. Detta är den scen som jag tycker lyfter fram Paglias teori allra mest i hela filmen, men Paglia själv beskriver dessa anklagelser som irrationella.¹⁹

Den andra saken jag reagerade över är att efter Annies dödsfall försöker Mitch kasta en sten på fåglarna som dödat henne, men Melanie stoppar honom. Detta demonstrerar enligt Paglia hur den nedbrutna människan återvänder till stenålderns metoder.²⁰ Civilisationen är krossad. Menar hon då att det är kvinnan har krossat civilisationen? Med andra ord, menar Paglia att scenen vill visa upp vilken förödelse den moderna kvinnan kunde ställa till med? Intressant nog så är det just

Melanie som hindrar Mitch från att kasta stenen. Gör hon alltså det för att skydda fåglarna? Detta går dessvärre Paglia inte in på.

Paglias tolkning går huvudsakligen ut på kvinna/fågel-metaforen, men Paglia gör också många andra tolkningar utifrån filmens många, fascinerande scener. Hon tolkar filmen in i minsta tänkbara beståndsdelar och observerar de minsta detaljer och tolkar dem på alla möjliga olika sätt.

Bland hennes tolkningar utöver fågel/kvinna-teorin finns där också en tolkning där Paglia jämför också familjen Brenner med Hitchcocks egna familj. Hitchcocks far dog i liksom Brenner-fadern förtid och hans mor fick uppfostra familjen ensam de sista åren. Paglia spekulerar även att Mitch är en avbild av Hitchcocks äldre bror William Hitchcock. Registreringsskylten till Mitchs bil är WJH 003, Williams initialer.²¹ Dock spinner hon inte vidare på denna tolkning, där hon lätt hade kunnat tolka Alfred Hitchcock själv både som familjens tredje medlem Cathy, eller Melanie, huvudrollen som på sätt och vis också blir en del av familjen.

19 Paglia s. 74 20 Paglia s. 76 21 Paglia s. 43-44

”Furthermore, with self-blinded Oedipus already in the script, thanks to Annie, it's possible to see Lydia traumatised not just by the external atrocity but by her recognition of her own inner, castrating demons.” skriver Paglia.²² Här bygger hon vidare på tolkningen kring familjens

komplicerade relation. Hon åsyftar Annies replik ”With all respect to Oedipus” från tidigare i filmen och observerar hur Mitch har tagit sin faders plats och blivit familjens far. Liknelserna med Oidipus är klara.

Så hur ser då Paglias tolkning ut gentemot tolkningen jag drog utifrån trailern? Kombinationen mellan dessa två teorier ger ett väldigt intressant resultat, eftersom den för fram en ny teori om att filmen handlar om hur kvinnan bryter sig ur sina åratal av förtryck. Denna teori får jag fram genom att observera hur den första teorin visar förtrycket fåglarna lever under, och hur den andra visar hur fåglarna är metaforer för kvinnor. Detta resonemang är förstås väldigt intressant, men sett ur min tolkning av filmen har jag väldigt svårt att hitta antydningar om detta i den egentliga filmen. Jag finner inga scener där Melanie, eller några andra av fågelkvinnorna, bryter sig aldrig ur något förtryck. Vi får följa hennes framfart i samhället, och sedan nedbrytning som följd av hennes egna fåfänga. Melanie har ingen anledning att hämnas på sin omgivning, hon behöver bara integreras i den, vilket hon även gör till slut, då hon blir en del av Brenner-familjen.

Paglia menar dock att Melanie inte blir en del av Brenner-familjen på slutet, till skillnad från vad hon menar är den vanliga tolkningen. När de förenas i slutet och åker iväg i bilen menar Paglia att Lydias omfamning inte står för förening, utan för förtryck.²³ Lydia, som också är en fågelkvinna, får kontroll precis som de riktiga fåglarna. Denna tolkning kan vid en första anblick tyckas vara väldigt konstig då Lydia inte alls är en sådan bortskämd och vacker ung kvinna som slang-uttrycket

”birds” står för, Lydia är en äldre kvinna med familj och utan man. Men om man lindar in Oidipuskomplex-komplexet som jag presenterade tidigare så kan man förstå bättre Paglias

resonemang. Lydia dominerar faktiskt över Mitch, som nästan är gift med sin mor. Mitch är låst från förmågan att få kvinnor eftersom han fast med sin mor. Alltså blir Lydia i slutändan ännu en kvinna som tävlar om Mitch, vilket gör att hon hamnar i samma kategori som Melanie och Annie. Med andra ord så är hon också en fågel, en fågel som tar hem segern i slutet.

Det Paglia skriver om Daphne du Mauriers Fåglarna presenteras närmre senare, men jag kan redan nu informera om att Paglias tolkning av du Mauriers novell bygger mycket på likheterna mellan fågelattackerna och krig. Om man kopplar ihop Paglias tolkning om fågelkvinnorna med du Mauriers krigsteori, som bygger på att fågelattackerna är metaforer för bombplan som flyger över

22 Paglia s. 63 23 Paglia s. 86

samhället, får man en koppling som sätter in filmens fågelkvinnor i riktiga, inte symboliska, flygplan.

Janet Staiger skriver i Media reception studies “reception studies asks, What kinds of meanings does a text have? For whom?”²⁴ Den sista biten, “for whom”, fångar mig, eftersom den understryker att somliga tolkar ett medieobjekt beroende på hur mediet förhåller sig till somliga målgrupper och hur dessa målgrupper uppfattar filmen. Detta är förmodligen något som ligger bakom Paglias tolkningar då hennes personliga tycke lyser igenom ofta i boken. Paglias feministiska bakgrund passar onekligen bra ihop med hennes tolkningar av filmen som sexistisk bromskloss mot kvinnans framfart i samhället. Till exempel spenderar hon mycket utrymma till att hylla sin (kvinnliga) idol Tippi Hedren. Hela bokens slutkläm är en stor hyllning till skådespelaren: ”In many interviews over the years about Psycho, Janet Leigh hasrepeatedly expressed her continuing fear of taking showers.

Tippi Hedren, in contrast, although traumatised by animal nature in The Birds, seems to have actively confronted Hitchcock's challenges. Once her ”consciousness had been raised” about animals, she wrote, she refused to wear the fur coat Hitchcock had given her and eventually

”hocked” it to pay feed and maintenance bills at Shambala. As queen of the lions, she beat Hitchcock at his own game: of all his stars, she is the only one who found the MacGuffin. And in her embattled private dialogue with Hitchcock, Tippi Hedren has had the last word”.²⁵ Detta citat frångår inte bara vad som känns relevant, den utgör också själva avrundningen på hela boken.

Dessutom känns den mer som en (omotiverad) personlig hyllning till Hedren, eller rent av hela kvinnligheten, snarare än en vetenskaplig analys.

Paglias starka tycke för Hedren tycks även gå ut över hennes egna tolkningar. Detta märks i synnerhet i hennes beskrivning av scenen i slutet, där Melanie går upp på vinden: ”Some critics find Melanie's ascent foolhardy and self-destructive, but it seems to me a positive return to her early independence and initiative, when she had a flair for this kind of detective work”.²⁶ De kritiker som finner Melanies beteende ”dumdristigt och självdestruktivt” är förmodligen ingen liten skara. Vad tjänar Melanie egentligen på att gå upp på vinden? Jag är nog inte ensam om att inte kunna finna någon bra anledning till varför hon skulle det. Vidare gör inte Paglia heller någon hemlighet av hur mycket hon avskyr Cathy Brenner. Vid flera tillfällen i boken skriver hon om sin vilja att Cathy ska skadas, och sin besvikelse när hon inte skadas. Detta visar att hon tycks ha svårt att hålla undan sina akademiska åsikter och sina personliga uppfattningar.

I Hitchcock om Hitchcock tar Hitchcock själv upp fågel/kvinna-teorin. Han berättar om hur

24 Staiger s. 2 25 Paglia s. 93 26 Paglia s. 82

den bortskämda Melanie vid två tillfällen hamnar i fåglarnas burar.²⁷ Han understryker dock aldrig någon direkt koppling mellan Melanies kön och fåglarna, utan hans koppling ligger snarare i

kopplingen mellan människa och fågel. Detta lyfter snarare fram trailerns teori om fåglarnas hämnd än Paglias teori. Några övriga kommentarer om det eventuella förhållandet mellan fågel och kvinna finns inte i Hitchcock om Hitchcock.

Paglias tolkning är klar och tydlig: ”Overwhelmed by the film when I first saw it as an

impressionable teenager, I view it as a perverse ode to woman's sexual glamour, which Hitchcock shows in all its seductive phases, from brittle artifice to melting vulnerability”.²⁸ Paglias berättelse verkar vara tydligt präglad av hennes personliga beundran för Tippi Hedren. Hennes bok ger ett starkt intryck av att hennes detta beundran går ut över hennes analyser. Därmed kan hennes teorier framstå mer ideologiskt färgade, men samtidigt väldigt intressanta i en receptionsanalys, eftersom hennes analys visar upp tydligt hur en person i hennes position uppfattar en film som Fåglarna.

Paglias tolkningar är många, men den tolkning som genomsyrar hela hennes bok är teorin om sambandet mellan kvinnorna och fåglarna i berättelsen. På så sätt formar Paglia något av en hatkärlek till filmen, där hon känner stor beundran för Tippi Hedren och Hitchcocks berättarstil, samtidigt som hon anser att filmen är sexistisk. Denna riktning för berättelsen i ett helt annat ljus än mina andra källor gör, vilket bara gör den mer intressant.

Presentation och tolkning av Daphne du Mauriers novell och förlaga

När manuset till Fåglarna skulle skrivas uppmanade Hitchcock manusförfattaren Evan Hunter att kassera allting från Daphne du Mauriers novell och skriva en helt ny berättelse på samma tema.²⁹ Detta innebar att inte bara själva händelseförloppet, utan till och med novellens karaktärer hamnade i soptunnan. Detta gör att det givetvis råder stora skillnader mellan bok och film. I denna analys koncentrerar jag mig givetvis på det jag tycker är viktigast, nämligen bokens budskap och tema, i den utsträckningen sådant existerar.

Janet Staiger skriver i Media reception studies “All these definitions of the field underline that reception studies is not a hermeneutics or truth-finding of the meaning of the text”.³⁰ Hon

27 Truffaut s. 218 28 Paglia s. 7

29 All about The Birds, Laurent Bouzerreau (2000) 30 Staiger s. 2

menar att författarnas avsikter är tolkningar, och att dessa tolkningar inte står högre än läsarnas, eftersom det aldrig finns någon “sann” tolkning av berättelsen. Därför avser jag att här tolka berättelsen och därmed lyfta fram en läsares tolkning av berättelsen, nämligen min egen. Eftersom jag inte kan lägga fram exakt vad berättelsen står för, eftersom jag inte skapat den, så förhåller jag mig helt enkelt till min egen tolkning av vad berättelsen står för.

Boken utspelar sig på en bondgård i England. Nat Hocken är en äldre man som arbetar halvtid på gården och bor där med sin familj. Nat observerar fåglarnas konstiga beteende, och familjen ligger och sover så försöker fåglarna ta sig in genom fönsterna. Nat försöker ta bort dem men blir attackerad. Dagen efter håller han och familjen fåglarna under uppsyn. Först tror ingen på familjens berättelse, men snart visar det sig att hela landet drabbats av fågelattacker. Nat och hans fru följer slaviskt nyheterna på radion. Nat barrikaderar huset och uppmanar resten på bondgården att göra detsamma. Ingen annan tar dock fågelhoten på särskilt stort allvar. På kvällen rapporterar radion att staten har skickat upp flygplan för att ta död på fåglarna, men det blir istället fåglarna som tar död på flygplanen. Familjen litar på radion att hjälpa dem, men radion lyckas inte hjälpa dem alls överhuvudtaget, endast att inge familjen en strimma hopp om att allt ska ordna sig. De klarar sig istället helt enkelt tack vare sitt egna förnuft (ett upplysnings-inslag i en överlag romantisk berättelse). Nat räknar själv ut att fåglarna attackerar när det är tidvatten och vet därmed när han och familjen måste skydda sig. Det är han, och inte männen som sänder ut radio-instruktionerna, som kommer på alla metoder för att skydda sig från attackerna.

Efter att ha överlevt nattens attacker så upptäcker familjen att radion inte längre sänder ut några program. Till en början vill de inte riktigt erkänna för sig själva vad radions död innebär. När de väntat slaviskt i en timme går det upp för dem att det inte kommer att sändas några fler

radioprogram. De går upp till huvudbonden och hans frus hus, men upptäcker att de blivit brutalt dödade av fåglarna under natten. Familjen barrikaderar sig i sitt hus igen och inväntar nästa attack.

Slutet lämnas poetiskt och oavslutat men antyder att starkt Nat inser att de inte har en chans och sätter sig ner och inväntar den oundvikliga, vingburna döden.

Familjen som barrikaderar sig i sitt hus är ett tema som jag återfinner i filmen, liksom allmänheten omkring huvudpersonerna som ständigt underskattar fåglarnas makt och känslan av människans maktlöshet. Men som man kan vänta sig av en film producerad i Hollywood så tycks filmens berättelse bjuda på en gnutta mer hopp än förlagans. Apokalypsen känns aldrig lika närvarande i filmen som i novellen, trots fyllot inne på restaurangen som upprepande ropar ”It's the end of the world!”. Novellens slut antyder starkt att Nat och hans familj förlorar den sista attacken. Filmen inger mer hopp, då familjen faktiskt lyckas komma iväg från Bodega bay. I novellen finns det inte

heller några kärleksfåglar som inger hopp om kärlekens överlevnad.

Något som strukits helt inför filmen är scenerna där huvudpersonerna följer

radiosändningarna för hjälp. I filmen finner jag endast två scener där radion sitter i centrum. En där familjen lyssnar och blir förargade över att den inte rapporterar någonting om den stora attacken i stan, utan bara en kort notis som informerar om att några skolbarn blivit överfallna, men ingen blivit allvarlig skadad. Den andra är precis i slutet där Mitch lyssnar på en bilradio och får lite information om hur fåglarna har fortsatt sedan efter att familjen tappade kontakten med omvärlden.

Detta är långt ifrån radions roll i novellen. Nat och hans fru sitter bänkade framför

radioapparaten och väntar på information från storstaden och förlitar sig helt och håller på att radion ska berätta hur de ska göra för att överleva, och hur regeringen gör för att bekämpa fåglarna. Radion är en symbol för samhällets skydd. Så länge radion sänder ut överlevnads-instruktioner till landets invånare så gör regeringen allt för att hjälpa sitt folk. I slutet av berättelsen sätter sig familjen framför radion för att lyssna på nyhetssändningen. Först vågar de inte riktigt erkänna sanningen, när radion är helt tyst. De övertygar sig själva om att de kommit ihåg fel tid för nyhetssändningen och väntar en timme till framför radion. När radion en timme senare fortfarande är helt tyst så inser karaktärerna allvaret i situationen som läsaren redan anat. Undergången är nära.

I berättelsen finns samma fara med belåtenhet som den Bogdanovich beskrev angående filmen, fast i en annan skepnad. Novellen präglas av en sorts tilltro till att regeringen ska ordna det hela, en tilltro i skepnad av radion. Denna tilltro finns i verkligheten, t ex som när någon begår ett brott så är det en självklarhet för de flesta att denne arresteras av polis. Blotta tanken på en

revolution i samhället är i den tillvaro berättelsen utspelar sig är otänkbar, och detsamma gäller tanken på att hela regeringen skulle dö. Om regeringen dör finns det inget skydd. Polisen och armén står också hjälplösa. Ingen kan stoppa attackerna. Ingen kommer för att rädda Nat och hans familj.

När samhället kollapsat är hoppet borta. Detta går att jämföra med Hitchcocks och Peter

Bogdanovichs citat om att ta saker för givna, som jag tog upp när jag diskuterade trailern. Filmen visar hur vi tar fåglar för givet, men novellen visar hur vi även tar hela samhället för givet.

Camille Paglia skriver att du Mauriers berättelse bär starka ekon från andra världskriget.³¹ Novellen skrevs endast sju år efter att kriget tagit slut. Familjen Hocken agerar som i ett krig. De isolerar sig i sitt hus och tar skydd, som om bombplan flög över huset. I berättelsen förlorar människan kriget och hela samhället som vi byggt upp jämnas med marken.

Hitchcock var också inspirerad av krigets fasor när han gjorde sin filmiska version av

berättelsen. Han jämförde scenen där familjen Brenner isolerar sig i huset med familjer i sina hus då

31 Paglia s. 9

bombplanen kom under andra världskriget, och sade ”The bombs are falling, and the guns are going like hell all over the place. You don't know where to go. ... You're caught. You're trapped!”³²

Fågelattackerna är alltså inspirerade av krig, men betyder detta att du hela fågelattack- historien var en ren metafor för krig? Novellen berättar om hur militären går till försvar mot fåglarnas attacker och försöker ta död på dem, likt ett vanligt krig. Samtidigt så är familjens beteende väldigt likt människors agerande i krigssituationer. De tar åt sig de instruktioner som regeringen ger sina invånare för hur de ska göra för att överleva och de skyddar sig själva inuti sitt hus. Det är ett krig som bekämpas, ett krig mellan människor och fåglar. Ett krig som människorna förlorar.

Det är lätt att byta ut novellens fåglar mot flygplan från ett annat land. Historien berättar då istället en historia om en liten by som blir anfallen av krig och vi får följa familjens försök att försöka överleva flyganfallen. Radion blir tyst, vilket betyder att huvudstaden förlorat kriget, och fienden kommer tillbaka till byn en sista gång så finns det inte längre något hopp att överleva. Den här gången kanske det inte ens är flygplan som attackerar den lilla byn, utan en militärtrupp som går från hus till hus för att neutralisera sin brittiska fiende för gott.

Något som jag dock tycker stämmer sämre överens med krig-metaforen är omgivningens förnekelse av allvaret i situationen. Om ett bombplan attackerar en by så råder det ingen tvekan vad det handlar om, men när fåglarna attackerar den lilla byn i novellen så förnekar invånarna att det skulle röra sig om något allvarligt. Nat uppmanar storbonden att barrikadera sitt hus, men bonden skrattar ut det förslaget. Nästa morgon är bonden och hans fru död, deras fönster krossade och huset fyllt med fåglar. Nat och hans familj har dock klarat sig, helt enkelt tack vare att de tog attackerna på allvar. Det budskap som skiner igenom detta, om hur man inte ska ta saker och ting för givet, har inte mycket med krig att göra. I ett krig förnekar ingen att man lever i en dödlig situation, så varför skulle du Maurier ha med detta starka tema i en berättelse som representerar en krigsattack?

Liksom Hitchcock ger inte Daphne du Maurier heller något svar varför fåglarna attackerar människorna. Camille Paglias teori om fåglar som en metafor för kvinnor hittar jag inte mycket samband med i novellen, då du Mauriers berättelse inte innehåller någon bortskämd, modern kvinna. Nat Hocken är vår huvudkaraktär och några andra karaktärer ges inte mycket utrymme.

Bonden, Nats chef, håller en liten monolog om var man borde göra med ”de förbannade fåglarna”

(alltså att döda dem, en monolog som ekar hos namnlöse mannen i hatt på restaurangen i filmen), men annars lämnas novellens biroller väldigt lite utrymme. Nats fru namnges aldrig, och hans barn framstår mest som vilka barn som helst.

32 Paglia s. 9

Temat kring naturens hämnd mot människan som jag läste av trailern känns inte heller särskilt närvarande i novellen. Jag finner inga passager i novellen som beskriver hur människorna behandlar fåglarna eller miljön överhuvudtaget illa på något sätt. Nat upptäcker att fåglarna beter sig konstigt när de flyger ovanför sjön innan han går och lägger sig första kvällen. Efter detta attackerar dem. Inga scener i fågelbutiker, inget inhandlande av kärleksfåglar och inga trånga burar.

Faktum är att fågelburar inte ens förekommer överhuvudtaget i du Mauriers novell. Fåglarna attackerar helt utan motiv, och människorna får inget svar. Det är mer som en kraft, snarare än tusentals levande varelser i allians. Fåglarna är en som syndaflod, en övernaturlig kraft avsedd att utrota hela människosläktet.

Samtidigt går det inte riktigt att komma ifrån att Bibelns syndaflod faktiskt var ett straff.

Även om berättelsen överlag inte har kopplingar till Bibel-legenden så kvarstår fortfarande samma, vitala fråga: Varför skulle naturen utrota mänskligheten om det inte vore en bestraffning? Så ur den synvinkeln kan man trots allt betrakta novellens fågelattacker som naturens hämnd mot människan, vilket för oss tillbaka till min tolkning av trailern. När jag läser du Maureirs novell känns den dock mest som en hotfull berättelse om hur människan utsätts för en oövervinnerlig kraft som utrotar alla människor på jorden. Vi sympatiserar med människorna, attackerna är hemska. Jag finner inte de minsta antydningar om att människorna förtjänar sitt öde. Är novellens fåglar menade att framstå som att de är på hämndturné? Jag tycket inte att det verkar inte så, eftersom fåglarna endast tycks skildras som en kraft och knappt ens som några djur.

Novellen är troligtvis den av mina källor som inger minst hopp av alla. Där filmen slutar med att huvudrollerna kommer undan slutar novellen med att huvudrollerna dör. Du Maurier tycks inte ge inte läsaren något hopp överhuvudtaget. På det sättet ger novellens fågelattacker ett annat intryck än det intryck som Hitchcocks film fick fram. I novellen känns attackerna mest som en total apokalyps, hela mänskligheten utrotas på bara några dagar. Daphne du Mauriers fåglars tycks inte stå för något särskilt förutom själva undergången.

Det alternativa slutet

Eftersom den egentliga berättelsen från novellen övergavs totalt så var Hitchcock och Hunter inte bundna till slutet som fanns i denna. Men det visade sig vara en svårighet att komma på ett slut till filmen. Hitchcock brukar nästan alltid ha ett lyckligt slut på sina filmer, samtidigt som han helst inte tar död på oskyldiga. Att ta död på hela familjen Brenner (vilken i slutscenen även innefattar

Melanie) lär knappast ha varit ett alternativ, men samtidigt så var det ändå en apokalyptisk

berättelse de skulle skriva. Hur skulle man kunna avsluta en sådan berättelse utan undergång och död? Resultatet blev varken av det, de lämnade istället slutet öppet och lät familjen undkomma, men samtidigt visa dem ge sig av mot en högst osäker framtid.

När Hitchcock med manskap började spela in Fåglarna var det fortfarande inte bestämt exakt hur filmen skulle sluta. Hitchcock hade flera visioner om hur filmens slut men ju längre tiden gick desto mer insåg han att de inte skulle ha varken tid eller råd att filma dessa scener.³³ Tippi Hedren berättar i All about The Birds om hur Hitchcock tvingade alla inblandade i filminspelningen att svära på att inte avslöja för någon hur den skulle sluta, samtidigt som hon själv visste att inte ens Hitchcock själv visste hur den skulle sluta. Slutet ändrades under inspelningens gång och fick till slut stressas ihop för att få ett slut. Därmed blev det väldigt öppet och oavslutat, men samtidigt geniförklarat och klassiskt.

Filmen slutar med att Mitch ser ut över en enorma massan fåglar utanför huset. Hela gården är fylld med fåglar som sitter lugnt och stillsamt och tittar på honom. Mitch behåller lugnet och tar med sig familjen ut till bilen. Han kör långsamt och försiktigt så att han inte ska köra över någon av fåglarna. Djuren flyttar på sig och släpper fram bilen. Familjen åker iväg i skymningen på en väg kantad av fåglar. Vi får inte se om de kommer ifrån Bodega bay, vi får inte se om fåglarna attackerar dem igen, vi får inte veta om de överlever mycket längre, och vi får inte veta om fåglarna någonsin kommer att sluta innan mänskligheten är utrotad. Hitchcock lägger dock in en strimma hopp i och med Cathys kärleksfåglar. Hitchcock sade: ”I slutet av filmen frågar den lilla flickan innan hon går in i bilen ”Får jag ta med mina kärleksfåglar?” Detta visar att något gott överlever genom dessa kärleksfåglar”.³⁴

Det är tydligt att Hitchcock inte ville ta död på sina karaktärer i slutet av filmen, det vore absolut inte hans stil. Hans ånger över att döda en oskyldig liten pojke som man får följa under en lång scen i Fåglarna sjunga 1.45 (1936) säger det mesta: ”När en filmfigur går omkring med en bomb utan att veta om det, som ett vanligt paket, så skapar man hos publiken en mycket stark spänning. Allt under färden förstärks de sympatiska dragen hos pojken i publikens ögon, vilken senare inte har förlåit [sic] mig att jag lät honom dö då bomben exploderar med honom i bussen!”³⁵ Sätt detta resonemang på karaktärerna i Fåglarna. Vi får följa Melanie och Mitch, som i början retas och är otrevliga mot varandra, men som mognar och blir allt mer sympatiska under filmens gång. För att inte tala om Cathy, ett oskyldigt barn som hela tiden svävar i livsfara utan att ha gjort någonting för att förtjäna det. Under filmens gång lär vi oss att sympatisera allt mer med våra huvudkaraktärer. Det vore knappast Hitchock-aktigt att döda alla dessa, men samtidigt så är

33 All about The Birds, Laurent Bouzerreau (2000) 34 Truffaut s. 219

35 Truffaut s. 79

Fåglarna som jag tidigare nämnt en ren och skär apokalyps-saga. Hur kan man avsluta berättelsen utan död och utrotning, eller ett banalt och konstlat lyckligt slut? Genom att inte avsluta den, helt enkelt.

Trots att filmen inte visade mer så fortsatte dock berättelsen i manuset ännu längre. Här får vi följa familjen i deras fortsatta bilfärd när de åker igenom Bodega bay och får se den totala

förintelsen fåglarna har åstadkommit. Hitchcocks ritare ritade skisser på bilder att raserade elstolpar, välta bilar och förstörda hus, hela tiden med hotfulla fåglar sittandes ovanpå vraken, bevakande och lugna. Vidare spekulerade Hitchcock även om en återkomst till San Francisco, som även den staden blivit övertagen av fåglar. Hitchcock hade bilden av en Golden gate-bro övertäckt av fåglar i sitt huvud³⁶, men återkomsten till San Francisco lyckades aldrig ta sig in i ens manuset.

Efter den långsamma, otäcka färden genom ett ödelagt Bodega bay kommer familjen fram stadens slut. Där har fåglarna satt upp en vägspärr. De släpper ut bilen ur fåglarnas övertagna stad, men när bilen kommit en liten bit på vägen bestämmer sig fåglarna för att attackera igen. De flyger efter bilen och Mitch försöker köra ifrån dem. Fåglarna börjar hacka, riva och slita i suftletten, men innan de lyckats komma igenom helt och hållet lyckas Mitch få upp tillräckligt hög fart för att fåglarna inte ska hänga med längre. Familjen lämnar Bodega bay med livet i behåll och fåglarna långt bakom sig.

Vad ger det officiella slutet för intryck? Jag finner i filmens mystiska slutscen ingen förklaring till varför de mystiska sakerna sker, i kontrast till den långa förklaringen i den slutscen som fanns i Psycho. Vi vet fortfarande inte varför fåglarna attackerar människor, vad deras mål är eller hur långt de planerar att gå. Men hopp finns, trots allt. Cathys kärleksfåglar följer med i bilen bort från Bodega bay, en symbol för kärleken och dess kraft att överleva alla prövningar.³⁷ Filmens huvudpersoner överlever också, genom att lyckas köra ifrån fåglarna med bil. De överlever alla fågelattacker och tänker inte ge upp sin kamp för överlevnad det minsta, till skillnad från Nat Hocken och hans familj från förlagan. Men det jag framför allt reagerar över när jag jämför de två sluten är att det slut Hitchcock hade i tankarna inte ger lika mycket hopp som filmens gör. När man ser filmen kan man tänka sig att familjen tar sig till en eventuell säkerhet i San Francisco, men Hitchcocks tankar kring återkomsten till staden var som jag tidigare nämnt allt annat än vackra. Ju längre vi får följa familjen på deras resa ut från Bodega bay, desto mer hopplös ser situationen ut.

Om filmen verkligen hade slutat med att vi hade fått se fåglar sitta triumferande på Golden gate- bron så hade allt hopp varit försvunnet. Har fåglarna lyckats ta över San Francisco, storstaden med

36 All about The Birds, Laurent Bouzereau (2000) 37 Truffaut s. 219