Hej och tack för inbjudan att tala här.
Jag heter Annelie Nordström och är ordförande i Nordens största fackförening Kommunal med ca 511 000 medlemmar. Över en halv miljon människor som arbetar i Kommuner, landsting, församlingar och inom företag som utför uppdrag åt skattebetalarna.
Dessutom några andra exempelvis inom travsport, djursjukhus och jordbruk.
Som person har jag rört mig i eller i närheten av
kommunal och landstingskommunal verksamhet i hela mitt yrkesverksamma liv. Alltså sedan 1974, på många olika positioner, medarbetare på golvet, facklig
företrädare på olika nivåer men också som politiker och HR chef. Jag kan konstatera att mycket har förändrats.
En hel del i positiv riktning, men också det omvända tyvärr.
Nå nu vet ni vem jag är, nu vill jag veta lite om er.
• Räck upp handen ni som är tjänstemän, anställda i kommuner, landsting eller företag.
• Ni som är politiker.
• Ni som är företagsledare, ägare eller VD.
• Ni som är fackliga företrädare.
• Ni som tycker att arbetslösheten i allmänhet är för hög just nu.
• Ni som anser att ungdomsarbetslösheten är för hög.
• Ni som anser att er egen kommun, landsting eller företag har kontroll över de kommande årens personalförsörjning.
• Ni som anser att det är bra att kommunerna har ett omfattande ansvar för
arbetsmarknadspolitiken.
• Ni som anser att arbetsmarknadspolitiken belastar kommunernas ekonomi för mycket.
Tack då är presentationen över och ni kan sätta er till rätta.
Rubriksättningen på mitt inlägg, här idag, sattes redan innan jul. Min tanke var att prata med er om vikten av att använda de nya yrkesintroduktionsavtalen, med förkortningarna BUI och BAL som SKL och Kommunal tecknade för ett och ett halvt år sedan, på ett sådant sätt att de verkligen blir en språngbräda för både de unga och för kommunerna. Men det tycks lite
meningslöst att ha ett sådant resonemang med er,
eftersom ni inte verkar ha för avsikt att använda yrkesintroduktionsavtalen.
Eller har jag fel?
I nuläget finns det idag två tecknade BAL-avtal lokalt.
•Ljungby kommun (2014). De har idag 10 ungdomar anställda.
•Region Skåne (landstinget) har tecknat ett BAL-avtal lokalt som innefattar cirka 40 ungdomar.
På gång är också:
•Västerås stad som kommer att teckna ett BUI-avtal.
•Stockholms stad som tecknar ett BAL-avtal inom kort.
Det går alltså mycket långsamt med att börja använda avtalen. Och jag måste medge att jag inte fattar
VARFÖR- vad väntar ni på? Det kan knappast bli bättre.
Ander Borg gillar avtalen och skjuter till pengar till både det ena och det andra. Fackföreningen är positiv.
Arbetsgivaren får billig arbetskraft som under tiden också blir allt kunnigare och troligen fortsätter att utbilda sig.
Så vad är problemet?
Några av er räckte upp handen tidigare och påstod att ni har kontroll över den framtida personalförsörjningen i er kommun. Jag hoppas att ni har rätt! Men ärligt
talat, det är inte särskilt mycket i statistiken som talar för att ni talar sanning.
Vård- och omsorgen är den offentligt finansierade sektorns största verksamhet och en fantastisk
framtidsbransch på många sätt. Dels för att det är ett fantastiskt fint och viktigt jobb att få vårda/ta hand om gamla, funktionshindrade och sjuka. Och dels för att det är en framtidsbransch utifrån den demografiska utvecklingen.
Fakta.
Idag har 250 500 personer äldreomsorgsinsatser
(hemtjänst eller särskilt boende) och 308 500 personer är idag 80 år eller äldre men har inte ännu någon
äldreomsorg. Till det ska adderas det stora behovet av undersköterskor i sjukvården och behovet av utbildad personal till hela LSS verksamheten.
Behovet av personal med omvårdnadsutbildning kommer att öka med början från år
2020. Och år 2030 kommer det att saknas omkring 170 000 personer. Det är mindre än två decennier kvar dit.
Hur möter ni, arbetsgivarna i vård- och
omsorgsbranschen, den bristsituation som är i kommande?
Jo trots att det inte kommer någon lågkonjunktur inom äldre- och handikappomsorgen. Trots att det inte
kommer att bli någon övertalighet. Så anställs endast ett fåtal av de drygt 3000 som går ut med
undersköterskeexamen från gymnasieprogrammet på en tillsvidareanställning. Och i princip ingen på heltid.
Vården och omsorgen kännetecknas av
timanställningar, år av visstidsanställningar och mycket obekväma arbetstider, delade turer och tät helg
tjänstgöring. I omsorgen är möjligheterna till
heltidsanställningar begränsade. Arbetsmiljön är tuff, både fysiskt och mentalt. Medellönerna lägre än i mansdominerade yrken med motsvarande krav.
När ungdomars preferenser för olika yrken kartläggs så upplevs alla dessa faktorer som oattraktiva. Självklart!
Yrket har därför fått låg status för många. Detta
förklarar det tynande intresset hos ungdomar för att söka sig till ett jobb inom vård- och omsorgen.
Mina damer och herrar de unga vill gärna jobba med människor, men de tycker inte att ni är en schysst arbetsgivare.
Men ni har möjligheter att förbättra situationen.
Kollektivavtalens lönebilagor är utformade så att ni lokalt och individuellt kan sätta löner. Så varför inte se till att det blir lika mycket värt att vårda dementa äldre som att sätta upp en gipsvägg eller serva en bil. Inrätta sedan en bra personalpool, för all korttidsfrånvaro och anställ alla på heltid. Så har ni fixat till villkoren.
Gör sedan ett riktigt bra jobb med hjälp av BUI och BAL så har ni chansen att visa de unga att ni vill ha dem, att ni tror på dem. Både på de som valt
omvårdnadsprogrammet och de som senare förstår att det är vården som är deras grej, eller de som behöver lite uppmuntran för att förstå vilket fantastiskt jobb det är att jobba med människor i samhällets tjänst.
Yrkesintroduktionsanställningar är ingen arbetsmarknadspolitisk åtgärd, det är en
anställningsform. Vi tycker att det är viktigt att man inte placeras utan att man söker till de jobb som
erbjuds, eller får möjlighet att prova på för att senare söka.
Ta chansen att peppa killar att söka sig till
yrkesintroduktionsanställningarna, för det är ju faktisk där som framtiden finns, nu när de tjänar lika mycket som på bilverkstaden.
