Nyheter från Nicaragua (NfN) nr 3X-2005
Vänskapsförbundet Sverige – Nicaragua (VFSN)
Nicaragua – lika viktigt i dag som på 1980-talet
1979. Det nicaraguanska folket reste sig och störtade diktatorn Somoza. Folket var fattigt, men hopp och framtidstro rådde det ingen brist på. Den
sandinistiska fronten, döpt efter frihetskämpen Augusto Sandino som verkade på 1920- och 1930- talet, startade en rad åtgärder för att minska fattigdomen.
Bland annat gjorde man stora satsningar på skäliga löner,
livsmedelssubventioner och utbildning med bland annat en stor alfabetiseringskampanj.
Det var inte bara i Nicaragua som framtidshoppet tändes. Runt om i världen satte människor sin tilltro till att en bättre värld kunde byggas och att Nicaragua var ett exempel på detta. I Sverige grundades VFSN, Vänskapsförbundet
Sverige-Nicaragua, i solidaritet med sandinisterna. Syftet var att stödja
regeringens uppbyggnad av landet. Intresset för Nicaragua var stort i Sverige.
Olof Palme var en av de få ledare som öppet stödde det nya statsskicket och 1982 utsågs Nicaragua till ett av Sidas programländer av Sveriges riksdag.
Men alla var inte nöjda med utvecklingen i det lilla centralamerikanska landet. Det var mitt under det kalla kriget och många västländer, med USA i spetsen, såg revolutionen som ett hot. Även inom landet fanns det missnöje bland den tidigare styrande klassen som, med vapen, försökte återta makten.
Ronald Reagan, den dåvarande presidenten i USA, stödde sedan 1981 kontrarevolutionärerna inom Nicaragua och i dess grannländer. Det blev ett långt och kostsamt krig, med både ekonomiska och mänskliga förluster som följd. Landet stod på ruinens brant och de försämrade levnadsvillkoren var en bidragande faktor till att sandinisterna förlorade valet 1990.
Efter kriget en ny epok
Kriget var slut och vid makten satt Violeta Chamorro, ledare för UNO, Nationella oppositionsunionen. Landets ekonomiska situation skulle botas med nyliberal politik och i och med de hårda åtstramningarna blev situationen för de fattiga än värre. 1996 tog Arnoldo Alemán över makten i landet och med honom ökade korruptionen lavinartat. Han förskingrade stora summor av de offentliga medlen under sin tid som president och försatte på så sätt landet i en djup kris. Först utarmade kriget landets ekonomi, sedan kom korruptionen och
naturkatastroferna som ett brev på posten.
I och med sandinisternas nederlag gick luften ur solidaritetsrörelsen för Nicaragua. Var det värt att kämpa för ett land som inte längre var det perfekta exemplet på en bättre värld?
Varför fokusera på ett litet fattigt land som försvinner i mängden av andra fattiga länder med en våldsam historia av förtryck och krig? En del fann att
syftet med solidariteten med Nicaragua gick förlorat när den socialistiska regeringen förlorade valet, men många fortsatte, bland annat VFSN om än i mindre skala. Människorna som tidigare arbetat inom det sandinistiska partiet och den folkrörelse revolutionen skapat försvann ju inte bara för att de inte längre satt vid makten. Deras aktiviteter kanaliserades i stället ut i det civila samhället som nu fick byggas upp på ett helt annat sätt. Det startades
organisationer, nätverk och projekt. Även VFSN lade om sina arbetsmetoder och började i stället stödja ett uppbyggande av det civila samhället. Men syftet var detsamma. Kvar fanns idén att solidarisera sig med de värden av jämlikhet och rättvisa som revolutionen fört med sig.
VFSN i Nicaragua
VFSN har varit aktivt i Nicaragua sedan 1979. Under 26 år har organisationen arbetat, först med de styrande sandinisterna och sedan med organisationer som i dagsläget arbetar för att förbättra situationen för den fattiga
befolkningen. VFSN har en policy som bygger på att de projekt vi stöder ska främja demokrati, ökad organisering och deltagande. Då Nicaragua är en ung demokrati som under sin existens utstått både krig och korruption är de
demokratiska institutionerna svaga. Det gäller knappast bara staten utan även att det demokratiska medvetandet hos befolkningen är lågt.
Då kvinnor i allmänhet har en underordnad roll i världen, och i synnerhet i machismokulturen, har föreningen som mål att stödja projekt som verkar för en förändring av kvinnors situation. Genom att ge kvinnor möjlighet att producera något som kan generera inkomst till familjen eller utbilda sig bidrar man till en generell välfärdsförbättring. Då det i Nicaragua oftast är kvinnorna som tar hand om barn och familj sprids kunskap och erfarenheter till en hel familj. De projekt som VFSN stöder är, om man jämför med andra organisationers
hjälpinsatser, relativt små ekonomiskt sett. De får dock en stor effekt för de personer som berörs av insatsen. Då förbundet arbetar nära lokala
organisationer eller lokalavdelningar till nationella organisationer har man en nära kontakt med projektets målgrupp. Till skillnad från mycket biståndsarbete där initiativet till ett projekt kommer från givarna föds idéerna till projekten hos dem som berörs och utför dem, det vill säga samarbetspartnern i Nicaragua.
Vårt mål är att vi inte ska behövas, det vill säga att projekten är utformade som hjälp till självhjälp. Vår insats, som består av rent finansiellt stöd,
utbildning och uppföljning, ska vara de verktyg som gör det möjligt för människor att starta någonting som gör att de inom den personliga sfären utvecklas kunskapsmässigt och ekonomiskt, samt att de i det stora
perspektivet, gemensamt får möjlighet att bygga ett mer demokratiskt och jämlikt Nicaragua.
Tack vare en lång närvaro och ett nära samarbete med olika människor och organisationer har VFSN fått ett unikt kontaktnät och en god kunskap om hur det nicaraguanska samhället fungerar. Lokalkännedom tillsammans med nära kontakt till samarbetspartners bidrar till fungerande och förankrade projekt.
Också i Sverige går folkrörelsetanken och närheten igen. Insamlingsarbete bedrivs av föreningsmedlemmar och inte anonyma bidragsgivare. Idén från 1980-talet då folkrörelsen var stor och dynamisk lever vidare. Vi ska
tillsammans solidarisera oss med människor som delar våra värden om demokrati och rättvisa och stödja dem i deras arbete med att bygga upp ett samhälle som vilar på just de principerna. VFSN är ett partipolitiskt och religiöst obundet förbund, men det innebär inte att det är opolitiskt. Organisationen tog klar ställning för den socialistiska revolutionen, som var sprungen ur
övertygelsen om att ett ojämlikt samhälle går att förändra och att alla har lika rätt till ekonomiska och sociala resurser, som till exempel jord att bruka, lön för arbete, utbildning och rekreation.
Tron på ett jämlikt samhälle finns än i dag och vi fortsätter att solidarisera oss med människor som strävar efter detta mål.
Det stora i det lilla
Trots att VFSN enbart engagerar sig i ett land, betyder det inte att våra projekt inte påverkas av globala skeenden. Trots Nicaraguas unika historia finns det mycket som förenar landet med andra utvecklingsländer. Det är inte så konstigt då de alla är resultat av först kolonisering som sedan lett till att de blivit i-
världens kornbod, där resurser och råvaror hämtas till en billig penning. I dagsläget är den globala ekonomin extremt påtaglig i Nicaragua.
Skattefria zoner växer upp som svampar och en stor del av den industriella sektorn är utländsk. De nationella produkterna har svårt att hävda sig mot prisdumpade varor och den lokala marknaden urholkas. Behovet av stöd till organisatorisk kunskap för befolkningen och i synnerhet fackförenings- och andra organisationsledare, lokala producenters produktutveckling,
demokratitänkande och vitalisering av sysselsättning och inkomst åt vanliga familjer är lika stort nu som någonsin.
När sandinisterna förlorade valet förlorade många tidigare
nicaraguakämpar intresset för landet. Men drömmarna om en annan värld försvann inte i och med valet 1990. VFSN har, med sin långa historia och sina arbetsmetoder, en unik kompetens i det arbete som utförs i Nicaragua. Jag fick först upp ögonen för organisationen år 2002 i och med min första resa till
Nicaragua. Detta var långt efter att solidariteten med Nicaraguas befolkning var en massrörelse här i Sverige som lockade kändisar och tusentals människor att manifestera för nicaraguanernas folkliga revolution.
Trots att jag inte var född när folket triumferade 1979 eller inte visste vad Nicaragua var för något när valförlusten förlamade stora delar av massrörelsen, fastnade jag för landet och den stolthet jag upplevde när människor pratade om sin historia. Jag slogs av den enorma kampvilja som fanns. Jag reagerade också över den enorma brist på ekonomiska resurser som
är vardagen för majoriteten av Nicaraguas folk. När jag fick upp ögonen för VFSN var jag relativt negativt inställd till bistånd. Jag kunde inte se varför man skulle försöka bota brutna ben med hjälp av plåster.
Vi påverkar oss själva
I dagsläget är min bild något mer nyanserad. Det arbete som bedrivs av VFSN genom insamlingar här i Sverige, som i sin tur möjliggör genomförandet av de projekt som våra samarbetsorganisationer, vår koordinator och lokalanställde på plats i Nicaragua arbetar med, kommer inte att förändra den globala
världsordningen på studs. Men det har en direkt inverkan på tusentals människor. Genom att kvinnliga fackföreningsmedlemmar får utbildning i ledarskap, eller att ett kooperativ får möjlighet att utveckla en affärsidé som leder både till försörjning och ökad kunskap i organisering, är ett stort framsteg i det lilla och även en liten bit åt rätt håll i den globala världsordningen. Sist men inte minst påverkar vårt arbete oss själva här hemma i Sverige, då vi genom vårt engagemang hela tiden lär oss nya saker som ger oss lite mer kämpaglädje. Något gemensamt för oss allihop är att vi stolt bär vidare på en tro att en bättre värld är möjlig och att vi är beredda att göra något för att få den till stånd.
Caroline Johansson
