Socialdemokraternas
valnederlag 1976
En teoriprövning av orsakerna till Socialdemokraternas
maktställning under 1900-talet fram till valnederlaget 1976
Författare: André Berger Handledare: Gunnar Hansson Termin: HT 2019
Ämne: Statsvetenskap Nivå: Kandidat Kurskod: 2SK31E
2
Abstract
The Swedish Social Democratic Party (SAP) was in power for decades by successfully implementing a “third way” policy based on Marxist ideology. This policy was unique since it simultaneously spurred economic growth, welfare, and equality between classes. Therefore, this study examined why the party lost the election 1976, despite implementing this “third way” policy. By scrutinizing scientific books, articles, and a dissertation on the subject, four theories were identified. These four theories were tested against three books that identify why SAP lost the election 1976. The results show that SAP lost primarily by going against the SAP voters’ opinion by supporting the use of nuclear energy. In addition, a weak economy and unemployment hampered the party’s ability to continue implementing welfare reforms. The conclusion is that SAP lost the election 1976 due to supporting nuclear energy use when economic growth declined and voters had little trust in the party’s ability to stimulate welfare.
Keywords
2
Innehållsförteckning
1 Inledning och bakgrund 4 1.1 Problemdiskussion ______________________________________________________ 5 1.2 Syfte och frågeställning __________________________________________________ 6 2 Teori och tidigare forskning 6
2.1 Klassbaserad samhällelig förändring ________________________________________ 6 2.2 Socialreformism ________________________________________________________ 8 2.3 Klassbaserad kompromiss ________________________________________________ 9 2.4 Teorisammanfattning ___________________________________________________ 11 3 Metod 12 3.1 Datainsamling och urval ________________________________________________ 12 3.2 Dataanalys och tillvägagångssätt __________________________________________ 13 3.3 Validitet och reliabilitet _________________________________________________ 14 4 Empiri 14 4.1 Holmberg ____________________________________________________________ 15 4.1.1 Kärnkraft och politisk splittring _______________________________________ 15 4.1.2 Löntagarfonder och minskad politisk popularitet __________________________ 16 4.1.3 Arvskatt och ATP-fonder (pensionsfonder) ______________________________ 17 4.2 Svensson ____________________________________________________________ 18 4.2.1 Reformpolitik och ökad väljarkrets_____________________________________ 18 4.2.2 Löntagarfonder ____________________________________________________ 19 4.3 Korpi _______________________________________________________________ 20 4.3.1 Löntagarfonder och kärnkraft _________________________________________ 20 5 Analys 22 5.1 Klassbaserad samhällelig förändring _______________________________________ 22 5.2 Socialreformism _______________________________________________________ 24 5.3 Klassbaserad kompromiss _______________________________________________ 26 6 Slutsatser 28 Referenslista 32
4
1 Bakgrund
Under 1800-talet medförde kapitalism ökad välfärd, mångfald och konkurrens mellan stater, marknader och individer. I kölvattnet av denna kapitalism grundades Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) i Sverige 1889. SAP betraktade marxism som lösningen på de
ekonomiska och sociala ojämlikheter som kapitalismen förde med sig (Berman, 2006, s. 26-27). SAP bildade regering första gången 1932 och behöll sedan regeringsmakten fram till riksdagsvalet 1976, med undantag för krigsårens samlingsregering 1939-1945 (Hedenborg & Kvarnström, 2015, s. 290-291, 310-311). I linje med sin tolkning av marxistisk ideologi utvecklade Socialdemokraterna det så kallade folkhemmet 1945, med satsningar på full sysselsättning, bostadsbyggande, ändringar inom pensionssystemet och sociala trygghets- och jämställdhetsreformer (Hedenborg & Kvarnström, 2015, s. 295, 302).
Under 1960-talet växte Sveriges ekonomi och samhällsstrukturen förändrades, välfärdssystem etablerades, folkhemmet stärktes och kvinnans jämställda position i samhället tillkännagavs (Linderborg, 2002, s. 185-187). Trots denna gynnsamma utveckling började starka
åsiktsdelningar växa fram mellan politiska partier, organisationer och medborgare. Studentrevolter blossade upp över konflikten i Vietnam och situationen i omvärlden (Hedenborg & Kvarnström, 2015, s. 306-307). Medborgare hade meningsskiljaktigheter i synen på politiskt styrelseskick, sociala åtskillnader och agendor hos partier och
organisationer (Linderborg, 2002, s. 356-357). Denna samhällsdebatt kom att ställa hårdare krav på goda arbetsvillkor och ökat inflytande från fackföreningar. SAP tvingades därför utveckla sin marxistiska ideologi och politiska strategi genom att anpassa den till ovan nämnda samhällsutveckling.
Socialdemokraternas ställning blev därför alltmer pressad under inledningen av 1970-talet. Partiet fick ökad konkurrens från en starkare vänsterrörelse och miljörörelse, feminism, arbetsplatsreformer med sikte på ökad välfärd och 40 timmars arbetsvecka samt förändrat pensionssystem. Löntagarfonderna och energifrågan tillsammans med kärnkraftsfrågan skapade intensiv debatt inför valet 1976 (Möller, 2015, s. 179-180). Meningsskiljaktigheter mellan blocken om ekonomisk tillväxt och inkomstfördelning uppstod. Dessa resulterade i konflikter och splittring inom flera av de politiska partierna vilket minskade väljarnas
förtroende för Socialdemokraterna (Linderborg, 2002, s. 358-359). Vid valet 1976 resulterade detta i att Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet efter att ha suttit vid makten i 44 år.
5
1.1 Problemdiskussion
Ur ett teoretiskt perspektiv visar ovan nämnda inledning att Socialdemokraterna såg marxism som lösningen på de ekonomiska och sociala ojämlikheter som växt fram mellan klasser. Den marxistiska utgångspunkten var nämligen att kapitalism oundvikligen resulterar i klasskamp, där de högre klassernas kapitalister genom ägande av produktionsmedlen utnyttjar de lägre klassernas arbetare. För att dämpa konflikterna mellan klasserna behövde landets ekonomiska resurser utjämnas, varvid SAP grundades (Berman, 2006, s. 21).
Socialdemokraterna i Sverige valde dock en unik väg i jämförelse med andra
socialdemokratiska partier i Europa. Ett känneteckenvar att SAP hade en ovanligt flexibel syn på marxism som ideologi. Denna flexibla syn möjliggjordes genom Hjalmar Brantings ledarskap och genom partiets perifera position i internationell socialistisk rörelse (Berman, 2006, s. 152-153). Den flexibla marxistiska ideologin tillät partiet att anpassa sig till
samhällsförändringar och samtidigt behålla sin ideologiska grund. Därigenom kunde partiet skapa en ”tredje väg” som var flexibel snarare än marxistiskt dogmatisk. Den gick ut på att tillåta kapitalismen i sådan grad att materiell välfärd och teknologisk utveckling gynnades. Samtidigt stävjade partiet den anarki och orättvisa som okontrollerad kapitalism medför (Agius, 2006, s. 12-15).
Genom denna balansgång kunde partiet arbeta för alla medborgares frihet och jämlikhet i ett demokratiskt samarbete. I det demokratiska samarbetet kunde resurser tas i gemensamt bruk för att säkra varje individs trygghet och välfärd (Linderborg, 2002, s. 185-187). Medan vissa andra europeiska socialistiska partier också omfamnade en ny och mer flexibel tolkning av marxism så var det bara i Skandinavien och i synnerhet i Sverige som ett parti fullständigt tillämpade den i praktiken (Berman, 2006, s. 176).
Svenska Socialdemokraterna är därför ett unikum, vilket motiverar en studie i dess politik. Partiets unika reformpolitik förändrade Sverige från fattigt till rikt, minskade klassklyftorna, ökade jämställdheten och individers sociala trygghet i ett samhälle som förändrades snabbt (Hedenborg & Kvarnström, 2015, s. 306-307). Ändå förlorade Socialdemokraterna valet 1976. Flertalet tidigare studier har granskat SAP och partiets ”tredje väg” (Berman, 2006), däremot saknas omfattande forskning om varför Socialdemokraterna förlorade valet 1976.
6
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att undersöka Socialdemokratins unika politik under 1900-talet, med särskild betoning från 1960-talet fram till valnederlaget 1976, i avsikten att öka
förståelsen för varför partiet var så framgångsrikt och varför partiet till sist förlorade makten. Det leder till nedanstående frågeställning.
Vilka var de främsta orsakerna till Socialdemokratiska Arbetarpartiets valnederlag i riksdagsvalet 1976?
2 Teori och tidigare forskning
2.1 Klassbaserad samhällelig förändring
Holmberg analyserar Socialdemokraternas popularitet utifrån klasskillnad och ekonomisk tillväxt samt partiets strävan efter ett nytt samhälle genom strukturella förändringar utifrån marxistisk ideologi. Han menar att en väl fungerande samhällsekonomi med hög tillväxt och sysselsättning sedan början av 1960-talet underlättade för socialdemokratisk regering att vara kvar vid obruten maktställning och genomföra strukturella förändringar. Vidare poängteras utifrån marxistiskt perspektiv att klasskillnaderna fortfarande var stora i Sverige. Dessa klasskillnader medförde att väljare med olika klasstillhörighet hade skarpt skilda politiska åsikter. Väljare i arbetarklass hade låg finansiell och social ställning vilket medförde att de röstade ”rött”, främst på Socialdemokraterna. Väljare från borgar- och överklass med högre finansiell och social ställning röstade ”blått”, som Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna (Holmberg, 1984, s. 112).
Dessa skilda klasstillhörigheter gav väljare olika sociala tillhörigheter och värderingar, vilket medförde att de röstade olika. Arbetarklass betraktade politik främst utifrån behov av ökad ekonomisk tillväxt och rättvisa för arbetare som inte äger produktionsmedlen. De såg nödvändigheten i att större andelar av landets finansiella medel fördelas till arbetare, varvid de röstade ”rött”. Socialdemokraternas strukturella tillväxt- och fördelningspolitik blev därför avgörande för dess framgångar. Så länge partiet associerades med hög ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt fördelade denna ekonomiska tillväxt och sysselsättning till förmån för arbetarklassen så kunde Socialdemokraterna vara kvar vid makten (Holmberg, 1984, 135-136). Med andra ord utgår Holmbergs teoretiska argument från en marxistisk ideologi som
7
omfattar ekonomisk strukturell förändring och klassbaserad fördelningspolitik. Teorin betecknas därför som klassbaserad samhällelig förändring i uppsatsen.
Teorin klassbaserad samhällelig förändring kan jämföras med flertalet undersökningar som identifierar sambandet mellan finansiellt läge och väljarstöd för regeringen (Burke, 2012, s. 32). För Sveriges del konstaterar Holmberg (1984, s. 135-136) att olika sysselsättningsgrad i olika landsdelar gav sittande regering olika grad av väljarstöd. Det var tydligt att sittande regering fick högre förtroende i landsdelar med hög sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Även klassbaserad samhällelig förändring visar att Socialdemokraternas maktställning var beroende av hög ekonomisk tillväxt och att denna tillväxt, utifrån marxistisk ideologi, fördelades på ett sätt som gynnade arbetarklassen (Holmberg, 1984, s. 135).
Den marxistiska ideologi som Socialdemokraterna anammat är en egen variant eller
vidareutveckling av denna marxistiska ideologi. Socialdemokraternas ideologi vilar därför på marxistisk grund, men tolererar kapitalism och samhällsförändring så länge produktionsmedel och finansiella resurser omfördelas till arbetarklassen. Socialdemokraternas ideologi tillåter alltså egenföretagande och möjlighet för individer att få del av egenproducerad vinst, samtidigt som staten i viss utsträckning omfördelar producerad vinst, produktionsmedel och finansiella resurser för att tillvarata arbetarklassens intressen. Utifrån detta resonemang möter Socialdemokraterna framgång i ett stabilt samhälle men kan möta svårigheter i ett snabbt föränderligt samhälle (Linderborg, 2002, s. 205-206).
Socialdemokraternas marxistiska ideologi, som den beskrivs ovan, betonar alltså att materiella skillnader måste utjämnas mellan samhällsklasser. Socialdemokratins historiska klasskamp ersätts därför av ekonomiska framsteg som leder till en ny social samhällsstruktur. Denna nya sociala samhällsstruktur kan förenas med Socialdemokratisk och marxistisk ideologi
(Berman, 2006, s. 12-13).
Klassbaserad samhällelig förändring uttrycker därför behovet av att fördela växande ekonomiska resurser till arbetarklassen. Partiet vann alltså väljare genom ekonomisk tillväxt som omfördelades genom strukturella reformer.Samtidigt hade partiet en ideologisk grund i marxismen. Utifrån teorin är det oklart i vilken utsträckning denna ideologi går i linje med snabba samhällsförändringar.
8
2.2 Socialreformism
Tvärtemot klassbaserad samhällelig förändring som nämns ovan betonar Svensson (1994) att Socialdemokratins framgång under 1960-talet grundades på gradvisa sociala
samhällsreformer. Snarare än marxistisk ideologi handlade alltså partiets framgångar om en strävan efter gradvis samhällsförändring. Inte på status quo eller revolution. I linje med Adam Przeworskis (1986) teori om socialismens val mellan att reformera eller motarbeta
kapitalismen resonerar Svensson att Socialdemokraternas reformistiska politik med omfattande satsningar på social och ekonomisk välfärd inom centrala områden som sysselsättning, utbildning och sjukvård varit framgångsrik. Istället för att helt motarbeta kapitalismen och den samhällsförändring som kapitalismen för med sig så valde Svensk socialdemokrati alltså att gradvis reformera samhällssystemen, vilket gjordes med framgång. Det unika med denna satsning var att strukturella samhällsförändringar skapade en ny ”tredje väg” till kapitalistisk ekonomisk tillväxt i kombination med minskade inkomstklyftor och stärkta sociala trygghetssystem (Svensson, 1994, s. 9-10). Denna teoretiska förklaringsmodell utgår från att Socialdemokraterna genom reformer stimulerade ekonomisk tillväxt och
minskade klassklyftor. I uppsatsen betecknas teorin därför som socialreformism.
Genom ökad tillväxt via strukturella samhällsreformer blev den socialdemokratiska modellen ett unikum i Europa. Socialdemokratiska partiet betraktades som kapabelt att på ett nytt sätt ge landet ökad välfärd, både socialt och ekonomiskt. Det förstärkte partiets ställning under mer än 40 år (Svensson, 1994, s. 9; Berman, 2006, s. 176-177). Den långa oavbrutna
regeringsmakten förenklade genomförandet av landets sociala och ekonomiska reformpolitik. I ett internationellt perspektiv fördes Sverige ur fattigdom och in i rikedom vad gäller
ekonomisk tillväxt, sociala trygghetssystem och utjämnade klassklyftor (Svensson, 1994, s. 30). Att Socialdemokraterna hade flest röster i Riksdagsvalet 1960 och framåt berodde alltså enligt socialreformism på att väljare ansåg Socialdemokratin vara kapabelt att föra Sverige ur fattigdom och in i ett rikt och jämställt trygghetssystem (Svensson, 1994, s. 161-163). Med betoning på ökad välfärd och minskade klasskillnader snuddar denna teori vid ovan nämnda klassbaserad samhällelig förändring. Skillnaden är att klassbaserad samhällelig förändring vilar på marxistisk ideologi samt utgår från tillväxt och resursfördelning medan socialreformism utgår från en gradvis reformpolitik som inte går helt i linje med marxistisk ideologi. I socialreformism gav Socialdemokraternas reformpolitik nya former av välfärd, jämställdhet och trygghet. Det vill säga betoningen ligger på social och ekonomisk reform.
9
2.3 Klassbaserad kompromiss
Medan ovan nämnda teorier klassbaserad samhällelig förändring och socialreformism främst argumenterar kring resursfördelning utifrån marxistisk ideologi respektive tillväxt utifrån strukturella reformer så resonerar Walter Korpi (1981) kring Sveriges politiska system. Visserligen resonerar även Korpi att Socialdemokraterna rönte framgång genom strukturell ekonomisk tillväxt och klassutjämnande resursfördelning. Korpis centrala argument kretsar dock kring Socialdemokratins framgång utifrån politiska kompromisser i ett politiskt system baserat på horisontell vänster-höger dimension. Vänster-höger dimensionen byggde på väljares skilda klasstillhörighet och ekonomiska resurser. Lägre klasser med mindre ekonomiska resurser sympatiserade med vänsterpartier som Vänsterpartiet och
Socialdemokraterna och högre klasser med större ekonomiska resurser sympatiserade med högerpartier som Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna. I denna vänster-höger
dimension kunde Socialdemokratiska partiet kompromissa med väljare och andra partier som uppfattades ligga till ”vänster” eller ”höger” om Socialdemokratin. Socialdemokraterna nyttjade alltså ett politiskt system baserad på vänster-höger dimension för att genomföra politiska kompromisser och sitta kvar vid makten (Korpi, 1981, s. 27-28).
Enligt Korpi och internationell forskning (Jahn & Oberst, 2012, s. 232-235; Naumann, 2005, s. 47) skedde emellertid en ”tyst revolution” i västvärlden under 1960- och 1970-talet. Fokus flyttades från frågor av materiell och ekonomisk karaktär till frågor om livskvalitet och miljö. Frågor av materiell och ekonomisk karaktär behandlades utifrån horisontell vänster-höger dimension, där vänsterpartier förde en politik som tilltalade arbetarklass samt
låginkomsttagare och högerpartier förde en politik som tilltalade högre klasser och höginkomsttagare (Jahn & Oberst, 2012, s. 235). Här poängterar Korpi att frågor om livskvalitet och miljö kunde emellertid inte behandlas utifrån vänster-höger dimension men utifrån en vertikal teknologi-ekologisk dimension. Det innebar att väljare i politisk vänster ur miljösynpunkt kunde sympatisera med högerpartier. Det uppstod därmed ett tvådimensionellt politiskt system, där politiska partier placerades på horisontell vänster-höger dimension och på vertikal teknologisk-ekologisk dimension (Korpi, 1981, s. 151).
Här kan nämnas analyser av väljarsympatier som bygger på hur väl partier tillmötesgår väljares värderingar och behov. De visar att väljare byter parti när partipolitik eller väljares individuella situation förändras (Schwartz, Vittorio-Caprara & Vecchione, 2010, s. 421-422). Paralleller kan här dras till Socialdemokraterna under 1970-talet. Partiets grundläggande ideologi förändrades inte medan väljarnas värderingar förändrades med samhällsförändringen.
10
Enligt teorin övergår väljaren då till ett nytt parti som bättre motsvarar väljarens värderingar och behov (Korpi, 1981, s. 150). De värderingar och önskemål som var utslagsgivande i svensk politik fram till 1970-talet hade anknytning till vänster-höger dimension. De omfattade frågor om skatter, sociala förmåner, arbete och offentlig sektor. Även frågor om jämlikhet (klass) och näringsliv vägde tungt i denna dimension. Under 1970-talet kom en ny teknologi-ekologisk dimension in i bilden som berörde frågor om miljö och bevarande av naturresurser samt framtida energiförsörjning och kärnkraft. Notera att Sverige inte var det enda landet i Västeuropa med denna utveckling. Andra länder var bland annat Västtyskland ock Österrike.
Sammantaget uttrycker teorin att Socialdemokraterna vann framgång genom kompromisser så länge det politiska systemet var endimensionellt med vänster-höger skala. I denna uppsats benämnas teorin därför som klassbaserad kompromiss. I övergången till tvådimensionellt politiskt system uttrycker teorin att Socialdemokraterna får problem med att behålla sina väljare. Internationell forskning (Jahn & Oberst, 2012) exemplifierar övergången till det två-dimensionella systemet genom kärnkraftsfrågan. Kärnkraftsfrågan symboliserar en ”ny politik” i ett efterindustriellt samhälle som fokuserar mindre på ekonomisk tillväxt samt klassutjämning och mer på livskvalitet samt miljö under 1970-talet (Jahn & Oberst, 2012, s. 227; Korpi, 1981, s. 152).
Med andra ord medförde en fortsatt övergång till post-industriellt samhälle förändringar i samhällsstruktur och politiskt system, där väljare resonerade mindre utifrån klass eller ekonomisk tillväxt och mer utifrån livskvalitet eller miljö. Övergången till post-industriellt samhälle medförde alltså att väljare fick nya ideal och värderingar. Socialdemokratin baserades på marxistisk ideologi som inte gick i linje med dessa nya ideal och värderingar. Utifrån detta resonemang förändrades Socialdemokraternas förmåga att kompromissa utifrån höger-vänster dimension, vilket bidrog till att Socialdemokraterna förlorade makten 1976. För att anknyta denna teori till uppsatsens frågeställning går det att exempelvis studera kärnkraftsfrågan. Utifrån teorin omfattas kärnkraftens användning inom svensk
energiproduktion av teknologi-ekologisk dimension. Vänsterpartiet och Centerpartiet tog avstånd till utbyggnad av kärnkraften medan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna till olika stor grad ansåg den behövas för att säkerställa framtida
energiförsörjning. Utifrån teorin är det möjligt att frågan om kärnkraften, energin och miljön gjorde att Socialdemokraterna inte fick det väljarstöd som behövdes för att bibehålla
11
regeringsmakten efter riksdagsvalet 1976 (Korpi, 1981, s. 147-149). Närmare argument om det förs i uppsatsens empiri- och analyskapitel.
2.4 Teorisammanfattning
Som framgår ovan pekar klassbaserad samhällelig förändring på att Socialdemokraterna kunde vara kvar vid makten så länge väljarna uppfattade att partiet gav hög ekonomisk tillväxt som fördelades till arbetarklass och låginkomsttagare. Samtidigt gav partiets ideologiska grund i marxismen politisk stabilitet och förtroende bland väljarna. Socialreformism poängterar att Socialdemokraternas omfattande samhällsstrukturella förändringar gav ett nytt välfärdssystem med ökad ekonomisk tillväxt och jämställdhet samt förbättrade trygghetssystem som i första hand skulle gynna arbetarklass och låginkomsttagare. Teorin om klassbaserad kompromiss uttrycker att Socialdemokraterna vann framgång genom kompromisser i ett politiskt system som baserades på vänster-höger dimension. När det politiska systemet övergick från endimensionellt till tvådimensionellt som omfattade vänster-höger dimension och teknologi-ekologisk dimension så övergick åtskilliga socialdemokratiska väljare till högerpartier, inte minst av miljöskäl. I denna process förlorade Socialdemokraterna makten. Vilken av ovanstående teorier som i högst utsträckning förklarar
Socialdemokraternas valnederlag 1976 undersöks i uppsatsens empiri- och analyskapitel.
3 Metod
Studien baseras på kvalitativ metod genom granskning och tolkning av vetenskapliga texter. Utifrån dessa vetenskapliga texter identifieras ett antal teorier som förklarar varför
Socialdemokraterna satt vid makten under så lång tid men förlorade valet 1976. Varje teori undersöks sedan utifrån hur väl den förklarar valförlusten. Uppsatsen har därför en
teoriprövande kvalitativ ansats och beskrivs närmare nedan.
3.1 Tillvägagångssätt
Eftersom uppsatsen har en kvalitativ teoriprövande ansats granskades Holmbergs (1977, 1984), Svenssons (1994) och Korpis (1981) böcker/avhandling genom att läsa igenom varje arbete i sin helhet. Detta gjordes i förhållande till uppsatsens frågeställning och
socialdemokratins historiska sammanhang. I linje med Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns och Wängnerud (2017, s. 211-212) gick uppsatsens teoriprövande metod sedan ut på att
12
identifiera det centrala innehållet i varje text. Detta gjordes genom upprepade genomläsningar av texterna med uppsatsens frågeställning i åtanke. Den vägen identifierades ett antal teorier som gav skilda perspektiv på varför Socialdemokraterna satt vid makten under så lång tid men förlorade valet 1976. På så sätt identifierades minst en teori från respektive författare, där varje teori gav ett unikt perspektiv på frågeställningen. Vidare undersöktes förklaringsgraden i varje teori i förhållande till socialdemokratins valnederlag. Förklaringsgraden bestämdes genom att jämföra hur varje teori förklarade Socialdemokraternas valnederlag i jämförelse med uppsatsens empiri. Därefter bedömdes hur väl varje teori gick i linje med dessa empiriska förklaringar. Teorierna presenterades i uppsatsens teorikapitel.
Empirikapitlet baseras huvudsakligen på samma författare som i teorikapitlet. I empirikapitlet presenteras däremot de centrala politiska frågor och utspel som bidrog till
Socialdemokraternas förlust 1976, oavsett teori. Presentationen görs på ett detaljerat sätt som ger läsaren en bild av utvecklingen inför valet. I analyskapitlet jämförs innehållet i
empirikapitlet med respektive teori. Genom denna teoriprövande analysmetod framgår vilken teori som i högst utsträckning förklarar skälen till Socialdemokraternas valnederlag. Generellt vill jag hävda att ett sätt att jämföra teorier och deras förklaringsvärde är att testa varje teori på ett så mångfacetterad empiri som möjligt, och det gör jag inom uppsatsens ram genom att testa varje teori mot varje teoris empiri.
En invändning mot detta tillvägagångssätt kan vara att respektive författare lär vilja bekräfta sin egen teori. Det vill säga Holmberg beskriver Socialdemokratins utveckling och betraktar den utifrån egen teori. Detsamma kan tänkas gälla övriga författare. Bedömningen var dock att forskarna tillämpat vetenskapliga krav på opartiskhet och saklighet, och söker ge sanna beskrivningar och analyser av samhällelig verklighet. Genomläsningen av textmaterialet visade att varje författare gav detaljerade beskrivningar av upptakten till valet 1976 som kunde betraktas utifrån samtliga teorier. Exempelvis var det fullt möjligt att bekräfta delar av Holmbergs empiri utifrån Korpis teori.
3.2 Datainsamling och urval
Urvalet består av akademisk litteratur i form av vetenskapligt baserade böcker, en
doktorsavhandling och forskningsartiklar. Vidare användes material från Socialdemokratiska Arbetarpartiets hemsida om deras historia samt material från Socialdemokratiet i Danmark, Arbeiderpartiet i Norge och Finlands Socialdemokratiska parti om partiets utveckling innan
13
uppsatsen började nedtecknas. Detta urval inkluderas i uppsatsens bakgrundsbeskrivning, teori och tidigare forskning eller empiri och analys.
Till studiens teori och empiri användes de texter som i högst grad bedömdes anknyta till uppsatsens frågeställning. De presenterade även information som kunde översättas till en enskild teori för varför Socialdemokraterna förlorade valet 1976. Ytterligare ett
inklusionskrav för uppsatsens empiri och analys var att källan bedömdes vara vetenskapligt tillförlitlig. Av detta skäl exkluderades texter från Socialdemokraternas hemsida. Böckerna Väljare i förändring (Holmberg, 1984) och Väljarna och kärnkraften (Holmberg, Westerståhl & Branzén, 1977), Den demokratiska klasskampen: Svensk politik i jämförande perspektiv (Korpi, 1981) och doktorsavhandlingen från Uppsala universitet Socialdemokratins
dominans: En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi (Svensson, 1994) inkluderades däremot i empiri och analys. Anledningen var att Holmberg och Korpi är professorer med mångårig teoretisk erfarenhet som anknyter till frågeställningen medan Svenssons text är en doktorsavhandling. Holmbergs, Korpis och Svenssons studier ansågs därför ha tillräcklig vetenskaplig reliabilitet. Texterna bedömdes även ha tillräcklig validitet i och med att de så väl berörde uppsatsens frågeställning.
Här kan möjligtvis ifrågasättas varför så få forskningsartiklar inkluderades i urvalet. Ett skäl var att vid databassökningar, inte minst i Google Scholar, på sökord som Socialdemokraterna 1976, valnederlag 1976 och socialdemokratins utveckling så var en överväldigande majoritet av artikelträffarna studentuppsatser. Visserligen framkom fåtalet vetenskapliga texter med Peer Review, men dessa gav ingen helhetsbild av Socialdemokratins partipolitik 1960-1976 i förhållande till svensk samhällsutveckling. Exempel på det var Korpis artikel Kärnkraften och politikens dimensioner från 1980 som berör enbart en del av uppsatsens frågeställning. Å andra sidan har Korpis bok som ingår i uppsatsens urval ett större innehåll som även omfattar det centrala innehållet i artikeln. Istället för att förlita sig på fragmentariska vetenskapliga artiklar som enbart i viss utsträckning ansluter till uppsatsens frågeställning bedömdes det därför som mer vetenskapligt att grunda empirin på ovan nämnda böcker och
14
3.3 Validitet och reliabilitet
Validitet (pålitlighet) handlar om hur väl studien undersöker det den avser att undersöka (Bryman, 2009, s. 257-258). För att uppnå hög validitet gjordes därför jämförelser mellan uppsatsens frågeställning och innehållet i valda texter. Detta gjordes upprepade gånger med ambitionen att betrakta forskningsfråga och textinnehåll utifrån skilda perspektiv. Vidare lades mån om att tolka teori och empiri med uppsatsens frågeställning i åtanke. En svaghet kan här vara mina subjektiva förförståelse och tolkningar av materialet. Här poängterar Griman och Gilje (2007, s. 183) att författarens tidigare erfarenheter (förförståelse) bidrar till subjektiva tolkningar av datamaterialet. Det skulle kunna innebära att min uppfattning om forskningsfråga och textinnehåll skiljer sig från andras uppfattning. Av detta skäl lades vikt vid att medvetet betrakta forskningsfråga och texter från så många perspektiv som möjligt. En styrka med uppsatsens kvalitativa ansats var att texterna innehöll djupgående beskrivningar av Socialdemokraternas politik. Det gav djuplodande svar på forskningsfrågan som inte hade varit möjligt med kvantitativ metod.
Reliabilitet (tillförlitlighet) handlar om hur upprepningsbar en studie är (Bryman, 2009, s. 86). Med andra ord ska en studie med hög reliabilitet kunna upprepas av andra forskare och komma fram till samma resultat. Studiens resultat anses då vara tillförlitligt. Enligt Griman och Gilje (2007, s. 183-184) är dock materialtolkning och resultatgenerering subjektiv och individuell i kvalitativa studier, vilket gäller även denna studie. Emellertid lades omsorg på att noga beskriva tillvägagångssättet för genomförandet av datainsamling och dataanalys. Vidare genomfördes systematiska jämförelser mellan varje källa i förhållande till respektive teori. Detta tillvägagångssätt bör ha ökat studiens upprepningsbarhet. Ambitionen var att ge såväl likartade som olikartade djupgående tolkningar utifrån Holmbergs, Svenssons och Korpis beskrivningar på ett sätt som inte hade varit möjligt genom kvantitativ metod.
4 Empiri
Empirin strukturerades efter Holmbergs, Svenssons och Korpis beskrivningar av Socialdemokraternas maktställning och förlustval 1976.
4.1 Holmberg
Enligt Holmberg var sakfrågeåsikter och partitillhörighet utifrån klass och inkomst tydlig under 1960-talet. Under 1970-talet minskade dock klassröstningen. Anledningen var att höjd
15
utbildningsnivå och ökad medial tillgång (främst TV och radio) lär ha inverkat på väljarnas politiska insikter och sannolikheten att välja nytt parti (Holmberg, 1984, s. 184-186). Politisk debatt kretsade alltmer kring energi och kärnkraft under 1960- och 1970-talet. I och med oljekrisen i början av 1970-talet aktualiserades energifrågan och en intensiv debatt om energiförsörjning och kärnkraft blossade upp. I Holmbergs böcker beskrivs att efter oljekrisen 1973 var kärnkraftens försörjning av samhället var högt prioritet. Även vattenkraftens framtid och hur den skulle inverka på miljön diskuterades (Holmberg et al., 1977, s. 20-21).
Riksdagens energipolitiska beslut 1975 fick som konsekvens att Socialdemokraterna och Centerpartiet blev djupt oense i främst kärnkraftsfrågan. Partierna hade skilda åsikter i frågan om energiförsörjningen redan 1973 samtidigt som energialternativens inverkan på miljön var ifrågasatta (Holmberg et al., 1977, s. 18-19).
Under valrörelsen 1976 fick energifrågan och framförallt kärnkraftsfrågan mest
uppmärksamhet. Frågan om kärnkraften blev omdiskuterad främst för att flertalet politiker ville utveckla kärnkraften i Sverige. Den blev även omdiskuterad för att Sverige fick sina idéer från USA som vid den tiden hade världens mest utvecklade kärnkraft (Holmberg et al., 1977, s. 27-29). Ytterligare politiska frågor som påverkade valutgången 1976 var Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder, Astrid Lindgrens Pomperipossa-debatt och
samhällsförändringar för socioekonomisk trygghet (Holmberg et al., 1977, s. 107-108). Löntagarfonder, samhällets inflytande över näringslivet, medbestämmande på arbetsplatser och familjepolitiken var ytterligare sakfrågor som påverkade valdebatten (Holmberg et al., s. 62-63).
4.1.1 Kärnkraft och politisk splittring
Kärnkraften betraktades av väljarna som valrörelsens viktigaste fråga och det var den fråga som fick mest medial uppmärksamhet (Holmberg et al., 1977, s. 62-63). Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen var det enda borgerliga parti som var emot etablering av
kärnkraften. Därmed var det tidigare existerade samförståndet mellan de politiska partierna i de två blocken borta och splittring uppstod. På ena sidan stod Socialdemokratiska
Arbetarpartiet och Moderata Samlingspartiet som var för kärnkraft. På andra sidan stod Centerpartiet och Vänsterpartiet som var starkt emot kärnkraft. I centrum för
kärnkraftsdebatten stod Socialdemokraternas ledare Olof Palme och Centerpartiets Thorbjörn Fälldin. Deras meningsskiljaktigheter fick framträdande roll i debatten och valrörelsen 1976 (Holmberg et al., 1977, s. 9-10).
16
De tre energikällor som debatterades var kärnkraft, olja och vattenkraft. Alternativa energikällor som vind och solenergi var förhållandevis outvecklade och gavs inte större uppmärksamhet. I de intervjuer som genomfördes inför valet 1976 angående riksdagens energiplan fram till 1985 fick tillfrågade svara på om de ansåg att andelen av respektive energikälla skulle öka, var bra som den var, skulle minska eller om energikällan kunde slopas. Intervjuresultaten sammanställdes i tre källor och visade sig variera. En övervägande del ansåg att vattenkraften borde öka mer än vad som angavs i riksdagens energiplan. Däremot var inställningen till oljan inte lika samlad. Närmare hälften av väljarna ansåg att planerad oljekonsumtion skulle ligga fast men lika många tyckte att den borde minska.
Kärnkraften var det nyaste och mest omdiskuterade alternativet och polariserade väljarna mest. De som var klart för att öka kärnkraften (12%) polariserade mot de som var absolut emot och ville slopa den (14%). I mellansegmentet låg väljare som ansåg att den var bra (36%) och de som tyckte den kunde minskas (28%). Väljarnas intresse för energi och kärnkraftpolitik skilde sig mellan partierna inför valet 1976. Centerpartiets väljare visade det största engagemanget med 45% och det lägsta hos Socialdemokraterna och Moderaterna med 12% respektive 13%.
Angående alternativa energikällor var det ungefär 60% av väljarna som ansåg att en eller flera energikällor saknades i debatten, framförallt solenergi och vindkraft (Holmberg et al., 1977, s. 64-66).
4.1.2 Löntagarfonder och minskad politisk popularitet
Enbart 4% av väljarna ansåg att frågan om löntagarfonder var avgörande för partivalet (Holmberg et al., 1977, s. 62-63). Trots den förhållandevis låga siffran nämner Holmberg (1984) att debatten och väljarnas inställning till fonderna var en betydande faktor i valet 1976. Fondfrågan visade sig ha starkt samband mellan väljaråsikt och traditionell partitillhörighet. Opinionen för och emot fonderna i partiernas väljargrupper förändrades dock till de senare valen 1979 och 1982. Detta bland annat på grund av att frågeställningen ändrades efter 1976. I de undersökningar som gjordes inför dessa tre val framkommer tydligt åtskilda tendenser inom de olika blocken. Inom det socialistiska blocket (S och V) minskade entusiasmen för fonderna. Socialdemokraterna hade väljare där 55% var för löntagarfonder under 1976 och 43% var för 1982 medan Vänsterpartiet hade 63% för 1976 och 54% för 1982. De
17
socialistiska partierna var splittrade inför valet 1976 och den splittringen ökade under åren som följde. De borgerliga partierna (C, FP och M) var däremot inte splittrade i löntagarfrågan. De uppvisade avsevärt större enighet och mellan valen 1976 och 1982 ökade motståndet mot fonderna för att nå siffror överstigande 90% eller mer.
4.1.3 Arvskatt och ATP-fonder (pensionsfonder)
Två reformer som betraktades misslyckade var arvskatten och löntagarfonderna. Orsaken anses av Holmberg vara frågan om fundamental rättvisa, om reformerna legat i
nyckelgruppernas materiella intresse och om reformerna utmanat kapitalintressena eller inte. Löntagarfonderna, som ur Socialdemokratiskt perspektiv var den mest misslyckade,
attraherade enbart en liten väljarandel av fackligt engagerade. Den ställdes mot de kapitalintressen som tidigare inte haft något emot ATP-reformen. Där ATP sågs som en reform i välfärdspolitisk anda betraktades fonderna som ytterligare ett socialiseringsförsök utifrån klasstillhörighet. ATP-reformen blev därför den mest framgångsrika reformen. Reformen betraktades som en enkel rättviseprincip, låg i väljarnas intresse och utmanade inte kapitalintressena.
ATP-reformen och sjukförsäkringsreformen var kostsamma men betydelsefulla för Sveriges medborgare. Bägge reformerna hade sin grund i efterkrigstidens politik för ett tryggt och sammanhållet samhälle. Sjukvårdsreformen rönte dock ingen större framgång och ledde inte ledde till ökat väljarstöd. Anledningen var att de tjänstemän som berördes av reformen redan åtnjöt fördelarna av dem i andra reformer. ATP-reformen möttes inte av detta problem och medförde att Socialdemokraterna fick fler väljare från tjänstemannasidan. Båda reformerna presenterades vid olika tidpunkter, vilket kan vara ett skäl till att enbart ATP-reformen gav Socialdemokraterna framgång. Stora förändringar hade skett i politisk debatt och i väljarnas ekonomiska och sociala omständigheter under tiden mellan de två reformerna (Holmberg, 1984, s.190-191).
4.2 Svensson
Torsten Svenssons (1994) avhandling beskriver att Socialdemokraterna hade makten under flera decennier på grund av att partiet anpassade sig efter väljarkåren. Under 1960-talet var frågor som ATP, boende och välfärd i centrum. Under några år innan och under valåret 1960 var nämligen ATP-reformen en stor kärnfråga för många väljare, samtidigt som boendefrågan och välfärden i största allmänhet var viktiga frågor som styrde väljarnas partisympatier (Svensson, 1994, s. 175-177). Valresultaten vid slutet av 1960-talet och under 1970-talet
18
berodde mer på väljarens klassbakgrund och sociala ställning. Väljarens invanda synsätt på samhället blev därför avgörande i partivalet (Svensson, 1994, s. 180-181).
Enligt Svensson genomförde Socialdemokraterna reformer och förändringar i sina ideologiska principer. Därigenom banade partiet vägen för en ny och framgångsrik samhällsutveckling samt närmade sig nya väljargrupper. Socialdemokraterna ville således inte bara bibehålla sitt starka stöd från väljarna utan utöka väljarkretsen. Förändringar inom exempelvis
pensionssystemet (ATP) ökade uppslutningen runt partiets politik. Det gällde inte bara väljarna men även de borgerliga partierna hade en positiv inställning till dessa förändringar (Svensson, 1994, s. 186-187). De borgerliga partiernas positiva inställning ökade
Socialdemokraternas förmåga att förhandla och kompromissa med dem. Att det
Socialdemokratiska arbetarpartiet kunde kompromissa ökade handlingsfriheten och förmågan att genomföra sin politiska agenda (Svensson, 1994, s. 278-281).
Den borgerliga oppositionens rationella tänkande utifrån maximal ekonomisk tillväxt och välfärd för befolkningen som helhet resulterade i en mer accepterande attityd till
Socialdemokraternas reformer. Angående klassfrågor så gynnade Socialdemokratins strategi och politik, med pensionsfrågan i förgrunden, främst arbetarklassen. Även löntagare utöver arbetarklass gynnades av partiets politiska reformer. Det ledde till att partiet fick ökat stöd i andra samhällsgrupper än de arbetare som vanligtvis röstade socialdemokratiskt.
Sammantaget bidrog det till att partiet kunde växa och behålla makten så länge och genomföra omfattande strukturella samhällsreformer (Svensson, 1994, s. 298-299). 4.2.1 Reformpolitik och ökad väljarkrets
Socialdemokratins strategiska utveckling ledde till att partiets ideologiska principer
förändrades och anpassades till nya väljargrupper. Förändringarna genomfördes dock utan att partiets grundläggande värderingar åsidosattes eller äventyrades. Ideologin förändrades enbart inom ramen för partiets grundläggande värderingar för att möta nya behov i en större
väljarkrets.
Exempel på det var att partiet slutade vända sig till småbönder och mindre bemedlade på landsbygden och började rikta in sig på en löntagarstrategi med fokus på den raskt växande tjänstemannaklassen i städerna (Svensson, 1994, s. 187). Genombrottet för denna nya strategi kom i samband med ATP-reformens genomförande. En ytterligare framgångsrik reform var
19
medbestämmandelagen som ökade det politiska stödet för Socialdemokraterna (Svensson, 1994, s. 187).
4.2.2 Löntagarfonder
Löntagarfonderna togs för första gången upp i en valrörelse 1976. Eftersom fokus flyttats från 1960-talets socialpolitiska frågor, möjligtvis med undantag av sysselsättningsfrågan, kom valrörelsen 1973 att mer koncentreras på ekonomi och sysselsättning. Detta på grund av landets försämrade ekonomiska situation. Under valet 1976 fick dessa frågor en mer påtaglig ideologisk profil i och med förslaget om löntagarfonderna. Det fanns inget enskilt skäl till att frågan om löntagarfonder blev ett strategiskt misslyckat reformförslag jämfört med ATP-reformen. Frågan behandlades på ett ogynnsamt sätt i flera avseenden och det fanns inget enskilt misstag som utmärker sig. Snarare handlade det om att löntagarfrågan var en välfärdspolitisk reform medan fondfrågan var ett socialiseringsförsök med hänsyn till klasstillhörighet.
Möjligtvis förekom även interna spel inom partiet i relation till fackföreningsrörelsen. Relationen mellan Socialdemokraterna och framförallt LO men även fackföreningsrörelsen i stort var en betydande del i partiets maktstruktur. Trots att förslaget om löntagarfonder inte framstod som en partistrategisk succé kunde partiet inte bortse från förslaget eftersom det hade sitt ursprung inom LO. Partiet nödgades därför sikta på att behålla befintliga väljare inom LO-kollektivet snarare istället för nya väljargrupper (Svensson, 1994, s. 190).
Socialdemokraterna i valrörelsen 1976 på det lokala planet förde dessutom fram mer radikala kandidater än de moderata, som hade haft betydligt större möjlighet att vinna den lokala valkretsen. Från denna strategiska horisont kan förslaget om löntagarfonder ses som ett mysterium, eftersom det inte påvisade några nya påtagliga fördelar för individuella väljare. Det var återigen ett förslag som skulle blidka fackföreningsrörelsen, vilket med facit i hand skedde på bekostnad av väljarstödet (Svensson, 1994, s. 190-191).
20
4.3 Korpi
Vid riksdagsvalen i början och mitten 1960-talet visade väljarstödet en nedgående trend för att sedan gå uppåt igen under valet 1968 (Korpi, 1981, s. 136-137). Under inledningen av 1970-talet visade det sig att väljarna började lämna Socialdemokratin igen. Väljarsympatierna flyttades mer till borgerliga partier, främst Centerpartiet och Folkpartiet (Korpi, 1981, s. 144-145).
Strategin att kompromissa, som Socialdemokraterna använt framgångsrikt i många år, fungerade inte längre och fick ett slut i början av 1970-talet. Eftersom den politiska
situationen och tiderna i Sverige förändrades, kunde Socialdemokraternas löften till folket inte hållas. Exempel på brustna löften var ökad sysselsättning, förbättrade arbetsvillkor och
minskad privatisering. Dessutom ökade inkomstskillnader mellan Sveriges landsdelar och mellan storstad och landsbygd (Korpi, 1981, s. 222-223).
Ytterligare faktorer som kan ha påverkat var de sämre tiderna i Sverige, en ökande arbetslöshet där en stor del av befolkningen saknade sysselsättning under senare delen av 1960-talet och under början av 1970-talet. Detta hade en påverkan på Socialdemokratin vid de bägge riksdagsval som genomfördes 1970 och 1973 eftersom Socialdemokraterna inte kunde hålla sina tidigare löften. Det bidrog starkt till att partiet fick otillräckligt stöd från
befolkningen varvid de borgerliga partierna ökade försprånget. Även de dåliga statsfinanserna och svenska folkets vardagssituation kan mycket väl ha minskat väljarsympatierna för
Socialdemokraterna (Korpi, 1981, s. 217-219).
Orsaker till att partiet fick mindre stöd hos befolkningen, och att de inte vann valet år 1976 berodde alltså på att folkets behov inte kunde uppfyllas, att ändringarna inom den statliga sektorn inte kunde komma alla till dels och att livsvillkoren blev sämre.
4.3.1 Löntagarfonder och kärnkraft
Korpi menar att Socialdemokraternas förslag om löntagarfonder var för radikalt men att kärnkraftsfrågan slutligen avgjorde valet. Vidare kommenterar Korpi att ett antal ”politiska affärer”, vilket inkluderar den eventuella mörkläggningen av Lennart Geijers förmodade köp av sexuella tjänster, bidrog till minskade väljarsympatier. Socialdemokraterna lyckades trots detta hämta tillbaka sympatier under sommaren och tidig höst 1976, men kom sedan att börja uppvisa vikande siffror igen några veckor innan valet.
Kärnkraften anses alltså som den viktigaste anledningen till att partiet inte kunde behålla makten 1976 (Korpi, 1981, s. 238). Här kan nämnas Centerpartiet som veckan före valet
21
gjorde kärnkraften till valets mest centrala fråga, vilket fick stora konsekvenser för Socialdemokraterna. De opinionsundersökningar som gjordes närmast dagligen veckorna innan valet visar att Socialdemokraterna succesivt tappar väljarstöd på grund av sin inställning till kärnkraften. Denna slutsats dras genom att majoriteten av de avhoppande Socialdemokratiska väljarna istället ger sina sympatier till Centerpartiet. Även Folkpartiet kom att få ett ökat väljarstöd, vilket skedde veckorna innan valet september 1976. De
socialdemokratiska väljare som såg kärnkraften som den centrala valfrågan övergick alltså till Centerpartiet. Flertalet socialdemokratiska väljare som lade större vikt vid statligt inflytande (inklusive löntagarfonder) och jämlikhet gav sitt stöd till Folkpartiet (Korpi, 1981, s. 238-240).
Här kan konstateras att de väljare som såg kärnkraften som den viktigaste frågan i valet under september 1976 ökade inför valdagen, från 23% innan sommaren till 30% under sommar och tidig höst, till att kulminera upp till 39% veckan före valet. Det var mycket ovanligt att en enda fråga kom att dominera hela den senare delen av valrörelsen och sedan avgöra valutgången.
Frågan om kärnkraften och hur den skulle hanteras kom under valrörelsen 1976 och även i den senare folkomröstningen 1980 att splittra familjer åsiktsmässigt, där man ställdes mot hustru och barn mot föräldrar. Det visade sig att kvinnliga väljare var mer negativt inställda till kärnkraften i jämförelse med den manliga väljarkåren. Även i jämförelse mellan
samhällsgrupper återfanns snarlika splittringar. Manliga arbetare och lägre tjänstemän hade en restriktiv inställning i kärnkraftsfrågan medan högre tjänstemän var optimistiska och rentav såg möjligheter i en framtida utbyggnad av kärnkraften. Högutbildade såg en långt större möjlighet i såg kärnkraften än lägre utbildade (Korpi, 1981, s. 155-156).
Även om Löntagarfondsfrågan kom att spela en roll i debatten inför riksdagsvalet 1976 kom den trots allt att inta en marginell placering mot bakgrund av det enorma fokus som
kärnkraften fick. Löntagarfondsfrågan låg endast inom vänster-höger dimensionen och hade ingen effekt på den nya teknologiska-ekologiska dimensionen. Löntagarfondsfrågan var enligt Korpi ett försök att omfördela makten i företagen för att blidka fackliga organisationer. Till skillnad från kärnkraftsfrågan berörde inte löntagarfondsfrågan miljö, energi eller ekologi. Frågan rörde främst ekonomisk fördelning och rättvisa mellan löntagare och företagsägare,
22
det vill säga fördelningen mellan socialist och kapitalist. Kärnkraftsfrågan hade större betydelse för väljarna varvid flertalet lämnade Socialdemokraterna och valde Centerpartiet. Det var enligt Korpi den främsta förklaringen till att Socialdemokraterna förlorade valet (Korpi, 1981, s. 238-239).
5 Analys
Analysen strukturerades efter de tre teorierna klassbaserad samhällelig förändring, socialreformism och klassbaserad reformism. Teorierna jämfördes med Holmbergs, Svenssons och Korpis empiri i relation till förlustvalet 1976.
5.1 Klassbaserad samhällelig förändring
Som framgår i teorikapitlet betonar klassbaserad samhällelig förändring att
Socialdemokraternas partipolitik gick ut på att (i) stimulera hög sysselsättning och ekonomisk tillväxt som (ii) fördelades åt arbetarklassen. Utifrån teorin skulle alltså minskad
sysselsättning och försvagad ekonomi med otillräcklig fördelningspolitik för arbetarklassen innebära att Socialdemokraterna förlorar sitt väljarstöd.
Angående (i) hög sysselsättning och ekonomisk tillväxt var boendefrågan och ekonomisk välfärd viktiga frågor som styrde väljarnas partisympatier under 1960-talet (Svensson, 1994, s. 175-176). ATP-reformen var en stor fråga för en betydande andel Socialdemokratiska väljare under 1960-talet, samtidigt som boendefrågan och välfärden i största allmänhet avgjorde väljarnas partisympatier. Eftersom landets ekonomiska situation försämrades under början av 1970-talet kom valrörelsen 1973 att koncentreras mer på ekonomi och
sysselsättning (Svensson, 1994, s. 175-177).
Korpi är inne på samma spår och menar att dåliga statsfinanser, försvagad samhällsekonomi och minskad sysselsättning under 1970-talet innebar att Socialdemokraterna inte längre kunde hålla sina löften om ökad sysselsättning och förbättrade arbetsvillkor (Korpi, 1981, s. 217-219). Starka orsaker till att partiet inte vann valet år 1976 var därför att folkets ekonomiska behov inte kunde uppfyllas.
23
Vad gäller (ii) fördelningspolitik som gynnade arbetarklass och låginkomsttagare fick den enligt Holmberg et al. (1977, s. 62-63) mindre betydelse under 1970-talet. Emellertid menar Svensson (1994, s. 180-181) att valresultaten både under 1960- och 1970-talet i stor
utsträckning berodde på väljarens klassbakgrund och sociala ställning. Här poängterar
Svensson att Socialdemokratins nya strategi och politik under 1970-talet, med pensionsfrågan i förgrunden, gynnade främst arbetarklassen. Observera dock att även medelklassens
tjänstemän gynnades av partiets politiska reformer (Svensson, 1994, s. 298-299).
Löntagarfonder kunde enligt Korpi betraktas som en form av fördelningspolitik från kapitalist till arbetstagare. Frågan om löntagarfonder gav dock inte fler väljare åt Socialdemokraterna. ATP-reformen medförde däremot att Socialdemokraterna fick fler väljare från
tjänstemannasidan, enligt Holmberg et al. (1977, s. 62-63). Å andra sidan ökade
inkomstskillnaderna mellan Sveriges landsdelar och mellan storstad och landsbygd. Det gick emot Socialdemokraternas ursprungliga partipolitik som uteslutande gynnade arbetsklass och låginkomsttagare (Korpi, 1981, s. 222-223).
Sammantaget poängterar de tre författarna att svagare samhällsekonomi och minskad sysselsättning försvagade Socialdemokraternas ställning bland väljarna fram till valet 1976. Socialdemokraternas fördelningspolitik till förmån för arbetarklass försvagades, eftersom inkomstklyftor ökade och Socialdemokraternas partipolitik alltmer gynnade medelklassens tjänstemän snarare än arbetarklass. Samtidigt betonar samtliga författare att frågor om miljö, energi och kärnkraft blev mer betydelsefulla under 1970-talet. I synnerhet kärnkraftsfrågan medförde att Socialdemokraterna förlorade valet 1976 (Holmberg et al., 1977, s. 62; Korpi, 1981, s. 238-241).
Det innebär att teorin klassbaserad samhällelig förändring förklarar förlustvalet utifrån bristande ekonomi och fördelningspolitik. Teorin går därför i linje med empirin på ett par punkter, nämligen bristande ekonomi och fördelningspolitik. Däremot lyfter inte teorin fram den mest avgörande orsaken till Socialdemokraternas valnederlag, nämligen kärnkraftsfrågan.
Klassbaserad samhällelig förändring betonar även Socialdemokratins ideologiska grund i marxismen. Enligt Svensson genomförde Socialdemokraterna förändringar i sina ideologiska principer och närmade sig nya väljargrupper, främst tjänstemän, under 1970-talet. Genom denna strategi kom partiet att tillmötesgå både arbetarklass och en framväxande medelklass av tjänstemän. Det gällde inte minst ATP-reformen som ökade uppslutningen runt partiets politik
24
(Svensson, 1994, s. 186-187). Därigenom ruckade Socialdemokraterna på sin ideologiska grund i marxismen.
Holmberg nämner att löntagarfonder, pensionsfonder, samhällets inflytande över näringslivet, medbestämmande på arbetsplatser och familjepolitiken var avgörande sakfrågor i valdebatter under 1970-talet (Holmberg et al., 1977, s. 62-63). Samtliga författare poängterar dessutom att Socialdemokraterna bedrev en aktiv reformpolitik som anslöt till dessa sakfrågor. För att möta samhällets nya krav ruckade Socialdemokraterna därför på sin arbetarklassvänliga marxistiska ideologi. Enligt Tingsten går det nämligen inte att förena socialdemokratisk marxistisk
ideologi med dessa reformer. (Detta antagande går dock emot Lewin som menar att det är möjligt.) (Linderborg, 2002, s. 204-205, 208-209). Här poängterar Svensson att
Socialdemokraternas ideologi förändrades enbart inom ramen för partiets grundläggande värderingar för att möta nya behov i en större väljarkrets.
Trots Socialdemokratins ideologiska grund i marxismen frångick partiet alltså sin
ursprungliga partipolitik som baserades på marxistisk ideologi. I denna process närmade sig partiet en framväxande medelklass istället för att vända sig enbart till arbetarklass. Utifrån detta resonemang är det troligt att väljare i arbetarklassen blev mer benägna att övergå till andra partier. En sådan övergång skulle kunna äga rum i samband med en avgörande
sakfråga, exempelvis kärnkraftsfrågan. Emellertid lyfter teorins marxistiska utgångspunkt inte fram de starkaste skälen för varför Socialdemokraterna förlorade valet 1976. Empirin visar nämligen att väljarna främst övergav partiet 1976 på grund av sakfrågor och försvagad ekonomi, inte på grund av förändrad ideologi.
5.2 Socialreformism
Socialreformism visar att Socialdemokraterna vann framgång genom strukturella förändringar som gav ett nytt välfärdssystem. Detta välfärdssystem stimulerade (i) ekonomisk tillväxt och förbättrade trygghetssystem som (ii) gynnade arbetarklass och nya väljargrupper. Till skillnad från klassbaserad samhällelig förändring som betonar en Socialdemokratisk partipolitik grundad på marxistisk ideologi och långsam samhällsförändring så betonar socialreformism att partiet genomgick snabba och omfattande samhällsreformer.
Angående (i) ekonomisk tillväxt och förbättrade trygghetssystem poängterar samtliga tre författare att Socialdemokraterna vann popularitet genom strukturella samhällsreformer under 1960- och 1970-talet. Holmberg påpekar att de strukturella samhällsreformerna innebar ökad socioekonomisk trygghet för väljarna i form av ekonomisk tillväxt och sociala
25
trygghetssystem (Holmberg et al., 1977, s. 107-108). Denna ökade socioekonomiska trygghet innebar även medborgares ökade medbestämmande i näringslivet och på arbetsplatser
(Holmberg et al., 1977, s. 62-63).
I detta sammanhang nämns ATP-reformen och sjukförsäkringsreformen. Holmberg nämner att ATP var en reform i välfärdspolitisk anda som blev den mest framgångsrika (Holmberg, 1984, s. 190-191). ATP-reformen betraktades nämligen som en enkel rättviseprincip, låg i väljarnas intresse och utmanade inte kapitalintressena. Det medförde att reformen togs emot förhållandevis väl även i högerblocket. Två reformer som däremot betraktades som
misslyckade var arvskatten och löntagarfonderna. Reformerna utmanade frågan om
fundamental rättvisa och det var oklart om de bidrog till ökad materiell välfärd för väljarna. De utmanade även kapitalintressena och högerblocket. Sammantaget poängterar dock Holmberg att Socialdemokraternas reformpolitik gav stort väljarstöd under 1960-talet och början av 1970-talet.
Som kontrast till 1960-talets social- och välfärdspolitiska frågor belyser Svensson att landets försämrade ekonomiska villkor innebar att valrörelsen 1973 fokuserade mer på ekonomisk tillväxt och mindre på välfärdspolitik. Den svaga ekonomiska tillväxten bidrog enligt Svensson till att partiets förlorade väljare. I denna process växte förslaget om löntagarfonder fram inför valet 1976, vilket urholkade Socialdemokraternas popularitet ytterligare.
Arbetslösheten ökade under senare delen av 1960-talet och under början av 1970-talet vilket även det innebar att Socialdemokraterna inte kunde hålla sina tidigare löften inför
riksdagsvalen 1970 och 1973, varvid väljarnas förtroende för partiet minskade (Korpi, 1981, s. 217-219). I linje med socialreformism visar empirin alltså att Socialdemokraterna vann framgång genom strukturella förändringar och nya välfärdssystem så länge ekonomisk tillväxt och sysselsättning var hög. Vid minskad ekonomisk tillväxt och sysselsättning välkomnades inte partiets reformpolitik inför valet 1976.
Angående att (ii) reformerna gynnade arbetarklass och nya väljargrupper så påpekar
Svensson, i linje med Holmberg, att reformerna innebar nya väljargrupper i en framväxande medelklass av tjänstemän under 1960-talet. Eftersom uppslutningen runt partiets politik välkomnades (Svensson, 1994, s. 186-187) så ökade handlingsfriheten och förmågan att
26
genomföra sin politiska agenda under kommande år (Svensson, 1994, s. 278-281). Den borgerliga oppositionens fokus på ekonomisk tillväxt och välfärd resulterade i en
accepterande attityd till reformerna. Det bidrog till att partiet under så lång tid kunde bibehålla makten och fortsätta genomföra omfattande strukturella samhällsreformer som fördelade resurser i riktning åt arbetarklass och tjänstemän (Svensson, 1994, s. 298-299). Denna resursfördelning var framgångsrik för partiet så länge samhällsekonomi och tillväxt var på uppgång.
Sammantaget visar författarna, med utgångspunkt från teorin för socialreformism, att
ekonomisk nedgång och minskad sysselsättning medförde att Socialdemokraterna inte kunde uppfyllda tidigare vallöften. Den förut så lyckade reformpolitiken som gav ett nytt
välfärdssystem av ekonomisk tillväxt och förbättrade trygghetssystem som gynnade arbetarklass och nya väljare höll inte under 1970-talets ekonomiska nedgång. Spruckna vallöften mattade väljarnas förtroende för partiets fortsatta reformpolitik. Samtidigt konstaterar Holmberg, Svensson och Korpi att kärnkraftsfrågan var mest avgörande för partiets förlustval 1976, vilket inte kan förklaras utifrån teorin socialreformism.
5.3 Klassbaserad kompromiss
Medan föregående teorier främst betraktar Socialdemokratins uppgång och fall utifrån ekonomisk tillväxt, välfärd och klassutjämning så utgår klassbaserad kompromiss från Socialdemokraternas förmåga att kompromissa i det politiska systemet.
I empirin poängterar Holmberg att klassröstningen minskade under 1970-talet medan frågan om energiförsörjning och kärnkraft tilltog (Holmberg et al., 1977, s. 20-21). Det innebar att partierna inte längre kompromissade utifrån en endimensionell vänster-höger skala, där vänsterpartierna tjänade låginkomsttagares och lägre klassers intressen medan högerpartierna försvarade högre klasser och höginkomsttagare. Det innebar även att partierna började föra ståndpunkter om miljö och energi utifrån en andra teknologi-ekologisk dimension. I denna övergång från endimensionellt till tvådimensionellt politiskt system så blev
Socialdemokraterna och Centerpartiet djupt oense i främst kärnkraftsfrågan.
Här konstaterar Svensson att inte bara politiker men även svenska väljare lade större vikt vid frågor om miljö och energi under 1970-talet. Det blev tydligt under valrörelsen 1976 när energifrågan och framförallt kärnkraftsfrågan fick mest uppmärksamhet. Holmberg nämner att före detta socialdemokratiska väljare började sympatisera med Centerpartiets motstånd till
27
kärnkraft (Holmberg et al., 1977, s. 18-19). Socialdemokraterna hade alltså inget utrymme att kompromissa i energifrågan utifrån höger-vänster skala och förlorade väljare.
Även om löntagarfondsfrågan enligt Svensson kom att spela en roll i debatten inför riksdagsvalet 1976 visar empirin att den intog en marginell placering i jämförelse med kärnkraftsfrågan. Löntagarfondsfrågan tillhör enligt Korpi vänster-höger dimension och inte teknologisk-ekologisk dimension. Den vägen kom vänsterpolitiska väljare att ha
högerpolitiska åsikter. Socialdemokraterna kunde därför inte förhandla med andra partier som tidigare för att få igenom sina sakfrågor. Inte heller kunde partiet längre förlita sig på att behålla vänsterväljarna genom en att föra en traditionell vänsterpolitik med fokus på tillväxt, sysselsättning och resursfördelning. I empirin poängteras av Korpi och Holmberg att partiet nu behövde tillmötesgå väljarna även i frågor som tillhör en teknologisk-ekologisk dimension. I empirin exemplifieras det framförallt genom löntagarfondsfrågan som enligt Korpi var ett försök att omfördela makten i företagen för att blidka fackliga organisationer. Frågor om ekonomisk fördelning mellan löntagare och företagsägare, mellan socialist och kapitalist, prioriterades dock inte längre högst hos väljarna. I jämförelse med kärnkraftsfrågan berörde inte löntagarfondsfrågan miljö, energi eller ekologi och saknade nästan betydelse i valet 1976. Visserligen inverkade ekonomisk nedgång och minskad sysselsättning negativt på
socialdemokratiska väljare under 1970-talet, där de upprepade gånger bevittnade brustna vallöften fram till valet 1976. Men det var kärnkraftsfrågan som hade störst betydelse för väljarna (Korpi, 1981, s. 222-223). Det tydliggörs genom Korpis slutsats att 39% av samtliga väljare betraktade kärnkraftsfrågan som viktigast veckan före valet 1976. Det var mycket ovanligt att en enda fråga dominerade en valrörelse och avgjorde valutgången.
Till skillnad från Holmberg och Korpi poängterar Svensson att klasstillhörighet, social tillhörighet och välfärd, boende och reformpolitiska sakfrågor som ATP på traditionell vänster-höger skala var avgörande även under 1960- och 1970-talet fram till valet 1976 (Svensson, 1994, s. 180-181). Det vill säga Socialdemokraterna hade makten under flera decennier på grund av att partiet kunde anpassa sig efter väljarkåren och kompromissa med andra partier enligt vänster-höger skala (Svensson, 1994, s. 175-177). Samtidigt måste Svensson konstatera att en betydande andel Socialdemokratiska väljare röstade på Centerpartiet på grund av kärnkraftsfrågan valet 1976.
28
Sammantaget visar teorin för klassbaserad kompromiss att Socialdemokraterna satt vid makten genom att tillmötesgå väljarnas intresse och kompromissa med andra politiska partier i ett endimensionellt politiskt system med vänster-höger skala. När samhällsförändringar medförde en övergång till tvådimensionellt politiskt system med vänster-höger skala och teknologisk-ekologisk skala så förlorade Socialdemokraterna valet 1976 främst på grund av kärnkraftsfrågan. Eftersom teorin lyfter fram att frågor om tillväxt och inkomstfördelning visserligen hade betydelse samtidigt som miljöfrågan och speciellt kärnkraftsfrågan var avgörande för valet 1976 lyckas klassbaserad kompromiss åskådliggöra huvudskälen till Socialdemokraternas valförlust.
6 Slutsatser.
Ovanstående analys visar att teorierna klassbaserad samhällelig förändring, socialreformism och klassbaserad kompromiss i olika grad (hög och måttligt hög) förklarar
Socialdemokraternas valförlust 1976. Denna slutsats sammanfattas i nedanstående tabell.
Tabell 1: Förklaringsstyrka utifrån teori
Teori Skäl till valförlust Förklaringsstyrka
Klassbaserad samhällelig förändring
Bristande ekonomisk tillväxt, sysselsättning och försvagad fördelningspolitik som inte gynnade arbetarklass. Ökade inkomstklyftor och minskad lojalitet från väljare i arbetarklass.
Måttligt hög
Socialreformism Bristande ekonomisk tillväxt och försvagad sysselsättning med brustna vallöften och minskat förtroende för partiet. Den förut så framgångsrika reformpolitiken försvagades.
Måttligt hög
Klassbaserad kompromiss Övergången från endimensionellt till tvådimensionellt politiskt
29
system som omfattade både vänster-höger dimension och tvådimensionell teknologisk-ekologisk dimension medförde att Socialdemokraterna inte längre kunde kompromissa enbart i frågor om ekonomi, sysselsättning och inkomstfördelning. Partiet behövde även tillmötesgå nya behov av energi och ren miljö i kärnkraftsfrågan, vilket
misslyckades. Kärnkraftsfrågan var det största skälet till Social-demokraternas valförlust 1976.
Ovanstående tabell 1 sammanfattar de centrala skälen till Socialdemokratiska Arbetarpartiets valnederlag i riksdagsvalet år 1976. Denna sammanfattning presenteras med utgångspunkt från uppsatsens teorier och i rangordning efter förklaringsstyrkan “hög” och “måttligt hög”. En hög förklaringsstyrka innebär att teorin lyfter fram de mest avgörande skälen till
Socialdemokraternas valnederlag 1976.
Tabellen visar att teorin för klassbaserad samhällelig förändring åskådliggör att bristande ekonomi, sysselsättning och fördelningspolitik som alltmer gynnade medelklassens tjänstemän snarare än arbetarklass bidrog till valförlusten. Inkomstklyftor ökade och Socialdemokraternas ideologi som arbetarparti försvagades. Genom en otydlig ideologi minskade väljarnas lojalitet och blev mer benägna att välja annat parti i samband med an avgörande sakfråga som kärnkraftsfrågan. Enligt uppsatsens empiri och analys var dessa skäl betydande men inte avgörande för valförlusten. Socialdemokraterna närmade sig en
framväxande medelklass istället för att vända sig enbart till arbetarklass. I den processen ruckade partiet på sin marxistiska ideologi vilket kan ha gjort väljare mer benägna att övergå till andra partier. Det kan i någon mån ha skett i samband med kärnkraftsfrågan 1976. Enligt
30
empiri och analys var detta skäl inte betydande eller avgörande för valförlusten.Sammantaget ges teorin därför förklaringsgraden ”måttligt hög”.
Socialreformism åskådliggör att bristande ekonomisk tillväxt och försvagad sysselsättning under 1970-talet medförde brustna vallöften och minskat förtroende för Socialdemokraterna. I denna process blev Socialdemokraternas reformpolitik haltande, där vissa reformer som ATP välkomnades medan löntagarfrågan misslyckades attrahera väljare. Enligt empiri och analys var dessa skäl betydande men inte avgörande för valförlusten varvid förklaringsgraden betecknas som ”måttligt hög”.
Klassbaserad kompromiss pekade på att främst miljö- och energifrågan om kärnkraft avgjorde valet. Socialdemokraterna kunde inte längre kompromissa med väljare och andra partier enbart i frågor kring ekonomi, sysselsättning och inkomstfördelning efter en vänster-höger skala. Partiet behövde även tillmötesgå nya krav på energi och ren miljö utifrån en
teknologisk-ekologisk skala. Eftersom partiet inte tillmötesgick väljarna på den punkten i kärnkraftsfrågan så förlorade partiet valet 1976. Enligt empiri och analys är detta det avgörande skälet för Socialdemokraternas valförlust och ges förklaringsgraden ”hög”. Det sammanfattande svaret på uppsatsens frågeställning Vilka var de främsta orsakerna till Socialdemokratiska Arbetarpartiets valnederlag i riksdagsvalet 1976 blir därför att partiet förlorade främst genom att gå emot de egna väljarnas krav på ett kärnkraftsfritt Sverige.
Landet hade befunnit sig i ekonomisk nedgång under 1970-talet och partiet kunde inte stimulera ekonomisk tillväxt och sysselsättning som tidigare. Vallöften kunde därför inte uppfyllas och partiet tappade förtroende gentemot väljarna. Den ekonomiska nedgången medförde även att Socialdemokraternas reformpolitik (inklusive löntagarfondsfrågan) inte längre uppfattades ge tillräckligt materiellt välstånd och välfärd. I och med ett snabbt förändrat samhälle hade partiet ruckat på sin marxistiska ideologiska grund för att anpassa politiken. Partiet frångick principen att uteslutande inkomstfördela åt arbetarklass och riktade alltmer in sig på den växande medelklassen av tjänstemän.
Det kan jämföras med Bermans (2006) argument om svenska Socialdemokraterna som det enda parti i världen som gick en ”tredje väg” vilken vilade på en flexibel tolkning av marxismen. Denna tredje väg var framgångsrik så längre reformpolitiken uppfattades
31
stimulera ekonomisk tillväxt, sysselsättning och välfärd som kontrollerade de negativa
effekterna av kapitalism (anarki och klassklyftor). När dessa villkor inte längre uppfylldes och partiet ställdes inför den avgörande kärnkraftsfrågan så förlorade Socialdemokraterna valet 1976.
