"Vi är gatans journalister": En kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur

Kandidatuppsats

Medie- och kommunikationsvetenskap (61-90), 30 hp

"Vi är gatans journalister"

En kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur

Medie- och kommunikationsvetenskap 15 hp

Göteborg 2020-06-10

Hannes Dragstedt och Semah Fattah

“Vi är gatans journalister” -

En kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur

Titel: “Vi är gatans journalister”

- en kvalitativ textanalys av svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkultur.

Författare: Hannes Dragstedt och Semah Fattah Handledare: Linus Andersson

Examinator: Martin Danielsson

Typ av arbete: Examensarbete för kandidat i medie- och kommunikationsvetenskap [15 hp]

Termin: VT20 Antal ord: 13 921

Syfte och frågeställningar: Studiens huvudsakliga syfte är att undersöka hur hiphopkulturen representeras i svensk dags- och kvällspress. Detta med hjälp av frågeställningarna: ​Vilka

ramverk används av svensk dags- och kvällspress för att beskriva hiphopkulturen?

​ och ​Vilket

narrativ skapar dessa ramverk, och vad betyder det för svensk dags- och kvällspress

representation av hiphopkulturen?

Metod och material: Studiens metod och material grundar sig i framing- och narrativanalys av 30 stycken artiklar publicerade i Expressen och Svenska Dagbladet.

Huvudresultat: Hiphopkulturen presenteras som populärkultur, ungdomlig subkultur samt belyses dess koppling till kriminalitet.

Nyckelord: [Hiphop, populärkultur, ungdomskultur, moralpanik]

Innehållsförteckning

1. Inledning 2

2. Syfte och frågeställningar 3

3. Tidigare forskning 4

4. Teori 6

4.1 Populärkultur 6

4.2 Ungdomskultur 8

4.3 Moralpanik 10

4.4 Framingteorin 11

5. Metod och material 12

5.1 Framing som metod 13

5.2 Narrativanalys 14

5.3 Avgränsningar 15

6. Analys 17

6.1 Beskrivning av materialet 17

6.2 Ramverk 19

6.2.1 Hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen 19

6.2.2 Hiphop som ungdomlig subkultur 24

6.2.3 Hiphopkulturens koppling till kriminalitet 29

6.3 Makronarrativ 34

7. Diskussion 36

8. Källförteckning 42

9. Bilagor 4

​5

9.1 Bilaga 1

45

1. Inledning

Första gången som ordet hiphop användes i pressen var 1982, när skribenten Michael Holman använde uttrycket för att uppmärksamma den vibrerande kultur som vuxit fram i New York City under 1970-talet (Sernhede & Söderman, 2010:7). Ordet användes som ett

samlingsbegrepp för hiphopkulturens fyra element, rap, deejaying, breakdance och graffiti.

Sedan dess har mycket hänt. Hiphopkulturen har vuxit från en lokal subkultur till att bli en global kulturyttring som engagerar människor världen över. I takt med att hiphopkulturen fått en stark position i samhället har också mediers rapportering kring kulturen ändrats markant.

Från att ha visat ett svalt intresse för hiphop initialt har medier idag en omfattande rapportering om hiphopkulturen.

Hiphop har under sin framfart till att bli ett globalt uttryckssätt genomgått många

metamorfoser. Sernhede och Söderman (2010:17–20) förklarar att fokus från början låg på att spela skivor och skapa ny musik genom att blanda musikgenrer. Successivt har fokus flyttats från discjockeys till rappare. De lyriska teman som raptexter innehåller är också något som ständigt varit i förändring. De första raplåtarna hade ofta socialrealistiska teman och beskrev en hård verklighet i New York Citys förorter. Under slutet av 1980-talet och 1990-talets början växte en annan typ av rapmusik fram i Los Angeles, som genast nådde stor

popularitet. Denna fick epitetet “gangsterrap” och saknade den tidiga hiphopens politiska budskap. Teman som återkom i dessa texter handlade istället om våld, fest och sex. Denna typ av hiphop skapade stor samhällsdebatt kring dess explicita innehåll.

Dessa två grenar av hiphop, där en består positiva och politiska budskap och en har mer

kontroversiella teman är även idag mycket påtagliga. Den trend som uppkom på USA:s

västkust för 30 år sedan är idag en stor del av svensk populärmusik. Hiphop har varit ett

populärt inslag i svensk populärkultur sedan slutet av 1990-talet när rappare som Petter

började att rappa på svenska (Sernhede & Söderman, 2010:21). Men det går idag att se en

tydlig trend där den svenska hiphop som är mest populär tillhör den gren med kontroversiella

teman i sina texter.

Gangsterrap är en av de absolut mest populära musikgenrerna idag och toppar listor på streamingtjänster och i radio. Ett illustrativt exempel på genrens stora utbredning är att under 2020 års P3 Guldgala vann gangsterrappare fyra av fem av galans stora priser (Lövfenberg, 2020, 20 januari). Förutom att genren under 2019 nått stora framgångar kommersiellt och hyllats av kritiker, har en rad kontroversiella händelser skett som satt genren och artister på den samhälleliga agendan. Detta har genererat nyhetsrapportering och en debatt som ställer frågor om hiphopkulturen och texternas innehåll. För rapparen Jaffar Byn som ligger bakom citatet “Vi är gatans journalister” är det ingen skillnad på en hiphopartists eller en journalists författande (Sjöshult, 2020, 20 maj). Men frågorna kring hiphopkulturen och dess textuella innehåll kvarstår. Är det konstnärliga skildringar av en verklighet? Romantiserande av en kriminell livsstil? Hur nära är beskrivningarna i texterna verkligheten?

2. Syfte och frågeställningar

Debatten som omgärdat hiphopkulturen i medier under det senaste året har gjort att vi

intresserat oss för ämnet. De frågor som debatten ställer, i kombination med hiphopkulturens stora roll i samhället i form av konsumtion och popularitet gör att vi vill undersöka området.

Hiphopkultur har intresserat forskare ur kulturella, pedagogiska och retoriska perspektiv genom åren. Forskning på hur hiphopkulturen representeras i medier är dock något som det finns en stor avsaknad av. Den forskning som existerar på området kan anses vara daterad, och är till mycket stor del utförd internationellt. Kunskap om området på ett nationellt plan är näst intill obefintlig. De föreställningar som existerar kring hiphopkulturens representation i medier kan därför inte appliceras på ett nationellt plan. Syftet med vår uppsats är således att ta avstamp i denna vetenskapliga lucka, och bidra med aktuell kunskap om hur svensk dags- och kvällspress representerar hiphopkultur. För att uppnå detta syfte vill vi undersöka vilka ramverk som används för att för att presentera hiphopkulturen. Dessutom söker vi att utreda vad dessa ramverk skapar för narrativ kring hiphopkulturen på ett makroplan. Med denna bakgrund har vi formulerat två stycken konkreta forskningsfrågor:

Vilka ramverk används av svensk dags- och kvällspress för att beskriva hiphopkulturen?

Vilket narrativ skapar dessa ramverk, och vad betyder det för svensk dags- och kvällspress representation av hiphopkulturen?

Genom att analysera texter som publicerats under 2019 i svensk dags- och kvällspress söker vi att besvara dessa frågeställningar, och således bidra till kunskapen om hiphopkulturens representation i medier.

3. Tidigare forskning

I kapitlet följer en redogörelse för var forskningen kring hiphopkulturens representation i medier står idag. Genom att kartlägga tidigare forskning söker vi att skapa en bild av den kunskap som existerar på området. De studier som särskilt bidragit till ökad förståelse för hiphopkulturens representation i medier kommer därför att presenteras nedan.

Hur hiphop representeras i medier är något som främst genererat forskning i en amerikansk kontext. Rutherford (2001), Lewis (2003) och Scism (2008) har alla undersökt hur

amerikansk hiphop framställs i amerikanska tryckmedier. Förutom att forskningen som existerar på ämnet har stora likheter i sitt geografiska sammanhang, finns det

beröringspunkter i de olika studiernas föreställningar, forskningsdesign och resultat.

Rutherford (2001), Lewis (2003) och Schism (2008) menar alla att hiphop är stor och viktig del av amerikansk kultur. Sernhede och Söderman (2010:21) förklarar att kulturen inte bara är starkt förankrad i USA utan också är en viktig kultur på ett globalt plan. Samtidigt är alla överens om att hiphopkulturen är starkt förknippad med våld, kriminalitet och sexualisering.

Man delar också uppfattningen om att medier ger en negativ bild av kulturen och vill undersöka hur detta tar sig uttryck.

Den tidigare forskningen visar stora likheter vad gäller val av metod och empiriskt material.

Rutherford (2001) analyserar hur medierapporteringen sett ut kring sex stycken händelser i

åtta stycken dagstidningar. Händelserna som valts ut innefattar tre stycken där

medierapporteringen berör händelser som inte varit kopplat till musiken, som mord på kända hiphopartister. Utöver detta inkluderas händelser där musiken står i fokus, som

grammynomineringar. För att analysera sitt empiriska material använder han sig av en kvalitativ textanalys. Lewis (2003) gör på liknande sätt en kvalitativ analys av New York Times rapportering kring hiphop under en sjuårsperiod. Schism (2008) gör en kvalitativ textanalys av olika New York-publikationers representation av hiphop från 1970-talet till 1990-talet.

De resultat som den tidigare forskningen nått skapar en tydlig bild av hur medier framställt hiphopkulturen. Rutherford (2001) påvisar att medier presenterar hiphopkulturen på ett negativt sätt. Rapporteringen är partisk och ensidig i nyhetsrapporteringen som rör händelser där hiphopartister blivit utsatta för eller begått brott. De analyserade tidningarna visar stora svårigheter att skilja hiphopkulturen från händelser som inte är kopplat till kulturellt uttryck.

Samtidigt var det rapporteringen kring dessa händelser som fick störst utrymme. Den rapportering som rör positiva nyheter för hiphopkulturen, som erkännande av kritiker fick inte samma utrymme. Schism (2008) visar att mediers initiala intresse för hiphop var mycket lågt, men att i takt med att kulturen kvarstod blev medierapporteringen mer omfattande.

Mediernas representation av hiphopkulturen anses dock vara negativ, där fokus låg på att kärnan av kulturen utgjordes av unga afroamerikanska män. Dessa målades upp som arga och farliga, och hiphopkulturen tillskrevs även dessa attribut. När medierapporteringen

intresserade sig för hiphop hade den ett tydligt fokus på brott och våld. Lewis (2003) menar också att hon kan påvisa att New York Times rapportering kring hiphopkulturen var tydligt negativ i mitten av 1990-talet, men att det kring millennieskiftet går att se att rapporteringen ökade och blev mindre negativ. Detta beskrivs som en följd av kulturens omvandling till att bli en stor del av populärkultur.

Sernhedes (2002) etnografiska studie i Göteborgsförorten Angered som undersöker hiphopkulturen som ungdomskultur målar en bild av hiphopkulturen i en svensk kontext.

Men det är ändå mycket påtagligt att det saknas forskning kring svenska mediers

representation av hiphop. Vår undersökning kommer därför att följa den internationella

forskningstraditionen i utformning, och bidra genom att ge mer aktuella resultat kring mediers representation av hiphopkulturen i ett nationellt sammanhang.

4. Teori

Med bakgrund av studiens syfte och frågeställningar kommer följande kapitel redogöra för studiens teoretiska utgångspunkter. Inledningsvis kommer de centrala begreppen

populärkultur, ungdomskultur och moralpanik att behandlas. Därefter följer en redogörelse för studiens teoretiska ramverk, framingteorin.

Att hiphop idag är ett kulturellt fenomen som innehar en stor plats i samhället är mycket tydligt. Dess påverkan och plats i dagens populärkultur är mycket påtaglig i både ett

internationellt och ett nationellt perspektiv. Men samtidigt som hiphopkulturen idag beskrivs som ett populärkulturellt fenomen har den sina rötter som en ungdomlig subkultur. Detta är något som är påtagligt dels i utomstående beskrivningar av hiphopkulturen, men också av de som är engagerade i kulturen själva. Målande sägningar som att “Hip hop is a young man’s game” (Tajthewriter, 2018, 17 augusti) används för att beskriva att hiphopen främst tillhör ungdomen. Sernhede och Söderman (2010:18) exemplifierar detta med att de som både utövar och konsumerar rockmusik har en betydligt högre medelålder än de som är engagerade i hiphopkulturen.

För att få förståelse för hur svensk dags- och kvällspress framställer hiphopkulturen är det viktigt att förstå på vilket sätt som omvärlden ser på hiphop som kultur, och hur dessa historiskt har representerats i media. Därför följer nedan en redogörelse för innebörden av begreppen populärkultur och ungdomskultur.

4.1 Populärkultur

Hiphop och undergenrer som gangsterrap når som tidigare nämnt mycket stora kommersiella

framgångar, samtidigt som det premieras av kritiker. Således kan man argumentera för att

hiphopmusik idag är populärmusik, och en del av populärkultur. Frågan om vad som

egentligen definierar populärkultur är därför nödvändig att besvara.

Storey (1997:2) förklarar att begreppet kultur är svårdefinierat och ger tre stycken breda förklaringar på hur man använder det. Kultur kan användas för att beskriva en generell process av intellektuell och estetisk utveckling. Det kan också beskriva ett specifikt sätt att leva, kopplat till grupper, epoker eller nationalitet. Slutligen kan begreppet användas för att beskriva specifik produktion av intellektuella och artistiska verk. Populärkultur ses som en blanding mellan de två sistnämnda definitionerna av kultur.

Likt begreppet kultur menar Storey (1997:6–18) att populärkultur är svårt att definiera och kan inneha många olika betydelser, han presenterar sex stycken olika definitioner av begreppet. Det första sättet att definiera populärkultur är att det helt enkelt är kultur som uppskattas av många människor. Genom att exempelvis mäta antalet lyssningar eller sålda böcker kan man se hur populärt någonting är. Problemet med detta mycket kvantitativa synsätt är att det inte råder konsensus kring hur populärt något måste vara för att klassas som ett populärkulturellt fenomen. Med detta i beaktning är ett visst kvantitativt element

nödvändigt i alla definitioner av populärkultur. Det andra sättet att definiera populärkultur är att det är den kultur som inte klarar av att möta de kriterier som ställs för att klassas som finkultur. Flera aspekter gör att vissa kulturella yttringar inte klassas som finkultur, som att de inte uppfyller moraliska förväntningar och inte är komplicerat nog. En tredje definition går ut på att populärkultur är massproducerad kultur för en enorm publik, vars utformning till allra största del styrs av kommersiella syften. Det fjärde sättet att se på populärkultur är att det är folkets sanna kultur. Istället för att se populärkultur som något som skapas ovanifrån är det något som skapas av folket, för folket. Detta sätt att definera populärkultur är problematiskt då det ställer frågan om vilka som egentligen tillhör folket. Det femte sättet att definiera populärkultur utgår från ett hegemonistiskt perspektiv. Populärkultur ses som ett uttryck för en kamp mellan underordnade och styrande grupper i samhället. Den sista definitionen har sin bakgrund i en postmodernistisk debatt kring kultur, och menar att det idag inte finns någon skillnad mellan fin- och populärkultur.

Det finns flera av dessa definitioner av populärkultur som kan anses passa in på

hiphopkulturen. Att hiphop idag är en av de mest populära musikgenrerna gör att den första

definitionen kan användas. Den andra definitionen går också att applicera på hiphopkultur, som sällan klassas som finkultur och där tidigare forskning visat på att moraliska aspekter av kulturen gjort att den problematiseras. Även den fjärde definitionen stämmer väl in, beroende på vad man anser som “folket”. Detta då hiphopen startades av människor på gräsrotsnivå i socialt nedgångna områden (Sernhede & Söderman, 2010:17).

När det kommer till medierepresentationer av populärkultur är det uppenbart att mycket av mediers rapportering kring kulturella fenomen handlar om just populärkultur, då det

engagerar en stor publik. Vidare menar Storey (1997:6–18) att mediers roll även är stor kring att bestämma vad som klassas som populärkultur eller inte. I det andra sättet att definiera populärkultur som går ut på att det är det som inte kan klassas som finkultur, spelar mediers diskurs och recensioner en stor roll.

4.2 Ungdomskultur

Fornäs, Lindberg och Sernhede (1987:35–40) redogör för att begreppet ungdomskultur kan härledas till en anglosaxisk forskningstradition, där den så kallade Birminghamskolan tog inspiration från Chicagoskolan och publicerade studier inom ämnet på 1970-talet. En viktig aspekt vad gäller begreppet är att Birminghamskolan inte använde ordet kultur för att beskriva musik, konst eller andra konstnärliga uttryckssätt. Ordet användes istället som en definition av en grupp som tolkar verkligheten på samma sätt. Intresset för att studera ungdomskulturer baserades på ett klassperspektiv där man ville undersöka hur samhälleliga klassförhållande formar ungdomars liv.

Trots sin relativa ungdom som akademiskt fält förklarar Lindgren (2015:14–15) att ungdomskulturer har funnits genom alla tider. Ungdomen har alltid velat revoltera mot föräldragenerationen, och från de äldres perspektiv har det alltid funnits en oförståelse och obehag mot ungdomens kulturella uttryck. Han poängterar dock att trots att ungdomskulturer alltid funnits i olika gestaltningar så är de ständigt i förändring. Sociala och kulturella

sammanhang har en påverkan på hur ungdomskulturer formas. Ungdomskulturer handlar

således om mer än en vilja att revoltera till varje pris.

När det kommer till hiphopkulturen så beskrivs den inte bara som en ungdomskultur, utan som en ungdomlig subkultur. Sernhede (2015:81–84) beskriver att även detta begrepp är hämtat från Birminghamskolan och förklarar att ungdomliga subkulturer har sin grund i arbetarklassen. Detta faktum gör att ungdomliga subkulturer visar ett missnöje och frustration för rådande samhällsvillkor. Vidare så är ungdomliga subkulturers främsta sätt att uttrycka sig genom klädkoder, språkbruk, musik och andra kreativa uttryckssätt. Detta för att skapa en identitet. Denna definition är träffande när det gäller hiphopkulturen, som alltid haft en samhällskritiserade tradition samt estetiska koder inom kulturen.

Identitetsskapandet ses som en av det viktigaste aspekterna av ungdomskultur, och inom hiphopkulturen är det mycket påtagligt. Sernhede (2015:88–89) förklarar att för ungdomar i svenska förorter, där hiphopkulturen är mycket starkt förankrad blir identiteten som

hiphopare viktig. Ungdomar i förorter upplever ofta att de inte är en del av det svenska samhället, men genom hiphop känner man sig delaktig i en global rörelse.

När det kommer till medierepresentationer av ungdomskulturer finns det tydliga mönster.

Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) menar båda att mediers porträttering av ungdomskulturer historiskt gett uttryck för moralpanik. Detta begrepp kommer att behandlas utförligt nedan. Oavsett om det handlat om mods i 1960-talets London eller gangsterrappare i Los Angeles under 1990-talet så beskriver medier ungdomskulturer efter samhällets och föräldragenerationens referensramar. Detta bidrar till att ungdomars aktiviteter beskrivs på ett dramatiserande sätt. Lindgren (2015:22–23) utvecklar resonemanget och menar att man kan dela in mediers representation av ungdomskulturer i två stycken delar, positiva och negativa.

När ungdomars aktiviteter inom etablerade institutioner som föreningsliv beskrivs är det ofta på ett positivt sätt, medan aktiviteter som bryter mot samhällets normer tenderar att beskrivas på ett negativt sätt. Det sker dock alltid utifrån föräldragenerationens normer och

referensramar.

Förståelsen för att hiphopkulturen både kan definieras som en ungdomlig subkultur och som

en del av populärkultur är viktig att ha med sig för att se hur svensk dags- och kvällspress

representerar hiphop. Detta då det visar att medierapporteringen kring ungdomlig subkultur

och populärkultur tenderar att skilja sig åt. Att ungdomliga subkulturer historiskt genererat medial moralpanik ter sig särskilt intressant, därför kommer detta begrepp att behandlas nedan.

4.3 Moralpanik

Gripsrud (2011:65–66) förklarar att begreppet moralpanik myntades av Stanley Cohen 1972, och har sedan dess blivit ett centralt begrepp inom den sociologiska forskningstraditionen.

Begreppet användes inledningsvis för att beskriva hur framställningen av mods och rockers av brittiska medier under 1960-talet ledde till sammandrabbningar dem emellan. Men också för att beskriva den känsla som framställningen i medier frambringade hos publiken, att vissa fenomen är förkastliga och farliga. Moralpanik har sedan dess använts för att beskriva

mediers roll i att skapa överdriven panikstämning kring fenomen som videovåld, rollspel och musik.

Cohen (2002:vii–xxi) själv förklarar att de objekt som vanligen främjar moralpanik kan delas in i sju olika grupper baserat på social identitet. Den första handlar om unga, våldsamma män från arbetarklassen. Denna indelning är den som ter sig mest relevant relaterat till

hiphopkulturen, baserat på dess ursprung som en kultur för socialt och ekonomiskt drabbade afroamerikaner. Förutom att det finns specifika objekt som tenderar att skapa moralpanik, menar Cohen att mediers diskursiva sätt att representera dem är liknande. Dess aspekter inkluderar att det beskrivs som något nytt, som är svårt att definiera. Men samtidigt att det bygger på ett gammalt och välkänt fenomen, som tidigare kopplats till fara.

Vidare förklarar Cohen (2002:9–15) att reaktionerna hos publiken som tar del av medial moralpanik kan skilja sig åt. I hans ursprungliga studier av de subkulturella grupperna mods och rockers, använde han sig av en modell som härstammar från katastrofforskning för att beskriva de mänskliga reaktionerna på moralpanik. Han menar att det finns tydliga

kopplingar mellan reaktioner på exempelvis naturkatastrofer och moralpanik. Vidare menar

han att subkulturer löper stor risk att beskrivas i medier på ett sätt som genererar moralpanik,

om kulturen dessutom är sprungen ur en manlig arbetarklass är det mycket troligt att faran

kring den kommer att överdrivas.

Sammanfattningsvis används moralpanik för att beskriva något som förstoras och skapar oberättigad oro kring ett fenomen. Samtidigt menar Cohen (2002:16–26) att moralpanik inte enbart grundas på fantasier och hysteri. Det behöver inte handla om en falsk rapportering, de händelser som ligger till grund för rapporteringen kan vara riktiga. Det handlar främst om en extrem och överdriven beskrivning av händelserna. Moralpaniken ses som ett varningstecken på större samhälleliga problem.

Att subkulturer historiskt genererat moralpanik påstås inte bara av Cohen, utan bekräftas av Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) som menar att ungdomskulturer gjort samma samma sak. Med tanke på hiphopkulturens ursprung som en ungdomlig subkultur, med sin bakgrund i miljöer som präglas av fattigdom och brottslighet gör att det är intressant att se om hiphopkulturen genererar moralpanik. Vidare använder sig teorin kring moralpanik av en agendasättande strategi för att uppmärksamma nyheter. Detta har en stark koppling till framingteorin som kommer att behandlas nedan.

4.4 Framingteorin

För att förstå hur svensk dags- och kvällspress framställer hiphopkulturen är det viktigt att begripa vad det finns för grunder för att framställa något på ett visst sätt. Ett teoretiskt ramverk som därför kommer att vara hjälpsamt är framingteorin.

Framingteorin är en bred utgångspunkt och det finns många olika aspekter av teorin. Chong och Druckman (2007) menar att framing hänvisar till den process genom vilken människor utvecklar en viss konceptualisering av en fråga, och därefter omorienterar sitt tänkande om den. Alltså menas det att reportrar och journalister använder sig av framing för att underlätta för publiken i sitt mottagande och selektering av den stora mängden information man

dagligen tar emot. Man ser att framing används i all mediehantering, journalister eller

gatekeepers väljer vilka berättelser som ska ha företräde till rampljuset och vilka aspekter av

dessa som ska belysas. Framingteorin förklaras som en fråga som kan ses från en mängd

olika perspektiv vilket resulterar i konsekvenser i form av värderingar och överväganden. I

kommunikationssammanhang definieras ramarna i relation till en specifik händelse eller situation.

Van Gorp (2010) menar att med hjälp av kartläggning av ramar skapas möjligheter som leder till att publiken får en djupare inblick i samhälleliga problem såväl som en specifik nyhet eller händelse. Entman (1993) och de Vreese (2005) diskuterar dock ramarna i en djupare kontext som innehåller journalistiska normer så som politiska argument och sociala rörelser, där de journalistiska normerna grundar sig i bestämmelser kring objektivitet. Således baseras journalistens publikationer i mycket hög grad av starka ställningstaganden, följaktligen blir detta en konsekvens med att använda framing som ett teoretiskt utgångsläge och som metod som denna studie ämnar. Man ser även att publiken lär sig att känna igen och acceptera vissa ramar genom upprepad visning. Ytterligare en fallgrop kan vara att användandet av

framingteorin i en studie leder till att man direkt söker efter stereotypiska ordval, metaforer, skildringar eller dramatiska uttryck i sitt innehåll och förlorar sitt objektiva synsätt. (Van Gorp, 2010).

Valet att använda framingteorin som teoretisk utgångspunkt motiveras med dess möjlighet att se vilka olika ramverk som något presenteras via. de Vreese (2005) menar att ramarna

gestaltas av nyheter och händelser. Då medierna besitter betydelsefull makt i fråga om att konstruera och forma den allmänna opinionen genom ställningstaganden och gestaltning, är analys av ramar inom svensk dags- och kvällspress relevant att undersöka (de Vreese, 2005).

Att få förståelse för vilka aspekter som är vanligt förekommande och intressanta för

journalister att belysa i sin rapportering kring hiphop kommer att vara användbart för att se hur de formar berättelser i sin rapportering. Studien kommer att utgå från en teoretisk utgångspunkt som tydligt visar hur journalister selekterar och lyfter fram den information som styrker deras syfte.

5. Metod och material

I detta kapitel kommer studiens metod att presenteras. De metodiska verktygen framing- och

narrativanalys kommer att presenteras på ett metodologiskt plan, samt kommer de aspekter av

dem som är relevanta att använda tillvägångsmässigt att redogöras för. Slutligen kommer de avgränsningar som genererat studiens empiriska material att redogöras för.

5.1 Framing som metod

Frågeställningarna kommer främst att besvaras genom att ta hänsyn till vad som uttryckts i text och analysera det empiriska materialet utifrån kvalitativ framinganalys som verktyg och hjälpmedel. Vid analys av medieinnehåll syftar framing som metod till att studera hur olika mediala aktörer utformar innehåll som publiceras till publiken (de Vreese, 2005). Entman (1993) diskuterar kommunikatörer som skapar innehåll för publiken och menar att de tar både medvetna och omedvetna val i fråga om vad som ska publiceras till allmänheten. Vidare leder detta till att innehållet innefattar stereotypiska bilder, specifika nyckelord och källor till information. Dessa i sin tur utgör formen för ramarna kring innehållet i fråga. ( ​Gamson &

Modigliani, 1989).

För att identifiera de ramar som omgärdar hiphopkulturen i svensk dags- och kvällspress kommer vi i analysarbetet att arbeta med att ta fram ramarnas indikationer samt funktioner.

Ramarnas indikationer och funktioner är variabler som används för att belysa hur ramarna används av aktörer för att konstruera och producera en händelse (Van Gorp, 2010). Vidare skriver Van Gorp (2010) att variablerna ämnar att belysa vilka delar av en text som ligger till grund för inramningen, alltså indikera till vilken ram det gäller. Gamson och Modigliani (1989 ​)​ redogör för att ramens indikationer innefattar fem olika delar, skildringar,

verkningsfulla uttryck, metaforer, historiska händelser och visuella avbildningar (exempelvis ikoner). Det är alltså dessa olika delar som gör att diverse olika ramar kan urskiljas.

När det kommer till ramarnas funktioner beskriver Van Gorp (2010) att dessa avser ramarnas diverse förhållningssätt och ställningstagande. Funktionerna myntades av Entman (1993) och han beskriver dessa som att; ringa in problemet, hitta grundläggande orsaker och finna eventuella problemlösningar. Variabeln avser att tydliggöra skribentens huvudsakliga argument samt subjektiva förhållningssätt eller ställningstagande.

I den inledande fasen av framinganalysen satte vi ihop variablerna genom att kartlägga både ramverkets indikationer och funktioner, detta gjordes via en öppen kodning av vårt empiriska material. Det huvudsakliga intresset fanns ej i texternas handling utan snarare hur artiklarna framställts, vilket knyter band med vår sekundära metod narrativanalys. För att urskilja ramens indikationer i texterna har fokus främst legat på skildringar, verkningsfulla uttryck och metaforer. Den del som fokuserar på visuella uttryck ter sig inte relevant och har därför inte inkluderats. Genom att belysa olika meningsbärande detaljer i texterna har vi sedan fått underlag att se vilka funktioner som finns. Det ska poängteras att funktionerna analyserats huvudsakligen enligt Van Gorps (2010) definition av en rams funktioner, snarare än Entmans (1993). Detta då det varit mer intressant och applicerbart att undersöka ramarnas subjektiva förhållningssätt än problemdefinition och lösning.

Van Gorp (2010) förklarar att man vanligtvis utvärderar sina variabler för att se om ramens beskrivning är utförlig. Man vill se om det går att begripa variablerna utifrån en lista av väsentliga indikationer och funktioner. Ytterligare en utgångspunkt i denna fas är att undersöka om raden av funktioner är fullständig och logisk utifrån problemdefiniering och lösning. Detta görs vanligtvis i en frame-matris. Beslutet har dock fattas att inte sammanfatta ramarnas funktioner och indikationer i ett frame-matris, utan att undersöka dem med hjälp av narrativanalytiska verktyg.

5.2 Narrativanalys

Frågeställningarna kommer även att besvaras genom att analysera det empiriska materialet med hjälp av den kvalitativa textanalytiska metoden narrativanalys. Robertson (2018:219) redogör för en syn inom samhällsvetenskapen som innebär att människor snarare är narrativa varelser än rationella. Med detta menas att det är genom historier som vi berättar eller får återgivna som samhället blir begripligt. Boreús (2017:169–170) förklarar att metoden innebär att man studerar texter som sammanhängande berättelser. Metoden har en stark tradition av att användas i litteraturstudier, men är också bruklig att använda i ett medie- och

kommunikationsvetenskapligt perspektiv. Detta då även nyhetsartiklar och andra typer av

journalistiska texter kan betraktas som berättelser.

Det är dock viktigt att betona att det finns en skillnad på vad som beskrivs som berättelser och det som är gör metoden relevant att använda, nämligen narrativ. En definition av narrativ som Robertson (2018:222) ger, är att det är en redogörelse på ett berättande sätt för något som har hänt, antingen på ett fiktivt plan eller i verkligheten. Vulovic (2013:57) utvecklar begreppet och klargör att skillnaden mellan berättelser och narrativ är nivåer. Han menar att en berättelse beskriver ett skeende i kronologisk ordning, men att den alltid befinner sig inom ramen för ett narrativ. Ett narrativ säger däremot saker på flera olika nivåer, och inkluderar hela den kommunikativa situation som skribenten skapar när en text produceras.

Narrativanalysens syfte är alltså att studera vad en text egentligen säger på flera nivåer.

I ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv menar Robertson (2018:230–35) att narrativanlays används för att bryta ned narrativ till ramar och teman. Man har bland annat undersökt hur journalisters berättande bidrar till att stereotyper bildas och återges, något som visat sig skadligt för minoriteter i samhället. Man gör skillnad på ett narrativs berättelse och diskurs, där det senare handlar om hur historien är berättad och hur den ska uppfattas.

Narrativanalysens förmåga att kunna belysa hur något är berättat och vad det har för betydelse i en text gör att metoden är intressant att använda.

Tillvägagångssättet för denna studie är sammanfattningsvis att undersöka vilka ramverk som hiphopkulturen representeras via, för att sedan se vilket narrativ de skapar kring

hiphopkulturen. Det är viktigt att betona att narrativanalys inte appliceras på enskilda texter, utan på det narrativ som ramverken skapat på ett makroplan. Genom att studera vad de olika ramverken säger, samt deras samband som ett sammanhängande narrativ har

narrativanalytiska element appliceras.

5.3 Avgränsningar

Det empiriska materialet som analyseras är hämtat från mediearkivet Retreiver. Insamlingen

av material har begränsats till kalenderåret 2019. Denna avgränsning motiveras genom att

hiphop, kanske mest representerad via en ny våg gangsterrap fick stor uppmärksamhet under

året. Förutom att vara en mycket populär genre som dessutom fick ett signifikant erkännande

på årets P3 Guldgala (Lövfenberg, 2020, 20 januari) har en del händelser gjort att

hiphopkulturen uppmärksammats medialt. Då studien söker att ta reda på hur hiphopkulturen representeras i dags- och kvällspress gjorde vi sökningar på “hiphop” i landets fyra största tidningar: Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Denna sökning som inkluderade såväl tryckt som webbpublicerat material gav totalt 777 träffar. Det blev tydligt att det fanns stora avvikelser i hur ofta ordet “hiphop” framkommer i tryckt press och på publikationernas webbsidor. “Hiphop” gav mer träffar på webbaserade texter, och med fördelen att vara mer tillgängliga även utanför Retriever valde vi att fokusera på texter som publicerats online för att få ner urvalet. Dagens Nyheter och Aftonbladet hade mycket av sitt material låst bakom betalväggar, vilket kraftigt begränsade möjligheten att nå detta via Retriever. Expressen valdes därför för att representera kvällspressen medan Svenska Dagbladet valdes för att representera ett alternativ från dagspressen.

Valet att samla in material från både dags- och kvällspress grundas i ett antagande om att representationen av hiphopkulturen kan se annorlunda ut i de olika typerna av publikationer.

Weibull och Wadbring (2014:259–265) förklarar att kvällstidningar från början hade ett fokus för att komplettera den journalistik som publicerats i dagspressen. Men att man sedan 1980-talet ägnat sig åt mer sensationell journalistik där nyhetsrapportering kring brott och populärkultur är en viktig aspekt. Dagstidningar har behållit en profil där fokus snarare är på att rapportera om ämnen som anses viktigare i samhälleligt perspektiv.

Med denna bakgrund kan man göra antagandet att Expressens rapportering kring hiphopkulturen kommer vara mer omfattande och eventuellt skilja sig från Svenska Dagbladets.

För att inte gå miste om relevanta träffar inkluderades alternativa stavningar av hiphop,

dessutom inkluderades sökord för att generera alternativa benämningar på hiphopkulturens

element som är intressanta att analysera. Den slutgitliga sökningen innebar därför träffar som

innehöll något av orden: “hiphop”, “hip-hop”, “rap”, “gangsterrap” eller “rappare”. Detta gav

totalt 146 träffar från Expressen och 46 från Svenska Dagbladet. Många av träffarna kunde

väljas bort då de främst gav träffar på sportsidor där ordet “rappare” användes i samband utan

koppling till hiphopkulturen. Efter att ha exkluderadat dessa irellevanta träffar återstod totalt

131 artiklar. Vid en bred läsning av dessa fattades beslutet att inte inkludera kortare notiser som annonserade konserter eller som redogjorde för vinnare av diverse musikpris.

Anledningen till detta är att mängden information i dessa texter var bristfällig. Även recensioner av konserter, föreställningar och album har valts bort, detta då studiens

huvudsakliga fokus är att se hur hiphopkulturen framställs i nyhetsrapportering. Subjektiva texter i form av krönikor har dock inkluderats i urvalet, då vi anser att skribenternas

representation av hiphopkulturen och dess deltagare kan bli tydlig även i dessa texter. Efter att applicerat denna urvalsprocess på de 131 artiklarna återstod 52 stycken artiklar. Här fattade vi beslutet att exkludera artiklar som berör hiphopkulturen på olika sätt på ett

internationellt plan, artiklarna i det slutgitliga materialet har alla någon koppling till Sverige.

Detta motiveras med att vi främst vill undersöka hur hiphopkulturen representeras i en nationell kontext. Det slutglitliga empiriska materialet består således av 30 stycken artiklar, varav fyra stycken är publicerade av Svenska Dagbladet och resterande 26 av Expressen. Att den absoluta merparten av relevanta artiklar är publicerade av Expressen är ett faktum som man bör ha i beaktning när det kommer till de resultat som kommer att presenteras. Även det faktum att urvalet består av såväl nyhetsartiklar som mer åsiktsbaserade texter bör noteras.

6. Analys

Följande kapitel kommer att analysera det empiriska materialet och presentera studiens resultat. Först kommer det empiriska materialets karaktär att beskrivas. Därefter kommer de ramverk som analysen generat att presenteras, genom en beskrivning av deras indikationer och funktioner. Slutligen kommer det narrativ som ramverken tillsammans skapat att analyseras.

6.1 Beskrivning av materialet

För att få en överblickbar bild av det empiriska materialets karaktär i form av textgenre och

innehåll kommer här ett kort avsnitt redogöra för de olika artiklarna. Av de 26 artiklar som

publicerats på Expressens webbsida kan 17 stycken klassas som nyhetstexter som rapporterar

om hiphopkulturen på olika sätt. Resterande texter består av kommenterande kulturartiklar,

men också flera texter som har ett personporträtterande fokus. Personer som återkommer i

dessa porträtt men också i nyhetsrapporteringen är artister som Einár, Z.E, Jaffar Byn och Greekazo. Dessa anses alla tillhöra den nya våg av hiphop med influenser från gangsterrap som blivit mycket populär under 2019. De fyra texterna i det empiriska materialet som publicerats av Svenska Dagbladet består av subjektiva textformer som krönikor samt ett personporträtt. Svenska Dagbladets texter har inte rapporterat något om den nya vågen av hiphop i Sverige, utan berör hiphopkulturen genom andra aktörer.

I det empiriska materialet går det att finna händelser som utspelats under 2019 som representerats i flera texter. Dessa inkluderar att Grandmaster Flash tilldelas Polarpriset i kategorin populärmusik. Amerikanska Grandmaster Flash anses av många vara en av

hiphopkulturens grundare och förkroppsligar på många sätt den gren av hiphop som anses ha socialrealistiska teman. Hans mottagande av priset behandlas i såväl nyhetstexter som i tyckande texter, där skribenter resonerar kring beslutet att tilldela honom priset. En annan händelse som genererat flera artiklar i det empiriska materialet är mordet på den 24-åriga rapparen Rozh Shamal, som mördades i juni utanför sitt hem Blackeberg. Även den mycket uppmärksammade misshandeln som den amerikanska artisten A$AP Rocky häktades misstänkt för i slutet av juni, och sedan dömdes för i augusti har genererat flera texter.

Slutligen har den unga artisten Greekazos medverkan i Malou efter tio bidragit till flera artiklar i det empiriska materialet. Greekazo var inbjuden till programmet för att tala om sin musik, men intervjun kom till stor del att handla om innehållet i hans texter och om nya vålds- och drogromantiserande teman inom hiphop. Intervjun blev mycket kritiserad och startade en medial debatt till kring hiphopkulturen.

Trots en del likheter i de personer och händelser som är återkommande finns det i det

empiriska materialet flera olika representationer av hiphopkulturen. Genom användning av

framinganalys har vi kunnat urskönja tre stycken primära ramar som hiphopkulturen

representeras via. Hur ramarna kunnat definieras och vad de betyder kommer att redogöras

för nedan.

6.2 Ramverk

6.2.1 Hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen

Ett ramverk som blev tydligt under analysarbetet av det empiriska materialet var att man presenterar hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen. Genom att lägga stor vikt vid beskrivningar av olika rappares popularitet etablerar man dem, och i förlängningen

hiphopkulturen som populärkultur. Detta visade sig vara vanligt förekommande kring den nya våg av svensk hiphop som vunnit mark under det senaste året, men också kring internationella artister som A$AP Rocky.

En mycket återkommande bild som skribenterna målar upp för att beskriva en rappares popularitet är att beskriva hur många spelningar, också ofta benämnt som streams, som denna fått på streamingtjänster som Spotify och Youtube. Denna bild beskrivs ofta tidigt i texterna, och återfinns både i texter som inte handlar om musikaliskt utövande primärt, och i texter som fokuserar på rapparnas artisteri. Genom att studera olika meningsbärande formuleringar, skildringar och jämförelser, d.v.s. indikationer på att ett visst ramverk används, blir det tydligt att hiphopkulturen presenteras som ett populärkulturellt fenomen. Dessa indikationer kommer att redogöras för nedan, därefter följer ett avsnitt som söker att få förståelse för det ramverk som framträder och vad det egentligen betyder.

Ramverkets indikationer

Att beskriva en artists popularitet genom att relatera den till framgångar i form av spelningar

på Spotify, är som ovan nämnt mycket frekvent använt. I 20 stycken av de 30 artiklar som

analyserats används denna skildring, och den förekommer i alla olika typer av texter. I såväl

nyhetstexter kring brott som har begåtts, som portätt av artister hänvisar man till spelningar

på Spotify för att etablera den porträtterade aktörens popularitet.

I en nyhetstext som beskriver att en rappare dömts till två års fängelse för grovt vapenbrott använder sig Rognes (2019, 3 februari) av denna bild. I ingressen nämns att en ​“populär

rappare”

​dömts till fängelse, och sedan används meningen:

​ ​

Rapparens låtar har spelats över en miljon gånger på Spotify.

Detta faktum nämns sedan återigen i brödtexten, trots att artikelns fokus handlar om det brott som rapparen blivit dömd för. Rapparen namnges aldrig i texten, utan beskrivningen av hans popularitet är det enda som kan identifiera honom.

Liknande exempel på när en artists popularitet nämns i nyhetsrapportering går att finna i en artikel som behandlar det faktum att Leo “Kinesen” Carmona, en av grundarna till

hiphopkollektivet Kartellen fått sitt livstidsstraff tidsbestämt. Där skriver Wikström (2019, 7 maj):

​ ​

Han startade hiphopkollektivet Kartellen tillsammans med Janne ”Babyface” Raninen när de avtjänade sina livstidsdomar för mordet i Finland och deras tre största hits på Spotify har spelats 77 miljoner gånger.

Ytterligare ett illustrativt exempel som visar på att skribenter lägger fokus på att beskriva olika hiphopartisters popularitet i texter som inte primärt handlar om musikaliska framgångar ges av Mattsson (2019, 9 december). I artikeln som handlar om att Z.E dömts för vårdslöshet i trafik, olovlig körning och ringa narkotikabrott skriver han:

​

Artisten i fråga är en av de mest spelade svenska artisterna på streamingtjänsten Spotify.

Men det är inte bara i de texter som behandlar nyhetshändelser som skribenterna tenderar att beskriva en artists popularitet relaterat till spelningar på Spotify. ​I en porträtterande artikel som fokuserar på den unge rapparen Grekaazos plötsliga genombrott och framgång skriver Brännström (2019, 23 november):

​ ​

Den första låten som Greekazo gjorde har spelats mer än 14 miljoner gånger på Spotify.

och:

​

Att han skulle bli en av Sveriges mest framgångsrika rappare, med över 36 miljoner spelningar på Spotify, var egentligen inte meningen.

Liknande formuleringar och citat från Greekazo där fokus ligger på hur mycket hans musik spelats återfinns på flera ställen i texten.

I en granskande artikel som beskriver hur många av den nya vågen av hiphops främsta

representanter har bakgrunder och kopplingar till en kriminell livsstil nämns deras popularitet upprepade gånger. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) använder bland annat följande formuleringar:

​

I februari utsågs Z.E till årets artist på grammisgalan och på topplistorna flockas de unga musikerna.

​

Z.E:s stora hit ”Positiv” har spelats runt 15 miljoner gånger på Spotify och över 4 miljoner gånger på Youtube.

​

Debutsingeln ”Skina”, som släpptes i april

2017, har spelats 12 miljoner gånger på Spotify och ytterligare 10 miljoner gånger på Youtube.

Yasin Byns låt ”Trakten min” är mest populär: 18 miljoner spelningar kombinerat på de två plattformarna.

Även i tyckande texter används formuleringar och beskrivningar som lägger vikt vid artisters popularitet och således bidrar till ramverket som hiphopkulturen representeras via.

Exempelvis skriver Nunstedt (2019, 11 juni) i en artikel som behandlar Grandmaster Flashs mottagande av Polarpriset att:

​

Ett perspektiv på Grandmaster Flash största klassiker ”The Message”: Den är inte alls lika streamad som Hov1:s, Tjuvjakts eller Norlie & KKV:s största hits. Den ligger till och med efter ”Katten i trakten” i statistiken. Lyckligtvis utgår inte Polarprisets jury från Spotifys siffror när den utser sina pristagare.

Återgivna formuleringar är alla indikationer på ett ramverk som hiphopkulturen representeras via i de undersökta materialet. Vad ramverket egentligen innebär och vad det har för

funktioner kommer att redovisas för nedan.

Ramverkets funktioner

Enligt Storeys (1997:6–18) sex olika definitioner av populärkultur kan man argumentera för att de indikationer som hittats i materialet tyder på att skribenterna ramar in hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen. Storeys första definition av populärkultur är att det är något som många människor uppskattar, och således kan mätas på ett kvantitativt sätt.

Genom att beskriva hur många miljoner streams som de rappare som blivit porträtterade fått, använder sig med andra ord skribenterna sig av ett kvantitativt verktyg för att tillskriva dem vissa egenskaper. Man visar på att artisterna är populära och framgångsrika, något som är en viktig faktor inom populärkultur. Men denna beskrivning är också något som inte är

främmande för hiphopkulturen och dess historiska mediebeskrivning. Sernhede och Söderman (2010:17–18) beskriver att hiphopen redan 1979 fick ett stort kommersiellt genomslag genom Sugar Hill Gangs låt ​Rappers Delight​, därefter har mycket hiphopmusik klassats som populärkultur. Lewis (2003) menar dessutom att mediers representation av hiphopkultur blivit mer positiv kring millennieskiftet då genren blivit mycket populär och genererat stor skivförsäljning. Något som i dagens medielandskap kan anses ha ersatts av spelningar på streamingtjänster som Spotify. Med denna bakgrund blir det tydligt att man gör det som Chong och Druckman (2007) anser vara en faktor av framing. Nämligen att man reproducerar en mediebild som publiken redan identifierat och är bekant med.

Indikationerna som visat sig i de empiriska materialet visar dock på att man ramar in

hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen på fler sätt än att beskriva volymen på dess popularitet. Storeys (1997:6–18) andra definition av populärkultur är att det är kultur som inte klassas som finkultur. Ett exempel på detta blottas i Nunstedts (2019, 11 juni) text kring Grandmaster Flashs mottagande av Polarpriset. Han skriver att det är tur att Polarprisets jury inte går efter vad som streamats mest på Spotify när de delar ut priset. Exempel ges på artister vars låtar streamats mer än Grandmaster Flashs ikoniska låt ​The Message.​ Med denna

jämförelse ges Grandmaster Flash legitimitet, och beskrivs närmast som finkultur medan

andra populära hiphopartister representerar populärkultur. Hiphopkulturen definieras således som både ett populärkulturellt och ett finkulturellt fenomen. Därmed visar analysen att hiphopens dualitet som något som både beskrivs som ett viktigt kulturellt uttryckssätt, och som populärkultur är något som inkluderas i detta ramverk.

Efter att ha identifierat att skribenterna i det analyserade materialet framställer

hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen behöver frågan varför det görs besvaras.

Det går att argumentera för att flera olika subjektiva förhållningssätt och ställningstagande görs genom att presentera hiphopkulturen som ett populärkulturellt fenomen. Ett som framträder är att skribenterna ​genom detta ramverk vill visa på att artisten har ett stort genomslag i samhället och således är relevant att porträttera. Detta återkopplar till skillnaden mellan Expressen och Svenska Dagbladet. I de analyserade texterna som publicerats på Svenska Dagbladet används beskrivningen av popularitet illustrerat via spelningar på Spotify endast i en artikel, trots att tre av dem behandlar beskrivningar av artister. Denna typ av skildringar är mer förekommande i Expressen, även om det ska noteras att materialet från Expressen är betydligt mer omfattande. Weibull och Wadbring (2014:259–265) beskriver att kvällstidningar har ett större fokus på rapportering kring populärkultur än dagstidningar, då populärkultur per definition är något som engagerar många människor. Således kan det anses att Expressen vill legitimera sin rapportering genom att påvisa på hiphopaktörernas

popularitet.

Men det finns också andra förhållningssätt och underliggande syften hos skribenterna som

analysen har renderat. Genom att påvisa artisternas popularitet så skapar man en effektfull

kontrast till de andra ramverken som identifierats, hiphopen som en ungdomlig subkultur och

hiphopens koppling till kriminalitet. Dessa ramverk kommer att analyseras nedan. Men

funktionen innebär att man genom att beskriva en artist popularitet, samtidigt som man

redovisar fakta kring artistens konstnärliga uttryck och, eller person på ett kritiskt sätt. Detta

sätt att problematisera kring kopplingen mellan artisternas popularitet och dess bakgrund eller

påverkan skapar en tydlig kontrast som kan ses som en funktion av ramverket.

6.2.2 Hiphop som ungdomlig subkultur

Trots att analysen visar på att hiphopkulturen framställs som ett populärkulturellt fenomen går det att urskönja ett annat ramverk. Hiphopkulturen beskrivs också som något av en antites till populärkultur, nämligen en ungdomlig subkultur. Detta ramverk bidrar till en beskrivning av hiphopkulturen som omgärdat den sedan den startade. ​Sernhede (2015:81–84) beskriver att hiphopkulturen uppkom som en ungdomlig subkultur. ​ Ramverket uppenbaras genom beskrivningar av hiphopkulturen som en angelägenhet som inte tillhör den breda massan.

Men kanske främst genom meningsbärande formuleringar och beskrivningar som tillskriver hiphopkulturen attribut som kännetecknar ungdomliga subkulturer. Dessa innefattar

beskrivningar av olika aktörers socioekonomiska verklighet och bakgrund, men också olika typer av symboler som bidrar till identitetsskapande. Olika indikationer som påvisar detta ramverk kommer att redovisas nedan, sedan kommer ramverkets egentliga betydelse och funktioner att redogöras för.

Ramverkets indikationer

Flera indikationer på ramverket framträder i det att man ramar in hiphopkulturen som något som inte skapats av den breda massan, för den breda massan. Istället framställer man

hiphopkulturen som något som berör en mindre skara av intresserade, ett kännetecken för en subkultur. Exempel på detta går att finna i Lokkos (2019, 10 januari) krönika där han

diskuterar problem med att Slakthusområdet och klubben Nobelberget står inför en

ombyggnation. Lokko menar att detta är ett hot mot viktiga kulturyttringar och en bärande formulering lyder:

​

Slakthusområdet utvecklades till en logisk nattdestination för alla med ens det minsta intresse för ny musik och Nobelberget kan vara den konsertlokal i Stockholm som på så många vis kändes så skräddarsydd för framträdanden av, säg, Skee Mask The Slump God, Skepta och Stormzy. För att inte tala om inhemsk hiphop och r’n’b.

Denna formulering, trots att den till synes kan anses vara inkluderande, ramar in

hiphopkulturen som något som endast engagerar de med intresse och god musiksmak. På

detta sätt särskiljs hiphopkulturen från populärkultur.

Andra indikationer på att hiphopkulturen ramas in som en ungdomlig subkultur går att finna i samband med Grandmaster Flashs mottagande av Polarpriset. Som en av de som anses vara hiphopens urfader har man i samband med priset ofta inkluderat en presentation av

Grandmaster Flashs bakgrund. Genom att återge denna historiska syn på hiphopkulturen bidrar man till att förstärka ramverket. Detta illustreras i majoriteten av texterna som behandlar Grandmaster Flash. Exempelvis skriver Nunstedt (2019, 11 juni):

​

​Grandmaster Flash får ta emot priset för att han var en av dem som tog ut hiphopen till gatan, som började mixa och scratcha.

Även Lokko (2019, 13 februari) skriver om Grandmaster Flashs betydelse för genren:

​

Hiphopen må 2019 ha hunnit ta sig väldigt många varv vidare från det virtuost svängiga partymixande som Flash fångar med ”The adventures of Grandmaster Flash on the wheels of steel”, men samtidigt gör den just det som hiphop – och i viss mån alla former av dansmusik där en dj står i fokus – lyckas så mycket bättre med än någon annan musikform; den befinner sig i ett absolut nu utan en tanke på morgondagen eller att försöka skapa klassiker i en befintlig tradition.

En annan indikation som bidrar till att hiphopkulturen presenteras som en ungdomlig

subkultur är att man lägger stor vikt vid att betona att många av artisterna når ut till sin publik utan hjälp från stora skivbolag. Istället så publicerar man själva sin musik på egna skivbolag, enligt en independentradition. Denna beskrivning återfinns i ett flertal av de texter som behandlar den nya vågen av hiphop i Sverige. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) skriver i sin granskning av en rad artister inom den nya vågen att:

​

Utan någon hjälp från skivbolagen har de själva vunnit över fansen på internets olika plattformar.

Samma typ av formuleringar går att finna i flera av personporträtten. I en artikel som

porträtterar rapparen Adel skriver Brännström (2019, 6 oktober):

​

​ I den gamla musikbranschen var det de stora skivbolagen som styrde. Musiken släpptes efter noga planerade scheman för att maximera genomslaget. I dag är det helt andra förutsättningar. Adel ger ut sin musik själv på egna bolaget Fivestar och bestämmer på egen hand när det är dags.

Ytterligare ett exempel illustreras av Brännström (2019, 21 december) när han skriver om Einárs succeår 2019 att:

​

​Lyckligtvis släpper Einár sin musik på egen hand.

Det finns dock fler och kanske ännu mer betydelsebärande indikationer på att hiphopkulturen ramas in som en ungdomlig subkultur än ovan nämnda. En sådan är att det blir tydligt att skribenterna ofta skriver om olika symboler som används i många av rapparnas artistiska framställningar. Detta tar sig uttryck genom att man skriver om vad deras låttexter handlar om, samt olika ting med symboliska värden som förekommer i musikvideos. Men också genom att man reproducerar en ram kring symboler som historiskt kopplats till

hiphopkulturen. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) skriver efter att man citerat Z.E som säger att han inte vill glorifiera våld och vapen att:

​

​Men i Z.E:s senaste musikvideo, publicerad i februari i år, syns återigen droger, vapen och högar med pengar.

I denna text går att finna ännu fler exempel på liknande formuleringar, bland annat skriver man:

I musikvideon till uppföljningslåten ”Spring” står Adel framför en exklusiv Audi RS7.

Runt halsen bär han en guldkedja formad som en handgranat.

och:

​

Inledningen av musikvideon är tillägnad en kriminell vän som sköts till döds i Enskededalen i slutet av förra året.

angående en musikvideo av Einár.

Ytterligare exempel på att mycket fokus handlar om vilka olika symboler som återkommer inom hiphopkulturen ges av Loberg (2019, 23 oktober) i en nyhetsartikel angående att Z.E spelat in en musikvideo i Södertörns tingsrätt:

​

I sina musikvideor poserar han med skjutvapen och rånarluvor. Nu har kända rapparen Z.E spelat in sin nya musikvideo – i Södertörns tingsrätt med advokater som statister.

Men också av Lokko (2019, 10 januari) där han raljerar över Stockholms stads syn på hiphopmusik och skriver:

​

Faktum är att all musik i baktakt automatiskt förvandlar unga människor till påtända våldsknarkare! Och på drill-konserter har alla armborst i innerfickan och dödar varandra, det vet väl alla?

En annan viktig indikation som gör att ramverket träder fram är att det går att se att

hiphopkulturen framställs via föräldragenerationens referensramar. Detta blir mycket tydligt i Brännström och Malmgrens (2019, 8 april) text när man citerar skribenten Hasan Ramic som menar att den svenska gangsterrapen har förändrats:

​

– Den har blivit innehållsmässigt råare, språkligt simplare och musikaliskt mer samtida.

Antagligen för att utövarna är yngre och inte går igenom några äldre kulturella ”gatekeepers” som tidigare fanns där. Dessa brukade tidigare vara folk som satt på studioutrustning eller folk på skivbolag och inom medierna. Nu är produktionen strömlinjeformad.

Samtliga av dessa indikationer tyder på att svensk dags- och kvällspress ramar in

hiphopkulturen som ungdomlig subkultur. Hur detta sker och vad ramen egentligen betyder

kommer att redogöras för i nästa avsnitt.

Ramverkets funktioner

Sernhede (2015:84–86) förklarar att ungdomliga subkulturer från början växte fram i

samband med att arbetarklassens villkor förändrades. Med dessa förändringar förslummades områden, och de boende blev både geografiskt och kulturellt distanserade. Utan ekonomiska möjligheter att delta eller identifikation med rådande populärkultur så startade ungdomar egna kulturer. Denna beskrivning stämmer väl in hiphopkulturen som växte fram i South Bronx och alltjämt är mycket starkt förankrad i förorter och socioekonomiskt drabbade orter.

En av de som var bidragande till att hiphopkulturen etablerades var Grandmaster Flash.

Skribenternas beskrivningar av hans bakgrund i just denna stadsdel gör att man framställer hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur genom att ge denna historiska skildring.

Något som premieras inom ungdomliga subkulturer generellt och inom hiphopen specifikt är att vara sann i relation till kulturen. En aspekt av detta är att vara självständig. Det blir tydligt att man framställer hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur då skribenterna ofta refererar till att de inte har några stora skivbolag i ryggen. Detta står i kontrast till Storeys (1997:6–18) tredje definition av populärkultur som innebär att populärkultur är något som massproduceras för en stor publik. Inom hiphopkulturen så handlar mycket om att nå framgång, men en kvarliggande aspekt från starten är som ovan nämnt att vara sann mot kulturen. Genom att beskriva att hiphopmusik främst är för de med god musikalisk smak förstärks detta ramverk.

Den indikation som allra främst offentliggör ramverket är att skribenterna ofta refererar till olika symboler som återfinns i rappares låttexter och musikvideos. Främst handlar det om att beskriva att låttexter och musikvideos innefattar vapen, pengar och droger. ​Sernhede

(2015:81–84) förklarar att ungdomliga subkulturer uttrycker sig via symboler, för att skapa

en identitet. Det går med denna bakgrund att argumentera för att de vapen, pengar och droger

som visas upp och refereras till i hiphopkulturen är symboler som är identitetsskapande för

deltagarna inom kulturen. En annan aspekt av detta är att det finns en mycket lokal förankring

inom hiphopen, dels historiskt men också i den nya våg av hiphop som är stor idag. Detta kan

också ses som en del av att skapa en identitet inom den ungdomliga subkulturen där orten

man lever i och representerar är vital. Den lokala aspekten är också något som skribenterna

ofta framhäver. Detta i kombination med att de frekvent synliggör olika symboler inom

hiphopkulturen, gör att de bidrar till att skapa ramen av hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur.

Vad det finns för subjektiva förhållningssätt och verkliga funktioner som ramen innefattar är en fråga som behöver besvaras. Detta kräver en förståelse för hur medier historiskt har representerat ungdomliga subkulturer. Lindgren (2015:12–13) och Sernhede (2015:81–82) menar båda att ungdomskulturer historiskt genererat moralpanik i medier. En anledning till detta är att man bedömer dem efter föräldragenreationens referensramar. Man menar att ungdomliga subkulturer alltid kommer att fördömas, det ligger i sakens natur. Något som tydligt illustreras av Hasan Ramics citat där han menar att dagens gangsterrap är mer skadlig än dess föregångare. Man har förlikat sig med en typ av innehåll, som med tiden accepterats och blivit mer ofarligt, medan det som är nytt ses som farligt. Tidigare forskning visar också på att specifikt hiphopkulturen porträtterats på ett negativt sätt, resultaten har pekat på att hiphopkulturens bakgrund som en afroamerikansk kulturyttring varit bidragande till detta.

I enlighet med framingteorin kan man därför påstå att ramverket är ett resultat av att

etablerade gestaltningar i media reproduceras. Genom att framställa hiphopkulturen som en ungdomlig subkultur så fortsätter skribenterna ge publiken en bild av den som redan känns igen och accepteras. Men det går också att argumentera för att ramverket skapar en effektfull kontrast, likt den mellan hiphopkulturen som populärkultur och ungdomlig subkultur, till det tredje ramverket som identifierats. Nämligen hiphopkulturens koppling till kriminalitet. Detta ramverk kommer att redogöras för nedan.

6.2.3 Hiphopkulturens koppling till kriminalitet

Den sista ramen som analysarbetet genererat handlar om hiphopkulturens koppling till kriminalitet. Detta ramverk har en tydlig koppling till studiens andra ramverk, där referenser till en kriminell livsstil i form av låttexter och symboler är en viktig indikation. Men

ramverket består även av indikationer på hiphopkulturens koppling till kriminalitet genom

beskrivningar av faktiska samband till en kriminell livsstil och brottslighet. Flera av de

artister som tillhör den nya våg av svensk hiphop som utgör en stor del av det empiriska

materialet, har en bakgrund kopplad till en kriminell livsstil. Genom att belysa deras

bakgrund, brott de begått och straff de tilldelats bidrar skribenterna till att ramverket förstärks och synliggörs. Kombinationen av indikationer som tyder på att det inom hiphopens

konstnärliga uttryck finns kopplingar till kriminalitet, samt faktiska händelser som synliggör denna koppling kommer att redovisas för nedan. Därefter kommer ramverkets betydelse och egentliga funktion att analyseras.

Ramverkets indikationer

En indikation som tydliggörs i detta ramverk är att begreppet ​“rappare”​ används i association till negativa händelser. I ett flertal artiklar används begreppet i samband som styrker dess, och i förlängningen hiphopkulturens koppling till kriminalitet. Exempelvis skriver Lindstedt (2019, 18 december):

​

En svensk rappare har tagits av polis och misstänks nu för drograttfylleri och grov olovlig körning.

Och fortsättningsvis:

​ ​

Den kända rapparen åkte fast tidigare i våras för samma brott. Nu kan han bli av med sin bil, rapporterar Aftonbladet.

Hittills är läsaren två meningar in i nyhetsartikeln och ordet ”rappare” har tagits upp vid tre tillfällen. Ett annat tydligt exempel på när begreppet används som en koppling till brottslighet ges av Loberg (2019, 23 oktober) i en artikel som behandlar Z.E:s musikvideoinspelning i Södertörns tingsrätt, rubriken lyder: “ ​Dömd rappare spelade in musikvideo i rättssal.​”.

I texten läggs betoning på att Z.E tidigare är dömd för brott, bland annat genom formuleringen:

​

Han är tidigare dömd för bland annat grov stöld och narkotikabrott i flera fall.

Dessa meningar stärker ramverket och gör att hiphopkulturen kopplas till en kriminell livsstil.

Ytterligare ett exempel ges i Brännströms (2019, 6 oktober) porträtterade artikel om Adel där han redan i ingressen skriver:

​

Men för bara några år sedan såg livet helt annorlunda ut för den 26-årige rapparen som

har flera fängelsestraff bakom sig.

Kopplingen mellan hiphopkulturen och kriminalitet förstärks även genom verkningsfulla meningar och citeringar som offentliggör polisens syn på hiphop. Brännström och Malmgren (2019, 8 april) skriver i sin granskning av den nya vågen av svensk hiphops koppling till kriminalitet om Stephan Kiernan. Kiernan är chef för Team 2022 som är polisens insatsgrupp f ​ör att hindra all kriminalitet och dödlighet i nätverken mellan västra och norra Stockholm.

De skriver att Kiernan är bekant med flera av de rappare som toppar de svenska listorna.

Kiernan citeras:

​

– Några av dem har varit aktuella i våra utredningar. Vi har inte prioriterat dem för att de är framgångsrika inom musiken, utan det har i så fall handlat om deras våldskapital och deras kriminalitet, säger han.

De lyfter fram vad polischefen Kiernan anser vara problematiskt med musiken och livsstilen och skriver:

​

​ Problemet, menar han, uppstår när det kriminella elementet tar över. – Musiken ger dem en stor genomslagskraft bland ungdomar i lokalområdet. Om de då väljer att förespråka t tystnadskultur, narkotikahandel och ett kriminellt leverne så är det problematiskt.

Dessa citeringar är meningsbärande i relation till ramverket.

Vidare indikationer på kopplingen mellan hiphopkulturen och en kriminell livsstil görs i artikeln: ​”Unga artisterna gör succé – berättar om sitt mörka förflutna” ​där Malmgren och Bäckström (2019, 8 april) skriver om Jafar Sadik och Yasin Abdullahi Mahamoud:

​

Utan skivbolag, och med en kriminell identitet ständigt tätt kopplad till musiken, har de radat upp låtar som spelats många miljoner gånger på Youtube och Spotify.

Vidare skriver Malmgren och Bäckström (2019, 8 april):

​

​Enligt polisen är Yasin Byn och Jaffar Byn kopplade till ”Shottaz” – en kriminell

gruppering i Rinkeby som sedan 2015 legat i blodigt krig med ett annat kriminellt nätverk