”FOTBOLLSMÖRDARE”

(1)

– En studie av pressens skildring av fotbollsrelaterat våld i Sverige

Södertörns högskola | Institutionen för kommunikation, medier och it Kandidatuppsats 15 hp | Journalistik | Höstterminen 2010

Programmet för journalistik, människa och miljö

Av: Fredrik Briselius

Handledare: Martin Johansson Examinator: Jan-Olof Gullö

(2)

Abstract

Den här uppsatsen belyser hur Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet omskriver fotbollsrelaterat våld i Sverige. I uppsatsen koncentrerar jag mig på kravallerna i matchen mellan Hammarby och Djurgården, som spelades på Söderstadion, den 28 augusti 2006. Syftet med den valda avgränsningen är att utföra en mer fördjupad studie om pressens bemötande av

fotbollsrelaterat våld. Den här matchen symboliserar på ett effektfullt sätt de våldsamheter som med jämna mellanrum förekommer i samband med möten mellan rivaliserade lag. Efterspelet till den här matchen har dessutom varit mer omskrivet än någon annan match på svensk mark. För att ge läsarna en inblick i hur sportjournalistiken är beskaffad, och på vilka premisser de utför sitt arbete, kommer jag att använda mig av såväl utländsk, som inhemsk litteratur. David Rowe är sociologiprofessor vid University of Western Sidney (UWS), och har gett ut boken Sport, Culture and the Media: The Unruly Trinity. För att ta del av forskning kring sportjournalistiken ur ett mer svenskt perspektiv, tar jag hjälp av antologin Sport och medier. En introduktion, av Peter Dahlén, professor i medie- och kommunikationsvetenskap. För att skärskåda det fundamentala inom huliganismen redogör jag även för fenomenet huliganism, dess uppkomst, och medlemmarnas egna uppfattningar.

Nyckelord

Sport, pressen, medier, sportjournalistik, huligan, våld, fotbollsvåld.

(3)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING

...1

1.1 Hammarby-Djurgården, 28 augusti 2006...1

1.2 Syfte och frågeställningar...1

1.3 Bakgrund...1

1.4 Fotbollshuliganismen i Sverige...3

1.5 Huliganernas perspektiv...5

2. TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING

...7

2.1 Sportjournalistikens uppkomst och utveckling...7

2.2 Sportjournalistikens dramaturgi och generella mönster...9

2.3 Journalistiken har makt att skapa skandaler och sensationer...10

3. METOD OCH MATERIAL

...11

4. RESULTAT OCH ANALYS AV PRESSENS RAPPORTERING

...14

4.1 Aftonbladets, Dagens Nyheters, Expressens och Svenska Dagbladets redogörelse av händelseförloppet...14

4.2 Journalisternas syn på kravallerna...21

4.3 Pressens förklaring av fenomenet huliganism...26

5. SLUTSATS OCH DISKUSSION

...32

5.1 Hur omskrivs fotbollsrelaterat våld i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet, efter den allsvenska matchen mellan Hammarby och Djurgården, den 28 augusti 2006?...32

5.2 Hur förklaras fenomenet huliganism i samma material?...33

5.3 Hur ser pressens dramaturgi ut kring efterspelet av samma match?...35

5.4 Avslutande reflektion...35

KÄLLFÖRTECKNING

...37

(4)

1. Inledning

1.1 Hammarby-Djurgården, Söderstadion, 28 augusti 2006

En bit in i andra halvlek leder Djurgården Stockholmsderbyt mot Hammarby med 3-0. Detta blir för mycket för en del anhängare till Hammarby, som i frustration börjar slänga in bengaliska eldar, avfyra raketer, och storma planen. Påföljden blir att matchen avbryts, utan att återupptas. Sedermera tillskrivs Djurgården segern med 3-0, och Hammarby får även böter och poängavdrag för bristande säkerhet inne på arenan. Ett Stockholmsderby har av säkerhetsskäl sedan dess aldrig mer spelats på Söderstadion. Händelsen räknas av många som det värsta och mest ödesdigra huliganbråket i svensk idrottshistoria, och svarta rubriker kom att dominera tidningarnas framsidor ett bra tag framöver.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att öka förståelsen för hur fyra svenska dagstidningar; Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet, skildrar det fotbollsrelaterade våldet i Sverige.

Min uppsats behandlar de fyra nämnda tidningarnas rapportering av oroligheterna under matchen mellan Hammarby och Djurgården, som spelades den 28 augusti 2006.

Mina frågeställningar är:

 Hur omskrivs fotbollsrelaterat våld i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet, efter den allsvenska matchen mellan Hammarby och Djurgården, den 28 augusti 2006?

 Hur förklaras fenomenet huliganism i samma material?

 Hur ser pressens dramaturgi ut kring efterspelet av samma match?

1.3 Bakgrund

Football is not just a matter of life and death: it's much more important than that.¹

Legenden säger att den första formen av fotboll spelades i djungeln, där ett avhugget huvud

användes som boll. Om det finns någon sanning i det låter jag vara osagt, men så länge fotbollen har funnits, har också våld förekommit – både på och utanför planen. I medeltidens England var våld i samband med fotboll en självklarhet, där det var mer regel än undantag att någon dödades i

upploppen.²

1 Shankly, William

2 www.sverigescenen.se (2010)

(5)

VM i fotboll och olympiska spelen är, krig och katastrofer undantaget, de händelser som skapar störst intresse bland människor i vår värld.³ I Sverige har intresset för fotboll länge varit starkt, och när det svenska landslaget tog brons i VM 1994, ökade intresset och publiksiffrorna rejält. Trots att Sverige rent fotbollsmässigt är på en klart lägre nivå än många andra länder – Sverige är på 24:e plats på UEFA:s ranking av klubblag i Europa⁴, håller stämningen runt exempelvis

Stockholmsderbyn hög internationell klass. Vi bjuds på färgsprakande tifon, röststarka klackar och fantasifulla ramsor från passionerade och kunniga fotbollssupportrar. Antagonismen, prestigen, engagemanget, passionen och kärleken är stor till de tre stora stockholmsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby, och har så varit ända sedan klubbarna bildades för över hundra år sedan.⁵

Stämningen och atmosfären i samband med matcher i Sveriges inhemska liga, Allsvenskan, har fått gehör även internationellt. När den brittiska tv-kanalen Setanta Sports i april 2008 rankade de mest högljudda fotbollsarenorna i Europa, kom Hammarbys gamla arena från 1966, Söderstadion, på elfte plats⁶, före klassiska och storslagna arenor som Camp Nou, San Siro och Old Trafford. På senare år har publikboomen i Allsvenskan emellertid stagnerat, dels beroende på stockholmslagens något sämre resultat den senaste tiden, men kanske framför allt på grund av de allt vanligare inslagen av våldsamheter i samband med fotboll.

Men det är inte enbart fotbollen som blivit drabbad av huliganism; Stockholmsderbyna mellan Djurgården och AIK i ishockey har bitvis varit rejält kantade av våldsamheter. Under matchen mellan AIK och Djurgården, den 22 december 2010, utbröt slagsmål när fans till AIK misshandlade sina egna ordningsvakter så pass svårt att polisen fick ingripa för att supportrarna skulle retirera.

Kort därefter utbröt nya kravaller, när pyrotekniska föremål och rökbomber kastades från läktarsektionerna, samtidigt som supportrar till de båda lagen försökte sammanstöta. Matchen avbröts i drygt 20 minuter innan den återupptogs, och det var oroligt på läktaren ända till matchen var över.

Ett av medier vanligt förekommande uttryck för en våldsverkare i samband med idrottsevenemang är ”huligan”. Ordet huligan kommer att brukas åtskilliga gånger i den här uppsatsen. Det är viktigt att särskilja benämningen huligan från supporter, vilket får ses som ett ord i positiv bemärkelse, och

3 Dahlén, Peter (2008: 17)

4 www.uefa.com (2010)

5 Hagström, Magnus, Johansson, Peter, Jurell, Carl (2010: 16)

6 www.eurosport.se (2008)

(6)

som innebär att man stödjer en idrottsförenings verksamhet. Det är dock betydande att påpeka att en huligan på sitt sätt också engagerar sig i en idrottsförening, men i negativ mening, eftersom denne är inriktad på att bruka våld. Begreppet huligan är många gånger diffust, och i brist på användbara synonymer generaliserar medier ofta fenomenet. I uppsatsen kommer jag om vartannat använda mig av ord som huligan, ligist och våldsverkare.

Så här beskriver Nationalencyklopedin en huligan: huliga´n, ord använt synonymt med ligist om vissa bråkiga ungdomar, under senare år främst som idrottsfans som ställt till bråk i samband med t.ex. fotbollsmatcher.⁷

1.4 Fotbollshuliganismen i Sverige

Många människor som begår dessa våldshandlingar är medlemmar i så kallade firmor. Dessa firmor verkar som föreningar, som anser sitt mål vara att i alla lägen stå upp och beskydda sitt lag.

Firmorna ser våldsamheterna som ett arbete som ska utföras.⁸

Det är i Stockholm som de mest omfattande huliganfirmorna i Sverige finns. Men fenomenet har under det senaste decenniet även nått Göteborg, Malmö och andra städer. Firman Boys är AIK:s falang, och är ökänd långt utanför Sveriges gränser. I oktober 1998 ägnade den brittiska tidningen Daily Mail en helsida åt Firman Boys, som där beskrevs som Europas farligaste klubb att spela i eller arbeta för⁹, mycket beroende på Firman Boys aktiviteter och inflytande. Men även DFG (Djurgårdens Fina Grabbar, Djurgården), KGB (Kompisgänget Bajen, Hammarby) och Wisemen (IFK Göteborg) är firmor som ställt till med mycken oreda.

Tidigare talades ofta om ”läktarvåld”, det var från läktarplats våldet utspelade sig. Men för att stävja det har bevakningen på arenorna skärpts, efter förebild från England, och de våldsamma

uppgörelserna har alltmer flyttats till gator och torg med mindre övervakning.¹⁰

Men det innebär inte att huliganismen minskat, snarare tvärtom, och oavsett var våldsamheterna äger rum har det sedan länge varit en del av fotbollens baksida och ett samhällsproblem;

organiserade uppgörelser bland huliganer har lett till att arenor har vandaliserats, att restauranger, pubar och parker slagits sönder, men än värre; att människor skadats och – i värsta fall – dödats.

7 www.nationalencyklopedin.se (2010)

9 www.sverigescenen.com (2010)

(7)

Sveriges första, och hittills enda, dödsfall i en huliganuppgörelse ägde rum på Södermalm den 29 juli 2002, då Tony Deogan, medlem i Wisemen, misshandlades så svårt i en uppgörelse mellan Wisemen och Firman Boys, att han fyra dagar senare avled på Karolinska sjukhuset i Solna.¹¹ Konsekvenserna av våldsaktionerna kan vara ödesdigra, och slå hårt mot laget som huliganerna

”representerar”. Exempel på straff för klubbarna kan vara matcher utan publik, degradering till lägre divisioner och straffavgifter. Supporterbråk kostar också samhället kännbara summor; enbart

polisbevakning runt en högriskmatch kan uppgå till omkring en miljon kronor.

Varför huliganism uppstår kan vara en effekt av flera faktorer; så som fanatism bland människor, där tron på att alla ens handlingar är berättigade, och att man slåss för sin klubbs sak. Våld i

samband med derbyn, när anhängare till två rivaliserade lokalkonkurrenter (AIK och Djurgården till exempel), drabbar samman för att visa vilka som ”bestämmer” i staden, är vanligt förekommande.

Andra skäl till att huliganism uppkommer är att supportrar vill visa sitt missnöje, till exempel om laget gjort en mindre bra insats på planen, eller om klubben fattat ett beslut som strider mot huliganernas policy. I andra länder, som Italien, ligger politiska, religiösa och kulturella

motsättningar många gånger till grund för huliganism. Enligt en del analytiker är många huliganer som utger sig för att brinna för fotbollen och slåss för sin klubb, egentligen ointresserade av själva spelet, och endast ute efter att bruka våld, och finner fotbollslagens firmor som lämpliga forum för detta.

Den engelska supporterkulturen har haft stor inverkan på såväl de svenska normalåskådarna som på våldsverkarna. Hösten 1969, när Sveriges Television började sända programmet Tipsextra med engelsk fotboll varje veckoslut, översköljdes vi av våldsamheter från de brittiska öarna. Den brittiska läktarkulturen har onekligen fungerat som inspirationskälla för många killar. Atmosfären och inramningen kring matcherna har uppmuntrat svenska fotbollsentusiaster, och många av sångerna, kläderna, musiken, och inte minst de sedvanliga kravallerna, är hämtade från just England.¹²

Medier rapporterar ständigt om nya fall av våldsamheter i samband med fotboll, och uttrycket

”skandalderbyt” är en numera vanlig rubricering dagen efter ett Stockholmsderby. Nya videoklipp med oroligheter publiceras frekvent ut över tv och internet, närbilder på våldsverkare ges ut, och detaljerande artiklar och krönikor skrivs ned. Effekten av publiceringen och mediedrevets hetsjakt

11 www.nyhetspressen.se (2011)

(8)

på huliganerna kan ge unga killar en adrenalinkick, och stimulera ett aggressivt beteende, en vi- mot-dem-känsla, och en gemenskap där man känner sig oslagbar. Uppmärksamheten kan också locka till sig utstötta killar, som ser sin chans att hamna i tidningen eller på tv, men framför allt att bli fruktade och respekterade bland andra människor.

1.5 Huliganernas perspektiv

Den allmänna uppfattningen om fotbollsrelaterat våld och huliganism får vi ofta genom medier, men hur är huliganernas egen uppfattning om sig själva och sitt beteende? För att fördjupa

förståelsen för hur fenomenet huliganism är beskaffat, utifrån huliganernas eget perspektiv, har jag använt litteratur och hemsidor, konstruerade av medlemmar från Sveriges två största firmor: Firman Boys och Djurgårdens Fina Grabbar.

Jag ska här redogöra för en av initiativtagarna till Firman Boys syn på huliganismen. Johan

Höglund ger i sin bok, En av grabbarna, sin version om hur AIK, och framför allt våldet kring AIK, upptagit större delen av hans liv. Hans berättelse speglar just hans personliga upplevelser, intryck och perspektiv.

Likt många andra unga killar var Johan Höglunds strävan efter respekt bland sin omgivning stark.

Våldet blev han ett med i samband med AIK:s matcher, det trollband honom sakta men säkert. För varje match kröp jag närmare elden och att få ta del av den gav mig ett allt bättre självförtroende.

Han fortsätter: Att vara en del av Black Army (AIK:s officiella supporterförening, min kommentar) var något som gav mina plågoandar en signal om att backa illa kvickt. Jag ville att de skulle börja frukta mig som jag fruktat dem.¹³

Med tiden började Johan Höglund och hans närmaste vänner hålla sig alltmer till varandra, med egna samlingar och resor till bortamatcher. Likt de övriga supportrarna stod de kvar på läktaren och sjöng för sitt lag, men med kärleken till våldet blev en separation ofrånkomlig. En självständig grupp hade till slut formerats; Firman Boys.

Under slutet av 1980-talet var AIK:s firma den klart dominerande i Sverige. Djurgårdsklacken var under derbyn alltid i numerärt underläge gentemot AIK:s, och att ens ta sig till arenan var många gånger en jobbig upplevelse för Djurgårdssupportrarna. Men i takt med Djurgårdens framgångar i

13 Höglund, Johan (2005: 34)

(9)

ishockeyn, där tre raka SM-guld bärgades, växte sig Djurgårdsklacken allt större. Nu kunde man på allvar matcha Black Army i både sång och antal. De nya krafterna i Djurgården blev alltmer

påtagliga, och skulle komma att bli kända som Järngänget. Många av de drivande personerna bakom bildandet av Järngänget var samma personer som under 1980-talet blivit illa behandlade av AIK-falangen. På DFG:s hemsida slår de fast följande: Att växa upp i den supportermiljön skapade ett hat till de andra Stockholmsklubbarnas supportrar som var otroligt starkt, men det skapade också en glöd för att aldrig mer låta någon sätta sig på oss, att aldrig mer som djurgårdare vika ned sig.¹⁴

År 1995 växte Järngänget och deras yngre falang, Babyfirman, samman till en och samma firma, som enligt deras egna utsago uppgick till åtminstone 120 medlemmar. I samma veva bytte man namn till DFG, Sveriges största firma, eftersom Firman Boys, enligt DGF, bestod av 30 till 40 medlemmar.

År 2003, i samband med ett derby mot AIK på Råsunda, möttes huliganerna i en uppgörelse som enligt DFG innehöll minst 200 AIK-anhängare och 90 djurgårdare. Efter att polisen särat på ligorna fortsatte slagsmålet på annan plats. Där fick vi julafton och bland annat knockades författaren till

”En av grabbarna” med en av de mest klockrena smällar som har getts i de här sammanhangen.

Tjong så gick den hakan.¹⁵

Supportrarna till Black Army uppskattade initiativet om att starta en firma, och ansåg att

mobiliseringen var behövlig: Många ansåg att det var viktigt att AIK hade en stark firma och ett gigantiskt engagemang på själva matcherna. Johan Höglund menar att även AIK var positiva till firmans uppkomst: Vårt engagemang sträckte sig långt över bara boxen, även om de alltid hade varit löken på laxen. AIK var det som sammanfört oss en gång i tiden och det var AIK vi levde för.

Vi hade alltid sett oss som förste beskyddare av klubben och dess supportrar och i Firman var vi många som skulle ge våra liv för just de faktorerna. Vi hade alltid haft god insyn och ett stort engagemang i klubben, framförallt genom bra relationer med folk som satt i klubbens organisation men också genom vår totala trohet till klubben. Varje vaken sekund ägnades åt AIK och det gjorde att nätet mellan oss och så gott som alla AIK-organ var tätt spunnet.¹⁶

14 www.dfgsthlm.com (2007)

15 www.dfgsthlm.com (2007)

16 Höglund, Johan (2005: 120)

(10)

DFG å sin sida kände emellertid inte samma ömsesidiga förbindelse med de övriga fansen. I början av 2000-talet upplevde Djurgården fotboll stora framgångar och vann flera SM-guld i fotbollen.

Intresset från den breda publiken ökade och nya fans sökte sig till arenan. Detta uppskattades inte av DFG: De kom till ett dukat bord, och vilka hade under mer ett decennium dukat åt dem? I mångt och mycket var det Järngänget, Babyfirman, och sedermera DFG. Stämningen var under dessa år mer fredlig, med budskap som Sluta hata – bara älska, något firman uppfattade som en påklistrad attityd. Vi älskar Djurgården och vi hatar Djurgårdens motståndare, punkt slut!

Bildandet av Firman Boys och Järngänget kom att bli ett sorts startskott för firmakulturen i

Stockholm, och dessa grupper kategoriserades som ”c-supportrar” av polisen, det vill säga de som polisen ska hålla särskild koll på. Kring millennieskiftet uppkom även firmor i städer som

Göteborg, Malmö och Helsingborg. Uppgörelsen är sedan dess inte längre en ”stadskamp”, utan en nationell rörelse.

2. Teori och tidigare forskning

Medierad sport har länge fört en undanskymd tillvaro, och det är först från och med 1970-talet som sportjournalistik blivit föremål för forskning. Men det embryo som berörde förhållandet mellan sport och medier under 1970-talet har sedan dess växt till sig, och är i dag ett mångfacetterat, men av naturliga förklaringar, relativt outforskat område.¹⁷

David Rowe, australiensisk sociologiprofessor vid University of Western Sidney (UWS), har publicerat mycken litteratur om medier och populärkultur, särskilt inom sport, musik och

journalistik. Till min uppsats har jag använt mig av Rowes bok Sport, Culture and the Media: The Unruly Trinity, där han diskuterar om sportjournalistiken, dess funktion, intressen och problematik.

Peter Dahlén är professor i medie- och kommunikationsvetenskap i Bergen i Norge, och har skrivit antologin Sport och medier. En introduktion.

2.1 Sportjournalistikens uppkomst och utveckling

Under kapitlet Sportjournalistiken i pressen fastslår Peter Dahlén att det finns ett symbiotiskt förhållande mellan framväxten av modern, kommersiell dagspress, och den moderna, kommersiella tävlingsidrotten. Dahlén menar att den moderna, billiga, och i hög grad reklamfinansierade pressen, baserad på lösnummerförsäljning och folkliga intressen, uppkom under 1830-talet, nästan samtidigt

(11)

som idrotten började anta moderna former under 1830- och 1840-talen i USA och England.¹⁸ I Sverige fick idrotten vänta längre på sitt mediala genomslag, de tidiga idrottsreferaten till trots.

Peter Dahlén refererar till idéhistoriken Henrik Sandblad som berättar att det första svenska fotbollsreferatet utfördes av Göran Vallerius i Leicester redan år 1710. Under perioden 1870-1900 ökade, trots det alltmer utbredda föreningsbildandet och flertalet arrangemang, det idrottsrelaterade materialet i dagspressen inte i förväntad utsträckning. Ord som idrott och sport användes knappt under 1870-talet, och oftast förekom sportmaterialet endast i notisform. Men kring 1890-talet började de ledande tidningarna rubricera idrott och sport, vilket höjde idrottens status.¹⁹

Dahlén berättar att den moderna idrotten, under mitten av att 1800-talet, kom att sekulariseras;

religionen fick mindre genomslag, och var inte längre en drivkraft bakom idrottsutövandet. Istället började idrotten inrikta sig på kvantifiering (mätning av resultat), prestationer och rekord. Detta inföll samtidigt som morsetelegrafen gjorde sitt intåg år 1844, vilket gjorde det möjligt att redogöra för kortfattad resultatförmedling. Idrottens inriktning på sekularisering och kvantifiering blev särskilt lämplig i den parallellt utvecklade populär- och tabloidpressen.

Peter Dahlén menar att dagspressen kom att karaktäriseras av diverse särdrag: Denna utmärktes av individcentrering, fokusering på spektakulära händelser, reducering av händelseförlopp till en enkel variabel mellan orsak och verkan samt en indelning av människor (goda och onda, hjältar och skurkar, förövare och offer, vinnare och förlorare etc.) – allt i enligt med melodramatiska och starkt moraliserande berättarmönster.²⁰

När televisionen på allvar började bevaka idrott, sprängdes flera barriärer; eftersom människorna numera kunde iaktta idrotten genom tv-apparaterna, tvingades dagspressen att hitta en egen nisch.

Istället för att detaljerat beskriva själva spelet, blev tidningarnas uppgift att förstärka den nationella och emotionella upplevelse televisionen bjudit tittarna på dagen innan.²¹

(12)

2.2 Pressens dramaturgi och generella mönster

Dahlén berättar att sportjournalistikens följetongsdramatik utvecklar estetiska mönster, som utgörs av berättarmässiga konventioner, dramaturgiska lagar, olika moraliska principer, och ett uttalat rättvisepatos.²²

Rowe menar att sportjournalistik verkar inom de två huvudsakliga funktionerna i massmedier – nyheter och nöje, och är noggrant placerad i en ”mjukare” del av tidning och nyhetsprogram. Sport och medier beskrivs som det lyckligaste äktenskapet, där båda institutionerna är beroende av varandra i det allt dyrare utbytet av exponering och rättigheter. Men det pågår också maktspel och motsättningar; den ena parten kan anse sig utnyttjad av den andra. Medan medieföretag beklagar sig över det höga priset för sändningsrättigheterna, kan idrotten hävda att allt inom idrott är underordnat mediers intressen. Medier har stort inflytande på när, och i vilken ordning, viktiga matcher ska spelas.²³

Peter Dahlén redogör för den norske pionjären Thore Roksvold, som 1975 gjorde studien Holdninger i avisenes fotballreportasjar. Ein studie i språkbruk, och som enligt Dahlén är den första empiriska undersökningen inom området.²⁴ Roksvold menar att sportjournalistikens

språkbruk varierar beroende på vilken idrott som behandlas. De flesta språkliga bilder är metaforer som är hämtade från det militära. Sportjournalistikens stilistiska grepp är många gånger fantasifulla – men också fantasilösa när det handlar om bruket av klichéer – några exempel är ordlekar,

smeknamn, bokstavsrim, motsättningar och kontraster, upprepningar, jämförelser.²⁵

Rowe refererar till Angelo Bartlett Giamatti, tidigare president i Major League Baseball National League. Giamattis intryck är att redaktörerna i allmänhet ignorerar sportdelen i den mening att samma uppsättning redaktionella normer för noggrannhet, kompetens och att skilja fakta från åsikter, skriva om och redigera, helt enkelt inte tillämpas så konsekvent och strikt i sporten som i andra delar av tidningen. Vidare hävdar Giamatti att sportjournalistens identitet är paradoxal. Rowe tolkar Giamatti som menar att sportjournalister ställs inför stora, ibland motstridiga, krav. De ska vara objektiva reportrar, kritiska utredare, apologeter för sport och grupper. En sportjournalist befinner sig på ett specialistområde där många av läsarna, tittarna och lyssnarna är insatta och kunniga. Sportjournalisten måste veta vad han eller hon pratar om. Man kan inte låta vem som helst

23 Rowe, David (2004: 32)

(13)

arbeta inom sportavdelningen, man måste vara säker på att personen är en fanatiker, menar Giamatti. En sportjournalist måste leva och andas sport, och besitta stora kunskaper. Om man ger statistisk information är det som sportjournalist viktigt att källan för uppgifterna är korrekt. Annars kan man garantera att någon rättar personen i fråga. Det behövs inte många misstag och så är han eller hon känd som ”den som gör fel”. Sportjournalisten måste alltid vara beväpnad med fakta, som fansen själva.²⁶

2.3 Sportjournalistiken har makt att skapa skandaler och sensationer

Rowe menar att sportjournalistiken, utifrån ganska rutinmässiga händelser, har makt att skapa skandaler och sensationer i ett stort sportevenemang av relativt stor betydelse. Fotbollens guldkalv, David Beckham, är ett tydligt exempel på en idrottskändis som målats upp som både hjälte och skurk. Efter Beckhams utvisning mot Argentina, i VM 1998, gick den engelska pressen till hård attack, men när han fyra år senare var lagkapten och återigen mötte sin nemesis – Argentina, tog han revansch genom att göra mål på den straff som tog England vidare i turneringen. Opinionen svängde, nu var han höjd till skyarna. En tidning uttryckte sin entusiasm: When Beckham scored that penalty it was better then sex.²⁷

Vad gäller sportjournalistikens språk och estetik menar Peter Dahlén att dess publika

attraktionskraft omöjligt kan förklaras enbart utifrån ren fakta, så som målskyttar, resultat och publiksiffror. En väsentlig aspekt för det ökade intresset för sportjournalistiken är den

känslomässiga följetongsdramatiken, som kom att bli alltmer påtaglig kring 1900-talets början.²⁸

Det Peter Dahlén berör ser vi många gånger prov på inom den moderna sportjournalistiken; pressen har blivit alltmer sensationsinriktad, med både berörande och upprörande rubriker, som ska locka till läsning. Sedan internet gjort entré i medievärlden, har pressens bevakning blivit än mer påtaglig.

Läsarna uppdateras kontinuerligt med nya rubriker, som berättar om dramatiska matcher och spektakulära händelser. Rubriker som Fotbollsstjärnan i jätteslagsmål kan, när man väl läser artikeln, ge prov på ett både överdrivet, och inte helt sanningsenligt språkbruk. ”Jättebråket” kan i själva verket handla om en mindre dispyt mellan två spelare i samma lag, med olika åsikter om hur laget ska spela. Huruvida den berörde personen är en ”stjärna” eller en ”vanlig” spelare, är en definitionsfråga beroende på man vem frågar. Det ligger i vår natur att spelare med mer

26 Rowe, David (2004: 42)

27 Rowe, David (2004: 110)

(14)

”stjärnglans” och ”karisma” engagerar en bredare publik, och det är därför brukligt att nästan ”vem som helst” får epitet ”stjärna” av rubriksättarna. Exempel på denna överdrivna journalistik

förekommer inte enbart inom sportjournalistiken, men är för all del mer uppenbar i detta forum.

3. Metod och material

Underlag för min studie är tidningsrapporteringen kring händelsen som inträffade i Stockholm i samband med den allsvenska fotbollsmatchen mellan Hammarby och Djurgården, den 28 augusti 2006.

Tidningarnas material har jag införskaffat via mikrofilmer på Kungliga biblioteket i Stockholm.

Materialet utgår från de stockholmsbaserade tidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. Aftonbladet och Expressen satsar på en omfattande sportbevakning, med mycket innehåll, reportage och analyser. Sedan år 2000 ger Aftonbladet ut sporten i den

medföljande tidningen Sportbladet, som karaktäriseras av de rosa sidorna, efter inspiration av den italienska kollegan Gazetta dello Sport. Även Expressen satsar på en egen sporttidning, och har samlat sportmaterialet i tidningen SPORT-Expressen. De prenumerationsbaserade

morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet representerar en annan form av journalistik, som inte innehåller samma massiva bevakning och tydliga dramaturgi, men som ändå har god täckning av Stockholmsrelaterade idrottshändelser. Dagens Nyheters sportavdelning, DN Sport, ges ut i samma del som ekonomidelen, med betydligt mindre täckning av sport än

kvällstidningarna. Svenska Dagbladets sportdel ryms inne i huvuddelen, under rubriken Sport.

Svenska Dagbladet är också den tidning som publicerar minst sportmaterial. Gemensamt för tidningarna är att de har ordentliga resurser för att bevaka Stockholmsfotbollen.

Vad gäller valet av material hade jag kunnat ta del av press från andra orter än enbart Stockholm, och därmed bredda min studie, för att på så sätt åskådliggöra pressens syn ur ett nationellt

perspektiv. Men det som inträffade på Söderstadion skedde i Stockholm, vilket främst påverkar människorna i Stockholmsområdet, och därigenom de fyra utvalda tidningarna och deras läsare.

Sportjournalister använder ofta ett melodramatiskt berättarmönster, i enlighet med deras sätt att utmåla ”goda” och ”onda” människor. Här har jag avsett att studera journalisternas dramaturgiska tillvägagångssätt, och hur de omskriver våldsamheterna på Söderstadion.

(15)

Min studie är baserad på en kvalitativ textanalys utifrån tidningsmaterial, eftersom jag studerat material från en begränsad period, som berör en specifik match. Då jag avsett att studera hur pressen förklarar huliganismen, hur de tolkar det inträffade, och hur de dramaturgiska lagarna är uppbyggda, är metoden lämplig. Metoden kommer också väl till pass vid beskrivning och analys av karaktärsdrag och egenskaper hos de fenomen jag ska studera.²⁹

I arbete med kvalitativ metod har jag använt både tolkningar och beskrivningar. Dessa två verktyg förutsätter varandra. Varje beskrivning är ofrånkomligen färgad av beskrivarens tolkningar och varje tolkning bygger på beskrivningar av det som tolkas. Man kan lägga största vikten vid den ena eller det andra av dessa två verktyg. Kirsti Malterud, som bedriver medicinsk forskning enligt kvalitativ metod, definierar positionerna tolkning och beskrivning som två ytterpunkter på en skala:

I ena ytterpunkten finner vi forskaren som intar en uttalat tolkande position. Hon utnyttjar materialet för att söka efter en underliggande innebörd, ofta på en nivå som för informanten representerar en omedveten förståelse… I denna position blir forskarens förförståelse och

teoretiska referensram starkt utslagsgivande för de resultat hon kommer fram till.³⁰ Här kan etiska problem uppstå i och med att man ”å andras vägnar” hävdar att det de säger har en annan innebörd än den de själva avsett. Är forskarens tolkning mer giltig än informantens egen?

Den som arbetar enligt den andra ytterpunkten intar en uttalat beskrivande position och bortser från eventuella andra innebörder än det direkt utsagda. Vår intention är då att representera

informantens stämma så troget som möjligt och minimera störningar från forskarens förförståelse och teoretiska referensram. Vi accepterar data och utsagor utan att fråga om det är sant och riktigt och betraktar detta som den kunskap som informanten i den givna situationen förmedlar till

forskaren.³¹

I min studie har jag rört mig emellan de två positionerna, med dragning åt den tolkande ståndpunkten. Jag är medveten om att min personliga förförståelse spelat in i min tolkning av skribenternas skildringar. Denna förförståelse ligger i mina ställningstaganden och åsikter som är grundade i mina värderingar och erfarenheter. Jag har utnyttjat materialet för att också söka efter underliggande innebörder, ett latent budskap, såsom synpunkter, som kan vara svårare att utläsa.³² Artiklarna kan innehålla berättarmönster som avviker från de huvudsakliga och uppenbara

29 Malterud, Kirsti (1998: 33)

32 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Henrik, Oscarsson, Wängnerud, Lena (2007: 250)

(16)

tolkningarna, exempelvis förklaringar som tenderar vara ”förstående” till varför våldsamheterna utbröt på Söderstadion. Här har jag alltså intagit en position som ligger närmast den tolkande. Men den beskrivande positionen kommer också till användning. Jag har gjort beskrivningar av det refererade. Jag har beskrivit händelseförloppen och reaktionerna på dem i tidsföljd. Då jag arbetat med texterna har jag utgått från det manifesta budskapet; det är skribenternas uttryckliga, direkta yttranden som är mitt arbetsmaterial.

För att undgå att vinkla pressens budskap har jag i min studie granskat samtliga texter, under perioden 28 augusti till 3 september, som berör matchen Hammarby-Djurgården. Materialet innefattar såväl kortfattade notiser, innehållsrika artiklar som argumenterande krönikor. I Resultat och analys har jag sedan plockat ut de citat jag finner bäst lämpade och mest karaktäristiska för texternas budskap. Dels har jag citerat journalisterna och dels redogjort för deras åsikter med mina egna ord. Ett problem med mitt valda angreppssätt är att dessa citat och åsikter är baserade på min uppfattning om vad som bäst beskriver tidningarnas åsikter. Jag har noggrant övervägt vilka citat och åsikter som tydligast förmedlar journalisternas perspektiv. Men naturligtvis är jag medveten om risken att ha gått miste om citat och åsikter som ytterligare skulle ha stärkt min uppsats

huvudsakliga ändamål: att studera hur pressen omskriver fotbollsrelaterat våld i Sverige.

Vad gäller den utvalda tidsperioden för min studie har valet baserats enligt följande: Jag har gått igenom tidningarnas material under en utvald period, från och med dagen efter kravallerna (29 augusti). Där har jag noterat att tidningarnas material övergick till en allt ringare omfattning från och med dag tre (31 augusti), där Dagens Nyheter inte publicerade något som helst material som berör händelsen. Emellertid har jag funnit det betydelsefullt att inkludera texter skriva den 31 augusti och fram till och med den 3 september. Dels för att tidningarna överlag ännu rapporterade om kravallerna, och dels för att domen för Hammarby och Djurgården inte hade fastställts vid den här tidpunkten. Den 3 september, när Djurgården och Hammarby tilldelats sina straff, uppstod ytterligare skriverier, där det mesta av innehållet innefattat åsikter och ställningstaganden till straffen. Den 4 september var det endast Aftonbladet som vidrörde matchen, i form av en kortare artikel. Efter det upphörde skriverierna om den här matchen, och det är således utifrån dessa omständigheter jag har gjort mitt urval för den undersökta tidsperioden.

(17)

4. Resultat och analys

Jag ska här redogöra för pressens skildring av huliganattacken i samband med matchen Hammarby- Djurgården, den 28 augusti 2006, deras rapportering av händelseförloppet, hur de ser på det

inträffade, och hur deras syn på fenomenet huliganism ser ut.

4.1 Aftonbladets, Dagens Nyheters, Expressens och Svenska Dagbladets redogörelse av händelseförloppet

29 augusti 2006: Dagen efter kravallerna beskriver pressen händelsen på Söderstadion som det värsta huliganupploppet i svensk idrottshistoria, och själva matchen kommer, av naturliga orsaker, i skymundan. Samtliga tidningar använder texter och bilder på sina löpsedlar. Kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen, är de tidningar som ger ut flest texter och bilder som berör det

inträffade på Söderstadion. Det elementära, själva redogörelsen för vad som hände under upploppet, figurerar i samtliga tidningar, men Aftonbladet och Expressen ägnar mer utrymme åt långa

reportage och intervjuer.

Aftonbladet, 29 augusti 2006: Aftonbladet rapporterar att attacken var planerad, och Sportbladets elva första sidor handlar uteslutande om det som hände under matchen. Under diverse klockslag redogör Aftonbladet för olika händelser som skedde under matchens gång. När Aftonbladet når Peter Thunell, Hammarbys säkerhetsansvarige, berättar han att det som hände var planerat i förväg, samtidigt som en spelare i Hammarby talar om för Aftonbladet att han redan i helgen blivit varnad för att något skulle hända under matchen. Aftonbladet berättar också att spelarna i de båda lagen tvingades fly i panik. Vidare meddelar tidningen att skådespelaren Alexander Skarsgård, som också befann sig på matchen, upplevde stämningen på läktaren som hotfull.

Under rubriken BAJEN: GE DIF SEGERN talar Aftonbladet med Hammarbys sportchef, Thomas Andersson, som säger följande: Spontant känns det orimligt att Djurgården ska drabbas. Resultatet bör stå sig. Andersson menar att den 3-0-ledning Djurgården hade innan matchen bröts, fortsatt bör gälla, och att inte Djurgården ska behöva bestraffas för det som hände på Söderstadion. Bo

Andersson, Djurgårdens klubbdirektör, säger att hans lag aldrig mer vill spela på Söderstadion.

Under rubriken En svart dag för svensk fotboll beklagar sig kända fotbollsprofiler för det som hände, och anser att föreningarna ska tilldelas rejäla bötesbelopp.

(18)

Dagens Nyheter, 29 augusti 2006: Förstasidan i Dagens Nyheter visar en stor bild på människor i Hammarbys klack som håller upp dödskalleflaggor och bengaliska eldar. Under bilden skriver Dagens Nyheter: Skandalscener på Söderstadion – derbyt avbröts. I sportdelen står det att läsa Det värsta som hänt fotbollen i Sverige. Uttalandet kommer från Hammarbys tränare, Anders Linderoth.

I samma artikel rapporterar tidningen om vad som hände, när oroligheterna startade, tills det hela eskalerade, och matchen bröts. Under artikeln har Dagens Nyheter ett flertal citat från spelare, ledare och tränare. Djurgårdens spelare Stefan Batan säger: Det här är det värsta jag varit med om i samband med fotboll. För att sätta perspektiv på det som hände på Söderstadion tar Dagens Nyheter ut Allsvenskans skandalhistoria i korthet, där de kort redogör för tidigare oroligheter i samband med matcher. Bo Andersson och Thomas Andersson är båda överens om att det var rätt av domaren att bryta matchen. Bo Andersson är införstådd i att Djurgården kan komma att straffas för det som hände.

Expressen, 29 augusti 2006: I Expressens sportdels andra uppslag skriver tidningen med tydliga bokstäver: Sköt raketer mot barnen. När man sedan läser artikeln är tidningen något mer försiktig och meddelar följande i underrubriken: Familjeläktare nära att träffas av eldar: ”Man är

chockad”. I ingressen skriver Expressen: Här slutar Stockholmsderbyt i rökfyllt kaos. En av de största skandalerna på en svensk arena blev ett faktum när bengaliska eldar regnade över

Söderstadion. I artikeln berättar Expressen att oroligheterna låg i luften redan i första halvlek, för att sedan urarta i kaos. Tidningen skriver: Delar av Hammarbys supportrar på Söderstadions norra läktare bombarderade planen med bengaliska eldar redan innan spelet kommit i gång. I den 57:e spelminuten blev bombardemanget ännu värre, supportrar stormade planen – och spelare, tränare och domare tvingades fly in i omklädningsrummen.

Expressen skriver att Utländska fans var på arenan, och berättar att Hammarbys firma fick hjälp av firmor till det italienska fotbollslaget Roma och tyska Aachen. Vidare skriver tidningen att spelarna tvingades söka skydd, och att Hammarby vet vilka personer det var som varit med i upploppet, men att de inte kunnat ana detta, och därför är oförmögna att göra något. Bo Andersson anser, i motsats till det han enligt Dagens Nyheter berättade, inte att Djurgården ska få något straff: Vi har inte haft några brister som kan föranleda några sådana konsekvenser, säger han, enligt Expressen.

Svenska Dagbladet, 29 augusti: Svenska Dagbladet ägnar löpsedeln åt en stor bild på en våldsverkare som leds av från planen av poliser. Rubriken: Derbyt fick avbrytas efter

skandalscener. På sportdelens första uppslag står det: Skandalscener avbröt derbyt. Tidningen

(19)

skriver att derbyt avbröts efter en praktskandal, och hävdar, liksom de andra tidningarna, att det som inträffade på Söderstadion, var en av svensk fotbolls största skandaler. Svenska Dagbladet menar att toppstriden i Allsvenskan redan kan ha avgjorts, eftersom Hammarby har kännbara straff att vänta. Johanna Garå anser att Hammarby får lida för fansens beteende, och att Fotbollsderbyt mellan Djurgården och Hammarby förstördes av två klackar som skämde ut sig. Nu kan båda lagen drabbas av poängavdrag.

I samma artikel intervjuas Hammarbys VD, Henrik Appelqvist, som är medveten om att upploppet kommer att innebära böter, men kanske även poängavdrag. Tidningen intervjuar även Svensk Elitfotbolls generalsekreterare, Tommy Theorin, som beskrivs som chockad över det som hände.

Aftonbladet, 30 augusti 2006: På Sportbladets förstasida, plockar tidningen ut en mängd citat från personer som på olika sätt varit engagerade i matchen.

 Vi vet vilka bråkstakarna är, men får inte tala om det för klubbarna på grund av sekretesslagen. / Hans Löfdahl, polisbevakning.

 Vi har ett oerhört stort intresse i att se till att de här individerna som ställt till så stor skada ställs till svar. / Henrik Appelqvist, vd för Hammarby.

 Fotbollen måste börja använda den lag som redan finns. / Bo Ringholm, finansminister.

Aftonbladet kommer med uppgifter om att huliganerna fick hjälp av Hammarbys egna tifogrupp. Så här skriver tidningen: Sportbladet kan avslöja att raketerna som sköts mot spelare och funktionärer till stor del smugglats in av personer som sluppit visitation.

Aftonbladet rapporterar om att en 30-årig man som sprang in på planen är tungt kriminellt belastad och har tidigare varit avstängd från Söderstadion. Enligt Aftonbladet har mannen tidigare dömts till fängelse för att ha sparkat av näsbenet på en supporter till IFK Göteborg, och dömts till villkorlig dom för att misshandlat en homosexuell man. EN KLUBB I SPILLROR, så säger Aftonbladet, och meddelar att Hammarby kan komma att drabbas och påverkas i form av poängavdrag, böter, minskade publiksiffror med mera.

På nästa uppslag skriver Aftonbladet: LIGISTERNAS OFFER. Där talar Aftonbladet med 14-åriga Amanda, som under derbyt mot Djurgården den 10 april brände sig så pass svårt i ena benet att transplantation av hud från huvudet till det brännskadade benet var nödvändigt. Trots olyckan var

(20)

hon även på plats under det här derbyt, och när de bengaliska eldarna tändes blev hon både ledsen och arg.

Aftonbladet förklarar i en faktaruta vad en bengalisk eld är, och skriver att de ofta används vid fotbollsmatcher, trots att de är olagliga i Sverige. Alexander Skarsgård får ånyo utrymme i pressen, med rubriken: Skarsgård räddade supporter. Aftonbladet: Enligt flera vittnen riskerade han sin egen säkerhet för att hjälpa en nedslagen supporter.

Dagens Nyheter, 30 augusti 2006: Dagens Nyheter skriver Inkastade mynt, kvittorullar, tändare, flaskor och snusdosor hör till det som domarna får stå ut med. Tidningen erfar att inkastade saker har blivit alltmer vanligt förekommande, och att en assisterande domare för tredje gången i år träffats av ett inkastat föremål. Dagens Nyheter skriver också att Bråket kan spoliera Hammarbys guldchans, och menar att det mesta talar för att Djurgården får behålla den 3-0-ledning laget hade när matchen bröts, alltmedan Hammarby, enligt tävlingsbestämmelsernas tredje kapitel, paragraf 14, som Svenska fotbollförbundet skrev in efter oroligheterna på Råsunda mellan AIK och Hammarby, hösten 2004, lär dömas till poängavdrag.

Dagens Nyheter meddelar att Hammarby kommer att stämma de huliganer, som identifierats med tv-bilder, på miljoner, och att de som var med och startade upploppet kan komma att åtalas för våld mot tjänsteman, våldsamt upplopp och allmänfarligt beteende. Dagens Nyheter berättar att domen väntas komma under helgen, men att ärendet kan komma att skjutas framåt, om ytterligare

kompletteringar behövs.

Dagens Nyheters Jens Littorin och Lars Grimlund skriver om att användandet av pyroteknik

fortsätter, trots förbund, och att smugglingsmetoderna blir alltmer sofistikerade. En metod att föra in bengaliska eldar och raketer har varit att låta kvinnliga bekanta, som vakterna inte betraktar som

”smugglare”, ta in pyrotekniken. För att försöka stävja införseln av pyroteknik funderar supporterpolisen på att ta efter Göteborgs exempel, och använda utbildade hundar.

Expressen, 30 augusti 2006: På SPORT-Expressens förstasida skriver tidningen:

HULIGANATTACK MED GRISHUVUD. På följande uppslag, tillsammans med en bild på ett upp och nedvänt grishuvud, skriver Expressen att kravallerna på Söderstadion inte var första gången Hammarbys utsatts för olika attacker; några veckor tidigare hade ett grishuvud placerats inne vid Hammarbys kansli. Bilden och rubriken är vilseledande; grishuvudet placerades veckor tidigare,

(21)

inte i samband med matchen. Vidare skriver tidningen att Hammarby förlorar miljoner i efterspelet till det inträffade, detta eftersom 1 500 ståplatser på Söderstadion omedelbart kommer att tas bort av säkerhetsskäl, vilket renderar i minskade publikintäkter. Men tidningen menar även att sponsorerna överväger att lämna föreningen. Liksom Dagens Nyheter berättar Expressen att Hammarby blev varnade för att något skulle hända redan i våras. Expressen skriver att fotbollsklubbarna och fotbollförbundet är överens om att en lagändring måste till för att stävja stökigheterna på läktarna.

Vi måste få hjälp av polisen. Det får vi inte nu, säger Bo Lundquist, ordförande i svensk elitfotboll, tillika ordförande i Djurgården. Expressen skriver att civila vakter saknades under derbyt, vilket försvårar identifieringen av huliganerna. Vi hoppas kunna identifiera alla, men det är inte lätt, säger Peter Thunell, säkerhetsansvarig inom Hammarby.

I samband med tre bilder rapporterar Expressen om händelseförloppet. Rapporteringen lyder:

Publiken kastade in brandfacklor på planen. Spelarna tvingades fly in i omklädningsrummet, där en bild visar en bengal som slängs in på planen. Den andra bilden visar spelare som försöker hindra supportrar från att springa in på planen. Expressen: Supportrar invaderade planen. Vakter skyndade till samtidigt som spelarna försökte få fansen att lugna ned sig. I den tredje texten, där

Djurgårdssupportrar håller upp en banderoll med texten I DAG DOG MYTEN, skriver Expressen:

Bortafansens budskap var tydligt: Bilden av Hammarbyfansen som trevliga och gemytliga finns inte längre.

Svenska Dagbladet, 30 augusti 2006: Svenska Dagbladet skriver att Hammarby och Djurgården förmodligen har att vänta både dryga böter och poängavdrag, men att röster höjs för att regelverket ska ändras. Bo Lundquist menar att straffen som klubbarna tilldelas inte har någon inverkan på de individer som begår våldshandlingarna.

Aftonbladet, 31 augusti 2006: Aftonbladet berättar att Hammarbys tränare, Anders Linderoth, känner olust och att han funderar på att sluta som tränare. Tidningen skriver att Hammarby, med hjälp av tips från supportrar och bilder från medier, kunnat identifiera flera av huliganerna.

Aftonbladet berättar att Hammarbys tifogrupp, som dagen innan sägs ha hjälpt till med införseln av pyroteknik, förnekar att de varit inblandade.

Aftonbladet, 1 september 2006: Fyra dagar efter händelsen på Söderstadion kommer Aftonbladet med uppgifter om att Hammarby förväntas betala 90 000 kronor för förstörelse av reklamapparater och -skyltar, och att Hammarby fortsätter arbeta med att identifiera de inblandade personerna.

(22)

Expressen, 1 september 2006: Expressen berättar att filmer från matchen på Söderstadion nu sprids över internet, och att Hammarby hoppas dra nytta av materialet för tillsammans med polisen få klarhet i det inträffade.

Aftonbladet, 2 september 2006: Aftonbladet skriver i en notis att det i går bestämdes att inga fler derbyn kommer att spelas på Söderstadion, och att domen mot Hammarby och Djurgården kommer senare under dagen.

Dagens Nyheter, 2 september 2006: Beslut om skandalderbyt i dag. Dagens Nyheter meddelar att beslut om eventuella påföljder för Hammarby och Djurgården kommer i dag, klockan 16, och att inga fler derbyn kommer att spelas på Söderstadion.

Expressen, 2 september 2006: Liksom de andra tidningarna berättar Expressen att inga fler derbyn ska spelas på Söderstadion. Efter möte mellan länspolismästaren Carin Götblad och ledare i

Djurgården, Hammarby och AIK kom samtliga överens om. Men enligt Expressen dementerar Henrik Appelqvist i Hammarby att något är bestämt och utesluter inte att de kommer att ansöka om tillstånd att återigen få anordna derbyn på Söderstadion. Expressen skriver också att

fotbollsklubbarna vill ändra lagen och att det borde vara tillåtet för polisen att delge information till klubbarna.

Svenska Dagbladet, 2 september 2006: Svenska Dagbladet redogör att inga fler derbyn kommer att spelas på Söderstadion. Tidningen skriver även att Hammarby vill ha fler ordningsvakter, med större befogenheter, för att förbättra säkerheten.

3 september 2006: Tidningarna meddelar att straffet för Hammarby blir tre poängs avdrag och 200 000 kronor i böter. Djurgården tvingas betala 15 000 (för de mynt och plastkäppar supportrar till Djurgården kastat in). Matchresultatet fastställs till 3-0 för Djurgården, och inga fler derbyn ska spelas på Söderstadion.

Aftonbladet, 3 september 2006: Aftonbladet visar den allsvenska tabellen, som indikerar att Hammarby nu faller från tredje- till sjätteplats i tabellen, efter poängavdraget. Aftonbladet skriver att Hammarbyspelarna är besvikna över domen, och anser att tävlingsutskottet straffar fel målgrupp.

Hammarbys lagkapten Mikkel Jensen vill att klubben ska försöka överklaga beslutet: Om det är

(23)

möjligt borde vi göra det. Jag tycker att det saknas argumentation i domen. Beslutet åstadkommer ingenting.

På nästa uppslag skriver Aftonbladet: Så räddas publiken. Aftonbladet förklarar att Hammarby, tack vare ett åtgärdspaket, slipper spela inför tomma läktare. En del av paketet är, enligt Aftonbladet, att Hammarby minskar antalet åskådarplatser med 1 500 personer. Klubben planerar också att använda sig av utbildade hundar som ska spåra pyroteknik. Aftonbladet frågar i en enkät tränare och ledare till andra allsvenska fotbollsklubbar vad de tycker om domen och om Hammarbys guldchanser nu är över. Tidningen meddelar att Djurgårdens dom, precis som förväntat, blev klart lindrigare än Hammarbys, och skriver att Djurgårdens ordförande, Bo Lundquist, tycker att domen på 15 000 kronor är rimlig. Aftonbladet förkunnar att Hammarbys poängavdrag drabbar spelarna i form av utebliven guldbonus, eftersom chansen till SM-guld nu minskar.

Dagens Nyheter, 3 september 2006: Dagens Nyheter förkunnar i en spalt på sportens förstasida att Hammarby förlorar tre poäng, och tvingas böta 200 000 kronor, och att Djurgården bötfälls på 15 000 kronor, men att de tilldöms segern med 3-0. Dagens Nyheter redogör för tävlingsutskottets motivering till att Djurgårdens tilldöms segern med 3-0: TU finner det utrett att de åskådare, som stört ordningen så att matchen måste avbrytas, tillhörde Hammarbys supporterklack, för vilken Hammarby är ansvarig. TU anser att det i ärendet inte föreligger några särskilda skäl att frångå huvudregeln, vilket innebär att Djurgården ska tillerkännas segern mot Hammarby med

målskillnaden 3-0.

Expressen, 3 september 2006: Expressens redogör för domen och berättar att huliganer till Hammarby och IFK Göteborg drabbade samman i Bålsta, nordväst om Stockholm, timmar innan matchen på Söderstadion. Expressen skriver att Hammarby överklagar domen, med citatet Det är ett hårt straff, från Hammarbys vd Henrik Appelqvist.

Svenska Dagbladet, 3 september 2006: Svenska Dagbladet meddelar att Bajen får böter och poängavdrag, och berättar att Hammarby kommer att överklaga domen.

Händelseförloppet förklaras nästan symbiotiskt likartat i Aftonbladet och Expressen. Dagen efter det inträffade på Söderstadion ägnar Aftonbladet löpsedeln och de elva första sidorna i Sportbladet nästan uteslutande åt material som berör upploppet. Även Expressen skriver om matchen på

(24)

löpsedeln dagen efter, och sidan ett till tio innehåller text och bild om matchen. Dagen därpå är de två kvällstidningarnas material om matchen i det närmaste lika omfattande. Från och med dag tre (31 augusti) börjar innehållet tunnas ut, och det mesta som rör matchen står i notisform. Den 3 september, när domen för Hammarby och Djurgården är offentliggjord, får vi ånyo se en upptrappning, med krönikor, reportage, förklaringar med mera. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har, liksom Aftonbladet och Expressen, mest material från de två första dagarna och sedan när domen blivit fastslagen.

4.2 Journalisternas syn på kravallerna

Aftonbladet, 29 augusti 2006: Dagen efter kravallerna domineras Aftonbladets löpsedel av

rubriken SKANDALMATCHEN, och på Sportbladets framsida möts läsarna av en helsvart framsida, med ett citat av tidningens krönikör Simon Bank i mitten: Allt vi fick se var Stockholms dåraktighet och – tragiskt nog – Stockholms verklighet. Våldsmännen våldtog en klubb igen. De här sa att de höll på Hammarby.

På nästa uppslag står det att läsa SLÖDDER-STADION. Där skriver Simon Bank följande:

I 91 år har engagerade, stora människor töjt sina liv till bristningsgränsen för att en klubb som heter Hammarby IF ska kunna spela fotboll. På läktarna har engagerade, stora människor varit med och byggt en unik läktarkultur att växa i, enas i, förälska sig i. I går ställde sig ett hundratal grabbar med hatiskt förvridna ansikten upp och bröt matchen. Vilket jävla pack. De (djurgårdare eller hammarbyare) kastade in mynt för att skada, de skickade bengaliska eldar mot spelare, de sköt fyrverkerier mot familjer, funktionärer, vem som helst, i ett raseri lika blint som deras förakt.

En lång, ranglig kille i huligankeps sprang in på planen med sitt hat – och efter 53 minuter bröts matchen. Det var förstås ett självklart beslut. När pappor bär ut sina gråtande små killar och tjejer från läktarna och ingen vet vad som blir nästa steg, då kan man inte spela fotboll.

Dagens Nyheter, 29 augusti 2006: På DN-sportens framsida står det Den svarta kvällen.

Sportkrönikören Johan Esk: Söderstadion kan vara en skön tryckkokare. I svensk fotbolls svartaste kväll exploderade arenan i galenskap när dårarna fick ta över, förstöra kvällen – och krossa klubbens gulddrömmar. Esk fortsätter: Söderbröder glöder, heter det. Den här kvällen försökte dårarna sätta eld på hela skiten. De lyckades rätt bra.

(25)

Expressen, 29 augusti 2006: Mats Olsson skriver SKÄMS på Expressens förstasida, och Det var en uppvisning i ondska. I sportdelens första uppslag skriver tidningen DET VAR ETT KRIG. Mats Olsson: Ondskan dör aldrig eftersom ondskan är odödlig och just det är det ondskefulla. Lars-Åke (Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, min kommentar) och hans fotbollsälskande herrar har aldrig förstått vem de har att göra med, har aldrig hört vrålen från Djävulsgrottan eller försökt krypa undan drömmarna med hotfullt glödande ögon om nätterna. Mörkrets hjärta har aldrig lämnat svensk fotboll. I går bultade det starkt och vidrigt på den en gång så älskvärda

Söderstadion. Olsson fortsätter: Vi fick uppleva hur den svenska fotbollen dog en smula.

Mats Olsson står inte bakom påståendet att polis och vakter provocerar fram bråk och våld, tvärtom, Olsson anser att Hammarby gjort sitt bästa för att uppfylla sina supportrars önskemål om att få spela sina derbyn på Söderstadion. Hammarbyfansen har enligt Olsson gjort sig kända för sin humor, sin sång och sitt stöd, men Det som hände i går, på Söderstadion, var en smäll i truten på Hammarby som förening.

Svenska Dagbladet, 29 augusti 2006: Jan Majlard på Svenska Dagbladet frågar sig vad som egentligen är meningen med fotboll, och liknar händelserna vid att ”Terror-Tommy” kom tillbaka på ett lika skräckinjagande sätt som Jack Nicholson förvandlas i filmen ”The Shining”. Han skriver att fotbollen rycktes tillbaka till stenåldern, just när den nått sin största popularitet. Ingen lyssnade på speakern, som förgäves försökte få våldsamheterna att uppgöra. I går hade inte ens FN-

medlaren Kofi Annan en chans att gjuta olja på de vågorna. Majlard fortsätter: Uppviglingen gick inte att stoppa och så fort den förste förövaren satt ner sulorna på gräsmattan följde flera efter.

Inte som Egyptens gräshoppor, men utfallet fick ändå båda lagens spelare att fly mot utgången.

Aftonbladet, 30 augusti 2006: Två dagar efter skandalscenerna på Söderstadion är fördömandena ännu lika starka. Inte bara sportredaktionen engagerar sig; på första uppslaget i Sportbladet får läsarna tillsammans med bilder på huliganer se rubriken FOTBOLLS-MÖRDARE. Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin skriver: I måndags togs fotbollen som gisslan av våldsmän som hotar en hel sport. Här är dom. Här är ansiktet på den hatfyllda, negativa kraft som våldför sig för familjer och vanliga fans, på en hel positiv supporterkultur som tagit årtionden att bygga upp.

Aftonbladet väljer att visa dem som bröt mot lagar och regler på Söderstadion, och vi gör det eftersom det inte finns någon anledning att skydda dem. Var och en ska ställas till svars och ta ansvar för sina handlingar. Klubbarna har möjligheten och skyldigheten att anmäla dem och se till

(26)

att de inte kommer in på våra arenor igen. Det är dags att skydda fotbollen och de många som älskar den på riktigt. Det är dags att ta del tillbaka från de som vill förstöra och hota. Här är dom.

Under rubriken Fotbollen måste få chansen att vinna den här striden skriver Simon Bank om sammanbitna styrelsemän som deklarerar att våldsamheterna måste upphöra. Bank förklarar att det inte är första gången de uttrycker sig så: Innan den sista raketen hade hunnit landa på Söderstadion hade samma gamla ansikten samlats i samma gamla rum på samma gamla Råsunda för att säga ungefär samma saker som för två år sedan. Inga riktiga fans... vi tar avstånd... onda

supporterkrafter... samhällsproblem... Förra gången var det förstås AIK och Hammarby, nu var det Djurgården och Hammarby – men de delar både problem och analys.

Simon Bank vill göra gällande att han inte är den som propagerar för hårdare straff och större polisiära åtgärder, men menar att det är uppenbart att klubbarna inte på egen hand kan hantera problemen, och att det behövs tydligare straff för att fotbollen ska ha chans besegra huliganismen.

Vidare erinrar Bank om hur det svenska fotbollförbundet och klubbarna ofta tittat på England, där ståplatserna blivit sittplatser, och där stämningen som varit kännetecknande för England bytts ut mot charterresor och räkmackor. Att Sverige ska ta efter Englands exempel är han inte övertygad om, men befarar ändå att svenska ledare anser att det är modellen att gå efter. När barnfamiljerna och sponsorerna försvinner blir det svårt att försöka bevara den svenska, passionerade och i många fall våldsfixerade supporterkulturen: Klubbarna vill hellre ha kalla läktare som är säkra. Och vem i hela världen kan klandra dem för det?

Dagens Nyheter, 30 augusti 2006: Johan Esk berättar, liksom Simon Bank, om hur fotbollförbundet pratat om tveksamma lagar och regler, och det faktum att tongångarna var desamma efter oroligheterna i matchen mellan AIK och Hammarby, två år tidigare. Esk menar att Hammarby borde ha bestämt sig för att detta aldrig skulle drabba dem själva. Men nu har det hänt, nu är Hammarby inte längre ”bättre” än Djurgården och AIK. Hammarby som enligt Esk spridit en känsla av stolthet, Söderstadions magiska stämning, charmen och myten. Det verkade mer vara en tro att idioterna aldrig skulle kunna knäcka de goda krafterna. Hammarby var en klubb att garva i och åt. I måndags tog en era i Hammarbys historia slut.

Expressen, 1 september 2006: I Expressens huvuddel skriver Magnus Linton en krönika under namnet Idrottsmän är djur. Lintons perspektiv på fotbollsrelaterat våld skiljer sig kraftigt från övriga journalisters, vilka gett sin syn på saken, och hävdar att det vi såg på Söderstadion inte

(27)

illustrerar annat än hur män egentligen fungerar. Redan innan allt började slog Aase Berg, med Elfriede Jelineks hjälp (Arena 2/06), fast att ”män gör vad som helst för att få bli djur” och att

”sport är ett sätt att förtränga samhällets sista dödsryckningar.” Fotbollskåta marxister och frisinnade liberaler sa emot men nu ett halvår senare ser väl alla nyktra hur rätt Berg hade. Just därför är det nåt tragikomiskt över den ta-avstånd-från-kör som tar ton varje gång idrotten utlöser små essenser av vad allt faktiskt handlar om: Zidanes skalle, Nylanders lögn eller måndagens grisfarm – på vilket sätt har de inte med sport att göra? Är det inte så att de var för sig är extremt tydliga produkter av, det vill säga reaktioner på, de patriarkala förväntningar som är all idrotts motor?

Linton drar paralleller till VM-finalen i fotboll, sommaren 2006, då Italiens Marco Materazzi fick Frankrikes främste spelare, Zinedine Zidane, så pass mycket ur balans, att denne svarade med att skalla Materazzi, bli utvisad och sedermera tvingades se på när Italien vann VM-guld. Linton menar att Materazzi bättre än någon förstått sig på den här avancerade cirkusen. Han fortsätter: När nu även svensk sport – med Söderstadion som exempel – kommer ut i full kostym är det i senaste laget, och de som kämpar för att separera idrottens idé från våldets har ingen lätt match framför sig. När gräset stormades i måndags var det inga huliganer som agerade. Det var sportsmän. Närmare bestämt var det sportens idé som kom ner ovanifrån. Vad som nu saknas i Sverige, till skillnad från Italien, är någon som mer kreativt kan exploatera idrottens konstituerande element – djur, död, krig, profit – och på de strängarna spela upp de rätta resultaten. En Materazzi.

Aftonbladet, 3 september 2006: När domen för Hammarby och Djurgården offentliggörs är Peter Wennman på Sportbladet i sin krönika, Ge fan i den allsvenska tabellen, skeptisk till domen, som han först ansett rimlig. Men i efter hand tänker han om och menar att det är fel att spelarna i Hammarby ska fråntas tre välbehövliga poäng. Tre poäng är en vunnen match som de har svettats sig till. Borta nu. Väck. Men DE har ju inte gjort nåt fel? Är det DERAS fel att några småas skjuter raketer och springer in på plan? Peter Wennman känner också sympati för större delen av

supportrarna, de som går på matcherna för att stötta sitt lag och inget annat, som nu också straffas.

Wennman menar att straff ska tilldelas om föreningen som arrangerar matchen inte kan ansvara för säkerheten. Men att stjäla poäng som redan införskaffats? Vem är det som har gjort brottet här?

Wennman hävdar att de uppgjorda slagsmålen mellan huliganerna är ett samhällsproblem som är betydligt större än ordningsvakter på Söderstadion kan råda över och som inte ska drabba ett fotbollslag. Skicka gärna ut dårarna på en ö i havet där de får puckla på varann bäst de vill. Men ge fan i den allsvenska fotbollstabellen. DET vore rimligt.

(28)

Aftonbladets Lars Anrell skriver i sin krönika, under rubriken Någonting dog i måndags och jag sörjer oerhört, att han inte tänker ge sig in i debatten om brott och straff eftersom han själv är uttalad Hammarbysupporter. Anrell skriver att såren efter händelsen på Söderstadion rivit upp många hammarbyares innersta känslor. Derbyn ha aldrig varit något för barnfamiljer. Jag slutade ta med mina barn på derbyn när de nästan klämdes sönder vid insläppet en gång när de var ganska små. Jag fick skydda dem med uppbådande av alla mina högst begränsade kroppskrafter. Derbyn innehåller för mycket känslor för barn. Det borde alla veta. Anrell fortsätter: Derbyn har alltid handlat om hat och kärlek. Mest kärlek. Det måste de göra, så länge de är värda att kallas derbyn.

Men något dog i måndags. Anrell talar om känslan och skammen över det som hänt och känslan att inte längre känna sig lite bättre än de andra. Allt det är dött. Jag sörjer det oerhört. Anrell: Vi har dansat oss igenom alla förluster och blivit både älskade och hatade på grund av vår obegränsade kärlek till vår klubb. Nu betyder alla dessa år av villkorslös kärlek ingenting längre. Dessa imbeciller, som tror att de stödjer det jag älskar genom att döda allt de står för. Dessa aik-

wannabees som inget hellre vill än att synas på förstasidan av Aftonbladet. De har tagit allt ifrån mig.

Lars Anrell listar veckans tio hetaste sportprofiler, och nummer ett på listan kommer Hammarbys firma, KGB: 13:e spelaren. Aldrig förr i svensk klubbfotbolls historia har ett gäng supportrar spelat bort sitt eget lag från ett SM-guld. Grattis AIK, grattis Djurgården, grattis Malmö FF, grattis IFK Göteborg, grattis Elfsborg. 12:e spelare, brukar det heta. Lämpligt straff för det här gänget borde var samhällstjänst med att städa Södermalm – eller kanske Östermalm eftersom det väl ska vara ett straff – iförda randiga tröjor med nummer 13 på ryggen.

Dagens Nyheter, 3 september 2006: Johan Esk ställer sig frågande till straffen Hammarby och Djurgården tilldömdes, och undrar vad som krävs för att få ett hårdare straff. Att någon förlorar ett öga? Ett par ben? Ett liv? Enligt Esk tas det alldeles för lätt på det som inträffade.

Expressen, 3 september 2006: Mats Olsson skriver under rubriken Domen är ett hån – nu måste Bajen rensa i leden att han och hans kollegor hade spekulerat i hur fotbollförbundet skulle agera efter kravallerna, och att ingen av dem att gissat så här fegt.

Svenska Dagbladet, 3 september 2006: Likt de flesta andra tidningarna tycker Jan Majlard på Svenska Dagbladet att straffet för Hammarby inte är tillräckligt. Han frågar sig vad som ska till för