Examensarbete
Att möta utsatta barn
Berättelser från professionella inom socialtjänsten om vad som är viktigt i bemötande och samtal med barn
Författare: Emelie Erdman och Emelie Olsson
Handledare: Disa Bergnehr Examinator: Martin Hugo Termin: VT 2021
Ämne: Socialpedagogik Nivå: Grundnivå Kurskod: 2MB53E
Abstrakt
Linnéuniversitet
Institutionen för pedagogik
Socialpedagogik med inriktning ungdoms- och missbruksvård, Examensarbete 15hp
Titel Att möta utsatta barn - Berättelser från professionella inom socialtjänsten om vad som är viktigt i bemötande och samtal med barn
Engelsk titel To meet vulnerable children – Stories from professionals in the social services about what is important in treatment and conversations with children Författare Emelie Erdman och Emelie Olsson
Handledare Disa Bergnehr Datum Mars 2021
Antal sidor 34
Denna studies föreliggande syfte har varit att få en ökad förståelse för hur professionella inom socialtjänsten bemöter och samtalar med barn. Studiens metodologiska
utgångspunkt har utgjorts av en kvalitativ ansats följt av ett hermeneutistiskt och fenomenologiskt synsätt. För att samla in empiri har semistrukturerade intervjuer genomförts med ett urval bestående av fem personer. Samtliga intervjupersoner har en socionomutbildning varav två tituleras som socialsekreterare och tre som
familjebehandlare. För att analysera resultatet har det relationella perspektivet samt begreppet barnperspektiv tillämpats. Studiens resultat tyder på att barnsamtal skiljer sig åt beroende på syfte. Ett av studiens huvudresultat är att barnet alltid ska stå i centrum och få göra sin röst hörd. Resultaten pekar även på att professionellas bemötande kan vara avgörande när det kommer till i vilken utsträckning som barnet kommer till uttryck. I mötet med utsatta barn behöver den professionelles förhållningssätt karaktäriseras av ödmjukhet, trygghet, förståelse och öppenhet. Den professionelle behöver även möta barnet där denne befinner sig och arbeta för en samarbetsallians. För att göra samtalet mer barnanpassat, begripligt och avslappnat kan den professionelle använda sig av olika samtalstekniker och verktyg. Slutsatsen av studien tyder således på vikten av professionellas förhållningssätt i bemötandet av utsatta barn. Professionella har med andra ord ett ansvar att bemöta barn utifrån deras situation, behov och förutsättningar.
Nyckelord
Barn, barnsamtal, bemötande, socialtjänsten
Tack
Vi vill särskilt tacka våra intervjupersoner för att ni har hjälpt oss att göra denna studie
möjlig. Vi vill även rikta ett stort tack till vår handledare Disa Bergnehr för innehållsrik,
utvecklande och stöttande vägledning som har hjälpt oss under studiens gång.
Innehållsförteckning
1 Introduktion ______________________________________________ 1
1.1 Inledning ________________________________________________________ 1 1.2 Syfte och frågeställningar ___________________________________________ 2
2 Bakgrund ________________________________________________ 2
2.1 Barnkonventionen och barnets bästa __________________________________ 2 2.2 Socialtjänstlagen, insatser som avser barn ______________________________ 3 2.3 Vikten av professionellas kompetens och förhållningssätt _________________ 3
3 Tidigare forskning _________________________________________ 5
3.1 Betydelsen av professionellas bemötande i barnsamtal ____________________ 5 3.2 Samtalstekniker i barnsamtal ________________________________________ 6
4 Teoretiska utgångspunkter __________________________________ 8
4.1 Det relationella perspektivet _________________________________________ 8 4.2 Begreppet barnperspektiv ___________________________________________ 9
5 Metodologiska utgångspunkter ______________________________ 10
5.1 Kvalitativ ansats _________________________________________________ 11 5.2 Hermeneutistiskt och fenomenologiskt synsätt _________________________ 11 5.3 Förberedelser och datainsamling ____________________________________ 11 5.4 Urval __________________________________________________________ 12 5.5 Bearbetning och analys ____________________________________________ 13 5.6 Kvalitetskriterier _________________________________________________ 14 5.7 Forskningsetiska överväganden _____________________________________ 15
6 Resultat _________________________________________________ 16
6.1 Utredning och behandlingssamtal ___________________________________ 16 6.2 Metoder och verktyg i barnsamtal ___________________________________ 17 6.3 Hinder i barnsamtal ______________________________________________ 20 6.4 Tillvägagångssätt för att möta hinder i barnsamtal ______________________ 21 6.5 Ett gemensamt mål: att göra barnets röst hörd __________________________ 23
7 Analys __________________________________________________ 25
7.1 Analys av det relationella perspektivet ________________________________ 25 7.2 Analys av begreppet barnperspektiv__________________________________ 27
8 Diskussion _______________________________________________ 28
8.1 Metoddiskussion _________________________________________________ 28 8.2 Resultatdiskussion _______________________________________________ 29 8.3 Slutsatser och socialpedagogiska implikationer _________________________ 31
9 Referenser _______________________________________________ 33 10 Bilagor __________________________________________________ I
10.1 Bilaga 1 - Intervjuguide ____________________________________________ I
10.2 Bilaga 2 - Missivbrev _____________________________________________ II
1 Introduktion
I detta avsnitt presenteras denna studies inledning som berör vikten av professionellas bemötande och förhållningssätt i samtal med utsatta barn. Avsnittet redogör även för den socialpedagogiska relevansen följt av studiens syfte och frågeställningar.
1.1 Inledning
Människor i olika situationer och verksamheter kan komma i kontakt med barn som misstänks fara illa och därmed tvingas göra en orosanmälan. Barn kan fara illa på flera olika sätt och det kan exempelvis röra sig om att ett barn utsätts för trakasserier, kränkningar, misshandel, övergrepp eller våld i olika miljöer. För att samhället ska kunna skydda och hjälpa barn krävs en utredning. För en utredning är det först nödvändigt att socialtjänsten får information om händelsen, vilket kan ske genom att den professionelle samtalar med det utsatta barnet (Socialstyrelsen 2004).
Socialtjänsten möter kontinuerligt utsatta barn där kommunikationen blir nödvändig.
Enligt Socialstyrelsen (2004) är professionella barnsamtal kärnan i
barnavårdsutredningar. Det är således av stor vikt att professionella vet hur de ska samtala med barn då kommunikationen är avgörande för att kunna förstå hur barn tänker, känner och upplever tillvaron (Cederlund & Berglund 2017). Barn som är eller har varit utsatta lever ofta under svåra förhållanden med en stress och oro inom sig och bör således så tidigt som möjligt i utredningsprocessen få chansen att berätta om sin situation (Cederborg 2010).
Bemötandet utgör en viktig roll i mötet med människor som befinner sig i svåra
situationer. Socialpedagogiskt arbete sker alltid i samspel med andra vilket leder till att den professionelles förhållningssätt får stor betydelse. En central tanke inom allt socialpedagogiskt arbete är att försöka förstå de människor man möter. Det relationella perspektivet blir därav grundläggande med bakgrund till att det innefattar förståelse för relationer och interaktioners betydelse (Cederlund & Berglund 2017). På samma sätt syftar socialt arbete till att se individen i sitt sammanhang. Eftersom varje barn är unikt ställer det särskilda krav på den professionelle att dels förstå barns biologiska,
psykologiska och sociala utveckling, samt dels besitta kunskap om barns olika uppväxtvillkor och livssituationer (Socialstyrelsen 2004).
Inom såväl socialt, som socialpedagogiskt arbete finns en grundläggande princip om att möta klienten där denne befinner sig, detta är särskilt viktigt när det kommer till
kontaktskapande med barn. Det är även av stor vikt att ett förtroende skapas mellan den professionelle och barnet då en avsaknad av tillit kan försvåra utredningsarbetet och samtalet och därmed hindra den professionelles förståelse för barnets situation (Killén 1994). Den intersubjektiva kommunikationen mellan professionella och barn ska därav vara fokuserad på barnets perspektiv. Det är således av stor vikt att professionella vet hur de ska samtala med barn då kommunikationen är avgörande för att kunna förstå hur barn tänker, känner och upplever tillvaron (Øvreeide 2010; Socialstyrelsen 2018).
Det är som professionell betydelsefullt att vara lyhörd, som att ta reda på vad barnet förstår respektive inte förstår för att kunna anpassa samtalet med det enskilda barnet.
Barnets ålder och mognad lägger i sin tur grunden för hur samtalet ska anpassas när det
kommer till miljö, information och kommunikation (Socialstyrelsen 2018). I arbetet
med barn behöver den professionelle inneha adekvata kunskaper om barnets utsatthet,
behov och förutsättningar. Socialtjänstens arbete med utsatta barn ska med andra ord
präglas av ett barnperspektiv med särskild beaktning av barnets bästa i syfte att låta barnets röst bli hörd (Socialstyrelsen 2004).
Socialpedagogik handlar inte bara om att nå ut till varje enskild klient, i detta fall barn, utan även att använda sig av ett sådant förhållningssätt och bemötande att barnet förstår att ens intentioner är goda (Van Manen 2015). Då bemötande är en central del inom socialpedagogik är vi intresserade av att undersöka vikten av professionellas
förhållningssätt i mötet med utsatta barn.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att få en ökad förståelse för hur professionella inom socialtjänsten bemöter och samtalar med barn. Frågeställningarna är:
•
Vad beskriver professionella inom socialtjänsten som viktigt i bemötandet med utsatta barn?
•
Hur beskriver professionella inom socialtjänsten sitt arbete att samtala med utsatta barn?
2 Bakgrund
I detta avsnitt görs en övergripande beskrivning av några lagar som ligger till grund för socialtjänstens arbete med utsatta barn vilket innefattar barnkonventionen samt
socialtjänstlagen. Avsnittet avslutas med vikten av professionellas kompetens och förhållningssätt.
2.1 Barnkonventionen och barnets bästa
I FN:s konvention om barns rättigheter lyfts betydelsen av att låta barns röst bli hörd genom att de fritt ska få uttrycka sina åsikter och få dem respekterade.
Barnkonventionen är sedan 1 januari 2020 svensk lag, och finns till för att säkerställa barns rättigheter i rättstillämpning och beslutsprocesser. I och med detta ska barn enligt barnkonventionens 12:e artikel ges möjlighet att fritt uttrycka sig i alla frågor som berör barnet. Barns åsikter ska dock tillmätas betydelse i relation till barnets mognad och ålder. Barnet har även utifrån artikel 13 rätt till yttrandefrihet. Det innebär att barnet i tal, skrift, konstnärlig form eller annat valfritt uttrycksmedel ska få söka, ta emot och förmedla sina tankar. Dessutom belyser artikel tre i barnkonventionen hur alla åtgärder som rör barn ska bedömas utifrån barnets bästa (Lagen om Förenta nationernas
konvention om barns rättigheter SFS 2018:1197).
Inom socialtjänsten finns en förpliktelse att respektera, skydda samt uppfylla
barnkonventionen. Det innebär således att alla åtgärder som rör barn ska utföras genom att tillgodose barnets bästa. Det finns två grundläggande principer att ha i åtanke: dels att barn har ett fullt och likvärdigt människovärde, dels att barn är sårbara individer som behöver skydd. Vad som anses bäst för barnet ska därav vara avgörande när det kommer till beslut eller andra åtgärder som rör behandlingsinsatser (Fahlberg & Larsson 2016).
Barnets bästa är ett komplext begrepp, och dess innebörd måste avgöras från fall till fall. Barnets bästa ska tolkas tillsammans med barnkonventionens övriga rättigheter. Begreppet barnets bästa är flexibelt och anpassningsbart. Det bör bedömas individuellt utifrån det berörda barnets eller de berörda barnens specifika situation. Den som fattar beslut ska ta hänsyn till barnets personliga förutsättningar och behov. (Barnombudsmannen 2020, s 11)
Barnets bästa är således ett begrepp med en relativ innebörd, vilket innebär att det kan betyda olika saker för olika människor, allt utifrån hur barnets behov uppfattas. Barnets bästa kan med den anledningen inte betraktas som ett statiskt begrepp. Innebörden varierar å ena sidan över tid, från samhälle till samhälle och utifrån kultur, normer och sociala värderingar. Å andra sidan varierar det från varje barns individuella situation, behov och förutsättningar. För att den professionelle ska kunna avgöra vad som är barnets bästa måste barnet placeras i centrum så att dennes berättelser, tankar och känslor kan synliggöras (Socialstyrelsen 2012).
2.2 Socialtjänstlagen, insatser som avser barn
I och med lagen om Förenta nationernas konvention om barns rättigheter ska barn ges möjlighet till delaktighet. Delaktigheten innefattar såväl barns rätt till att erhålla relevant information, att få komma till tals och bli lyssnad på som rätt till inflytande med hänsyn till barnets mognad och ålder (Socialstyrelsen 2018). Rättigheter om barns delaktighet lyfts även i socialtjänstlagens 11:e kapitel § 10 som menar att barn har rätt till
information då det är en grundförutsättning för delaktighet. Barnet kan inte sätta sig in i en fråga och skapa sig en uppfattning om den inte först erhållit relevant information och förstått den (Fahlberg & Larsson 2016).
När det kommer till åtgärder som berör barn ska barnets bästa, enligt kapitel 1 § 2 SoL, särskilt uppmärksammas. Barnets bästa ska vara utgångspunkten för allt arbete som rör barn. I Socialtjänstlagens grundprinciper om särskilda insatser som avser barn lyfts vikten av hur barnet ska ges möjlighet att få komma till tals och uttrycka sina åsikter i en trygg miljö. Professionella som samtalar med barn behöver skaffa sig en bild om barnets situation och behov utan att pressa fram information från barnet. Samtalet får inte under några omständigheter placera barnet i en besvärlig valsituation. De
professionellas arbetssätt ska med bakgrund till detta vara anpassat utefter barnets förutsättningar och bedömningar behöver därför göras för varje enskilt barn (Fahlberg
& Larsson 2016).
Inom barnkonventionen understryks det att barn har egna uppfattningar och åsikter om tillvaron. Socialtjänstlagen betonar med skäl av detta, begreppet barnperspektiv.
Barnperspektivet inom socialtjänstlagen innefattar följande två definitioner: att se barnet och ha barnet som sin utgångspunkt samt att se saker ur barnets ögon och synvinkel (Fahlberg & Larsson 2016).
2.3 Vikten av professionellas kompetens och förhållningssätt
Socialstyrelsen (2012) redogör för fyra motiv i samtal med barn nämligen, det pragmatiska, terapeutiska, etiska och filosofiska motivet. Det pragmatiska motivet handlar om hur socialtjänstens arbete både blir bättre och mer hållbart genom att genuint lyssna och beakta barnets synpunkter. Det terapeutiska perspektivet innebär att barn som involveras får möjlighet att påverka sin situation vilket kan underlätta
återhämtningen och öka barnets kompetens och självkänsla. Det etiska motivet har som syfte att reducera maktbalansen och dess negativa följder mellan barn och
professionella. Det filosofiska motivet handlar i sin tur om hur man inte kan värdesätta
barns intressen och välfärd utan att också värdesätta deras berättelser, känslor och
tankar. Föregående motiv understryker hur den professionelle inte bara ska arbeta för
barnet utan även med barnet (Socialstyrelsen 2012).
Vidare betonar Sveriges kommuner och regioner, (SKR 2018) vikten av hur människor som arbetar med barn besitter en specifik barnkompetens. Barnkompetensen utgörs av den professionelles kunskap om både socialt arbete och kring hur barn kan uppleva olika livssituationer samt hur det kan påverka barnets utveckling. Enligt SKR (2018) behöver professionella som möter barn även inneha en organisatorisk, social och
pedagogisk kompetens. En organisatorisk kompetens avser dels kunskap om samverkan mellan olika yrkesverksamma, dels förmågan att kunna skapa en god miljö för barnet.
Med social kompetens menas de professionellas förmåga att lyssna på samt bemöta barnet utifrån barnets villkor och förutsättningar. Det inkluderar även förmågan att kunna involvera barnet och göra denne delaktig. En pedagogisk kompetens handlar om hur själva samtalet med barnet går till. Den professionelle behöver kunna förklara och samtala med barnet på dennes nivå så att barnet förstår den information som delges.
Den professionelle behöver med andra ord sätta sig in i barnets situation, tankar och känslor vilket kan göras genom lyhördhet och mental närvaro.
Även Øvreeide (2010) belyser hur den intersubjektiva kommunikationen mellan professionella och barn ska vara fokuserad på barnets perspektiv. Det innebär, som tidigare nämnts, att den professionelle behöver sätta sig in i barnets situation och erfarenheter för att kunna förstå hur barnet känner och tänker. Samtalet bör å ena sidan vara präglat av samarbete med argument för hur vi genom interaktiva samspel utvecklas som människor. Å andra sidan behöver samtalet ha en öppen karaktär som enligt
Øvreeide (2010) kan skapas genom det relationella perspektivet, det vill säga, genom att som professionell inge trygghet och hjälpa barnet att berätta om sina upplevelser. En grundprincip är att anpassa samtalet, inte bara utefter barnets förutsättningar och behov utan även efter barnets ålder och kommunikationsförmåga.
Följaktligen understryker Øvreeide (2010) och Socialstyrelsen (2018) hur barn söker trygghet i sina relationer och hur de utifrån detta kan välja att anpassa sin berättelse till den professionelle efter vad som skapar störst trygghet. Barnet kan med andra ord välja att berätta en historia som inte stämmer om barnet upplever det som viktigt för sin egen trygghet. Det innebär att barn kan, för att behålla största möjliga trygghet, acceptera sina föräldrars berättelser om ett händelseförlopp trots att det inte stämmer överens med barnets självuppfattning eller erfarenheter. Barnet påverkas också av relationen till den professionelle och kan därför välja att berätta en osann historia för att inte bli avvisad eller få en reaktion som kan påverka barnets känslor av trygghet. Barns nära relationer kan med den anledningen antingen direkt eller indirekt påverka samtalet. Øvreeide (2010) och Socialstyrelsen (2018) menar att det relationella perspektivet därav får en central roll i barnsamtal.
Både Cederborg (2010) och Socialstyrelsen (2018) belyser vikten av hur den professionelle bör lyssna mer än att tala. För att minimera risken av att den
professionelle påverkar barnets berättelse är det viktigt att låta barnet berätta utifrån sitt
egna perspektiv. Socialstyrelsen (2018) och Cederborg (2010) menar dessutom att barn
har rätt till information då det är en grundförutsättning för delaktighet. Barnet ska å ena
sidan förstå varför den samtalar med den professionelle och syftet bakom detta. Att ge
barnet relevant information stärker barnets känsla av sammanhang då man gör det
begripligt för barnet om varför den är på mötet. Känslan av sammanhang kan i sin tur
leda till att barnet förstår sin situation och därmed kan hantera det som pågår eller
planeras. Barnet skapar med bakgrund till detta en egen förståelse av sin situation vilket
kan göra att eventuell rädsla och stress minskar (Antonovsky 2005). Barnet ska å andra
sidan få relevant information för att kunna vara delaktig vad gäller beslutsfattanden och
önskemål.
Tilläggas kan att socialtjänsten arbetar utifrån sekretess. Socialstyrelsen (2018)
understryker med skäl av detta vikten av att den professionelle tydligt informerar barnet om de regler som gäller kring tystnadsplikt. Samtidigt som den professionelle ska skapa en tillitsfull relation till barnet och säkerställa trygghet om att det som berättas inte förs vidare behöver den professionelle i vissa fall lämna informationen vidare. Med
bakgrund till detta är det enligt Socialstyrelsen (2018) betydelsefullt att informera barn om dessa bestämmelser så att det senare inte uppstår besvikelse. Cederborg (2010) betonar särskilt vikten av att låta barnet ta del av den professionelles kontaktuppgifter efter avslutat samtal, för att barnet ska känna och veta att den har någon att vända sig till.
3 Tidigare forskning
I detta avsnitt presenteras tidigare forskning gällande professionellas bemötande och samtalstekniker i barnsamtal. Avsnittet omfattar en redogörelse av att låta barns röst bli hörd genom användandet av olika förhållningssätt och verktyg.
3.1 Betydelsen av professionellas bemötande i barnsamtal
Att kunna samtala med barn är viktigt inom många olika yrkesområden där syftena kan vara flera. De professionella samtalen kan å ena sidan vara att informera och förbereda barnet om en rådande situation och vad som eventuellt kommer att hända. Å andra sidan kan intentionen vara att hjälpa och stötta barnet i vad denne varit med om och bearbeta alla tankar samt känslor som medföljer detta. Ett ytterligare syfte med samtalet kan också vara att få ta del av barnets syn på det hela. Det är viktigt att beakta att människor utvecklas och formas i interaktion med andra. Om barnet erhållit ett bristande samspel kan det leda till att barnet upplever svårigheter med att uttrycka och förklara sina tankar och känslor. Av denna anledning är det viktigt att professionella vet hur de ska samtala för att hjälpa barnen att formulera sig (Ulvik 2015).
Ulvik (2015), Husby, Slettebø och Randi (2018), Winter et al (2016), Kortesluoma, Hentinen och Nikkonen (2003) och Eriksson och Näsman (2008) belyser hur man som professionell måste låta barnets röst bli hörd. Att lyssna på barnet förutsätter ett aktivt samspel där den professionelle i interaktionen antingen kan främja eller hindra barnets delaktighet. Barn ska ges möjlighet att själva bestämma om de vill samtala eller inte.
Det är inte alltid rimligt eller rätt att förvänta sig att barnet vill berätta om sin situation.
Med skäl av detta är viktigt att komma ihåg att barn inte måste prata, de har rätt till att få sin röst hörd men det är alltså ingen skyldighet. Professionella har som ansvar att säkerställa barn skydd, och barn ska i och med detta ges möjlighet att berätta om sin situation i en trygg miljö. Winter et al (2016) betonar särskilt hur barn ofta upplever känslor av rädsla och nervositet inför samtalet, eftersom de ser på den professionelle som en främling eller ett hot. Det är med denna bakgrund betydelsefullt att man som professionell noga och tydligt informerar barnet både om vem man är och syftet bakom samtalet (Ulvik 2015; Husby, Slettebø & Randi 2018; Winter et al 2016; Kortesluoma, Hentinen & Nikkonen 2003; Eriksson & Näsman 2008).
När det kommer till delaktighet måste den professionelle bjuda in barnet i samtalet. Det
räcker således inte med att man som professionell är intresserad av att förstå barnets
situation eller synvinkel. Den professionelle måste också inneha en sådan kompetens att
inbjudan leder till detaljerade och konkreta beskrivningar (Ulvik 2015). Ulvik (2015),
Husby, Slettebø och Randi (2018) och Winter et al (2016) menar att det är genom förtroendefulla relationer, känslomässigt stöd samt pedagogiska metoder som barns deltagande i deras interaktioner med professionella ökar. Bemötandet och den relationella förståelsen är avgörande när det kommer till att stärka barns delaktighet.
O´Reilly och Pat (2016), Ulvik (2015), Husby, Slettebø och Randi (2018) och Winter et al (2016) understryker särskilt hur det relationella förhållningssättet till barn är
nödvändigt för att kunna få förståelse för barn och deras värld.
Professionella behöver därav inneha ett relationellt och flexibelt förhållningssätt. Den öppna interaktionen behöver således inte bara vara fysisk utan även psykisk. Det innebär dels att kunna anpassa sig till olika situationer, som att göra förändringar angående hur, vart och när samtalet ska ske, dels kapacitet att utföra samtal av personlig, fysisk och intim karaktär. För att främja barns delaktighet bör den
professionelles förhållningssätt med andra ord präglas av tillit och förståelse. Barnet behöver visas respekt, ges adekvat information samt erhålla en lämplig grad av stöd.
Det är dessa föregående kvaliteter som tillsammans skapar ett barncentrerat samspel (Ulvik 2015; Husby, Slettebø & Randi 2018; Winter et al 2016).
Professionella behöver även vara medvetna om den makt de besitter respektive det underläge som barnet har. Winter et al (2016), Ulvik (2015) och Husby, Slettebø och Randi (2018) understryker hur den professionelle besitter en högre position om beslutstagande i barnsamtal vilket leder till att det är han eller hon som i slutet ska ta ställning kring vad som är bäst för barnet. Varje barn är unikt vilket resulterar i att varje samtal behöver vara anpassat efter barnets situation, behov och förutsättningar. Detta illustrerar betydelsen av hur professionella måste vara uppmärksamma på barns
egenskaper eftersom varje barn och möte är individuellt (Winter et al 2016; Ulvik 2015;
Husby, Slettebø & Randi 2018).
Samarbete och partnerskap är därav en aktiv process som enligt Ulvik (2015) och Husby, Slettebø och Randi (2018) bör omfatta barnen. Yrkesverksamma kan vidta åtgärder för att öka barns deltagande genom att dela vuxnas makt med barn. Åtgärderna innebär dels att lyssna på barnet, dels att stödja barnet i att uttrycka sina synpunkter.
Med bakgrund till detta bör professionella involvera barnet i beslutsprocesser, och därmed dela vuxenmakt och ansvar för beslutsfattande med barnet (Ulvik 2015; Husby, Slettebø & Randi 2018). Husby, Slettebø och Randi (2018) betonar särskilt hur ett bristande deltagande kan innebära en risk för barnet. Att lämna barn utanför
beslutsfattanden riskerar att lämna barn med känslor av hjälplöshet, oro, skuld och ilska som i sin tur kan leda till både lägre självkänsla och självförtroende.
3.2 Samtalstekniker i barnsamtal
Det finns ett antal intervjutekniker när det kommer till att samtala med utsatta barn.
Faller (2003), Ulvik (2015) och Kortesluoma, Hentinen och Nikkonen (2003) betonar vikten av hur professionella bör använda sig av öppna frågor eftersom dessa är mer neutrala och inte pekar åt en speciell riktning som kan påverka barnet. Som
professionell behöver man med andra ord träda in i samtalet utan förutfattade meningar om barnets situation och ställa frågor på ett sådant sätt att de inte blir kontrollerande.
Det handlar alltså om att ställa frågor som ger största möjliga information med minsta möjliga påverkan. Den professionelle ska med bakgrund till detta undvika att fråga frågor som innehåller gissningar eller förslag på vad barnet varit med om eller vad denne känner, exempelvis: “Vad åt du för mat när du kom hem från skolan igår?”.
Frågan antyder nämligen att det finns en middag att berätta om vilket inte behöver vara
fallet. Istället menar Ulvik (2015) att den professionelle bör ställa neutrala frågor som:
“Vad gjorde du när du kom hem från skolan igår?”.
Faller (2003) och Winter et al (2016) redogör även för fokuserade frågor, som innebär att den professionelle ställer mer specificerade frågor som inkluderar ett särskilt ämne:
”Vad gör dig ledsen”, “Vad gör dig rädd?” eller “Vill du berätta för mig om en oro?”.
På detta sätt kan den professionelle fråga barnet om jobbiga situationer utan att själv ta upp ämnet eller vara ledande i sina frågor. Faller (2003) framhäver dessutom hur
fokuserade frågor även kan beröra en plats eller en person som till exempel: “Berätta för mig om din pappa”. I dessa situationer är det dock viktigt att inte avge någon
information till barnet som berör samtalsämnet. Om barnet under samtalets gång skulle berätta om en svår situation, exempelvis att barnets pappa varit elak, bör frågan vara öppen men samtidigt inneha fokus på pappan. Den professionelle kan då fråga något i stil med: “Berätta för mig på vilket sätt pappa är elak”. Det finns även frågor som hjälper barnet att öppna upp sig mer. Exempel på sådana frågor är: “Vill du berätta om någonting mer?” eller “Vad hände därefter?” (Faller 2003).
Samtidigt kan den professionelle underlätta barnsamtal genom att utöva ett mer kreativt arbetssätt, nämligen att engagera sig med barn genom att använda lekbaserade
aktiviteter. Det primära tillvägagångssättet för barn att lära sig om världen och skaffa sig erfarenheter är genom lek (Winter et al 2016; O´Reilly & Pat 2016). ”Play is the language of children and the most effective way to learn about children is through their play” (O´Reilly & Pat 2016, s 1191). Professionella kan med andra ord använda sig av både verbala och icke verbala färdigheter för att skapa kontakt med barn. Winter et al (2016), O´Reilly och Pat (2016), Faller (2003) och Kortesluoma, Hentinen och Nikkonen (2003) belyser hur professionella kan engagera sig i barn genom olika lekbaserade aktiviteter under besöken, som att rita, bygga lego eller pyssla. Dessa metoder hjälper inte bara barnen att samtala under mer neutrala omständigheter utan kan även bidra till att barnen berättar om sådant som de annars inte skulle. Under aktiviteten är det dock viktigt att den professionelle presenterar sig själv och informerar barnet om syftet med mötet. Det är även av stor vikt att den professionelle innehar ett barncentrerat förhållningssätt, det vill säga att den professionelle engagerar sig på barnets nivå. Det innebär att den professionelle behöver skaffa sig kunskap om barnets ålder, behov, intressen och föredragna kommunikationsmetod för att kunna anpassa samtalet efter varje enskilt barn.
Som tidigare nämnts kan ett sätt att hjälpa barn att uttrycka sina känslor vara genom att be barnet rita en bild (Winter et al 2016; O´Reilly & Pat 2016; Faller 2003;
Kortesluoma, Hentinen & Nikkonen 2003). Att rita är ett tillvägagångssätt som enligt Faller (2003) underlättar både för den professionelle och för barnet. Å ena sidan kan barn ha lättare för att måla om en plats eller händelse snarare än att tala om den. Å andra sidan kan den professionelle tydligt följa händelsen genom barnets beskrivningar av bilden och anteckna alla detaljer. Winter et al (2016) menar att neutrala kontexter kan hjälpa samt underlätta samtalet för barnet, som till exempel att gå en promenad eller samtala under en bilfärd. Argument för detta är att föregående neutrala miljöer upplevs som en plats där man kan föra djupa konversationer utan att behöva ha ögonkontakt vilket i sin tur kan upplevas som tryggt för barnet.
Lekbaserade aktiviteter kan alltså underlätta såväl för barnen som för de professionella
med argument för hur det ibland kan vara lättare att kommunicera genom lek än att
ställa svåra frågor till barnet om vad den varit med om. Att leka med barnet innan
samtalet kan bidra till att ett förtroende byggs och när barnet upplever trygghet i
situationen är det större chans att barnet pratar mer fritt. Den professionelle har därav ett ansvar att skapa trygghet för barnet, vilket med bakgrund till detta kan göras genom att inledningsvis använda sig av lekbaserade aktiviteter. Förtroendet för den professionelle ökar när barnet upplever trygghet vilket i sin tur kan leda till att barnet vågar öppna upp sig mer. Att skapa en trygg miljö för barnet är således en fördel både för barnet och för den professionelle. Lekbaserade aktiviteter kan med andra ord vara ett viktigt verktyg när det kommer till att skapa trygghet och relationer (O´Reilly & Pat 2016; Faller 2003;
Winter et al 2016; Kortesluoma, Hentinen & Nikkonen 2003).
Sammantaget kan lekfärdigheter leda till en bättre kommunikationsförmåga då metoden dels är mer bekväm, dels mer barnanpassad. Att använda lekfärdigheter som ett sätt att samarbeta med barn kan med andra ord resultera i att den professionelle får en större inblick i barnets värld, vilket i sin tur kan leda till att barnets röst får en större
representation i samtalen. En grundläggande princip för socialt arbete är att i största möjliga mån lyssna och ta hänsyn till barnets röst. Användningen av olika lektekniker möjliggör för barnets perspektiv i större utsträckning. Professionella underlättar alltså processen av att få barns röst hörda med hjälp av åldersanpassad kommunikation (O´Reilly & Pat 2016; Faller 2003; Winter et al 2016; Kortesluoma, Hentinen &
Nikkonen 2003).
4 Teoretiska utgångspunkter
I detta avsnitt redogörs för de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för analysen av denna studies resultat, nämligen det relationella perspektivet samt begreppet barnperspektiv.
4.1 Det relationella perspektivet
I vår studie kommer det relationella perspektivet att användas vid analys av vårt insamlade material. Enligt de relationella perspektivet blir människor till i mötet med andra där våra föreställningar om andra är de som avgör hur vårt bemötande blir (Von Wright 2000). Von Wright (2000) menar att en människa är en produkt av sin egen historia där både biologiska, psykologiska och sociala faktorer avgör hur en person kommer att bli. Våra unika egenskaper kan enligt Von Wright (2000) bli en konsekvens i hur vi fokuserar vår uppmärksamhet på den andra personen i mötet. Det innebär att vi redan innan mötet med en annan människa tar med oss en förförståelse av både
situationen och personen baserat på våra tidigare erfarenheter.
Ett exempel på detta är om barnets föräldrar har förutbestämda åsikter om socialtjänsten
och deras arbete, som att de missbrukar sin makt i syfte att ta barnen ifrån dem, vilket i
sin tur kan påverka barnets syn. Barnet kan alltså ha implementerats många olika
förutfattade meningar redan innan samtalet äger rum. En konsekvens av detta kan vara
att barnet inte vågar öppna upp sig och berätta om något som har hänt. Med bakgrund
till detta gäller det att man som professionell försöker uttrycka sig mindre auktoritärt
och uppvisa en ödmjukhet inför barnets situation, vilket även är en förutsättning för
relationsutveckling. I det socialpedagogiska mötet behöver den professionelle å ena
sidan vara medveten om att barnet kan känna sig motvillig till samtalet och därifrån
arbeta för ett samarbete genom ett gott bemötande där respekten för barnets situation
prioriteras. Å andra sidan är det betydelsefullt att den professionelle också är medveten
om att bemötandet kan spela en avgörande roll då den professionelles förhållningssätt
kan ge upphov till en så kallad motreaktion hos barnet (Von Wright 2000).
När professionella inom socialtjänsten möter utsatta barn är syftet att genom samtal få ta del av barnets berättelse. För att veta hur en människa upplever tillvaron är det
följaktligen nödvändigt att mötas i tal och handling eftersom det är genom
mellanmänskliga möten som människor kan ge uttryck för sina tankar och känslor. I det pedagogiska mötet är det den professionelles ansvar att ge ett gott bemötande. Då människan formas av tidigare händelser bör man som professionell vara medveten om att tidigare händelser speglar av sig på de förväntningar som finns på nuet. Att se den andre som en människa med förförståelse och utgå från individens förutsättningar ger större chans för att ett gott bemötande ska kunna ske (Von Wright 2000).
Förståelsen av människors interagerande med varandra kan enligt det relationella perspektivet ge upphov till intersubjektivitet. Det innebär att vårt agerande i olika situationer står i relation till hur vi blir bemötta. Med intersubjektivitet menas att både vår framtid och personlighet formas utifrån möten med andra människor. För att kunna använda sig utav ett pedagogiskt och professionellt bemötande krävs en öppenhet i det dynamiska mellanmänskliga mötet. Det betyder att människors subjektivitet, alltså det som gör oss unika, i mötet med andra skapar nya förutsättningar för vidare socialisation som sedan kan bidra till självutveckling. Intersubjektivitet är en viktig aspekt att ha i åtanke när det kommer till att möta andra människor (Von Wright 2000).
Det som är mest väsentligt inom intersubjektivitet, det så kallade identitetsskapandet, är det relationella perspektivets två grundpelare: ”att se sig själv i andra” samt ”att ta den andres perspektiv”. Den första grundpelaren pekar på vikten av att förstå den syn vi har på den andre, eftersom den sedan avgör hur personens självkänsla och självbild
utvecklas. Fortsättningsvis bygger den andra grundpelaren på att kunna se fördelar med hur andra beter sig och att utveckla sig själv därigenom. Grundpelarna har med andra ord betydelse för bemötandet där professionella både påverkas och påverkar sin omgivning genom interaktionen i det mellanmänskliga mötet (Von Wright 2000).
Det relationella mötet handlar således om att fånga upp den enskilda individen och få en uppfattning över vem det är man har framför sig, vilket innebär information om
individens egenskaper, bakgrund och hemförhållanden. Det är dock viktigt att ha i åtanke att föregående beskrivningar inte är statiska. Enligt det relationella perspektivet förändras människor kontinuerligt vilket resulterar i att individens uppgifter kan komma att ändras i nästa möte. Människor är sociala till sin natur och strävar därmed efter att samtala och uttrycka sina känslor, tankar och erfarenheter i mötet med andra (Von Wright 2000).
4.2 Begreppet barnperspektiv
Även begreppet barnperspektiv kommer ligga som grund för analys av empirin.
Socialtjänsten är en av många professioner som samtalar med barn. Socialstyrelsen (2012) betonar hur professionellas uppgift är att utreda, redovisa samt beakta barnets bästa i alla beslut som rör barnet. Det är således av stor vikt att barn får komma till tals och höras utifrån deras perspektiv.
Sveriges kommuner och regioner, SKR (2018) menar i sin tur att man i arbetet med barns rättigheter behöver beakta barnperspektivet, barnets perspektiv och
barnrättsperspektivet. Barnperspektivet innebär att den professionelle både ska se barnet
och eftersträva förståelse för att kunna vidta de åtgärder som bedöms vara till barnets
bästa. Barnets perspektiv innefattar vad barnet själv upplever, känner och tänker. Barnet
ska fritt få uttrycka sig och komma till tals eftersom det enskilda barnets synpunkter behövs för att kunna fatta rätt beslut. Barnrättsperspektivet utmärks genom att varje beslut eller åtgärd som berör barnet ska ses utifrån barnets rättigheter genom att barnkonventionen tas till vara.
Begreppet barnperspektiv i vår studie har bland annat sin utgångspunkt i Sommer, Pramling Samuelsson och Hundeides (2011) definition av begreppet som menar att barnperspektivet handlar om den syn professionella har på barn. Barnperspektivet syftar till att rikta professionellas uppmärksamhet mot barns uppfattningar, tolkningar och erfarenheter. I och med barnperspektivet blir även barnets perspektiv betydande, vilket innebär barns egna upplevelser. För att professionella ska kunna söka förståelse behöver såväl barnperspektivet som barns perspektiv vägas in och ske i enlighet med varandra.
Sommer, Pramling Samuelsson och Hundeide (2011) framhäver hur barnperspektivet strävar efter att komma så nära barns erfarenheter som möjligt, men menar att barns uppfattningar trots detta, alltid kommer representeras av de professionellas
objektivering av barn. Argument för detta är att varje enskild professionell skulle kunna besitta ett eget barnperspektiv. Synen på barn och vad som anses vara barnets bästa kan skilja sig åt mellan olika professionella. Det blir med denna anledning viktigt att även se till barnets perspektiv, nämligen vad barnet upplever, känner och tänker. Barnets
perspektiv har fokus på barnet som subjekt där barnets egen värld blir central.
Begreppen barnperspektiv och barnets perspektiv innehar således en fenomenologisk karaktär då den genom en barnfokuserad tolkning söker förståelse för barns
uppfattningar om tillvaron.
Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) belyser i sin tur att professionella bör eftersträva barns perspektiv, vilket kan uppnås genom att lyssna på barnet i fråga.
Professionella behöver även skapa utrymme så att barn kan ge uttryck för sina känslor, tankar och åsikter. Enligt Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) möjliggör
förståelsen av barns perspektiv för barnets inflytande och delaktighet. Barnperspektivet är med skäl av detta betydande inom relationella aspekter med argument för hur barns erfarenheter skapas i samspel med andra. Hultman (2013) redogör på liknande sätt för begreppen barnperspektiv och barnets perspektiv. Kort sagt beskriver Hultman (2013) att barnets perspektiv handlar om barnets egna uppfattning och tolkning medan barnperspektivet utmärks genom hur professionella analyserar barnets perspektiv i relation till rådande omständigheter. ”Ett perspektiv på barn handlar om hur vuxna tar hänsyn till barns villkor, barns behov och barns bästa […] Barns perspektiv handlar om barns egna upplevelser och erfarenheter om sig själva och sin situation” (Hultman 2013, s 23).
Med det sagt har vår studie varje enskilt barn som utgångspunkt i analysen av hur professionella inom socialtjänsten bemöter utsatta barn samt hur de uppmärksammar barns åsikter, känslor och tankar. Vi kommer därmed uppmärksamma våra
intervjupersoners utsagor för att analysera huruvida såväl begreppet barnperspektiv som det relationella perspektivet kommer till uttryck i deras arbete med utsatta barn.
5 Metodologiska utgångspunkter
I detta avsnitt beskrivs forskningsprocessens olika steg där de metodologiska val som gjorts i studien presenteras. Avsnittet innefattar således denna studies metod,
epistemologiska utgångspunkter, förberedelser och datainsamling, urval, bearbetning
och analys, kvalitetskriterier samt forskningsetiska överväganden.
5.1 Kvalitativ ansats
Denna studie har sin utgångspunkt i en kvalitativ ansats. Enligt Bryman (2018) har en kvalitativ studie fokus på att försöka förstå hur andra individer uppfattar sin egna sociala verklighet. Den kvalitativa forskningsmetoden är för det mesta induktiv och tolkande till sin natur. Bryman (2018) belyser hur en kvalitativ ansats har en
kunskapsteoretisk ståndpunkt som karaktäriseras som tolkningsinriktad. Det innebär att den kvalitativa metoden söker förståelse för hur människor tolkar verkligheten. Målet är att få fram en mellanmänsklig interaktion där intervjupersonerna får lyfta fram sina känslor, tankar och uppfattningar. Med hjälp av den kvalitativa metoden kan vi eftersträva en närhet till dem som studeras och på så vis få en bättre och djupare förståelse om forskningsområdet.
Kvale och Brinkmann (2014) redogör på samma sätt om hur en kvalitativ
forskningsintervju söker efter att förstå världen utifrån intervjupersonens perspektiv.
Vårt syfte är att få en ökad förståelse för hur professionella inom socialtjänsten bemöter och samtalar med utsatta barn genom att lyfta deras berättelser. Det vi vill uppnå är vad Bryman (2018) kallar för ett inifrån perspektiv, vilket leder oss till valet av vår metod.
5.2 Hermeneutistiskt och fenomenologiskt synsätt
Den epistemologiska utgångspunkten i vår studie har sin grund i interpretativismen vilket innefattar olika tolkningsperspektiv. Studien har därför inslag av både
hermeneutik och fenomenologi. Hermeneutiken har som intention att förklara mänskligt beteende. Hermeneutiken används inom samhällsvetenskapen och berör sambandet mellan teori och metod när det kommer till människors handlingar. Hermeneutiken söker inte efter en absolut sanning utan eftersträvar snarare en förståelse (Bryman 2018). Thurén (2019) menar att hermeneutiken ska leda till en djupare förståelse där vi som forskare förstår intervjupersonerna på ett sätt som inte bara är intellektuellt.
Hermeneutiken syftar med andra ord till att förstå människors upplevelser, tankar och känslor.
Fenomenologi har i sin tur fokus på människans medvetande och erfarenheter. Bryman (2018) framhäver att det centrala inom fenomenologin är att lyfta intervjupersonens livsvärld. På samma sätt redogör Kvale och Brinkmann (2014) om hur fenomenologi i en kvalitativ studie utmärker sig genom forskarens intresse att försöka förstå sociala fenomen utifrån intervjupersonens perspektiv. Att använda sig av en fenomenologisk karaktär betyder att det görs en tolkande förståelse av sociala handlingar. Enligt Bryman (2018) betraktar fenomenologen mänskligt beteende som ett resultat av hur människor tolkar och uppfattar världen. Med hjälp av intervjuer samt studiens hermeneutistiska och fenomenologiska synsätt hoppas vi kunna få en ökad förståelse för hur
professionella inom socialtjänsten bemöter och samtalar med utsatta barn.
5.3 Förberedelser och datainsamling
För att finna vetenskaplig litteratur till vår studie har vi nyttjat databaserna Social Services Abstract och Onesearch där våra sökord bland annat varit följande: “children”,
“professional conversations”, “talking”, “communication”, “child welfare”, “social
work”, “trusting relationships” och “pedagogical approaches”. Sökningarna begränsades
till att vara referensgranskade vilket innebär att andra forskare granskat artiklarnas
innehåll (Thurén 2019). Sammantaget har sju artiklar använts och ligger som grund för
denna studies tidigare forskning.
Inledningsvis tog vi kontakt med 13 socialtjänster som fick ta del av information gällande oss och vår studie. Kontakt tog dels via mejl, dels via telefon. Totalt har fem personer valt att medverka i vår studie. Efter att intervjuerna hade bokats, förtydligade vi våra önskemål till samtliga intervjupersoner genom ett missivbrev. Missivbrevet innehåller information om intervjupersonernas medverkan, studiens syfte och
frågeställningar samt information om intervjun och vilka etiska riktlinjer som kommer att efterföljas. Bland annat försäkrade vi intervjupersonerna om deras konfidentialitet och att allt insamlat material kommer att anonymiseras. Missivbrevet och alla etiska riktlinjer återfinns under bilaga 2.
För att samla in empiri har semistrukturerade intervjuer använts. Bryman (2018) menar att semistrukturerade intervjuer är utformade genom en intervjuguide där olika teman ska beröras. Denna studies intervjuguide är uppdelad i tre olika teman: information, samtal samt bemötande och relationer. Det första temat innehåller kort information om intervjupersonens utbildning och arbetsuppgifter. Övriga två teman berör studiens syfte och frågeställningar. Intervjuguiden återfinns under bilaga 1. En central tanke med semistrukturerade intervjuer är enligt Bryman (2018) att lyfta intervjupersonens tankar, uppfattningar och tolkningar i olika frågor. Det är alltså vad intervjupersonen beskriver som viktigt som är utgångspunkten. Intervjupersonen får genom denna metod stor frihet att berätta och uttrycka sina svar på sitt egna sätt. Intervjun blir med andra ord öppen och djupgående. Kvale och Brinkmann (2014, s 41) har liknande uppfattning och menar att syftet med kvalitativa intervjuer är “[...] att förstå ämnen från den levda
vardagsvärlden ur den intervjuades eget perspektiv”.
På grund av den pandemi som råder världen över kunde vi tyvärr inte möta
intervjupersonerna på plats. Det gav oss dock möjlighet att bredda vårt geografiska område och intervjua personer i olika delar av Sverige. Intervjupersonerna fick, med bakgrund till detta, förfrågan om intervjun istället kunde genomföras via zoom, vilket samtliga intervjupersoner gav samtycke till. Intervjupersonerna erhöll således en videolänk innan samtalet där intervjun sedan genomfördes. För att vi skulle kunna vara följsamma på vad som sades men även kunna ställa följdfrågor på intressanta
synpunkter har intervjuerna spelats in, efter samtycke, för att sedan transkriberas.
Intervjuerna spelades följaktligen in på två olika enheter för att på så vis säkerställa en säkerhetskopia utifall att det skulle hända något med den första inspelningen. Inspelning är enligt Bryman (2018) nödvändigt inom kvalitativa studier då forskaren till stor del är intresserad av både vad och hur intervjupersonen säger något. Att endast föra
anteckningar riskerar att bli en distraktion som kan leda till att intervjuaren går miste om väsentlig information. Även Kvale och Brinkmann (2014) redogör för hur inspelning under intervjun ger intervjuaren möjlighet att lägga fokus på ämnet och dynamiken.
5.4 Urval
När det kommer till urval menar Bryman (2018) att urval av enheter bör väljas och vara direkt kopplade till studiens forskningsfrågor. Då denna studies syfte och
forskningsfrågor handlar om hur professionella inom socialtjänsten dels bemöter, dels
samtalar med utsatta barn består denna studies urval således av yrkesverksamma inom
socialtjänsten som arbetar med utsatta barn. Målstyrda urval är med andra ord, enligt
Bryman (2018) i fokus inom kvalitativ forskning. Det innebär att aktuella personer ska
väljas ut med hänsyn av det forskningsområde som undersöks för att på så sätt kunna
besvara studiens syfte och frågeställningar på bästa sätt. Med det sagt ansåg vi att
personal inom socialtjänsten var relevant för vår studie. Med andra ord består studiens urval av olika yrkesverksamma inom samma verksamhet, vilket innebär att de
professionellas titel och arbetsuppgifter kan skilja sig åt, dock med en gemensam inriktning: att samtala med utsatta barn.
Kontakt togs som tidigare nämnts med 13 socialtjänster i olika kommuner över hela Sverige. Trots att vi fick svar av majoriteten var det många som senare inte
återkopplade och även en person som önskade ombokning av intervju på grund av sjukdom. Svar uteblev dock vid förfrågan om ny tid för intervjun. En person tackade också nej på förfrågan om medverkan i studien med skäl av hur verksamheten var under en pågående omorganisering. Sammanlagt bokades alltså sex intervjuer men bara fem genomfördes.
Studiens urval utgörs alltså av fem socionomer varav tre tituleras som familjebehandlare och två som socialsekreterare inom enheterna familjestöd samt barn och familj.
Samtliga intervjupersoner har följaktligen gått vidareutbildningar i olika metoder, ämnen och inriktningar. Intervjupersonerna innefattar i sin tur två män och tre kvinnor från fyra olika kommuner i Sverige. Socialsekreterarna arbetar med utredning, vilket är en typ av samtal medan familjebehandlarna arbetar med behandlingssamtal efter avslutad utredning. I resultatdelen kommer intervjupersonerna att benämnas som socialsekreterare 1 och 2 samt familjebehandlare 1, 2 och 3. Detta för att vi vill säkerställa våra intervjupersoners anonymitet samt konfidentialitet i största möjliga mån.
5.5 Bearbetning och analys
För att bearbeta vårt insamlade material har samtliga intervjuer transkriberats, vilket innebär att intervjuerna har skrivits ut från tal till text. För att kunna återge innehållet så korrekt som möjligt har materialet transkriberats ordagrant. Däremot har, vad
Bryman (2018) kallar ”verbala tics”, redigerats bort med argument för att resultatet inte ska störas av omedvetna uttryck som exempelvis ”eh” och ”liksom”. Material och citat användes först vid erhållt samtycke från samtliga intervjupersoner.
För att analysera materialet har en tematisk analysmetod använts. Tematisk analys innebär att olika teman identifieras med koppling till studiens syfte och forskningsfrågor (Bryman 2018). Det innebär att resultatet har kodats och delats in i olika teman, dels för att tydligt besvara denna studies syfte och frågeställningar, dels för att lättare kunna strukturera upp resultatet. Enligt Bryman (2018) är tematisk analys vanligt
förekommande inom kvalitativ forskning. Materialet har bearbetats flera gånger. Vi har tillsammans läst och analyserat intervjupersonernas utsagor för att sedan hitta
gemensamma nämnare. Bryman (2018) menar att forskaren behöver kunna stå till svars för de olika teman som resultatet bygger på för att de ska anses som aktuella och giltiga.
Våra utvalda teman berör denna studies syfte och forskningsfrågor och utmärker sig
genom att resultatet beskrivs och redovisas utifrån professionellas berättelser om vad
som är viktigt i bemötande och samtal med barn. Efter transkribering av intervjuer
genomfördes en gemensam kodning av den insamlade empirin. För att koda materialet
letade vi efter beskrivningar som liknande varandra i intervjupersonernas berättelser för
att sedan skapa olika teman. Kodningarna bestod även av utsagor som stod ut och
urskiljde sig från vad andra intervjupersoner uttryckt. Det beror på att vi ville belysa alla
delar för att få en så nyanserad bild som möjligt. Våra olika teman har följaktligen lagt
grunden för hur resultatet redovisats.
Under analys och tolkning är några etiska överväganden att beakta, exempelvis att man som forskare inte får övertolka eller manipulera resultatet i önskad riktning. Med bakgrund till detta är det viktigt att som forskare gå in med en öppenhet mot alla slags forskningsresultat oavsett om de överensstämmer eller motsäger undersökningens syfte (Vetenskapsrådet 2017). Ett sätt att förhindra övertolkningar är att aktivt diskutera resultatet. Med andra ord behöver vi som forskare redovisa och bemöta både sådant som talar för och emot vår tes (Vetenskapsrådet 2017). Alltså behöver man som forskare åsidosätta sina egna personliga åsikter och värderingar då dessa eventuellt skulle kunna komma att påverka utförandet av slutsatserna eftersom tolkningen i en kvalitativ studie är subjektiv till sin karaktär. För att förmedla en så rättvis bild som möjligt av de människor som har intervjuats kan man enligt Bryman (2018) använda sig av citat, vilket ska återges så exakt som möjligt. Citaten bidrar i sin tur till god kvalitet på data så länge dem på ett logiskt och uppenbart sätt stödjer studiens resultat, analys och
slutsatser (Bryman 2018).
5.6 Kvalitetskriterier
För att bedöma kvaliteten inom kvalitativ forskning menar Bryman (2018) att man kan utgå från ett antal kvalitetskriterier. I denna studie har vikt lagts vid tillförlitlighet och äkthet. Tillförlitlighet består i sin tur av fyra delkriterier, nämligen trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjlighet att styrka och konfirmera. För att studien ska inneha en hög tillförlitlighet behöver samtliga delkriterier uppfyllas. Vad respektive kvalitetskriterie innefattar definieras nedan.
Trovärdighet innebär att det ska finnas en tydlighet kring de beskrivningar som gjorts i studien, alltså att noga tydliggöra att det som skrivits har uppfattats på rätt sätt. Bryman (2018) belyser att det är av stor vikt att man som forskare skapar en trovärdighet i de beskrivningar som görs. För att försäkra sig om att man har uppfattat en persons sociala verklighet på rätt sätt kan man delge resultatet till de som medverkat. Återkopplingen bekräftar sedan huruvida de beskrivningar som gjorts varit korrekta. Kriteriet innefattar även att säkerställa att forskningen gjorts i enlighet med rådande regler. Överförbarhet handlar enligt Bryman (2018) om att producera en fyllig redogörelse genom täta
beskrivningar eftersom desto djupare och mer detaljerade beskrivningar desto lättare för andra personer att bedöma hur pass överförbara studiens resultat är till andra miljöer eller verksamheter. För att säkerställa detta kriterie, menar Bryman (2018), att man kan använda sig av fylliga och detaljerade citat från intervjupersonerna.
Studiens pålitlighet säkerställs genom att skapa både en lättillgänglig samt fullständig redogörelse av forskningsprocessen. Det innebär att noga redovisa studiens alla delar som till exempel forskningsfrågor, metod, urval och analys. För att andra ska kunna bedöma kvaliteten på studien behöver de ha tillgång till de tillvägagångssätt som valts samt hur dessa tillämpats. Det sista delkriteriet inom tillförlitlighet är möjlighet att styrka och konfirmera, vilket innebär att som forskare åsidosätta sina egna värderingar och åsikter. Man får med andra ord inte medvetet påverka utförandet av resultatet eller slutsatserna i studien. För att uppnå detta kriterie behöver forskaren visa en medvetenhet samt en strävan efter att inneha ett så objektivt förhållningssätt som möjligt (Bryman 2018).
Även äkthet består av ett antal delkriterier, som berör mer generella frågor kring
forskningspolitiska konsekvenser i allmänhet. Enligt Bryman (2018) kan studiens äkthet bedömas utifrån huruvida undersökningen ger en tillräckligt rättvis bild av de
beskrivningar som framkommit från de intervjupersoner som har deltagit. Vi har i denna
studie strävat efter att skildra våra intervjupersoners beskrivningar och deras uppfattningar på ett så objektivt sätt som möjligt för att skapa en rättvis bild av intervjupersonerna och deras utsagor. Bryman (2018) lyfter även ett delkriterie som benämns som ontologisk autencitet, vilket innefattar om studien bidragit till en djupare förståelse hos intervjupersonerna beträffande deras egna sociala situation och den miljö som de befinner sig i. Om studien bidrar till att intervjupersonerna erhåller en bättre bild angående hur andra personer inom samma kontext upplever tillvaron kallas det istället pedagogisk autencitet (Bryman 2018).
Katalytisk och taktisk autencitet innebär å ena sidan huruvida studiens resultat
medvetandegör intervjupersonerna om deras arbete eller situation på ett sådant sätt att de får möjlighet att förändra den. Det innefattar å andra sidan om studien kunnat bidra till att skapa bättre möjligheter för intervjupersonerna att kunna vidta aktiva åtgärder i sitt arbete (Bryman 2018).
5.7 Forskningsetiska överväganden
Vetenskapsrådet (2017) redogör för hur individer som medverkar i forskning ska skyddas från att komma till skada. Etisk forskning förutsätter att man under forskningsprocessen visar hänsyn till intervjupersonernas självbestämmanderätt.
Forskningskravet samt individskyddskravet är två krav som behöver utföras i enlighet med varandra. Det är viktigt att de individer som medverkar i studien ständigt skyddas från skada och kränkningar. Bryman (2018) belyser hur man som forskare kan uppnå detta genom att följa fyra utformade etiska riktlinjer som finns inom all
samhällsvetenskaplig forskning. De fyra etiska kraven är: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Informationskravet understryker att dem deltagande i studien ska informeras om sådant som berör forskningen, det vill säga, syftet med studien, betydelsen av deras medverkan samt vilka villkor som gäller för deltagandet. Det ska även framgå att intervjupersonernas medverkan är frivillig och att dem när som helst kan välja att avbryta sitt deltagande utan särskild anledning (Vetenskapsrådet 2017). Detta krav har vi tillgodosett genom att samtliga intervjupersoner tydligt blivit skriftligt informerade om studiens villkor genom ett missivbrev. Missivbrevet visar att intervjupersonerna delgivits information som berör studiens syfte samt deltagarnas rättigheter kring medverkan.
Samtyckeskravet innebär att man behöver erhålla ett autonomt samtycke från respektive intervjuperson. Varje intervjuperson har rätt att själv bestämma över sin medverkan och därav också rätt att när som helst välja att avbryta denna (Vetenskapsrådet 2017). För att uppfylla samtyckeskravet har intervjupersonerna erhållit information om deras
medverkan. De har full autonomi över sitt deltagande och har rätt att när som helst välja att avbryta sin medverkan. Konfidentialitetskravet redogör för att intervjupersonerna ska ges största möjliga konfidentialitet så att obehöriga inte kan ta del av personuppgifterna.
Det är viktigt att ta hänsyn till deltagarnas anonymitet så att utomstående inte kan identifiera enskilda människor som studien berört (Vetenskapsrådet 2017). Detta krav har uppfyllts genom att avidentifiera samtliga intervjupersoner i det insamlade
materialet. Det har även uppfyllts genom att ljudinspelningarna har raderats efter att transkriberingen har slutförts.
Slutligen betonar nyttjandekravet att intervjupersonerna ska vara införstådda i vad
studien kommer att användas till. Det inhämtade materialet får endast användas för
studiens forskningsändamål och får därmed inte användas till icke vetenskapliga syften (Vetenskapsrådet 2017). Nyttjandekravet är uppfyllt genom att det inhämtade materialet enbart har hanterats av denna studies författare. Materialet och empirin har på så sätt inte använts till något övrigt syfte.
6 Resultat
I detta avsnitt presenteras studiens resultat. Resultatet är utformat efter fem rubriker som besvarar denna studies två frågeställningar: Vad beskriver professionella inom
socialtjänsten som viktigt i bemötandet med utsatta barn? Samt hur beskriver
professionella inom socialtjänsten sitt arbete att samtala med utsatta barn? Resultatet berör bland annat olika metoder och verktyg, hinder och tillvägagångssätt samt betydelsen av professionellas förhållningssätt.
6.1 Utredning och behandlingssamtal
Med tanke på att våra intervjupersoner har olika arbetsuppgifter skiljer sig även syftet med barnsamtalen åt. I intervjuerna framgår det att socialsekreterarna främst arbetar med utredande samtal vilket grundar sig i att socialtjänsten har fått in orosanmälningar och ansökningar där olika familjer kan behöva stöd. När orosanmälningar inkommer till socialtjänsten tas det ett beslut av mottagningsgruppen kring om det ska inledas en utredning. Utredningen fördelas därefter till någon av socialsekreterarna som enligt lag har fyra månader på sig att göra en utredning av barnets behov. Det innebär att
socialsekreteraren, utifrån olika bedömningsmaterial och metoder, utreder om det finns behov av skydd eller stödinsatser för barnet. En intervjuperson belyser i citatet nedan, hur man som professionell eftersträvar att samtala med barnet och höra dennes
perspektiv för att på så vis skaffa sig kunskap om barnets situation och behov.
Det är i undantagsfall man kan göra bedömningen av att man inte ska träffa barnet.
Det kan ju också vara så att vi behöver göra olika bedömningar av hur vi ska göra det tryggt för barnet, alltså om vi ska träffa barnet enskilt eller om förälder eller någon annan vuxen ska vara med…. och även vart vi ska träffa barnet. Men vi träffar i alla fall i stort sett alltid barnen för att vi vill göra dem delaktiga och höra deras bild av hur dem själva har det… ofta är det barnet själv som är expert på sitt liv och sina behov. (Socialsekreterare 1)
Vidare genomförs även barnsamtal inom behandling, vilket främst utförs av
familjebehandlare. Efter avslutad utredning kan familjen bli beviljad insats och därmed få stöd och hjälp från en familjebehandlare. Familjebehandling innefattar i sin tur olika insatser beroende på familjens behov av stöd. Familjebehandling innebär, precis som det låter, att både barn och föräldrar ingår i behandling tillsammans.
Det är föräldrarna som egentligen äger problemet så det är där som förändringen måste ske…det är ju svårt att jobba med förändringsarbete utan att ha föräldrarna i rummet [...] helst vill vi ha två generationer i rummet, barn och föräldrar…sen händer det ju såklart att vi har enskilt men det mesta ska ju egentligen utgå från familjen…systemet…vi jobbar väldigt systemiskt om man säger, med familjen som en helhet. (Familjebehandlare 2)
För att kunna arbeta för en förändring räcker det inte med att enbart arbeta med barnet,
det är minst lika viktigt att inkludera föräldrarna.
Ska man få en förändring att hända hos en ungdom, så är det ju inte ungdomen själv som skall ta ansvar för det, den stora förändringen är ju i första hand hos föräldrarna. När man jobbar systematiskt så jobbar man med hela familjen.
(Familjebehandlare 3)
Oavsett om samtalet utförs i behandling eller utredningssyfte redogör
intervjupersonerna kring vikten av att delge barnet information. Till exempel har socialsekreterare som regel att alltid informera barnet om syftet bakom samtalet, vem man är och vad som kommer att hända. Intervjupersonerna menar att informationen behöver anpassas efter barnets ålder och mognad, vilket dels kan göras med stöd av bild och text, dels genom att försöka sätta sig in i barnets situation och tala på ett språk som är begripligt för barnet i fråga.
Man behöver lägga sig på barnets nivå för att barnet ska förstå varför man träffas och vad man vill ha ut av samtalet…och att man verkligen får anpassa sig… det kan skilja sig mycket från barn till barn så det gäller att ha lite fingertoppskänsla där [...] Vi har något som heter ”min utredning” som vi har jobbat med ett par år, och där finns det lite bilder och text om socialtjänsten och varför vi träffar barnet i en väldigt förenklad stil så att det är lätt för mindre barn att förstå då helt
enkelt…det blir lättare för barnet att förstå sammanhanget. Det är inte så lätt för en femåring att förstå varför socialtjänsten kommer på besök även om vi berättar varför vi är där. (Socialsekreterare 2)
Genom användandet av bilder och text, anpassat utefter barnet, kan en känsla av
sammanhang skapas. När barnet förstår varför socialtjänsten vill träffas och samtala kan även missuppfattningar och känslan av skuld och skam undvikas.
Jag tycker att det kan vara viktigt med även ganska små barn att faktiskt berätta varför vi är där, för att ofta kan det ju vara någonting som gör att det finns en oro i till exempel föräldraförmågan eller så och då tycker jag det kan vara viktigt för barnen att få veta det så att de inte tänker att det är deras fel att vi är där.
(Socialsekreterare 1)
