Torsten Rudeen
kärleks- och bröllopsdikter
SVENSK A FÖRFATTARE
NY SERIE
Torsten Rudeen KäRleKs- och bRöllopsdiKTeR
Utgivna med inledning och kommentarer av Lars Burman
SVENSK A VITTERHETSSAMFUNDET STOCKHOLM
2019
Kungl. Patriotiska sällskapet.
Utgivarens och huvudredaktörens arbete har understötts av Svenska Akademien.
Abstract
Torsten Rudeen, Kärleks- och bröllopsdikter. Utgivna med inledning och kommentarer av Lars Burman. (Torsten Rudeen, Poems on Love and Weddings. Edited with introduction and com- mentary by Lars Burman.) Skrifter utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet. Svenska förfat- tare. Ny serie, XLII+154 p. Stockholm. ISBN 978-91-7230-190-0
Torsten Rudeen (1661–1729) came from a comparatively humble background, but belonged to an influential group of Swedish academics and writers who went to school in Värmland and studied at Uppsala University. He was appointed poëseos professor at Turku (Åbo) University in 1692 and Superintendent (Bishop) in Karlstad in the fateful year of the battle of Poltava, 1709. By then he had contributed with royal panegyrics to the Kings Charles XI and Charles XII. He crowned his career as Bishop in Linköping.
Rudeen was a productive and appreciated writer of occasional poetry, especially during the 1680s, but his most notable contributions are his love poems, not least those to his wife Anna (1675–1695). These were not printed in his own time and have never previously been scholarly collected and edited, a reason why Rudeen today is less known.
This edition collects Rudeen’s poetry on love and matrimony. A total of 51 poems are in- cluded with variants and commentary. In the introduction his background and life path are presented, and the importance of the social networks for both his writings and career is un- derlined. The place of his love poetry in contemporary Swedish literature is discussed, as is his poetic immediacy of sentiments, unusual for the Swedish 17th century.
70 år efter författarens död löper ett verks upphovsrätt ut. I en vetenskaplig utgåva skyddar upphovsrätt också utgivarens inledning, kommentar, ordförklaringar och den etablerade tex- ten med utgivarens rättelser. Den som vill använda utgåvornas text för annat än sedvanliga citat kan höra av sig direkt till Svenska Vitterhetssamfundet.
© Lars Burman och Svenska Vitterhetssamfundet ISBN 978-91-7230-190-0
Svenska Vitterhetssamfundet Mariatorget 1c, 118 48 Stockholm www.svenskavitterhetssamfundet.se Sättning: Michael Ernst, Textassistans
Tryck: Bulls Graphics AB 2019
Innehåll
Förord
... IXInledning
... XITorsten Rudeens levnad
... XIX1600-talets kärleksdiktning
... XXIIIDe värmländska sociala och litterära cirklarna
... XXVMeter och melodi
... XXVIUtgåvans avgränsningar, disposition och dikternas datering
... XXVIIRudeen i forskningen
... XXIXTextkällor
... XXXIITextkritiska principer och exempel på varianter
... XXXIVKronologi över Torsten Rudeens levnad
... XXXVIKäll- och litteraturförteckning
... XXXVIIFörkortningar
... XLITorsten Rudeens kärleks- och bröllopsdikter
...1
Till Anna i liv och död
...3
1. På ett nöstblad
...4
2. På ett annat
...5
3. Öfwer en Tulipan
...6
4. Öfwer een lijten Tulipan
...7
5. Öfver en liten Tall som har växt genom hårda bärget
...8
6. På Calistes födelsedag. Sonnett
...10
7. ”Min hårda sköna är en stod af ijs och flinte”
...11
8. ”Min wackra hwij befaller Tu mig siunga”
...12
9. Öfwer Calistes Bild.
...14
10. På en Jungfrus födelsedag
...15
11. Visa. ”Såsom en bölja på den andra följer”
...16
12. ”Caliste, Jungfrurs Zir, och denna tidens heder”
...18
13. Á ma belle
...20
14. Á ma belle. om annan dag Påsk. Ao 1692
...22
16. Gravskrift över Annichen Brunell 11 juni 1695 24
17. Öfver sin första Hustru, Anna Brunell
...29
18. Elegia In obitum […] Annae Brunnelis
...32
19. ”Jag skämtar och qwäder”
...38
20. Conversioner af Hr Rålambs sorgewijsa
...39
Andra otrycka dikter om kärlek
...41
21. Qwinnokönets Kärlekswälde
...42
22. ”O Kiärlek, hvad ett allment rike”
...44
23. Råd för Friare
...46
24. Grafskrift öfver en Jungfru
...47
25. Graf-Skrifft öfwer Lisken Carlberg
...49
26. Een gilliares tröttsamma Siö-fart
...52
27. Bröllopz wijsa. ”Hela werden örlig förer”
...54
28. een annan Brölopps Wijsa. ”Fast Swärd och Spitz till plogbijl smijdas”
...56
29. Phoebus ok Frigga förlijkte
...58
30. Brudskrift öfver Hr. Assessor Svante Hasselbom och Jungfru Maria Broman d. 12 Aug. 1684
...63
31. ”Hvad tron I wäl, som älskog dela”
...66
32. Gifftkärs ok Astgrams Samtaal. Bröllopsskrift till Olof Hermelin och Helene Brehm 9 juni 1689
...67
33. Raillerie til M. Ol. Piscator
...72
34. pour Mons. Vigelius
...73
35. ”Så märken J, som Sorgen hafft”
...75
36. Brudwijsa öfwer Dionysius. d 13 Aug. då Solen trädde in i Jungfrun
...77
37. Emoot Kärlekz-hataren
...79
38. Brudskrift. ”Nu börjar solen från de heta blåmän wända”
...82
39. Om Obeständighet
...84
I samtiden tryckta bröllopsdikter
...85
40. Lars Alstrin och Christina Angerman 22 februari 1681
...86
41. Swante Skragge Simonsson och Anna Carlheim Bengtzdotter trettondagen 1687
...88
42. Johan Fernell och Maria Bratt 28 augusti 1687
...92
43. Oloff Ruuth och Brigitta Rolandh 29 september 1687
...94
44. Daniel Svedelius och Margareta Andersdotter Thermaenia 31 december 1688
...98
45. Olaus Piscator och Catharina Faxell 24 juni 1689
...100
46. Christian Kijhl och Brita Margareta Brunell maj 1691
...103
47. Christopher Påhlhammar och Maria Hoffman 28 december 1691
...107
48. Axel Lillie och Agneta Wrede 27 juni 1693
...109
49. Petter Heike och Anna Dahlström 1 december 1704
...113
50. Johan Diederich Grönhagen och Eva Sophia Giöthe 13 september 1708
...116
Tillägg
...119
51. Gravskrift över Margareta Rolandsdotter 7 november 1686
...120
Förklaringar av återkommande ord
...126
Kommentar
...129
Förord
Torsten Rudeen (1661–1729) är en i raden av begåvade värmlänningar från stormaktstidens slut. Denna samling av hans dikter om kärlek och äkten- skap kan ses om en del i ett större projekt som beskriver en litteratur med regionala rötter, men utvecklad genom studier i Uppsala och de nätverk som skapades där. Tillsammans med tre kamrater – Petrus Lagerlöf, Olof Hermelin och Gunno Dahlstierna – bildar Rudeen en lysande författargrupp i Konungens, Akademins och Litteraturens tjänst. De hamnade på olika platser i stormaktsriket: Uppsala, Estland, Finland och Pommern. Gunno Dahlstierna låter indirekt, och med barock konstfärdighet, floderna i de fyra universitetsstäderna – Uppsala, Dorpat (Tartu), Åbo och Greifswald – hylla de värmländska kamraterna. Detta sker i en strof i Kungaskald (1697), den karolinska tidens kanske främsta litterära verk:
Upp Sala Gammal Skald/ du Faar för alle Floder/
Där Swaner uti roo; af Lager-löf du bär En ädel Krans; upp moot din östan-Komne Broder/
Den Morgonrådnans Wänn/ som Åboor Finske Skiär:
Up Embek; har du ey för Swaner och söt Foder?
Som Snö-hwijt Hermelin din Swane-fiäder är.
Stämm Grips-åå och med in up uhr de tiocke Säfwar Och beena Säär dit Skiägg med blancke Silfwer näfwar.
Det är Torsten Rudeen som på de finska skären är Apollos, Auroras och Aura ås östankomne vän.
Det svenska 1600-talet kunde konsten att underdånigt tacka. Denna ut-
gåva hade inte kommit till utan stöd från personal på olika bibliotek och
Linköpings stifts- och landsbibliotek och inte minst Karlstads stadsbiblio- tek. Tack även till Svenska Institutet i Rom där grunden för utgåvan lades under några veckor i januari 2017. Det var också i Rom som arbetet avslu- tades ett år senare. Slutkontroller gjordes i Grez-sur-Loing sommaren 2018.
Särskilt vill jag naturligvis tacka kollegerna på Uppsala universitetsbiblio- tek. Carolina Redivivas samlingar och personalens kompetens slutar aldrig att förundra forskaren.
Ett varmt tack till Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala för ekonomiskt stöd till arkivresor, översättningar och tryckningsbidrag. För generösa bidrag till utgivningen tackas även Svenska Akademien och Kungl. Patriotiska säll- skapet. Tack till 1:e bibliotekarie, FD Krister Östlund som bistått med över- sättningar och granskning av latinet och universitetslektor Maria Schildt som satte mig på rätt spår i lösandet av en attribution. Tack till professor Hans Helander och det nylatinska seminariet i Uppsala där översättningarna av latinet behandlats. Professor Mats Malm har omsorgsfullt läst texten och bidragit med förbättringsförslag. Framlidne professor Dag Nordmark upp- märksammade mig på att en utgåva av Rudeens dikter planerades redan på 1770-talet, och docent Barbro Ståhle Sjönell hjälpte mig hitta den så kallade Sjöholmska visboken. Ett varmt tack även till Svenska Vitterhetssamfundet och dess huvudredaktör docent Petra Söderlund som ombesörjt att utgåvan blivit tryckt. Hon och FD Ljubica Miočević har granskat texten och bidragit till väsentligt ökad akribi och stringens. Min hustru docent Carina Burman har som alltid varit en kritisk läsare – även av kärleksdikter.
Rom – Uppsala – Rom – Grez-sur-Loing
18 augusti 2018
Lars Burman
Inledning
Han var en 31-årig nyutnämnd professor från enkla värmländska förhållan- den. Hon var tretton år yngre, men stod socialt över honom. Han hade varit hennes brors informator i det välbeställda borgarhemmet i Stockholm. Hon stod färdig att träda in i vuxenlivet som gift kvinna. De dikter han skrev vi- sar att detta lovade att bli något så ovanligt som ett kärleksäktenskap trots åldersskillnad och trots tidens skillnader i klass och kön. Det tycks ha haft förutsättningar att bli ett för 1600-talet ovanligt vänskapligt och respektfyllt äktenskap. Drygt två år varade det. Han var otröstlig när hon tjugo år gam- mal dog vid deras sons födelse. De dikter han då skrev förmedlar känslor på ett sätt som verkligen inte är typiskt för tiden. Magnus von Platen, kännare av den äldre svenska litteraturen, har med auktoritet slagit fast: ”Känslans äkthet i denna poesi kan inte betvivlas.”
1I en dikt skriven efter hustruns död drömmer sig Torsten Rudeen tillbaka till det korta äktenskapet med Anna Brunell och skildrar ett kamratäkten- skap där paret skriver dikt tillsammans, nojsar och rådgör om nödvändiga vardagsbestyr.
Vi tyckas vid ett bord tillsammans verser skrifva
Der du med dygdigt skämt ett hinder kärt mig g[ör]
Vi tyckes våra råd inbördes kärligt gifva
Om det som torftigt till vårt lilla hushåld hö[r] (nr 17) Samtidigt som Torsten Rudeens dikter förebådar 1700-talets varma senti- mentalitet är de fulla av det som i äldre litteraturhistoriskt språkbruk har kallats sensualitet. Här finns ett tydligt drag av kärleksträngtan och lycklig kroppslighet. Han är den naknaste av den svenska barockens fåtaliga kärleks- diktare. Han har inte Skogekär Bergbos intellektuella litteraritet, inte hel- ler Urban Hiärnes självcentrerade erotism. Skogekär Bergbos blick är den sömnlöse melankolikerns, Urban Hiärnes den cyniske erotikerns och Torsten Rudeens den längtande kärleks- och äktenskapsromantikerns.
1. von Platen, 1998–2000, s. 681.
samhet, även i utnyttjandet av de litterära schablonerna. Rudeen antar den petrarkistiska älskarens roll. Hans enda hopp är att den iskalla herdinnan skall förstå hans kärlek, åtminstone när han till sist har lagt näsan i vädret på grund av sina kärlekslidanden. Det vill säga den dag ”när hon en sådan verss får läsa på min sten | här somnad utan tröst Calistes dräng – – –” (nr 12).
Versbrevets roade mottagarinna fick själv lägga till rimordet ”Rudeen”. Allvar och skämt vävs samman, och läsaren märker hela tiden att Rudeen inte tyngs av schablonernas kappa, även om han är insvept i den. Repertoaren ger ho- nom redskap och inspiration, men han är inte dess slav.
Anna-dikterna har alltså en ton man inte är van vid. Den är direkt, lätt- sam och till och med ironisk. Dikterna leker tryggt med känslorna. Det är inget av Höga Visans poesi, inget av petrarkismens tragiska stilisering, inte heller anti-petrarkismens ofta misogyna och cyniska hållning. Om man inte kände till författarens djupa litterära bildning skulle man ibland kunna lu- ras kalla dem naiva.
Att Torstens djupa förhållande till första hustrun var välkänt i samtiden framgår ännu i Johannes Ihres stora begravningsskrift över Rudeen 1729. Om Åbo-tiden nästan fyrtio år tidigare skriver Ihre:
Han verkade lycklig vår Rudeen, jo
han var det, men bara om hon var närvarande.
Ty hon saknades honom, Brunell var den enda som kunde göra honom lycklig.
2(Översättning Krister Östlund)
Vid sidan av Anna-poemen är Rudeens övriga dikter om kärlek mer förutsäg- bara, i synnerhet bröllopsdikterna. Även om dessa följer de samtida model- lerna hör de ändå till tidens bästa. Trots repertoarkaraktären hos 1600-talets tillfällesdiktning är litteraturarten högintressant. Med en lycklig formulering skriver Kurt Johannesson om tillfällesdiktningen att den ger ”en minsta ge- mensamma nämnare till seklets livssyn”.
3Den dominerande delen av Rudeens dikter om kärlek är just bröllops- dikter. Elva tryckta sådana har kunnat identifieras, och i denna volym finns ytterligare ett drygt dussin som säkert eller nästan säkert framförts vid bröl-
2. Ihre, 1729, s. 27 f. Visus erat felix Noster RUDENIUS, immo, | Si tantum praesens Anna fuisset, erat.
| Haec etenim deerat votis: BRUNELLIA Nostrum, | Quae valuit laetum reddere, sola fuit.
3. Johannesson, 1963, s. 122.
lop i bekantskapskretsen, men som inte tryckts, eller där trycket inte har identifierats eller bevarats. Liksom andra tillfällesdiktare skrev Rudeen ibland anonymt, under pseudonym eller i annans namn. I den här utgåvan har ett anonymt tryck kunnat knytas till Rudeen, men det finns säkert fler.
Bröllopsdikterna tillhör alltså den väldiga kategori som brukar kallas till- fälleslitteratur, det vill säga skrifter tillkomna för betydelsefulla tillfällen i li- vet. Dominerande är bröllop och begravningar. Vid viktiga bröllop kunde en rad skrifter lämnas fram, och ibland var dessa skrivna av fattiga studenter som hoppades på ekonomiskt utbyte av sitt skrivande.
4Vanligare var nog att släktingar – företrädesvis yngre sådana – och vänner skrev. I den mån det fanns söner i huset som hade informatorer, spelade dessa en viktig roll. För informatorn och andra uppåtsträvande studerande med svaga ekonomiska resurser, var tillfällesdiktningen ett sätt att visa social och vitter kompetens.
En välskriven begravnings- eller bröllopsdikt kunde således fungera som me- riteringshandling.
Rudeens bröllopsskrifter liknar alltså genren i övrigt. Det äkta parets fö- reträden lyfts fram. Kvinnan hyllas särskilt för förstånd, kyskhet, dygder och skönhet. Rudeen letar gärna efter en mer eller mindre originell ingång: den åldrande Sköna Helena (nr 46), berättelsen om den ituhuggna ålen som fort- sätter att sprattla i fåfänga försök att förenas igen (nr 43) eller ett samtal mel- lan en som hatar och en som älskar kvinnor och äktenskap (nr 32). Inte sällan skildras djurens parningslekar och hur naturen behärskas av kärlekslängtan.
Rudeen har skrivit några av 1600-talets finaste vårskildringar.
Hiertans lust! Sij wårens Dotter Hur hon kläder Landet opp/
Skogen nylig baar ok blotter Täkker Hon frå tåå til topp.
Slättar/ Daalar/ Lundar/ Ängiar
4. Ett intressant exempel ger begravningen 1697 av den knappt 36-åriga friherrinnan Brigitta Cron- hielm. År 1698 trycks i samlad form ett stort antal texter som under titeln Epitaphia Laudesque [...]
rimligen redan tryckts/framförts/överlämnats i samband med själva begravningen ett år tidigare. Tor- sten Rudeens separattryck från 1697 är exempelvis bevarat. Förutom Rudeen bidrog i samlingstrycket de värmländska vännerna Olof Hermelin och Petrus Lagerlöf, och dessutom Andreas Stobeus. Därmed hyllades Cronhielm av vältalighetsprofessorer från Åbo, Dorpat, Uppsala och Lund. Till dessa skall läg- gas latinpoeten och kungliga translatorn Magnus Rönnow, den italienska språkmästaren Antonio Papi, en väninna till den döda som bidrog med en sonett på tyska, Sophia Elisabet Brenner och Lars Fornell.
Trycket finns i UUB.
Stobeus gestaltar för övrigt hur de poetiskt verksamma vännerna samlats i Stockhom för att sörja Cron hielm. Liksom i Dahlstiernas Kungaskald sker detta genom att utnyttja de floder som flyter genom de svenska akademiska städerna. Helander, 2004, s. 550 f.
Där på Pijgor/ där på Drängiar
Sängiar ok sin Leek-wall haa. (nr 45)
Rudeens bröllopsdikter innehåller ofta försäkringar om hur en lång tids kär- lek nu äntligen får sin belöning och att paret skall få njuta lycka och framgång tillsammans. Ofta slutar både han och hans samtida sina brudskrifter med an- spelningar på bröllopsnatten och förhoppningen att paret snart skall få barn.
Men om de tryckta bröllopsdikterna visar de socialt godtagna normer- na för kvinnors och mäns relationer, finns några otryckta dikter av Rudeen som rör sig utanför det helt accepterade. Dit hör exempelvis ”raljeriet” till prästkollegan Olof Piscator, fullt med metaforiska sexskämt (nr 33). Det som inte kunde tryckas förefaller ändå ha framförts utanför tryckets offentlighet.
Vill man komma lite närmare 1600-talets verklighet skall därför den tryckta bröllopsskriften till Piscator (nr 45) läsas tillsammans med skämtdikten (nr 33), som här trycks för första gången. Båda skrevs för samma tillfälle, och är likadant byggda metriskt och strofiskt. Kanske skämtdikten helt enkelt skall betraktas som bröllopskvädets sista strof. Gränsdragningen mellan vad som kunde och inte kunde tryckas är svårstuderad men intressant, och det hör till saken att raljeriet till Piscator strukits över med tjocka bläckstreck i Rudeens egenhändiga manuskript. Litterära smakskiften, författarens ålder samt so- ciala position avgjorde vilka poetiska avkommor man erkände.
Tryckta bröllopsdikter kunde som bekant vara rejält frispråkiga, men nå- gonstans gick en gräns. I Rudeens dikt som börjar ”Hela Werlden örlig förer” (nr 27) är liknelsen mellan kärlek och strid så detaljerat utförd att eftervärlden inte förmått sig trycka tre av stroferna. Om dikten någonsin trycktes i samtiden är inte känt. Trycket har i så fall inte överlevt. Men det tycks rimligt att gränserna kunde tänjas när dikterna inte skulle tryckas, och för mig förefaller det möjligt att denna brudskrift kunde framföras muntligt vid ett 1600-talsbröllop.
Bland de Rudeen-dikter som aldrig tidigare tryckts är den mest säregna
ställd till studentkamraten Sven Vigelius (nr 34). Kanske skrevs den för hans
bröllop med Sara Iser 1689. I så fall kan en modern läsare tycka att det är både
stötande och obegripligt att prästen Rudeen skriver en så fritt hållen dikt till
en av de bästa vännerna, i all synnerhet när denne gifter sig med dottern till
Rudeens beundrade lärare Johannes Iser. Dikten skildrar nämligen hur den
personifierade mödomen sörjer sitt öde efter bröllopsnatten. På ett märkligt
sätt blir dikten såväl en traditionell maskulin fascination av oskuldens avläg-
gande som en betraktelse över kyskhet och dygd. Den kan alltså sägas vara en ”morgongåva” till brudparet, och den personifierade mödomen uttrycker inte bara sin sorg över att ha ställts åt sidan utan avslutar med att tillönska brudparet ett rikt och lyckligt liv. När detta är sagt måste det tilläggas att det inte går att utesluta att dikten tillkommit långt tidigare, helt enkelt som en studentikos eller till och med satirisk övning i bröllopsgenren. 1600-talets ironier och dubbelheter är idag svåra att genomskåda, men för en modern läsare finns en genuin och stilstark ton även i de frispråkiga dikterna.
I den här volymen samlas Rudeens dikter om kärlek. De flesta är upp- vaktningsdikter eller bröllopsdikter. Jag har emellertid också tagit med någ- ra begravningsdikter, bland annat de hjärtskärande dikterna över hustrun Anna (nr 16 och 18). Men ytterligare några har inkluderats (nr 24, 25 och 51).
De förenas av att handla om kvinnor, och vad som gjort dem älskansvärda.
Dessa dikter fångar livets korthet och kärlekens vanskliga villkor. Någon av dem förebådar till och med en smula av Bellmans ton och teknik. En grupp unga män står i en dikt samlade vid en för oss okänd flickas grav och sörjer skönhetens död:
Men, Stallbrör, kunnen I väl utan ömkan se, De kinder blekna bort, som förr likt rosor lyste;
Den andeport, som förr så kostligt purpur hyste Åt en så ovärd hy sig öfvervunnen ge.
De faklor tyna af, som gjort vår blod så va[rm]
Den tungan bunden, som så har af honung flu[tit]
Det bröst, som fordom har så mycken dygd inslut[it]
Nu hysa annat ej, än döden i sin barm (nr 24)
Den okända jungfrun i Rudeens dikt vilar inte så långt från den döda styr- mansdottern Gretgen i Fredmans epistel 65.
Torsten Rudeens begravningsdikter över kvinnor är för övrigt ett kapi-
tel för sig och vore värda en närmare undersökning. Anmärkningsvärt är
att nästan hälften av de uppemot femtio begravningsdikter Rudeen skrev
är ägnade kvinnor. Ofta sticker Rudeen ut i gravdiktningens förutsägbara
landskap. När Catharina Westman begravdes i Stockholm 1689 bidrog han
med en kort, cirkelkomponerad och känslostark dikt, som inleds med en be-
traktelse över den döva, blinda och hjärtlösa döden. Eftersom begravningen
skedde vid midsommartid passar det väl att sommaren får pråla i sitt ”faagra
Sommar-Plagg”, men att solens heta fålar snart ”Slickat af dess Mårgon-
Dagg” och rosorna faller. Det är den bortgångna kvinnan själv som talar i
sidiga glädje och kärlek.
Gud har om min Lykka wakat Till stoor Treefnad i mitt Boo;
J mitt Echta-Stånd iag smaakat En så sööt ok liuflig Roo/
At den kwinna leetas lär Som sin Man mehr hållit kär/
Mehra älskad af sin Maaka.
5Det finns flera bevarade porträtt av Torsten Rudeen. Han gjorde nämligen en vacker karriär. Inget av dessa porträtt återges här, eftersom läsaren inte skall tänka sig honom som en vördig och politiskt erfaren biskop, märkt av tunga plikter under decenniers ämbetsutövning i krigstid och under nödår. Nästan alla dikter som trycks här skrevs under 1680- och 1690-talen av en ung man mellan tjugo och trettiofem år gammal, uppfylld av längtan och förhopp- ningar, och ännu inte fullt ut en del av Karl XI :s och Karl XII :s maktapparat.
Det är den mannen som träder läsaren till mötes med ovanlig klarhet. Att han inte har en mer framträdande plats i litteraturhistorien beror på att hans verk inte samlats och utgivits, och därmed inte fått en plats på forskarnas re- ferenshyllor. I Samuel Älfs handskriftssamling i Linköping formulerar sig en av Älfs korrespondenter på följande sätt, när han vid 1700-talets slut skickar samlaren en avskrift av Rudeens svenska dikt till den bortgångna hust run (nr 19): ”Torde hända den ej är bekant. Alldrig tryckt; hvaraf jag märker, att få nu veta tala om Henne; men var i seculi början det yppersta man sett.”
Citatet säger något både om Rudeens storhet i samtiden och om hur snabbt en epoks bästa dikter kan glömmas.
På ett sätt ger den här utgåvan en missvisande bild av Rudeen som dik- tare. Här möter vi honom i ett ljust mellanspel i den svarta verklighet som var den svenska stormaktstiden. Hans tryckta begravningsdikter var mång- dubbelt fler än hans bröllopshyllningar, och på hemmafronten under det stora nordiska kriget 1700–1721 fick han se mer än nog av lidande, svält, fattigdom, våld och död. Det har påpekats att Rudeen är den av samtidens diktare som särskilt ofta återkommer till antikens föreställning om de fyra världs åldrarna.
6Efter guldåldern har världen gradvis blivit sämre och Rudeen
5. Rudeen, 1689. Citerat tryck finns i Palmsk. 391.
6. Fehrman, 1952, s. 294 f.
skriver om samtiden som ”dessa järne-tijder”. Det är inte bara människo- livet som är kort och fåfängt; världen stupar mot sin undergång. Vi lever i en mundus senescens – en åldrande värld.
Förgängelse och död är de egentliga huvudtemana i det mesta av den svenska litteraturen före romantiken. Därför är man tacksam för varje stund i en solbelyst glänta.
Torsten Rudeens levnad
Rudeen föddes 9 mars 1661 i Lysvik, som ligger på östra sidan av Övre Fryken i Värmland, bara några mil norr om Sunne och Mårbacka. Hans far Håkan (Haquinus) Rudenius (1613–1697) var bondson. Efter Uppsalastudier i vux- en ålder hade fadern prästvigts 1658, och utsågs samtidigt till komminister i Lysvik. Utnämningen underlättades säkert av att han gifte sig med sin före- trädares änka, Christina Falk (1635–1700). Håkan köpte en gård vid Fryken, men uppenbarligen var hemmet inte särskilt rikt. Flera gånger på 1670- och tidiga 1680-talen var Håkan Rudenius som präst inblandad i undersökningar av häxeri, och ett viktigt vittne i dessa var hans egen piga Ingeborg. Flickan var några år yngre än sonen Torsten och kunde bland annat berätta att Torstens syster Anna tagits med till Blåkulla. Ingeborg berättade också att hon själv be- sökts av övernaturliga varelser och att dessa en gång skrämdes bort när Torsten Rudeen kom springande genom fähuset på jakt efter en tupp.
7År 1670 började Rudeen i Karlstad skola, som vid denna tid hade mycket gott rykte. Sjutton år gammal gjorde han som så många andra präst söner med tillräcklig studiebegåvning och skrev in sig vid Uppsala universitet.
Detta skedde 30 augusti 1678. Ungefär samtidigt kom två andra poetiska be- gåvningar till Uppsala. Båda skrevs liksom Rudeen in vid Värmlands nation:
Olof Hermelin och Gunno Eurelius (senare adlad Dahlstierna). Tillsammans med den något äldre landsmannen Petrus Lagerlöf, som redan etablerat sig i Uppsala, skulle de komma att utgöra en säregen och framgångsrik vänkrets av värmländska poeter, huvudsakligen verksamma på 1680- och 1690-talen.
Landskapet Värmland var således en litterär stormakt långt före såväl Tegnér och Geijer som Lagerlöf och Fröding.
Rudeens dåliga ekonomi gjorde att studierna drog ut på tiden. Som så många andra fick han skaffa sig inkomster som informator. Magnus von Platen antar att han också skaffade extrainkomster genom att författa till-
7. Edestam, 1968, s. 243 f.
livsviktiga för fattiga studenter, i synnerhet om de som Rudeen inte hade stipendium. Två välgörare tackas särskilt i Rudeens första akademiska av- handling 1688, dels Johannes Iser och dels Christoffer Brunell. Rudeen var informator för bådas söner.
9Iser hade varit Rudeens viktigaste lärare i sko- lan i Karlstad, och kanske tyder det på särskilt förtroende att denne lysande skolman anförtrott Rudeen sin egen sons uppfostran. Ännu viktigare för Rudeens framtid och författarskap var den andre välgöraren, stadskommis- sarien i Stockholm Christoffer Brunell (1643–1704), kyrkoherdeson bördig från Brunskog i Värmland. Det var nämligen i den familjen som Rudeen skulle träffa Anna Brunell (1675–1695).
10Familjen Brunell var alltså betydelsefull för Rudeen. Christoffer Brunells hustru och Rudeens blivande svärmor hette Christina Neüberg (?–1703).
Hon var dotter till en major. När Rudeen blev bekant i familjen är oklart.
Det måste i alla händelser ha skett före 1688 då Annas bror Nils beskriver sig som Rudeens lydige discipel.
11Nils Brunell (1673–1734) hade i maj 1683 skrivits in som tioåring vid Uppsala universitet, och det är inte omöjligt att Rudeens informatorsuppdrag började redan då.
12År 1686 står den tretton- årige Nils Brunell som författare av en mycket välskriven dikt, tryckt inför Margareta Rolandsdotters begravning, och liksom Hanselli håller jag det för troligt att det är Rudeen som är den egentlige författaren (nr 51). Unga gos- sar i bättre förhållanden fick ofta hjälp när de skulle stoltsera i tryck, och fö- reträdesvis fick de den hjälpen just av sin informator. Eftersom Rudeen så- ledes tycks ha varit knuten till familjen Brunell redan i mitten av 1680-talet eller dessförinnan, bör han alltså ha känt sin blivande hustru Anna redan när hon var barn. I maj 1691 skrev Rudeen en bröllopsdikt under eget namn när Anna Brunells storasyster Brita Margareta gifte sig. Han var på väg att mer och mer bli en del av familjen.
Vid sidan av informatorskapet för Nils Brunell och Johannes Iser, håller jag det för möjligt, kanske till och med troligt, att Rudeen också var infor-
8. von Platen, 1998–2000, s. 678.
9. Hultin, 1902, s. 31 f.
10. I Rudeens 1695 tryckta latinska elegi över hustrun (nr 18) uppger författaren i sjunde versen att hon dog knappt 18 år gammal: ”Cum vix dum sextam trieterida vita replerat”. Uppgiften är svårförklarad.
Alla andra källor anger henne som född 1675.
11. Detta sker i Rudeens tryckta avhandling och den femtonårige Nils bidrar här med en dikt, som han kanhända skrivit själv. Säkert är det dock inte.
12. Nils gjorde en ämbetsmannakarriär och adlades 1719 under namnet Örncrona.
mator någon tid för Elias Roland, son till den rika borgaren i Stockholm Roland Eli(a)eson (1640–1706). År 1687 skrev Rudeen en anonym bröl- lopshyllning till en annan av Rolandsdöttrarna, Birgitta, och i samma tryck återfinns en poetisk hyllning undertecknad av Elias (nr 43). De många litte- rära trådarna pekar mot att Rudeen hade en relation till den framgångsrika familjen Roland/Elieson.
13Åren 1691 och 1692 var händelserika. Rudeen promoverades till magister i december 1691 efter att ha försvarat sin pro gradu-avhandling 24 november samma år. Efter mer än tio år i Uppsala hade karriären tagit fart. Han utsågs till poëseos professor vid Åbo akademi 18 februari 1692 och kunde fira bröl- lop med Anna i Stockholm 6 september samma år.
14I pro gradu-avhandlingen 1691 tackas en beskyddare som socialt står långt över värmländska prästfamiljer och borgerskapet i Stockholm – greve Fabian Wrede av Östanå.
15Den framstående ämbetsmannen Wrede var redan på god väg att bli en av landets absolut mäktigaste och rikaste män. Han var kungligt råd och president i Kammar- och Kommerskollegium. Det är inte omöjligt att han varit Rudeen behjälplig i karriären. Relationen bekräftas av att Rudeen skrev en bröllopshyllning när Fabians dotter Agneta gifte sig 1693 (nr 48).
Som akademiker anses Rudeen ha haft en gynnsam inverkan i Åbo. Han stod för moderna idéer och var bland annat den som införde svenska som orationsspråk. Andra språk än de klassiska var annars illa sedda i akademiska sammanhang. Det har påpekats att flera av de professorer som befordrade den akademiska svenskan, exempelvis Rudeen och Lagerlöf, också skrev dikt på svenska.
16I en hektiskt nationell tid förenades rimligen de bästa språk- männen av intresset för hur modersmålet kunde komma till litterär använd- ning. Hela renässansen är fylld av exempel på hur nationella litteraturer trä- der fram som en följd av den politiska utvecklingen.
Vid sidan av sin akademiska verksamhet var Rudeen från 1699 kyrko-
13. Banden stärks ytterligare av en välskriven tryckt begravningsdikt över Anna Maria Roland 16 juni 1689, undertecknad av Torstens bror A[nders] Rudeen (1665–1694). Den liknar i stilen Torstens grav- skrifter, men är säkert skriven av brodern, som vid detta lag hade varit student i Uppsala i fyra år.
14. Tre år efter sin hustrus död, 1698, skrev Rudeen en latinsk hyllningsdikt till svågern Nils när den gamla eleven 1698 la fram en akademisk dissertation.
15. Rudeen, 1691. På UUB finns intressant nog varianttryck av Rudeens dissertation. Ett exemplar sak- nar dedikationen till Wrede.
16. von Platen, 1954, s. 89. Till värmlänningar som inför svenskan vid akademierna kan förutom Ru- deen och Petrus Lagerlöf även studenten Erland Hofsten räknas. Redan 1677 föredrog han en ambitiös passionsdikt på svenska för sina kamrater i Uppsala. Se Lars Burmans inledning till Hofsten, 2014, s. 20 f. och där anförd litteratur.
teologie professor skedde 1706, och han blev då domprost och kyrkoherde i svenska församlingen i Åbo och Nummis. Tydligen lärde han sig finska för att kunna sköta sina olika församlingsuppdrag. Han skall till och med lärt sig språket så väl att ”han sina embets Syslor uti samma Språk uthan hinder kunde förrätta”.
17Hans karriär i den östra rikshalvan varade drygt femton år, och Rudeen upplevde Åbo såväl under de sista fredsåren under 1600-talet och under början av det stora nordiska kriget. Redan 11 juni 1695 miste han sin hustru Anna, men gifte om sig sommaren 1696 med Magdalena Wallwik (1672–
1755), tidigare hovfröken. I första äktenskapet föddes en son, som fick mor- faderns namn Christoffer och blev kavalleriofficer. I det andra fick Torsten och Magdalena inte mindre än 14 barn. I och med det andra äktenskapet slutar Rudeen att skriva kärleksdikter. Kanske äktenskapet med Magdalena också förklarar varför Rudeen inte tycks ha varit angelägen om att sprida sina dikter till Anna i tryckt form. Inte kan detta heller ha blivit lättare när prästkarriären inleddes vid seklets slut.
Precis som för många samtida är Rudeens litterära skrivande något som främst hör till ungdomen. Diktningen om kärlek upphör med hustruns död 1695 och nästan all hans vittra produktion tillkom innan han 1709 lämnade Finland. Med tilltagande ålder och social betydelse var det inte bara mindre lämpligt att publicera sig litterärt. Det som trycktes skulle dessutom ägnas tillräckligt värdiga ämnen, gärna fosterlandet och dess härskare. Det litterära verk som därför är Rudeens mest ambitiösa är Finska Helicons underdånige fägne-sånger öfwer the twänne stormächtigste konungars [...] födelse-dagar. Det omfattar två versorationer över Karl XI och Karl XII hållna i Åbo 1696 och 1702. De 38 sidorna trycktes tillsammans i Åbo 1704.
Ödet ville Rudeen väl och han utsågs till superintendent (motsvaran- de biskop) i Karlstad 11 mars 1708. Ämbetet tillträddes i juni 1709. Han slapp därmed se de ryska härjningarna i Finland och uppleva universitetets stängning under den stora ofreden. Samma månad som Rudeen tillträdde i Karlstad stod det förödande slaget vid Poltava, då sjutusen soldater miste livet på svenska sidan. Bland dessa fanns med stor sannolikhet Rudeens vän Olof Hermelin, som verksamt hade hjälpt Rudeen till ämbetet i Karlstad.
18Hermelin hade gjort en hisnande karriär och fungerat som Karl XII :s pro-
17. Rhyzelius, 1729, s. 47.
18. S. Olsson, 1953, s. 283 och 543.
pagandaminister. Han lär efter slaget vid Poltava ha avrättats på tsar Peters order. Rudeens tid som superintendent var framgångsrik men slitsam. Även Värmland gränsade mot det fientliga utriket. Det har ofta påpekats att un- der tiden som superintendent i Karlstad ägnade Rudeen stor omsorg åt Värmlandsfinnarna i landskapets norra del.
Rudeen var riksdagsman för prästeståndet under 1710- och 1720-talen.
Han utsågs till biskop i Linköping från 24 september 1716, och tillträdde på sommaren följande år. I ärkebiskopens frånvaro fungerade han som präste- ståndets talman vid riksdagarna 1723 och 1726–1727. Han fick den ovanli- ga hederstiteln teologie doktor 19 mars 1719, och kort därefter adlades hans barn för faderns förtjänster och tog namnet Rudenschöld. Att Rudeen var en gunstling hos drottning Ulrika Eleonora bidrog säkert till framgångarna.
Vägen från det enkla komministerhemmet i Lysvik hade varit lång och han blev äldre än de flesta av sina generationskamrater. Från en av de främ- sta bänkarna fick han följa flera av de mest dramatiska händelserna i svensk historia. Den 9 september 1729 avled han i en ålder av 67 år. Begravningen blev en stor händelse i Linköping.
Anekdotiskt kan tilläggas att Torsten Rudeen var Magdalena Ruden- schölds farfar – Magdalena som genom sin omtalade kärleksaffär med Gustaf Mauritz Armfelt skulle bli en av den gustavianska tidens mest omtalade per- soner.
1600-talets kärleksdiktning
Kärlek stod rätt lågt i litterär status under renässansen, även om det ansågs
önskvärt att en ung adelsman skulle kunna foga samman en elegant dikt till
sitt hjärtas dam. Verkligt sublim diktning skulle ägnas hjältar, storpolitik
och Gud. Vardagens glädjeämnen och bekymmer hörde hemma långt ner
i genre hierarkin. Det är inte för inte som kärlekslandskapet på 1600-talet
befolkades av herdar och herdinnor. Det fria och naturnära liv som dessa
ansågs leva är motsatsen till kungarnas och hjältarnas högstämda och regel-
styrda tillvaro. När detta är sagt skall det också betonas att dikter om kär-
lek gärna lästes och sjöngs, såväl i de högre stånden som i folkligare sam-
manhang. Petrus Lagerlöfs populära Elisandra-visa är ett bra exempel, och
åtminstone en av Rudeens dikter (nr 19) spreds som skillingtryck. I detta
tryck från 1728, året före Rudeens död, ingår visan om hans bortgångna
hustru utan författarangivelse och som en av tre dikter om kyskt och dyg-
Magnus von Platen har understrukit hur schablonmässig och kyligt ef- fektsökande den svenska kärlekslitteraturen var. ”I den diktning, som vi an- ser vara känslans uttrycksform par préférance, gör sig i äldre tid känslan på- fallande sällan förnimbar.”
20Han gör tre undantag: Skogekär Bergbo, Urban Hiärne och Torsten Rudeen.
Orsaken till att den ”galanta” diktningen så ofta ser ut som den gör är att den syftar till att visa författarens förmåga till elegant hövisk etikett.
Dikterna döljer enligt von Platen social karriärvilja och en ”nyktert förnuftig önskan att göra ett gott parti”.
21Han påminner också om att ”erotisk lidel- se” var en känsla som sällan skildrades och som fördömdes som omoralisk.
Kärlekens lägsta grad är den djuriska lusten, som riktas mot fysisk kärlek och ytlig skönhet. Den andra av kärlekens tre grader var den mänskliga kärle- ken, styrd av viljan och förnuftet. Detta innebär att resonemangsäktenskap betraktades som etiskt högre än kärleksäktenskap. Högst stod den andliga kärlek som riktades mot andlig skönhet.
22Det är uppenbart att Rudeen i sina dikter försöker balansera de olika kärle- karna. Han betonar den inre, kyska skönheten, men är samtidigt tydligt be- rörd av det fysiska. von Platen påpekar att i tidens galanterier talas det stän- digt om passionen som skall vara för evigt men aldrig om äktenskap. Och ”i bröllopsdikten talas nästan alltid om äktenskapet, men sällan om kärleken”.
23Rätt ofta överträder Rudeen dessa gränser, särskilt i dikterna till Anna. Dessa är uppenbart något annat än litterära hantverksprov, även om de lånar mycket från den stora petrarkistiska tradition, som har sin främsta svenska företrädare i Skogekär Bergbo.
24Det märkliga är att Rudeen skriver lyckligt och obesvärat om kärlek i en europeisk litterär tradition som normalt förutsätter att kärle- ken inte bara är full av lidande utan också olycklig till sin natur.
19. Nyåhrs-Gåfwa Under en Vngdoms Regel Af Budorden Uti en WISA/ Kom tu Yngling tig till fromma [...]
(u.o. 1728). Exemplar i UUB, signum Sv.avd. Z-m. Poet. saml. 15. Först i det åttasidiga trycket finns en förmanande dikt av sign. ”En Ungdoms Wän” om tolv strofer, skriven över de tio budorden. Därefter följer Rudeens dikt och efter denna en sexstrofig dikt som inleds: ”EN sargad siäl här kräler fram”.
Hultin hänvisar till trycket i Hultin, 1902, s. 270.
20. von Platen, 1954, s. 258.
21. Ibid.
22. Ibid.
23. Ibid.
24. Om Skogekär Bergbo och petrarkismen se särskilt Burman, 1993a, s. 35–70. Jfr Burman 1990 och 1993b. Om tidens kärleksdiktning se också Burman, 2002.
de värmländska sociala och litterära cirklarna
Rudeens liv och verksamhet påminner om att de geografiska regionerna hade en helt annan betydelse i äldre tid. Stiftsindelningen bestämde hur vanligt folk administrerades, och kyrkoherden representerade inte bara den andliga utan också den världsliga makten. Utbildningsväsendet var nära knutet till kyrkan. Gymnasierna låg i stiftsstäderna och biskopen fungerade in i mo- dern tid som deras övervakande eforus.
När eleverna kom till universitetsstäderna skulle de tillhöra en student- nation, och dessa stämmer ganska väl överens med stiftsindelningen. Värm- länningar och dalslänningar skrevs in vid Värmlands nation och hade nor- malt känt varandra från skolan i Karlstad. Prästsönerna var många, och majo- riteten av de studenter som promoverades till magistrar blev själva präster.
De svenska studentnationernas betydelse har inte utforskats tillräckligt, men det är uppenbart att de spelade en viktig roll för nätverksbyggande, so- cialt stöd och intresseutveckling.
25Nationerna var länge formellt förbjudna, men med två beslut 1663 och 1669 tog Uppsalaprofessorerna skeden i vacker hand och gjorde dem istället obligatoriska. Samtidigt såg de till att någon ur deras egna led utsågs till inspektor vid varje nation. Motsvarande skedde vid rikets övriga universitet. Inspektorerna ledde de akademiska övningar som var centrala i nationens liv, och de fungerade ofta också som beskydda- re för sina landsmän i den fortsatta karriären. Petrus Lagerlöf blev inspektor för värmlänningarna 1684 och kvarstod som sådan till sin död 1699. Det är symptomatiskt att Torsten Rudeen la fram sin avhandling pro exercitio 1688 med just Lagerlöf som preses, det vill säga som ordförande och stöd vid dis- putationen. Själv blev Rudeen med tiden inspektor för bland andra värm- länningarna, östgötarna och ångermanlänningarna i Åbo.
26Bevarade nationsprotokoll i Uppsala visar att Lagerlöf på 1680-talet in- spirerade sina landsmän till studier av romerska författare, och att de små studentkotterierna fungerade som vittra samhällen.
27Det var närmast obli- gatoriskt att bidra med hyllningsdikter i de närmaste kamraternas avhand- lingar, och man höll gärna orationer både vid stormöten (landskap) och vid andra tillfällen. Ett drygt år innan Rudeen kom till Uppsala framförde till exempel värmlänningen Erland Hofsten en stort upplagd passionsdikt för
25. Om nationernas betydelse som vältalighetsmiljöer se Burman, 2013.
26. Han var också inspektor för studenter från östra Finland (Austro-Finlandi) och så småningom ock- så för den botniensiska nationen.
27. Burman, 2013, s. 61 ff. och passim.
egna nationens heder var viktig och identitetsskapande. Det är uppenbart att de regionala nätverken var betydelsefulla i de enskilda studenternas fort- satta karriärer.
Torsten Rudeen är ett gott exempel på hur studentnätverken och den regionala hemhörigheten spelade roll i karriären. Den stora majoriteten av namn som dyker upp som mottagare av hans tillfällesdikter under tiden fram till Åboprofessuren är värmlänningar. Hans lärare Johannes Iser var värm- länning, hans patron och svärfar Christoffer Brunell kom från Brunskog.
Studentkamraten Olof Hermelin från Filipstad utverkade Rudeens utnäm- ning till superintendent i Karlstad. Värmländska präster och den lokala över- heten av bruksägare och bergsmän dominerade länge hans sociala värld.
Det har redan nämnts att Rudeen tillsammans med Hermelin, Eurelius- Dahlstierna och Lagerlöf utgjorde en viktig och framgångsrik värmländsk författargruppering. Bland annat är de viktiga för svenskans allt starkare ställning i litteraturen. Nycklarna till denna blomning är flera. Gruppen förenas av en relativt enkel bakgrund som krävde att de visade upp sin be- gåvning. Skolan i Karlstad hade lagt grunden till deras intresse för språk och litteratur. Johannes Iser var tydligen en strålande lärare. I Uppsala utövade sedan Petrus Lagerlöf sitt alldeles särskilda inflytande. Rudeen är alltså inte en solitär, utan en av flera begåvade författare framvuxna i en särskild social miljö där litteraturen blev både en karriärväg och ett glädjeämne.
Meter och melodi
Rudeen var liksom sina värmländska diktarkamrater uppenbart intresserad av meter och rytm. Hans vers är mycket säker, och ytterst sällan tycks det ens i avskifterna ha smugit sig in fel i den svenska metern. Rudeen kan mycket väl ha varit närvarande vid Petrus Lagerlöfs omtalade kollegier om svensk metrik 1685, den första gång då svenska användes i Uppsala som undervis- ningsspråk. Men även utan Lagerlöfs inverkan stod frågor om meter och rytm högt på dagordningen. Metriken var ett hantverk som skulle vårdas, och Rudeen blev ju också professor i latinsk diktning i Åbo. Han var intres- serad av strofbyggnad, och arbetade gärna med pregnanta kortverser. Flera gånger (nr 8 och 20) använder han en strof om fem femfotade jambiska ver- ser som följs av en dubbeljamb. I de två små dikterna (nr 1 och 2) om Caliste
28. Hofsten, 2014.
som nystar tråd används taktfasta trokéer som ger eftertryck och en ton av envis längtan. Rudeen har också skrivit sonetter, varav en riktats till Caliste (nr 6). Han har påståtts ha varit den första att skriva sonetter i Finland, men detta är inte korrekt. Dock visar strofvalet hans ambitioner i den svårbemäst- rade Petrarca-traditionen.
Många av kärleksdikterna kallas ”Visa” och inte minst därför är det uppen - bart att åtskilliga har varit avsedda att kunna sjungas till populära samtida melodier. Några melodiangivelser har jag emellertid inte funnit i handskrifts- materialet, och även om det skulle gå att identifiera möjliga dansmelodier till exempelvis ”Gavotte de l’amour” (nr 15) har detta inte gjorts. Muntligheten i 1600-talets diktning har ändå gått förlorad, och att dikternas sjungbarhet är svår att förmedla understryker ytterligare avståndet i tiden. Dock är det viktigt att betona Rudeens rytmiska förmåga. Hans sorgedikt över hustrun är ett gott exempel, där parrim varierar med alternerande rim, och jamber och anapester skapar en snabb framåtrörelse.
Min suckar iag dämpar, Doch huru iag kämpar
Min ögon sidst lär Med tårar undgälla:
Se stormande währ Tillfredz sig eij ställa,
För’n dropparna små Uhr skyarne gå. (nr 19)
Utgåvans avgränsningar, disposition och dikternas datering
I utgåvan har samtliga kända kärleks- och bröllopsdikter av Rudeen sam- lats. Till kärleksdikter har också sorgedikterna över den bortgångna hustrun Anna räknats. Dessutom har, som ovan nämnts, tre av Rudeens ungefär tjugo begravningsdikter över kvinnor inkluderats (nr 24, 25 och 51). De två första är bara kända i manuskript och förenas av att känslostarkt uttrycka sorg över skönhetens och dygdens död. Kvinnorna skildras som dyrkans- värda individer snarare än företrädare för en roll i familjen eller samhället och sticker därmed ut. Detta gäller också den tryckta dikten över Margareta Rolandsdotter (nr 51), som dessutom försvarar sin plats eftersom den så starkt tematiserar spänningen mellan stundande bröllop och plötslig död.
Det skall medges att gränsdragningen mot Rudeens övriga begravningdikter
hade möjligen också kunnat inkluderas.
De 51 texter som här räknas som Rudeens bevarade kärleks- och bröllops- dikter har disponerats i tre grupper. Först de dikter som han skrev till hust- run Anna eller om henne efter hennes död. Därpå följer de otryckta kärleks- dikter som inte kan hänföras till förhållandet med Anna. Här finns också flera bröllopsskrifter som aldrig trycktes, eller där ett eventuellt tryck inte har överlevt. Slutligen följer i tredje avdelningen de bröllopsdikter som trycktes i samtiden. I ett tillägg finns en dikt som jag attribuerar till Rudeen även om den är skriven i annat namn.
Alla tre avdelningarna är inbördes kronologiskt ordnade, men det är bara i den tredje som kronologin är säker. De tryckta bröllopsdikterna är alla date- rade och tillkomna mellan 1682 och 1708. Kronologin i de första två avdel- ningarna är huvudsakligen gissningar.
Dikterna som kan sammanföras som Anna-dikter innehåller antingen herdinne-namnet Caliste eller Amarill (åtta stycken), är direkt skrivna till/
om Anna/Annette (fem stycken), har uppenbara biografiska referenser (nr 15, 19 och 20), anknyter till andra Anna-dikter (nr 4) eller är i stilen så nära de övriga, att det känns naturligt att hänföra dem till förhållandet till Anna. Om indelningen är korrekt har dikterna 1–15 tillkommit från slutet av 1680-talet (då Anna var i tonåren) till 6 september 1692 då de gifte sig. Dikterna 16–18 bör ha tillkommit strax efter hennes död i juni 1695 och dikt 19 ett år senare.
Dikt 20 har skrivits när han träffat sin andra hustru, med vilken han gifte sig redan sommaren 1696.
Den andra avdelningen innehåller kärleksdikter av mer blandad karak- tär, även om huvuddelen är otryckta bröllopsdikter. Vissa är från Rudeens studietid och kan ha skrivits redan kring 1680. Huvuddelen bedömer jag dock ha tillkommit längre in på 1680-talet eller möjligen under första åren på 1690-talet.
Efter Annas död 1695 skriver Rudeen ytterst sällan dikt med kärleks- tematik. Två tryckta bröllopsdikter finns från 1704 respektive 1708. I båda ursäktar han sig. Han har mycket annat att syssla med och skriver sällan:
”Fast thet Hantverk hos mig platt | Är förlängst i o-bruk satt.” (nr 50) Här
tänker nog Rudeen just på sina bröllops- och kärleksvisor. Efter hustruns
död skriver han istället ett antal kungahyllningar och åtminstone femton
tryckta gravdikter. Men så är det också en Rudeen upptagen med livets för-
gänglighet vi möter efter hustruns död.
Rudeen i forskningen
Romantikerna hade låga tankar om barockens diktare, inklusive Rudeen, även om Atterbom hörde till dem som såg kvaliteter hos värmlänning- en. En egentlig återupptäckt av Rudeen skedde först med Bernhard Elis Malmström. I hans akademiska föreläsningar, tryckta 1866, medger han att mycket i Rudeens diktning är av mindre intresse, men understryker att hans svaga rykte berott på bristande kunskap om de otryckta lyriska dikterna i den Palmskiöldska samlingen: ”[...] i denna lilla samling af erotisk lyrik finnas äfven sådana poemer, som utan fråga skulle försvara sin plats bredvid det bäs- ta i sin art, som den tiden frambragt.”
29Malmströms hypotes är att Rudeens eftermäle tagit skada av att han i sin prästkarriär inte offentligt kunde stå för sin poetiska och erotiska natur. Prästerligt decorum stod i vägen för poesin.
Den modernare forskningen om Rudeen börjar med Arvid Hultins bio- grafi 1902. Detta är fortfarande den viktigaste och mest omfattande insats som gjorts för Rudeen. Ett kapitel ägnas diktaren som ”erotisk-lyrisk skald”.
Kapitlet ger också en översikt av samtida kärleksdiktning. Ett annat kapitel behandlar den karolinska tidens tillfällesdiktning. Hultin skulle två år senare återkomma till Rudeen i den litteraturhistoriska inledningen till Den svens- ka vitterheten i Finland under stormaktstiden (1904). Hultin håller Rudeens lyrik högt, och menar att den ”kan ställas vid sidan af det bästa, som sam- tiden frambringade på detta område”.
30Bedömningen bygger bland annat på deras omväxling, teman och viskaraktär. Rudeen uppmärksammas också flera gånger i kapitlet om erotisk lyrik i Gunnar Castréns Stormaktstidens diktning (1907).
Genom Hultins studier stabiliserades bilden av Rudeen som diktare på svenska i Finland. Sven Christer Swahn betonar 1971 Rudeens betydelse för den Viborg-födde Jacob Frese (1690–1729), verksam i Åbo och Finland till 1710. Denne beskrivs som en Rudeen-elev som ofta återanvände material och former från sin föregångare. Swahn påpekar också att Rudeen i sin tur imiterat Petrus Lagerlöf som faktiskt själv lånat från Rudeen.
31Tidens imi- tationsestetik belyses väl i Swahns avhandling om Frese.
Rudeens förgängelsedikter förser Carl Fehrman med flera goda svenska exempel i Diktaren och döden (1952). Men Rudeen är ingen huvudperson
29. Malmström, 1866, s. 85 f.
30. Hultin, 1904, s. CCXIV.
31. Swahn, 1971, s. 296 och 299.
Rudeen företräder en känslosam ”barocksentimentalitet”. Diktaren ”förebå- dar – i enstaka passager – inte bara Fru Nordenflycht men rentav Lidner”.
32I Sven Olssons studie över Olof Hermelin (1953) nämns Rudeen i förbigå- ende som en i Hermelins vänkrets av värmlänningar. Fler än två dussin av dessa räknas upp.
33Olsson räknar också Rudeen till den trängre kretsen av Hermelins vänner, som förenades av litterära intressen.
34I en uppsats om Daniel Wallenius identifierar Kurt Johannesson ett ”tämligen fast litterärt kotteri av studenter från Västmanland och Dalarna”.
35I detta räknar han in även värmlänningen Rudeen. Uppsatsen berör också Rudeens vändiktning till Wallenius. I Carl Ivar Ståhles undersökning av 1500- och 1600-talets vers och litterära språk (1975) nämns endast Rudeen i förbigående som en använ- dare av den rudbeckianska världsbilden.
36Bernt Olsson ägnar en not i avhandlingen om Haquin Spegel (1963) åt Rudeens retorik och estetik. Han visar att begreppet admiratio, att uppväcka läsarens förvånade beundran, är betydelsefullt för Rudeen. I ett program till föreläsningar från 1691 förklarar Rudeen ”att till poesien hör en behaglighet hos språket med förmåga att verka övertalande, blandad med det majestät, som väcker beundran hos läsare och åhörare”.
37Olsson berör också Rudeens användning av de språkliga greppen perifras och aposiopes.
38Bo Bennich-Björkman skapade med begreppet ”vitter meritering” ett sätt att förstå äldre tiders litterära drivkrafter (1970). Rudeen ingår dock bara som ett perifert exempel på författare som gör ämbetsmannakarriär.
Fem dikter av Rudeen ingår i det material Pirko Lilius använder i sin stu- die av språk- och ordval i finländska tillfällesdikter 1700–1749.
39Den mest omfattande undersökningen av periodens bröllopsdiktning har gjorts av Stina Hansson (2011). Eftersom 1680-talet hör till de jämna år- tionden som av arbetsekonomiska skäl inte har undersökts har Rudeens mest aktiva period hamnat mellan stolar. Dock lyfts hyllningen till paret Kijhl-
32. Fehrman, 1952, s. 363.
33. S. Olsson, 1953, s. 57 f.
34. Ibid., s. 71.
35. Johannesson, 1963, s. 121.
36. Ståhle, 1975, s. 363.
37. B. Olsson, 1963, s. 301 n.
38. Ibid., s. 318 ff. och 342.
39. Rudeen presenteras mycket kort i Lilius, 1994, s. 130.
Brunell 1691 fram som ett exempel på hur antika berättelser kan utnyttjas.
40Fokus i Hanssons bok är hur renässansens repertoar av material och tekniker speglas i bröllopshyllningarna. Ett antal ingredienser återkommer ständigt och växer sig starka under mer än hundra år av svensk tillfällesdiktning för att sedan uppleva en tillbakagång under 1700-talets senare del.
Matti Klinge har 1989 skrivit ett kort biografiskt kapitel som främst be- handlar Rudeens akademiska gärning. Klinge understryker att Rudeen höj- de den akademiska nivån väsentligt vid Åbo universitet.
41I Svenskt biogra- fiskt lexikon 1998–2000 står Magnus von Platen för den faktarika biografin över Rudeen.
Forskningen om Rudeen har alltså varit blygsam. Genom Hultins insats fick han en ställning åren före första världskriget. I de brett upplagda avhand- lingarna under 1950- och 1960-talet är han närvarande, men endast i bak- grunden. I senare forskning saknas han ofta helt på scenen, eller dyker upp ett ögonblick i ett tåg av statister. Även i Lönnroth och Delblancs gedigna Den Svenska Litteraturen (1987) saknas hans viktigaste insatser. Här nämns han endast som en av flera författare som skrev kungahyllningar för att säkra ära och ett tryggt ämbete.
42Något av en äreräddning är Bernt Olssons framlyftande av Rudeen i Finlands svenska litteraturhistoria 1999. Här kallas han ”en av 1600-talets främsta tillfällespoeter över huvud taget”.
43Kärleksdikterna präglas enligt Olsson av ovanlig känslointensitet men också av ”graciös finess”.
44Dikterna till Anna karaktäriseras fint, och barockkännaren Olsson konstaterar – näs- tan förvånad – att Rudeen med sina dikter till Anna ”brutit tidens konven- tion att kärlekspoesi hör hemma i en fiktiv ram med sina bestämda regler.
Poetisk realism har övervunnit ärvd konvention.”
45Ett skäl till Rudeens relativa osynlighet är att hans dikter inte varit till- fredsställande utgivna. Men det kan inte uteslutas att den lätta kärleksdikt- ning, som är hans viktigaste bidrag till svensk litteratur, intresserat forskarna mindre än både den politiska och den lärda diktningen.
40. Hansson, 2011, s. 306 ff.
41. Klinge, 1989, s. 36–41.
42. Lönnroth & Delblanc, 1987, s. 263.
43. Finlands svenska litteraturhistoria, I (1999), s. 68.
44. Ibid., s. 77.
45. Ibid., s. 78.
Få av Torsten Rudeens dikter trycktes i samtiden. Undantaget är de dikter som ingick i mer anspråksfulla sociala sammanhang: bröllop, begravningar och hyllningar till disputerande studentkamrater och elever eller till kung- liga personer. Något samlingsverk tillkom aldrig, även om ett försök gjordes på 1770-talet.
46Dikterna har inte heller senare publicerats i en användbar ut- gåva. Närmast kommer Per Hansellis samling av 76 Rudeendikter i Samlade Vitterhetsarbeten af svenska författare (1867).
47De 76 dikterna utgör bara en del av Rudeens produktion. I arbetet inför föreliggande utgåva har mer än 150 dikter av Rudeen förtecknats. Hansellis utgåva är också erkänt opålitlig.
Texterna är fulla av felläsningar och egensinnig ortografi. Strofer har uteläm- nats och titlar lagts till. Vissa av dikterna är enligt Arvid Hultin felattribue- rade.
48Hultin själv publicerade 1904 ett urval om 22 dikter (vissa med ute- slutningar) som är betydligt bättre återgivna än hos Hanselli.
49Före Hanselli hade ett antal enskilda dikter av Rudeen utgivits av sam- lare som Karl Carleson och Abraham Sahlstedt. Hanselli utnyttjade dessa samlingar, men framförallt handskriftssamlingarna på Uppsala universitets- bibliotek, i synnerhet den som byggdes upp av Elias Palmskiöld (1667–1719).
Vad Hanselli och inte heller Arvid Hultin kände till är den samling från Bergshammar i Södermanland som nu finns på Riksarkivet. I en dossier där finns ett tjugotal blad med dikter vilka anges som egenhändiga. Dessa och Palmskiölds avskrifter är de textvittnen som kommer närmast Rudeens samtid.
En textkälla som Hultin hade tillgång till är vad han kallar den Sjöholmska visboken, vilken sedermera flyttades till Kungliga biblioteket och nu bär sig- num V.s. 57a. Visboken innehåller versioner av tre av dikterna i föreliggande urval och ger intryck av att ställts samman under andra hälften av 1700-talet.
Vid sidan av samlingarna i Riksarkivet och i Uppsala är den som förva- ras i Karlstad viktigast. Erland Fryxell (1724–1805) överlämnade 1794 till gymnasiebiblioteket i Karlstad en mycket stor samling litteratur med värm-
46. Gymnasieboktryckaren Erik Widblad hade på 1770-talet för avsikt att ge ut Rudeens ”Swenska Poëtiska skrifter”. Utgåvan var planerad till 30 ark i kvarto och avsedd att tryckas i antikva. Boken be- skrivs som efterlängtad och inte i behov av någon annan rekommendation än ”åtankan af dess Wittre Auctor”. Den erbjuds till subskription i Widblads Carlstads Wecko-Tidningar nr 7 (1774), men planen kom aldrig till utförande även om Widblad ännu ett år senare kortfattat nämner projektet. Carlstads Wecko-Tidningar nr 15 (1775).
47. Hanselli, 1867, s. 135–280.
48. Hultin, 1902, s. 13.
49. Hultin, 1904, s. 192–224.
ländsk anknytning. I hans samling ingår förutom många Rudeen-tryck även 45 avskrifter av dennes svenska dikter. Dessa kompletterar dem som finns i Uppsala, men är alltså betydligt yngre. I Fryxellska samlingen finns ett antal dikter som inte påträffats på annat håll.
Men även Abraham Sahlstedts ovan nämnda antologi Samling af Verser på Swenska I–IV (1751–1753) har betydande källvärde. Den är tidigare än Fryxells samling, och det är möjligt att vissa texter i denna är avskrivna efter Sahlstedt. Samling af Verser på Swenska är en utgåva som vänder sig till lust- läsaren, och utgivaren gjorde urvalet efter egen smak. Han har till exempel valt att bara återge delar av vissa dikter. Ofta har en allmängiltig del av en bröllops- eller begravningsdikt helt enkelt lyfts ur sitt biografiska samman- hang och givits en ny titel. Ändå är vissa Rudeen-dikter endast eller bäst be- varade i Sahlstedts antologi.
Av betydelse för Rudeens eftermäle är också Samuel Älfs (1727–1799) sam- ling av svensk latindiktning i Linköping. Här finns ett trettiotal manuskript- sidor. För just föreliggande utgåva är den Älfska samlingen mindre viktig, eftersom kärleksdikterna framförallt är skrivna på svenska. I några fall har texterna i Linköping dock kommit till användning.
Några Rudeen-dikter har hittats i andra samlingar. Detta redovisas i den textkritiska apparaten. Det är naturligtvis fullt möjligt att det går att hitta ytterligare avskrifter vid en fördjupad undersökning. Mina försök att hitta ytterligare texter i såväl Finland som vid svenska arkiv har dock misslyckats.
Textförlagor har valts utifrån sin närhet till den ursprungliga tillkomsten.
De har därför prioriterats i följande ordning: Bergshammarsamlingen, Palm- skiöldska samlingen, Samling af Verser på Swenska, Fryxellska samlingen.
Textblandningar har undvikits, även om det finns fall där ett fragment ger en bättre bild av ursprungsdikten än en hel avskrift i Fryxellska samlingen.
Läsaren bör därför vara medveten om att Rudeens ursprungsformuleringar ofta överlagrats med andras anpassningar och felläsningar. Inte minst gäller detta den Fryxellska samlingen, som ger många exempel på stilistisk moder- nisering och innehållslig omarbetning. Som så ofta påminner äldre tiders bevarade manuskript om ruinrester som sticker upp ur sanden.
50Den mest användbara förteckningen över Rudeens lyriska produktionen finns i Arvid Hultins studie 1902, där hela diktarens bibliografi återfinns.
5150. Bergshammarsamlingen innehåller några svårlästa konceptblad med diktfragment på svenska och la- tin. Här tycks finnas åtminstone delar av en eller flera begravningsdikter där en bortgången kvinna talar.
51. Hultin, 1902, s. 264–276.
