Den auratiska artefakten: Begränsningar och möjligheter i den digitala reproduktionen av kulturarv

Den auratiska artefakten

Begränsningar och möjligheter i den digitala reproduktionen av kulturarv

Sebastian Cöllen

Institutionen för ABM

Uppsatser inom biblioteks- & informationsvetenskap ISSN 1650-4267

Masteruppsats, 30 högskolepoäng, 2020, nr 789

Författare/Author Sebastian Cöllen.

Svensk titel

Den auratiska artefakten: Begränsningar och möjligheter i digitaliseringen av kulturarv.

English Title

The auratic artefact: Limitations and possibilities in the digitisation of cultural heritage.

Handledare/Supervisor Peter Sjökvist.

Abstract

The digital copy is rapidly becoming the dominant form in which researchers encounter cultural heritage. In this situation, the relation between the original and the digital reproduction has become a crucial, yet too little dis - cussed problem.

This thesis investigates this relation through two questions: (1) Which is the ontological status of the repro- duction in relation to the original, and (2) How is the original mediated to its digital format? Question (1) is an - swered in dialogue with previous research: The reproduction is a new artefact, but with a relation (of similiarity) to the original. It is the understanding of this relation that the remaining part of the thesis tries to deepen and around which the second question revolves.

This more empirical question (2) is examined through a comparative analysis of a physical original—the 17th century album amicorum of Gottfried Schröer—and its digitisation in the platform Alvin. The informative dimensions “context”, “materiality”, “textbased information”, and the category “aura” are investigated in the original and in the digital reproduction. For this purpose, Walter Benjamin’s concept “aura” is critically dis- cussed and redefined as an analytical concept, and the research question is rephrased in terms of (a) which quali- ties are transfered, (b) not transfered, and (c) if/how they are transformed during the transfer to the digital format.

It is also asked which consequences this might have for the artefact as a source of information.

The analysis is positioned in a materiality discourse, adopting perspectives from, i.a., Actor-Network The- ory and Material Philology. In this context, a widened concept of materiality is also developed, allowing the in - clusion of the “virtual”.

The thesis identifies aspects in which the reproduction differs from the original, depending, among other things, on its own materiality. This strengthens the call for users’ information competency when interacting with digital reproductions.

Ämnesord

Aura; materialitet; Walter Benjamin; digitalisering; digital reproduktion; Alvin; stamböcker; Gottfried Schröer;

Actor-Network Theory (ANT); affordans.

Key words

Aura; materiality; Walter Benjamin; digitisation; digital reproduction; Alvin; alba amicorum; Gottfried Schröer;

Actor-Network Theory (ANT); affordance.

Schlüsselwörter

Aura; Materialität; Walter Benjamin; Digitalisierung; Digitalisat; Alvin; Stammbücher; Gottfried Schröer; Actor-

Network Theory (ANT); Affordanz.

Innehållsförteckning

1. Inledning...1

2. Tidigare forskning...4

2.1. Den digitala reproduktionens ontologiska status...4

2.2. Förhållandet mellan original och reproduktion...7

3. Frågeställningar och metod...12

4. Materialpresentation...16

4.1. Gottfried Schröers stambok (Y 131)...16

4.2. Kulturarvsplattformen Alvin...22

5. Teoretiskt ramverk...24

6. Aurabegreppet...31

7. Empirisk analys...44

7.1. Originalet...44

7.1.1. Kontext...44

7.1.2. Materialitet...49

7.1.3. Textburen information...54

7.1.4. Aura...57

7.2. Reproduktionen...60

7.2.1. Kontext...60

7.2.2. Materialitet...62

7.2.3. Textburen information...66

7.2.4. Aura...67

8. Sammanfattning och slutdiskussion...71

Bibliografi...77

Bilaga...87

Företal

Denna uppsats har varit en lyx att skriva. Att under en termin (jämte andra sysslor) ha fått fördjupa mig i ett så både intressant och relevant ämne som digitaliseringen av kulturarv har varit en ynnest, och både den teoretiska diskussionen och analy- sen av materialet återspeglar ett genuint engagemang.

Jag vill först rikta ett varmt tack till docent Maria Berggren, avdelningschef vid Avdelningen för specialsamlingar (Uppsala universitetsbibliotek), för att ha givit mig möjlighet att vid tiden före min uppsatstermin ha fått verka som forskare i den både socialt och resursmässigt fantastiska miljön på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Denna tid har varit av stor betydelse för uppsatsen. Också till FD Daniel Solling vill jag uttrycka min tacksamhet för att för ett par år sedan ha öppnat mina ögon för det otroligt intressanta stamboksmaterialet, vilket denna uppsats ger ett litet smakprov på.

F. Tersmedens och I. Arfwedsons född Tersmeden stiftelse för vetenskaplig forskning rörande den svenska adelns historia bekostade ett forskningprojekt vars resultat är en förutsättning för uppsatsen.

Jag vill därför rikta ett särskilt tack till Tersmedens stiftelse.

Till sist vill jag tacka docent Peter Sjökvist, som handlett min uppsats med en- gagemang, stor kompetens och genom ett intellektuellt utbyte som verkligen sti- mulerat mitt tankearbete.

Innan den kritiska framställningen tar vid, kan det vara på sin plats med en terminologisk anmärkning. Vad skall man kalla slutprodukten i en digitalisering?

De gängse svenska uttrycken bildas genom att attributet digital(t) fogas till ett hu- vudord, vart och ett med sina för- och nackdelar. De vanligaste torde vara kopia, surrogat och reproduktion. Ofta används de synbart synonymt och jämte varandra

— så har jag hittills använt dem ovan. Men ord har betydelse för hur ting koncep- tualiseras, och därför är det relevant att överväga ordvalet och de betydelseskillna- der det medför.

Av de nämnda termerna är kopia problematisk eftersom den ger intrycket av att digitaliseringens slutprodukt skulle vara en identisk avbild — och kanske, i analogi med fotostatkopian, just en avbild — av originalet.

Att så är fallet bör

1 Projektet ”Gottfried Schröers stambok (Y 131): Textuella strategier för självstilisering hos 1600-talets svenska adel”, förlagt vid Avdelningen för specialsamlingar, Uppsala universitetsbibliotek, 2019.

2 T

tar i en motsvarande betydelse upp engelska replica (ung. ’kopia’) som beteckning för en exakt

kopia av ett föremål. Från detta skiljer hon representations och surrogates, varmed hon avser en bild

dock inte tas för givet. Med surrogat undviker man både intrycket av identitet och associationen till bilder, men istället får man på köpet konnotationer till en (brist- fällig) ersättning.

Men även om den digitaliserade produkten inte skulle vara identisk med originalet, måste den inte vara blott en ersättning; tvärt om kan den tillföra många funktioner som inte finns hos originalet och således vara mycket mer än ett ”surrogat”.

Bland alternativen ifråga förefaller reproduktion vara den mest neutrala ter- men. Samtidigt saknas även i detta fall alla antydningar om ett mervärde, om att reproduktionen inte bara är en återskapelse, utan en ny skapelse med unika egen- skaper och funktioner.

På tyska finns ett annat alternativ att tillgå: Digitalisat ’slutprodukten av en di- gitalisering’ (neutrum, bildat som Korrelat till korrelieren). Jag ser inga problem i att införa den tyska formen som en neologism digitalisat i svenskan (neutrum, bil- dat som korrelat till korrelera). Begreppet har fördelen att det inte tvingar använ- daren att specifisera huruvida fenomenet i fråga skall konceptualiseras till exempel som en ”kopia” eller (bara) som ett ”surrogat”; det är värderingsmässigt öppet. I fall där det är relevant att framhålla förhållandet mellan reproduktion och original, kan det däremot vara ändamålsenligt att fortsatt använda nominalfraser som digi- tal reproduktion.

Till sist en kort anmärkning om det i den föreliggande texten ofta brukade ordet artefakt. Ordet betecknar — etymologiskt och i sin normala användning — föremål som skapats av människan, i motsats till naturföremål. I denna mening är också digitalisatet en artefakt. Även om jag oftast (i överensstämmelse med t. ex.

arkeologins primära bruk av ordet om antika kulturarvsartefakter) kommer att an- vända artefakt om det analoga originalet, utesluter jag därför inte att också använ- da ordet om digitalisatet. Till särskillnad kommer jag vid behov att använda ut- trycket fysisk artefakt för att beteckna analoga föremål, även om också begreppet

”fysisk” i detta sammanhang är behäftat med vissa problem.

Några smärre kommentarer kring formalia kan även vara på sin plats. I trans- litterationer av primärmaterialets texter återges radbrytning med lodstreck (|). I

som gentemot det omedelbara synintrycket på något sätt förbättrats (T

2010, s. 58). K

kritise- rar i en längre terminologisk diskussion (K

2016, s. 6–9, här s. 8) T

distinktion, med argu- mentet att digitaliseringen innebär en så djupgående förändring i förhållande till originalet att begreppet replica (’kopia’) blir missvisande.

3 SAOB, s. v. ”surrogat” 1: ’om ngt (särsk. livsmedelsvara l. produkt o. d.) som brukas ss. ersättning för en annan bättre vara osv. (som är mycket dyr l. svår att anskaffa l. icke kan anskaffas), sämre ersätt - ningsmedel, billig (o. dålig) ersättning’; jfr 2: ’i allmännare l. bildl. anv. av 1; särsk. om ngt (ofta ngt ab - strakt) som, ofta tillfälligt, ersätter ngt annat som fattas l. icke finns (att tillgå) l. är svårt att anskaffa […].’

4 Sålunda anmärker L

just med hänseende till att digitaliseringens produkt inte kan reduceras till origi- nalet, att ”a digital image is not a mere representation of the physical object appearing in the image”.

L

2019, s. 20, min kursiv.

5 Begreppet kan antyda att det digitala föremålet vore immateriellt, vilket är en vanlig men ändock en van-

föreställning. Se nedan, 5.

blockcitat återges radbrytningar som inte är betingade av originalets mariginaler med ny rad också i den translittererade texten.

Referenser till den digitala plattformen Alvin, Alvin:info och Alvin wiki här- rör från perioden mars–april 2020. Alla översättningar är mina egna, utom av B ENJAMIN s ”Kunstwerk”-uppsats, som orienterar sig efter W IJKMAN .

Författaren, Uppsala, 2020-04-24.

6 B

1969 [1936].

1. Inledning

Sedan millennieskiftet har digitaliseringen av kulturarv — processen att skapa di- gitala representationer av analoga föremål — fått en alltmer framträdande plats i bibliotekens verksamhet över hela Europa.

M ELISSA T ERRAS menar till och med att digitaliseringen blivit till en ”kärnverksamhet” för kulturarvssektorn.

Denna om- välvande förändring har fått konsekvenser för den praktiska användningen av kul- turarvsmaterial i till exempel forskning och utbildning. Den har lett till att forska- re och andra användare interagerar allt mindre med fysiska artefakter men desto mer med digitala kopior.

Inte minst på grund av den förenklade tillgång digitali- seringen medför ersätter kopian i praktiken ofta originalet.

Den snabba digitala tillgången till källmaterial har blivit så självklar att man numera förväntar sig att allt skall finnas tillgängligt digitalt,

och det som inte gör det riskerar att bli osyn- ligt och att falla i glömska.

Idag börjar den digitala reproduktionen alltså på allvar inta en ställning som den dominerande skepnad i vilken vi möter äldre primärkällor. Dess gränssnitt, (meta)data och funktioner blir så att säga den primära umgängesformen för forsk- ning på kulturarvsmaterial.

I denna relativt nya situation blir reproduktionens förhållande till originalet en trängande fråga. För användarnas del är förståelse i denna fråga en förutsätt- ning för att kunna utvärdera konsekvenserna av interaktionen med den digitala kopian såsom verktyg för kunskapsproduktion: Vilket slags kunskap kan man re- spektive kan man inte utvinna genom reproduktionen i jämförelse med det origi-

7 En färsk undersökning delfinansierad av Europeiska kommissionen (N

m. fl. 2017) visar att 82 % av nästan 1000 tillfrågade institutioner (bl. a. nationella bibliotek, arkiv och folkbibliotek) från 28 olika länder var inblandade i digitaliseringsprojekt eller hade en digital samling år 2017. En grundlig historisk genomgång av digitaliseringens utveckling och projekt sedan tiden före internet och fram till 2000-talet ges av T

2011; jfr den kortare och uppdaterade versionen i T

2015, s. 64–67 samt C

2017, s. 1–6. En utförlig genomgång av de digitala bibliotekens historiska utveckling i en europeisk kontext ges av A

-J

2017, s. 50–62.

8 ”[A] core activity across the heritage sector”. T

2015, s. 78.

9 Jfr L

2019, s. 16 f.

10 Inom t. ex. medievistiken kan man som forskare inte alltid motivera användningen av de ursprungliga handskrifterna, varken för den kulturarvsinstitution som har hand om dem eller — med hänsyn till den tid som ansökningar och logistik kan ta i anspråk — för sig själv. Visserligen var det så även på de tryckta utgåvornas tid, men med dagens tillgång till högupplösta digitala bildfiler är detta ännu mer fal- let. Några exempel på hur svårt det kan vara att få tillgång till fysiska handskrifter ges hos jfr B

2014, s. 152 f.

11 T

2015, s. 79 och C

2007, s. 79.

12 C

2017, s. 4.

nal den representerar? I vilken mån kan digitala bilder och metadata ersätta den fysiska artefakten? I den digitala tidsåldern utgör dessa frågor väsentliga delar av den informationskompetens som forskning och undervisning behöver för att kun- na kritiskt värdera det material man i praktiken redan är beroende av.

Men problemet är centralt inte bara för användarna, utan också för de kultur- arvsinstitutioner som producerar och tillhandahåller det digitaliserade materialet.

Efter att sedan de första trevande försöken på 1970-talet ha varit inne i en ständigt accelererande expansiv period, behöver digitaliseringen nu gå in i en mer reflektiv fas. Sedan början av 2000-talet har det blivit uppenbart att digitaliseringen inte är en kostnadseffektiv engångslösning, varken för tillgång eller bevarande.

För- utom att generera kostnader knutna till den initiala digitaliseringsfasen måste de digitala samlingarna, precis som de analoga, också på sikt vårdas och underhål- las.

I detta sammanhang blir det viktigt att noga utvärdera i vilket syfte man pla- nerar framtida digitaliseringsprojekt av vad och för vem.

Efter att under den ex- pansiva fasen riktlinjer och standarder utarbetats och etablerats, blir det på liknan- de sätt nu relevant att reflektera kring vilka man väljer att följa.

I denna reflek- tion kring digitaliseringsprojektens syfte och inriktning är förståelsen av den digi- tala reproduktionens förhållande till originalet en viktig del, inte minst i de pro- jekt på bibliotek och andra institutioner runt om i Europa vars legitimitet delvis ligger i det latenta antagandet — eller förhoppningen — att digitala bilder och metadata i de flesta sammanhang skall kunna ersätta originalet.

Frågan om reproduktionens förhållande till originalet kan delas in i två hu- vudproblem. Det första, mer grundläggande kan formuleras med frågeställningen (1) vilken ontologisk status reproduktionen har som ”re-produktion”, det vill säga i förhållande till originalet.

Det andra, mer empiriska problemet kan ut- tryckas med frågeställningen (2) hur reproduktionen ”re-producerar”, det vill säga: hur den medierar eller till ett nytt format ”översätter” originalet.

13 Ibid., s. 2.

14 I den omfattande undersökningen Core Survey 4 (N

m. fl. 2017) beräknades medelvärdet för digita- liseringskostnaderna hos de tillfrågade europeiska kulturarvsinstitutionerna 2017 till 446.271 €. Denna summa beror dock på de största aktörernas mycket omfattande budget; medianvärdet för institutionerna belöpte den mindre men ändå ansenliga summan 20.000 € (ibid., s. 7 o. 45). Av detta utgjorde de initia- la kostnaderna för skanning, skapande av metadata o. dyl. bara en del; nästan lika mycket eller mer (för bibliotekssektorn 61 %) utgjordes av strukturella kostnader som underhåll, licenser och användarsup- port. Ibid., s. 46.

15 Jfr T

2015, s. 80.

16 Idag finns det över 40 riktlinjer för digitalisering, var och en med särskilda konsekvenser. Ibid., s. 71 f.

17 T. ex. kan digitaliseringsivern ur ett bevarandeperspektiv hämta legitimitet från argumentet att digitala kopior kan brukas istället för rara och ömtåliga fysiska artefakter — förutsatt att man inte i komplette - rande syfte också måste konsultera originalet. Som B

(2015, s. 24) skriver har digitaliseringen ingen bevarande effekt i sig själv. ”Its potential lies in the status of the digital resource, i.  e. how the digital re- production is used vis-à-vis the reproduced source document.”

18 Ontologin (< grek. ὄν ’varande’ o. λόγος ’lära’) behandlar som bekant det varandes och verklighetens

grundstrukturer. Den frågar sig vad (vilka typer) tingen är samt hur de förhåller sig till varandra, men

också — t. ex. ifråga om representationer — om deras varandehalt, deras grad av självständig existens.

Eftersom den föreliggande undersökningen är skriven ur ett biblioteks- och informationsvetenskapligt perspektiv, konceptualiseras originalet och reproduk- tionen inom ramen för detta arbete främst som kunskapsobjekt, det vill säga som informationsresurser eller tillgångar till kunskap (inte t. ex. som objekt för upple- velser inom turistindustrin). Fokus kommer alltså att ligga på den information el- ler kunskap originalet och dess reproduktion kan förmedla.

I synnerhet frågeställningen om originalets mediering (2) är idag bristfälligt utredd, och skillnaderna mellan den digitala kopian och originalet saknar teoretisk genomlysning. Så konstaterade till exempel C HRISTOPH F LÜELER nyligen att förhål- landet mellan fysiska och digitala handskrifter, trots uppenbara olikheter mellan dem, märkligt nog inte har undersökts i forskningslitteraturen: ”The fact that the relationship between physical manuscript and digital manuscript has barely been examined up to this point is rather astonishing.”

Det är denna frågeställning som utgör den föreliggande undersökningens egentliga och empiriska forskningspro- blem. Den förra frågeställningen om reproduktionens ontologiska status (1) är emellertid en nödvändig utgångspunkt för diskussionen av den senare (2), efter- som den berör själva naturen hos det objekt som är föremålet för vårt intresse.

19 F

2015, u. p.; jfr B

o. F

2018, s. 31. Jfr äv. K

2016, s. 4: ”The relationship

between the physical manuscript and its digital counterpart is very complex, and arguably has not been

discussed as much as it would deserve.”

2. Tidigare forskning

Den digitala reproduktionens förhållande till originalet har som sagt konsekvenser för både forskning och utbildning, men också för de kulturarvsinstitutioner som bereder och tillhandahåller digitalisaten. I digitaliseringens tidsålder, då vårt bero- ende av de digitala reproduktionerna ständigt tilltar, krävs medvetenhet om detta förhållande och en djupare reflektion kring frågan.

Ovan delades frågan in i två huvudsakliga problem. Det första formulerades med frågeställningen om reproduktionens ontologiska status, det andra, mer em- piriska med frågeställningen hur reproduktionen medierar eller till ett nytt format

”översätter” originalet. Medan den ontologiska skillnaden mellan original och reproduktion kan ses som en förutsättning för frågeställningen om originalets me- diering, kan först den senare frågeställningen belysa denna skillnads empiriska implikationer.

Det här kapitlet är en dialog med den tidigare forskningen utifrån det övergri- pande problemet om den digitala reproduktionens förhållande till originalet. Syf- tet är dels att beskriva forskningsläget, dels att utifrån detta positionera det före- liggande arbetet. Kapitlet inleds med en diskussion om frågan om reproduktio- nens ontologiska status i syfte att klargöra varför och på vilket sätt reproduktio- nen ontologiskt skiljer sig från originalet (2.1). Därefter behandlas forskningen kring frågan hur originalet ”översätts” i överföringen till ett nytt medium (2.2).

2.1. Den digitala reproduktionens ontologiska status

När en forskare för bara tio, tjugo år sedan satt med en faksimil eller en diploma- tisk utgåva

av den text han eller hon ville undersöka, rådde det inga tvivel om vad det var för objekt denne hade framför sig på forskarbordet: Det var en bok, ombesörjd av en utgivare utifrån ett tydligt ändamål: att vara ett verktyg för forsk- ning — ett föremål av ett helt annat slag än den handskrift i vilken texten ur- sprungligen skrevs ned.

20 En diplomatisk utgåva (< fr. diplomatique ’urkundlig’) återger en enskild handskrift med moderna

trycktyper men annars precis som den föreligger, till skillnad från den kritiska utgåvan, vilken skapats

genom en kritisk viktning av flera förlagor. Se t. ex. B

2008.

För det digitaliserade kulturarvsmaterialet är förhållandet ett annat. För digi- talisatet finns ofta ingen enskild utgivare namngiven; digitalisatet svävar i en air av anonym neutralitet. Den digitala reproduktionen, skriver F IONA C AMERON ,

”bring[s] the historical object and the signs of its making into the presence of the viewer, while suppressing its own craft that makes that presence possible by car- rying information about the ’original’ object’s details, form, fabric, shape, aes- thetics, and history through interpretation.”

I det att digitalisatet inte kan vara sin förlaga men, på ett annat sätt än boken, undertrycker sin egen närvaro (praesentia) som om det vore originalet, påminner det om Platons φάντασμα (lat. simulacrum): den produkt i vilken konstnären inte exakt återskapat förebilden, utan vilken han manipulerat så att den skall framstå som verklig.

Bildkvaliteten på de digitala faksimilen är inte sällan hög och kom- bineras med inzoomningsfunktioner som tillåter användaren att se varje por i per- gamentet. Dessutom finns det applikationer som gör det möjligt att faktiskt blädd- ra med fingrarna genom att beröra skärmen, som om det vore en fysisk bok. Med hjälp av haptiska gränssnitt kan känseln av föremålsskannade artefakter förmedlas via handskar till känselkropparna i användarens händer; ”sidvändarprassel”

drar även med det auditiva i illusionen. Bland de senaste, ännu inte fullt utforskade in- novationerna inom digitaliseringen av kulturarvsmaterial finns olika tekniker för 3D-skanning, med möjligheter att se ett föremål ur alla vinklar eller till och med skriva ut det i tre dimensioner med hjälp av en 3D-skrivare.

3D-utskriften, där vi faktiskt får ett nytt fysiskt föremål i händerna, kan verka som en ytterlighet men förtydligar med bildlik klarhet vad alla exempel pekar på:

Att kunna återskapa artefakten, som om man hade den framför sig, verkar bli en allt mindre främmande verklighet.

Detta för oss tillbaka till den inledande bilden med forskaren och dennes bok för ett par decennier sedan: Inte utan skäl tycks man kunna hävda att skillnaden mellan handskriften och objektet på forskarbordet sedan dess har blivit mindre tydlig. Att bokens pärmar bytts ut mot portföljdatorns chassi är en perifer föränd- ring. I andra, mer centrala hänseenden verkar reproduktionen snarare ha närmat sig originalet. Samtidigt är den fortfarande något annat än originalet. Det är i den-

21 C

2007, s. 55.

22 Platon, Sophista, 235d–36c. — φανταστικὴ τέχνη baserar sig enligt Platon (ibid.) på hur ting ser ut el- ler framstår, till skillnad från εἰκαστικὴ τέχνη, som grundar sig på matematiska proportioner. I förstone verkar det naturligt att se digitalisatet som en typ av den senare sortens mimesis. Men i ljuset av att identitet aldrig kan uppnås (se nedan) framstår reproduktionens identitetseffekt som en ”skenbild”. — Analogin till Platon återfinns äv. hos D

2019, s. 200 f.

23 D

2011, s. 13; därifrån även de två sistnämnda exemplen. Jfr id. 2019, s. 202.

24 Jfr t. ex. S

m. fl. 2017 och P

m. fl. 2007.

25 Så påpekar R

m. fl. (2008, s. 1377) att medan det före digitaliseringens genomslag var vanligt att hänvisa forskarna till originalen, har det numera blivit ett mål hos kulturarvsinstitutionerna att skapa ett

”verkligt surrogat” (”a true surrogate”). På liknande sätt talar B

om ”a full replacement of the origi-

nal” genom den digitala faksimilen. B

2014, s. 166, min kursivering.

na spänning mellan identitet och differens som frågan om reproduktionens onto- logiska status i förhållande till originalet tränger sig på.

För att närma oss förståelsen om vad digitalisatet är, kan vi erinra oss om hur det blir till. Digitaliseringsprocessen innebär i grunden att verklighetens principi- ellt ändlösa och ständigt fluktuerande egenskaper översätts till en binär kod av 1:or och 0:or (binary digits eller bits). Det är de specifika serierna av sådana siff- ror som tolkas av det digitala systemet. Digitalisatet är således en mycket för- enklad ögonblicksbild av en oändligt komplex verklighet. Som sådant är det per definition något helt annat än originalet.

L ARS B JÖRK har i sin avhandling How reproductive is a reproduction?

för- djupat denna utgångspunkt ytterligare. B JÖRK poängterar att digitaliseringsproces- sen inte bara innebär en konvertering från analogt till binärt format, utan också en

”omkonfigurering” av informationen då den i och med användarens interaktion med och tolkning av den rekonstrueras till analogt format. Under den första kon- verteringen styr riktlinjer och föreställningar om artefaktens informativa potential vilka egenskaper som översätts till digitalt format. Under den andra är det använ- darens samspel med de möjliga former i vilka informationen kan representeras (dess modes of representation)

som resulterar i reproduktionens situationella be- skaffenhet som informationsobjekt (dess informative configuration). Inte bara

”dekonstruktionen” av den analoga artefakten innebär alltså perspektiv- och in- tresseberoende förändringar i reproduktionens förhållande till originalet, utan också ”rekonstruktionen” från digitalt format är situationsavhängig. Ur detta per- spektiv ”åter-skapas” digitalisatet således inte bara en gång, under bildfångsten, utan otaliga gånger. B JÖRK s undersökning förtydligar därmed att digitalisatet — trots sin illusoriska utbytbarhet med originalet — innebär en djupgående omvand- ling av artefakten, vars skenbara närvaro i reproduktionen (som φάντασμα) döl- jer en lika närvarande frånvaro.

Kanske borde detta vara självklart. Men, som M ATS D AHLSTRÖM påpekar: hög- kvalitativa digitala faksimil förleder till att tänka i kloningstermer.

Det är inte ovanligt att tro att reproduktionen vore en ”perfekt kopia”, som skulle kunna åter- skapa alla egenskaper hos originalet och på så vis ersätta det helt — något D AHLSTRÖM diskuterar som föreställningen om den ”definitiva reproduktionen”.

Men denna föreställning beror på ett mimetiskt felslut: likhet är inte identitet. Ar-

26 Ett annat skäl att tillskriva digitalisatet en ”dubious ontology” ligger enl. A

m. fl. (2005) i svårig- heten att, bl. a. eftersom ”föremålet” är ett nytt varje gång det visas, bestämma dess identitet.

27 B

2015.

28 B

(ibid.) utarbetar en modell baserad på tre sådana former, nämligen information som metadata, bild och transkription. Genom dessa får användaren tillgång till artefaktens informative dimensions, nämligen context, form och sign. Se vidare nedan, 3.

29 D

2011, s. 10. Detta bekräftas av William Noel, som i sin plenarföreläsning vid Medieval Aca- demy of America 2016 varnade för ”our collective implicit equating of digitizations with manuscripts”.

B

o. F

2018, s. 32.

30 D

2011 och id. 2019, s. 202.

gumentet framfördes återigen redan av Platon, denna gång i Cratylus.

Om gu- darna kunde återskapa varje egenskap hos Cratylus, låter Platon här Sokrates re- sonera, skulle det finnas två Cratyli. Men detta är inte fallet för avbilder (εἰκόνες), där något alltid saknas eller tillkommer. Eftersom den analoga artefak- tens egenskaper är principiellt ändlösa, kan den således aldrig återskapas i sin hel- het i ett annat medium, i detta fall den binära koden. Och även om vi försöker till- föra uttömmande metadata för alla frågeställningar vi kan tänka oss att någon kunde ha kring materialet, kan vi aldrig förutse vilka frågor man i framtiden kom- mer att ställa till samma material.

I verkligheten kan det därför inte finnas någon

”definitiv reproduktion”, bara ständigt nya försök att fånga ett för stunden rele- vant urval.

Om den digitala reproduktionens ontologiska status kännetecknas av digitali- satets natur som en ”de-” och ”rekonstruktion” av originalet i ett nytt medium — alltså i princip som ett nytt slags föremål —, blir det viktigt att undersöka det mer empiriska problemet hur förhållandet mellan digitalisat och original konkret ser ut: Hur medieras eller ”översätts” originalet till det nya formatet? I ljuset av sva- ret på den förra frågan blir den senares relevans tydlig. Digitalisatets status som ett nytt slags föremål måste ha konsekvenser för dess funktion som verktyg för kunskapsproduktion i jämförelse med originalet.

2.2. Förhållandet mellan original och reproduktion

Hur den digitala reproduktionen medierar originalet är en fråga om vad som hän- der med den fysiska artefakten då den överförs till ett digitalt medium. Det är själ- va kärnan i frågan om förhållandet mellan original och reproduktion. Den besva- ras med en förståelse av vilka slags föremål som finns i digitaliseringsprocessens båda ändar — den analoga och den digitala — och hur de skiljer sig åt.

I forskningen diskuteras problemet i termer av vilka egenskaper som kan re- spektive inte kan överföras från originalet till reproduktionen och hur dessa even- tuellt omvandlas i det nya mediet. Till diskussionen hör också vilka nya egenska- per som tillkommer hos reproduktionen men som inte finns hos originalet. Genom att med hjälp av enkäter och intervjuer, källanalys eller introspektion identifiera

31 Platon, Cratylus, 432b–d.

32 H

(2003, s. 269 f.) jämför i ett liknande sammanhang med ”biblioteket i Babel” i Jorge Luis Bor- ges novell med samma namn (La Biblioteca de Babel, 1941). I detta bibliotek finns böcker med alla tänkbara kombinationer av alfabetets bokstäver och således allt som är möjligt att uttrycka. Men mer- parten av meningarna i alla böcker är naturligtvis obegripliga för bibliotekets invånare.

33 Jfr A

2008, s. 159: ”[A] digital representation of an artefact is a representation of certain relevant

characteristics of the artefact. It is not the original and complete artefact, nor even a metonymy or simu-

lacrum of the complete artefact. It is only a representation of some ’relevant characteristics’. The defini-

tion of what is relevant depends upon the purposes of creating the artefact. In principle, therefore, there

may be as many digital representations of a single artefact as there are purposes leading to their crea -

tion, each being targeted at a different purpose or combination of purposes.”

och beskriva dessa egenskaper, har man försökt få förståelse för förhållandet mel- lan originalet och dess reproduktion. Till exempel utgår J ON R IMMER m. fl. från in- tervjuer med forskare från flera humanistiska ämnen och fakulteter för att under- söka vilka faktorer som påverkar hur digitala och analoga artefakter upplevs som verktyg för kunskapsproduktion.

Den övergripande slutsatsen är att original och reproduktion har skilda egenskaper men fyller komplementära roller i forskning- en. Bland egenskaperna som förknippas med de analoga källorna nämns tillförlit- lighet (i bemärkelsen att de som original inte kan innehålla ”fel”) och nöjet

att kunna röra vid dem, medan de digitala reproduktionerna främst ökar tillgänglig- heten.

Användarna är också fokus för N EIL A UDENAERTS och R ICHARD F URUTAS under- sökning.

I denna genomfördes semistrukturerade intervjuer med forskare från flera, huvudsakligen humanistiska discipliner i syfte att utröna hur forskarna an- vänder analogt respektive digitalt material och vilka slags insikter de olika materi- altyperna stödde. Författarna identifierar för- och nackdelar med både original och digitalisat i forskarnas verksamhet (t. ex. tillgänglighet, helhetsbild, detaljrike- dom) och sammanfattar med att en av de främsta tillgångarna hos den digitala re- produktionen är att den även kan ge information om artefaktens kontext.

En av de mest utförliga undersökningarna om relationen mellan original och reproduktion är L ARS B JÖRK s tidigare nämnda avhandling.

B JÖRK tar upp flera pa- rametrar som under digitaliseringsprocessen kan påverka den digitala reproduk- tionens informativa kapacitet i förhållande till originalet, till exempel olika typer av tekniska fel (”errors”) under bildfångsten.

Samtidigt framhäver han också att olika standarder och riktlinjer påverkar vilken information som överhuvudtaget överförs från den analoga artefakten.

Till sist finns det också egenskaper och funktioner som tillkommer hos digitalisatet vilka inte har någon direkt motsvarig- het i originalet och som delvis är beroende av reproduktionens digitala form och miljö.

34 R

m. fl. 2008.

35 Sic! Ibid., s. 1388.

36 A

o. F

2010.

37 Författarna sammanfattar detta behov med akronymen SCAD som beteckning för kontextens delar:

Sources, Context (kulturella föreställningar m. m.), Actors och Derived forms. Ibid., s. 290 f.

38 B

2015.

39 Ibid., s. 81–92, ”Transmissional configurations”.

40 Ibid., k. 4. Tyngdpunkten i B

s resultat ligger emellertid på hur användarnas interaktion med repro- duktionen konstruerar dennas beskaffenhet som informationsobjekt.

41 Dessa nya egenskaper undandrar sig en fullständig uppräkning. B

(2015, s. 88) listar flera exempel

utifrån JISC-projektet ”Enriching digital resources” (2009), däribland ”information extraction, tran-

scription and OCR processing metadata enhancement, improved interaction, the creation of user gener-

ated content, data sharing, the development of pedagogical tools and functionalities such as markup for

semantic analysis.” Listan kan expanderas utifrån sina egna element; till de främsta fördelarna hos tran-

skription och OCR-läsning hör t. ex. att texten blir sökbar.

I forskningslitteraturen är analyser av det som B JÖRK talar om som ”fel” i överföringen vanligt förekommande.

För att utvärdera och optimera överens- stämmelsen mellan original och reproduktion har såväl standarder och riktlinjer

som olika analytiska modeller utvecklats, till exempel P AUL C ONWAY s modell för att identifiera fel (”errors”) i digitala reproduktioner.

Problemformuleringen, där skillnaden mellan original och reproduktion koncipieras som en fråga om över- ensstämmelse, har dock ett pragmatiskt snarare än teoretiskt syfte, nämligen att säkerställa att reproduktionen i ett urval relevanta aspekter kommer så nära origi- nalet som möjligt.

Trots F LÜELER s bekymrade konstaterande att problemet om reproduktionens relation till originalet inte behandats i forskningslitteraturen,

tycks det alltså fin- nas ansatser att besvara frågeställningen. Problemet är att dessa ansatser sällan mynnar ut i en teoretiskt grundad helhetsbild.

Oavsett om de baserar sig på en- käter och intervjuer, källanalys eller introspektion, resulterar de mer eller mindre i en lista med punktuella egenskaper som anses skilja originalet från den digitala reproduktionen. Även om sådan kunskap kan vara en utgångspunkt för en mer helhetlig förståelse av förhållandet mellan original och digitalisat som verktyg för kunskapsproduktion, saknas fortfarande en analys av skillnadernas konsekvenser för deras respektive sätt att fungera som informationskällor. Det är därför kanske inte förvånande att H EATHER B AMFORD och E MILY C. F RANCOMANO , trots nämnda an- satser, i en färsk publikation bekräftar den kunskapslucka F LÜELER identifierade.

En ingång till vad förhållandet mellan original och digitalisat har för konse- kvenser för deras roll som verktyg för kunskapsproduktion kommer dock från ett annat håll.

Materialitetsforskningen har under de senaste årtiondena blivit ett växande fält inom en rad discipliner som antropologi, sociologi och kodikologi. Tendensen brukar sammanfattas under benämningen ”den materiella vändningen” (the mate-

42 T

(2010) sammanställer i artikeln ”Artefacts and errors” faktorer som kan leda till osäkerhet kring eller, tvärt om, tillit till den digitala reproduktionens källvärde i förhållande till originalet. Bland dessa nämns olika förvanskningar som beror på de tekniska hjälpmedel som används för digitaliseringen, men även andra fel (”errors”) som kan uppstå under överföringen från analogt till digitalt format. T

(ibid., s. 54 f.) tar också upp problem i den ekfratiska process som beskrivningen av visuell information med verbala medel innebär.

43 Se t. ex. JISC 2016 och Library of Congress 2007.

44 I en omfattande studie testar C

(2011) ungefär 5000 digitalisat mot originalen samt undersöker via fyra ”use-case scenarios” huruvida felen påverkar användningen av materialet. Felen som identifie - ras är bl. a. ”excessive bolding”, ”indistinguishable characters” och ”missing pages”. Ibid., med tabell 1, s. 301. Jfr äv. kompletteringen av C

s modell hos B

2015, s. 87 f.

45 Problemformuleringen kan ses som ett svar på den angelägenhet om digitalisatets kvalitet och pålitlig - het som R

m. fl. (2008) registrerade hos humanistiska forskare.

46 F

2015. Se ovan, 1.

47 Jfr äv. K

, som i sin masteruppsats (2016) tar upp en rad likheter och skillnader mellan original och digital reproduktion för att studera vad som går förlorat och vad som vinns i överföringen mellan de olika medierna. K

menar att å ena sidan många egenskaper hos originalet inte kan återskapas (i sht det materiella: doft, känsel, tyngd), men att å andra sidan många kan det, och att de som inte kan åter- skapas åtminstone försöksvis kan återges genom metadata.

48 B

o. F

2018, s. 31.

rial turn). En gemensam nämnare är intresset för tingen själva i deras materialitet och för deras kulturella betydelse, till exempel för betydelsekonstruktion eller som entititer med egen agens i interaktion med människan.

Inom Material eller New Philology ses exempelvis textbäraren inte bara som ett substrat för alfanume- riska tecken, utan betraktas som i sig, såsom materiellt föremål, konstitutiv för den förmedlade betydelsen.

Utifrån detta synsätt har varje artefakt en unik betydelsebärande materialitet.

Överfört på diskussionen om förhållandet mellan det analoga originalet och dess digitala reproduktion innebär det att dessa entiteters diametralt annorlunda materi- alitet måste ha omedelbara följder för deras status som kunskapsobjekt. Perspekti- vet erbjuder därför en fruktbar ingång till frågan om skillnaderna mellan original och digitalisat.

Ur ett materialitetsperspektiv tematiseras det icke reproducerbara hos origina- let ofta under begreppet ”aura”.

Begreppet härrör i denna användning från W ALTER B ENJAMIN , som definierade det som ”einmalige Erscheinung einer Ferne, so nah sie sein mag.”

Denna egenskap hos föremålet byggde på dess unicitet och autenticitet, vilken i sin tur var nära förbunden med artefaktens materiella histo- ria. I ”reproducerbarhetens tidsålder”, i synnerhet i och med fotografiet, hade den- na egenskap börjat förlora sin förhärskande ställning; i fotografiet, som ersatte ar- tefaktens unika materialitet med det reproducerbara, det autentiska med kopian, förstördes originalets aura.

Det är lätt att se aurabegreppets relevans också för vår tids digitala reproduk- tioner. I forskningslitteraturen kring original och digitalisat saknas emellertid i re- gel en teoretisk problematisering av begreppet,

och ofta förblir diskussionen vid konstaterandet att den fysiska artefakten upplevs ha en närmast ”magisk” karak- tär

som inte kan reproduceras digitalt.

Ibland förbises också att artefaktens aura överhuvudtaget skulle kunna ha ett epistemologiskt värde.

Materialitetens epistemologiska konsekvenser är annars

49 Se vidare nedan, 5.

50 Jfr t. ex. M

1995, s. 450.

51 Jfr K

2016,

. 13 f. o. passim; B

2014, s. 151 o. jfr s. 167; N

2013, s. 471 o. 475 f.;

T

2010, s. 55; R

m. fl. 2008, s. 1376; S

2004, s. 147–49.

52 ’[U]nik upplevelse av distans, hur nära den än månde vara.’ B

1974a [1939], s. 479.

53 Ibid.

54 F

(2000, s. 98) beskriver den flod av sekundärlitteratur som med tiden kommit att åberopa sig på B

s aurabegrepp. Denna litteratur, skriver F

, lämnar dock mycket övrigt att önska: ”Weil sie den Begriff der Aura nicht in wünschenswerter Klarheit zu fassen bekommt, fehlt ihren Darstellungen und Erörterungen nur zu häufig Stringenz und Kohärenz” (’Eftersom den inte med önsk- värd klarhet får grepp om begreppet aura, saknar dess framställningar och diskussioner blott alltför ofta stringens och sammanhang’).

55 Jfr t. ex. N

2014, s. 471: ”The sense of the magical that accompanies an original work of art — the aura described by Benjamin […] — pervades our relationship to medieval books.” K

(2016, s. 17) talar om ”the ’magical’ or ’aural’ qualities that the user may personally feel when being faced with the original artefact.”

56 En av de forskare som intervjuas hos R

m. fl. (2008, s. 1386) anser t. ex. att mötet med originalet

visserligen är ”magiskt” — ”[b]ut ultimately, what matters is the information and if it is available in an

ett återkommande tema i forskningen kring förhållandet mellan originalet och den digitala reproduktionen. Men även här saknas teoretiska perspektiv som skulle kunna förvandla punktuella iakttagelser till en mer generaliserbar förståelse.

Ett av de tydligaste resultaten i A UDENAERT s och F URUTA s studie är att den hel- hetsbild och de olika former av information som närkontakten med det analoga materialet kunde ge forskarna, ledde till helt andra inblickar i föremålets betydel- se än den digitala reproduktionen. Enligt de intervjuade forskarnas beskrivningar kan sådana inblickar ge uppslag till nya tolkningar, som kanske inte hade upp- kommit i umgänget med enbart det digitala materialet.

The frequency and vividness of these descriptions [nämligen forskarnas] suggests that an im- plicit knowledge of these texts as physical objects forms an integral part of their work regard- less of whether that knowledge is ever described explicitly.

Denna ”implicita kunskap” relateras i forskningslitteraturen ofta till de olika sin- nesintryck som den fysiska artefakten kan ge. Naturligtvis ger dessa sinnesintryck ingen direkt tillgång till historien, men de antas i regel underlätta den hermeneu- tiska inlevelsen i artefakten och dess värld. ”The text as a material object”, skriver H ANS U LRICH G UMBRECHT , ”enhances our capacity to imagine a world of the past, although there is of course no mimetic relationsship between that world and the form of the text as a material object.”

Exempelvis pekar P ETER A. S TOKES på att känsel på medeltiden var en del av den hermeneutiska upplevelsen och nära för- bunden med det visuella; skärmmediets prioritering av det visuella leder emeller- tid till att det taktila klamras ut från det hermeneutiska mötet med artefakten.

I detta sammanhang blir medieringen av originalets multisensoriska materiali- tet till digitalisatets dominerande visualitet ett intressant tema. Så poängterar B AMFORD och F RANCOMANO att medan medeltida läsare mötte handskriften som co- dex, ser vi den idag som ett manipulerbart format på en skärm.

Liknande skillna- der måste ha konsekvenser för förhållandet mellan original och digitalisat som in- formationskällor, och en djupare förståelse av på vilket sätt detta är fallet skulle bidra till reflektionen kring deras användbarhet som kunskapsobjekt.

electronic form, if it were all scanned in, I could just summon it all up here, that is what I would do.”

57 A

o. F

2010, s. 285 f.

58 Ibid., s. 286.

59 G

2003, s. 15.

60 S

2011, s. 237. Jfr äv. L

2019, s. 19.

61 B

o. F

2018, s. 34.

3. Frågeställningar och metod

Den digitala reproduktionen kan synas ha en ontologiskt ambivalent status.

Som φάντασμα har den en tendens att undertrycka sin egen närvaro och förespegla identitet med originalet. Men detta intryck beror på ett mimetiskt felslut: likhet är inte identitet. Som de- och rekonstruktion av originalet, först till det digitala medi- ets 1:or och 0:or och sedan tillbaka till analog form i interaktionen med använda- ren, måste den digitala reproduktionen ses som ett helt nytt slags föremål. Repro- duktionen som ”åter-skapelse” skall därför inte betraktas i kloningstermer, utan snarare som en ny skapelse med en likhetsrelation till originalet.

I ljuset av detta blir det mer empiriska problemet om det konkreta förhållan- det mellan original och digitalisat relevant.

Att skillnader mellan original och di- gitalisat finns är själva utgångspunkten för undersökningen: Eftersom digitalisatet är ett annat slags föremål än originalet, kan man inte förvänta sig att det skall ha samma egenskaper som originalet eller kunna användas exakt på samma sätt som detta. Det är hur relationen mellan dem ser ut som är den intressanta frågan.

Problemet om förhållandet mellan original och digitalisat låter sig göras greppbart genom att definiera denna relation eller differens som en fråga om lik- heter och skillnader mellan artefakten i analogt och digitalt format. Förstått på detta sätt kan problemet konkretiseras till följande forskningsfrågor:

• Vilka egenskaper överförs till det nya mediet?

• Vilka egenskaper överförs inte?

• Vilka eventuella förändringar genomgår de egenskaper som överförs?

• Vad har detta för konsekvenser för artefakterna — den analoga och den di- gitala — som kunskapsobjekt?

För att besvara vilka egenskaper som kan eller inte kan överföras från original till digitalisat samt hur de eventuellt förändras kommer denna undersökning att ge- nomföra en analys av ett empiriskt material. Originalet representeras här av Gott- fried Schröers stambok (Y 131), en handskrift ur Uppsala universitetsbiblioteks samlingar som jag arbetat med i ett tidigare projekt. Digitalisatet å sin sida repre-

62 Ovan, 1, frågeställning (1), och 2.1.

63 Ovan, 1, frågeställning (2), och 2.2.

senteras av reproduktionen av Schröers stambok i den digitala plattformen Alvin, en överföring som jag också varit personligen inblandad i. Materialet presenteras närmare i kapitel 4.

Jämförelser mellan original och digitalisat har gjorts i tidigare forskning, men sällan med ett teoretiskt grepp som hade kunnat förvandla punktuella iakttagelser till en mer generaliserbar förståelse. Det mest lovande angreppssättet kommer en- ligt min mening från materialitetsforskningen, vars själva förutsättning är den av- görande betydelsen hos skilda materialiteter.

En central fördel i materialitetsdiskursen är enligt min mening att den vidgar begreppet ”information” från den traditionella logocentriska förståelsen av den som textbaserad till att omfatta även andra medier och modaliteter som bärare av information. Till exempel utgör tyngden hos en bok och ytstrukturen på papperet potentiellt lika väsentliga egenskaper hos artefakten som kunskapsobjekt — som källa för information — som de alfanumeriska tecken den rymmer. Denna utvid- gade förståelse av informationsbegreppet är av betydelse för att kunna få en hel- hetlig bild av den information originalet förkroppsligar. Den gör det möjligt att i analysen av artefakten som kunskapsobjekt beakta fler aspekter än bara den text- burna information som ofta hamnar i fokus.

I kapitel 5 kommer ett teoretiskt ramverk med utgångspunkt i materialitetsdis- kursen att utarbetas för den empiriska analysen. I begreppet ”materialitet” vill jag emellertid också innesluta det ”virtuella”, som alltför ofta betraktats som något

”immateriellt”. Genom denna breddning av materialitetsbegreppet sällar jag mig till en grupp teoretiker som velat tillerkänna materialiteten en roll också i digitali- satets, inte bara i det analoga föremålets egenskaper som kunskapsobjekt.

Skildringen av ett föremåls egenskaper är alltid beroende av det perspektiv som anläggs. Något sådant som ett neutralt perspektiv finns inte; däremot kan ett perspektiv vara mer eller mindre lämpligt. För att kunna beskriva artefaktens egenskaper är det därför nödvändigt att välja ett passande perspektiv och att göra detta val explicit.

Inom materialitetsdiskursen finns en rad angreppssätt och teorier som skulle kunna appliceras i analysen av artefakten. Denna undersöknings empiriska analys utgår främst från G IBSON s affordansbegrepp samt det metodologiska perspektiv den ”materialitets-semiotiska” Actor-Network Theory (ANT) erbjuder. Perspekti- vet tillåter en analys av artefaktens egenskaper som kunskapsobjekt inte bara uti- från dess semantiskt kodade information, utan också utifrån dess materialitet och användning som ”verktyg”. Valet av teoretisk utgångspunkt syftar således till att identifiera egenskaper ur ett bredare spektrum av information.

Inom materialitetsforskningen är ”aura” ett återkommande begrepp. Detta är

— som vi såg i forskningsöversikten — inte minst fallet inom den forskning som

berör förhållandet mellan original och digitalisat. Här tematiseras begreppet ofta

rätt och slätt som ”det” som inte kan överföras från original till digitalisat; det

uppfattas också som något i materien inneboende, ibland närmast som en ”ma- gisk” egenskap.

Däremot görs det sällan till föremål för någon djupare teoretisk diskussion, vilket naturligtvis borgar för att begreppets användning blir både oprecis och i slutändan föga förklarande. Trots den potentiella relevans aurabe- greppets frekventa användning i forskningslitteraturen antyder, ser jag det därför inte som ett färdigt analytiskt begrepp, utan snarare som ett begrepp i behov av analys för att kunna instrumentaliseras.

I kapitel 6 ges därför en kritisk begreppsdiskussion av aurabegreppet. Syftet är att göra begreppet instrumentaliserbart som analytisk egenskap för den empi- riska undersökningen. Diskussionen kommer att ha sin grund dels i den ursprung- liga användningen av begreppet hos W ALTER B ENJAMIN , dels i den moderna forsk- ningslitteraturens kritik av det.

Genom denna diskussion kommer frågan om reproduktionens ontologiska status i förhållande till originalet på nytt att aktualiseras. Den teoretiska diskussio- nen om aurabegreppet kommer därför redan innan begreppets användning i den empiriska analysen att kunna fördjupa vår förståelse av denna för undersökningen centrala relation.

Kapitel 7 utgör undersökningens empiriska analys. Här kommer originalets och digitalisatets egenskaper att analyseras och jämföras. Syftet är att undersöka förhållandet mellan artefakterna, i synnerhet vad gäller det som särskiljer deras egenskaper som kunskapsobjekt i olika medier.

Metodologiskt utgår jämförelsen från originalet, som ju är det objekt digitali- satet reproducerar. Den empiriska analysens första del (7.1) utgörs därför av en undersökning av originalet.

Analysen kommer att struktureras efter artefaktens informativa dimensioner.

Konceptet används av B JÖRK för att beskriva de egenskaper hos ett källdokument som är inblandade när en användare interagerar med detta.

Med utgångspunkt i en semiotisk indelning hämtad från tidigare forskning urskiljer B JÖRK tre dimen- sioner: (1) context (”det sociala”), (2) form (föremålets materialitet) och (3) sign (textbaserad information).

Jag kommer att utgå från denna indelning, men följer en mer traditionell definition av kontext som artefaktens ”omvärld” i bred bemär- kelse.

Därmed vill jag undvika att utesluta aspekter från kontexten som inte pri-

64 Se ovan, 2.2.

65 Jfr F

2000, s. 98: ”Benjamins Begriffe erklären nichts, sie sind vielmehr höchst erklärungsbe- dürftig” (’Benjamins begrepp förklarar inget, snarare är de i högsta grad i behov av förklaring’).

66 B

2015, s. 71–76.

67 Modellen går tillbaka på en indelning från forskningsgruppen Rtp-doc, som dock kallar den första di- mensionen medium och definierar den ”as a means of communication and providers of information, the functions and relations that are ascribed to the document as part of a culturally established systems”

(ibid., s. 72). B

övertar denna definition, men citerar också (ibid., s. 73, fn. 225) en definition som nämner dokumentets ”social function”.

68 Detta är i samklang med ANT. L

(2005, s. 1–17 et passim) framhåller t. ex. att ”det sociala” inte kan vara analysens utgångspunkt, utan snarare det som skall analyseras. Det sociala har enligt L

inget förklaringsvärde; snarare är det som skall förklaras olika relationer, som ibland men inte alltid ses

märt ses som sociala. Jag kommer dessutom att lägga till ett fjärde begrepp, au- ran, som en analytisk kategori. Denna skall inte ses som en ”dimension”, utan kan själv omfatta alla de ovannämnda dimensionerna.

Analysen kommer att rikta in sig på artefaktens tillkomst- och ursprungliga användningskontext, snarare än till exempel på dess senare reception. Genom att beröra ett urval signifikanta egenskaper från var och en av föremålets informativa dimensioner kommer undersökningen att lyfta fram aspekter som från ett ANT- perspektiv bedöms vara intressanta för artefaktens historiska konstruktion och an- vändning.

De egenskaper som tas upp under dimensionerna representerar inte dokumen- tets totala information. Den mängd och art av information som kan utläsas ur ett dokument är nämligen principiellt ändlös.

I själva verket utgör varje tillfälle där en användare interagerar med källdokumentet en unik situation och därmed en särskild ”informativ konfiguration”, det vill säga ett kontextuellt beroende urval av den samlade informationen.

I den föreliggande undersökningen kan analy- sens resultat ses som en sådan konfiguration. Som representation av kunskapsob- jektet utgör resultaten därför bara ett möjligt perspektiv bland flera. Samtidigt verkar det perspektiv ANT erbjuder vara särskilt fruktbart för att åskådliggöra stamboksmaterialets egenskaper, eftersom stamböckerna till stor del kretsar kring just nätverk, vilket utgör ett analytiskt fokus inom ANT.

Den empiriska analysens andra del (7.2) består av en jämförelse av resultaten från analysen av originalet med stambokens reproduktion i Alvin. Här är det alltså den digitala reproduktionen som kunskapsobjekt som står i fokus.

I det digitala mediet finns främst två informationstyper: text och bild.

Dessa kan inte fånga alla originalets egenskaper och måste dessutom på ett eller annat sätt omvandla vissa av dem då de översätts till ett nytt medium. De centrala frå- gorna i jämförelsen mellan original och digitalisat är vilka av egenskaperna från analysen av originalet som inte överförs till det digitala mediet, vilka som över- förs och hur de i så fall eventuellt förändras.

Strukturen i denna del av analysen är symmetrisk med den i föregående av- snitt. De egenskaper som jämförs delas således in efter dimensionerna (1) kon- text, (2) materialitet och (3) textburen information samt kategorin (4) aura.

som sociala. På samma sätt är ”makt” en beskrivning av en relation, inte en förklaring av den . Jfr L

1991.

69 Vilken information vi kan iaktta i ett föremål är bl. a. språkligt och kulturellt beroende och ändras stän- digt. På medeltiden hade man t. ex. inte kunnat upptäcka fossilet från en ortoceratit, däremot möjligtvis hornet från en enhörning. Dessa förskjutningar i vår begreppsvärld är i teorin utan ände.

70 Eng. ”informative configuration”. B

2015, s. 73 och jfr ovan, 2.1.

71 Jfr B

(ibid.), som skiljer mellan tre huvudsakliga ”modes of representation”: metadata, image och

transcription.

4. Materialpresentation

I detta kapitel kommer undersökningens empiriska material att presenteras. Fram- ställningen börjar med en beskrivning av den källa som representerar det analoga originalet: Gottfried Schröers stambok (Y 131), förvarad på Uppsala universitets- bibliotek (4.1). För att ge en kontext till detta material inleds avsnittet med kort allmän beskrivning av stamböckerna som genre. Efter detta avsnitt följer en be- skrivning av kulturarvsplattformen Alvin där den digitala reproduktionen av sam- ma stambok finns (4.2). Här ligger fokus på plattformen som sådan, medan repre- sentationen av den specifika stamboken kommer att diskuteras utförligt i den em- piriska analysen.

4.1. Gottfried Schröers stambok (Y 131)

Om ordet ”stambok” idag väcker några associationer, så går nog tankarna närmast till register över avelsdjurs släktförhållanden.

Men det slags stamböcker som är i fokus för den här undersökningen är något helt annat. Och även om de är i stort sett bortglömda idag, var de en gång ett betydande inslag i den europeiska adels- och studentkulturen.

Den latinska termen album amicorum antyder närmare vad det rör sig om:

Stamböckerna var ett slags ”vänskapsalbum”, där man bad vänner och bekanta, men även furstar, professorer och kända personligheter, att skriva in sig.

En så- dan inskription — en så kallad ”tillskrift” — innehöll vanligtvis ett citat (ofta från Bibeln eller de klassiska författarna), ett motto (symbolum) och en hälsning till stamboksägaren. Det hela var underskrivet med tillskriftslämnarens namnteck- ning, med ort och datum för tillskriften. Åtskilliga variationer förekommer. Hög- adeln lät till exempel ofta rita sitt vapen på mitten av bladet, med ett förkortat motto högst upp på sidan och namnet längst ned. Förkortningen kan bestå endast

72 Detta är t. ex. den enda betydelsen som anförs i SO, s. v. ”stambok”.

73 Både album amicorum och stambok (ty. Stammbuch) hör till stamboksskickets äldsta tid. På svenska

finns ordet stambok belagt i denna betydelse redan 1605 (SAOB, s. v. ”stambok I, 5”). Den tyska ter-

men förekommer även i genealogiska sammanhang, men denna användning är belagd först då ordet re-

dan börjat användas om stamböcker i den här avsedda betydelsen. Se S

2003, s. 275–303. Även

andra beteckningar för samma slags föremål förekommer.

av några versaler och är inte sällan svår att uttolka.

Men även mindre bemedlade inskribenter kunde förse sina tillskrifter med illustrationer, till exempel från orter där de vistats eller sammanhang de befunnit sig i tillsammans med stamboksäga- ren. På grund av denna oerhört komplexa och särartade sammansättning av upp- gifter utgör stamböckerna en ovärderlig källa till det förmoderna Europas kultur- historia och har utnyttjats inom alltifrån konst- och dräkthistoria till studier av universitetskultur, prosopografiska undersökningar

och biografier.

Stamboksskicket tog sin början i reformationens vagga, i 1530-talets Witten- berg och kretsen kring Luther och Melanchthon.

Här uppstod ett bruk att samla tillskrifter från stadens stora teologer — ett slags kändisautografer, som ofta skrevs in på de blanka bladen i en utgåva av Bibeln eller någon annan religiös text. Detta bruk övertogs tidigt av studenterna, som dock inte bara bad teologer, utan också diplomater, läkare och jurister om tillskrifter.

På grund av studenternas stora mobilitet spreds stamboksskicket ut i Europa.

Studenterna brukade nämligen avsluta sina studier i hemlandet med en akademisk resa, en peregrinatio academica, genom kontinentens stora kultur- och universi- tetsstäder. På så sätt tog sig bruket att föra stambok till bland anant Frankrike, Ita- lien, Nederländerna, Polen och Skandinavien. Anmärkningsvärt nog vann stam- boksskicket emellertid aldrig någon större utbredning i katolska länder; i den spanska delen av Nederländerna var stamboksskicket till och med straffbelagt, ef- tersom det sågs som en utpräglat protestantisk sedvänja.

Stamböckernas storhetstid stod under 1600- och 1700-talen. På 1600-talet fick de också sin klassiska form. Samtidigt genomgick genren fortlöpande vissa förändringar. På 1700- och 1800-talet kom till exempel bokformen att delvis upp- lösas; stam-”boken” presenterades istället som lösa blad som samlades i etuin.

Den viktigaste förändringen är emellertid den ”deklassering” som stamboksskick- et som helhet med tiden skulle erfara. Även efter att stamböckerna rört sig från främst adliga kretsar till att finnas i varje students ficka samlades tillskrifter från högre samhällsskikt. Men stamboksskickets orientering tenderade att bli alltmer horisontell, tills kolleger och studiekamrater dominerar albumens sidor. I början av 1800-talet ökade också de icke-akademiska tillskriftslämnarna. Därmed fick kvinnorna — som traditionellt varit uteslutna från denna liksom från andra akade- miska sedvänjor — en större roll som albumägare, men samtidigt minskade stam- böckernas status. Ännu på 1900-talet levde stamboksskicket vidare, ehuru i nya

74 Så kan A. M. G. utläsas både som ”Alles mit Geduld” (’Allt med tålamod’) och som ”Alles mit Gott”

(’Allt med Gud’); för att avgöra vilket som är korrekt måste man hitta mottot i förbindelse med samma släkt i en annan källa.

75 Prosopografin söker en tillgång till historien genom att studera företrädarna för samhällets styrande skikt, deras politiska karriärer, sociala samrören, giftermålsförbindelser m. m.

76 En forskningsöverblick ges i S

2011.

77 Om stamboksskickets historia, se K

1982 och S

2003. Det senare verket ersätter stamboks- forskningens tidigare opus classicum, K

o. K

1975 [1893].

78 S

2003, s. 270.

former som poesialbumet och gästboken, men den materialtyp som nådde sin kul- men i 1600-talets studentkretsar hade nu förlorat sitt sociala underlag.

Idag finns stamböckerna spridda över hela världen — tyvärr ofta också i form av lösa blad, som på grund av sitt autografvärde tagits ur sitt sammanhang för att säljas ett och ett på marknaden. Vid stora europeiska bibliotek finns dock flera större samlingar. Genom den ökande digitaliseringen börjar dessa dessutom bli sökbara och tillgängliga online. Det internationellt mest omfattande digitala sök- verktyget enkom för stamböcker är idag RAA – Repertorium Alborum Amicorum (Erlangen), som innehåller detaljerade data för över 261.000 tillskrifter från om- kring 3700 stamböcker samt länkar till över 2000 digitaliserade stamböcker på in- ternet.

Den största samlingen i världen har Herzogin Anna Amalia Bibliothek i Wei- mar med över 1100 stamböcker. Jämfört med detta är de svenska samlingarna små, men även här finns större sammanhållna bestånd. Till exempel har Kungliga biblioteket i Stockholm 87 stamböcker, universitetsbiblioteken i Lund och Göte- borg 36 respektive 20 och stiftsbiblioteken i Linköping och Skara 17 respektive 11 album.

Sveriges största samling finns vid Uppsala universitetsbibliotek, som har inte mindre än 156 album. Av dessa härrör omkring en tiondel från stamboks- traditionens äldsta skikt (1500-talet), medan resterande exemplar är tämligen jämnt fördelade mellan 1600-, 1700- och 1800-talet. En stor del av dessa — 59 stycken — skänktes till biblioteket år 1950 av läkaren och boksamlaren Erik Wal- ler (1875–1955), medan andra inkommit via sterbhus eller inköpts som nyförvärv.

Min första närkontakt med stamboksmaterialet ägde rum 2018, då jag anställ- des som medarbetare i ett digitaliserings- och katalogiseringsprojekt vid Uppsala unviersitetsbibliotek, initierat av D ANIEL S OLLING och finansierat av Riksbankens jubileumsfond.

I projektet katalogiserades och digitaliserades samtliga stam- böcker i universitetsbibliotekets samlingar på en övergripande nivå, det vill säga genom katalogposter innehållande en bibliografisk beskrivning av böckerna.

Dessutom djupkatalogiserades 53 stamböcker, vilket innebär att till exempel da- tum, språk och plats för tillskriften samt tillskriftslämnarens namn fördes in. Ut- över dechiffreringen av handskrifterna innebar arbetet också att identifiera de oli- ka inskribenterna och, om möjligt, uppföra personposter innehållande kortbiogra- fier, levnadsdatum, födelseort och andra uppgifter. Projektet gav mig en god kän- nedom om stamboksmaterialet i allmänhet och Uppsala universitetsbiblioteks samlingar i synnerhet och tände ett livaktigt intresse för materialtypen.

Detta ledde till att jag följande år (2019) initierade ett forsknings- och katalo- giseringsprojekt kring en enskild stambok, ägd av den tyske diplomaten Gottfried

79 S

2018, s. 17, anm. 4; siffrorna sammanställdes 2016 av Eva Nylander vid Lunds universitetsbib- liotek. Vid KB i Stockholm verkar man enligt handskriftskatalogen Arken sedan dess ha förvärvat tre nya stamböcker; det är det nya antalet som redovisas ovan.

80 ”Digitalisering och katalogisering av stambokssamlingen vid Uppsala universitetsbibliotek”, 2015–

2018. Se S

2018. Jfr äv. C

2019.