Ola Hansson

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek. Alla tryckta texter är OCR- tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet.

Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bil- der för att avgöra vad som är riktigt.

This work has been digitized at Gothenburg University Library. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readble text. This means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to deter- mine what is correct.

Litt.

Sv.

»TEBORGS

|BrericyrEKQi

M n r . - C p

Ola Hansson

Rustgården

Tgrmryrrxzp

A.-B. Framtidens Förlag Malmö 1910

RUSTGÂRDEN

OLA HANSSON

RUSTGÂRDEN

MALMÖ 1910 A.-B. FRAMTIDENS FÖRLAG

MALMÖ 1910

TRYCK ER]-A.-B. F RAMTIDEN

I.

Den lilla slättbyn låg sammangyttrad i et t knä-- veck av den stora farvägen, mellan småbackarne.

Gårdarne bildade klunga för sig, med klinade kors­

virkesmurar, bukiga och spruckna, och halmtak av alla åldrar, — från det nylagda, tjocka, brungula av årets råghalm till det ålderdomsskröpliga och tunnslitna, som sv artnat av vätan och betäckts med grön mossa och frodig taklök. De vände alla bak ­ sidan utåt; den som färdades förbi, såg bara ena uthuslängan av den sammanbyggda fyrkanten samt fähagen, där rödborstiga eller svartfläckiga svin ro­

tade runt i den rykande gödselhögen och ankorna stodo på huvudet i den bruna pölen och där mot kvällningen till små trinda makliga hästa r och goda mjölkkor av oansenlig ras togo motion och drucko

vatten ur det samfällda p umptråget. De vände även baksidan mot husmanshusen, vilka hukade sig långs vägkanten och med sina skeva dörrar, skumma fön­

stergluggar och sönderblåsta tak sågo ut som ett tåg lappiga och värkbrutna tiggare, som med möda stapplat sig så långt och utschasade dignat ner på dikeskanten, blickande omkring sig med halvblinda ögon under de glesa, svettklibbiga hårtovsarna. At andra hå llet däremot tittade de tre fyra storgårdar­

nas boningslängor över till varandra med fryntligt tystlåtet samförstånd; och alla de små trädgårdarna, fulla av gran na blommor om sommaren och av saftig frukt på hösten, gingo ihop över en igentorkad bäck eller ett nerrasat stengärde, med halvt igenvuxna öppningar i häckarna.

Och runt omkring, kring husraden och kring gårdsklungan, åt alla väderstreck, så långt ö gat kunde se, bredde sig uppför backe och nedför backe feta tegar och feta ängar med kärr och mossar, fulla av torv och fisk, — långt ut i horisonterna, där pilvallarna lupo fram som råmärken mellan bya- ägorna; och därbakom, mitt inne i sina marker, lågo grannbyarna, var med sin husrad och sin gårds­

klunga, ifall de t icke var en herregård i sin park, — ända ned till Östersjön, som lyste blå i söder, och

6

ända upp till skogsbältet, som höjde sig mörkt utmed synranden i norr.

När senhösten kom tågande ute från havet med sitt mörka följe av regn och storm, låg den gyllene skörden bärgad inne på skullar och logar och i

dryga stackar ute på den lilla gårdsp latsen, så lå ngt utrymmet räckte; och i synnerligen signade år, när detta ej slog till, växte en ny rad stackar upp utanför gårdsporten. Och allt som d en långa vintern skred fram, tömdes gällarna ned på trösklogen, vandrade stackarna in på trösklogen; och medan tomma strået blev stack ig en, växlades kornet i my nt, som stoppades ned i gamla strumpsockor och göm­

des väl undan bland sängdynor och på kistbottnar.

Gårdsportarna, som mest höllos stängda d ygnet om och året runt och blott öppnades för ett ögon­

blick, när släkten kom farande på besök från grann­

byarna, bommades nu med dubbel månhet, n är den tidiga skymningen föll; och när kreaturen fått sitt nattfoder, såg husfar själv fö r större säkerhets skull ännu en gång efter, att träriglarna voro ordentligt skjutna i, upptill och nertill och mellan de bägge porthalvorna. Innan han gick in och stängde farstu­

dörren i lås efter sig, släppte han också de båda gårdvararna lösa — den som hade sitt bo bakom

7

ett hål i portväggen och den som residerade mitf på gårdsplatsen. M en alla dessa försiktighetsmått var det ej stort bevänt med, när det komme till kritan; och det visste han ock mycket väl själv;

han visste också, att drängarna ute i drängstugan i sidolängan ibland kunde ha märkvärdigt tunghörda öron och att pigorna nere i pigkammaren icke för ingenting hade tjocka dyn or, som de kunde krypa ned under och bli både stockblinda och stockdöva under; och när han vid davren frågade husmännen, som då allaredan stått och tröskat ett par limmar, sågo de menlösa ut och hade rakt ingenting hört under natten. Och ändock hade hans egen nattmössa mer än en gång stuckit upp över sängdynan vid hojtande och skrikande ute från vägen, vilket blott tystnade för e tt ögonblick för att i d et nästa komma allt närmare; gumman vid hans sida i den stora dju pa himlasängen hade besynnerligt stönat under onda drömmar; och när han själv spetsade öronen, så att nattmössan lyfte sig, hade han tydligt hört, medan skränet plötsligt tystn at och hundarna bö rjat skälla och springa från den ena porten till den andra, hurusom steg tassade utanför kammarfönstren i trädgården. Och vem kunde vara säker på, att de som smögo omkring knutarne, icke voro samma p ar

8

l a n d s t r y k a r e , s o m k o m m i t o c h t i g g t i k v ä l l n i n g e n o c h s o m v e l a t h a f l ä s k , n ä r d e f å t t b r ö d , o c h ull till e t t p a r s t r u m p o r , s å s n a r t d e f å t t s u l e t , o c h s o m t i l l s i s t f å t t e t t n e j , d å d e o v a n p å a l l t i h o p p o c k a t p å n a t t l o g i ; d e h a d e i c k e f ö r i n g e n t i n g g j or t s t y g g a ö g o n o c h k n u t i t n ä v a r n a å t d e n u r s i n n i g t s k ä l l a n d e p o r t h u n d e n , s o m f å t t f a t t i d e n e n e s t r a ­ s i g a t r ö j a , n ä r h a n s m ö g f ö r b i u t p å g å r d e n , — d e h a d e d e t l ä t t n o g a t t k u n n a t a c k a f ö r s i s t , n u d å d e t s t o d h a l m s t a c k a r r u n t o mk r i n g g å r d e n o c h a l l t ­ i h o p k u n d e s t å i l j u s a n l å g a o c h b r i n n a o p p i e t t b l i n k , b å d e s t r u m p s o c k o r n a o c h k i s t o r n a o c h h a n s j ä l v t i l l p å k ö p e t .

O c h likvä l v a r d e t t a a l l t s a m m a n s s a n ns k y l d e l i g e n d e n g a m l a g o d a t i d e n s j ä l v r ä t t o c h s l ä t t , — e m o t d e o n d a s k e d e n , s om n u b r u t i t i n , d å i n g e n k u n d e s ä g a , v e m s o m v a r h e r r e i S k å n e , — o m de t v e r k l i g e n o c h f u l l t u t h ö r d e Sv e r g e till a l l a r e d a n e l l e r o m d e t ä n d å till s i s t s k u l l e s t an n a k v a r h o s D a n m a r k . M a n v i s s t e i c k e , v a d m a n h e l s t b o r d e h å l l a s i g t i l l . F ö r b l e v m a n d a n s k , g i c k d e t e n i l l a ; b l e v m a n s v e n s k , v a r o c k s å d e t e n k r å n g l i g h i s t o r i a . S t r u m p s o c k o r n a o c h k i s t b o t t n a r n a v o r o i b ä g g e f a l l e n p r e c i s l i k a os ä k r a ; h ä r v i d l a g h u l p o v a r k e n s l ä p p t a b a n d h u n d a r e l l e r b o m m a d e p o r t a r . L i k a g ä r n a k u n d e m a n l å t a a l l t

stå på vid gavel, både portar och dörrar, ingen frågade mer i dessa tider om lov, nä r h an ville in.

Knektar till fots och till häst lågo överallt i kvar­

ter och strövade runt i trakterna, åto var och hur de gitte och togo logi, d är det behagade dem bäst.

Och det fanns därutinnan alldeles ingen skillnad på vän och fiende; de voro precis lika bra och lika räliga; det kom mest an på en själv, vem som var värst; och man var ju icke ens människa at t avgöra, vilka i själva verke t borde kallas ens egna o ch vilka hette fiender. Och i dessa fotspår traskade alle­

handa mänsklig ohyra, som funno tillträdet fritt;

och de togo rundligt och grundligt för sig, utan att fråga, — både bröd och sul och ull och nattlogi och mera därtill; det kunde aldrig bli för mycket.

Sökte man stöd hos den ena, fick man k rokben från den andra; trodde man sig gå riktigt slugt och försik­

tigt till väga i vanskligheterna, fann man grop framom sig och grop bakom sig; de som man lä nge och väl spelat under täcket med, menade en vacker dag just motsatsen till vad man varit ense om; och de öppnaste och pålitligaste vänner ömsade plötsligt skinn, blevo sura miner och kutiga r yggar. Mången som satt sig opp mot svensken, kom hastigt och lustigt från gård och gods; och mången avyttrade

1 O

hellre allt vad han ägde och flyttade över Sundet.

Främlingar suto nu mitt inne i de förr så avspär­

rade gårdsklungorna, dit under århundraden ingen fått sticka näsan in utom tjocka släkten och säkra nabolaget.

Den gamla hårdnade enheten var sprängd ; och remnan gick från ovan till nedan i gården.

Men nere utmed vägen lågo de fallfärdiga hus­

mansrucklen såsom förr o ch stirrade med sina blinda gluggar opp mot gårdsklungan, vilken för dem såg alldeles ut som förr, vände baksidan mot dem som alltid, — såsom husböndernas sedvänja en gång för alla var, vare sig de voro gamla eller nya, av den ena eller den andra rika och kända släkten, från orten eller från annat håll. Gåraman var gåraman,

«och husm an husman.

II.

N i e l s L a r s e n t r ä d d e u t u r s i n p o r t , i t r ä s k o r o c h f å r s k i n n s t r öj a , g n e d s ö m n e n u r ö g o n e n , s tr ä c k t e p å sig, g ä s p a d e o c h s t r ö k s i g m e d h a n d e n ö v e r a n s i k t e t . D e t v a r e n s t o r v ä x t, t u n g t b y g g d m a n ; ; d e t yviga vita h å r e t föll u n de r h u v a n n e d k r i n g e t t s t o r t , t r i n t , r ö t t a n s i k t e m e d e n l i t e n näsa o c h t v å s t o r a , r u n d a, n å g o t u ts t å e n d e ö g on . H a n b l e v s t å e n d e m e d u t s p e t a d e b e n o c h b l i c k a d e u t ö v e r m a r k e r n a . . D e t v a r e n m u l e n d a g e t t g o t t s t y c k e f r a m p å å r e t ; e t t d a m m f i n t r e g n s to d s o m r ö k i l u f t e n ; s n ö n h a d e m e s t s m ä l l t u n d a n o c h l å g b l o t t k v a r b a k o m n å g o n g ä r d e s g å r d s o m s m å vita fläckar m e d s k o r p - n a de k a n t e r ; alla s a n k a ställen s t o d o u n d e r v a t t e n , , o c h ä n g s k ä r r e n kr i n g g å r da r n a f l öt o i h op ö v e r t of t e n ; ; m e n v i n t e r s ä d e n l y s t e g r ö n u t e p å m a r k e r n a, o c h m y l l a n l u kt a d e r e d a n v å r .

1 2

] detsamma trädde även Jens Hansen ut genom sin port, i träskor och fårskinnströja, och tog en första överblick för den nya dagen. Han var liten och mager, med skarp näsa och plirande ögon och ett tunnt rödaktigt, gråsprängt helskägg.

»Ru'en kommer grannt opp, Jins», ropade den andre över till honom.

»D et är lant till ad man tar den av, Nels», genmälte naboen torrt.

»Men jusses Jins, vidd du ännu ikke, att nu behö ver varken du eller jeg ha no'en sorr for ruen eller krejen eller fanden sel v och hans old ermoer.»

»Vem skall då sorra for det?»

»Vor herre och kongen i S tockholm naturlivis.»

»Vorherre har andet at bestille, og kongen i Stoc kholm har nok ad bestille med sig selv. Han så ud som han h ade alltid mavepine, når jeg så han ingje i Ystad, — sur og gul og sort og rälig.»

»Jo, det er nok sandt, Jins. Men, ser du Jins, ligesom vorherre har satt in kongen for at holde öje på det hele land, vil nu kongen have en tro t jener i ver en by for at holde öje med oss og gåren.»

»Vem pokker skulde det da väre, Nels?»

»Möns skrädder.»

> 3

»Jeg forstod skam ikke rikti, vad du sa, Nels.»

»Det kan osså väre Morten skomager.»

»Du har drukket for meget, Nels; eller osså er du bleven skrupgal.»

»Jeg var i går hos presten; og han h avde hört det oppe på herregården. Og der må man dog vide besked. Hör nu på, Jins, så skal jeg sige dig hele sammanhangen. Landet må forsvares, må du vide; ellers kommer fienden og tar det. Og det duer ikke länger på den gamle måde. Derfor vil kongen i Stockh olm, at hver by holder en man o g en häst. Når der er fred i landet, spiser hästen havre i dit stald, og mannen lapper dina töfler eller syer din hue; men når det arter s ig til krig,, sätter Möns skrädder eller Morten skomager sig op på hästen, Jins, og spränger mod fienden. — Har du förstået, Jins? Det er död og pine ett glimrende maner att regere på! H va' beha'er?»

»Og så må vi naturlivis betale det hele!»

»Og väre taknemmelige oven i kö bet, Jins. Jeg synes, du fatter ikke det hele, Jins. Men når du er rädd for tyve, eller mikkel vil ind i hön sehuset, eller din källing vil prygle dig, så behöver du kun kalde på Möns skrädder eller Morten skomager;

og han er der på öjeblicket, spänder sabeln på sig

> 4

og sätter sig på hästen, och tyven og mikkel og- källingen vil ligestrax löbe hvad de löbe kan.»

»Ligesom din mund löber bort med dit for­

stand, Nels», sade Jens Hansen och gick förarg ad in genom sin port.

Niels Larsen b linkade självbelåtet med ena ö gat, slog ljudligt klask med tungan och gick på klapp­

rande träskor in för att få sig någ ot varmt i kro ppen.

Niels Larsen hade talat sanning.

Tärningarna hade fallit; och Skåne skulle göras svenskt.

En dag vid lillemiddagstiden hade sila som kunde krypa och gå i den lilla s lättbyn samlats utanför Svend Andersens gård för att se unge Möns skräddare rida sin eriksgata såsom kunglig maj estäts och kronans dragon. De som inte kunde lämna sina sysslor eller som måste passa på huset, hängde i farstudörrarna och tryckte näsorna mot fönster­

rutorna.

Det var ett högtidligt ögonblick, när portarna flögo upp och skräddaren blev synlig, hög i sadeln

— man och häst i full mondering. Det trindgödda, blankryktade, brunglänsande nummerstoet frustade och kråmade sig och gjorde sig till på alla vis, och

'5

skräddaren hade tagit på sig en n y och stram min, halvt värdighet, halvt osäkerhet, — han hade fått syn på M orten skomager, som stod och grinade styggt. Han red genom byn med hela följet efter sig, — gubbar och gummor, drängar och pigor, skränande pojklymlar och skällande hundrackor.

Han hälsade på i alla storgårdarn a, som h ade rust- hållet samman; och i var gård blev han högt idligen inbjuden att stiga av och komma in oc h få sig något till bästa. M edan stoet därute på gården mönstrades och klappades och smekt es och beundrades alltjämt på nytt igen, gick kunglig majestät och kronan i skräddarens person i sporrar och med skramlande sabel upp och ned frå n stugan till kammaren och fr ån kammaren till stugan och mönstrades och beundrades för sin del av gårafar och gåramor. Så gick det från gård till gård; och kronans häst åt sig stinn och mätt, och kronans karl fick tår på tand och drack sig ösfull, så att när han på återväg en också hälsat på i småställena, hos taktäckaren och hos möllebyggaren, måste Svend Andersens dräng rida hästen hem och pigan bära dragonuniformen. Skräd­

daren söp vidare dagen i ända i civilkostym; men när han ut på kvällen morsknade till allt mer och mer, som om han ännu bure kronans granna rock

1 6

och skarpa sabel, blev M orten skomager, som ej kunde inse, varför inte han kunde blivit dragon, rasande och tatuerade skräddarens hela kroppshydda med svenska kronans blå och gula färger. Drago­

nen måste bäras i säng och fick onda drömmar: en grov och beckig skomakartråd s ydde honom genom skinnet fast i dyn an, och skomakarekäringen lät hans eget nyglödgade strykjärn löpa upp och ned och fram och tillbaka över hans rygg. Och när han da­

gen därpå satt med korslagda ben på bordet och lappade sina egna byxor, hade han tot alt mist mi n­

net av hu r det gått till, ända tills Morten skomagers gräbba stack sitt snöreda tryne in genom dörren och lät hälsa från far och fråga hur det stod till.

Sålunda gick det till, när indelningsverket in­

fördes i Skåne. — — —

Svend Andersen hade blivit rusthållsförman. På hans gård hade inretts rustkammaren, i ena uthus­

längan, mellan torvhuset och skrammelhuset. Där hängde den skinande nya munderingen f ör mannen och för hästen på spikar och krokar långs väggarna eller låg inpackad i en ny och rymlig ekkista.

Nycklarna till dö rr och kista gömdes samman med gårdens övriga nycklar i en låda i pulpeten inne i

T^ustgården. — 2 1 7

f a m i l j k a mm a r e n o c h h ä m t a d e s f r a m allenast v i d d e tillfällen p å å r e t , n ä r b e f ä l e t k o m p å i n s p e k t i o n tiII g å r de n e l l e r n ä r h ä r a d s s k v a d r o n en s a m l ad e s till m ö n s t r i n g . N e r e i s t a l l e n s t o d n u m m e r s t o e t , s o m i n k öp t s fö r d r y g a s l a n t a r, o c h g j or d e s i g g o da d ag a r ; o c h b o r t o m f ä h a ge n h ad e S v e n d A n d e r s e n s å l t å t r u s t h ål l e t e t t h ö r n a v sin j o r d , d ä r nu M ö n s s k r ä d ­ d a r e s a t t m e d t o r p oc h t ä pp a , f ö r s v a r a n d e l a n d o c h r i k e o c h l a p p a n d e S v en d A n d e r s e n s f å r s k i n n s t r ö j a ömsevis.

A t t S v e n d A n d e rs e n blivit n u m m e r e t t i r u s t - hållslaget, h a d e sin f ö r h i s t o r i a . O c h d e n n a u p p ­ r e p a d e s m e d s m å v a r i a t io n e r i alla r u s t h å l l s l a g e n i alla b y ar n a .

» J e g s y n e s , n u g å r d e t l ö s t m e d B ö n n e b o g e n h e l e u g e n i g j e n n e m » , s a d e N i e l s L a r s e n e n d a g till J e n s H a n s e n . » H a n k o m s l e t i k k e l ä n g er till r o . » S v e n d A n d e rs e n g i c k i t r a k t e n u n d e r b e nä m ­ n i n g e n » B ö n n e b o g e n » . D e t v a r N i e l s L a rs e n , s o m vid n å g o t tillfälle g i v i t sin g r a n n e o c h s v å g er d et t a ö k n a m n, — i n g e n visste s å n o g a , o m d ä r f ö r a t t h a n v a r s ö n d a g l j u d e l i g t s j ö ng s a l m en i k y r k a n , d ä r h an h a d e s i n b ä n k s t r a x b a k o m p r ä s t f a m i l j e n , e l l e r f ö r sin u t v ä r t e s människas skull. M e d s i t t lilla b e n i g a fågelhuvud o ch s i tt l å n g s t r ä c k t a g u l a k t i g a h ä s t a n s i k t e

i ramen av svart hår och kransskägg såg han näm­

ligen ut som en gulnad bönbok i svarta p ärmar.

D et var ock i själva verket påfallande som Bönnebogen börjat resa runt i orten sedan någon tid tillbaka och efter att rusthållssakens ordnande stod på. Han visade dessutom en iver, som var d e andra gåramännen alldeles främmande och som de icke förstodo; de blott sågo på varandra och ska­

kade på h uvudet. Ena dagen for han till herrgården, den andra till lagmannen, och befälet sågs jämt och ständigt rida in och ut i gård en. Han skydde icke ens den långa vägen in till staden; och vad han där bedrev, visste ingen. Hans min blev allt mer hemlighetsfull, hans sätt allt mera myndigt; han begynte behandla alla med en viss beskyddande nedlåtenhet.

»H an ser ud som ett tykt brev med mange sigiller ude npå og mange värdier indeni», sade Niels Larsen till Jens Hansen med en slug blinkning.

»Jeg siger dig, Jins, — vorherre og kongen i S toc k­

holm og Svend e r som den hellige Treenighed selv;

og alle vi andre ha kun at holde os til B önnebogen i alle stykker, at det må os vel gå her pâ jorden og at vi må få en salig endeligt, amen.»

Och Niels Larsen anade rätt.

D e t var e tt nät av militäriskt frimureri, s o m u n de r form en av indelningsverket i des sa d a g a r knöts med fasta och täta mas kor ö v er hela S v e r g e s land o c h s o m sedan skull e hålla d e t s n ö r t me d kvävande trånghe t u n de r m er ä n två h u n d r a å r . D e t var e t t litet, hemligt samfund av d e utvalda, mitt uti d e t vanliga, gemensamm a s t o ra o ch ö pp na människo­

samfund et, — me d sin egen ritus, sina egn a lagar, sina egna frih eter, och d i t ingen s l a p p in, s om icke först minst nio och nio gång er n i o gån ger b e pr ö v a t s i sitt hjärta o c h njure o c h som icke sålt sin k r o p p och själ, sin och alla d e sinas oc h efterkom mandes, ned intill t r e d je o c h fjä rde o c h t j ug o n d e l e d.

D e t h a d e e n religiös anstryk ning o c h e n gudomlig sanktion u n de r landskyrkans överhuvud o c h g u d s ställför eträdare, d en kalvinistiske zweibriicka ren på svenska t r o n e n . De t h ad e ankla ng till d e n gamla nordiskt hedniska kulten av mannen o c h häs ten, vilka levde samm an o c h jordfäste s samman med sina vapen och sin mun dering i ä t t eh ö g e n . D en gamla nordiska häv den o m d e n frie b o n de n med s v är d et o c h plogen sammansmälte däri me d d en n y a kal- vinistiska parolen o m g u d s stridsma n p å jorden med svärdet i en a han den och bibeln i d e n a nd r a . O c h i anslutn ing til! den na organisation av d e t

2 0

talrikaste och kom paktast e s t å n d e t i d et nordiska bondeland et, — såsom e t t motstycke å d et andliga kulturområ det till d en militä risk-patriotiska bild­

ningen samt liksom den na e t t sammanbinda nde m e l ­ lanled emellan d e t religiöst-dyna stiska k r ön e t o c h grundvalen av folkets själva massa och kärn a, — m e d samma invärtes daning o c h a r t , — stiftades d e t n y a universitetet i d e n forna k yrk ometr opo len L u n d . Alma m a t e r Carolina var också e t t ind el­

ningsverk, — med pro fessorn som kunglig majestäts och kronans rust hållare o c h s t ud e n t e n som hans d r a go n .

III.

När århundradet gick till änd a, var verket gjort och metamorfosen skedd. Skåne var kolonistland.

Mitt i var by stod rustgården såsom en liten av­

läggare av den stora grottekvarnen Kronan, i vars intresse och namn den lade beslag på all folkets levande k raft, — öppet, med våld, eller ock genom många osynliga kanaler, allt efter som det bar sig.

Den som skötte kvarnen var antingen en fr ämling, som dykt upp utan att man alltid visste vem han var eller varifrån han kom, av det slödder som seglat in i dynastiens kölvatten, eller ock någon medlem av den gamla inhemska s tammen, som blivit Judas mot sina egna. Vad som e j kunde böjas eller knäckas eller sugas in i ma lströmmen, slungades ut , gled ut, försvann, — från orten eller ur livet; och

2 2

e n s t o r d e l a v d e f o rn a s t o r g år d s s l ä k t e rn a s j ö n k f ö r st till s m å h e m m a n e t , v a r e f t e r s ö n er n a b l e v o d r ä n g a r o c h d ö t t r a r n a p i g o r p å d e ra s f ä d e r s g å r d a r e l l e r f l y t t a d e in i h u s m a n s r u c k l en a l å n g s v ä g e n , d ä r d e n y a h e rr a r n e v ä n d e b a k s i d a n m o t d e m i d e r a s t u r . O c h d e m å n g a s m å g r o t t e k v a r na r n e m a l d e o c h m a l d e , — m a l d e s ä d e sl o f t e n t o m m a , m a l de g u l d i n i k r o n a n s kassa. T y v a r r u s t g å r d v a r b l o t t e n a v ­ b i l d i d e t lilla u t a v k u n g e n s s t o r a g å r d , o c h d e t v e r k , d e r a s i n n eh a v a r e h a d e a t t u t f ö r a g e n t e m o t a l l a s o m i c k e l ä t o s i g i n d ra g a s i d e ra s l a g , v a r e n a v s p e g l i n g a v d e n u t p l u n d r i n g i s t or t , s o m d e ra s s t o r m ä s t a r e själv u n d e r n a m n e t r e d u k t i on f ö r e t o g m o t d e allra s t ö r s t a s t o r b ö n d e r n a , S v e r g e s g a m l a a d e l s ä t t e r , vilkas h ä v d v un n a m a k t h i n d r a d e de n i n ­ flyttade frä m l i nge ns a t t slå r o t o c h t r i v a s . O c h k r o ­ n a n s t u s e n t a ls S v e n d A n d e r s e n e r u t r ä t t a d e ti l l h o pa fullt u t s å m y c k e t s o m k u n g e n s e n a J o h a n G y l l e n - s t j e r n a . D e t v a r s a m m a v e r k i s a m m a s y f t e , d e t e n a s o m d e t an d r a : s k r a p a s a m m a n a l l t v a d s k r a p a s k u n d e , a v g u l d o c h k n e k t a r ; t y d e t v er k , s o m f u l l ­ b o r d a d e s u n d e r de p ar s k e n b a r t l u g na kvä llstimmar, m e d vilka s e x t o n hu n d r a t a l e t s m o rd b r ä n n a r d a g gick till ä n d a , b e s t o d b l o t t i a t t v ri d a d e n n y a krigsfacklan, s å a t t d e n l å g e f ä r d i g a t t t än d a s , n är r ät t a s t u nd e n

2 3

v o r e i n n e . O c h de n r ö d f l a m m i g a s o l ne d g å ng s h i m l e n b å d a d e al l a r e d a n e n n y b r an d - o c h b l od d a g , lik d e n g å n g n a .

G r o t t e k v a r n a rn e m a l de v ä r r e ä n n å g o n si n . D e m a l d e själva m ä r g e n u r f o l k e t ; d e m a l d e d e s s b a r n o c h b l o m m a . D e m a l d e sig själva i b r a n d ; o c h ingen k u n d e få k v a r n v i n ga r n a a t t s t a n na , d ä r d e b r i nn a n d e s v ä n g d e r u n t i d e n s v a r t a s t or m , s o m m e d d e t n y a s e k l e t s d a g b r ä c k n i n g b r u t i t i n ö v e r l a n d e t .

D e n lilla s l ä t t b y n t ö m d e s ; d e t f a n n s m e s t b a r a g u b b a r , kvinnfolk o c h s m å ba r n k v a r . S t o r g å r d a r n a f ö r f ö l l o i k a p p m e d f a t t i g m a n s h us e n ; h a l m t a k e n r u t t n a d e e l l e r b l å s t e b o r t , o c h d e n n a k n a t a k s t ol e n s t o d k v a r s o m e t t s k e l e t t ; v ä g g a r n a r a ml a d e o c h b l o t t a d e d e t o m m a l o g a r na o c h d e g l e sn a d e k r e a ­ t u r s b å s e n . J o r d b ru k s r e d s k ap e n l å g o h u l le r o m bu l l e r o m k ri n g p å g å r d e n , s ö n d r i g a , i t u b r u t n a ; i t r ä d g å r ­ d a r n a v ä x t e n ä s s l o r , o c h t e g a r n e b u r o t i s t e l .

M ö n s s k r ä d d a r e h a d e r i d i t u t f r å n g å r d e n o c h blivit b o r t a f ö r a l l t i d . N y m a n h a d e r i d i t u t f r å n g å r d e n p å n y h ä s t o c h f ö r s v u n n i t . N i e l s L a rs e n s o c h J e n s H a ns e n s s ö ne r h a d e själva r y c k t e f t e r o c h t r a s k a d e r u n t n å g o n s t ä de s i P o l e n e l l e r R y s s ­ l a n d , f r å n slagsmål till slagsmål s o m vanliga h ä s t -

2 4

skojare på marknadsplatserna, ifall d e icke redan voro ihjälslagna och uppätna av vargar och asgamar.

Rusthållsförmannens äld ste son hade belönats med en underbefälspost och var också bor ta; och den yngre, som belönats med a t t få stanna hemma på gården, drogs en dag som lik upp ur möddinge- kurran, — man had e bundit e t t par tunga stenar kring hans hals och kastat honom ut i dyngpölen, såsom sed var i byn, när man dränk te hundar.

D e t t a skedde i herrans å r 1 7 0 8 . . .

T y närapå tvåhundra år däreft er had e yngste medlemmen av den bondsläkt, som då s att p å ru st- gården, upptäckt den gulmålade byalådan, som skräpade upp e på e t t klädskåp bland annat gam­

malt skräp, öppnat den och funnit bland andra gamla handlingar och manuskript, som r ö r d e den lilla sl ättbyn, d e t gulnade, skrynkliga köpeko ntrakt, varigenom hans egen stamfar detta å r blivit äg are till gården . . .

M a n n en och hästen sto do såsom förr på går­

den under den nya släkten — symboler och reali­

t e t er . Kolonistandan svällde o p p och frodades, på folkorganismens bekostnad, liksom parasiten suger saften ur det träd , den klänger kring, och utmärglar den kropp, vari den bor. Gården låg som i e t t

2 5

fiendeland, m i t t i d e t e gn a f ä d e rn e s l a n d e t , — b o nd e n s lilla såväl s o m k u n g e n s s t o r a g å r d ; o c h d e n r e m n a , v i l k e n f ö r r v a r i t h u v u d s a kl i g e n e n skilln ad m e l l a n r i k o c h f a t t i g , b l e v n u d e n b r e d a o c h d j u p a m e l l a n e n l i t e n klick till u r s pr u n g e l l e r a n d a f r ä mm a n d e f ö r t r yc k a r e o c h d e n s t o r a massan i n f ö d d a t j ä n a r e . V a r g å r d v a r h e l t e n k e l t k u n g e n s g å r d ; o c h r u s t - h å l l a re n v a r m i n d r e sin e g e n f r i e b o n d e ä n k u n g e n s l å n ta g a r e o c h f o g d e . I n d e ln i n g s v e r k e t v a r s n a r a s t e t t u p pk o k p å de n f or n a f e o d al i s m e n , vilken p f ä l za r n e t a g i t m e d s i g u p p till n o r d e n f r å n d e ra s eg e t l a n d , s o m e n g å n g v a r i t f e o d a l i s m e n s k ä r n a . O c h d e e r ö v r a d e skånska p r o v i n s e r n a h a d e a nt a g i t o c h s k ul l e b e h å l l a k o l o n i s t s t ä m p e l n i d u b be l m å t t o s å s o m e t t i d u b b e l m å t t o o c h t v å g å n g e r e r öv r a t l a n d . D e n a u t o m a t i s ka a p p a r a t e n a v e t t p e n n i n g - o c h m i l i t ä r ­ e n v ä l d e f u n g e r a d e h ä r d u b b e l t a u t o m a t i s k t .

D ä r a v k o m d e t s i g o c k , a t t n ä r å t t a å r d är e f t e r ä v e n t y r s ku n g e n v ä n d e tillbaka h e m till d e t l a n d , v a r u r h a n un d e r s e x t on långa f ör b a n n e l s e n s år t ap p a t b l o d e t ä n d a till s i s t a d r o p p e n , u t a n a t t de t ö m m a t e n e n d a g å n g i h a n s v a r u l v s h jä r t a , v a r d e t icke d e t g a m l a o c h v e r k l i g a S v e r g e h a n t o g sin tillflykt t i l l , u t a n S k å n e . D ä r u p p e g l ö d d e d o c k f ö r a k t e t i alla h j ä r t a n o c h b a n k a d e f ö r t ry t e l s e n i alla p u l s ar ; m e n

l 6

S k å n e v a r h a n s e g et t r y g g a k o l o n i s tl a n d . H a n v å ­ g a d e s i g e j till S t oc k h o l m, d ä r d o c k r i k e t s verkliga h e r r a r — d e t r i k e , s o m h a n s p e la t b o r t i e t t d u m t o c h d å l i g t h a s a r d s p e l — k u n d e u t a n o n ö d i g t tal s p ä n n a a v h o n o m d e n v ä r j a , s o m h a n m i s s b r u ka t ; m e n i L u n d k ä n d e h a n s i g h e m m a o c h p å e g e n b o tt e n , d ä r h a n s r u s t hå l l a r e s å s o m t r o g n a f o g d a r s k u l l e ä n n u e n g å n g ställa u p p m a n o c h h ä s t o c h d ä r h a n o s t r a f f a t k u n de anlita e n sista n ö d f a l l s u t v ä g g e no m a t t förfalska l a n d e t s m y n t . S ä gn e n l j u g e r , s o m s ä g e r a t t h a n f ö r s t a n a t t e n e f t e r sin h e m ko m s t v ä rm d e s i g h o s e n skånsk t j ä n s t e d r ä n g i h a n s sä n g i s t a l l e t, o m i c k e e t t m o t i v f ö r e le g a t à la E u l e n b u r g å S t a r n b e r g e r S e e , vilket v o r e möjligt, d å K a r l X II Yar i a l l o e n p e r ve r s m i s s b i l d n i n g till k r o p p e n so m till s j ä l e n , o c h själv e t t r e d s k ap i e t t k u l t s ä l l s k a ps h a n d ; h o s t j ä n s t e d r ä n g e n v a r i n g e n v ä r m e f ö r h o ­ n o m a t t finna, ä v e n o m h a n s kalla b l o d v a r i t m ä k ti g t a t t u p p v ä r m as . S a n n i n g e n ä r a t t h a n p å sin r y m ­ n i n g h e m uti e t t e r ö v r at l a n d u t f är d a d e e n s i s t a k o r p r a l s o r d e r till s i t t m a n s k a p o c h blev å t l y d d , s a mt a t t d e t t a v a r s i s t a h a c k a n, s o m h a n h a d e a t t u t s p e l a , i n n a n b e t e n v a r i n n e . T y S v e r g e v ä n t a d e p å d e n o c h p å h o n o m .

27

IV.

H u n d r a å r g i n g o f r a m ö v e r g å r d e n o c h d e n n y a s l ä k t e n , u t a n s t o r a v ä x l i n ga r v a r e s i g f ö r d e n e n a e l l e r d e n a n d r a , — m e d s t i g a n de v ä l s t å n d i i n k ö r d a g ä n g o r . O d e n a s p e n d e l s v ä ng d e t y s t o c h k o r t , s å s o m p e n d e l n i n n e b a k o m d en h j ä r t f o r m i g a g l a s r u ta n i slagklockans t r ä b ö l e . D e t e n a s l ä k t l e d e t s liv s k i l de s i g i c k e s t o r t m e r f r å n d e t a n d r a s ä n s o n e n s n a m n J e n s f r å n f a d e r n s n a m n R a s m u s ; o c h n ä r J e n s R a s m u s s en i s i n t u r f ö r sista g å n g e n k ö r d e b o r t f r å n g å r d e n , k o m e n n y R a s m u s J e n s s e n i g e n i s t ä l l e t . A r e n b u n ka d e s i g s a m m a n lika e n f o r m i g t s o m d e a l m a n a c k o r i gula s k i nn b a n d , vilka r a d a d e s i g o p p p å v ä g g hy l l a n ; o c h d e h u v ud t i l l d r a g e l s e r o c h m ä r k e s d a ga r i g å r d e ns k r ö n i ka , s o m e n o ö v a d h a n d d ä r i a n t e c k n a t p å d e mellanslagna g u l n a d e

2S

papperssidorna bestodo mestadels i någon familje­

medlems födelse och dop, bröllop och begravning eller i gästabudet på en anmärkningsvärt välgödd kalv.

M en bakom idyllen låg den mörka g runden av gårdens hemlighet och de ss ägares bundenhet. Den nya släkten satt på rustgården, som den kommit över i den stora nödens tider, i teckne t av mannen och hästen; det var denna symbol, som var dess verklige herr e. N är man minst av allt tänkte på den, när man rent av glömt bort den eller blott mindes den som en död kvarleva från gångna tide r eller trodde den vara blott en löjlig bild av trä, blev den med ens levande igen, satte sig i rörelse, skred runt på gården, befallde ja och bjö d nej oc h bestämde hur, — mannen och hästen.

Och det hände ofta n og, att gårdens herre satte sig i högsätet. Det skedde än i ena formen än i den andra. Det kunde vara ett brev eller e tt bud, eller också blott och bart ett tecken, som ingen skulle misstänkt att det betydde något.

A/len hade det kommit och avlämnats, var det oåterkalleligen dom, som måste följas; mot den kunde icke anföras besv är; den kom u r mö rkret o ch u tför­

des i mörkret, liksom gårdens verklige och över ste

2 9

e n v å l d s h ä r s k a r e själv l e v d e i e t t m ö r k e r , s o m l å g l å n g t b o r t o m d e n i d a g s l j u s et s y n b a r a kungliga m a j e s t ä t o c h k r o na n s a m t m e s t a d e l s v a r o c h v e r ­ k a d e s o m e t t s p ö k e , n ä r h a n k o m till g å rd e n , — e n s k e p n a d m e d tillhöljt a n s i k t e , e n d i m g e s t a l t , en l y k t g u b be , m e n s o m tillika v a r d a g å r e t o c h å r ­ h u n d r a d e t r u n t s t o d i g r i p b a r g e s t a l t p å g å r d e n , s å s o m m a n n en o c h h ä s t e n .

G å r d e n fick också p å g r u n d a v s i t t l ä g e m y c k e t f r ä m m a n d e b e s ö k. D e n l å g v i d s t o r a fa r v ä g en m i t t em el l an d e b ä g g e s t ä d e r n a M a l m ö o c h Y s t a d ; d et v a r h e l l er i c k e l ä n g r e i n till L u n d . S t r å k e n v a r d ä rf ö r s t a r k t t r a f i k e ra d å r e t r u n t , — a v f o t g ä n g a r e o c h r i d a n d e, f o r v a g n a r o c h h e r r s k a p s å k d o n . V i d o v ä d e r a v alla s l a g h a d e m a n d u b b e l a n l e d n i n g at t t a g a g å r d e n s g ä s t v ä n s k a p i a n s p r å k , — n ä r å s k ­ v ä d e r b r ö t l ö s t s o m m a r t i d , e l l e r n ä r l a s s e t vält i g r o p e n n å g o n b e c k s v a r t h ö s tn a t t , e l l e r n ä r s n ö n h o p a t s i g mellan b a c k a r n a o c h s p ä r r ad e v ä g e n . I b l a n d v a r d e t p o s t , s o m k ö r t s i g f a s t o c h s o m m å s t e s i t t a timvis p å g å r d e n o c h vänta, tills d e n k u n d e k o m m a v i d a r e ; ä n s t o d e t t h e m l i g h et s f u l l t lass n e r e i p o r tg å n g e n , v a r s innehåll o c h b e s t ä m ­ m e l s eo r t k ö r s v e n n e n i c k e ville s å n o g a u t m e d . D e t k u n d e o c k s å h ä n d a , a t t d e t d u n k a d e m y n d i g t

3 0

p å p o r t e n o c h a t t e n f i n k a l e s c h m e d ä d l a h ä s t a r k ö r d e u p p f ö r f a r s t u t r a p p a n o c h a t t h e r r a r i s t å n g ­ p i s k o r o c h d a m e r m e d h å r s o m p u d e r v i p p o r kl e v o u t , v i l k a m e d m y c k e t o c h o m s t ä n d l i g t k r u s a n d e f ö r d e s i n i k a m m a r e n o c h b e g a p a d e s o c h h o n o r e ­ r a d e s , t i l l s f ä r d e n k u n d e f o r t s ä t t a s . F r å n t i d t i l l a n n a n k o m e n k u r i r s p r ä n g a n d e , l ä mn a d e s i n t r ö t t - r i d n a s p r i n g a r e k v a r p å g å r d e n , b e o r d r a d e f r a m k r o n a n s n u m m e r h ä s t o c h r e d h a l s ö v e r h u v u d i s p o r r s t r ä c k v i d a r e till a n g i v e t s t ä l l e , d ä r r u s t h å l - l a r e n k u n d e l å t a a v h ä m t a d j u r e t .

P å d e t t a s ä t t s t r ö k e m e l l a n å t n å g o n e n s t a k a f l ä k t f r å n s t o r a v ä r l d e n d ä r u t e f r a m ö v e r g å r d e n , v i l k e n a n n a r s l e v d e s i t t e n f o r m i g a o c h s l u t n a l i v s å s o m f ö r r b a k o m s i n s t ä n g d a f ä s t n i n g s f y r k a n t ; o c h n ä r å r h u n d r a d e t g i c k till ä n d a, s å g a l l t i n g d ä r u n g e f ä r u t s o m n ä r d e t b ö r j a t .

U n d e r t i d e n ha d e S v e r ge s k r i v i t s i n e g e n h u nd r a ­ å r s k r ö n i k a i s t o r t ; o c h d e n n y a f r ä m m a n d e k u n g a­

s l ä k t e n H o l s t e i n - G o t t o r p h a d e l u p i t s a m m a b a n a t i l l p u n k t o c h p r i c k a s o m d e n f ör e g å e n d e f r äm m a n d e k u n g a s l ä k t e n P f a l z - Z w e i b i ti c k e n , t e c k n a t e n a h a n d a u t v e c k l i n g s f i g u r o c h b e s k r i v i t e n a h a n d a b r å d a ä n d - k u r v a . D e n a n d r a k u n g e n i o r d n i n g e n h a d e n u s om d å s t y r t r a k t p å e t t p e n n i n g - o c h m i l i t ä r e n v ä l d e , .

v i l k e t a l l t h å r d a r e s n ö r d e s t r u p e o c h å d e r till p å n a t i o n e n , f ö r h i n d r a d e d e n f r i a a n d e d r ä k t e n o c h de t f r i a b l o d o m l o p p e t i f o l k k r o p p e n ; a l l t s k u l l e å t e r ­ i g e n g ö r a s till v a t t e n p å k r o n a n s g r o t t e k v a r n o c h a l l t s k u l l e m a l a s till m j ö l f ö r k r o n a n s k a k a ; o c h ä v e n n u s t o d d e t u t l ä n d s k a i n t r e s s e m a j e s t ä t e t s l i t i s i s t a o c h a v g ö r a n d e h a n d till m a n n e n o c h h ä s t e n , t i l l b o n d e n - r u s t h å l l a r e n , s å s o m d e n e n d a m a k t i l a n d e t , s o m k u n d e s k y d d a d e t m o t r i d d a r s k a p o ch r i k s d a g , m o t S t o c k h o l m s b o r g e r s k a p o c h r i k e t s h e r r a r . O c h l i k s o m d e t h e m l i g a k u l t s a m f u n d e t a v

» h e r r a n s u t v a l d e » , v i l k e t h ö l l d e n e u r o p e i s k a p o l i ­ t i k e n s t r å d a r i s i n o s y n l i g a h a n d , f ö r s t l å t i t Sk å n e e r ö v r a s a v S v e r g e f ö r a t t d y m e d e l s — u n d e r t ä c k ­ m a n t e l n a v e n s e n t i m e n t al f ö r s o n i n g s r om a n — i n fö r a e n d a n s k p r i n s e s s a p å S t o c k h o l m s s l ot t t i l l s a m m a n s m e d a l l t s o m b e t e c k n a d e h e n n e s p e r s o n s p o l i t i s k a f ö l j e , — s å u p p r e p a d e s n u h u n d r a å r s en a r e ma n ö ­ v e r n m e d d e n d a n s k a p r i n s e s s a n . D e n tr e d j e ku n g e n a v ä t t e n H o l s t e i n - G o t t o r p s k u l l e f ö d a s o c h r e g e r a u n d e r s a m m a s t j ä r n k o n s t e l l a t i o n s o m d e n t r e d j e k u n g e n a v h u s e t P f a l z Z w e i b r ü c k e n . B a r n e t K a r l X I ] p å U l r i k a E l e o n o r a s k n ä p å v i s s a s a m t i da b i l d e r ä r o f ö r t y d b a r t m a d o n n a n m e d J e s u s b a r n e t ; o c h G u s t a f I V A d o l f v a r e n l i g t d e s a mt i d a d o k u m e n t e n

e t t b a r n a v d e n o b e f l ä c k a de avlelsen. D e t t a o m l i k h e t e n ; s k i l l n a d e n b l e v , a t t d e n e n e verkligen v a r t t r u m f o c h t r i u m f s å s o m kultmessias, d e n a n d r e d ä re m o t i sin i n b i ll a d e kristusmission b l o t t e n s n ö pl i g p a r o d i p å s i n f ö r e g å n ga r e oc h p å s y s t e m e t . D e n e n e s ö k te , n ä r s p el e t r e d a n v a r f ö r l o r a t , h j ä l p n e r e i S k å n e s å s o m sin m o r s s o n ; o c h o m d e n a n d r e visste e n a v d e g ul a a l m a n a c k o r n a a t t b e r ä t t a , a t t h a n e n g å n g i e g e n p e r s o n — g ä s ta t sin t r og n a s k å n s k a r u s t h å l l a rg å r d o c h d ä r i n t a g i t sin m i d d a g ,

— f ö r m o d l i g e n ä v e n h a n , l i k s o m K a r l X I I p å v ä g h e m f r å n P o m m e r n , f r å n f ö r l o r a d e s l a g o c h t a p ­ p a d e l ä n d e r. D e t v a r d e n enkla u p p r e p n i n g en a v h i s t o r i e n o m K a r l X I 1 o c h d e n s k ån s k e b o nd d r ä n g e n . E t t p a r å r d ä re f t e r h a d e d e n s i s t e h o l s t ei n a r e n mist k r o n a o c h r i k e , l i k s o m d e n s i s t e p f ä l z a r e n mist s i t t liv.

D e n n a v ä n d p u n k t i S v e r g e s h i s t o ri a s a m m an ­ f a l l e r m e d h u n d r a å r s j u b i l e e t p å r u s tg å r d e n .

E t t n y t t s e k e l v i d t o g .

D e t Var s k i n a n d e n y m u n d e r i n g f ö r m a n n e n , s k i n a n d e n y m u n d e r i n g f ö r h ä s t e n ; p å n yt t f ö de l s e a v s y mb o l e n o c h p å n y t t f ö d e l s e a v r e a l i t e t e n . D e t v a r s o m o m m a n v ä n t t i l l b a k a till d e krigiska s t or ­ h e t s t i de r , u r vilka i n s t i t u t i o n e n f r a m s p r un g i t ; d e t

T\ustgården. — 3 3 3

v a r glans a v s v ä n g t stål i g e n o c h l j u d a v l u r a r o ch s m a t t r an d e a v g e vä r s s a l v o r . D e t s k e n a v f ä l t m a r s k al k p å k u n g e ns s t o r a g å r d o c h a v d r a g o n p å b o n d e n s lilla.

O c h d e t föll d e n n a g å n g d u b b e l g l a n s ö v e r d e n lilla g å r d e n ; d e n h a d e s å a t t s ä g a själv flyttat ö v e r i d e n s t o r a . B o n d e n s d r ag o n s a t t d ä r o c h r e g e r a d e . D e t v a r d e nn a g å n g e n i c k e n å g on av å l d e r m o s s ­ b e l u p e n t y s k f e o d a l s l ä k t , s o m hä n g t u pp s i n a h e r a ld i ­ s k a k r u m e l u r e r p å S t o ck h o l m s s l o t t ; d e t v a r e n o r di n ä r f r a n s m a n, vilkens f a r v a r i t e n li t e n a d v o k a t o c h vilkens f a r f a r v a r i t s k r ä d d a r e , — l i k s o m r u s t - g å r d e n s f ö r s t e d r a g o n , — s o m d ä r d e m o n s t r e r a d e d e n r e v o l u t i o n ä r a i m p e r i a l i s m e n , d e n f o l k l i g a mili- t ä r i s m e n , d e t m o d i fi e r a d e o c h m o d ä r n i s e r ad e r u s t - g å r d s i d e a le t s t r i u m f . D e t v a r d i k t a t u r e n a v l e t i e r s é t a t , l a b a r r e s å s o m i m p e r a t o r , h o m o n o v u s s å s om a u t o k r a t ; o c h b a k o m d e n n a s d r a g s k y m t a d e s d e g a m l a v ä l k ä n d a a v g u d s s t r i d s m a n p å j o r d e n , p u r i ­ t a n e n m e d b i b e l n i e n a h a nd e n o c h s v ä r d e t i d e n a n d r a , r u s th å l l a r e n s p r o p o t y p , B ö n n e b o g e n r e d i v u s .

V.

Vi befinna oss ett stycke över mitten av 1800- talet.

1 storgår den norr om landsvägen res iderar sedan århundradets början en bondeman, som inflyttat dit från någon by bortom Yst ad. Han hade grund­

lagt ett ansenligt brännvinsbränneri, vilket nedlagts igen efter att ha inbringat honom riklig avkastning, samt satt numera i den undantagslägenhet han upp ­ fört åt sig, sedan ende sonen övertagit gården.

Denna, som var rote och höll egen soldat, var byggd efter herrgårdsmönster, lithuslängorna lågo avsides för sig själva och bildade trekant kring fähagen, med en stor hejda bakom för sädesstackarna.

Corpsdelogiet låg fritt med stor trädgård, som en gång anlagts av en v andrande trädgårdsmästa re, som

slagit sig n e d på g å r d e n för e n läng re ti d o c h b o t t i e t t litet stenhus, vilket ännu s t o d kvar n er e i en a hör net. D e t h a d e d e n holländsk-frisiska byggnads­

stilen med e t t långt o c h högt u pps tiga nde halmtak, som även gick e t t stycke ned ö v er d e bru tna g a v- larne, o c h h a d e som märkvärdighet innantill e n rymlig sal med målningar å väggfä lten. E n allé gamla kastanje träd f ö r d e d i t u pp från byavägen,

— hela r a de n husmanshus längs denna h ö rd e g år d e n till med h u s och t ä p p or .

S i n äldsta d o t t e r h ad e gub ben gift b o r t till sto rgå rde n num mer två i b y n . D e n ne h a d e blivit utflyt tad och låg nu, n y by g gd o c h d r y g , med en lång inkörsallé av kastanj o c h alm, mitt u t e på d e vidsträckta ägorna. Dä r fanns inga bar n på g å rd e n , men dess mer p e ng a r . Hal va anta let av husm ans­

husen utmed s t o r a landsvägen var g årdens egendo m.

A n d ra hälfte n tillhörde s t or g å r d e n nummer t r e, d en gamla rust gården, d i t gubben gift sin a n d r a d o t t e r . D e n låg ännu kvar på samma ställe, d är d e n alltid lega t, i själva knäve cket av landsvägen;

e n da skillnaden var, a t t fyrkante n num era var e n g o d del s t ö r r e än i Ros kildefreden s d a ga r .

D en vitrap pade boningslängan med gröna fönster­

p o st e r strä ckte sig nu i oänd lig längd men i sin

ursprungliga smalhet utmed den långa och smala trädgården och dess räta gångar och buxboms­

häckar och knotiga fruktträd. Mittstommen utgjordes av förstugan ut till gårdstrappan och den gamla folkstugan, som vette med ett par fönster mot gårdsplatsen och med två par mot trädgården, jämte familjekammaren till vänster och en andra liten kammare till höger, bägge mot trädgårdssidan.

Bakom den senare, »gröna kammaren» kallad, vidtog en lång gång med väggfasta klädskåp, inunder vilka gårdens söner hade var sin strängt personliga utdragslåda för mindre tillhörigheter.

En dörr ledde ut till träd gårdstrappan, en annaa till kistekammaren, mot gårdssidan, över källaren, där de väldiga ekehistorna sto do uppradade, grannt blomstermålade en för vart barn, fyllda med allt vad detta kunde komma att behöva, när det ville sätta eget bo. En tredje dörr, i gångens bortre ända, förde in i et t smalt, avlångt rum över längans hela bredd, »blå rummet», som tillbyggts såsom undantagsbostad åt den nuvarande ägarens numera avlidna föräldrar. Och bakom d etta hade på sistone ytterligare kommit till ett prydligt »gästrum» sam t stora danssalen.

Ä t andra hållet från den gamla mittstommen

av stuga och kammare sträckte sig den vidlyftiga kökskomplexen: ett första kök, utbyggt på gårds­

platsen för större rymlighets skull, med hålet in till järnugnen, som uppvärmde både stuga och kammare, med skorstensöppningen o ch spiseln, samt ett långsträckt andra kök, där man tjärnade smör och förrättade allehanda bisysslor oc h disk ade upp,

— med små sidorum ut mot trädgården, i vilka matvaror uppbevarades och pigorna sovo.

Från detta »sters» med sluttande golv trädde man på ett par trappsteg ned i östra uthuslängan och befann sig i tvätt- och brygghuset med stora inmurade kittlar och bryggdkaret, vari gårdens behov av dricka tillverkades — humlen braktes till gården en gång om året av en göingebonde och korn- mälta ägde gården själv i brydestugan ute på marken — samt därpå in i bakstugan med ugnen, där allt brödet för det stora hushållet bakades.

Där bakom låg torvhuset, som årligen fylldes än da upp under taket med torv från de egna mossarna eller från de andra rikhaltiga mossarna i o mnejden.

H är skar portgången av, — med inkörseln från landsvägen. Det övriga av längan upptogs av det överfulla hönshuset, rustkammaren och logen, där rågen tröskades med hand, även sedan gården fått

t r ö s k m a sk i n , e f t e rs o m ma n b eh ö vd e h a l m f ö r ta k t ä c k ­ n i n g e n , — m e d e n s t o r u t b y g g n ad m o t i n k ö r s v ä g e n f ö r s ä d e r s u p p b e v a r a n d e v i d i n b ä rg n i n g e n .

U t h u s l ä n g a n m o t n o r r u p p t o g s h e l t o c h h å l l e t a v stallet m e d d e m å n g a h ä s t ar n a o c h a v l a d a n m e d d e t ä n n u jämförelsevis r in g a a n t a l e t ko r . S vi n e n v o r o i n h y s t a i e n s ä r s k i l d f r i s t å e n d e l ä n g a vid f ä - h a g e n , — d e n vanliga s k a r a n i d e n vanliga m ö r k a o c h smutsiga s t i a n , o c h e t t h a l v t dussin g ö d s v i n i e t t finare a p p a r t e m e n t m e d e n m y c k e n h e t h a l m o c h fyllda t r å g . U r e n d ö r r b r e d v i d s t u c k o s to o ch föl u t h u v u de n a s a m m a n , n ä r m a n till allas s y n n e r ­ liga f ä g n a d f å t t d en k o s t b a r a t i n g e s t e n p å g å r d e n , vilket e j h ä n d e v a r t å r .

B a k o m k o l a n g a n bö r j a d e v äs t r a , n y b yg g d a l ä n g a n m e d l o g e , l o g g o l v o c h l o g g ä l l e f ö r t r ö s k m a s k i n e n s a m t f o r t s a t t e m e d v a g n s h us e t f ö r d e t finare s e l ­ d o n e t o c h gillesvagnen m e d s t o p p a d e s ä t en o c h s t o r a l ä d e r ö v e r d r a g , o c h m e d f å r h u s e t , vari e t t h a l v t h u n d r a t a l f å r k n a b b r a d e p å d e u r t r ö s k a de ä r t e r n a h e l a v i n t e r n i g e n o m . P å a n dr a s i d a n o m i n k ö r s p o v t e n, vilken l å g p r e c i s m i t t e m o t i n k ö r s - p o r t e n i ö s t r a l ä n g a n, l u p o p a r a l l el t p å t v ä r e n mangelhus, e t t r u m f ö r f o d e r be t o r n a o c h y x h u s e t m e d h y v e l b ä n k o c h a nd r a v e r k t y g f ö r å k e r b r u k s -

39