Besvär över Naturvårdsverkets beslut , Ärendenr: NV

Svenska Rovdjursföreningen

Masthamnen, 116 30 Stockholm │ tel 08-441 41 17 │ info@rovdjur.se www.rovdjur.se │ org.nr 883202-3264 │ bg 5509-3876 │ pg 149 42-7

Naturvårdsverket 106 48 STOCKHOLM

maria.agren@naturvardsverket.se registrator@naturvardsverket.se Gote.Hamplin@naturvardsverket.se

Förvaltningsrätten i Stockholm 115 76 Stockholm

forvaltningsrattenistockholm@dom.se

Stockholm 1130115

Besvär över Naturvårdsverkets beslut 2013-01-11, Ärendenr: NV-00027-13

Beslut som överklagas:

” Beslut: Naturvårdsverket beslutar med stöd av 15, 21, 23 a, 23 b och 24 d §§ jaktförordningen (1987:905) samt med beaktande av skyddsreglerna i artikel 12 rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) och undantagsreglerna beträffande jakt och förvaring av jaktbyte i artikel 16 samma direktiv samt artikel 9 i Bernkonventionen, att bevilja tillstånd till skyddsjakt efter de två (2) revirmarkerande vargar som uppehåller sig i Västernorrlands och Västerbottens län inom det område som länsstyrelsen bedömer vara vargarnas revir”.

1. Vi hävdar att Svenska Rovdjursföreningen har talerätt i detta ärende, med den motivering vi lämnar nedan.

2. Svenska Rovdjursföreningen YRKAR att Förvaltningsrätten DIREKT beslutar om omedelbar

inhibition av ovan nämnda beslut – det vill säga att verkställigheten upphävs i avvaktan på

rättslig prövning. Detta måste ske med omedelbar verkan, annars föreligger stor risk att vargen

skjuts eftersom jakt pågår dagligen från helikopter. Hinner vargens skjutas skulle det innebära

att överklagandet inte blir effektivt (vilket strider emot artikel 9.4 i Århuskonventionen). Detta

motiveras närmar nedan under punkt 2.

2

3. Föreningen YRKAR på att beslutet prövas rättsligt och att beslutet upphävs.

3.1) Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 a § ”Om det inte finns någon annan lämplig lösning,”

3.2) Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 a § ”om det Inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”.

3.3 Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 a § om att ”förhindra allvarlig skada”

3.4 Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 b § om att om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat”.

Nedan följer en fördjupad motivering av det vi anför ovan.

1. Vi hävdar att Svenska Rovdjursföreningen har talerätt i detta ärende, med den motivering vi lämnar nedan.

Behörighet att överklaga beslutet

Som motivering till att Förvaltningsrätten ska beakta vårt besvär hänvisar vi till Högsta

Förvaltningsdomstolen Beslut i Mål 7943-11, meddelat i Stockholm den 28 juni 2012, gällande

”Talerätt mot beslut enligt jaktförordningen; fråga om prövningstillstånd i kammarrätten”. Enligt detta säger Högsta förvaltningsdomstolen följande:

”Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen upphäver det överklagade beslutet och meddelar Svenska

naturskyddsföreningen prövningstillstånd för prövning i Kammarrätten i Stockholm av föreningens överklagande av Förvaltningsrätten i Stockholms beslut den 28 oktober 2011 i mål 21255-11”.

”Skälen för avgörandet

Högsta Förvaltningsdomstolen finner skäl att meddela prövningstillstånd och att avgöra målet omedelbart.

3

Enligt 34 a § andra stycket 1 och 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291) meddelas prövningstillstånd i kammarrätt om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagander prövas av högre rätt eller om anledning förekommer till ändring i det slut vartill förvaltningsrätten kommit”.

”BESLUT Mål 7943-11

Det saknas vägledande avgöranden från Högsta Förvaltningsdomstolen rörande frågan om

miljöorganisationes talerätt mot myndighetsbeslut som rör jakt på arter som är skyddade enligt art- och habitatdirektivet. Skäl för prövningstillstånd förelåg därför enligt 34 a § andra stycket i

förvaltningsprocesslagen. Vidar borde det för kammarrätten ha framstått som oklart om förvatlningsrätten kommit till ett riktigt slut. Skäl för prövningstillstånd föreligger därför även snligt 34 a § andra stycket 2 förvaltningsprocesslagen”.

Vi hänvisar även till HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT i Mål nr Ö 4925-11, meddelat i Stockholm den 18 december 2012.

2. Svenska Rovdjursföreningen YRKAR att Länsrätten DIREKT beslutar om omedelbar inhibition av ovan nämnda beslut – det vill säga att verkställigheten upphävs i avvaktan på rättslig

prövning. Detta måste ske med omedelbar verkan, annars föreligger stor risk att vargen skjuts eftersom jakt pågår dagligen från helikopter. Hinner vargens skjutas skulle det innebära att överklagandet inte blir effektivt (vilket strider emot artikel 9.4 i Århuskonventionen).

Skäl för omedelbar inhibition

Beslutet att skjuta denna enskilda genetiskt värdefulla vargtik, inverkar, om vargen skjuts, på ett allvarligt och skadligt sätt på vargstammens möjligheter att uppnå gynnsam bevarandestatus. Det är av största vikt för vargstammen att vargen tillåts leva vidare. Eftersom varghannen i paret är redan skjuten bör man nu, som en, av flera ”andra lämpliga lösningar” avvakta och se om honan ändrar beteende eller flyttar på sig efter att hannen är skjuten. Därför bör beslutet omedelbart upphävas och jakten inställas.

Som skäl för beslutet om jakt anger Naturvårdsverket: ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på dessa vargar inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus för arten på lång sikt för den skandinaviska vargstammen. Vargparets närvaro bedöms kunna orsaka en skadebild med allvarliga långsiktiga effekter för rennäringen varför detta i en samlad bedömning väger tyngre än vargtikens genetiska status”.

I första stycket i artikel 16(1) i art- och habitatdirektivet finns det inte något utrymme för den typ av avvägningar mellan annan lämplig lösning och förutsättningarna för upprätthållandet av gynnsam

bevarandestatuts som Naturvårdsverket gör. Första meningen i artikel 16(1) är entydig: ”Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde….”. Innebörden

4

är att, båda villkoren, dvs. att det saknas annan lämplig lösning och att förutsättningarna för gynnsam bevarandestatus inte försvåras, skall vara uppfyllda.

Vår tolkning är att om undantaget försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus skall skyddsjakten inte beviljas, även om det inte finns någon annan lämplig lösning. Utöver den svepande bedömningen att skyddsjakten inte kommer att försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus på sikt, har Naturvårdsverket inte givit någon närmare beskrivning eller några konkreta argument på vilket sätt jakten inte kommer att påverka bevarandestatusen negativt. Vi bedömer denna underlåtelse som mycket allvarlig och återkommer till detta nedan.

Vidare skäl för överklagan

Beslutet riskerar att bli prejudicerande för framtida jaktbeslut på varg i renskötselområdet, då motiveringen är av sådan allmän natur att liknande vaga och oprecisa motiveringar under alla

omständigheter skulle kunna åberopas för jakt på varg i den halva av landet (över 50 % av landets yta) som ingår i renskötselområdet. Sverige har inget undantag för varg i art- och habitatdirektivet. Med de restriktioner för förekomsten av varg som tillämpas för renskötselområdet försvåras den naturliga genetiska kontakt med obesläktade finsk/ryska vargstammar som är en grundläggande förutsättning för att arten skall kunna uppnå gynnsam bevarandestatus och för dess långsiktiga överlevnad i landet.

De motiveringar som Naturvårdsverket åberopar i beslutet är svaga och svepande och är inte i

överensstämmelse vare sig jaktlagstiftningen eller med art- och habitatdirektivet, vilket Sverige har att följa när det gäller jakt på de strikt skyddade arter som finns upptagna i direktivets bilagor. Andra lösningar har inte prövats i tillräcklig utsträckning, de inträffade skadorna är inte allvarliga och någon prognos för, eller konkretisering av, befarade skador finns inte. Dessutom är det uppenbart att vargens gynnsamma bevarandestatus påverkas negativt. Vi motiverar oss mer utförligt nedan.

Naturvårdsverket åberopar följande lagstöd för beslutet ¹:

Jaktförordning (1987:905) Förutsättningar för skyddsjakt

23 a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning, och om det inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde, får beslut om jakt som avses i 23 b, 24, 25 och 29 §§ meddelas

3. för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller

23 b § Om det finns förutsättningar enligt 23 a § och något annat inte följer av 24 b §, får Naturvårdsverket efter ansökan av den som riskerar att drabbas av skada eller på eget initiativ besluta om skyddsjakt efter björn, varg, järv, lo, säl eller örn. Om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat. (våra understrykningar).

1 Det bör uppmärksammas att art och habitatdirektivet inte är implementerat i jaktlagen (1989:259) utan i jaktförordningen.

5 Skäl för överklagande - utförligare motivering

Den svenska vargstammen finns upptagen i bilaga 2 i art- och habitatdirektivet (Rådets direktiv 92/43EEG). Det innebär att arten omfattas av ett strikt skydd i direktivets mening och att jakt endast kan ske med åberopande av de undantagsklausuler som finns i direktivets artikel 16.1. Ett krav i direktivet är att medlemsstaterna ser till att arterna i direktivets bilaga 2, i vilken vargen finns upptagen, bibehåller eller uppnår gynnsam bevarandestatus inom landet.Det åligger sålunda Sverige att, i enlighet med art- och habitatdirektivet, verka för att den svenska vargstammen uppnår en gynnsam bevarandestatus.

Den svenska vargstammen uppgick vid den senaste populationsberäkningen² till ca. 250 djur och har inte gynnsam bevarandestatus³.

Svenska Rovdjursföreningen menar att Naturvårdsverket beslut är i strid med art- och habitat-

direktivet, samt strider mot 23a och 23b §§ jaktförordningen enligt vad vi anför nedan i punkterna 3.1 – 3.4, samt med beaktande av därtill kompletterande information.

3.1 Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 a

§ ”Om det inte finns någon annan lämplig lösning,”..

Annan lämplig lösning

”Naturvårdsverket uppger som skäl för beslutet att ”Med hänsyn till de skador som uppstått och den förväntade kommande skadebilden bedömer Naturvårdsverket, trots att vargtiken är av stort genetiskt värde, att det nu inte finns någon annan lämplig lösning än skyddsjakt”.

Beslutet saknar en redovisning av hur man har bedömt att olika skadeförebyggande åtgärder eller andra lämpliga lösningar, dömts ut, inte är genomförbara eller värda att pröva. Rimligtvis måste man kräva att berörda näringsidkare lägger ner egen tid och egna kostnader för att undvika skador upp till något slags rimlighetsnivå, innan man kan bedöma att det inte finns några andra lämpliga lösningar.

Naturvårdsverket, har fått uppdrag från regeringen, att tillsammans med berörda samebyar försöka hitta lösningar för att minimera risken för skador på renskötseln ⁴. I regeringsuppdraget framgår också att ”Kostnaderna för de åtgärder som vidtas i samband med uppdraget ska belasta [Naturvårdsverkets] anslag 1:3 inom U020 Åtgärder för värdefull natur”. Varken dessa kostnader eller på vilket sätt de extra ekonomiska medlen använts framgår av beslutet.

2 Varg i Skandinavien och Finland Slutrapport från inventering av varg vintern 2011-2012”. Högskolan i Hedmark Uppdragsrapport nr. 6 – 2012. Linn Svensson, Petter Wabakken, Ilpo Kojola, Erling Maartmann, Thomas H. Strømseth, Mikael Åkesson), Øystein Flagstad och Andreas Zetterberg.

3 Mål för rovdjuren, slutbetänkande av Rovdjursutredningen, (SOU 2012:22).

4 Regeringsbeslut 1:10, 2012-11-08. M201272959/Nm.

6 Andra lösningar – flytt av vargarna

Vi instämmer i Naturvårdsverkets och Skandulvs bedömning att det inte är etiskt försvarbart att flytta vargtiken ännu en gång med anledning av att hon redan har sövts och flyttats tre gånger tidigare. Det är inte heller är etiskt försvarbart med en helikopterjakt på denna varg, som nu lyckats hålla sig undan i tre dagar. Jakten har redan blivit utdragen och ett mycket starkt stressmoment för djuret.

Andra lösningar – flytt av renar

Det framgår inte av motiveringen i Naturvårdsverkets beslut att några andra lämpliga lösningar än att flytta renar prövats. Vidare framgår inte omfattningen av flyttarna eller varför renarna flyttats till det område i vilket vargarna befann sig. Det framgår inte heller varför renarna kunnat flyttas till området, men inte därifrån. Det saknas också en redovisning av om flytt av renar har skett i större utsträckning än vad näringen kan förväntas göra.

Renarna har flyttats till området efter det var känt att vargarna etablerat revir i området. På sid 3 i beslutet uppges att ”Samebyn anför bl.a. följande. Samebyn har under slutet av oktober fram till dags dato flyttat en stor del av renhjorden till området och ytterligare renar är på väg”.

Det framgår inte varför renar flyttats till exakt det område i vilket vargarna befinner sig. Det måste beaktas att vargarnas närvaro i just det här området var väl känt när renarna började flyttas dit. Mot bakgrund av att samebyarnas marker omfattar ett betydligt större område än det aktuella vargreviret omfattar och att vargarna endast uppehöll sig i en mindre del av detta område, kan det inte uteslutas att en annan lämplig lösning hade varit att renarna redan från början hade flyttats till andra områden på behörigt, och i

sammanhanget relevant, avstånd från det område i vilket vargarna etablerat revir. Det saknas en begriplig redovisning och en rimlig motivering av dessa förhållanden i beslutet. Vartiken har befunnit sig inom det etablerade området sedan våren 2012 enligt Länsstyrelsen i Västernorrland, hannen sedan i slutet av sommaren, och inga konflikter uppstod innan tusentals renar flyttades till området.

Andra lösningar – följ vargtikens nuvarande situation och beteende

Varghannen sköts redan första dagen för beslutet och en annan lämplig lösning vore att låta vargtiken leva för att se om hon ändrar beteende och eventuellt även förflyttar sig efter det att hannen skjutits.

Andra lösningar – ”omfattande” bevakning

Naturvårdsverket refererar till Vilhelmina södra samebys ansökan, i vilken talas om ”omfattande bevakning” på sid 3 i beslutet, vilket dock inte redogörs för närmare. Samtidigt uppges på sid 4 att: ”En omfattande bevakning sker redan i dag så långt det är möjligt inom samebyn, ytterligare bevakning kan inte ses som motiverad eller proportionerlig. Studier har visat att det är omöjligt att säga hur effekten av

intensiv bevakning påverkar överlevnaden av renar”. Någon referens till dessa studier uppges inte och man redovisar inga argument varför intensiv bevakning inte skulle verka förebyggande mot eventuella

vargangrepp.

7

”Sedan man kom till området har fem personer arbetat med vargproblematiken varje dag”, uppger

Länsstyrelsen Västernorrland 2013-01-10⁵, vilket ska ses i relation till att det, enligt uppgift, finns så mycket som 2000 renar inne i själva vargreviret. Mot bakgrund av detta förefaller en lämpligare annan lösning ha varit att inte ha flyttat alla dessa renar rakt in i vargreviret till att börja med, samt att, om problemen nu uppfattas som så stora som anges i svepande termer, att flytta renarna därifrån när det som uppfattades som problem uppdagades. Så vitt vi förstår har Naturvårdsverket beviljats statliga medel för att hjälpa till med extraordinära åtgärder. Diskuterades detta, och varför verkställdes det i så fall inte?

Eftersom rennäringen traditionellt har samexisterat med varg (innan vargen utrotades från Sverige) håller vi det för troligt att en intensiv bevakning påverkar överlevanden av renar, i relation till specifikt

vargförekomst, på ett positivt sätt. När tamdjur vandrar på fritt bete i områden med rovdjur är regelbunden bevakning av tamdjuren en metod som tillämpats i alla tider för att hålla rovdjuren på avstånd. I vilken omfattning den extra bevakning som gjorts skett, eller om den finns dokumenterad, framgår inte, inte heller vad som inte anses vara proportionerlig eller i förhållande till vad.

Den viktiga fråga som bör besvaras, menar vi, är: Var bevakningen tillräcklig och hade den bevakning som gjordes någon effekt? Mot bakgrund av att endast 10 renar dödats av vargarna sedan i oktober, då enligt uppgift renarna fördes dit, och det dessutom lär ha funnits strörenar i området tidigare, kan det inte uteslutas att bevakningen har varit tillräcklig och effektiv. Samebyarna kompenseras också ekonomiskt av staten för vargförekomst, oavsett om renar dödas eller inte, enligt gällande ersättningssystem,

Viltskadeförordning (2001:724).

3.2 Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 a

§ ”om det Inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”.

23 a § ”Inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde”.

På sid 6 i beslutet uppger Naturvårdsverket att vargtiken är ”av stort genetiskt värde för den svenska vargstammen”. Trots detta görs därefter följande bedömning: ”Naturvårdsverket bedömer att skyddsjakt på dessa vargar inte kommer att försvåra utvecklingen mot en gynnsam bevarandestatus för arten på lång sikt för den skandinaviska vargstammen. Vargparets närvaro bedöms kunna orsaka en skadebild med allvarliga långsiktiga effekter för rennäringen varför detta i en samlad bedömning väger tyngre än vargtikens genetiska status”. Denna utsaga motiveras inte närmare än så av Naturvårdsverket.

I första stycket i artikel 16(1) i art- och habitatdirektivet finns det inte något utrymme för den typ av avvägningar mellan ”annan lämplig lösning” och förutsättningarna för ”upprätthållandet av gynnsam

5 Länsstyrelsen Västernorrland, Yttrande angående Vilhelmina södra samebys ansökan om skyddsjakt efter två vargar, 130110, Dnr 218-141-13.

8

bevarandestatuts”. Första meningen i artikel 16(1) är entydig: ”Förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde….”. Innebörden är att, bägge villkoren, dvs. att det saknas annan lämplig lösning och att förutsättningarna för GYBS inte försvåras, skall vara uppfyllda.

Vår tolkning är att om undantaget försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus skall skyddsjakten inte beviljas, även om det inte finns någon annan lämplig lösning. Och Naturvårdsvereket har inte, utöver bedömningen att skyddsjakten inte kommer att försvåra utvecklingen mot gynnsam bevarandestatus på sikt, gett någon närmare beskrivning eller några konkreta argument på vilket sätt jakten inte kommer att påverka bevarandestatusen negativt.

Vi menar att den aktuella vargtiken är av utomordentligt stort värde för att vargstammen ska kunna uppnå gynnsam bevarandestatus eftersom endast två svenska och en norsk obesläktad varg har reproducerad sig i den Skandinaviska vargstammen sedan stammens två ursprungliga grundare (founders) reproducerade sig 1983. De genetiska problemen i vargstammen är väl dokumenterade, liksom angelägenhetsgraden av att ett stort antal nya obesläktade vargar måste ansluta sig till populationen för att bevarandestatusen ska bli gynnsam (se bakgrund nedan).

Vargtiken är av finsk-ryskt ursprung och är omvittnat värdefull för den skandinaviska vargstammens

möjligheter att uppnå gynnsam bevarandestatus. Vargtiken är den fjärde genetiskt obesläktade vargen som bildat revir i Sverige sedan vargstammen grundades av två obesläktade individer 1983. Ytterligare en obesläktad varg bildade revir i Norge 2007. Tiken har funnits i landet sedan 2010 och detta är andra gången hon träffat en partner och hävdar revir. Förra gången flyttades hon och hennes partner med helikopter och partnern dödades i illegal jakt. Under lång tid har flera instanser bedömt tiken som mycket värdefull för den svenska vargstammen. Potentiellet skulle paret kunna få ett antal valpar med en inavelskoefficient (F) som är 0, som i sin tur skulle kunna yngla i vargpopulationen och bidra positivt till den undermåliga genetiska statusen. Parningstiden inträffar i februari och yngling sker normalt i april maj. Regeringen har i ett regeringsuppdrag till Naturvårdsverket uttryckt vikten av att denna varg tillåts leva ⁶.

Att Naturvårdsverket återger Länsstyrelsernas bedömning att ”sannolikheten är liten att den planerade flytten av nyfödda vargvalpar från reviret kommer att vara framgångsrik”, är i sig ett underkännande av centrala delar i den vargförvaltning som Naturvårdsverket (enligt förvaltningsplanen) ska genomföra, liksom av regeringens vargpolitik som bygger på att genetiskt obesläktade vargar i större antal ska tillföras vargpopulationen inom relativt kort tid, samt därefter kontinuerligt. Samtidigt ger det fog för att tiken bör få finnas kvar i området även efter det att hon fått valpar, särskilt eftersom renarna ska flyttas därifrån senast den 30 mars.

6 Regeringsbeslut 1:10, 2012-11-08. M201272959/Nm.

9

3.3 Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 a

§ om att ”förhindra allvarlig skada”

§ 23 a).3 för att förhindra allvarlig skada, särskilt på gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller

Faktiska skador

De skador som uppstått hittills, och uppges i Naturvårdsverkets beslut, kan inte bedömas som allvarliga i lagstiftningens mening. De skador på ren som vargarna hittills orsakat (10 döda renar) är mycket begränsade både faktiskt, och i relation till det antal renar som finns i området. Det finns även gott om andra, vilda, bytesdjur i området som vargarna livnärt sig på och skulle kunna livnära sig på.

Någon uppgift eller bedömning av vilka andra bytesdjur, än de 10 renarna, vargarna tagit finns inte.

Uppgifter om relationen ren/andra bytesdjur hade varit av intresse för att kunna bedöma skadornas allvar.

”Enligt Länsstyrelsen Västernorrlands yttrande 2013-01-10 ⁷, bedömer Länsstyrelserna att vargtiken uppehållit sig i området åtminstone sedan mars 2012 då ett DNA-prov fastställde hennes närvaro. Det är oklart när hannen kom till området, men Länsstyrelsen bedömer att hannen var närvarande i området i slutet av sommaren”. Det aktuella vargparet har alltså upprätt hållit sig i området i minst 4 - 4,5 månader, och tiken under ännu längre tid. Andra bytesdjur än ren har rimligen funnits att tillgå, eftersom vargarna etablerat sig i just det området. Under denna tidperiod har de slagit 10 renar. Detta ska ses mot bakgrund av att de aktuell samebyrana har något eller flera tusentals renar i området och att ersättningar för

vargförekomsten utgår från staten med 80 000 kronor för fast förekomst av varg. Om mer ersättning utgått till samebyarna i samband med denna vargetablering framgår inte av beslutet.

Länsstyrelsen i Västernorrland uppger i samma Yttrande att: ” För närvarande finns 2000 renar inom vargreviret och flera renar är på väg in i reviret ⁸.” Det finns även andra uppgifter och bedömningar av privatpersoner som motsäger detta och uppgifterna bör kontrolleras på plats.

Andra problem

Naturvårdsverket uppger i motiveringen till beslutet att: ”Sammanfattningsvis bedömer

Naturvårdsverket mot bakgrund av det höga antalet renar i området, svårigheten att kunna bedriva ordnad renskötsel i området samt de problem som uppkommit, att det inte finns någon annan lämplig lösning än att bevilja skyddsjakt efter de aktuella vargarna”.

7 Länsstyrelsen Västernorrland, Yttrande angående Vilhelmina södra samebys ansökan om skyddsjakt efter två vargar, 130110, Dnr 218-141-13.

8 Länsstyrelsen Västernorrland, Yttrande angående Vilhelmina södra samebys ansökan om skyddsjakt efter två vargar, 130110, Dnr 218-141-13.

10

Av den lagstiftning Naturvårdsverket åberopar framgår inte att andra ”problem” än faktiska skador är en giltig orsak till att tillämpa de undantag som åberopas.

Samebyns utsaga uppges på sid 5 i beslutet om att ”Renarna är idag utspridda över stora områden när insatser gjorts för att förhindra att de kommer den södra betesgången mot vinterbetet”. I kontrast till detta säger Länsstyrelsen i Västernorrland i sitt Yttrande 2013-01-10⁹ att: ”Renarna rör sig i små flockar av något eller några tiotals djur i landskapet och betar på olika ställen allt eftersom snötäcket förändras och djuren vandrar åt sydost. Djuren är spridda över en mycket stor yta i detta ofta rätt kuperade landskap”. Mot bakgrund av Länsstyrelsens beskrivning förefaller det inte rimligt att renarna är spridda över stora områden på grund av vargarnas uppträdande i området (10 döda renar och 14 jaktförsök), utan det förefaller

snarare som att de naturligt är utspridda på detta sätt.

Att vargars närvaro kan orsaka ”problem” som ett visst merarbete, torde ingå i de förutsättningar och arbetsvillkor som föreligger för att bedriva renskötsel. I beslutet återkommer flera gånger begreppet

”ordnad renskötsel” och att det inte går att bedriva sådan, men såvitt vi vet saknas en entydig definition av vad som menas med detta, speciellt i formell och juridisk mening. Naturvårdsverket borde i beslutet ha förklarat vad som åsyftas med ”ordnad renskötsel” i just det här sammanhanget.

Utifrån problem som uppgivits drar Naturvårdsverket slutsatsen att det föreligger en risk för s.k. allvarlig skada, men kan inte själv kvantifiera omfattningen av den (detta framgår mellan raderna i översta stycket på sid 4 i beslutet). I brist på annat borde Naturvårdsverket åtminstone kunna avgöra om riskerna ligger över den nivå som rekommenderas i de speciella riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur som Europeiska Kommissionen tagit fram (sid. 29-30)¹⁰, dvs om det är fråga om risker som överstiger ”mindre omfattning”

(”mere nuisance”) och normala affärsmässiga risker. Av beslutet ska inte bara framgå att riskerna överstiger dessa nivåer utan man bör även redovisa hur man har kommit fram till den slutsatsen.

3.4 Svenska Rovdjursföreningen YRKAR PÅ att Förvaltningsrätter underkänner

Naturvårdsverkets argument om att lagstiftningen är uppfylld i den del som gäller JF 23 b

§ om att om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat”.

23 b § . ”Om det finns en stor sannolikhet för att allvarlig skada kommer att uppstå, får beslut om skyddsjakt fattas även om någon skada inte har inträffat”.

9 Länsstyrelsen Västernorrland, Yttrande angående Vilhelmina södra samebys ansökan om skyddsjakt efter två vargar, 130110, Dnr 218-141-13.

10Linnell J., V. Salvatori & L. Boitani. 2008. Guidelines for population level management plans for large carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission.

11

Naturvårdsverkets bedömning (sid 6) är: ”Sammanlagt har ett tiotal renar dödats och vargparet har gjort flera jaktförsök som splittrar renhjordarna trots den omfattande bevakningen och genomförda åtgärder.

Naturvårdsverket bedömer därmed att det föreligger en stor sannolikhet för att samebyn riskerar att drabbas av allvarlig skada och att skadorna riskerar att uppnå en nivå som inte kan anses acceptabel”.

Det finns ingen prognos i beslutet om vilka skador som kan förväntas inträffa annat än i mycket allmänt hållna ordalag, enligt beslutet sid 10:

”Det föreligger en uppenbar risk att skada uppstår för samebyn och dess medlemmar till följd av vargförekomsten, och särskilt om de bildar revir. Den skada som samebyn riskerar att drabbas av uppfyller art- och habitatdirektivets krav på allvarlig skada eftersom stora förluster hotar rennäringen i området men även den enskilde renägarens möjligheter till att bedriva rennäring. Skadorna som uppstår genererar också dynamiska effekter såsom påverkan på framtida möjligheter till inkomst och fortsatt bedrivande av renskötsel”.

Naturvårdsverket hänvisar till Länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län, som uppger på sid 5 i beslutet att ”Det finns många renar i vargreviret och renar kommer att finnas där under en stor del av vintern. Olika problem har uppstått och kommer sannolikt kontinuerligt att uppstå. Förebyggande åtgärder bedöms inte rimliga att genomföras i den omfattning som kommer att behövas”. Länsstyrelsernas utsagor konkretiseras inte närmare i beslutet utan anges i svepande formuleringar, det nämns t.ex. inte vilka förebyggande åtgärder som prövats, om man prövat nya metoder utöver vad som är brukligt eller vad det är som inte bedöms som rimligt. Detta bör ses mot bakgrund av de faktiska skadorna på 10 döda renar på 4 månader.



Ingen prognos görs för de ”allvarliga långsiktiga effekterna”(som uppges på sid 6) och inget försök görs till att kvantifiera dessa. Det finns exempel på vargar som uppehållit sig under längre perioder i

renskötselområdet utan att orsaka nämnvärd skada på ren, den s.k. ”Laponiavargen” som uppehöll sig i Stora Sjöfallets Nationalpark i Norrbottens län under 1,5 år (2002-2003) är ett exempel av flera. Men trots att denna varg intensivpejlades av länsstyrelsen i Norrbotten under hela denna period, finns ingen

sammanställd dokumentation om denna vargs långvariga vistelse i området. Man har med andra ord inte tagit tillvara de erfarenheter som finns av en varg i renskötselområdet. Andra exempel på vargar i

renskötselområdet, som inte orsakat några nämnvärda skador på ren är den s.k. Bullmarksvargen¹¹, Enarevargen ¹² och Dokkasvargen ¹³, samtliga dessa vargar har dokumenterats av Länsstyrelsen i Västerbotten och enskilda rapporter om dessa vargar finns att tillgå av Länsstyrelsen.

Naturvårdsverkets bristande motivering och avsaknaden av prognoser bör ses mot bakgrund av att renar bara får finnas nedanför odlingsgränsen mellan 1 oktober och 1 april ¹⁴, vilket innebär att renarna måste tas bort från området per den 30 mars. På Sametingets hemsida anges följande: ” Vinterbetesmarkerna är marker som enbart får användas till renbete under tiden 1 oktober till och med 30 april. För fjäll- och

11 Bullmarksvargen, Perioden september 2006 – mars 2008, Rapport 2008-03-16”, Länsstyrelsen Västerbotten.

12 Enarevargen i Västerbotten Vintern 2003-2004. Länsstyrelsen Västerbotten, 2011-09-01.

13 En sändarvarg i Västerbotten En ny pusselbit i kunskapsbilden, Länsstyrelsen Västerbotten, 2011-07-19.

14 Rennäringslag (1971:437). 3 § punkt 2. den 1 oktober--den 30 april (vinterbetesmarkerna) i övriga delar av

lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

12

skogssamebyar innebär ”vinterbetesmarkerna” de delar av renskötselområdet i Sverige som inte utgörs av

”året-runt-markerna” och koncessionsområden. http://www.sametinget.se/8392

Om man antar att vargarna, under den tid som kvarstår från dags dato till den sista april, uppskattningsvis skulle döda så mycket som en ren per dag - vilket är en högt antagande med tanke på att de dödat 10 renar på minst 4 månader - skulle detta innebära 76 döda renar, och 152 om antalet till och med skulle

dubbleras. Detta antal torde fortfarande ligga inom högst rimliga gränser i relation till det totala antalet renar i området och med hänsyn till att samebyarna får ersättning från staten för vargförekomsten.

Ersättningar för rovdjursförekomst syftar just till att underlätta en samexistens mellan rovdjur och tamdjursnäringar, varför utbetalda ersättningar är högst relevanta i sammanhanget när skador såväl som förväntade skador ska bedömas. Ersättning för vargförekomst är för närvarande 80 000 kr per varg och den förväntade predationen bör bedömas mot bakgrund av dessa belopp. Huruvida extra ersättningar har utgått till samebyarna i samband med detta speciella fall framgår inte av

Naturvårdsverkets beslut.

Bakgrund gynnsam bevarandestatus för varg

* På Naturvårdsverkets hemsida står följande:

http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Naturvard/Jakt-och-vilt/Viltforvaltning/Genetisk-forstarkning-av- vargstammen/Fragor-och-svar-om-vargparet-i-Junseletrakten/

”Varför är det viktigt att göra insatser för den här vargtiken?

Den aktuella vargtiken invandrade till Sverige 2010 och bär på gener som är mycket viktiga för den genetiska förstärkningen av den svenska vargstammen. Vargtiken har inte reproducerat sig i Sverige. Flytt av vargtiken har skett vid tre tillfällen under 2011 och 2012 till landets mellersta delar, men vid samtliga tillfällen har hon vandrat tillbaka norrut igen. Sannolikheten är stor att hon vid ytterligare en flytt skulle återvända till renskötselområdet. Vargtiken har under hösten 2012 hittat en partner och det vore värdefullt för den skandinaviska vargstammen om paret fick valpar våren 2013”.

* I Naturvårdsverkets komplettering till vargförvaltningsplanen (2012-10-19) ”Populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus för varg i Sverige ¹⁵”, uppges vilket behov av invandring Naturvårdsverket bedömer vara nödvändig för att vargstammen ska uppnå gynnsam bevarandestatus (se bilaga 6).

Kommentarer till Naturvårdsverket uppgifter

Naturvårdsverket uppger att det behövs en invandringstakt om 7 genetiskt obesläktade vargar per decennium för gynnsam bevarandestatus ska uppnås vid den förslagna nivån på 380 vargar i Sverige.

Dessutom förutsätter detta att man dessförinnan införlivat högst 20 vargar i den mellansvenska

15 Komplettering till vargförvaltningsplanen (2012-10-19):

http://www.naturvardsverket.se/upload/04_arbete_med_naturvard/varg/Forvaltningsplan-for-varg/komplettering- till-vargforvaltningsplanen-2012-10-19.pdf

13

populationen senast 2014. Naturvårdsverkets prognos bör ses mot bakgrund av att det sedan

vargstammens begynnelse 1983 – alltså under en period på 28 år - endast funnits totalt 5 invandrade (genetiskt obesläktade) vargar, som reproducerat sig, i hela Skandinavien, varav fyra av dessa haft revir i Sverige och en i Norge.

Den svenska vargstammen är grundad av 3 djur (två invandrare 1982 och en invandrare 1991) och är i mycket hög grad isolerad från andra vargpopulationer österut (Finland och Ryssland). Det har medfört att vargstammen lider av en mycket hög inavel¹⁶ med en genomsnittlig inavelskoefficient (F) på 0.26, vilket är högre än avkomma för syskonparningar. En starkt bidragande orsak till att vargstammen hålls så isolerad är att det inte, på grund av ständiga skyddsjakter, inte finns några vargetableringar inom renskötselområdet, vilket utgör över 50 % av Sveriges yta. Under 2007 tillkom två nya obesläktade invandrade hanvargar från Finland (varav en etablerade sig i Norge och en i Sverige), vars avkommor reproducerat sig i populationen och bidragit till att inavelsnivån tillfälligt sänkts från ett medelvärde högre än 0,3 till det nuvarande

medelvärdet på 0,26. En ytterligare sänkning av inavelsnivån i någon mån kan förvänas som en effekt av att avkomman av dessa två djur ynglar, men i avsaknad av ytterligare invandring kommer effekterna att avklinga och inavelsfrekvensen (F) kommer åter att börja stiga.

Det finns sedan 2009 ett uttalat mål¹⁷ att på artificiell väg stärka vargstammens genetik genom att sätta ut obesläktade vargar i populationen. Under de tre år som gått fram till dags datumhar inga sådana åtgärder realiserats. Under våren 2013 planeras utsättning av vargvalpar från djurparker.

På ett möte som vargforskningsprojektet Skandulv höll 27-28 november 2012, presenterade Dr Mats Amundin från Djurparksföreningen följande fakta beträffande vargvalpar från djurparker som är tillgängliga för utplantering under 2013:

1) Totalt finns fem möjliga vargpar I djurparkerna som kan få valpar till våren som kan användas för utsättning.

2) Av dessa bedömer Amundin det som att man möjligen, om allt vill sig väl, som bäst kan lyckas med att sätta ut högst två valpar till våren 2013, vilket beror på de många svårigheter som visat sig finnas med valputsättning.

Ett svårt moment är att matcha datum för födseln i djurparker med datum för födseln hos de vilda varghonor som ska bli adoptivmödrar för valparna. Djurparksvargar föder normalt en månad senare (i genomsnitt) än vilda vargar. En annan svårighet är att det enligt jaktförordningen 41§ krävs tillstånd från markägare och jakträttsinnehavare för att valpar ska kunna sättas ut på deras marker ¹⁸. Enligt antydningar

16 Undersökning rörande flytt och jakt på varg; delredovisning från Leverantör 4 på uppdrag av Naturvårdsverket (dnr 235-3697-10).

17 Prop. 2008/09:210. s. 31: ”att högst 20 individer som ökar den genetiska variationen i den svenska vargpopulationen ska införlivas i populationen under de närmaste fem åren fram till 2014”.

18 Jaktförordning (1987:905). ”41 § Vilt får inte sättas ut i frihet om inte annat följer av 12 a §. Naturvårdsverket får meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om undantag från första stycket. Efter medgivande av

markägaren och jakträttshavaren får Naturvårdsverket eller den till vilken myndigheten uppdrar detta sätta ut varg i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargstammen. Förordning (2011:188)”.

14

från såväl Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), som från de bägge jägarorganisationerna Svenska

Jägareförbundet och Jägarna Riksförbund (som organiserar många markägare och jakträttsinnehavare) är det osannolikt att sådana tillstånd kommer att tillstyrkas av deras medlemmar. Tillstånd kan vara förenade med krav på utfästelser från staten om ett mycket lågt antal vargar och licensjakt på varg under 2013.

Eftersom EU-kommissionen har öppnat ett överträdelseärende mot Sverige¹⁹ med anledning av den svenska vargförvaltningen är densamma föremål för en granskning av EU-kommissionen. Nyligen, i

december förra året, skrev EU-kommissionen tydligt i ett brev till miljöminister Lena Ek att en ny licensjakt på varg, innan bland annat någon genetisk förstärkning ägt rum, inte är förenligt med Sveriges åtaganden i enlighet med art- och habitatdirektivet ²⁰ . Vi kommer att komplettera denna skrivelse med en beskrivning av det pågående projektet med utsättning av vargvalpar och de svårigheter som finns förenade med detta.

Ann Dahlerus

Generalsekreterare

Svenska Rovdjursföreningen

Svenska Rovdjursföreningen, Masthamnen, 116 30 Stockholm Tel: 08-4414117

Organisationsnummer: 883202-3264

Bilagor:

1) Naturvårdsverket. BESLUT 2013-01-11 Ärendenr: NV-00027-13, Ansökan om skyddsjakt efter två vargar i Västernorrlands och Västerbottens län.

2) Högsta Förvaltningsdomstolen Beslut i Mål 7943-11, meddelat i Stockholm den 28 juni 2012 2b) HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT i Mål nr Ö 4925-11, meddelat i Stockholm den 18 december 2012.

3) Regeringsbeslut 1:10, 2012-11-08. M201272959/Nm.

4) Naturvårdsverket. Komplettering till vargförvaltningsplanen (2012-10-19)

5) SLU. Undersökning rörande flytt och jakt på varg; delredovisning från Leverantör 4 på uppdrag av Naturvårdsverket (dnr 235-3697-10).

19 Europeiska Kommissionen, Motiverat Yttrande 2011-06-17, överträdelseärende nummer 2010/4200.

20 Brev till Lena Ek från Janez Potocnik 2012-12-19. Regeringskansliets Dnr M202/3449/Nm.