Homo Capax
Homo Capax är ett begrepp som filosofen Paul Ricœur använder sig av. Det bygger på föreställningen om en kapabel, handlande människa. En människa ansvarig för sitt eget handlande. Eftersom människan inte kan förutse vilka konsekvenser hennes handlande kommer att få rymmer begreppet en ofrånkomlig tragisk dimension. ”Homo Capax” är också namnet på mitt verk.
1987 var jag under ett par sommarmånader anställd som drejare vid
Gustavsbergs Porslinsfabrik. Det hela utvecklades inte riktigt som jag tänkt mig när jag sökte jobbet. Jag hade tänkt mig att jag skulle sitta tillsammans med de skickliga drejarna på fabriken och dreja avancerade former åt formgivarna. Istället hamnade jag som ensam drejare i en glasbur i Porslinsmuseets kafé och jag drejade för att roa kafégästerna. Som tur var förbarmade sig Sven Wejsfelt, drejare och formgivare vid fabriken, över mig. Han gav mig utmanande uppgifter och stöttade och vägledde mig i mitt arbete vid drejskivan. På så sätt blev trots allt vistelsen i buren en viktig tid i mina strävanden att bli en bättre drejare. Samtidigt fanns det något beklämmande i hela situationen. Fabriken hade stora problem och den var vid denna tidpunkt nära sin förestående undergång. Vi drejade alla
”på övertid”. Och jag drejade inte ens utifrån porslinsfabrikens behov utan utifrån
”upplevelseindustrins” behov. Allt detta gjorde sommaren till en säregen och ganska sorglig upplevelse. Jag började tvivla på leran och framför allt på
drejningens värde som konstnärligt uttryckssätt. Och mitt i allt detta det storslagna i att Sven, utan att vara förpliktigad, med sådant allvar gick in för att förmedla sina kunskaper i drejning till mig.
Mitt verk är en iscensättning av dessa erfarenheter. Erfarenheter som förmodligen starkt kommit att färga min syn på hantverk, konstnärlig kommunikation och konsthantverk. Så uppfattar jag det i alla fall när jag så här 25 år senare tittat närmare på händelsen som del i min forskning. Tiden på Gustavsberg belyser många av de svårigheter och motsägelser man har att hantera i yrket. Frågor väcks både på det personliga och allmängiltiga planet, i den mån det är möjligt att skilja det personliga och det allmängiltiga åt. Hur som helst, en viktig fråga är hur vi i vår tid ser på arbete, brukande och konsumtion. Vad får till exempel våra krav
på billiga varor för konsekvenser för de människor som förser oss med dessa varor? Sannolikt hör frågan ihop med vilket värde och vilken tilltro vi tillmäter det praktiska och erfarenhetsbaserade kunnandet.
Homo Capax
Homo Capax is a term that the philosopher Paul Ricœur uses. It is based on the proposition of a capable, operative person. People are responsible for their actions.
Since we cannot know what the consequences of our actions will be, the term contains an inevitably tragic dimension. “Homo Capax” is also the name of my work.
In 1987 I was employed for a couple of summer months to make pots on a wheel at the Gustavsberg porcelain factory. My stay there did not work out in the way that I had anticipated when I applied for the job. I had imagined that I would sit at a wheel together with the skilled potters at the factory and would make demanding forms for the designers. Instead, I found myself sitting alone in a glass cage in the museum café throwing pots in order to entertain the guests. Fortunately Sven Wejsfelt, who was both a craftsman and a designer at the factory, had pity on me and he gave me challenging tasks to undertake. He was highly supportive and he supervised my work on the wheel. Thanks to him, my stay in the glass cage proved to be an important step in my efforts to become a better potter. The factory had serious financial problems and was close to failing at this time. We were making pots “on overtime”.
And I was making pots not to meet the needs of the factory but those of the
“entertainment industry”. All this led to my summer being a strange and rather sad experience. I began to have doubts about clay and, above all, about the vessel made on a wheel as a form of artistic expression. But at the heart of all this was Sven’s extraordinary generosity; that with no obligation towards me he nevertheless made such efforts to teach me his skills on the potter’s wheel.
“Homo Capax” is a staging of these experiences. Experiences that have, in all
probability, coloured my approach to craft skills, to artistic communication and to craft arts. This is how I see things, 25 years later, as I look back at the experience in
connection with my research. My time at the Gustavsberg factory sheds light on many of the difficulties and contradictions that one has to deal with in the profession.
Questions arise on both a personal and a more universal level, to the extent that it is ever possible to separate these two aspects entirely. One important question is that of how we regard work, using things and consumption. What are the consequences, for example, of our demand for cheap manufactures, for the people that supply us with these items? The question surely has to do with the value and the credence that we attach to practical, experience-based knowledge.
