Luffarkavlen
Nummer 2 2020
Skogsluffarnas orienteringsklubb
Våren då naturen passade alla Skogsluffarnas första kvinnliga ordförande
Funderingar
Grönvit glädje
Fisenkelt, sa Abbe
Innehåll
LEDARE 2-3
JUBILEUMSNATTA 4 ORSA GRÖNKLITT 5 VINTERSERIEN 6 CAFÉ BROTORP 7 FUNDERINGAR 8 NY I KLUBBEN 9 50-TUREN 10-11
NATURPASSPREMIÄR 12 BANLÄGGNING 13
TRÄNA FÖR LIV & HÄLSA 14-15-16 MINNEN 17
VÅRYRAN 18 NYBÖRJARKURS 19 MEDEL-KM 20
LUFFARLIGAN I TV-SPORTEN 21 TISDAGSTRÄNING 22
GRÖNVIT GLÄDJE 23 LILLA NATURPASSET 24-25 IVAR, ABBE & JUNO 26 KM TERRÄNGLÖPNING 27 EN LÖRDAG I BROTORP 28
Skogsluffarnas för- sta kvinnliga ord- förande har ordet
Redaktion
Tommy Ljusenius Britt-Marie Skog
Redigering och layout
Malin Skals
malin.skals@gmail.com
Omslagsbild
Vårens sista tisdagsträning. Ruben Hård och Anton Dahlgren på väg från sista kontrollen.
Foto: Ingrid Paulsson
Tryck
Åsö Föreningsråd 08-644 72 10
D
en här våren har inte varit som någon annan. Orienterings- säsongen hann aldrig komma igång innan allt stängdes ned på grund av Covid-19. Helger som annars brukar vara fullbokade med orienteringstävlingar som Kringelträffen och Måsenstafetten har legat öppna och obokade och det har tagit tid att förlika sig med att man får ägna sig åt annat på helgerna denna vår. Fast det har varit bra för vårt projekt ”fixa ordning trädgården sedan dräneringen för fyra år sedan...”Styrelsen fick ta ett svårt beslut
När Svenska Orienteringsförbundet kom med sina rekommendationer i början av mars med anledning av Covid-19 tog styrelsen beslutet att stänga Café Brotorp tre veckor innan ordinarie stängning, vilket innebar många förlorade slantar för klub- ben och att många besökare gick miste om
en skön stund i solen på Brittis veranda.
Det var ett svårt beslut att fatta men har i efterhand känts helt rätt. Och jag har sett när jag sprungit förbi Brotorp att många ändå har kunnat njuta i solen på Brittis ve- randa men då med medhavd fika.
Skogen lockar
Det blev snabbt tydligt att skogen lockar i dessa nya tider, vad annat kan man göra på helgerna och i skogen råder ständig so- cial distansering. Det har väl aldrig varit så trångt på stigarna runt Söderbysjön som denna vår. Också Skogsluffarna har känt av ett större intresse. Naturpassetpremiä- ren den 4 april hade mer deltagare än nå- gonsin och snart sålde även själva Natur- passet slut.
Trycket på nybörjarkursen har aldrig varit större och vi fick tyvärr tacka nej till ett antal som nu finns på en väntelis-
Ledare
Foto: Johanna Dahlin
Ledare
ta inför höstens kurs. Lördagarnas prova på från Brotorp har varit mer välbesökta än någonsin, tunet är fullt av busluffare och det är kö till den grupp med lite äldre barn som också tränar på lördagarna. Man kan konstatera att den gamla devisen ”det finns inget ont som inte har något gott med sig” även gäller för detta.
Stora orienteringsarrangemang in- ställda
Alla stora orienteringsarrangemang har ställts in. För O-ringen är det för första gången någonsin och vi får vänta ett år med att ge oss i kast med Lunsens utma- nande terräng. De stora budkavlarna Juk- kola och 10-mila blev också inställda, vilket för 10-mila bara har hänt en gång tidigare (1993) på grund av den otäcka ”oriente- ringssjukan” TWAR.
Då arrangerades tävlingen på hösten istället och så är tanken även detta år (om saker och ting återgår till mer normalt), men inte som tänkt i stockholmstrakten utan vid Idre Fjäll (26-27 september). Det är verkligen något helt annat och det lär bli riktigt häftigt, backigt och väldigt mörkt.
Skogsluffarna har ett herr- och ett damlag anmält – förhoppningsvis kommer båda till start i detta historiska 10-mila.
Anpassning till nya tider
Orienteringssporten har dock snabbt vi- sat att man kan anpassa sig till dessa nya ti- der. Söker man på lokaltävlingar i Eventor svämmar kalendern över av små lokala ar- rangemang med själva sporten i centrum.
Ett gäng ungluffare deltog i den första socialt distanserade ungdomsstafetten och själva arrangerade vi medeldistans-KM för oss själva och OK Södertörn. Det var fri start som gällde, fokus på själva oriente- ringen och inget annat. Man skulle kunna säga att vi med dessa små lokala arrange- mang är lite tillbaka till hur det var i orien- teringssportens begynnelse.
Orientering tar tid och vi har pra- tat om att vi behöver anpassa oss till att människor har mindre med tid och kanske inte vill vara hemifrån mer eller mindre en hel dag för att orientera med allt vad det innebär av att ta sig dit, byta om och du- scha, äta medhavda mackor, fika i markan och umgås med klubbkompisar.
Det är förvisso trevligt och något som jag verkligen uppskattar, men jag tror att
det avskräcker en del som är nyfikna på orienteringssporten. Det tar för mycket tid helt enkelt.
Det är också mycket betungande och resurskrävande för alla de klubbar som ska arrangera dessa större tävlingar. Kan- ske kan denna vår inspirera till mer enkla arrangemang med fokus på det som är det viktiga och själva kärnan i orientering, kontrolletandet i skogen?
Vem är då jag?
Innan Covid-19 tog vårt samhälle i sitt grepp hann Skogsluffarna hålla sitt års- möte där jag valdes till ny ordförande. Jag tackar för förtroendet och ser fram emot att leda Skogsluffarna in i framtiden.
Vem är då jag? Jag är en 48-årig öre- broare som de senaste 15 åren har bott i Bagarmossen. Jag är uppvuxen i orien- teringen och var aktiv i min moderklubb OK Alferna tills jag var ca 20 år. Sedan hade jag ett långt uppehåll innan jag hitta- de tillbaka tack vare att min man Kalle gick nybörjarkurs hos Tommy och Olle.
Sedan dess är jag fast och de senaste åtta åren har jag tillhört Skogsluffarnas styrelse.
Jag har alltid tyckt att orientering är väldigt kul och givande men som vux- en och mamma till tre barn har jag insett att orientering erbjuder något som andra sporter inte gör, nämligen möjligheten att träna och tävla samtidigt och tillsammans med barnen. Det är närmast något unikt och något jag sätter högt värde på!
Hösten fortfarande ett frågetecken
När jag skriver detta har våren övergått i sommar och ännu vet vi inte hur hösten kommer att bli. Jag hoppas att saker och ting så sakta återgår till det normala och att vi snart kan ses ute på en orienteringstäv- ling igen. Oavsett fortsätter Skogsluffarna med sina aktiviteter i höst som busluffar- na, prova på och nybörjarkurs.
Ha en fin sommar och njut av vår vack- ra natur, i skogen är det alltid social distan- sering som gäller!
Karin Fuhr Lindqvist
I klubblokalen finns en låda för begagnade klubbkläder.
Vill du skänka hela och tvättade kläder?
Kontakta Tomas Eklund, klädansvarig
tomas.eklund@bredband.net Vad händer i höst?
Augusti
18 första tisdagsträningen
21-22 Tältläger vid Brotorp för grönvita gruppen
27 nybörjarkursen för vuxna startar
Kick-off träffar vid Brotorp för nya medlemmar Håll utkik efter datum
29 Prova på orientering i Brotorp startar, forts.
LångKM September
5/9,12/9,19/9,26/9 prova på 13 Brotorp Trailrun
16 Luffartjejernas höstträff 26-27/910mila i Idre ? Oktober
10 25manna, Visättra ? 15 Luffarnas Jubileumsnatta 24 Fixardag i Brotorp 25 Handikapploppet November 15 Planeringsdag 28 Blotet December
13 Skinklopp och Pepparkaksjakt i Brotorp 15 Sista träningen och förhoppningsvis Julbord Det kommer att bli fler arrangemang, men hur, när och var är i dagsläget osäkert!
Löpande info finns på Hemsidan www.skogsluffarna.se
Jubileumsnatta
Skogsluffarnas
jubileumsnatta 15 oktober
För 80 år se- dan...
D
en 15 oktober 1940 arrangerade Skogsluffarna en nattoriente- ringstävling i Källtorpsskogarna och i tidningen gick att läsa att det ”blev en klar succé med över 300 deltagare”.Vidare berättades att”målet var Skogsluf- farnas torp Brotorp norr om Skarpnäcks gård, som mötte löparna med marschaller, sprakande eldar, finnbastu och härligt varmt te i långa banor”.
Starten var belägen strax söder om Storängen, vid Kranglan, och tävlingen gick i området mellan Järlasjön, Erstaviken och Ältasjön.
Kartan 1:50 000
På en 1:50 000 karta erbjöds det två banor, 9,2 km i den individuella tävlingen och 6,8 km för patrulltävlingen.
Det fanns 3 klasser, seniorer, oldboys och patrull. Vann seniorklassen gjorde Stig Hedenström från Hellas på 1.10.40.
På 5:e plats kom Sven Gärderud, slagen av Hedenström med fem minuter och av- tre goter.
Då sprang Sven för MP, idag är han en 98-årig luffare.
Tack vare Svens anteckningar och att han sparat sin egen karta och tidningsur- klipp om tävlingen vet vi dessa fakta.
Ta chansen att uppleva denna natt-orienteringstävling 80 år senare
Tanken är att dagens orienterare ska få återuppleva denna nattorienteringstäv- ling 80 år senare och Skogsluffarna avser således att den 15 oktober 2020 arrangera Luffarnas jubileumsnatta.
Start och mål kommer vara på samma ställen som när det begav sig. Tre olika ba- nor kommer att erbjudas.
En som följer originalsträckningen av
seniorernas 9,2 km långa bana från 1940.
Den kommer att gå på en 50:000 karta, kontrollerna markeras med lyktor och den ska springas med en gammal lampa så att dagens orienterare på ett rättmätigt sätt ska kunna mäta sig med tiderna från 1940.
Det kommer också att finnas en 9,2 km lång individuell bana och en patrullbana på 6,8 km, båda på 15:000 karta. Maxantal deltagare kommer vara 300 personer.
För att ta sig till starten är tanken att löparna ska ta Saltsjöbanan till Storängen, precis som Sven gjorde den där tisdags- kvällen 1940, och vid målet vid Brotorp kommer löparna välkomnas av marschaller och te.
Blir du inte sugen att delta och känna historiens vingslag?
Karin Fuhr Lindqvist tävlingsledare
Starten
Målet
Sven Gärderud
Svens karta från 1940
Orsa Grönklitt
D
et är grå torsdagsmor- gon i januari i Bagarmossen, regnet hänger i luften och hittills denna så kallade vinter har snön endast behagat visa sig under några tim- mar ett decemberdygn. Så jag och barnen är förväntansfulla när vi kånkar våra ikea-kassar och längdskidfodral i mörkret mot bussen.Nu ska det äntligen vankas snö, skid- åkning och vinterlek!
Ska jag vara helt ärlig har jag drömt mardrömmar de senaste näterna om att snön ska ha regnat bort innan vi hinner upp på den årliga klubbresan till Orsa Grönklitt. Men klart.
De säger fortfarande 15 cm i terräng och Grönklitt lovar att de flesta spåren är öppna.
Vinterns höjdpunkt
Första bussen är proppfull, samman- lagt är vi 86 skogsluffare – många barn och ungdomar – som åker upp tillsam- mans detta år. Orsa Grönklitt-resan har blivit något av vinterns höjdpunkt för mina barn och säkert många andra. I år lite extra mycket så förstås, eftersom snön lyser med sin frånvaro härhemma. När vi börjar klättra uppåt, efter Orsa-byn, och det fortfarande är barmark, sjunker humöret. Men med bara en kvart kvar på resan händer det plötsligt – marken är vit!
Både björnparken och våfflor i Fryksås hanns med
Schemat är späckat. I år har vi satsat på att göra det tydligare för barnen vilka som är deras ledare och vad de ska göra på varje träningspass. Vi har också gjort om gruppindelningen något för att få jämnare grupper. Yngsta gruppen har mer fokus på lek och snömys, och mindre på att ranta runt i spåren. Glädjen är det viktigaste, att skidåkning förknippas med lust.
Anna Hammarbäck och Johanna Dah- lin har gjort upp ett lyxprogram som innehåller både våfflor (efter våfflorna är det som bekant bara att glida ner från Fryksås på skidorna) och ett besök i Orsa Björnpark. Alla ledare, gamla i gemet och nyrekryterade, har engagerat sig för att göra träningen så omväxlande och rolig som möjligt.
Bygga gemenskap och sam- manhållning är viktigt
Skidåkningen är en viktig del av Orsa Grönklitts-resan, men att bygga gemen- skap och sammanhållning i klubben är minst lika viktigt.
I år åt vi fredagsmiddag för oss själ- va på Rovdjurscentrum. Matens kvalitet rådde det delade meningar om (eller hur, Sandro?) men stämningen var på topp – inte minst eftersom Johanna hade ordnat med en riktigt klurig frågesport. Jag kan fortfarande inte riktigt smälta att kvin- nor tilläts i klubben bara fem år innan jag föddes.
På lördagskvällen samlades de lite äld- re barnen och ungdomarna och körde zombiekull med pannlampor ute på den snöklädda myren.
Skidåkningen är ändå grunden
Men skidåkningen är förstås grunden, och som det åktes! På träningar, före och efter. Ett av barnen i min stuga var nära tårarna varje morgon vid sex-tiden när jag sa att det var lite för tidigt att ge sig ut.
Spåren höll sig hyfsade, även om vi var många som nötte dem. Lite synd förstås att vackra Böllingemyren och Kallbols- rundan inte gick att åka, inte heller Gröna milen, så det blev mycket Rädsjön runt och Hund-och-pulka.
Men vad gör det, om det finns snö?
När vi väl skulle packa oss hem igen gjordes det med minst ett Vasalopp i benen för många, och för min del med insikten om att nästa år kommer jag inte kunna hålla jämn takt med något av mina barn – om jag inte lär mig att skejta. Fort- sätning följer...
Och även om vi inte kan göra som Tage Lindqvist föreslog – att sova till nästa Orsa Grönklitts-resa – så är det inte utan att jag längtar tillbaka.
Slutligen, ett varmt tack till mina med- arrangörer – Anna, Josefina, Håkan och Peter
Charlotte Pruth
Klubbresan till Orsa Grönklitt
Skidor på myren. Fotograf: Håkan Enmark
Caio skejtar. Foto: Håkan Enmark
Majken i backen. Foto: Karin Fuhr Lindqvist
Vinterserien
Från snöstorm till vårväder
Håller orienteringen på att bli den nya vintersporten?
När vi arrangerade Vinterserien den 26 januari stod det fel datum på kartorna.
Det stod 2019-02-03. Det var nämligen då som vi skulle ha arrangerat den här tävlingen. Kommer ni ihåg vad som hän- de då? Jo, det var veritabel snöstorm när tävlingen skulle hållas så vi fick ju lov att ställa in i sista stund.
Inför tävlingen då hade Lasse Forsberg på StOF varit noga med att understryka att jag måste lägga banorna så att löparna inte på några villkor lockades att springa i preparerade skidspår. I fjol var det snöpulsning, när jag var ute och märkte kontroller. I år klafsade jag i vatten och lera. Jag hade skrivit skyltar, där det stod att det var förbjudet att springa i skidspår och över sjöisar.
Dessa skyltar kom inte till användning i år, då vargavinter saknades och ersatts av vårväder. Personligen saknar jag snön, men vad ska man göra när det varken finns skid-eller skridskoföre?
Håller orientering på att bli den nya vintersporten. Ja, det kan man tro när man läser deltagarsiffrorna både på Luf- farligan och på Vinterserien.
Kartorna räckte inte
Vi hade tryckt upp cirka 200 kartor, som skulle ha använts i fjol. Istället för att kastas hamnade dessa i min bokhylla i ett år för att användas nu. Det visade sig dock att de förmodligen inte skulle räcka, eftersom vi noterat hur många som bru- kade delta på Vinterserien i år. Och myck- et riktigt! Jag fick sätta Olle på att kopiera lika många till.
Det visade sig att inte heller detta räck- te på alla banor. Turligt nog hade jag lagt mallkartor nere vid kopiatorn i Brotorp.
Där kunde vätskekontrollanten på plats, Ulf Ranhed, snabbt trycka flera kartor och köra över till Kärrtorps IP, när det uppstod brist på de två längsta banorna.
Detta berodde troligen på att banorna så att säga var lagda ”för gång i is”. Jag hade alltså lagt banorna löpbetonade och hyfsat lätta med tanke på snödjupet i fjol.
Det gjorde nog att flera än vanligt valde att springa längre banor nu, när det var
barmark och varmt.
Totalt fick vi 386 startande. Det är lika många som på en medelstor tävling under bästa tävlingssäsong. Skall det vara så här sommarlikt på vintrana kommer det att bli svårt att arrangera tävlingar, med tanke på att det är svårt att finna anläggningar för omklädnad, dusch och parkering, som hyser så många orienterare. Då räcker det inte med vanliga klubbstugor utan krävs rejäla idrottsplatser.
Det är ju ändå inte så ”somrigt” att man gärna byter om och duschar ute, för att inte tala om att man inte kör ut med bilar och parkerar på ett gärde med någon förhoppning att få dem därifrån igen före våren.
Vi hade dessbättre valt att hålla till på Kärrtorps IP. Inte heller där fanns det dock tillräckligt många omklädningsrum, utan vi fick hyra in oss i Skarpnäcks OLs klubblokaler, dit sekretariat och damom- klädnad förlades.
Gamla Luffare räddare i nöden
Så var det detta med funktionärer. Det datum vi tilldelats för att arrangera Vin- terserien råkade nämligen sammanfalla med den helg då ett 80-tal Skogsluffare begivit sig med buss till Grönklitt för att åka skidor.
Skulle jag kunna få ihop funktionärer så att det räckte? Som ofta tidigare fanns hjälp att få hos våra äldre medlemmar. Ett antal Gamla Luffare var i elden i olika rol- ler. Gustaf Richer toch Börje Lenas fanns bland kontrollutsättarna.
Ulf Ranhed skötte parkeringen för att sedan hasta till Brotorp och ta hand om vätskekontrollen, som satt vid vedbods- väggen. I sekretariatet jobbade Janne Hägerskog och Ina Widegren. När det var dags att ta ned kontroller på söndags- eftermiddagen infann sig sedan Björn Ekblom och Leif Magnusson och gjorde en insats.
Tommy Ljusenius
Café Brotorp
Café Brotorp har blivit en mö- tesplats för närområdets barn- familjer
Detta var första säsongen för trädäck- et utanför förrådet, hur skulle det användas?
T
rädäcket visade sig snart bli ett uppskattat tillskott av sittplatser utomhus. Med några bord framför de stadiga bänkarna mot väggen blev det snart fullsatt.Denna säsong valde de flesta gästerna att sitta utomhus, vilket ju också berodde på att det sällan var minusgrader och ofta vackert väder.
Men det krävde också att cafévärdarna var tillräckligt många för att också kun- na springa ut med de beställda våfflorna.
Sammanlagt med barn och ungdomar som hjälpte till var c:a 140 medlemmar som be- mannade de tolv helgerna och sportlovet då vi också höll öppet.
Café Brotorp är ett av klubbens största arrangemang vad gäller antalet funktionä- rer.
I utvärderingarna som görs efter varje cafédag är det nöjda och tacksamma gäster som ger ork och lust att ställa upp, år ef- ter år. Det är också ett trevligt sätt att lära känna andra klubbmedlemmar, man job- bar tätt ihop på liten yta.
I år tvingades vi stänga i mitten av mars, när det var tre helger kvar av säsong- en, detta p g a risk för smittspridning av covid-19.
Trots detta bortfall av intäkter slog vi förra årets rekord!
Ytterligare en våffelstation
Vid ett par tillfällen hade vi ytterligare en ”våffelstation”, då antalet våffeljärn i stugan är begränsade till 4 st.
Olle och jag stod en söndag och grädda- de våfflor på två järn, utanför vedboden.
Familjen Palmgren utvecklade idén på sin dag, första söndagen på sportlovet.
De körde tre våffeljärn i herrarnas om- klädningsrum, och hade då sammanlagt sju(!) järn igång samtidigt. Med stöd av duktiga ungdomar blev de det vinnande laget denna säsong.
Vi hoppas på att kunna öppna Café Brotorp igen till trettonhelgen 2021, men vem vet i dessa tider?
Britt-Marie Skog
Café Brotorp rekorddagen 23 februari kl 12.06. Foto Britt-Marie Skog
Funderingar
Funderingar om Skogsluffarna
Alla föreningar har ett liv. De föds, utvecklas och …
En del föreningar blir mer framgångsri- ka och lever ett gott socialt, idrottsligt och medialt liv. Andra bildas men försvinner sen. De flesta fortsätter efter bildandet på olika sätt – överlever men förblir en bland mängden.
Hur är det med Skogsluffarna? Som jag ser det tillhör vi trots allt den första gruppen – även om sportliga framgångar har lyst med sin frånvaro under senare tid.
Men det är i år bara 60 år sedan vårt i stort sett ”amatörgäng” vann Kopparkaveln i Dalarna – årets stortävling i klass med 10-mila - och 62 år sedan Skogsluffarna seniorkavlelag var tvåa i samma kavle sam- ma dag som klubbens juniorlag var både etta och tvåa på Tunakaveln med 100-talet startande lag. Senare fick klubben 10-mi- la-framgångar och undertecknad några SM-medaljer.
Klubben var också i toppen på SM-ka- veln flera gånger. Vad gäller det sportsli- ga tror jag avståndet till toppen inte är så stort som många tror. I den delen kan vi om vi vill. Men Skogsluffarna har också ett stort socialt liv med Brostugedagen, ungdomsverksamhet med Luffarbabies, Bagisloppet, vinterkafé i Brotorp och del- tar framför allt i orienteringssportens olika funktioner – se bland annat insatsen i 10- mila för två år sedan.
Den delen är lika viktig som det sport- sliga. Men hur ska vi se på Skogsluffarna i framtiden med utgångspunkt från idag?
Historien och klubbatmosfären
Vi får se på historien och klubbatmosfä- ren – båda viktiga delar i utvecklingen och för framtiden. Skogsluffarna bildades av ett gäng glada killar från KFUM på Söder.
De idrottade förvisso men en stor del var den sociala samvaron. Man ordnade danser på dåvarande Nackanäs värdshus (nerbrunnet) och hyrde Brotorp som hem-
vist.
Där började det utvecklas en klubb- atmosfär, som förvisso inte på något sätt är unikt för Skogsluffarna men är en bra förklaring till klubbens utveckling.
Kulturbärare
En förening som vår drivs genom ”kul- turbärare” på två olika nivåer.
Att nämna några med namn är farligt men jag gör det ur min synvinkel.
Det finns ledare, som tar tag i översiktli- ga frågor och planer. Jag vill påstå att de är viktiga i det ansvarstagande som tar myck- et av det tunga klubbarbetet, ofta parallellt med stor familj, ansvarsfullt civilt arbete och kanske andra insatser.
Utan dessa blir klubben lealös.
Bland de tidigaste har jag svårt att näm- na någon, men när jag kom med i klubben framstår två som helt avgörande för tidiga framgångar och exempel på hur det kan gå till – Folke Fransson och Tore Gustafsson.
Den förre höll klubben i strama tyglar och den senare såg bl.a. till att bra oriente- rare kom till klubben. Båda var måna om att de som tävlade hade så goda förutsätt- ningar som möjligt. Inte ekonomiskt men planering, entusiasm och liknande som är mycket viktigt.
Många har följt framför allt i Folkes spår. Tony Millbrandt m fl, och den senas- te - Tommy Ljusenius – har gjort ett bra jobb.
Men det är inte lätt att i våra nya tider med individualism, krav på stat och orga- nisationer mm hålla idealismens fana högt.
Det krävs något speciellt att göra myck- et för andra i en förening utan egen vinst och enbart till nytta för klubbens bästa – det är stort och ofta inte uppmärksammat.
Våra klubbledare har i stort gjort att Skogsluffarna som förening har hållit och alltjämt håller hög klass.
Den andra typen av ”kulturbärare” är de som i oegennyttans ljus gör individuella insatser – det som måste göras för att det hela ska fungera.
Brister det på denna nivå ”pyser luften ur ballongen”.
Jag påstår inte att allt under alla tider va- rit bra men tillräckligt bra för att klubben
ska fortsätta i den ”högre” klassen.
En Bertil Törnkvist – ”Törnas” - som bland annat ritade och ledde ombyggna- den av bastun.
Arne Andersson som nästan bodde och höll ordning i Brotorp och flera andra.
Och nutidens ”Brittis” som har en ofattbar kapacitet – alltid god kontroll på komman- de aktiviteter gällande vad som behövs, hur vi ska utföra det och efterarbetet.
Ingen framgångsrik förening klarar sig utan dessa entusiaster.
Till alla som gör insatser
Från starten 1934 till dagens datum har mycket hänt. Så alla Ni som gör insatser för ungdomarna, träningsverksamheten, klubbtidningarna (vilken orienteringsklubb har två?), kartverksamheten och annat i stort och smått, känn att Ert arbete är en förutsättning för att Skogsluffarna ska leva vidare på minst samma nivå som idag.
För den entusiasm som finns bland det de många som ofta ställer upp när klubben kallar, i sportsliga och interna klubbakti- viteter, och bland de yngre som syns vid Brotorps aktiviteter inger hopp.
Vad det sportsliga gäller är enligt mitt förmenande avståndet till toppen inte så stort som många tror.
Planering, entusiasm och kamratskap räcker långt.
Björn Ekblom
Intervju
Ninni Schulman, 47 år
När började du med orientering?
Min pappa var engagerad i orienterings- klubben i Värmland där jag växte upp. Vi åkte mycket på 5-dagars. Det känns som att jag är uppväxt på ett sånt där fält där jag väntade på pappa! Jag höll på mellan 12-15-års ålder ungefär. Det var mest på kul, jag var inte så bra.
Hur kom det sig att du hittade till Skogsluffarna?
En klubbmedlem i Skogsluffarna tipsade att hon hade börjat och då blev jag sugen.
Jag är nyinflyttad i Blåsut från Västerort och har en pojkvän i Skarpnäck, så nu har jag nära. Jag var med på en tisdagsträning där vi skulle göra en övning två och två.
Det var så trevligt. När jag fick kartan i
handen så kom det tillbaka, då blev jag 13 igen! Jag betalade in medlemsavgiften igår och nu ska jag köpa en kompass!
Vad är det bästa med orientering?
Det bästa med orientering är att man kommer ut i friska luften, i skogen. Och speciellt nu i Coronatider. Det är så härligt att det finns en bana för alla. Både barn och 80-åriga tanter. Det är inte så noga hur fort man springer eller hur det går, bara att alla gör det på sin nivå.
Vad är det sämsta med orientering?
Det är jobbigt när man springer vilse!
När man stressar iväg... det har man ju några såna minnen! Det har väl alla. När man knappt vet var norr och söder är ens. Men annars vet jag inte om det är så mycket som är dåligt.
Ny i klubben
Vad ser du fram emot orienterings- mässigt?
Veckans bana. Jag hoppas få komma igång, gå på lite träningar och kanske nån gång i höst köra nån liten tävlig. Och lära känna lite folk i klubben, komma in i ge- menskapen. Det känns hemtamt här, jag känner igen mig från klubben där jag växte upp. Det är ingen statusjakt, utan jordnära och trygga människor. Jag gillar oriente- rare!
Linnéa Skog
Foto: Jenny Axelsson
Naturpasset
Deltagarrekord på 50-turen Naturpasset
En solig 4 april gick 50turen
Naturpasset av sta- peln.
T
anken med loppet är att, som de flesta säkert vet, uppmuntra till träning genom att erbjuda en enkel och billig närtävling. Sättet vi gör det på är att använda oss av de redan utlagda Natur- passkontrollerna!Klasserna är indelade efter hur många kontroller man tar av de maximalt 50: alla, hälften eller valfritt antal, men till skill- nad från en vanlig tävling får de tas i valfri ordning. Tävlingen har arrangerats årligen sedan 2013 och stadigt växt i popularitet sedan dess.
I samma anda anordnas även tävling- arna; Swimrun samt Trailrun. Riktigt ut- manande lopp i sig, men mycket prisvärda och förhållandevis lättarrangerade närtäv- lingar.
Fri start i år
I år var folk verkligen sugna på att få komma ut på tävling!
Anmälningar rullade fort in och på facebook fick eventet snabbt stor sprid- ning. Som jämförelse kom förra året 26 löpare till start varav inte ens hälften var föranmälda.
I år var vi redan helgen före tävling- en uppe i runt 40 personer. För att inte överskrida folkhälsomyndighetens rekom- mendation om max 50 personer hade vi en plan för hur vi skulle hantera ett större intresse.
Arrangemanget ändrades från masstart till fri start för att undvika att folksamling, vilket fungerade mycket väl.
Det var aldrig någon kö att tala om vid sekretariatet och det fanns gott om utrym- me för alla som uppehöll sig runt stugan.
Med facit I hand blev vi hela 58 startan- de. Ett nytt deltagarrekord med mer än en fördubbling från förra året
Coronaanpassat fika
Även fikat Corona-anpassades. Den
tidigare mycket uppskattade menyn med bland annat korv och våffla byttes ut mot en mer välförpackad dito med färdigför- packade mackor, chipspåsar, mandarin samt banan. Vi fick inte något överförtjus- ta kommentarer om fikat men många fler om tävlingen i sig.
Skogsluffarnas Janne Stridh och Tor- björn Thorsén i täten
Vi hade som vanligt tur med vädret.
Skogen var dessutom relativt torr och trä- den hade inte slagit ut vilket banade väg för goda resultat.
Några som verkligen tog chansen var Joel Wallner och Ted Lagerström från Attunda OK som sprang 25 kontroller på korta 1:35:00. Även detta ett nytt rekord i detta sammanhang!
På långa banan var det alltjämt domi- nans från Skogsluffarna med Janne Stridh på första plats med tiden 3:40:46 följd av Torbjörn Thorsén på andra plats med ti- den 4:02:00.
En kontroll saknades
När väl löparna började komma i mål efter någon timme var det många som meddelade att kontroller saknades eller satt fel.
Ofta var rapporterna väldigt övertygan- de med en beskrivning av platsen och var kontrollen i fråga skulle ha suttit. Men näs- tan alltid hade både löpare före och efter hittat kontrollen i fråga vilket gjorde det tydligt vad som egentligen var fel.
Men en kontroll saknades, mig veter- ligen första gången. Det var en ganska klurig kontroll söder om Hellas vid en punkthöjd.
Lars Mongård informerades och kontrollen sattes dit igen efter en snabb insats av Ravinen.
Tråkigt såklart, men även spännande att höra hur snabbt vissa erfarna orienterare konstaterat att de varit på rätt plats även fast kontrollen inte satt där, medan andra spenderat åtskilliga minuter med att både stega och kompasskursa från mer säkra punkter innan de slutligen gav sig vidare längs banan.
Karin och Stina i sekretariatet
50turen Naturpasset hade inte gått att genomföra utan markstöd från Brittis, som styrde upp fika och i princip allt an- nat runt Brotorp.
Nytt för i år var att vi även hade med oss Karin och Stina (då 7 månader) som skötte sekretariatet.
Och som de skötte sekretariatet! Det blev en rejäl uppstyrning av tävlingen.
Tidigare år har jag kört ett “eget an- svars”-system där de tävlande fick kartor- na långt innan start vilket Karin snabbt ändrade på.
Detta kunde ju resultera i att orien- terarna läste in sig innan de gav sig iväg på banan! Med det nya systemet delades kartorna ut i startögonblicket, det ska vara lika för alla!
Om det inte blir masstart nästa år får det bli en anvisad startplats med kartutdel- ning. Vi får väl se om Stina (då 1 år och 7 månader) kan axla manteln som kartutde- lare...
Petter Lind
Karin Skog och Stina Lind, sekretariatet granskar kartan tillsammans med tävlingsledare Petter Lind.
Foto Britt-Marie Skog
Naturpasset
Janne Stridh, nöjd vinnare av 50-turen tar det lugnt, ombytt efter loppet.
Foto Britt-Marie Skog
Våren 2020
Våren då naturen passade alla
När jag denna vår vandrat förbi Brostu- gan, passerat ån och ibland sökt sökt mig nedåt Klisätra ängar och Ältasjön har det inte varit som en vanlig vår.
Överallt människor, många med barn som går, leker, äter och i största all- mänhet njuter av naturen.
När Brotorp stängde sin våffelstuga i förtid så fortsatte folket förbi stugan, över bron och vidare in i skogen packa- de med filtar, grillkorv och våffelsmet.
Och när sedan naturpasset hade pre- miär utökades aktiviteterna i många fall med orientering i Skogsluffarnas och Naturpassets regi.
Naturpasspremiär i Brotorp lördag 4 april
P
remiären den 4:e april påverkades i hög grad av coronapandemin och regeringens beslut om att högst 50 personer fick vistas inom ett begränsat område.Försäljningen flyttades ut från Brotor- pet till tomten utanför. Kunderna köpte och betalade sina naturpass helt på egen hand, och gav sig sedan direkt ut i skogen för att ta sina första kontroller. När de så småningom kom tillbaka fick de något att dricka och hade chansen att vinna boken
”Sveriges Nationalparker”.
Glädjande nog kunde vi under hela dagen undvika trängsel och hålla oss gott under det stipulerade antalet personer på samma plats trots att det såldes mer än 250 naturpass under dagen.
Kartbutiken säljer Naturpasset online
Efterfrågan har varit fortsatt stark under våren och nästan samtliga försäljnings- ställen har hört av sig minst en gång med önskemål om fler pass att sälja då det blivit tomt i hyllorna.
Efter att flera personer efterfrågat onli- neförsäljning så har vi med hjälp av Kart- butiken tagit upp den tjänsten, och enligt butikschef Anders Lundström så säljer de nu hälften av naturpassen online. Att få
passet i brevlådan är såklart speciellt bra för den som vill undvika att handla i buti- ker i coronatider.
Årets naturpasskontroller sitter ute till den första november och alla försäljnings- ställen finns listade på hemsidan skogsluf- farna.se och på Facebooksidan ”Naturpas- set i Nackareservatet”.
Sammanlagt kommer årets försälj- ning av Naturpasset i Nackareservatet för Skogsluffarnas OK och vår sammarbets- partner OK Ravinen för första gången att landa på ett fyrsiffrigt antal.
Det ska bli spännande att se hur många som fastnar och blir kvar i skogen och naturpasset när coronapandemin är över.
Lars Mongård
Ansvarig för Naturpasset i Skogsluffarna
Foto: Michael Thulin
Banläggning
Banläggning i coronatider
J
ag har suttit i karantän förut! Jag var 20 år och hade en efterhängsen luft- vägsinfektion. Visst var det bra att läsa böcker. Men favoritgrejen var att plocka fram en godtycklig karta och sitta vid skrivbordet och lägga banor. Bra banor!Omväxling är ledordet.
Banan skall premiera olika färdigheter hos en god orienterare. Särskilt kartläs- ningsförmågan! Mer specifikt:
- Olika slags kontroller: Kärr, sänkor, småhöjder, stigslut, bäckupprinnelser, brantfötter, stenar etc. I samma bana.
- Varierande sträcklängder: långa sträck- ningar med olika vägval omväxlande med korta passopp-sträckningar. I samma bana.
- Olika slags terrängtyp: ett bra områ- de bjuder banläggaren på vildmark, tuffa berg, flacka kompasskurser, många stigar och rentav kulturbygd. I samma bana. (ex- vis Ulvsjöområdet)
- Spännande banbild: banan skall bryta till höger och till vänster så bilden blir livfull.
-Inga spetsiga vinklar! Blotta tanken att utgående löpare kan visa vägen mot kontrollen räcker för att sådant skämmer banbilden och skall inte förekomma.
Luffar-KM i banläggning?
Visst är det torrsim så här långt, men i alla fall ett trevligt knåpande. Och utan ett bra jobb vid skrivbordet blir slutresulta- tet i alla fall inget vidare. När jag var ung fanns tävlingar i banläggning. Fast då jäm- fördes bara skrivbordslösningar, förstås.
Om det ordnas ett Luffar-KM i banlägg- ning erbjuder jag mig att delta i en jury.
Det vore kul!
Nå! Så är det dags att komma ut i skogen och sätta kött på benen. Stat- sepidemiologen Tegnell skulle vara nöjd, du är ju oftast alldeles ensam där- ute. Man kliver ju omkring ganska ivrig, och nyfiken på hur de föreställningar man hade där hemma stämmer med verkligheten där ute. Man önskar ju att de valda kontrollpunkterna verkligen är tydliga och entydiga.
En höjdfot skall ju vara en fot och inte ett allmänt slut på sluttandet.
En kärrkant skall vara en linje mellan
vått och torrt.
Riktigt tydliga kontrollpunkter är en fröjd att komma till.
För det mesta duger de förutbestäm- da punkterna ganska väl; nutida kartor är ganska välvisande.
Skärmplaceringen viktig
Men så är det det där med skärmplace- ringen. I princip skall inte skärmen synas förrän man är framme vid kontrollpunk- ten.
Skärmen har då bara en funktion: att visa var stämpeln eller SI-enheten finns någonstans.
Det är en styggelse att ha flera oriente- ringsmoment kvar fram till kontrollpunk- ten när man redan på håll får se skärmen hänga där och flagga.
Man vill ju inte gynna dem som kom- mer störtande utan full koll på oriente- ringen. Och inte heller de som kommer bland andra som står och lyser lång väg när de tar kontrollen.
Sen får de grumsa bäst de vill om skärmgömning och så! Avvägningen är svår.
Ofta framgår det inte av kartan hur tätt eller öppet det är där man vill ha kontrollen. Oftast kan det lösas genom att sätta kontrollen vid en fot på bortsidan av den höjd man ska till. Men i värsta fall får man tänka om helt och gå hem och dra nya sträckningar.
Det kan man också välja att göra i det lyckosamma fall när man ”snubblar” på en jättevacker kontrollpunkt och väljer att bygga om sin sträckning.
En orienterare som ställer upp i en orientering vill allra helst visa allt han/hon kan. Banläggarens uppdrag är att bjuda hen på att kunna göra detta!
En bra bana är en lycka utan like. En halvbra får duga medan en dålig är sämsta tortyren.
Gustaf Richert
Gustaf efter ett lopp.
Blev du intresserad av banläggning?
Det finns kurser att gå på.
Kontakta gärna Olle Öberg erikolov.oberg@tele2.se för mer information
Hälsa
Träna för liv och hälsa
Stillasittande, träning, högintensiva in- tervaller, vardagsmotion, pausgympa, kondition.... Alla dessa olika begrepp som florerar i tidningar och bland experter om vad som är bra för dig och din hälsa. På något sätt kan det kän- nas som att det blivit krångligare att vara fysiskt aktiv idag ”på rätt sätt”.
Så låt mig försöka ge er den enkla bilden av hur det ser ut idag, vad det betyder för oss och vad vi kan göra åt
D
det. efinitionen av fysisk aktivitet är all muskelrörelse som ökar vår energiförbrukning. Det innebär alltifrån de små arm- och fingerrörelserna som jag utför när jag plitar denna text på min dator, till att jag gör en maximal rush ute i löpspåret.Under vår vakna tid så består vårt dag- liga aktivitetsmönster av huvudsakligen tre delar;
- Stillasittande. Då de flesta av våra musk- ler är i vila, och vår energiförbrukning är väldigt låg.
- Lågintensiv fysisk aktivitet. Alltifrån att vi ställer oss upp till att vi tar en lugn pro- menad utan att känna oss ansträngda av
den. Denna ansträngningsgrad dominerar vår vardag, det vi kallar vardagsaktivitet eller vardagsmotion.
- Medel- och högintensiv aktivitet. Detta innefattar fysisk aktivitet som börjar kän- nas ansträngande, man blir varm och lite svettig, ända upp till maximal ansträng- ning.
Detta sker oftast när vi bestämt oss för att träna eller motionera, och bytt om till träningskläder. Det är också denna ansträngningsnivå som behövs för att ha påverkan på vår kondition.
150 minuter i veckan (eller 30 min per dag, 5 av veckans 7 dagar) av aktivitet i denna ansträngningsnivå är det som re- kommenderas för vuxna för att bibehålla en god hälsa och minska risken för sjuk- dom. För barn upp till 17 år rekommen- deras 60 minuter per dag.
Hur aktiva eller inaktiva är vi då?
I figur 1 (s.16) ser ni det dagliga ak- tivitetsmönstret under deras vakna tid hos straxt över1000 svenska medelål- ders män och kvinnor när vi mätt det med rörelsemätare, s.k. accelerometrar (se bilden hur mätarna ser ut och bärs).
En stor del av dagen spenderades sittan- de, medan bara en liten del spenderades i den rekommenderade ansträngningsnivån ovan.
Vi frågade sen samma deltagare hur många som uppnådde de satta rekom- mendationerna. Ungefär 60% sa att dom gjorde det.
När vi sedan läste av data från de aktivi- tetsmätare dom burit, var det bara 7% som verkligen gjorde det...
Det belyser problemet som finns med självrapporterad data, dvs när vi inte mäter det med någon objektiv mätare.
”Positiva” saker har vi en tendens att överdriva (mer fysisk aktivitet än vad vi gör, några centimeter längre än vad vi är) och mer ”negativa” tenderar vi att under- driva (säger oss sitta mindre än vi gör, väga några kilo mindre än vi gör).
En liknande studie som mätte aktivitets- vanor med samma typ av mätare hos unga (åk 5, åk 8 samt år 2 på gymnasiet) fann att i genomsnitt bara 22% av flickorna och 44% av pojkarna nådde upp till rekom- mendationerna. Ju äldre ungdomar, ju läg- re andel nådde rekommendationerna. Men är det så illa eller var detta unikt ”dåliga”
grupper som undersöktes?
I en studie från 2018 som inkluderade över 350.000 män och kvinnor från den arbetsföra befolkningen, så kunde jag och mina medarbetare visa att konditionsnivån sjunkit rejält från mitten av 1990-talet fram till år 2017.
Försämringen var störst hos män, del- tagare i yngre åldrar (18-34 år), de med låg utbildningsnivå samt boendes på lands- bygden.
Andelen som hade en ”hälsovådligt” låg kondition (under 32 ml för dom av er som är bekanta med testvärde för kondition) hade ökat från 27% till 46%...
Så något har vi gjort, eller rättare sagt, inte gjort.
Vad betyder allt detta då för vår hälsa?
Med bakgrund till ovan forskning så kan vi anta att ganska många svenskar i olika åldrar rör sig för lite.
Hälsa
Stillasittandet har tagit över en stor del av vår dag, och vi lägger inte tillräckligt mycket tid på aktivitet som gör att vi får upp pulsen för att antingen bibehålla eller öka vår kondition.
I nyare forskning har vi nu kunnat se att stillasittande i sig kan öka risken för såväl fysisk som psykisk ohälsa.
Bara de som tränar regelbundet över en timme om dagen, verkar ha en mindre risk till ohälsa trots att dom i övrigt sitter ner visar studier.
Men om vi ska se till siffrorna ovan om hur många som kan tänkas träna ens ca 30 min om dagen, så är det nog en väldigt liten del av den svenska befolkningen som når upp till 60 min eller mer om dagen.
Däremot är det mycket intressant att forskning nu visar att bara lågintensiv fy- sisk aktivitet och kortare avbrott (2-3 min) i sittande när vi sitter länge, har positiva hälsoeffekter. Även de som tränar tidsmäs- sigt mindre än de rekommenderade 150 min i veckan, har goda hälsoeffekter jäm- fört med dom som inte tränar alls. Detta är viktigt eftersom det sänker trösklarna rejält för dom som idag antingen sitter väldigt mycket, inte tränar alls eller har en låg kon- dition – dvs dom som behöver det mest!
I Figur 2 ser ni en schematisk bild över hur risk för sjukdom hänger samman med stillasittande, träning och kondition. Störst riskminskning har de tidigare nämnda, där bara att göra något lite bättre (sitta lite mindre, träna lite, öka sin kondition något) ger den relativt största riskminskningen (riskkurvan går brantast nedåt, inringat).
Sedan kan ni se hur kurvan planar ut, och väldigt lite sittande, väldigt mycket träning eller väldigt hög kondition ger inte några ytterligare hälsoeffekter.
Men väl dock kanske prestationseffek- ter, men det är en annan historia.
Så vad ska vi göra?
Några små generella riktlinjer är:
Summera ihop antalet timmar du sitter.
Kommer du fram till att du sitter väldigt mycket, uppåt 10-12 timmar eller mer, så fundera på var i din vardag som du kan byta ut något av stillasittandet mot någon form av aktivitet.
Vardaglig lågintensiv aktivitet är en mycket bra start!
Eller behöver du sitta länge, försök göra korta bensträckare en gång i halvtimmen.-
Försök få in pulshöjande aktivitet, om än att det bara blir några minuter.
Det kan med fördel innebära ett race mot dig själv fram till nästa lykstolpe när du är ute och promenerar.
Har du knä och höfter i någorlunda skick, så ta alla trappor du kan hitta.
En av dom bättre kompletta vardagsak- tivitetsstunderna där du får med både styr- keträning för benen och konditionsträning för hjärtat.
Hur vi ska göra?
Jag gissar att många av er som läser detta tränar mer eller mindre regelbun- det. Kanon! Fortsätt så! Och glöm inte att klyschan håller: den bästa träningen eller fysiska aktiviteten är den som blir av!
Och är det så att det är träningspasset som inte blir av, glöm inte de många minu- ter och timmar i vardagen du faktiskt har möjlighet att göra mer fysiskt aktiva val.
För våra barn och unga gäller det att få en god start i livet och få uppleva den fy- siska aktiviteten som något positivt.
Inte bara för deras nuvarande hälsa, utan vi har också kunnat visa i en studie att unga som tränar någon gång på fritiden har mellan 2 och 3 ggr högre sannolik- het att vara regelbundna motionärer och ha bra kondition även i vuxenlivet. Dessa samband kvarstod hos deltagare i studien som var 70 år.
Men många har kanske inte haft turen att hitta ”sin” träning eller tycker inte att det här med fysisk aktivitet lockar.
Eller att du ibland själv hamnar i en svacka.
Hur ska vi kunna nå dessa personer eller hitta tillbaka upp ur den svackan?
Ett som är säkert är att samma lösning inte passar alla. Det ”tråkiga” forskarsvaret blir att man behöver se till såväl vem per- sonen är, vilka förutsättningar hen har och vilken miljö hen lever.
Men ska man summera forskningen och ge två huvudsakliga fokus man bör ha när någon försöker förändra ett beteende,
t e.x. öka sin fysiska aktivitet, så är det:
- Att ge dom Yttre förutsättningar.
Om man vill cykla till jobbet, men det finns inga säkra cykelvägar, så blir det inte av.
Om man vill kunna stå och jobba, eller ta
walk-and-talk möten, men det finns varken ståskrivbord eller är accepterat på arbets- platsen att möten hålls utanför konferens- rummen, ja då blir det ju inte av.
- Att locka fram personens Inre motiva- tion. För det spelar ingen roll hur många cykelbanor eller ståbord det finns, eller hur tillåtande chefen är för olika mötesformer på jobbet; om man själv inte känner en inre motivation att göra något så blir det inte av.
Centrala aspekter för att hjälpa en per- son att hitta en inre motivation för något är att den känner att den själv får vara med och bestämma kring det den ska göra, att man känner gemenskap och tillhörighet med dom man gör det med, och att man känner sig lite eller mycket duktig/kompe- tent på det man ska göra.
Som avslutning skulle jag vilja ge ett ly- sande exempel på hur teorierna ovan kan appliceras i verkligheten.
I en studie från 2019 så utvärderade man ett projekt som hade målsättningen att öka den fysiska aktiviteten och förbätt- ra hälsan hos manliga fotbollsfans som var inaktiva, åt dåligt och var runda om magen.
En till synes svår utmaning. Att ge dom information och bannor skulle nog inte hjälpa.
Så vad gjorde man? Jo, man spelade på de strängar som låg dom närmst om hjär- tat; deras fotbollsklubb.
15 toppeuropeiska klubbar från Nor- ge, England, Portugal och Nederländerna erbjöd sina fans att i klubben regi, med utbildade ledare, få komma och träna på klubbens faciliteter och få hjälp med bete- endeförändring under 12 veckor.
Alltså, kan man hitta ett mer perfekt sätt för passande Yttre förutsättningar (Träna på mark där deras idoler höll till!) och Inre motivation (Min käraste, min klubb, ser Mig!)!
Och resultaten av studien visade att dom ökade sin fysiska aktivitet, gick ner i vikt och förbättrade sin fysiska hälsa – ända upp till ett år efter att dom var med i studien.
Som sagt, ett lysande exempel på hur
Hälsa
detta kan appliceras i verkligheten med god effekt.
På denna texts sista rader vill jag slå ett slag för ett träningsprogram i tre delar som heter ”Bästa träningen” (finns på SVT- play).
Där kan du följa fyra inaktiva pars resa när dom under 8 veckor provar på varsin träningsform.
Jag deltar som ”expert” och gör fysiska tester på deltagarna innan och efter dessa veckor.
Vill du själv testa de fysiska tester jag ut- satte deltagarna för, och kanske se vad en aktiv sommar kan ge för resultat, så kan du läsa mer här:
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/
hur-valtranad-ar-du Tack och hej!
Elin Ekblom Bak
Elin Ekblom Bak är dotter till Ulla och Björn Ekblom.
Hon har doktorerat i medicinsk vetenskap och forskar och undervisar på idrottshögskolan. Hennes forskning belyser att såväl vardaglig aktivitet som motionsvanor, kondition och midjemått har stor betydelse för den kardiovaskulära hälsan hos män och kvinnor i alla åldrar. Elin har dessut- om varit elitspelare i fotboll. Nu hoppas vi förstås att hon vill och hinner ägna lite tid åt orientering?
Tommy Ljusenius
Minnen
O
rienteringsvåren 2020 kommer ingen att minnas annat än att det fanns inget att orienteringsmin- nas om den våren.Någon har sagt att goda händelser minns man men dåliga finns nerskrivna.
Hur kan det vara så? Eller var det tvärt om?
Andra påstår att dåliga insatser sitter som klistrade i bakhuvudet medan man blir glatt överraskad när någon påminner om bra händelser. Vad som är rätt vet jag inte. Jag tror på det senare.
Minnet är fantastiskt. När jag åker i Sörmlandsskogarna minns jag en viss täv- ling för 30– 40 år sedan. Att jag missade och kom upp på fel höjdparti minns jag mycket väl. Misstaget sitter i.
Samma gäller dåliga och omoraliska in- satser – de glömmer man aldrig.
Och det är en lärdom som jag har haft god nytta av även om det inte är så roligt att minnas det.
Därför vill jag återberätta en händelse som jag berättat om tidigare i Luffarkaveln men den är värd att repetera – inte minst för alla yngre Skogsluffare och andra. Och jag skäms inte för att berätta.
Natt-tävling i Södertälje
En vår i början på 1960-talet var jag med i en stor nationell natt-tävling i Sö- dertälje. Stor del av svenska eliten deltog.
Jag var nybliven senior, nervös och tag- gad.
Banan var som vanligt på den tiden lång. 12- 14 km eller så. Det gick bra till att börja med, men på slutet hände det som sitter som en tagg i minnet.
På slutet gick banan längs järnvägen mellan Södertälje och Nyköping. (Ni som åker motorvägen söderut kan se detta om- råde på höger sida).
I min iver för att komma snabbt i mål gjorde jag ett fatalt misstag. Jag sprang ut från kontrollen i 90 – 120 graders fel i rikt- ning mot nästa kontroll. Kom ner till järn- vägen och då såg jag mitt misstag.
Ett vattenfyllt björkträdskärr gjorde att
valet var att antingen springa tillbaka över bergen eller springa 200 meter på järnvägs- området mot nästa kontroll.
Det senare valet var och är fortfarande förbjudet. Och valet blev fel.
Jag sprang med släckt lyse längs järn- vägen. När jag kom över på ”säker” mark kom tåget rusande i ryggen. Det var så nära!
Ett ögonblicks vinst blir en framtids förlust
Jag tror att jag fick en bra plats i resul- tatlistan men min omoraliska handling gjorde att jag inte kunde glädja mig trots Skogsluffarkamraters gratulationer.
Folke Fransson och Tore Gustafsson, våra klassiska ledare, var överlyckliga men jag kände att jag inte kunde glädja mig med dom riktigt. Och detta lärde mig för framtiden. Att lyckas med fusk är inget att eftersträva. Det sitter hur hårt som helst i minnet.
Det finns hur många möjligheter som helst att i idrotten, arbetslivet eller samhäl- let i övrigt göra olika val.
Antingen rätt enligt idrottens och andra regler eller – enligt mitt förmenande – att för all framtid ha en gnagande tagg i min- net. Och tro mig. Den taggen försvinner inte.
Ett ögonblicks vinst blir en framtids förlust. Minnet ger sig aldrig!
I mitt senare liv har jag burit med mig denna händelse. Och vad jag tror till det bättre.
2:a i 10mila 1969
I år är det 50 år sedan Skogslufffarna hade den gyllene chansen att vinna 10mila.
Året innan -1969 - var vi 2:a – Karl Erik Lennartsson blev slagen i spurten med några meter.
Han var först vid sista kontrollen men upptäckte på spurtsträckans 400 meter el- ler så att han hade bara en del av stämpeln på kortet.
Vilken annan orienterare hade vänt om för att stämpla rätt? Framförallt när vi alla stod i målet och såg vad som hände.
KE var först vid sista – sticker mot mål – vänder och stämplar om – spurtar mot målet. Hade det varit 100 m till hade han slagit Hakarpspojkarna.
Hans agerade är ett fint minne av en stor idrottsman. Att vinna om man inte vet att man gjort rätt är inget fint minne.
Året efter hade vi chansen att vinna Vi har skrivit om detta flera gånger förut men båda topp-placeringarna är trots allt bittra minnen.
Året efteråt gick jag ut först på sista sträckan och gjorde vårens sämsta lopp.
Att ha en ledning på ett par minuter i sista växeln är inte alltid så bra. Det leder till att man blir lite för säker.
Jag var i bra form – att förlora en spurt fanns inte på kartan. Men jag fick inte chansen att göra det på grund av ett felak- tigt beslut på slutet.
Att ta ett annat vägval till de sista kon- trollerna var ett dåligt beslut. Jag skulle ha litat på min spurt, som var erkänt bra, och inte försöka gå ifrån på slutet av sträckan.
Felet sitter verkligen hårt i minnet även om jag borde vara glad och tacksam för mina nio kamraters prestationer. Om vi i dagens läge hade blivit 5:a – som vi blev 1970 – så skulle vi vara överlyckliga – även en plats bland de 25 bästa nu skulle vara fantastisk.
Men vem vet? Med dagens intensiva ungdomskull kan det bli en verklighet om några år.
Jag vet att det kan bli om intresset finns.
Steget till framgång är inte så stort som många tror.
Se där hur ett bittert minne sitter i när vi egentligen borde vara glada för det som hände.
Björn Ekblom
Minnen
Björn under Kopparkavlen 1960.
Våryran
Våryra för alla krya luffartjejer
Luffartjejernas Våryra genomfördes för fjärde året den 22 april och lockade ett 25-tal nya och gamla luffartjejer. Trots rådande pandemi kunde vi med lite fantasi och god vilja ordna tränings- kvällen med relativt små förändringar jämfört med tidigare år. Men vi sakna- de våra 70+-damer så klart.
N
är planeringen för Våryran 2020 inleddes i början av året var coronaviruset inget som någon i arrangörsgruppen oroade sig för.Men lagom till att inbjudan skulle gå ut var situationen en helt annan och hela tävlingssäsongen var inställd. Vi bestämde oss för att genomföra arrangemanget ändå med vissa försiktighetsåtgärder. En sådan åtgärd var att vi både tillagade middagen och åt den utomhus så att vi skulle kunna hålla avstånd och minska risk för smitta.
Nervös banläggare
Den 22 april var en solig dag, och ett 25-tal skogsluffare dök upp och sprang nå- gon av de tre banorna och flera av delta- garna var med för första gången. Jag hade äran att vara banläggare och eftersom jag är en högst oerfaren sådan, var jag väldigt nervös för att kontrollerna skulle sitta fel, att den vita banan var för svår eller den långa svåra för trist. Men det mesta verka- de funka och alla kom i mål. Framförallt hade vi fint väder – årets varmaste dag så
långt, och vi kunde hålla oss utomhus hela kvällen. Vi saknade flera av våra 70+ da- mer som brukar komma på Våryran, men vi räknar med er framöver!
Vinnare
Även om tävlingsmomentet inte är det viktigaste, firade vi en segrare på varje bana som fick ta emot en blomma som pris.
Kort vit bana: Åsa Sandler
Kort röd bana: Barbro Bransome
Lång röd bana: Karin Edström
Trerättersmeny
Britt-Marie Skog stod som vanligt för mat och dryck och trots ändrade förutsätt- ningar med utomhusmatlagning fick hon i vanlig ordning till en fin trerättersmeny.
Nässelchips med nässlor från Brotorp till förrätt, (se recept!),hamburgare till huvud- rätt och choklad- eller citronmousse till efterrätt.
Våryran och höstträffen består!
Det är nu fyra år sedan Brittis kläck- te idén att bjuda in alla luffartjejer till en träningskväll med bastu och middag i Bro- torp. Med Våryran ville vi locka fler luf- fartjejer i alla åldrar att komma på träning, hänga med på tävling och bli aktiva i klub-
ben. Redan första året följdes Våryran upp med en höstträff enbart för tjejer och re- sponsen har varit positiv hela vägen. Även om utmaningen att få fler aktiva tjejer i alla åldrar fortfarande finns kvar, så tror vi i arrangörsgruppen att en viktig väg framåt att ha kul ihop!
Boka in den 16 september redan nu, då är det luffartjejernas höstträff.
I arrangörsgruppen för Våryran och Höstträffen ingår Britt-Marie Skog, Karin Führ Lindqvist och Johanna Dahlin.
Välkommen att ansluta!
Starten gick vid Brotorps Utegym, Foto: Johanna Dahlin
Johanna Dahlin och Åsa Sandler. Foto: Michael Thulin
Nässelchips
Plocka ung 1 liter nässlor, helst när de just börjar komma fram. Det går ock- så bra att ta de nyaste skotten när de blivit större. (Det finns gott om näss- lor vid Brotorp)Skölj i ett durkslag, förväll i kokande vatten med lite salt i, 5 minuter.
Häll av vattnet och kör i mixern. An- vänd mjukt tunnbröd. Bred först på lite smör/olja. Bred sedan på ett tunt lager med nässlor. Krydda med ört- salt, eller vad du tror kan passa. Strö över parmesanost.
Grädda i 200 gr i 4-5 min. (till de fått färg) Ta ut och klipp i långa remsor c:a 4 cm. Låt stelna och bryt sedan i mindre bitar.
/Brittis
Text och bild: Johanna Dahlin
Nybörjarkurs
Rusning till nybörjarkurs
Fulltecknad kurs på två dagar
När vi ska anordna en nybörjarkurs för vuxna, brukar vi hoppas att vi ska få till- räckligt många anmälningar för att genom- föra kursen. Denna gång infriades våra förhoppningar med råge. Efter endast två dagar var kursen fulltecknad (15 deltaga- re) och lika många stod på kölistan för att få börja.
Vad hade hänt? Ja, kanske man skulle vara förvarnad av att man i dessa ”coro- natider” sett ovanligt mycket folk utom- hus. Dessa hade man dock sett endast på märkta stigar och cykelstråk – inte ute i vilda skogen.
Nu fanns tydligen även en önskan att tillägna sig den ädla orienteringskonsten och därigenom kunna vidga sin aktions- radie.
Ny variant utomhus
På grund av smittorisken fick vi lov att hitta på en ny variant av kursen, där vi inte som tidigare hade våra teoripass inne i stugan.
Vi fick alltså genomföra även teorin ute i friska luften, beroende på temperaturen endera stående eller sittande i gröngräset.
Det var 15 pigga och vetgiriga elever, de flesta kvinnor, som gav sig i kast med att lära sig orientera.
Jag blev smått imponerad av deras vet- girighet och fattningsförmåga.
Alla nådde gul nivå
Under de fem tillfällen vi träffades växte kunskaperna snabbt och jag anser att alla nådde det som kallas ”Gul nivå”, och som var kursens mål.
Då ska man ha följande kompetens:
Kompass- och styrteknik mot kontroll
Förstå kartans färger och tecken samt markeringar av framkomlighet
Höjdförståelse. Stor och liten höjd, punkthöjd och branthet
Kompass- och styrteknik mot tydlig uppfångare
Nu får vi se om vi kan få några av elev- erna att fortsätta orientera och då gärna för Skogsluffarna.
Tidigare har vi inte lyckats speciellt bra vad gäller detta. Det är dock lovande att flera uttalade intresse av att gå fortsätt- ningskurs.
Vi tre som agerade instruktörer var Mi- chel Thulin, Olle Öberg och underteck- nad.
Tommy Ljusenius kursledare
Genomgång med coronaavstånd. Foto: Michael Thulin
Ännu en nybörjarkurs börjar torsdag 27 augusti
Mer info om upplägget finns att läsa på Luffarnas hemsida www.skogsluffarna.se
Även en fortsättningskurs kommer att an- ordnas om det finns intresse, så håll utkik!
Medel-KM maj
Äntligen en tävling!
Känsla av kosläpp
Det var nästan en känsla av ”kosläpp”, när det sprangs medel-KM den 17 maj. I princip all tävlingsverksamhet har ju varit inställd under coronakrisen, och de flesta deltagarna både från OK Södertörn och Skogsluffarna var som kalvar som just släppts ut på grönbete.
En vårsäsong hade förflutit utan en enda riktig tävling. Jo, ett litet fåtal hade sprungit natt-KM i slutet av mars, men det var i så fall den enda.
Över lag var man alltså synnerligen en- tusiastisk, när man till sist skulle få bege sig ut på en ”riktig” tävling.
Ändrade planer
Från början var det avsett att vi skulle ha sprungit sprint-KM på förmiddagen, ätit lunch vid Brotorp och därefter begivit oss till norra änden av Flatenkartan för att springa KM i medeldistans.
Det skulle bli en heldagsaktivitet, med möjlighet till rikligt umgänge.
I den aktuella situationen fick vi för- stås tänka om. Var det något som inte var önskvärt, så var det just rikligt umgänge.
Den bantade varianten blev istället en- dast ett KM i medeldistans, där Södertörn sprang på förmiddagen och vi på eftermid- dagen.
Det var nog bra, eftersom det totalt blev 106 startande.Av skälet att det skulle vara nära att gå från Brotorp i det ursprungli- ga scenariot, förlade jag tävlingscentrum längst uppe i norr, där skogen är ganska
”smal”.
Det visade sig dock att det gick att läg- ga utslagsgivande banor även där. Flerta- let gav banorna högt betyg. En och annan tyckte att det var svårt.
Jag hade lagt banorna helt enligt gällan- de banläggningsnorm, men många var nog en aning ringrostiga både vad gällde löp- ning och orientering.
Kunnat sluta i magplask
Allt avlöpte väl och ”kunderna” var som sagt nöjda. Om vi hade haft lite otur, och om inte Per Sundberg varit en så noggrann person, hade dock allt kunnat sluta i riktigt magplask.
Han upptäckte nämligen kvällen innan
att våra stämpelenheter var inställda på vintertid, och det hann han åtgärda.
Annars hade allt blivit en enda sallad, eftersom en del enheter var inlånade från IFK Enskede och var rätt inställda. Till saken hör att jag tjatat om att enheterna måste ställas om, eftersom de senast an- vänts när vi körde vinterserien.
Själv har jag inte kompetens att göra detta utan fick sålunda nöja mig med att tjata.
Banorna användes av 70+ligan
Tre av de utlagda banorna fick ligga kvar ute ända till den 31 maj.
De fick tjänstgöra i det som nu fått namnet ”70+ligan”, som ersatt den inställ- da Luffarligan.
Där kan man hämta banor från Luffar- ligans hemsida, skriva ut dessa själv och använda banorna på samma sätt som vi gör med veckans bana, som kan hämtas från vår egen hemsida.
Tommy Ljusenius/banläggare
Kartgenomgång med coronaavstånd.
Petter Lind med Stina, Kalle Lindqvist, Per Wester- lund och Andreas Namslauer
Foto: Britt-Marie Skog
Simon Palmgren och Ruben Hård. Foto: Michael Thulin
Luffarligan
Luffarligan i TV-sporten
V
anans makt är stor. Det får man som hängiven luffarligeorien- terare erfara nu med de strikta coronarestriktionerna.I det normala veckoprogrammet för mig och många andra 65+orienterare in- går att anslå halva onsdagen till besök på något skogsområde i stockholmstrakten där Luffarligan arrangerar orienteringstäv- ling. Oftast fem banor av olika längd och efterföljande fika och social samvaro.
Det senare inte minst viktigt.
De kreativa cellerna letar efter alter- nativa lösningar
Den 18 mars bröts denna inkörda vana abrupt när åtgärderna för att förhindra smittspridning infördes.
Det innebar att Luffarligans planerade vårprogram ställdes in helt.
Orienterarhjärtat stannade nästan och abstinensen började visa sig redan efter några veckor.
Snart nog började de kreativa cellerna leta efter alternativa lösningar. Man erin- rade sig forna tiders ”veckans bana” som många föreningar ordnade i sitt närom- råde.
Attunda OK blev först med ett kon- cept, som sedan följts av andra föreningar eller enskilda orienterare.
Det innebär att en eller flera banor läggs i ett närområde dit orienterarna kan ta sig vid självvald tidpunkt.
Inbjudan och erforderlig information för varje arrangemang är utlagd på Luffar- ligans hemsida.
I inbjudan finns länkar till de olika ba- norna så att orienteraren själv kan printa ut karta med önskad bana på valfri skri- vare.
För varje nyttjad karta betalar använda- ren 20 kronor oftast genom swish.På detta sätt är man inte i närheten av den stipule- rade gränsen för allmänna sammankoms- ter på 50 personer.
Under våren har det successivt tillkom- mit nya arrangemang med samma upplägg så att det fortlöpande funnits flera områ- den att välja bland.
Inslag i TV-sporten
På något sätt hade TV-sporten i ett
tidigt skede fått information om att Luffar- ligan, som då hade döps om till 70+ligan, kunde fortsätta verksamheten i förändrad form.
Med reporter Peter Jonsson och två fo- tografer ville man göra ett reportage om hur vi 70+are kunde ”kringgå” karantäns- bestämmelserna. Björn Stolt , Sten-Åke Johansson från Gustavsbergs OK och jag blev utsedda att demonstrera våra aktivi- teter.
Vi träffade TV-teamet i Farstanäset där OK Södertörn lagt ut banor i Svartviks- skogen.
Jag fick starta först och när jag kom till 5:te kontrollen låg fotografen där, gömd i värsta 10-milastilen och filmade mot skär- men, som i själva verket var en snitselrem- sa.
Som tur var spikade jag kontrollen. Väl i mål blev vi filmade och intervjuade vid efterföljande fika.
Där satt vi på våra ryggsäckar och age- rade filmstjärnor, givetvis på coronaav- stånd från varandra. Reportaget sändes sedan vid ett par tillfällen i olika nyhets- program.
Sten Bergstrand
