Estetisk-filosofiska fakulteten
Maria Funke Jordansson
Dans i gymnasiesärskolan
- Fem lärares tankar kring ämnet dans
Dance in senior high school for children in special needs
- Five teachers´ thoughts about dance
Specialpedagogik C-Uppsats
Datum/Termin: 2008
Handledare: Lovisa Skånfors
Examinator: Kerstin Bladini
Abstract
This study examines the use of dance in the special education classes in high school. The purpose is to study the teachers’ thoughts about dance within this school form. I want to see if they see any gains from having dance as a subject, and what might these be? Earlier research states that dance has a positive influence on mentally handicapped children and young people, and that it strengthens their general development. There is little research literature available, but there is an agreement that dance gives these young people a stronger self-esteem, a sense of belonging to a group, and the possibility of non-verbal communication. I have, in this study, interviewed five teachers of these special education classes. The resultants show that these teachers are positive to having dance on the schedule for these students. The gains that they mention are: an increased awareness of their own bodies, an increased self-esteem, movement, cultural understanding, a greater awareness of room and space, a sense of community, and another means of expressing themselves and communicating. In addition, they also describe dance as something that is fun.
Key words: Dance, dance in school, senior high school for children in special needs, moves
Sammanfattning
Denna studie handlar om dans i gymnasiesärskolan. Syftet är att studera lärares tankar om ämnet dans inom gymnasiesärskolan. Jag ville också se om lärarna ansåg att det fanns några vinster med att ha dans som ämne i gymnasiesärskolan och i så fall vilka. Tidigare forskning säger att dans har positiv inverkan på handikappade barn och ungdom då det stärker den allsidiga utvecklingen. Det har varit svårt att finna litteratur som berör dans i gymnasiesärskolan men i all litteratur som beskriver dans, så är samtliga överens om att dansen ger ungdomar en stärkt självkänsla, en grupptillhörighet och en möjlighet till en icke verbal kommunikation. Jag har i min studie intervjuat fem lärare på gymnasiesärskolan och resultatet visar att just denna intervjugrupp är positivt inställda till att dans ska finnas på schemat för elever på gymnasiesärskolan. Vinster som nämns är kroppskännedom, stärkt självkänsla, rörelse, kulturell förståelse, socialt samspel, rumsuppfattning, gemenskap och ett språk för att uttrycka sig och kommunicera. Dessutom beskriver alla dans som något roligt.
Nyckelord: Dans, dans i skolan, gymnasiesärskola, rörelse
Innehållsförteckning
ABSTRACT ...
SAMMANFATTNING...
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ...
1. INLEDNING ... 1
SYFTE... 2
DEFINITION OCH FÖRKLARINGAR AV CENTRALA BEGREPP... 3
DANS... 3
RÖRELSE... 4
GYMNASIESÄRSKOLAN SOM SKOLFORM... 5
2. LITTERATURGENOMGÅNG ... 7
TIDIGARE FORSKNING OM DANS... 7
DANS I SKOLAN... 8
DANS I GYMNASIESÄRSKOLAN... 10
FRÅGEFORMULERINGAR... 12
3. METOD ... 13
METODVAL... 13
URVAL... 14
GENOMFÖRANDE... 15
FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN... 15
RELIABILITET OCH VALIDITET... 16
4. RESULTATREDOVISNING ... 17
PEDAGOGENS RELATION TILL DANS... 18
LÄRARNAS TANKAR OM DANS I GYMNASIESÄRSKOLAN OCH DESS EVENTUELLA VINSTER... 19
5. DISKUSSION ... 22
PEDAGOGENS RELATION TILL DANS... 22
TANKAR SOM LÄRARE INOM GYMNASIESÄRSKOLAN HAR OM ÄMNET DANS... 23
VINSTER MED DANS PÅ SCHEMAT FÖR ELEVER PÅ GYMNASIESÄRSKOLAN... 23
SLUTSATSER... 25
KRITISK GRANSKNING AV MIN STUDIE... 26
FORTSATT FORSKNING... 26
REFERENSER ... 27
INTERNETKÄLLOR... 28
Bilaga
1. Inledning
Dans har integrerats på olika sätt i skolarbetet, ända från förskola till universitet, och därigenom blivit ett naturligt inslag i barnens vardagsmiljö. Den vuxna delen av befolkningen har däremot inte fått samma chans att lära känna dansens fördelar vilket naturligtvis innebär att det inte är lika självklart för dem att satsa pengar och resurser på just dans (Blomdahl 2003). Bland ungdomar är dansen mycket populär och trycket till gymnasiernas danslinjer är högt. Jag själv hör inte till gruppen ungdom men jag har så länge jag kan minnas tyckt om att både utföra och uppleva dans på olika sätt.
Obligatorisk dansundervisning i skolan är ett ämne som är aktuellt då regeringen nu har en särskild skrivning i läroplanen om att alla kommuner ska erbjuda fysisk aktivitet varje dag, utöver ämnet idrott och hälsa, där det borde finnas plats för dansen ( Barn + ungdom 2/2005 ).
Dessutom har ett beslut tagits om att dans kommer att få en egen kursplan i det svenska utbildningsväsendet från och med år 2009. Detta kommer att ske genom ett unikt samarbete mellan Kulturrådet, Myndigheten för Skolutveckling, Nationellt centrum för fysisk aktivitet för barn och ungdom samt Elevorganisationen i Sverige. Det finns många bra exempel på att dansen kommit in i skolan som en viktig del i övrigt lärande, inte bara när det gäller fysisk och motorisk aktivitet utan också ur olika aspekter såsom kulturella, sociala, emotionella och estetiska aspekter. Barn och ungdomar kan uttrycka saker med sin kropp i dans som de kanske aldrig skulle kunna säga med ord. Och ökad kroppsmedvetenhet och stärkt identitet ger bättre självförtroende (Barn + ungdom 2/2005).
Intresset för dans inom skolan ökar och danslärare efterfrågas. Dansen har också fått allt större genomslag i högskolevärlden. Warmbo (2005) menar att det finns i dag ett samarbete mellan danshögskolan och lärarhögskolan i Stockholm, Örebro universitet, Karlstad universitet och Malmö högskola. 1986 fanns dans på skolschemat i åtta av landets kommuner.
År 2005 fanns dans inom skolan i ett 80-tal kommuner där danslärare engagera sig så att barn och ungdomar får dans på det vanliga skolschemat, utöver ämnet idrott och hälsa. Men det saknas fortfarande i över två hundra kommuner ( Barn + ungdom 2/2005 ).
Jag arbetar som lärare på en gymnasiesärskola och började undervisa i ämnet dans för ett antal år sedan. Jag kan inte säga att jag fick något stöd från min ledning som även talade om för mig att dans är för svårt för elever med handikappet autism. Till saken hör att flertalet av de elever jag undervisar har diagnosen autism och jag upplever att flera av dessa elever tycker mycket om dans. Jag ser att flera av eleverna har blivit mer rörliga och medvetna och
utforskande i dansen. Med utforskande menar jag att eleven provar att använda kroppen på olika sätt som de från början inte gjorde och att de använder sina kroppsdelar mer medvetet, till exempel att använda båda armarna för att sträcka på sig. Jag märker även hur blyga och försiktiga elever öppnar sig mer och mer på danslektionerna och visar känslor på ett sätt som jag aldrig sett förut. Dessutom har vi roligt på danslektionerna och jag tror att lust är en viktig faktor för inlärning, något som också uttrycks av Nationella utvecklingsprogrammet som skriver om barn och ungdomars betydelsefulla behov av musik och rörelse som uttrycksmedel. De skriver vidare att dans är glädje (Nationellt utvecklingsprogram Dans i skolan 2007).
Då jag anser att det finns en begränsad tradition för dansen inom skolan och många gånger en alltför svag kunskap om dans, så vill jag med denna studie undersöka hur andra lärare inom gymnasiesärskolan ser på ämnet dans, och om de anser det finns några eventuella vinster med att ha dans på schemat. Eftersom jag inte funnit någon forskning kring ämnet dans i gymnasiesärskolan tycker jag att det är extra intressant. Jag anser detta ämne mycket relevant att undersöka då dans är ett aktuellt ämne som alla barn och ungdomar i hela landet ska få tillgång till på skolschemat.
Centrala begrepp i min studie är dans och rörelse.
Syfte
Syftet med min studie är att studera lärares tankar om ämnet dans inom gymnasiesärskolan.
Definition och förklaringar av centrala begrepp
Dans och rörelse är centrala begrepp i denna studie. Arbetet handlar om tankar om dans i gymnasiesärskolan men begreppen beskrivs på samma sätt oavsett skolform.
Dans
Vad är egentligen dans? Begreppet är vagt och svårt att ge någon definition. Ursprunget till ordet dans är okänt och begreppet är enligt Grönlund (1988) svårt att definiera. Ett försök att finna en generell definition av begreppet dans har gjorts genom att studerat hur begreppet dans definieras i olika länder. Det framkom att vissa ord förekom ofta, vilka var:
• Rörelse
• Rytm
• Kroppslig
• Strukturerad väl uttänkt rörelse
• Uttryck för känslor
• Mångsidig och universell
Man kom fram till att det inte går att ge någon allmängiltig definition av begreppet dans, eftersom dans hela tiden ändras och dessutom ser helt olika ut i skilda länder (Grönlund, 1988). Enligt Gardner (1983) har dansforskaren Judith Hanna gett en annan definition av begreppet dans vilken lyder:
”Dans är kulturellt styrda sekvenser av ickeverbala kroppsrörelser som är fulla av mening, medvetet rytmiska och har estetiskt värde för åskådarna” (Gardner, 1983, s 204).
Jag anser att dans kan vara något du skapar helt för dig själv och behöver inte ha värde för andra än den som dansar.
Nationalencyklopedin definierar dans som rörelser till rytm och melodi, rörelser som ges en speciell form och utförs i viss tid och i visst rum. Jag har tidigare alltid ansett att musik är ett måste för att det ska bli dans. Jag har även kopplat samman rytm och melodi med musik, men med åren så känner jag att rytm och melodi kan finnas i var och en och som kroppen får
gestalta i dansen. Ju mer jag dansar desto mer förstår jag vad dansen kan ge.
Nationalencyklopedins definition av rytm och rörelse samt rörelser i en speciell form kan tydas som att dans förutsätter musik och att stegen är bestämda men den kan även tydas så som jag beskrivit i kapitlet innan.
Rörelse
Dans förutsätter rörelse i någon form därför vill jag ta reda på hur rörelse beskrivs i litteraturen och därigenom göra en tydligare förklaring av begreppet rörelse.
Stinson (2004) frågar sig i boken Att känna rörelse, vad det är som gör rörelse till dans. På frågan svarar hon att den estetiska upplevelsen är nödvändig för att dansen inom t ex skolsystemet skall kunna förstås och säger vidare att syftet med undervisningen är att eleven ska känna rörelse. Hon menar då att eleverna måste få utveckla den inre känslan för rörelse, inte bara titta på rörelse utifrån för att själv upptäcka de oändligt många möjligheter som finns för att ta sig från en punkt till en annan genom rörelsefantasin (Sjöstedt Edelholm,Wigert, 2005).
Wigert (1982) säger att det grundläggande begreppet i all dans är rörelse kontra stillhet.
Att lägga märke till när kroppen rör sig och när den är stilla är inte så självklart som man lätt tror. I förskoleåldern övar man detta genom att kontrastera kraftig grovmotorisk rörelse med plötsliga stopp. När barnen uppfattar skillnaden och lärt sig medvetet behärska de plötsliga stoppen kan man gå över till att gradvis sakta av en rörelse tills man står stilla. Att göra detta medvetet är avsevärt svårare än det plötsliga stoppet. Flera av ungdomarna inom den individuella gymnasiesärskolan har en utvecklingsnivå som är likvärdig med förskoleåldern och behöver stimuleras till rörelse.
Ericsson (2005) betonar vikten av att röra sig som barn och säger vidare att kroppsrörelser fungerar som ett viktigt kommunikationsmedel med omvärlden. Det talade språket blir så småningom det viktigaste kommunikationsmedlet, men kroppsspråket, det vill säga hur vi uttrycker känslor och attityder med rörelser kommer hela livet ha stor betydelse för vår förmåga att kommunicera med och uppfatta varandra. Hon säger vidare att barnets självkänsla utvecklas i ett samspel med omgivningen, där rörelseerfarenheterna till en början utgör en väsentlig del. Barnets uppfattning om sin egen kropp och kroppens möjligheter har stor betydelse för självkänslan.
Gymnasiesärskolan som skolform
Följande avsnitt beskriver gymnasiesärskolan som skolform, för att läsaren ska få en förståelse för vilken elevgrupp studien berör. Gymnasiesärskolan är en 4-årig utbildning som bygger på den obligatoriska särskolan. Utbildningen vänder sig till elever som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de har ett begåvningshandikapp. Beroende på behov och förutsättningar finns såväl nationella som individuella program. Inom det individuella programmet finns yrkesträning och verksamhetsträning. Elever som går här är mellan 16-19 år med vissa undantag då vissa elever går 10 år i den obligatoriska särskolan och eventuellt behöver ett femte år på gymnasiesärskolan. Inom den individuella verksamhetsträningen finns följande fem undervisningsområden:
• Kommunikation och socialt samspel
• Verklighetsuppfattning och omvärldskunskap
• Idrott och hälsa
• Estetisk verksamhet
• Vardagsaktiviteter
De elever som erbjuds undervisning inom den individuella verksamhetsträningen är ungdomar med låg utvecklingsnivå. De flesta av ungdomarna på verksamhetsträningen är multihandikappade vilket betyder att de behöver hjälp med det mesta. Trots att elever i verksamhetsträning ofta har fler mycket specifika individuella behov än övriga elever i gymnasiesärskolan, är grupptillhörighet och gruppaktiviteter viktiga i både undervisningen och på raster. På så sätt kommer undervisningsområdet kommunikation och socialt samspel in på ett naturligt sätt i de flesta aktiviteter. Elever på verksamhetsträningen tränar samspel, uppmuntras att kommunicera och får hjälp att finna sin egen roll i samspel med andra (Gysär 2002:2).
När det gäller individuell yrkesträning, påbörjar dessa elever sin utbildning första året i en så kallad basgrupp. Anledningen till detta är att ge ungdomarna en mjukstart, och för att underlätta hans/hennes val av inriktning, vilket kan vara svårt innan de fått prova. Innehållet i basåret består av kärnämnen, boende- och fritidsträning samt att eleverna kontinuerligt under hela läsåret provar på de olika områdena som är natur och miljö, mat och boende och estetisk verksamhet.
År 2-4 väljer eleverna en av dessa inriktningar som hon/han vill gå. För de elever som går yrkesträning skall, om rektor bedömer att de kan klara av det, utbildningen omfatta ämnena svenska, matematik, samhällsorientering, idrott och hälsa och estetisk verksamhet och praktik.
En anledning att man väljer att låta eleven gå ett individuellt program kan vara en mycket ojämn begåvningsprofil. Eleven klarar kanske yrkeskunskaperna på ett nationellt program, men inte alla kärnämnen. I det fallet kan det vara en lösning att i stället för vissa kärnämnen läsa motsvarande ämnen enligt yrkesträningens kursplaner (Gysär 2002:2).
Avslutningsvis kan nämnas att gymnasiesärskolans nationella program förbereder elever för arbete på den öppna arbetsmarknaden. På alla nationella program förekommer arbetsplatsförlagd utbildning. Den ska uppgå till minst 22 veckor. Gymnasiesärskolans nationella program (Gysär 1995:10) består av:
• Estetiska programmet
• Fordonsprogrammet
• Handels- och administrationsprogrammet
• Hotell och restaurang
• Människa - miljö- service
• Teknik – miljö – service
2. Litteraturgenomgång
Tidigare forskning om dans
Under denna rubrik kommer jag att kort presentera det jag funnit av tidigare forskning om dans på gymnasiesärskolan. Den första dansrelaterade avhandlingen publicerades först 1988 (Grönlund 1988). Den behandlade koreografi och upphovsrättsliga frågor. Den är intressant i sammanhanget då den visar hur sent det började forskas kring ämnet dans. Samma år startade även den första svenska dansvetenskapliga utbildningen vid Stockholms universitet.
Grönlund kartlade förekomsten av dans och rörelse för handikappade barn och ungdomar i världen i samband med handikappåret 1981. Undersökningen byggde på en omfattande brevväxling med danspedagoger och dansterapeuter från hela världen. Antingen man använde dans på ett pedagogiskt eller terapeutiskt sätt så var samtliga eniga om dansens positiva inverkan på det handikappade barnets allsidiga utveckling, både motoriskt och personlighetsmässigt. Det är intressant för min studie eftersom den bland annat handlar om vilka eventuella vinster som dans kan ge för barn och ungdomar med handikapp (Grönlund 1988).
Tidigare forskning som bygger på utvärdering av dansterapi för pojkar med diagnosen ADHD har visat att dansterapi kan hjälpa unga pojkar med ADHD som är otrygga och ängsliga, har ett nervöst uppskruvat tempo, kroppsliga spänningar, koncentrationssvårigheter och ett stört beteende, att komma tillrätta med sina problem. Studien visar att dansterapi angriper problemen via kroppen genom andning, rytm och rörelse och att den väcker rörelseglädjen och självkänslan stärks. Efter att ha haft dansterapi konstaterades att pojkarna blivit mindre hyperaktiva, fått en förbättrad impulskontroll och ökad koncentrationsförmåga.
Pojkarnas socioemotionella svårigheter hade märkbart avtagit och de hade nu lättare att umgås med andra barn och vuxna utan att ideligen hamna i konflikter. Både i skolan och i hemmet kunde man se de positiva förändringarna( http://www.danshogskolan.se).
Dans i skolan
I följande avsnitt kommer olika sätt att betrakta dans och dess värde i skolverksamheten att presenteras. Jag kommer även att presentera vad relevant litteratur har beskrivit som dansens vinster.
I skolan har dans inte någon lång tradition men kom att ingå i ämnet idrott i mitten av 1970-talet. Under senare delen av 1980-talet gjordes en satsning från regeringen kallad Kultur i skolan där försöksverksamheten Dans i skolan var en del. Det framhölls i propositionen att dans var ett eftersatt område i skolan som förtjänade att utvecklas och att eleverna hade mycket att vinna på detta. Dansen som utvecklare av såväl motorik som självkänsla hos eleven borde ha en given plats i skolan menade föredragande statsråd och därav följde denna satsning inom dansområdet. Genom att avsätta statliga pengar till utveckling av kulturverksamhet kunde dansen få möjlighet att ta steget in i skolan. I flera kommuner och skolor blev det här för många barn och ungdomar den första kontakten med dans och gensvar från såväl elever, lärare och lokala politiker var stort. Projektet betraktades som framgångsrikt då den geografiska spridningen dessutom varit stor och intresset för dans generellt ökat över hela landet (Dans i skolan 1990).
På 1980-talet blev även dans för första gången ett eget ämne i gymnasieskolan. I kursplanen för gymnasiesärskolans nationella program står det att ämnet dans innebär teori och praktik i förening där dansens kärna är utveckling av ett personligt rörelsespråk kombinerat med insikt i och förståelse av dansens olika traditioner. Genom övning av sinnena kan elever utveckla medvetenhet om kroppen och om det kroppsliga minnet, vilket är faktorer som är betydelsefulla för dansen som konstart. I kursplanen för idrott och hälsa för alla elever på gymnasiesärskolan står det att genom dans, bollspel, rytmikövningar och sällskapslekar övas en känsla för gemenskap och kamratskap. Dessutom blir eleverna genom aktiviteterna medvetna om den egna kroppen och motoriken, vilket i sin tur ger en positiv självbild och genom rörelseträning utvecklar eleverna sin kroppsuppfattning (GySär 2002:2).
Dansundervisningen och därmed vad som anses värdefullt med dans ser olika ut beroende på vilken målgrupp man riktar sig mot. Den dans som avser att vara underlag för obligatorisk dansundervisning i skolor måste betona danslust, glädje och gemenskap. Uppvisning och träning är av mindre vikt vilket dans som fritidsintresse kan vara mer inriktat på. Inom dansundervisningen har det styrande mönstret ofta varit uppbyggt på imitation eller härmning.
Det betyder inte att det alltid är eleverna som härmar läraren utan att eleverna även kan härma
skapa eget. För det mesta bygger dansundervisningen på en blandning av de olika sätten.
Stinson (2005) menar att den dansundervisning som i huvudsak går ut på att eleven imiterar läraren inte innefattar något eget tänkande Kopiering varken är eller föder kreativitet, menar hon (Sjöstedt,Edelholm & Wigert 2005).
. Dimondstein (1971)) talar också om det negativa i att läraren blir modell för eleverna.
Hennes kritik vänds mot att det finns en risk att läraren kanske omedvetet skapar en bild av sig själv som modell genom att tro att hennes roll är att demonstrera alla rörelser för eleverna.
Ungdomarna kan då uppfatta detta som att rörelsen ska göras likadant som läraren och svara på förväntningar som säger att de bedöms i termer av hur exakt de kan kopiera en rörelse eller en person. Hon anser att det finns en risk att elever uppfattar lärarens sätt att utföra rörelsen som det enda rätta. Detta i sin tur gynnar inte den egna fantasin som har betydelse och gör det möjligt för eleverna att hitta sina egna rörelsesätt.
Danshögskolan (1990) menar att målen med dans i skolan kan ses olika ut beroende på ur vilket perspektiv som dansen betraktas. Om man ser dans ur ett kulturellt perspektiv så betyder det att målen med dans i skolan är att dansundervisningen ska ge en förståelse av olika former av dans samt ge kunskap om vårt eget och andras dansarv. Dans ska även stimulera ungdomar till att söka andra kulturyttringar och bli aktiva kulturutövare. Dansen sedd ur ett socialt perspektiv är att dansundervisningen på ett lustfyllt sätt ska öka koncentration och samarbetsförmåga samt öka gemenskapen i klassen. Barn och ungdomar ska få upptäcka att dansen är ett språk, ett sätt att kommunicera och genom det stärka barnets och ungdomens självkänsla så att det vågar uttrycka sig inför andra människor. Dans i skolan ger eleven ett redskap för att överbrygga gränser mellan könen, länder och kulturer, framförallt genom pardans där det finns vissa regler hur man uppträder mot varandra.
Dessutom har man genom dansen roligt tillsammans, både lärare och elev. Förutom de kulturella och sociala perspektiven kan man även betrakta dans i skolan ur ett kinestetiskt perspektiv, vilket innebär att utveckla elevens kroppsspråk och öva de motoriska färdigheterna. Dans ska öka känslan för hur kroppen och dess rörelser förhåller sig till tid och rum och komplettera det övriga ofta stillasittande arbetet på skolan. Ett annat mål är att koppla den motoriska utvecklingen till övrig utveckling samt arbeta med sinnlig kunskap för att på så sätt hålla det kinestetiska sinnet och dess uttrycksformer vid liv. Målen för dans i skolan ur ett emotionellt perspektiv är att alla ungdomar ska få uppleva dansglädje som stärker självförtroendet. Dans ska visa en väg till ökad självkännedom och stärkt identitet och låta elever få tillgång till alla sina känslor. Glädje betonas också som mål utifrån ett estetiskt perspektiv genom beaktande av kroppen och dess uttrycksmöjligheter stimuleras barns och
ungdomars eget skapande i dans och ger dem möjlighet att få uppleva glädjen i att skapa.
Genom att få dans i skolan ska barn och ungdomar få lära sig hur de i rörelse kan gestalta och ge form åt inre bilder, tankar och känslor, både som individ och i grupp. Andra mål sett ur detta perspektiv är att utveckla ungdomars förmåga att se, känna och höra nyanserna, det subtila i skapandet och att ge elever en ökad formkänsla. Dans ska ge barn och ungdomar möjlighet att få uppleva den sinnliga kunskap som finns, det vill säga förmågan att kunna uppfatta och uppleva verkligheten genom sina sinnen och att våga njuta av sin egen kropp samt ge kunskap om dansen som konstart med en alldeles egen formlära och grammatik och visa att det finns olika dansstilar och former för att uttrycka sig i rörelse.
Dans i gymnasiesärskolan
I följande avsnitt kommer jag att beskriva eventuella vinster med att ha dans i gymnasiesärskolan. Dans är naturligt för människan och långt innan barnet uttrycker sig på annat sätt uttrycker det sig med sin kropp. Att dansa är en icke verbal kommunikation där dansen är språket och i dansen är man sitt eget uttryck – man är sin dans. Man behöver därför inte gå omvägen via bokstäver eller noter. Att genom sin kropp få uttrycka sina tankar och känslor kan vara personlighetsutvecklande och extra viktigt i gymnasiesärskolan eftersom många av dessa elever har svårt med det talade språket. Dansen ger en känsla av social gemenskap och ger oss en möjlighet att lära känna varandras kulturer och traditioner, som kan ha stor betydelse i det mångkulturella samhälle vi lever i för att minska fördomar mellan grupper. Elever som haft svårt att hävda sig i skolan kan kanske genom dansen hitta sitt uttrycksmedel. Dans och dansundervisning ger glädje, självkänsla, samarbete och gemenskap och därför har dansen en naturlig plats på skolschemat (Danshögskolan 1990). Barns genuina behov av lek, rörelse och dans betonas även av Dans i skolan (2007), som menar att musik och dans är betydelsefulla uttrycksmedel för ungdomar. Det är viktigt att man i skolan får upptäcka dansen som ett språk .
Grönlund (1988) beskriver hur dans har underlättat för blyga och tysta barn att öppna sig och börjat berätta om sig själva och om sina tankar och känslor. I takt med att de vågade uttrycka sig i rörelseimprovisationer, fick de också lättare för att beskriva sina upplevelser i ord. Grönlund menar att dansen väckte deras känslor och att detta gäller alla barn och ungdomar, även barn som på grund av ett handikapp är ovana att röra sig och kanske till och
Dans är uppbyggt av rörelser som stimulerar tankeaktiviteten på ett mer komplexartat sätt än det talade språket. Det är inte bara mental tankemässig utveckling som sker via dans utan även fysisk, psykisk, social och estetisk utveckling, vilket också självklart gäller handikappade barn. För handikappade barn och ungdomar är dans speciellt viktig eftersom dans underlättar för dem att utveckla en positiv självkänsla, utvecklar deras förmåga till kreativt tänkande och problemlösning samt väcker deras inneboende behov av att röra sig.
Dans ger barn och ungdomar en estetisk känsla och skänker dem glädje över att använda sina kroppar och att förbättra sina kroppsliga funktioner (Grönlund 1988).
Upplevelser av utökad fysisk aktivitet och motorisk träning i skolan utöver ämnet idrott och hälsa skulle innebära ett kunskapstillskott i förebyggande av hälsa samt påverkande på lär- och arbetsmiljö för att främja kunskapsutvecklingen, menar Grönlund(1988).
Handikappade barn och ungdomar kan ha svårt med det sociala samspelet vilket kan medföra att de drar sig undan sociala kontakter och därigenom blir deras sociala kommunikation begränsad. I dansen tränas barnet i kontakt och samarbete ofta på ett lustfyllt sätt.
Vinster med dans kan vara fysisk aktivitet som stärker motoriken och ger ökad kroppsmedvetenhet samtidigt som det ger glädje, det är roligt att dansa. Dansen har också ett eget kunskapsområde som ger eleverna utsökta möjligheter till lärande i till exempel historia, matematik och språk. En annan vinst är att elever genom dansen får gestalta och ge form åt inre bilder, tankar och känslor både som individ och i grupp. Även här betonas vikten av att dansen ger möjligheter som det verbala språket inte kan ge och stärker självkänslan. Genom att använda sig av dans i skolan skapas ett utomordentligt redskap för att överbrygga gränser mellan människor, länder och kulturer. Tillsammans med andra skapar dansen också förståelse och delaktighet (www.dansiskolan.se, 2007).
Sammanfattningsvis så har litteraturen visat att dans har positiv inverkan på handikappade barn och ungdomar då det stärker den allsidiga utvecklingen, både motoriskt och personlighetsmässigt. Resultat visar även att pojkar med diagnosen ADHD genom dans visar sig mindre hyperaktiva, får en bättre impulskontroll, ökad koncentrationsförmåga samt även får lättare att umgås med andra barn och vuxna och hamnar i mindre konflikter än tidigare.
Dansen beskrivs som att den ger ungdomar en stärkt självkänsla, en grupptillhörighet och en möjlighet till en icke verbal kommunikation. Då litteraturen sammantaget visar att det finns stora fördelar med dans i skolan är det då intressant att undersöka hur lärare i gymnasiesärskolan ser på dans och om de anser att det finns några vinster med det.
Frågeformuleringar
Syftet med mitt arbete var att studera lärares tankar om ämnet dans inom gymnasiesärskolan och efter genomgången litteratur hoppas jag få svar på följande övergripande frågeställningar:
• Vilka tankar har lärare inom gymnasiesärskolan om ämnet dans?
• Anser lärare inom gymnasiesärskolan att det finns några vinster med att ha dans på schemat för elever inom gymnasiesärskolan, iså fall vilka?
3. Metod
I detta avsnitt följer först en presentation av den metod jag använt för att undersöka lärares upplevelser av ämnet dans i gymnasiesärskolan och motiveringar till val av metod. Efter det kommer en beskrivning av urvalet i undersökningen och slutligen tar jag upp forskningsetiska överväganden.
Metodval
Då jag är intresserad av lärares tankar om ämnet dans i gymnasiesärskolan har jag valt kvalitativa intervjuer, (se intervjuguide i bilaga 1) med motiveringen att jag ville få en öppen dialog med lärarna för att få en djupare förståelse kring detta. Jag ville också ha möjlighet att kunna ge direkt respons genom att ställa följdfrågor och visa uppskattning för deras svar och ge förtydliganden. Att göra intervjuer kan vara tidskrävande, men eftersom undersökningspersonerna inte varit många, har det varit en skonsam metod. Enkäter valdes bort då jag tror att dessa hade gett för ytliga svar då det inte går att ställa följdfrågor, samt att undersökningspersonen inte heller har möjlighet att ställa frågor om något känns oklart. I en intervju finns möjligheten att förtydliga frågor som är oklara. Kvalitativa intervjuer kan användas på två olika sätt, antingen genom ostrukturerad eller som semistrukturerad intervjumetod. Den ostrukturerade metoden utgår från arbetets tema och några färdiga frågeformuleringar används inte. I den semistrukturerade metoden som jag valt används en intervjuguide där svaren får utvecklas fritt av den intervjuade och jag som intervjuare kan bygga vidare på dennes svar (Repstad 1999). Mitt mål var att genomföra intervjuerna i en lugn och avskild miljö, för att den intervjuade skulle känna sig så bekväm som möjligt. Jag har spelat in intervjuerna på band, för att slippa skriva när jag intervjuade och då kunde koncentrera mig fullt ut på lärarnas svar (Bryman 2001).
Urval
Jag hade från början tänkt göra intervjuer på olika skolor för att kunna jämföra svaren och eventuellt kunna se om det fanns någon likhet eller skillnad på synen när det gäller dans, men eftersom jag arbetar heltid samtidigt som jag gör min undersökning så insåg jag att det inte var rimligt att hinna med det. Därför består min undersökningsgrupp av fem lärare på samma skola. Jag är inte säker på att det hade visat några större skillnader, mellan olika skolor dessutom var det inte det som kändes viktigt, det jag ville veta var hur lärare ser på ämnet dans inom gymnasiesärskolan. Kan hända att fler respondenter hade varit önskvärt men jag är inte heller här säker på att det gett mig något mer i min undersökning, då varje intervjutillfälle kanske blivit kortare eftersom jag hade tidsbrist.
Skolan som jag valt att göra mina intervjuer på består sammanlagt av ca 2000 elever. Tre av de intervjuade lärarna arbetar på den individuella gymnasiesärskolan och där har jag valt att intervjua en manlig lärare som arbetar med elever på låg utvecklingsnivå, så kallad verksamhetsträning samt två kvinnliga lärare som arbetar med ungdomar på yrkesträningen.
Jag ville gärna ha båda könen representerade för att få en så blandad intervjugrupp som möjligt. Den fjärde läraren arbetar på gymnasiesärskolans nationella nivå. Jag har även intervjuat en danslärare som arbetar både inom den nationella gymnasiesärskolan samt inom gymnasieskolans estetiska område med inriktning dans. Detta innebär att gymnasiesärskolans verksamhetsträning, gymnasiesärskolans yrkesträning samt gymnasiesärskolan nationella nivå finns representerade. Dock är jag medveten om att jag inte kan generalisera utifrån denna lilla undersökningsgrupp, utan det resultat jag fått av undersökningen kan endast sägas vara giltigt för de intervjuade personerna.
Jag tog muntlig kontakt med fyra av lärarna och ställde frågan om de ville ingå i min studie och informerade dem om studiens syfte och att de skulle få vara konfidentiella. Samtliga svarade ja. Dansläraren var tjänstledig så henne ringde jag till och hon ville att jag skulle skicka frågeformuläret som mail så hon kunde skriva svar på mina frågor. Jag hade helst gjort en muntlig intervju men eftersom hon var tjänstledig och nyligen fått barn så bedömde jag att jag hellre ville få skriftliga svar från henne istället för inga alls. Några veckor senare ringde jag åter upp de fyra lärarna för att boka en tid för intervju då jag även frågade om de accepterade att jag spelade in samtalet på band, vilket samtliga gjorde.
Genomförande
Intervjuerna skedde på den aktuella skolan och vi befann oss i en lokal som jag hade bokat.
Intervjuerna tog ca 30 minuter och vid samtliga samtal så har den intervjuade suttit kvar en stund efter mötet och diskuterat om lite allt möjligt som rör skolan. Vid ett tillfälle satte jag även då på bandspelaren en stund till eftersom samtalet berörde synen på dans i gymnasiesärskolan. Den första läraren som jag intervjuade hade lite bråttom men jag upplevde att vi gott och väl hann med frågorna och att hon fick säga det hon ville. Jag kände mig lugn och väldigt nyfiken på hennes svar och förhoppningsvis så upplevde hon att jag verkligen var intresserad av vad hon sa. Vid ett tillfälle var det jag som kände mig lite stressad och kan i efterhand känna att jag inte lyssnade på allt som eventuellt hade kunnat växa fram i samtalet. Lokalen vi satt i kändes avslappnad och inte vid något tillfälle blev vi avbrutna av att någon kom in eller att telefonen ringde. Eftersom jag undervisar i dans och har en sådan nära relation till ämnet så var jag rädd att jag skulle påverka de intervjuade att svara på ett sätt som jag blev skulle bli nöjd med men jag försökte verkligen att lyssna på deras svar och inte lägga någon värdering i vad de tyckte. Det var dock svårt att inte hålla med om dansens positiva påverkan på eleverna som flera av lärarna nämnde. Mitt val var att använda semistrukturerade frågor som skulle få utvecklas fritt av den intervjuade och jag som intervjuare skulle kunna bygga vidare på lärarnas svar, men jag upplevde att jag kanske blev lite väl fåordig ibland för att jag då var rädd att jag skulle påverka vad jag tycker om dans och på så sätt påverka deras funderingar och tankar kring ämnet dans inom gymnasiesärskolan.
Samtliga intervjuer har jag avlyssnat flera gånger och därefter transkriberat allt som sades.
Jag delade upp svaren utifrån de frågor som arbetet handlar om för att kunna hitta likheter och skillnader i de intervjuades svar utifrån mitt syfte Jag förde inte några anteckningar under intervjutillfällena som skulle kunna vara icke verbal budskap från den intervjuade men jag hade intervjuerna i gått minne så jag upplever inte att jag missade något.
Forskningsetiska överväganden
Intentionen i min undersökning är att följa de forskningsetiska principer som finns inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet, 2005). Här lyfts särskilt fram följande fyra huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Det första kravet innebär att jag som forskare skall upplysa om vilken roll de
medverkande har i undersökningen och vilka villkor som gäller för dem. Jag har vid en första kontakt upplyst de medverkande om att det är frivilligt att vara med och att de när som helst under intervjun kan avbryta sin medverkan om de vill. Jag har även vid intervjutillfället gett samma information för att om möjligt säkerställa att deltagaren varit insatt i och godkänt villkoren. I denna undersökning har samtyckeskravet, det andra kravet, inneburit att lärarna gett sitt samtycke till att delta och att intervjuerna får användas i min uppsats. Det tredje kravet, konfidentialitetskravet, innebär att alla uppgifter behandlas konfidentiellt och förvaras så att ingen kan ta del av dem förutom jag själv. Ingen av deltagarna ska kunna identifieras. I min presentation av materialet har jag använt fingerade namn på lärarna. Det fjärde och sista av de fyra kraven är nyttjandekravet vilket innebär att insamlade data endast får användas för min undersökning. De band som spelats in under intervjuerna kommer efter arbetes slut att raderas så att ingen kan komma åt dem eller använda dem till något annat. Utvalda delar av intervjumaterialet kommer att publiceras i enlighet med anvisningar för uppsatser på C-nivå vid Karlstad Universitet.
Reliabilitet och validitet
Med reliabiliteten menas att undersökningen skall kunna upprepas och ge (i så hög grad som möjligt) samma resultat. I kvalitativa intervjuer, som jag valt, strävar man vanligen efter att komma åt vad den intervjuade menar eller hur han eller hon uppfattar ett ord eller en företeelse och det gäller då som intervjuare att försöka sträva efter att vara så objektiv som möjligt och inte pracka på den intervjuade sina egna åsikter då den intervjuades föreställningar man vill få fram kan påverkas (Trost 1997). Eftersom jag själv är så övertygad om dansen positiva påverkan på gymnasiesärskolans elever så har jag försökt att hålla tillbaka mina åsikter och låtit de intervjuade få komma med sina synpunkter utan att jag lagt någon värdering i deras svar. Min undersökningsgrupp har varit liten och vill jag inte påstå att min studie ger någon bild av hur det ser ut över lag i hela landet men jag har försökt att göra frågor noga utvalda utifrån mitt syfte med studien och jag upplever att lärarna har svarat så uppriktigt som möjligt.
Med validiteten menas att undersökningen verkligen mäter det man avsett . Frågorna måste ställas så att de är inriktade på det man vill ha reda på samt att resultatet framställs på ett
intervjusvaren med mitt syfte och mina frågeställningar. Jag är medveten om att min tolkning kan påverkas av min nära relation till ämnet dans, på så vis att jag lättare ser positiva resultat.
4. Resultatredovisning
Här presenteras det resultat som framkommit genom intervjuerna med lärare inom gymnasiesärskolan. Resultatet redovisas i olika kategorier där intervjupersonernas olika tankar och synpunkter återges var för sig i såväl sammanfattande form som också i form av belysande citat för att få det så tydligt som möjligt för läsaren. Jag benämner personerna med fingerade namn för att avidentifiera dem.
Pedagogens relation till dans
En av de inledande frågorna var vilken relation lärarna hade till dans vilket i intervjusituationen syftar på den personliga relationen. Det känns viktigt att få det beskrivet då jag tror att detta kan påverka lärarnas tankar kring dans.
Anna svarar att dans är att röra sig till musik. Hon säger att det är en hårfin skillnad på dans och gymnastik och kan inte sätta ord på vad det är som gör att det blir dans. Hon har dansat folkdans i mer än 40 år men säger att hon även älskar att dansa, fridans, modern dans, twist och afrikanskt. Hon skulle gärna vilja dansa klassisk balett men tycker att hon har kroppsliga hinder för det.
Britta säger att det första som hon tänker på när hon hör dans så är det teknik. Britta säger vidare att dans handlar om stegkombinationer som ska utföras i ett visst mönster till musik.
Hennes egen erfarenhet av dans är danskurserna i skolan och på fritiden då hon gått en buggkurs samt att hon dansat pardans ute på lokal. Men allt handlar om teknik förklarar hon.
Britta berättar att hon vet att det finns frigörande dans men för henne är inte det frigörande utan bara något hon inte förstår sig på. Hon förklarar att lyckan är när man dansar pardans och bägge parter har lärt sig dansstegen, tekniken, och musiken stämmer överens med stegen. Hon dansar inget privat längre.
För Olle är dans lika med nattklubb, det är då han dansar. Han förklarar att han tycker mycket om att dansa men känner sig lite blyg och dansar sällan. Olle berättar att han gick en buggkurs för ca 20 år sedan när han gick i årskurs fyra.
Stina förklarar att dans är hela hennes liv. Hon lever både av och för dans. Stina undervisar även i ämnet dans. Hon säger att dans är underbart och nyttigt.
Kerstin har gått en kurs i afrikans dans vilket hon tyckte var jätteroligt. Hon skulle vilja dansa mer men känner sig lite stel och osäker. När Kerstin gick i skolan på 60-talet fick hon lära sig olika pardanser vilket hon är glad över eftersom hon då fick lära sig de vanligaste danserna här i Sverige. Det var foxtrot, vals, hambo och schottis. Britta säger att dans är lika med glädje och berättar vidare att hon gärna skulle vilja dans med eleverna men tycker inte att hon har kunskap för att göra det och känner sig lite osäker i hur det skulle gå till.
Lärarnas tankar om dans i gymnasiesärskolan och dess eventuella vinster
På frågan om det finns några vinster med dans så svarar Anna att hon är övertygad om att alla människor behöver dans i någon form men med olika syften. Dels som en rörelse för kroppen, motion, som dessutom är lustfylld och dels som ett sätt att träna sin kroppskännedom och motorik. Anna säger vidare att hon anser att dansen visar hur man uppträder mot varandra och påpekar vikten av att träna det sociala samspelet människor emellan. Elever på gymnasiesärskolan har ofta svårt med hur man förhåller sig varandra så det är extra viktigt för dessa elever, säger hon. Folkdansen lär ut hur man tar i varandra och man kan också se ett mönster hur man rör sig i rummet, man kan lära sig musikens uppdelning och där få in matematik, säger hon. Anna berättar att genom att känna till sin egen folkliga dans så får man en nyfikenhet och förståelse för andra kulturer. Hon tycker det är värdefullt att känna till andra kulturer och då få prova på andra kulturers danser, eller som hon uttrycker det:
”Det blir mer spännande än skrämmande ”.
Anna säger flera gånger att alla människor borde få tillgång till dans. Hon berättar vidare att alla kommer i kontakt med den sociala dansen så som vid bröllop, 50-årskalas, student och andra högtider och menar att den traditionella pardansen inte ses som tillräckligt ”fin” utan att det är den sceniska dansen som räknas idag. Hon säger också att dansen borde ha en självklar plats i alla ämnen eftersom skolan ska erbjuda olika uttryckssätt och inlärningstekniker. Att alla elever skulle få regelbunden dansundervisning säger hon skulle vara fantastiskt och hon menar att:
”Dans är viktigt för alla”.
Britta använder sig inte av dans själv i sina ämnen som är estetiskt skapande. Hon vill inte använda musik på de ämnen hon undervisar i då hon tror att det kan bli ett störmoment istället. Hon funderar på om musiken blir det som eleverna koncentrerar sig på istället för det som lektionen är avsedd för samt att eleverna då kan börja strida om vilken musik som ska spelas. Britta tycker inte om frigörande dans men säger samtidigt att hon inte har en aning om vad det är för hon har aldrig provat. Hon tycker absolut att eleverna ska ha regelbunden dansundervisning, gärna mer än en gång i veckan som de har nu. Att de ska ha fler gånger i veckan anser hon behövs då själva det tekniska måste läras in och då blir en gång per vecka för lite, säger hon. Att dans avspeglar sig i andra ämnen har hon svårt att se men att eleverna är påverkade när de kommer från dansen märks tydligt, de är lugnare och Britta funderar på om det kan bero på att varje danspass avslutas med en avslappning eller om det är dansen i sig som gör dem lugnare. Hon tror att dans är extra viktig för de elever som går på gymnasiesärskolan då dessa ungdomar ofta har svårt med kroppskontroll och koordination vilket dansen tränar. Britta tycker att regelbunden dans för eleverna skulle vara jättebra. Hon berättar att de jobbar med en musikteater varje vecka och att den innehåller dans som hon tror att det vore bra om eleverna fick träna på flera gånger i veckan så att de inte behöver börja om från början varje gång med det tekniska. För de elever som går på verksamhetsträningen anser hon att dansen måste var fyllt av glädje och beskriver känslan för dessa elever:
”Att sitta i rullstol och ha någon som dansar och svänger med rullstolen måste vara lika roligt som att åka karusell”.
Jag hör ofta att elever från verksamhetsträningen är glada och uppspelta när de ska ha dans, säger hon.
Olle som arbetar med elever på verksamhetsträningen, alltså ungdomar på en låg
utvecklingsnivå, anser att dans ger en upplevelse av musik som stimulerar till rörelse vilket i sin tur ger gemenskap och en träning i socialt samspel. Olle understryker att dans är ett bra redskap för de elever han arbetar med när det gäller att träna olika sinnen. Han tycker sig se att de elever han arbetar med upplever dansen som lustfylld och underlättar även
transportsträckan från skolsalen till danslokalen vilket dessa elever har mycket svårt med. Han tycker vidare att dans ger en bra träning för motoriska rörelser genom att dansa till snabba låtar kontra stillsamma stycken. Han förklarar då att de elever han arbetar med har extra svårt
vi släpper loss, vi törs ta på varandra och gör oss mindre blyga, säger han. Olle undrar om det är typiskt svenskt att känna blygsel för att röra kroppen.
Stina som undervisar i dans säger, ”dansens största vinst är att den ger eleverna ett språk för att uttrycka sig och kommunicera med andra”. Hon säger vidare att dans stärker självkänslan, den ger eleven kroppsuppfattning och rumsuppfattning samt att den ger alla en träning i samspel, framförallt bra träning för elever inom gymnasiesärskolan som har extra svårt med det. Hon tycker absolut att dans hör hemma i skolans värld och anser att vi borde utveckla dansen mer och använda dansen i skolans olika ämnen. Alla vinner på det menar hon och betonar att det är roligt att dansa.
Kerstin säger att det är roligt att dansa och det gör att elever känner sig motiverade att prova nya saker och nya utmaningar. Dans tränar kroppsuppfattning, stärker självkänslan och ger en social träning vilket hon tycker är extra viktigt för elever på särskolan som ofta har svårt med den biten. Hon säger vidare att en viktig vinst med att dansa är att man får motion som hon anser att det är för lite av i skolans värld. I dans ges elever ett extra språk för att uttrycka känslor och sinnesstämningar och den ger gemenskap. Kerstin anser att alla borde få tillgång till dans i skolan. Hon skulle gärna vilja ha mer dans med de elever hon träffar men hon känner sig osäker i hur det skulle gå till. Hon kan inte se att det finns några negativa saker med att dansa. Hon tycker inte nödvändigtvis att det måste vara en danslärare som undervisar i dans utan tror att alla skulle kunna lära sig att använda dansen i skolan. Hon säger även att dans kanske är extra viktig på gymnasiesärskolan där elever ofta har svårt att uttrycka sig i ord.
5. Diskussion
I detta kapitel kommer jag att diskutera mina intervjupersoners svar med litteratur och frågeställningar.
Pedagogens relation till dans
Jag inledde min intervju till samtliga lärare med att fråga hur deras relation till dans ser ut.
Detta för att jag trodde att det hade betydelse för hur de förhöll sig till dans i skolan. Två av lärarna har dansat och dansar fortfarande privat och anser att alla behöver dansa för att må bra och är inte främmande för att dansa med eleverna. De andra tre lärarna som inte dansar så mycket privat tycker att dans är viktig för eleverna, men vet inte hur de själva skulle kunna undervisa i ämnet. Jag tolkar det som att det handlar om okunnighet. De vet helt enkelt inte hur dans i praktiken skulle kunna gå till för att kunna stärka elevernas utveckling. Blomdahl (2003) säger att den vuxna delen av befolkningen inte har en lika självklar relation till dans som ungdomar idag har vilket kan vara en orsak till osäkerheten som flera av lärarna upplever över att själva undervisa i dans eller att använda dansen som ett alternativt inlärningssätt. Det var först på 1980-talet som dans för första gången blev ett eget ämne i gymnasiesärskolan (Gysär 2002). Olle säger att han tycker om att dansa men att han känner sig lite osäker och blyg inför det precis som Kerstin, som säger att hon gärna skulle vilja ha dans med eleverna men att hon känner en osäkerhet inför att veta hur det skulle gå till. Att dans ska skrivas in som en särskild skrivning i läroplanen (Barn + Ungdom 2/2005) känns bra med tanke på att jag tror att det är okunskap som gör lärarna osäkra till användning av ämnet dans. Det känns även bra att kultur och utbildning samarbetar genom Myndigheten för skolutveckling och Statens kulturråd i ett nationellt utvecklingsprogram (Warmboe 2005) eftersom skolan inte har så lång erfarenhet av dans samt att den består av kompetensutveckling för lärare vilket det verkar finnas behov av. En annan orsak till att inte dans används så mycket kan vara att det inte finns någon forskning som behandlar dans och dansens betydelse för ungdomar på gymnasiesärskolan. Det påverkar naturligtvis synen på dans eftersom man inte kan påvisa betydelsen genom forskning och därigenom satsas inga pengar på det.
Tankar som lärare inom gymnasiesärskolan har om ämnet dans
En av mina frågeställningar i mitt arbete var vilka tankar lärare inom gymnasiesärskolan har på ämnet dans och sammanfattningsvis har resultatet visat att samtliga lärare som ingått i min studie har varit positivt inställda till att elever i gymnasiesärskolan ska ha dans på schemat. En av lärarna nämner dock att hon själv inte vill använda sig av musik i sin undervisning då hon tror att det stör undervisningen. Dans i skolan (2007) menar att musik och dans är betydelsefulla uttrycksmedel för ungdomar. Min spontana reaktion är att det är musiken som påverkar eleverna starkast och som får dem i olika sinnesstämningar som i sin tur ger en kreativitet. Det kan t.ex. vara en rörelse, en dans eller känslor som kommer till uttryck. Jag tror att det skulle vara spännande att använda sig av musiken i andra ämnen än dans för att se om det påverkar deras arbete.
Ett ord som alla lärarna har använt i samband med dans, är att det är roligt. Återkommande i all litteratur som jag läst inför denna studie så beskrivs dans som glädje, lust och att det är roligt att dansa. Sjöstedt, Edelholm & Wigert (2005) beskriver att den dansundervisning som avser att vara underlag för skolor måste betona danslust, glädje och gemenskap. Även Danshögskolan (1990) beskriver dans och dansundervisning som glädje och som ger upphov till gemenskap. När jag undervisar i dans på gymnasiesärskolan så är mitt ledord att det ska vara roligt. Det gäller egentligen all undervisning men jag anser att det är extra viktigt för att eleverna ska bli motiverade till att röra på sig. Jag tror att glädjen i att dansa gör att olika åldrar kan mötas på ett naturligt sätt. Det är konstigt att inte lärarna använder dansen i sin undervisning mer eftersom de upplever att den har så positiv inverkan på eleverna men det beror nog på som jag tidigare sagt, okunskap och osäkerhet. Kan hända att den generationen som växer upp nu och som har ett större utbud av dans att välja på får ett mer naturligt förhållande till dans.
Vinster med dans på schemat för elever på gymnasiesärskolan
Min undersökning har visat att respondenterna tycker att vinsterna med dans är många t.ex.
nämner nästan alla lärarna den sociala vinsten. Jag tolkar det då som att de menar det sociala samspelet, alltså hur vi är mot varandra. Grönlund(1988) beskriver att handikappade barn och ungdomar kan ha svårt med det och att i dansen tränas barnet i att ta kontakt och samarbete på
ett lustfyllt sätt. Flera av lärarna nämner även att det är extra viktigt för elever på gymnasiesärskolan att träna det sociala samspelet eftersom dessa elever på grund av sitt handikapp har svårt med det. Gymnasiesärskolans kursplan skriver att kommunikation och socialt samspel ska genomsyra all verksamhet på den individuella verksamhetsträningen (Gysär 2002:2). Även Anna som arbetar inom den nationella gymnasiesärskolan anser att det är extra viktigt att lära ut det sociala samspelet på särskolan och säger att genom dansen lär vi oss hur vi uppträder mot varandra då de elever hon arbetar med har svårt med hur man förhåller sig till varandra. Min erfarenhet säger att dans har en social funktion där människor kan mötas och kommunicera med varandra. Det kan vara svårt för flera av eleverna på gymnasiesärskolan att arbeta i grupper då många av dem har autism och har extra svårt att förstå andra människor. När man i dansen rör sig tillsammans med varandra övas samarbetsförmågan till skillnad från t. ex tävlingsmoment inom idrotten. Att lärarna lyfter fram den sociala vinsten stämmer bra överens med ett av Danshögskolans viktigaste syfte nämligen att dansundervisningen i skolan ska stärka den sociala interaktionen i gruppen som är av stor betydelse.
En annan vinst som två av lärarna talar om och som hör ihop med den sociala vinsten är att dansen är ett språk, ett sätt att kommunicera. Stina som är danslärare säger att det är en av dansen största vinster. I kursplanen för den nationella gymnasiesärskolan (Gysär 1995:10) står det att människans möjligheter till uttryck och kommunikation genom rörelser har genom tiderna speglats i olika kulturers dansformer. Danshögskolan(1990) skriver att dans är en icke verbal kommunikation där dansen är språket och att man inte behöver gå omvägar via bokstäver eller noter. Även Grönlund(1988) säger att dans är uppbyggt av rörelser som stimulerar tankeaktiviteten på ett mer komplexarmat sätt än det talade språket. På den första danslektionen som jag hade med elever på gymnasiesärskolan fick jag erfara känslan av att, på dansgolvet kunde vi alla mötas på ett sätt som vi inte kunde annars. Det är svårt att förklara vad det är för kommunikation som uppstår men jag gör en jämförelse med att man brukar säga ”att det är inte vad du säger som är viktigt utan hur du säger det”. Det är inte ord som sägs utan känslor och tankar som finns i kroppen som kommer ut som rörelser och blickar.
Grönlund (1988) beskriver även hur dans har fått blyga och tysta barn att öppna sig i takt med att de vågade uttrycka sig i rörelseimprovisationer.
Sett ur det kinestetiska perspektivet alltså rörelsesinnet som gör att våra kroppsdelar rör sig och ändrar läge i förhållande till varandra så talar alla lärare om det. De pratar om kroppskännedom, kroppskontroll, motorik och koordination. I dans är den egna kroppen
det bästa sättet att känna till sin kropps möjligheter är man att använda den. Att få kroppskännedom och kunskaper om den egna kroppen är nödvändigt för att kunna tolka sina egna och andras känslor. Dans i skolan (2007) skriver att en vinst med dans är att den stärker motoriken som då ger en ökad kroppsmedvetenhet. Olle som arbetar med elever på en låg utvecklingsnivå säger även han, att dansen uppmuntrar eleverna till rörelse. Att lägga märke till när kroppen rör sig och när den är stilla säger Wigert(1982) inte är så självklart som man lätt kan tro. I förskoleåldern tränar barnet på det i sin lek. För de elever som går på verksamhetsträningen så har flera en utvecklingsnivå som är lika med 2-3år och behöver därför tränas på plötsliga stopp.
Många av eleverna på gymnasiesärskolan har ingen egen motivation till att röra på sig och då är dansen ett ypperligt bra tillfälle att få igång den. Jag har undervisat i ämnet dans på gymnasiesärskolan i sex år och jag slutar aldrig att förvånas av elever som inte är delaktiga på idrottslektionerna och som har svårt med spontana rörelser som i dansen rör sig aktivt i rummet.
Endast en av lärarna som själv dansar folkdans påpekar vikten av att känna till sin egen folkliga dans för att väcka en nyfikenhet för att känna till andra kulturer. Eller som hon uttrycker det ”Det blir mer spännande än skrämmande”. Vi lever i en mångkulturell miljö med människor från olika länder och att genom dans överskrida de kulturella gränserna och lära varandras danser är ett bra sätt att minska fördomar och skapa förståelse för varandra anser jag. Jag undrar om vi i Sverige håller på att tappa vårt folkliga arv när det dans. Det är många som vill prova på salsa, latin och afrikans dans men som inte alls känner till Sveriges folkdanser. Kan hända att det bara är
Slutsatser
Jag ville med denna studie ta reda på vilka tankar som lärare inom gymnasiesärskolan har om dans samt ta reda på om de ansåg att det fanns några vinster med att ha dans på schemat för elever på gymnasiesärskolan. Sammanfattningsvis så är jag överraskad över att de flesta nämnde vinster som även litteraturen tar upp. Vinster som nämns är kroppskännedom, stärkt självkänsla, rörelse, kulturell förståelse, socialt samspel, rumsuppfattning, gemenskap och ett språk för att uttrycka sig och kommunicera. Att samtliga lärare nämner att dans är roligt tycker jag är extra viktigt då jag själv upplever dans som något mycket positivt. Jag tror att jag är överraskad för att jag hade en bild av att om man inte själv undervisar i ämnet dans så
funderar man inte så mycket på vad dansen kan ge och som jag tidigare nämnt så har inte dans en så lång tradition inom skolan. Lärarnas positiva inställning till dans och dess effekter har efter denna studie ytterligare stärkt min uppfattning om dansen positiva följder. Att dans och rörelse är viktigt för människans utveckling är min övertygelse och som pedagog vill jag främja det.
Kritisk granskning av min studie
Min undersökning är väldigt liten. Jag kan i efterhand tycka att jag borde ha gjort mer djupgående intervjuer, helt enkelt försökt att be de intervjuade att berätta mer och ställt mer följdfrågor. Att jag spelade in intervjuerna på band var bra då jag har kunnat lyssna på svaren flera gånger samtidigt som jag kunde koncentrera mig på lärarna vid intervjutillfället.
Eftersom jag själv har en sådan nära och positiv relation till dans så är jag medveten om att det kan påverka min tolkning av resultatet. Men jag har svårt att se hur jag skulle kunna tolka lärarnas budskap om de positiva effekterna som dans har på något annat sätt än att de tycker dans är bra för elever på gymnasiesärskolan. Det har samtidigt varit svårt att ställa svaren emot varandra eftersom de har tyckt ganska lika. Arbetsprocessen i min studie har verkligen gått upp och ner. Att läsa litteratur som handlar om dans har varit väldigt givande och gett mig mer kunskap som jag har användning för i min undervisning i dans samtidigt som det har varit svårt att finns litteratur som berör den elevgrupp som arbetet handla om, gymnasiesärskolan.
Fortsatt forskning
Jag har under arbetets gång uppmärksammat att det inte finns någon forskning som berör dans i gymnasiesärskolan vilket vore intressant att veta mer om. Jag har även funderat på varför inte dansen används mer i skolan eftersom den har så positiva effekter.
Referenser
Blomdahl, K.(2003) Ett levande dansliv kräver kontinuerlig föreställningsverksamhet.
Karlstad: City Tryck.
Boman, B.(1993) Barn och dans. Centrum för barnkulturforskning vid Stockholm universitet Printgraf AB
Bryman, A. (2001) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber AB
Danshögskolan (1990) Dans i skolan. Helsingborg: Schmidts Boktryckeri AB
Dimondstein, G. (1971) Children dance in the classroom. New York: The Macmillan Company
Ericsson, I. (2005) Rör dig - Lär dig. Malmö: Erlanders Berlings AB
Gadner, H. (1983) De sju intelligenserna. Jönköping: Brains books
Grönlund, E. (1988) Danslek med rörelsehindrade barn. Lund: Sandby Grafiska
Gysär (1995:10) Gymnasiesärskolans Estetiska program. Skolverket. Stockholm: Norstedts Tryckeri
Gysär (2002:2) Gymnasiesärskolans individuella program. Skolverket. Borås: Fritzes
Kulturrådet (2/2005) Barn+ungdom. Malmö:Erlanders Berlings
Repstad, P. (1999) Närhet och distans, kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund:
Studentlitteratur
Sjöstedt, Edelholm, E. Wigert, A. (2005) Att känna rörelse. Stockholm:
Carlsson Bokförlag
Trost , J. (1997) Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur
Wigert, A. (1982) Danslek på dagis. Stockholm: Raben & Sjögren Förlag
Internetkällor
htpp://www.danshogskolan.se/dh/html.forskning_ku/avhandlingar.html (
Nationalencyklopedins Internettjänst (2007-09-29)) http://www.ne.se
Statens kulturråd. (2005) Nationellt utvecklingsprogram Dans i skolan.
htpp://kulturrådet.se/templates/KR_Page.aspx?id=.781&epslanguage=SV
Vetenskapsrådet (2005) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. URL http://www.vetenskapsrådet.se/
