På väg mot en mer likartad politik?

(1)

På väg mot en mer likartad politik?

En innehållsanalys med fokus på skillnaden mellan de två politiska blocken

Hillstedt, Ludvig & Sjöberg, Karl

Sociologiska institutionen

Kandidatuppsats i sociologi, 15 h.p.

Inriktning: Sociologisk Samhällsanalys HT 2016

Handledare: Daniel Ritter

(2)

Sammanfattning

I föreliggande studie undersöktes eventuella skillnader mellan de politiska blocken i valen mellan år 1988 och 2014. Valmanifesten från de nuvarande riksdagspartierna exklusive Sverigedemokraterna kodades i enlighet med en innehållsanalys och problematiserades utifrån teorier från Chantal Mouffe och Jürgen Habermas. Från Mouffe användes teorin om den så kallade konsensuspolitiken och från Habermas teorin om det kommunikativa handlandet. Författarna ville med teorierna dels se om blocken genom konsensus närmat sig varandra, dels resonera kring om detta har skett i en anda av förståelse och samförstånd utmynnande i överrensstämmelse blocken emellan.

Teorierna användes som problematiseringsverktyg på de tio kategorier som av författarna fastställdes, utifrån vilka frågor som dominerade valmanifesten. Studien visar att det mellan 1988 och 2014 fanns en mätbar skillnad blocken emellan, det vill säga, blocken hade blivit mer lika och därmed vad de undersökta sakfrågorna beträffar, mer homogena.

Nyckelord

Politik, block, valmanifest, skillnad, Habermas, Mouffe, innehållsanalys

(3)

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Syfte ... 2

1.2 Forskningsfråga ... 2

1.3 Avgränsningar ... 2

2. Teori ... 3

3. Tidigare forskning ... 6

4. Metod och data ... 10

5. Resultat ... 14

6. Diskussion... 26

7. Referenser ... 31

8. Appendix ... 33

(4)

1

1. Inledning

Under Almedalsveckan sommaren 2013 presenterade professor i statsvetenskap Magnus Hagevi en studie angående det rådande politiska läget i Sverige inför valet 2014. I denna studie svarade 57 procent av respondenterna att skillnaderna mellan

riksdagspartierna var små, och hela 67 procent önskade att skillnaderna vore större partierna emellan¹. I en intervju med Sveriges Radio tisdagen den 2 juli 2013 framgår enligt Hagevi att:

”Det är fler väljare nu än för några år sedan som tycker att skillnaden mellan partierna är för små.

Den bland många rådande uppfattningen att partierna faktiskt har blivit mer lika och rört sig mot den politiska mitten kan vara en förklaring”².

Nämnda studie av Hagevi belyser en intressant aspekt hos den svenska väljarkåren beträffande den inrikespolitiska konstellationen, partier och block emellan. Det av Hagevig presenterade resultatet, alltså att fler än 2/3 önskade att skillnaden mellan partierna vore större, ger ett starkt incitament att undersöka om denna fråga kan tänkas stämma eller ej.

I en annan studie som presenterats av Jonas Hinnfors undersöks mer partispecifikt hur Socialdemokraterna i valet 2014 lyckades få ett rekordlågt väljarstöd, som dock tillsammans med miljöpartiet och med stöd av vänsterpartiet räckte för att vinna

regeringsmakten, trots att partiet enligt nämnd författare i flera mätningar ägde de flesta sakfrågorna. Hinnfors redogör för partiets tumultartade utveckling från katastrofvalet 2010 med Sahlin och därefter Juholt, till den någorlunda stabilisering partiet upplevde efter Löfvens tillträde som partiordförande. Det argumenteras bland annat för att partiet under de förra partiordförandena hade svårare att komma till kompromisser och

konsensus gällande svåra frågor – det sistnämnda kommer bli en återkommande term inom föreliggande studie - vilket dock under Löfven och den sedermera nuvarande

1 Magnus Hagevi. Den Svenska Väljaren 2014, 1.uppl., Gleerups utbildning, Malmö, 2015

2 Sveriges radio. Ekot 2 Juli 2013, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5581602 Hämtad (2016-12-19)

(5)

2 regeringen kom att ändras. Vidare visade sig Socialdemokraterna med Löfven som partiledare vilja bryta blockpolitiken, vilket enligt Hinnfors skulle kunna försvåra ett samarbete mellan partierna inom blocken³.

Författarna till föreliggande studie har, med hjälp av sociologisk och statsvetenskaplig teori, valt att undersöka frågan närmare. Kan det förhålla sig på så sätt som Hagevis studie antyder? Detta har lett till frågan huruvida skillnaden blocken emellan under en bestämd tidsperiod minskat eller ökat.

1.1 Syfte

Uppsatsens syfte är att genom Jürgen Habermas teori⁴ om det kommunikativa handlandet och Chantal Mouffes teori⁵ om demokratiska länders konsensuspolitik försöka utröna om Sveriges riksdagspartier, exklusive Sverigedemokraterna, mellan åren 1988-2014 har rört sig mer mot mitten av den traditionella höger-vänsterskalan och blivit mer lika varandra.

1.2 Forskningsfråga

Har skillnaden mellan de två etablerade blocken i Sverige minskat?

1.3 Avgränsningar

En av de tydliga avgränsningar som gjorts, är det medvetna utelämnandet av en frågeanalys kopplad till respektive parti. Det kommer under uppsatsens gång visa sig, särskilt i resultatdelen, att flertalet frågor som exempelvis familjepolitik och ekonomi i högre grad myntas av vissa partier än av andra. Författarna lämnar eventuella

diskussioner om detta till läsaren själv, det vill säga eventuella tankar kring vilka frågor (kategorier) som bäst överrensstämmer med ett visst parti. Avvägandet mellan hur långt bak i tiden studien skulle sträcka sig avgjordes genom miljöpartiets riksdagsdebut år 1988, vilket författarna hävdar är en logisk början att inleda studiet av valmanifesten på,

3 Jonas Hinnfors. Socialdemokraterna: Från klar vaghet till vag klarhet, Statsvetenskaplig tidskrift, vol.

117 nr. 2 (2015) s.137, 145, 149

4 Jürgen Habermas. Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, Göteborg, 1990

5 Chantal Mouffe. On the political, Routledge, London, 2005

(6)

3 och därmed är spannet bestämt mellan 1988 fram till de senaste valmanifesten 2014.

Datamaterialet består av valmanifest eftersom dessa utgör en rik källa av information angående hur partiets agenda en gång i tiden sett ut men även därför att de är

förhållandevis lätta att tillgå. Sverigedemokraternas uteslutande ur studien beror på partiets relativt unga existens och därmed avsaknad av de flesta valmanifest inom de år som den förhandenvarande studien behandlar. Ytterligare en form av avgränsning som måste betonas är tolkandet av de uppkomna resultaten. I denna studie utgår författarna från att partier som i liknande omfattning talar om en sakfråga också närmar sig varandra och blir mer lika. Det kan dock förhålla sig på motsatt vis, nämligen att två olika partier i princip talar lika mycket om en sakfråga fast från olika ståndpunkter, exempelvis från ett för- och emotperspektiv. Detta skulle då innebära att partierna fortfarande bibehållit sin olikhet.

2. Teori

Utifrån den presenterade forskningsfrågan kommer i detta avsnitt två övergripande teorier presenteras. Chantal Mouffes teori, med statsvetenskaplig bakgrund, ger med hjälp av hennes eget begrepp ”agonism” samt resonemang kring ideologi ett potentiellt problematiseringsverktyg till uppsatsens diskussionsdel. Teorin av Jürgen Habermas erbjuder också den genom sitt grundantagande om olika parters strävan efter samtycke och förståelse, en möjlighet att diskutera bakgrunden till forskningsfrågan närmare.

Undersökningen i föreliggande studie utgår från Chantal Mouffes teori om

konsensuspolitik. I denna teori hävdar Mouffe att den på senare år alltjämt utbredande samförståndspolitiken, som tycks genomsyra framför allt västerländska demokratiers beslutfattande, på sikt är skadlig för demokratin. Detta för att konsensuspolitik, som utgörs av bland annat så kallad kosmopolisk demokrati, inte tar hänsyn till ett partis ideologi. Ideologin är enligt Mouffe viktig för partiet, eftersom partiet just genom ideologin särskiljer sig från andra partier. Kosmopolisk demokrati strävar efter en värld där människor, oberoende av härkomst eller exempelvis ekonomisk ställning, behandlar

(7)

4 varandra med ömsesidig respekt och vördnad. Konsensuspolitiken leder till ett av de etablerade partierna negligerande av den antagonism, som inom politiken är nödvändig för att bibehålla en sund demokrati⁶.

Istället för att upprätthålla en arena där politiska institutioner och partier genom överdrivet tillmötesgående enas, bör enligt Mouffe en politisk sfär, som främjar ett agonistiskt och därigenom ett mer nyanserat debattklimat upprättas⁷. Mouffe beskriver det antagonistiska förhållningssättet som en vän/fiende relation, något den liberala hegemonin till varje pris vill undvika, varför de så gärna istället eftersträvar en

konsensuspolitik. Det agonistiska förhållningssättet däremot, inte att förväxla med det antagonistiska dito, har en vi/dem-relation baserad på ömsesidig respekt och ett

övergripande överrensstämmande kring vilka grundläggande demokratiska värden man skall förhålla sig till. Det samförstånd, som mellan partierna i en konsensuspolitik uppstår, möjliggörs enligt Mouffe av den härskande liberalism som kännetecknar dagens politiska klimat. Denna liberalism kännetecknas till övervägande del av ett individualistiskt och rationalistiskt synsätt på politiken, i en form av pluralism

bestående av flertalet politiska åskådningar, vilka dock tillsammans bildar en harmonisk icke-konfliktartad politisk arena. Precis av denna anledning, menar Mouffe, är det liberalistiska tankesättet, som det i praktiken omsätts, oförenligt med det agonistiska förhållningssätt som nämnd författare förespråkar⁸. Vidare hävdar Mouffe att ett vi/dem förhållande inom politiken är oundvikligt, eftersom olika uppfattningar alltid kommer att finnas, och detta vi/dem har alltjämt potentialen att mynna ut i ett antagonistiskt förhållande, parterna emellan⁹.

I boken Kommunikativt handlande resonerar Jürgen Habermas bland annat kring begrepp som samförstånd och påverkan kopplat till vad han menar är det

kommunikativa handlandet. Studien baseras på denna handlingsteori, för att genom denna belysa de frågor som efter uppmätt resultat uppkommit vad jämförelsen mellan valmanifesten beträffar.

För att bilda en förståelse för det kommunikativa handlandet ges av Habermas tre definitioner, vilka är tänkta att tjäna som grundbegrepp eller mekanismer, beträffande

6 Mouffe. On The Political, s. 2-3.

7 Mouffe. On The Political, s. 3-4.

8 Mouffe. On The Political, s. 10.

9 Mouffe. On The Political, s. 16.

(8)

5 föreliggande teori, nämligen förståelse, samförstånd och överensstämmelse¹⁰.

Dessförinnan vore dock en definition på sin plats. Vad är egentligen, enligt Habermas, ett socialt kommunikativt handlande? I sin renaste form skulle handlandet exemplifieras genom agerandet två aktörer emellan, i en anda av samförstånd utmynnande i

samarbete¹¹.

Det kommunikativa handlandet uppkom från Habermas efter studiet av Max Webers klassiska handlingstypologi, (målrationellt, värderationellt, affektuellt samt traditionellt handlande) där föregående ansåg modellen sakna en dimension¹².

Den kommunikativa processen kan beskrivas i enlighet med ledorden Verständigung, Einverständnis och Übereinstimmung¹³, alltså förståelse, samförstånd och

överrensstämmelse. Dessa ledord utgör grunden för att ett framgångsrikt kommunikativt handlande skall kunna fullföljas. Till skillnad från ren målinriktad, eller med Habermas egen definition, framgångsorienterat handlande, inom vilken aktörens personliga vinning är drivkraften för dennes agerande, är målsättningen för förståelseorienterade och därigenom kommunikativa handlingar just en förståelse mellan aktörerna¹⁴. När denna förståelse är uppnådd sker automatiskt ett samförstånd, eller konsensus.

Efter inbördes förståelse skapar de två aktörerna tillsammans en handlingsplan för hur de ämnar genomföra ett visst problem eller hantera en särskild situation. Häri ligger alltså begreppet samförstånd nära till hands. Inom teorin om det kommunikativa

handlandet menar Habermas att aktörers vetande, vilket för övrigt gäller i majoriteten av sociologiska handlingsteorier enligt nämnd författare, skall präglas av ett

överrensstämmande dem emellan, vad deras situationstolkningar beträffar¹⁵.

En tydlig åtskillnad mellan begreppen samförstånd och påverkan görs. Samförstånd beskrivs enligt Habermas också som ”ett gemensamt vetande”, vilket inte enbart uppkommer därför att aktörerna delar vissa åsikter eller tror sig ha gemensamma sådana. Detta gemensamma vetande blir giltigt först när dess allmängiltiga existens

10 Habermas. Kommunikativt handlande, s. 165.

14 Habermas. Kommunikativt handlande, s. 164-165.

(9)

6 anses intersubjektivt bindande¹⁶. Samförståndet mellan två eller fler aktörer bygger på en från deras sida frivillig grund. Det är inte möjligt att påtvinga en annan aktör ett samförstånd; det som beslutas eller vad den ena aktören i kommunikation med den andre hoppas uppnå måste mellan parterna åstadkommas genom konsensus. Påverkan i sin tur, eller egentligen yttre påverkan, är istället närmare sammankopplat med det tidigare nämnda framgångsorienterade handlandet. En påverkan från den ene aktören gentemot den andre i hopp om att den förste uppnår sina mål, oaktat utfallen för den andre¹⁷.

Det kan finnas problem i att kombinera de ovan nämnda teorierna. Författarna veterligen har det inte gjorts tidigare och det måste också noteras att teorierna

härstammar från två olika fält, nämligen statsvetenskap och sociologi. Likheter teorierna emellan kan ändå påträffas vid betraktandet av exempelvis den liberala hegemonin i betydelsen samarbete och Habermas samförståndsprincip, vilket motiverar en kombination av dem.

3. Tidigare forskning

I följande avsnitt kommer några utvalda relevanta studier att presenteras. Syftet är att ge en bild av hur undersökningar innefattande valmanifest tidigare har gestaltats.

I en studie författad av Christina Ribbhagen, undersöks hur riksdagspartierna i valet 2002 förhöll sig till sina närmaste valfrågor, i kombination med hur väljarna

uppfattande de viktigaste frågorna. Ribbhagen använde sig av en kvantitativ

innehållsanalys för att ta reda på vad de olika partierna i sina valmanifest lade störst vikt på. Detta genomfördes genom att räkna antalet ord som varje fråga utgjorde, får att därefter rangordna dem utefter utgjord kvantitet¹⁸. Ribbhagen fann att majoriteten av partierna behandlat sina traditionella kärnfrågor som dessförinnan kunde ha förväntats, exempelvis att moderaternas valmanifest till störst del talade om skatter och liberalernas om skola och utbildning. Utifrån SOM-institutets frågeunderökningar tillfrågades också

18 Christina Ribbhagen. Partiernas och Väljarnas Dagordning vid Valet, 2002, s. 284.

http://www.ipd.gu.se/digitalAssets/1294/1294148_283-294.pdf (Hämtad 2016-12-19)

(10)

7 utvalda väljargrupper om deras upplevda hjärtefrågor. Dessa jämfördes sedan genom frågorna redogjorda för ovan¹⁹. Ribbhagen använder sig av den så kallade

saliencyteorin, som i korthet hävdar att valrörelsens dagordning snarare än var exakt partierna står i olika sakfrågor är av störst vikt. Det är av yttersta vikt att partierna lyckas påverka valrörelsen så att deras egna hjärtefrågor får störst utrymme inom den²⁰. Den av Ribbhagen framställda slutsatsen är att dagordningen till stod del påverkas av de frågor som väljarna anser särskilt viktiga. Av de totalt 17 frågor, som Ribbhagen

använde i analysen av valmanifesten, visade tio stycken att frågan bland väljarna var viktig. Undantag till detta resultat återfanns dock också. Socialdemokraterna uppvisade till exempel icke denna trend, då detta parti inte, för någon av de 17 frågorna, delade uppfattning med väljarna om vilken fråga som var av störst betydelse. Detta resultat talade alltså emot saliencyteorin. Ribbhagen förklarar det senare förhållandevis stora antalet röster nämnt parti därefter fick genom att tillskriva andra medier, till exempel TV och reklam. Vidare konstaterar Ribbhagen att i de fall de tillfrågade väljarna och deras parti var överrens om vilka frågor som för partiet i fråga var av störst vikt, stämde dagordningen minde väl överrens i förhållande till partiets övergripande agenda²¹.

I en annan studie författad av Paul Chaney, undersöks hur mycket olika partiers

valmanifest inom Nordirland, Skottland och Wales talar om turism. Chaney utgick från de ledande partiernas valmanifest i elektronisk upplaga från de regionala valen, åren 1998-2011. Genom ett diskursivt tillvägagångssätt, närmare bestämt med hjälp av att undersöka hur mycket de olika partierna talar om turism mellan åren 1998-2011 och i vilken omfattning det varierar åren emellan, samt hur det talas om turism (diskurs), försöker Chaney utröna hur mycket plats turism får i den politiska agendan²². Valet av just turism som ämne motiveras av dess, framför allt på senare år, ökande betydelse för nationernas egen ekonomi inom Storbritannien. Med hjälp av så kallad ”ramning” (eng.

framing) undersöktes hur mycket varje parti talade om just turismen. Själva

bearbetningen genomfördes medelst en innehållsanalys, där varje referens till turism räknades för att sedan jämföras från år till år samt mellan partierna²³. Slutresultatet

19 Ribbhagen. Partiernas och Väljarnas Dagordning vid Valet, s. 285.

20 Ribbhagen. Partiernas och Väljarnas Dagordning vid Valet, s. 283.

21 Ribbhagen. Partiernas och Väljarnas Dagordning vid Valet 2002, s. 291-292.

22 Paul Chaney. Exploring political parties’ manifesto discourse on tourism: Analysis of Scottish, Welsh and Northern Irish elections 1998–2011, Annals of Tourism Research vol. 50. nr 1, (2015) s. 113-114.

23 Chaney. Exploring political parties’ manifesto discourse on tourism: Analysis of Scottish, Welsh and Northern Irish elections 1998–2011, s. 117.

(11)

8 visade att sedan Wales, Skottland och Nordirland fått ökad självbestämmanderätt, har också utrymmet för turism inom respektive nations valmanifest (från representativa partier inom varje region) ökat²⁴.

Vidare läsning av Brandorf²⁵ ger också en relevant infallsvinkel på ämnet valmanifest och deras frågor. I studien undersöker författarna med hjälp av en beskrivande studie det utrymme som av politikerna i deras valmanifest ges åt respektive partis sakfrågor.

Undersökningen sträcker sig över perioden 1902-1994. Undersökningsförfarandet gick enligt tre huvudpunkter tillväga. Till att börja med utreddes hur stor del

sakfrågepolitiken i förhållande till konkurrerande ”teman” som exempelvis ideologi och makt fick. Huvudfokus låg här vidare på att ta reda på när under 1900-talet

sakfrågepolitiken var som mest dominant. Den andra punkten tjänade att försöka ta reda på i vilken mån de mer breda ämnesområdena som exempelvis rikets försvar eller styrelseskickets grunder fick utrymme. Slutligen presenteras en tredje nivå som ämnar lägga fokus på mer konkreta sakfrågor, exempelvis flyktingpolitik, skatter, utbildning, jobb et cetera.

Författarna undersöker vilka sakfrågor som under århundradet varit mest representativa och vilka som därmed fått mindre utrymme i debatten mellan partierna, samt vilka frågor som av andra mer aktuella frågor upptas²⁶. Lejonparten av materialet, som av Brandorf med flera nyttjats, består av valmanifest och radioinspelningar från de innan valen avslutande debatterna. Med hjälp av en innehållsanalys har valmanifesten och radiodebatterna kodats genom att olika ämnen som av partierna/politikerna tagits upp tilldelats olika kategorier beroende på vad de behandlat. En av de avslutande

synpunkterna från Brandorf med flera är att de frågor, som partierna i sina valmanifest presenterar, är felprioriterade. Här handlar det alltså inte om att frågorna skall

utelämnas, utan snarare att prioriteringen och hur mycket utrymme varje fråga får, bör omfördelas. Ett exempel på det är mellan valen 1988-1991, när den ekonomiska krisen härjade som värst, då valmanifesten proportionerligt sätt, enligt ovan nämnda författare,

24 Chaney. Exploring political parties’ manifesto discourse on tourism: Analysis of Scottish, Welsh and Northern Irish elections 1998–2011, s. 123.

25 Martin Brandorf, Peter Esaiasson, och Nicklas Håkansson. Svenska valfrågor Partiernas valdebatt 1902-1994. Statsvetenskaplig tidskrift. vol. 99 nr. 1 (1996) s. 27-32.

26 Brandorf, et al. Svenska valfrågor. Partiernas valdebatt 1902-1994. s. 4.

(12)

9 inte återspeglade detta²⁷.

I sitt alster ”Är vi borgare” resonerar Jonas Jesslén kring den möjligt förekommande ideologiska kris som kan ha drabbat Alliansen. Jesslén undersöker Alliansens valmanifest från år 2006-2010 samt år 2014-2018 för att genom Stephen Tanseys

modell av den ideologiska höger-vänster-skalan kunna finna om Alliansen mellan de två valmanifesten rört sig mer mot mitten av skalan, alltså i någon mening blivit mer

socialistiska. Grundantagandet är att svenska partier över lag blivit mer lika och därigenom rört sig mer mot mitten. Jesslén använder sig av Chantal Mouffes

medianväljarteori om att konflikter inom politiken är bra, likaså ideologiska skillnader, då sannolikheten för partiet i fråga att locka väljare från något av de andra blocken ökar.

Mouffe menar här liksom i föreliggande studie (denna uppsats) att en konsensuspolitik mellan blocken vore demokratiskt ogynnsamt och att detta i förlängningen kan leda till att de mer radikalt lagda söker sig till alternativa partier, till exempel

Sverigedemokraterna eller Feministiskt initiativ, då dessa uppstått i bland annat en protest mot den så kallade konsensuspolitiken. Jesslén sammanfattar sin studie med att

Alliansens valmanifest från ovan nämnda perioder fortfarande präglas av ett

konservativt tankesätt med bibehållen ideologisk grund²⁸. Föreliggande studie hoppas genom kombinationen av teorierna från Habermas och Mouffe kunna bidra med ytterligare förklaringspotential beträffande studiet av valmanifest, vilket varit den gemensamma beröringspunkten för samtliga presenterade studier. Vad som saknats, och som här belyses, är kombinationen av de bägge teorierna kopplat till partikonstellationer (block). I diskussionsdelen kommer genom teorin om det kommunikativa handlandet en förståelse- och samtyckesinriktad interaktion mellan partierna att förutses. Mouffes teori används parallellt med tidigare nämnda i syfte att i huvudsak problematisera de

uppkomna resultaten medelst antagonism/agonism begreppen.

Då flertalet av de presenterade studierna ovan ej använt sig av Mouffes teori, och ingen av dem Habermas dito, kan deras användbarhet för denna studie ifrågasättas.

Utgångspunkten har dock varit att finna studier som på något sätt behandlar det

27 Brandorf, et al. Svenska valfrågor. Partiernas valdebatt 1902-1994. s. 29.

28 Jonas Jesslén. Är vi borgare?: En ideologianalys av Alliansens valmanifest 2006-2010 och 2014-2018, 2015, www.diva-portal.org/smash/get/diva2:788903/FULLTEXT01.pdf (Hämtad 2016-12-19)

(13)

10 övergripande temat, i flera fall med liknande metod (innehållsanalysen), för att

därigenom etablera en förståelse för vad som tidigare kommits fram till.

4. Metod och data

I det följande redogörs för studiens metod inklusive de forskningsetiska och reliabilitets- och validitetsbaserade principer studien vilar på.

Metoden för bearbetning av det material som används, är den så kallade

innehållsanalysen. Bergström och Boréus nämner två övergripande krav för att använda nämnda metod. Det första är att textsamlingarna ska ha någon form av gemensam nämnare och det andra att granskningen ska ske på ett enhetligt sätt²⁹. Vad är då innehållsanalys? I sin enklaste form kan den beskrivas, med författaren Tom Bryders ord, som: ”[…]en teknik för systematisk observation och analys av kommunikation³⁰. Kommunikationen i föreliggande studie består av utvalda partiers valmanifest, mellan åren 1988-2014. Enligt Bryder är en viktig del av innehållsanalysen att inledningsvis skapa en begreppsbildning, detta för att inte felorientera sig bland all information som vid en första anblick står för handen. Genom begreppsbildningen skapar man en modell av vad man vill undersöka³¹. Dessa begrepp representeras i studien av de av författarna etableradekategorierna, vilka till antalet utgör tio.

Det bör betonas att innehållanalysen som sådan, trots sitt breda användningsområde, i första hand skall betraktas som en metod avhängig en lämplig teori, närmare bestämt ett teoretiskt sammanhang³². Det breda användningsområdet kan bland annat utgöra tidningar, självbiografier, schlagertexter, dagböcker, eller för den delen också

inspelningar från TV eller radio³³. För att i grunden ge en utförlig förklaring till vad en innehållsanalys består av, nämligen genom att redogöra för dess utgörande

29 Göran Bergström & Kristina Boréus. Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys, Lund: Studentlitteratur, 2002, s. 49

30 Tom Bryder. Innehållsanalys som idé och metod, Akad, Åbo, 1985, s. 4

31 Bryder. Innehållsanalys som Idé och Metod, s. 5.

33 Bryder. Innehållsanalys som Idé och Metod, s. 38-40.

(14)

11 beståndsdelar, fordras en kortare genomgång av diverse språkliga fenomen som enligt nyss nämnde författare tätt förknippas med innehållsanalysen.

Det finns tre huvudsakliga aspekter av innehållsanalysen. Den första kallas den syntaktiska aspekten. Syntax innebär i korthet hur meningar och deras tillhörande ord förhåller sig till varandra i utgörandet av satser. Detta kan inom studiet av valmanifest vara av vikt, då formuleringarna inom relevanta stycken möjligen kan ge en anvisning om de olika partiernas litterära/grammatiska förmåga. Den andra kallas för den

semantiska aspekten - här är det istället meningarna och ordens innebörd, ensamt och i förhållande till varandra, som studeras. Detta kan vara av intresse eftersom det tjänar som en grundstomme till hur olika, inom vissa valmanifest ibland otydliga passager, kan tolkas för att därefter kunna inbegripas i datamaterialet. Slutligen nämns av Bryder den pragmatiska aspekten, vilken kan förklaras som en kombination av ovanstående aspekter plus sammanhangen, och i sammankoppling med aktörerna, i vilka de ingår.

Denna tredje aspekt kommer att, i föreliggande studie, prägla utfallet av kodning och därmed även kategoriseringen av valmanifesten. Efter det att dessa utgångspunkter redogjorts för kommer frågan om enhetlig granskning upp. Författarna till föreliggande studie har för att kringgå risken med olika tillvägagångssätt gemensamt utfört

kodningen av valmanifesten³⁴.

Som Bryder påpekar är det nämligen av oerhörd vikt, inte minst ur forskningsetisk synpunkt, att materialet samlats in på ett enhetligt sätt. Detta har att göra både med objektivitet och också tillförlitlighet, nära förbundet med reliabilitet³⁵. Detta knyts också an till Vetenskapsrådets forskningsetiska principer³⁶ Poängen med reliabilitet är att en utomstående part med samma verktyg och med samma förfarande skall kunna uppnå ett likartat resultat. Med hänsyn till ovan nämnda aspekter bör det dock betonas, att

innehållsanalysen som sådan i huvudsak skall fokusera på det manifesta innehållet, det vill säga, orden och meningarnas grammatiska betydelse, och alltså undvika en ”läsning mellan raderna”³⁷. Att göra en sådan läsning, det vill säga en läsning av det latenta, kan vidare innebära en risk för låg reliabilitet, eftersom begreppen och innehållet inom en text av olika läsare/granskare kan tolkas på olika sätt³⁸. Har man ett alltför otydligt

36 Vetenskapsrådet. 1990, Vetenskapsrådets forskningsetiska principer, 9-16 http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf (hämtad 2016-12-16)

(15)

12 tillvägagångssätt kan det alltså leda till att olika resultat vid olika tidpunkter riskerar att inträffa. Hittills har en redogörelse för innehållsanalysens uppbyggnad presenterats. I nästkommande del tydliggörs hur kodningen av valmanifesten genomförts.

Till att börja med diskuterades en lämplig strategi för genomförandet av kodningen, vilket ledde till att ett beslut fastställdes. Författarna delade upp valmanifesten mellan sig och kodade varsitt, dock i samförstånd med varandra om hur detta skulle gå till. Det går inte att bortse från det faktum att kodning helt på tu man hand hade frambringat ett annorlunda utfall av kodningen, därför diskuterades samtliga otydligheter för att undvika ett tvetydigt förfarande. Kodningen genomfördes under loppet av en vecka.

Över 50 valmanifest kodades varav de flesta med varierande upplägg och språk. Detta kan i sin tur ha påverkat kodningens enhetlighet och kvalitet.

Valmanifesten från samtliga (nuvarande) riksdagspartier, exklusive

Sverigedemokraterna, mellan åren 1988 och 2014 har analyserats. Då Moderaterna under åren 2006, 2010 samt 2014 inte hade ett eget valmanifest, utan förlitat sig på Alliansens, fick Alliansens valmanifest från dessa år i föreliggande studie representera just Moderaterna. Detta kan vara problematiskt då Alliansens valmanifest inte enbart representerar Moderaternas politik. Alliansen är inte Moderaterna och Moderaterna är inte Alliansen, men kodas precis som om så vore fallet. Författarna är medvetna om denna kompromiss men hävdar att det är den mest lämpligaste lösningen under rådande omständigheter. Ett alternativ till det redogjorda vägvalet hade varit att helt utesluta Moderaterna under dessa tre valår i föreliggande studie.

Valet av kategorier var inför kodningen inte för handen givna, utan bestämdes först efter kodningen blivit sammanställd och manifesten jämförda. Maj Klasson beskriver denna typ av förfarande som syntetisk, nämligen att man tillåter kategorierna att skapas under processen av kodningen³⁹. Övergripande kategorier som ändå mellan partierna verkade generaliserbara markerades och kodades styckevis. Att bara till exempel ordet ”försvar”

nämnts i förbifarten har oftast inte lett till att det medräknats i kodschemat, såvida det inte stått som inledare till ett stycke behandlande just denna eller en näraliggande fråga.

Ett problem har varit att valmanifesten under årens gång, samt i viss mån mellan

39 Maj Klasson. Biblioteksforskning i Sverige: en innehållsanalys av svensk biblioteksforskning 1900- 1988, Svensk biblioteksforskning, vol. 1 nr 4, 1990, s. 25-26

(16)

13 partierna, varit olika långa. Detta eventuella problem löstes dock genom att alla utvalda ord från ett valmanifest fick utgöra 100 procent av det valmanifestet, (allting utöver dessa koder utelämnades för att inte missvisa korta respektive långa manifest) för att kringgå manifestens kvantitet.

Efter styckena tilldelats lämplig kategori bildades så småningom de slutgiltiga kategorierna. Totalt valdes tio stycken, nämligen: miljö, arbetsmarknad, utbildning, familjepolitik, vård/omsorg, ekonomi, mänskliga rättigheter/jämställdhet, infrastruktur, utrikespolitik samt migration/integration. I utformandet av dessa kategorier försökte författarna utgå från det första steget i varje förslag/stycke som presenterades av det aktuella partiet. I fallet med exempelvis kategorin ”ekonomi” kunde flertalet förslag kring skattesänkningar rörande olika områden upptäckas. Dessa kodades dock

fortfarande som ”ekonomi” för enkelhetens skull. Denna strategi ansågs vara den mest praktiska, då skattefrågor ibland annars kunde hamna i alltför specifika kategorier.

Kategorierna mänskliga rättigheter och jämställdhet slogs ihop i enlighet med Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, huvudsakligen artikel två.

Jämställdhet kan i denna artikel ses som en tillhörande del till just mänskliga

rättigheter⁴⁰. En annan kategori där ett förtydligande kan krävas är infrastruktur, i denna kategori fick allt som handlade om utbyggnad placeras, exempel på detta kan vara uppbyggnad av studentbostäder eller järnväg och också bredband. De presenterade kategorierna innefattade de största frågorna. Från början valdes 15 kategorier men snart upptäcktes att en kategori som till exempel kultur i förhållande till de nuvarande

kategorierna var alltför liten för att på ett meningsfullt sätt medtas. Vissa av de utelämnade kategorierna utgjorde ofta ej ens tillsammans 5 procent av valmanifestet från ett enskilt valår, vilket vidare gjorde dem mindre betydelsefulla att presentera.

Valmanifestens sidlängd varierade mellan parti och valår vilket författarna på lämpligt sätt var tvungna att lösa. All text som blivit kodad fick som nämnts ovan utgöra det totala antalet ord, för att sedan utelämna ord och meningar ur beräkningen som inte var av vikt eller inte kunde kopplas till någon av kategorierna. På detta sätt kunde problemet att en del av valmanifesten bestod utav fler ord än andra avstyras. Författarna valde således att jobba i procentenheter för att få den mest rättvisa bild som möjligt av

40 Svenska FN-förbundet. Värdighet och rättvisa åt alla, UNRIC Brussels, 2008, http://fn.se/wp- content/uploads/2016/07/Allmanforklaringomdemanskligarattigheterna.pdf%20 (hämtad 2016-12-27)

(17)

14 materialet. Antagandet gjordes att all text som ingick eller uteblev ur valmanifestet var ett aktivt val av partiet, på så vis ett genomtänkt val som präglat valmanifestets innehåll.

Därför kodades valmanifesten därigenom efter dessa aktiva val som partiet en gång fastställt.

Slutligen är det författarnas avsikt att innan detta avsnitt avslutas, redogöra för hur de i nästkommande kapitel presenterade diagrammen har konstruerats. Målet med

diagrammen var att sammanställa samtliga kategorier i en annan figur vars syfte tjänade till att illustrera avståndet mellan de politiska blocken samt en exponentiell trendlinje, där linjens lutning är av betydelse. En negativ lutning innebär att blocken har/kommer att närma sig, och en positiv lutning motsatsen. Avslutningsvis har ytterligare ett typ av diagram konstruerats, där samtliga kategorier har tillräknats, varpå för dessa en skillnad i medelvärde blocken emellan för respektive år har uträknats, samt en exponentiell trendlinje, i förtydligande avsikt. Datainsamlingen, alltså insamlandet av valmanifesten i fråga, inhämtades från en varierande art källor. Till att börja med besökte författarna respektive partis hemsida i hopp om att därstädes finna det nödvändiga materialet.

Hemsidorna erbjöd en viss mängd valmanifest men i de flesta fall fick representanter från partierna kontaktas för att genom dem erhålla de valmanifest, som på hemsidorna inte kunde finnas. Slutligen har författarna till föreliggande studie också använt sig av SND (Svensk Nationell Datatjänst) där en sammanställning av nästan alla valmanifest stod för handen. SND har sammanställt valmanifesten i samarbete med Göteborgs Universitet samt Vetenskapsrådet⁴¹.

5. Resultat

I följande avsnitt kommer resultatet av insamlad empiri att redovisas. Materialet kommer att presenteras i två typer av figurer. X-axeln beskriver valår och y-axeln beskriver antal procentenheter av valmanifestet som representerades av given kategori.

Intervallet på y-axeln är valt att vara identiskt från figur till figur, detta är för att

beskriva en enhetligare bild av hur partierna förhåller sig till respektive kategori. För att finna ytterligare information se Appendix A.

41 SND. Svensk nationell datatjänst, https://snd.gu.se/sv/vivill/party (Hämtad 2016-12-26)

(18)

15 Figurtyp A är konstruerad för att spegla skillnaden mellan medelvärdet av vartdera block inom varje kategori, inom respektive valår. Denna skillnad, som även kan kallas avstånd i medelvärde, illustreras med en ytterligare linje där varje punkts värde skrivits ut. Dessa punkter bildar tillsammans en trendlinje. Trendlinjen är uträknad med formeln y = ce^bx, där c och b är konstanter och e är basen för den naturliga logaritmen. Rent praktiskt är trendlinjen grafiskt illustrerad med hjälp av en funktion i programmet Microsoft Office Excel 2007. Förekommer en negativ lutning på trendlinjen betyder detta att blocken har/kommer närma sig varandra, och en positiv lutning innebär motsatsen.

Beträffande teorin av Habermas, kan den bekräftas om antagandet att blocken i hänseendet exempelvis arbetsmarknad tillsammans försökte uppnå en gemensam förståelse och ett ömsesidigt samtycke. Habermas teori följer samma mönster som Mouffes, det vill säga att den bekräftas de gångerna trendlinjen uppvisar ett negativt värde och ej när linjen är positiv.

Arbetsmarknad

Det parti som dominerade arbetsmarknadsfrågan var Socialdemokraterna och det parti som talade minst om nämnd fråga var Moderaterna. Vidare visade sig det röda blocket också vara störst inom nämnd fråga. 2006 var det år det talades mest om arbetsmarknad.

Även detta år var Socialdemokraterna det dominerande partiet gällande

arbetsmarknadsfrågor. Slutligen kan noteras att det år 1988 var 10 procentenheters skillnad blocken emellan, respektive 1998 var det endast 4,3 procentenheters skillnad.

Trendlinjen illustrerar en svag negativ lutning, vilket i vag mån går i linje med Mouffes teori. Den stora frågan som härpå uppstår, är huruvida teorin bekräftar eller förkastar ovan nämnda resultat. Författarna menar att trendlinjen bekräftar teorin, fastän ej i hög grad, då lutningen är så pass svag (Se Figur A1).

(19)

16 Figur A1 - Arbetsmarknad

Ekonomi

Det parti som omnämnde ekonomi mest var Moderaterna, vilka alltså lät ekonomifrågor uppta störst del i sitt valmanifest. Kristdemokraterna omnämnde frågan minst. År 1998 talades det mest om ekonomi i förhållande till övriga år, och det ledande partiet var också här Moderaterna. Vad blocken beträffar, kan sägas att det blåa blocket var större, dock med liten marginal i förhållande till det röda dito. Den största uppmätta skillnaden i procentenheter blocken emellan uppmättes år 1988 och låg på 8,4, respektive 2010 den minsta, vilken hamnade på 0,7. Vid beaktande av den trendlinje som av författarna presenterats, kan konstateras att den skillnad mellan angivna år med eftertryck går i teorins riktning. Detta eftersom trendlinjen här har en stark negativ lutning (Se Figur A2) och alltså stärker Mouffes resonemang angående den konsensuspolitik, vilken genom en kompromissinriktad blockpolitik kan uppstå.

10,0

9,2

6,5

4,3

7,7

5,5

9,3

7,4

0 5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

Medelvärde röda blocket Medelvärde blåa blocket Skillnad mellan blocken Exponentiell trendlinje

(20)

17 Figur A2 - Ekonomi

Familjepolitik

Kristdemokraterna visade sig vara det parti som inom föreliggande kategori utmärkte sig mest. Detta betyder alltså att de talat mest om denna kategori under flest (men inte samtliga) år. Centerpartiet var å sin sida det parti som talade minst om nämnd kategori.

År 1988 talades det mest om familjepolitik, och detta gjordes av Kristdemokraterna.

Frågan dominerades av det blåa blocket. Den största skillnaden mellan blocken

påträffades 1994, där en skillnad på 6 procentenheter uppmättes. Den minsta skillnaden däremot, anträffades år 2006 och landade på 0,3 procentenheter. Vad trendlinjen

anbefaller, kan konstateras att en negativ lutning föreligger (Se Figur A3). Resultatet bekräftar Mouffes resonemang om blockpolitikens konsensusorienterade följder, vilka inom föreliggande kategori visar sig vara synnerligen uppenbara.

8,4

3,8 4,0

5,7 6,2

1,5 0,7

3,3 0

5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(21)

18 Figur A3 - Familjepolitik

Infrastruktur

Inom kategorin infrastruktur var det miljöpartiet som visade sig vara det mest

framträdande partiet. Liberalerna omnämnde infrastrukturen minst av alla partier. Det val, som med utgångspunkt för underliggande kategori noterade frågan mest, föreföll sig vara valet 2014. Vänsterpartiet pratade under detta år mest om infrastruktur. Det blåa blocket talade med knapp marginal mer om kategorin infrastruktur än det röda blocket. Den högst rapporterade skillnaden mellan blocket, (5,6) mätt i procentenheter, inträffade 2006. 1994 mättes den minsta skillnaden upp (0,7). I utläsandet av

trendlinjen, kan påståendet att lutningen i det närmsta är näst intill obefintlig, vara berättigat, dock är lutningen fortfarande negativ (Se Figur A4).

3,0

5,7 6,0

0,3

2,7

0,3 1,5 2,8 0

5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(22)

19 Figur A4 - Infrastruktur

Migration/integration

Häri kunde Liberalerna noteras som största parti med starkast förankring till föreliggande kategori. Motpolen visade sig vara Socialdemokraterna. Valet 2006 fokuserade mest på migration/integrationsfrågorna och representerades till störst del av Liberalerna. Det blåa blocket gav större utrymme för migration/integration än det röda blocket gjorde. Den största skillnaden på 7,5 procentenheter mellan blocken, kunde under valåret 1988 noteras. Den minsta skillnaden påträffades 1994 och uppmätte 1,7 procentenheter. Trendlinjen är svagt negativ, vilket överrensstämmer med trendlinjen under föregående kategori, det vill säga, att endast en ytterst svag bekräftelse i detta hänseende kan noteras (Se Figur A5).

5,4 4,3

0,7

3,2

1,5

5,6

2,3 3,1 0

5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(23)

20 Figur A5 – Migration/integration

Miljö

Inom denna kategori kunde inte helt oväntat Miljöpartiet noteras som det parti, varifrån den underliggande kategorin omtalats mest. Moderaterna talade i sina valmanifest i sin tur minst om detta ämne. Det valår, inom vilket kategorin miljö som mest omnämndes, var det ofta återkommande året 1988. Det röda blocket gav mer utrymme åt miljö i deras valmanifest än det blåa blocket. Den minsta skillnaden uppmättes år 1988 på 0,1 procentenheter, och den största år 1991 på hela 20,5 procentenheter. Till skillnad från föregående kategorier är miljö faktiskt en av de två kategorier som innehar en starkt positiv trendlinje, vilket alltså talar emot teorin (Se Figur A6). I frågan beträffande miljö bevisar därför studiens empiri, att blockpolitiken ingalunda närmat sig varandra. Men det intressanta med denna figur är att 1988 var skillnaden så pass minimal vilket leder till att lutningen i trendlinjen blir svagt positiv istället för starkt negativ.

7,5

4,7

1,7 2,4 1,9

6,7

3,3 3,9 0

5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(24)

21 Figur A6 - Miljö

Mänskliga rättigheter/jämställdhet

Det parti som är störst inom denna kategori är Vänsterpartiet och Moderaterna det minsta av de sju partierna. 2002 var det viktigaste året för mänskliga

rättigheter/jämställdhet, med en från Vänsterpartiet häpnadsväckande toppnotering på 63 procent av nämnd kategori. Det röda blocket lämnade mer utrymme för mänskliga rättigheter/jämställdhet i sina valmanifest än det blåa blocket gjorde. Den mellan blocken största skillnaden kunde år 2002 till 14,1 procentenheter uppmätas, vilket kan förklaras av Vänsterpartiets toppnotering samma år. Den lägsta skillnaden påvisades till 1 procentenhet år 1991. Trendlinjen för underliggande kategori, kunde liksom

föregående kategorier, visa en svag positiv lutning (Se Figur A7). Med detta sagt är det inom denna kategori inte möjligt att påstå att Chantal Mouffes teori stämmer överrens med författarnas insamlade empiri. Den stora skillnad som uppstod valår 2002 påverkar inte lutningen nämnbart i nedanstående figur, men kommer att påverka resultatet i den sammanställningen av samtliga kategorier, vilket återknyts i senare detta kapitel.

0,1

20,5

16,5

12,2

2,3

7,7

2,3

4,8

0 5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(25)

22 Figur A7 - Mänskliga rättigheter/jämställdhet

Utbildning

Liberalerna och Socialdemokraterna visade här tillsammans det största intresset för utbildningsfrågan i sina respektive valmanifest. Det parti som påvisade minst intresse däremot, visade sig vara Vänsterpartiet. Det år utbildning uppmättes mest var 2010 av Socialdemokraterna tätt följt av Liberalerna. Det blåa blocket var mest angeläget om att låta utbildning få ta plats i sina valmanifest. Den största skillnaden, nämligen 11,4 procentenheter, inträffade 1998 mellan blocken, medan den minsta, 2,1 procentenheter, befann sig 1994. Riktningen påvisar en negativ lutning, vilket som tidigare noterats gällande detta fenomen, betyder att Mouffes teori i svag, fastän inte i obetydlig mån, kan bekräftas (Se Figur A8).

4,8

1,0 1,9 2,8

14,1

7,0

1,5

3,6 0

5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(26)

23 Figur A8 - Utbildning

Utrikespolitik

Det parti, vars valmanifest starkast ankknyter till frågor rörande utrikespolitik, visade sig vara Liberalerna, emedan Centerpartiet uppvisade svagast anknytning till

utrikespolitik. Det år det talades mest om föreliggande fråga var 1994, med

Socialdemokraterna som företrädare. Det block som valde att yttra frågan mest var det blåa blocket med knapp marginal gentemot det röda blocket. Den största skillnaden beräknades 1988 till 7 procentenheter, emedan den lägsta uppmättes till 0,2

procentenheter 2014. Trendlinjen påvisade den starkaste negativa lutningen av samtliga kategorier, vilket antyder att skillnaden mellan blockens valmanifests utlåtande gällande utrikespolitik blivit mindre (Se Figur A9).

11,4

5,2

2,1 2,7

9,1

5,0 4,6

2,5 0

5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(27)

24 Figur A9 - Utrikespolitik

Vård/omsorg

Kristdemokraterna visade sig vara det största partiet inom denna fråga, medan det minsta var Miljöpartiet. 2006 var det år det lämnades störst utrymme i valmanifesten om vård/omsorg, vilket tillsammans utgjordes av Kristdemokraterna och Moderaterna detta år. Det blåa blocket författade mer angående vård/omsorg än vad det röda blocket valde att göra. Den största skillnaden mellan blocken var 1988, då 10,6 procentenheter skiljde blocken åt, medans 2014 endast påvisade 0,1 procentenheter. Med detta sagt är det otvetydigt uppenbart att trendlinjen visar på en stark negativ trend, i linje med Mouffes teori (Se Figur A10).

7,0

3,6

2,4 3,6 3,4

1,6

5,2

0 0,2 5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

(28)

25 Figur A10 – Vård/omsorg

Figur B1- Sammanställning av samtliga skillnader mellan blocken

Slutligen är figurtyp B ämnad för att åberopa medelvärdet av samtliga skillnader inom varje kategori, också här inom respektive valår. Denna skillnad i medelvärde blocken emellan har belysts genom att skriva ut varje punkts värde för samtliga valår, och tillsammans lägger punkterna grunden för trendlinjen. Förekommer en negativ lutning

10,6

4,0

0,3

4,0

1,7 2,1

9,6

0 0,1 5 10 15 20 25 30 35

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014

6,82 6,20

4,21 4,11 5,07

4,30 4,04

3,17 y = 6,7914e^-0,086x

0 1 2 3 4 5 6 7 8

1988 1991 1994 1998 2002 2006 2010 2014 2018 2022 2026

Skillnad mellan medelvärde av blocken

Exponentiell trendlinje

(29)

26 på trendlinjen betyder detta att blocken har/kommer att närma sig varandra, och en positiv lutning innebär motsatsen. Ovanstående graf uppvisar en tydlig tendens till att de två politiska partiernas valmanifest utgivna på senare år har blivit mer lika. De

punkterna där värdet har skrivits ut illustrerar skillnaden i medelvärdena blocken emellan av samtliga kategorier. Den här skillnaden kan även kallas för avstånd blocken emellan. Denna skillnad eller detta avstånd blir således ett mått på hur lika och olika blockens valmanifest är i förhållande till varandra. År 1988 var det valår då avståndet var som störst, nämligen 6,8 procentenheter, som skilde blocken emellan. Efterföljande valår 1991 var avståndet fortfarande stort men med en svag minskning jämfört med föregående valår. Däremot skedde den största skillnaden om mätningen sker mellan valår till efterföljande valår, nämligen en minskning på hela 1,99 procentenheter,

efterföljande valår 1994. Denna minskning i avstånd blocken emellan är den största som uppmätts mellan två valår under åren 1988 till 2014. Nästkommande valår skedde det knappt någon nämnbar skillnad. Det är först 2002 som det börjar bli intressant igen eftersom det då istället för att följa den nedåtgående trenden istället tar sin egen väg och påvisar att skillnaden i medelvärde blocken emellan blivit mindre tills detta valår.

Valåret 2002 förblir således det valår då distansen mellan blocken ökade. Orsaken till att skillnaden ökade detta år är för att Vänsterparitet valde att låta kategorin mänskliga rättigheter/jämställdhet få utgöra hela 63 % av valmanifestet. Hade denna stora skillnad behandlats som outlier och därmed tagits bort hade den genomsnittliga skillnaden gått från 5,07 till 3,66 procentenheter. Vid utelämnandet av nyss nämnda outlier hade ändå inte en alltför märkbar skillnad i trendlinjen påträffats. Detsamma gällde den outlier av Liberalerna från 2002 i kategorin utbildning. Med bakgrund av detta valde författarna att bevara datamaterialet intakt och inte utelämna extremvärdena. Som framgår i diagrammet ovan visar trendlinjen en fortsatt negativ utveckling kommande år för trendlinjen vilket tyder på en fortsatt homogenitet mellan de två politiska blocken.

6. Diskussion

I föreliggande avsnitt problematiseras resultaten med hjälp av valda teorier Habermas och Mouffe. Inledningsvis kommer de kategorier, vilkas trendlinje var negativ, att undersökas närmre utifrån det kommunikativa handlandet av Habermas för att

(30)

27 därigenom hitta en lämplig förklaring till uppmätta resultat. Därefter kommer de

kategorier med positiva trendlinjer att diskuteras utifrån samma teori. Både dessa resultat kommer också att studeras utifrån Mouffes teori om konsensuspolitik⁴²⁴³.

Följande kategorier har påvisat en negativ trendlinje: arbetsmarknad, ekonomi, familjepolitik, infrastruktur, migration/integration, utbildning, utrikespolitik samt

vård/omsorg. Kategorierna hade dock olika stark negativ lutning. Detta innebär alltså att blocken blivit mer lika varandra under de gångna valåren, eller som Habermas hade uttryckt det – ett samförstånd parterna emellan har kommit till stånd⁴⁴. Som i

teoriavsnittet konstaterats, måste inom ramen för ett kommunikativt handlande de tre stegen förståelse, samförstånd och överrensstämmelse uppnås, för att ett samarbete skall kunna träda i kraft. Det är tänkbart att ett framgångsorienterat handlande aktörerna (blocken) emellan hade utmynnat i en positiv trendlinje, då detta förhållningssätt som tidigare konstaterats fokuserar på aktörens egennytta gentemot den aktuella situation eller de andra aktörerna och alltså ignorerar de tre ovan nämnda ”stegen”⁴⁵.

Till detta resultat kan också Mouffes teori med fördel kopplas. I händelse av ett

anammande av den liberala hegemonin, vars huvudpunkt är att uppnå konsensus för att motverka den antagonism (vän/fiende) som ses som problematisk, kan argumenteras för att blocken måste närma sig och ge efterkall på sina ideologiska övertygelser, i rädsla för en utbredande antagonism och ett demagogiskt kaos. Den intressanta frågan vore nu att fundera över om den av Mouffe föreslagna agonismen, alltså att aktörerna erkänner varandras demokratiska berättigande men bibehåller sina olikheter och ideologiska grunder, hade kunnat inverka på det blåa och röda blocket så att ett närmande

beträffande de frågor/kategorier som undersökts inte uppnåtts till förmån för att en mer fortsatt, utifrån år 1988 års resultat, olikartad politik förts. Ett särskilt fall är mellan 2010-2014, då skillnaden i medelvärde blocken emellan minskade med 0,87

procentenheter, att jämföra med minskningen åren 2006-2010 på 0,26 procentenheter.

Här har alltså blocken närmat sig ytterligare vilket enligt Mouffe tyder på ett fortsatt försakande av de inneboende ideologierna vilka i normalfallet utgör partierna/blocken.

Habermas hade förklarat denna utveckling som en uppgörelse präglat av ömsesidig

42 Habermas, Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, s. 175

43 Mouffe, On the political, s. 8-9

44 Habermas, Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, s. 176

45 Habermas. Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, s. 165

(31)

28 förståelse och samförstånd vilket vidare mynnar ut i en överrenskommelse⁴⁶. Studiens huvudfråga handlar om i vilken mån blocken närmat sig varandra. Detta tycks onekligen vara fallet. I ovan nämnda kategorier har blocken anammat Habermas teori om det kommunikativa handlandet och även den konsensusinriktade dito av Mouffe⁴⁷.

Beträffande kategorierna miljö och mänskliga rättigheter/jämställdhet påträffades i trendlinjen dock positiva resultat, vilket alltså talar emot både Habermas och Mouffes teorier. Det kan i dessa fall argumenteras för att ett samförstånd ej har uppnåtts eller kanske heller inte eftersträvats, vilket alltså heller inte lett till ett överrensstämmande bland blocken. En gemensam handlingsstrategi från aktörernas sida kan dock ha framkommit, kanske i syfte att genom det så kallade framgångsorienterade handlandet uppnå fördelaktiga värden, det vill säga att aktörerna utnyttjar varandra, snarare än att de samarbetar genom förståelse och samförstånd⁴⁸.

Huvudantagandet är som sagt att partierna och blocken mellan åren 1988-2014 närmat sig varandra och allteftersom börjat bedriva en tydligare konsensuspolitik genom åren.

Detta antagande kan också styrkas efter att ha granskat de presenterade

diagrammen/illustrationerna som i studien inkluderas. Mellan 1988-2014 har skillnaden mellan blocken halverats, vilket stödjer Mouffes teori om att partier som inom den liberala hegemonin, i alltför stor utsträckning ägnar sig åt/bedriver en så kallad konsensuspolitik, och till en följd därav mister sin kollektiva identitet, närmar sig varandra. På så sätt bortses den politiska antagonismen och en distansering från den politiska ideologin som tidigare präglat partiets agenda, vilket kan få följden att den kollektiva identiteten missgynnas⁴⁹.År 2002 var för övrigt det år en av de kategorierna med positivt utfall på trendlinjen utmärkte sig mest, nämligen mänskliga

rättigheter/jämställdhet. Denna kategori omtalades detta år i högst grad av

Vänsterpartiet och minst av Moderaterna. Följaktligen talade också det röda blocket i stor utsträckning mer om frågan än det blåa blocket. Denna tendens blir dock svårare att applicera direkt på teorierna.

46 Habermas. Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, s. 165

47 Mouffe. On the political, s. 10-21

48 Habermas. Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, s. 164-166

(32)

29 Det kommunikativa handlandet förutsätter som tidigare konstaterats till att börja med en förståelse mellan två eller fler aktörer, vilket sedan mynnar ut i ett samförstånd eller konsensus. Följaktligen kan dessa förutsättningar upptäckas beträffande frågan mänskliga rättigheter/jämställdhet i högre grad hos det röda blocket än det blåa. En intressant iakttagelse är valet 1991, där föreliggande fråga endast med 1 procentenhet skiljde blocken åt. Förståelse, samförstånd, senare utmynnande i ett

överrensstämmande, tycks alltså ha varit i princip total, och trendlinjen negativ, vilket alltså går i enlighet med både Habermas och Mouffes teori. Den liberala hegemonins inflytande på blocken under 1991 års valrörelse har med utgångspunkt av de funna resultaten kunnat konstatera ett försakande av nämnda aktörers ideologiska

grundinställningar; en konsekvens av den alltför kompromissförda politiken blocken emellan⁵⁰⁵¹.

Någonting gjorde att blocken plötsligt inför 2002 års valrörelse gled ifrån varandra, en utveckling som i enlighet med Mouffes teori hade kunnat förklaras genom blockens tillbakagång åt sina respektive ideologiska övertygelser, vilket i sin tur med andra ord får följden att de fjärmar sig från konsensuspolitiken. Kanske har blocken i detta fall istället för det kommunikativa handlandet applicerat ett framgångsorienterat sådant, det vill säga på ett mer målorienterat vis eftersträvat sina mål. Åtminstone tycks inom föreliggande fråga inte begreppen förståelse och samförstånd i större utsträckning ha beaktats. En så kallad reciprok påverkan aktörerna emellan kan dock ha förekommit.

Beträffande det röda blocket och likheten/olikheten dem emellan, kan i fortsatt val 2010 en märkbar skillnad i kategorin utbildning mellan Socialdemokraterna och

Vänsterpartiet noteras. Som framgår i figur A8 talade Socialdemokraterna tillsammans med Liberalerna mest om utbildning och Vänsterpartiet minst. Vidare tycks en tydlig avsaknad av den av Mouffe föreslagna konsensuspolitiken gällande utbildning ha förekommit år 1998 på 11,4 procentenheter, vilket för utbildning under detta valår inte tyder på ett bekräftande av föreliggande teorier utan snarare att blocken följt sina ideologiska övertygelser och enligt Habermas förmodligen istället för det

kommunikativa handlandet tillämpat ett framgångsorienterat sådant. Inom kategorin

50 Habermas. Kommunikativt handlande: texter om språk, rationalitet och samhälle, s. 175-179