Deltagarnas utställning
Utställningarna Hej! och Present i teori och praktik
The exhibition of the participants
The exhibitions Hej! and Present in theory and practice Klara Sköld
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Ämne: Kulturstudier
Nivå/Högskolepoäng: C-nivå, 15 hp Handledarens namn: Peter Olausson Examinatorns namn: Eva Zetterman Datum: 2013-06-16
Abstract
Many institutions currently work with visitor participation. Participatory culture is basically to invite visitors to participate and to give an opportunity to co-creation. In my research I have studied two projects. The first one is the exhibition Hej! produced by Postmuseum (the Swedish mail museum) and the second one is Present by Riksutställningar (a Swedish government).
This development indicates that the museums are on their way towards a new definition.
Earlier museums were defined as a source of knowledge which purpose was to spread lore to the people. Now museums are opened up and their purpose is to let the people participate.
I have investigated how the participation culture is embedded in the Swedish cultural policy, how these two institutions (Postmuseum and Riksutställningar) have worked with participation culture and what the exhibitions have led to, and what purpose and goals the institutions had when they produced the exhibitions. My issue has been answered by interviews with the managers of the projects and by studying cultural policy documents.
Simply expressed you can say that the participation culture is integrated in the cultural policy, though it’s never said expressively. You can, however, read the documents and interpret them that way. In the investigation I also illustrate the relationship between participation culture and spectator culture. They are often set as a dichotomy, where the participation culture is the democratic and positive one and the spectator culture is the obsolete and dull one. I problematize the participation culture but I also see a lot of possibilities in the phenomena.
Nyckelord: Deltagarkultur, deltagarperspektiv, kulturpolitik,
Key words: Participative culture, convergense culture, cultural policys
Innehållsförteckning
1 Inledning ...1
1.1 Ämnesval ...1
1.2 Forskningsläge ...1
1.3 Syfte och problemformulering/frågeställning...3
1.5 Avgränsning ...4
1.6 Metod ...4
1.7 Material...6
2 Undersökning ...7
2.1 Svensk museipedagogik – kort historik...7
2.2 Begreppet deltagarkultur ...8
2.3 Hej! ...9
2.4 Present ...10
2.5 Innan och efter utställningarna ...12
2.6 Kulturpolitiken om deltagarkultur ...15
2.6.1 Tid för kultur ...16
2.6.2 Regleringsbrev för Riksutställningar ...18
3 Analys ...21
3.1 Varför deltagarkultur? ...21
3.2 Diskussion och slutsats ...22
5 Sammanfattning...27
Käll- och litteraturförteckning...29
1
1 Inledning
1.1 Ämnesval
Efter ett tips från Ewa Bergdahl på Naturhistoriska riksmuseet blev jag intresserad av att skriva om hur många museer idag bjuder in till delaktighet, inkluderar sina besökare och ger tillfälle för medskapande. Alltså hur besökarens roll kan tendera att gå från passiv åskådare till deltagare och medskapare av museets budskap. Orsakerna till att museerna arbetar mer deltagarinriktat är många. Dels handlar det om ekonomiska faktorer – museerna måste locka besökare för att gå runt ekonomiskt och det kan de göra genom att använda olika utställningsmetoder. Dels handlar det om kulturpolitisk påverkan. Det finns många olika sätt att arbeta med deltagarkultur på och många olika sätt att definiera deltagarkultur. Allt ifrån att använda fokusgrupper till interaktivitetsstationer i utställningar och sociala experiment där deltagarna är medskapare kan tolkas som deltagarkultur. Jag vill undersöka på vilket sätt utställningsvärlden har tagit till sig perspektivet, hur de använder det och varför de använder det.
I uppsatsen kommer två utställningar att lyftas fram som belysande exempel. Dessa två är Postmuseums utställning Hej! och utställningen Present. Utställningen Present är skapad av Riksutställningar, vilket är en myndighet och inte ett museum. För att inkludera Riksutställningars utställning i min problemformulering använder jag därför begreppet institution istället för museum. Till exempel i frågan: ”Vad har följande två projekt lett till/betytt för respektive institution”, istället för ”Vad har följande två projekt lett till/betytt för respektive museum?”
1.2 Forskningsläge
Enligt min uppfattning är musei-/utställningsvärlden på väg mot ett nytt sätt att skapa utställningar. Tidigare var museets mål att vara en kunskapsbank med syfte att samla och sprida så mycket information som möjligt. Idag vill de snarare uppmana till nyfikenhet och lust att upptäcka nya tankar och berättelser. Jag tolkar det som att museivärlden är på väg från ett perspektiv till ett annat, där maktpositionen delvis förflyttas från museet till besökarna.
Med makt menar jag här att ha möjlighet att påverka museets budskap och innehåll.
Det finns inte så mycket forskning på området, eftersom det är ett relativt nytt perspektiv som inte har hunnit användas så länge. Men eftersom det är ett perspektiv som har använts både i Sverige och utomlands finns några intressanta forskningsresultat som jag vill lyfta. Först vill
2 WE
ME jag rikta uppmärksamheten mot The particiapatory museum skriven av Nina Simon, utställningsdesigner och VD för Santa Cruz Museum of Art & History i Kalifornien, USA.
The participatory museum är en praktisk handbok tänkt som en guide för museer och utställningsproducenter som vill skapa interaktiva utställningar. Simon menar att deltagarperspektivet finns på fem olika nivåer:
(Simon, 26f)
Varje steg har något specifikt att erbjuda besökaren. Steg ett är den klassiska typen av museipedagogik, där museet som jag beskrev innan ses som en kunskapsbank dit besökarna får komma och insupa lärdomar. Det är en form av åskådarkultur. Steg två ger möjlighet för besökare att ställa frågor och agera. I tredje steget kan besökarna se var deras egna intressen och ageranden passar in bland resten av museets besökare. I steg fyra hjälps besökarna att kopplas ihop med andra aktörer inom museet, till exempel personal eller andra besökare, som delar deras intressen eller ageranden. Det sista steget mot deltagarkultur, steg fem, gör museet till en social plats där intressanta och utvecklande möten med andra människor står i fokus (Simon, 26f).
En annan intressant handbok är The Engaging Museum, skriven av Graham Black, lektor inom museologi och kulturmiljövård vid Nottingham Trent University. Boken handlar om hur man ska gå tillväga för att genom ett deltagarperspektiv skapa en utställning som berör och stimulerar. Den berör också frågor om vad som motiverar människor att besöka museer och varför deltagarperspektivet bör vara museernas nya sätt att arbeta.
Deltagarkultur – i teori och praktik är en antologi skriven av lärarutbildare från Malmö högskola och kulturtjänstemän från Sverige, Norge och Danmark. Antologin är ett resultat av en kurs vid Malmö Högskola som hette just Deltagarkultur. I texterna varvas personliga betraktelser med teoretiska djupdykningar, men en röd tråd är deltagarkulturen som motsats
3 till åskådarkulturen. Catharina Hjalmarsson ifrågasätter dikotomin i sitt bidrag Det finns nog något spännande där:
Jag ifrågasätter denna jämförelse, som insinuerar att deltagarkulturens roll är att motverka åskådarkulturen. Jag undrar om dessa båda begrepp alltid måste stå i motsats till varandra.
Kan de inte bara få verka vart och ett för sig, utifrån sina villkor och premisser? (red.
Dahlbeck och Persson, 35)
Detta är ett intressant bidrag till forskningen, eftersom deltagarkulturen ofta odelat beskrivs ur ett positivt perspektiv och ett steg mot framtiden medan åskådarkulturen beskrivs som ett steg bakåt som missgynnar till exempel konstnärlig frihet och demokrati (red. Dahlbeck och Persson, 7)
Ett sista verk som jag inkluderar i min uppsats är Den kreativa klassens framväxtav Richard Florida. Florida är en amerikansk professor, aktiv vid New York University och University of Toronto’s Rotman School of Management. I Den kreativa klassens framväxt diskuterar han hur kreativa människor dras till platser med ekonomisk tillväxt och sedan genom sin kreativitet bidrar till ytterligare ekonomisk tillväxt. Den kreativa klassen finns inom många samhällsgrupper och Florida förutspår att de inom en snar framtid kommer att styra hur vi lever (www.creativeclass.com).
En stor del av den forskning som finns kommer från länder utanför Norden. Jag vill i min analys undersöka hur den forskning som finns förhåller sig till svenska museers utövande av deltagarkultur. Detta belyser jag genom min fallstudie av utställningarna Hej! och Present.
Jag använder alltså den tidigare forskning som jag beskrivit i detta kapitel genom att koppla den till användningen av deltagarkultur i Sverige. På så sätt blir min uppsats ett led i forskningen kring deltagarkultur i Sverige, något som tidigare inte berörts i stor utsträckning.
1.3 Syfte och problemformulering/frågeställning
Jag vill undersöka hur institutioner som har använt sig av deltagarperspektivet ser på metoden. Syftet med uppsatsen är att undersöka varför många institutioner väljer att använda sig av ett deltagandeperspektiv, dess för- och nackdelar samt undersöka om det uppmanas till ett aktivt deltagande i kulturpolitiska dokument. Om det inte uppmärksammats och främjats via kulturpolitiken vill jag undersöka var initiativet/drivkraften i så fall kommer ifrån.
Problemforumleringen/frågeställningen ser ut på följande vis:
4
På vilket sätt förankras deltagarperspektivet i kulturpolitiken? (D.v.s. i regionala mål, kulturproposition, museets mål o.s.v.)
Vilka är dessa två institutioners syften och mål med att arbeta med deltagarperspektiv?
Vad har följande två projekt lett till/betytt för respektive institution?
Hur har institutionerna gått till väga för att inkludera deltagarperspektivet?
1.5 Avgränsning
Jag har valt att göra en kvalitativ fallstudie snarare än att göra en kvantitativ studie där målet är att få en generell översikt. Min undersökning är begränsad till två utställningar:
Postmuseums utställning Hej! och utställningen Present av Riksutställningar och arrangörsföreningen Plural. Present har turnerat runt i landet och Hej! finns i Stockholm.
Riksutställningar är en statlig myndighet, Plural är ett arrangörsnätverk och Postmuseum har Posten som huvudman. Hej! uppmanar till deltagande i en befintlig utställning och Present bestod av deltagande i skapandeprocessen. Det är alltså två relativt olika projekt, med olika utgångspunkt och med olika användning av deltagarperspektivet. Uppsatsen utgår från ett tidsintervall mellan 2008 (då verksamheten kring utställningen Present startade) fram tills idag (eftersom utställningen Hej! ännu inte är avslutad).
1.6 Metod
För att besvara problemformuleringen har jag genomfört intervjuer med nyckelpersoner inom projekten, studerat projekten samt läst och tolkat tidigare forskningstexter. Som en upptakt till min C-uppsats närvarade jag vid ett seminarie anordnat av FUISM den 11 mars i Stockholm.
Förkortningen FUSIM står för Föreningen för pedagogisk utveckling i svenska museer. Det är en ideell förening vars inflytande på svensk museipedagogik är stort. Jag påbörjade insamlandet av material med hjälp av råd från anställda vid olika museer och vid Riksutställningar. Via sökningar i OneSearch och Google scholar hittade jag sedan kompletterande material till min undersökning.
När jag har studerat projekten har jag använt mig av så kallad deltagande observation. Detta innebär att jag som forskare i viss mån har tagit på mig rollen som ”vanlig besökare” i utställningarna. När jag besökte Hej! testade jag i princip alla utställningens delar och försökte uppleva utställningen så som jag skulle ha gjort om jag inte kom dit med en forskningsfråga i bakhuvudet. Självklart fanns tankarna på uppsatsen där, men mitt fokus låg på utställningen utifrån ett besökarperspektiv. Det finns två former av deltagande observation.
Den första är att observatören deltar i så stor utsträckning att han eller hon blir en del av den
5 grupp som studeras. Den andra är att observatören har rollen som ”fluga på väggen”. Mellan dessa två poler finns det många variationer. Ofta brukar observatörer välja en av variationerna snarare än en av polerna (Ely et al. 52). Jag har valt en roll som ligger närmare den första polen än den andra. Detta föll sig naturligt eftersom jag skulle vara en besökare som aktivt deltog i utställningen och i intervjuerna vara en samtalspartner istället för en reporter. Utifrån mina deltagande observationer har jag sedan dragit slutsatser om utställningarna.
Intervjuerna genomförde jag via telefon, eftersom intervjupersonerna befann sig på andra orter. Jag utarbetade intervjufrågorna med hjälp av boken Forskningsmetodikens grunder och justerade dem sedan i samråd med min handledare. Jag var noga med att förklara hur intervjun skulle gå till innan intervjun startade. Bland annat informerade jag intervjupersonerna om att intervjun inte var anonym, att endast jag skulle ha tillgång till det inspelade materialet som ska raderas efter arbetets avslutande, och att intervjupersonerna kommer att få läsa uppsatsen innan publicering för att undvika eventuella felcitat och så vidare (Patel och Davidson, 74f). Jag använde en låg grad av standardisering och strukturering. Detta eftersom mitt mål var att skapa ett samtal snarare än enkätliknande intervjuer som ska jämföras med varandra. Intervjuerna var vad man kallar kvalitativa, det vill säga att intervjun liknar ett samtal utan fasta svarsalternativ eller ”rätta svar” (Patel och Davidson, 81ff).
Både vid analys av intervjuer samt läsning av texter från institutionerna har jag försökt hålla ett neutralt förhållningssätt, där jag varit medveten om att politiska och tidsanda kan ha färgat åsikter eller perspektiv. Metoden som jag har använt för att analysera texterna är hermeneutisk. Hermeneutik kan på ett mycket förenklat och kortfattat vis beskrivas genom den hermeneutiska bågen (se figur nedan), vilken innebär att först betrakta ett verk och få en förförståelse, för att sedan övergå i en så kallad förklaring. I förklaringen sker en metodisk analys som sedan leder till det sista steget i bågen, nämligen förståelsen. Vid förståelsen kan man betrakta verket på ett nytt, kritiskt prövat, sätt, vilket kan ge upphov till att verket används i praktiken och i skapandet av nya texter (Vikström, 28).
Förståelse Förståelse
Förklaring
6 (Vikström, 28)
Hermeneutik kan också beskrivas som ett nät som sänks ner i texten, där fångsten beror på maskornas utseende (Vikström, 65). Det betyder att man har ett mål som utgångspunkt, till exempel att förstå språkval som gjorts på grund av en viss tidsanda. Den typen av mål ger ett visst resultat, medan ett annat mål hade hittat något annat i texten. Eftersom deltagarkultur inte nämns explicit i de kulturpolitiska dokumenten, har jag anlagt ett hermeneutiskt tillvägagångssätt för att undersöka om deltagarkulturen finns i kontexten.
1.7 Material
Några av de viktigaste källorna är dokument från institutionerna som berör de olika utställningarna. Det kanske allra viktigaste materialet till uppsatsen dock är de intervjuer som jag genomförde med Hedvig Bruzaeus, projektledare för Hej! vid Postmuseum, och Jesper Tammilehto, projektledare för Present vid Riksutställningar.
Förutom dokument från institutionerna, som jag räknar som kulturpolitiska dokument eftersom de styr kulturell verksamhet mot ett visst mål, använder jag mig av Kraftsamling!
Museisamverkan ger resultat SOU 2009:15, Minne och bildning DS 2003:61 och Tid för kultur prop 2009/10:3. Dessa dokument är resultat av offentliga utredningar. Utredningar är något som regeringen tillsätter för att få ytterligare information i en fråga (www.regeringen.se). Utredningen blir sedan grund för beslut, och beslutet formuleras i en proposition, (som till exempel Tid för kultur). Jag använder också Riksutställningars regleringsbrev från år 2008 till 2013. Regleringsbrev är beslut från regeringen som innehåller de krav och mål som regeringen har satt för myndigheten. Brevet innehåller också finansiell information, till exempel hur stora anslag myndigheten får (www.regeringen.se).
Eftersom Riksutställningar är en myndighet styrs de till stor del av dessa regleringsbrev och kulturpolitiska propositioner. Deras mål från staten ska synas i den dagliga verksamheten och därmed i den interna planeringen och målbeskrivningen. Postmuseum påverkas inte på samma sätt av kulturpolitiken. Eftersom de är ett företag med Posten som huvudman, får de rimligtvis inga direktiv från staten. Däremot är det möjligt att tänka sig att de påverkas av den kulturpolitiska diskussion som pågår i samhället, tar intryck av den och därmed inkluderar delar av den i sin verksamhet och därmed i sin interna planering och målsättning. Det kan alltså finnas spår av kulturpolitiken hos privatägda museer, men staten kan inte direkt styra dem och deras mål.
7
2 Undersökning
2.1 Svensk museipedagogik – kort historik
Jag kommer nu att ge en kort resumé av den svenska museipedagogikens historia. Detta för att ge en tydligare bakgrundbild och förförståelse för vad som har lett fram till dagens användning av deltagarperspektiv.
Museet som en öppen plats för allmänheten är ett relativt nytt synsätt (Ljung, 24). Tidigare var samlingarna privata. År 1786 öppnade Naturhistoriska riksmuseet, vilket är att betrakta som Sveriges första offentliga museum (www.nrm.se). Vid sekelskiftet 1800-1900 öppnades allt fler museer. De fick från och med den perioden en utökad offentlighet (Ljung, 24).
Orsaken till att fler museer öppnades var den nationalromantiska andan, som bidrog till människors önskan att bevara det bondesamhälle som trängdes undan av industrialismen och modernismen (Minne och bildning bilaga 4, 59).
Trots detta var det inte förrän på 1970-talet som en utredning genomfördes, och det samtidigt som skolpolitiken utvecklades. Utredningen MUS 65 (Musei- och UtställningsSakkunniga), var orsaken till att Riksutställningar startade sin verksamhet och Statens kulturråd tillkom.
Museiverksamheten fick inte så stor plats i utredningen, däremot tillkom museiutredningen Minne och bildning 1994, som fick en stor betydelse för museivärlden (Ljung 25).
Utredningen definierar museet på följande vis:
Ett museum är en del av samhällets kollektiva minne. Museet samlar in, dokumenterar, bevarar och levandegör föremål och andra vittnesbörd om människors kultur och miljö. Det utvecklar kunskap och bjuder upplevelser för alla sinnen. Det är öppet för allmänheten och medverkar i samhällsutvecklingen. Museets syfte är bildning för medborgarna.(Minne och bildning, 202)
Denna definition är den senaste som finns från kulturpolitiskt håll. Det vi sedan kan rikta oss mot är kulturpropositionen Tid för Kultur från 2009. Här påpekas att:
Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling. För att uppnå målen ska kulturpolitiken:
främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
8
främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan,
särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur (Tid för kultur, 26).
Uttrycken ”främja ett levande kulturarv”, ”barn och unga”, ”konstnärlig förnyelse” och
”obunden kraft” ger intrycket av ett utvecklat tänkande kring kulturen. Dessa två blockcitat (det första från Minne och bildning och det andra från Tid för Kultur) är dock svåra att jämföra, eftersom det ena definierar museets uppgift och det andra kulturens uppgift. Det är också svårt att skriva historia om dagens situation. Vi befinner oss kanske i en förändringsfas av museernas uppdrag, men det kan vi inte konstatera förrän vi har möjlighet att blicka tillbaka.
2.2 Begreppet deltagarkultur
Begreppet deltagarkultur kommer från början från Henry Jenkins, professor inom kommunikation, journalistik och film vid University of Southern California, som talar om konvergenskulturer. Konvergenskultur innebär att olika medier möts och influerar varandra.
Daniela Brandel, studerande vid Uppsala universitet, menar i sin kandidatuppsats om ett socialt medium på internet att konvergenskulturen har lett till vad vi kallar deltagarkultur, med en förändrad syn på kulturkonsumenten (Brandel, 22).
Boken Deltagarkultur, skriven av Kristoffer Haggren, Elge Larsson, Leo Nordwall och Gabriel Widing, presenterar en kontroversiell definition av deltagarkulturbegreppet. De ställer begreppet åskådarkultur mot deltagarkultur och menar att åskådarkulturen är en form som upprätthåller maktrelationen mellan producent och åskådare. Producenten producerar suggestionerna åt åskådaren och bestämmer på så vis över mediet. Det är en form av envägskommunikation (Haggren et al., 14f). Författarna menar att de åskådarinriktade verken har en inbyggd funktion där åskådarna inte förväntas bidra med något, utan bara utsättas för avsändarens definition och tolkning av något. De går så långt som att kalla åskådarkulturen fundamentalistisk. Det de menar med fundamentalistisk är att åskådarkulturen uttrycker ståndpunkten att ”du skall inga andra tankar hava jämte mig”. Men de påpekar också själva att fundamentalistiskt är ett starkt uttryck och att det är att hårddra diskussionen att kalla åskådarkultur fundamentalistisk (Haggren et al., 27f).
Andra är mindre radikala och menar att deltagarkultur kan finnas i många former och fortfarande kallas deltagarkultur, vilket till exempel uttrycks i figuren i kapitel 1.2 från The participatory museum, av Nina Simon. Även i den antologi från Malmö högskola som jag
9 berört tidigare, ifrågasätts den dikotomi som ofta finns mellan åskådarkultur och deltagarkultur. Per Dahlbeck och Magnus Persson beskriver där hur begreppet deltagarkultur bygger på starka positiva ledord, som till exempel gemenskap, inflytande och demokrati. Utan att överge begreppets starka och goda verkningar bör vi vara uppmärksamma på att tänkande i motsatspar kan leda till ”idylliserade och romantiserande föreställningar” (red. Dahlbeck, Persson, 7). I uppsatsen används begreppen deltagarkultur, deltagarperspektiv, deltagar- inriktning och deltagarverksamhet som synonymer.
2.3 Hej!
Citaten som följer i detta kapitel är hämtade från min intervju med Hedvig Bruzaeus, projektledare för Hej!. Hej! är en utställning vid Postmuseum i Stockholm. Utställningens tema är kommunikation och olika sätt att kommunicera. Hej! öppnade år 2012 och är fortfarande öppen. Bakgrunden till utställningen var att Postmuseum hade en utställning som hette Märkvärdigt som handlade om frimärken. Tanken var från början att bygga om utställningen, men när personalen började omorganisera den, kändes det så komplicerat att de istället ville bygga nytt. Under den här tiden hade de mycket kontakt med sin huvudman Posten. Posten önskade att få fram ett kommunikationstema. Brevet och frimärket skulle finnas med som en del, men själva utställningen skulle ha ett vidare grepp. Anledningen till att Posten ville ha kommunikation som utgångspunkt var att museet hade genomgått två omorganisationer och en positionsförflyttning, som gjort att museet ska se sig som ett kommunikationsmuseum. Ett nytt mål blev då att hitta nya kommunikationsformer, men också att uppmuntra till att skriva brev, eftersom Posten vill inspirera till att använda deras tjänster.
Uppgiften gav Postmuseum stora möjligheter att fundera kring ämnet kommunikation. ”Det är ett ämne som utvecklas hela tiden och vi har en stor ung målgrupp som är väldigt bra på kommunikation”, menar Hedvig Bruzaeus, projektledare för Hej!. Det gav dem också anledning till att rikta sig till en specifik målgrupp. Postmuseum har inga officiella uppdrag som till exempel Nationalmuseum, som har som mål att nå vissa grupper i samhället. De står relativt fria i sitt val av målgrupp. Eftersom deras barnverkstad Lilla Posten har yngre barn som målgrupp, valde de att rikta sig mot de lite äldre barnen. De skapade en persona som såg ut på följande vis: en ensamstående pappa med två barn som vill hitta på något på helgerna.
Personan är inte baserad på vetenskapliga undersökningar utan helt enkelt på personalens upplevelse av omvärldens behov och intervjuer i närmaste bekantskapskretsen. Bruzaeus menar att man i Stockholm använder de offentliga rummen mycket, helt enkelt för att det
10 finns gott om aktiviteter i staden. När hon pratade med personer i sin bekantskapskrets frågade de inte vad man kan se på Postmuseum utan vad man kan göra där. På så vis gavs
”görandet” och deltagandet en stor plats i utställningen. Målet var att skapa en utställning som var levande och laborativ där man fick prova, testa och delta. Fokus låg på att skapa en tvåvägskommunikation. Personalen ville inte ge sig själva tolkningsföreträde utan ville se ett givande och tagande, särskilt när de skulle arbeta med den yngre målgruppen som är snabba och följer med i den tekniska utvecklingen. ”Kommunikation är historia som skrivs nu”, säger Hedvig Bruzaeus. Varje visning för skolklass startas därför med ett samtal mellan pedagog och elever om vad kommunikation är. För att finslipa samtalen har Postmuseum kopplat in en filosof. Samtalen dokumenteras i en bok efter varje möte (e-mail Bruzaeus).
Nedan följer en kort konkret beskrivning av själva utställningen. Hej! är formgiven av Unna design, som också presenterade en konceptidé för hela utställningen i ett tidigt skede (e-mail Bruzaeus). Unna design är ett företag med säte i Stockholm som formger till exempel utställningar, mässor, event och trycksaker. Utställningen består av tre rum med olika funktioner. Det första rummet är det gröna, där fokus ligger på aktivitet och lusten att prova. I rummet finns flera bokstavsbord, där varje bord har en bokstav och en speciell aktivitet. Till exempel schiffer, skriva skrivmaskin, testa handstil, skriva vykort och baklängesskrivning.
Det andra rummet är det röda, där man efter en aktiv period i det gröna rummet ska ha möjlighet att varva ned och reflektera. Där finns inspelningar där barn intervjuar vuxna experter om kommunikation att lyssna på, brev från kändisar och autentiska moderna tågsäten där man sitter mitt emot varandra och kan testa teckenspråk eller bara luta sig tillbaka och ladda mobiltelefonen i ett av uttagen. Det tredje rummet är det vita och där står det undersökande och laborativa i fokus. Där kan man lära sig mer om frimärkstillverkning genom att titta i mikroskop, undersöka en interaktiv projektor och läsa om tillverkningen. Det vita rummet leder sedan vidare in i utställningen Svenska hemligheter, som också är en utställning med visst deltagarperspektiv, eftersom innehållet består av hemligheter nedskrivna av besökare (Bruzaeus, intervju).
2.4 Present
Det som citerats i detta kapitel kommer från min intervju med Jesper Tammilehto, projektledare för Present. Present var en utställning och ett projekt som pågick mellan 2008 till början av 2012. Initiativtagare var Riksutställningar, men själva idén till Present kom från kulturproducenten Tuttika Sen, anställd vid Riksutställningar. Utställningen producerades
11 sedan av Tuttika Sen, Riksutställningar och nätverket Plural. Det var ett långt projekt som sträckte sig över att Riksutställningar fick ett nytt uppdrag från regeringen. När projektet startade var Riksutställningars uppdrag att producera utställningar som de sedan turnerade runt med. Under projektets gång blev deras nya uppdrag att arbeta med kulturstudier och omvärldsbevakning och sedan förmedla den kunskapen till branschen. De hade ett uppdrag att skapa utställningar för barn och unga. Jesper Tammilehto menar dock att de för det mesta gjorde utställningar för unga och inte med unga. De ville därför göra en utställning där unga människor verkligen fick vara delaktiga och kände att de fick påverka.
Anledningen till att Riksutställningar behövde en samarbetspartner var att projektet var stort och ganska dyrt. De ville dessutom söka pengar från Allmänna arvsfonden och då var man tvungen att vara en förening för att kunna söka. Det var så Plural kom in i bilden.
Riksutställningar är alltså en statlig myndighet medan Plural är ett arrangörsnätverk.
Utställningen Present var tänkt att bygga på ungdomars delaktighet och ha lösningarna på världens största problem som tema. Syftet var att de unga skulle känna att de kunde påverka beslutsfattare och världen i stort. Projektet skulle vara spritt över landet. Därför startades projektet med fyra workshops utspridda på fyra olika platser i Sverige. I varje stad fanns en ansvarig från Plural som rekryterade cirka 15 ungdomar mellan 18-22 år till att arbeta med projektet. Totalt blev det alltså omkring 60 ungdomar. Under workshopen, som pågick under en helg på varje plats, fick ungdomarna identifiera de problem i världen som de tyckte var störst och mest akuta, för att sedan komma fram till en lösning på tio års sikt. Av problemen och dess lösningar skapade de en utställning i miniatyrform i en så kallad Sverigelåda (blå låda som Posten använder till att förvara brev i). Scenograf och olika verktyg fanns på plats till deras hjälp. Det var ungdomar med skiftande bakgrunder, en del var födda och uppvuxna i Sverige och andra hade bara varit här några år. Problemen som togs upp handlade om globala problem som till exempel makt, mångfald, miljö och orättvisor.
En tid efter alla fyra workshopar samlades alla ungdomar till en hearing dit experter inom varje område var inbjudna. Där diskuterades de frågor som hade berörts under workshoparna och experterna försökte då att ge förslag till lösningar som kunde anses rimliga på tio års sikt.
Av det materialet fick producenterna sedan skapa en utställning. Utställningsproducenterna fick använda materialet fritt för att kunna göra det användarvänligt och intressant. De var också tvungna att arbeta på ett visst sätt, eftersom utställningslokalen – en stor lastbil vars flak
12 såg ut som en rosa Present med blått snöre, se bild nedan – förde med sig vissa tekniska och praktiska begränsningar och möjligheter.
Presents utställningslokal. Foto: Riksutställningar (riksutställningar.se).
Utställningen var utformad som en fest, se bild nedan, med ett uppdukat middagsbord i mitten av rummet. Lösningarna, eller ”presenterna”, fanns utspridda i rummet, till exempel under tallrikarna, och besökaren fick gå runt och utforska rummet för att hitta de olika lösningarna (intervju Jesper Tammilehto).
Presents utformning. Foto: Riksutställningar (riksutställningar.se).
2.5 Innan och efter utställningarna
Efter den här genomgången av hur institutionerna har gått till väga för att inkludera deltagarperspektivet i utställningarna kommer jag nu att undersöka institutionernas syfte och mål och vad projekten har betytt eller lett till för respektive institution. En stor del av
13 informationen kommer från de intervjuer som jag tidigare hänvisat till. Jag använder även en del planeringsdokument från utställningarna som jag fått av projektledarna.
Ett konkret mål för Hej! var att nå målgruppen äldre barn och att skapa något för de barn som
”växt ur” Lilla Posten. Ett annat mål var att uppmuntra till att skriva, och till att skicka brev.
Kort sagt att uppmuntra till att använda Postens tjänster. Hedvig Bruzaeus menar i sin intervju att hon upplever att besökarna rör sig uppåt i huset och inte stannar i Lilla Posten. Eftersom de har många skolvisningar så når de på så sätt också många besökare i den målgrupp som de hade tänkt sig, menar Bruzaeus. Hon påpekar också att de ser arbetet med Hej! som en fortgående process, där utställning och mål samverkar (e-mail Bruzaeus). Det som besökarna tycker om med utställningen är bland annat de handfasta uppgifterna, att konkret få prova skrivstil eller att skriva på griffeltavla är det som uppskattas mest, säger Bruzaeus (intervju Bruzaeus). Anledningen till att utställningen är uppskattad och fungerar väl i praktiken är, enligt Bruzaeus, att allt som de har skapat i Hej! är noga utprovat (e-mail Bruzaeus).
Utgångspunkten för Hej! kan sammanfattas som att ett museum inte måste visa alla sidor utan istället kan väcka en nyfikenhet och lust som ger mersmak. Upplevelsen på museet kan sedan leda till att besökaren vill veta mer och söker efter extra information på egen hand. Bruzaeus berättar målande om ett exempel som visar på den lust och nyfikenhet som utställningen har väckt. Exemplet handlar om hur hon mötte en äldre dam inne på museet och frågade henne om hon skulle in till den Strindbergsutställning som de för tillfället hade bredvid Hej!, varpå damen svarar: ”Nej, jag ska in och leka i Hej!” (intervju Bruzaeus).
Uppdragsbeskrivningen för Unna design, som fungerar som projektets styrdokument, arbetades fram tillsammans med dem och syftet med Hej! formulerades på följande vis:
Kommunikation ur ett filosofiskt, existentiellt och mänskligt perspektiv. Beskriva hur vi idag bekräftar varandra med det skrivna brevet. Detta jämfört med tidigare då det frimärkta brevet snarare var ett demokratiskt redskap. Lyfta fram vårt behov att kommunicera på ett personligt och individuellt plan genom att skapa bra och medryckande berättelser (Uppdragsbeskrivning Postmuseum).
Utgångspunkten uppfylls på så sätt att utställningen har blivit en modern beskrivning av kommunikation där behovet av kommunikation lyfts fram på ett tydligt och intressant sätt.
Eftersom Hej! ännu inte är avslutad är det svårt att säga nu vad den har lett till. De har till exempel installerat besöksräknare, och resultaten från dem är ju mest intressant när utställningen är avslutad. Bruzaeus påpekar dock att besöksräknarna används för att mäta
14 flödet i utställningen och är i högsta grad ett redskap för det pågående utvecklingsarbetet i utställningen (e-mail Bruzeus).
Men vissa tankar och processer har utställningen redan gett upphov till. Bland annat har man insett att det kräver en del att arbeta med en deltagarinriktad utställning. När föremål ska användas praktiskt av många människor går de ofta sönder och utställningen slits också mer än vanligt. Detta gör att en deltagarinriktad utställning kostar mer pengar i reparationskostnader och underhåll än en traditionell utställning (intervju Bruzaeus).
Postmuseum arbetar med en utvärdering av projektet hittills och kommer att ta fram ett måldokument för utställningen och pedagogiken på sikt (e-mail Bruzaeus).
Riksutställningar har en projektbeskrivning som tydligt beskriver mål, syfte och genomförande. Tydligheten beror troligtvis på att Riksutställningar är en myndighet med statliga återrapporteringskrav (se genomgången av regleringsbreven i kapitel 2.6.2).
Tammilehto påpekar också att Riksutställningar arbetar enligt vissa strukturer för att kunna ge tydliga uppdrag och för att ha möjlighet att följa upp arbetet (e-mail Tammilehto). Målen för Present var följande:
Att få alla inblandade samt varje besökare att uppleva sin kraft, lust och möjlighet att förändra och påverka. Vi vill med detta projekt bidra till att den kreativitet och kraft som varje människa besitter stimuleras och inspireras till att tänka i lösningar och möjligheter.
att ca 70 unga genom att delta i workshop, lär sig gestaltning och därigenom känner sig inspirerade att använda utställningsmediet för att uttrycka sin åsikt. Mäts genom intervju och/eller enkät
att workshoparna genererar 40 gestaltningar av lösningar, dessa gestaltningar ligger till grund för utställningen. Mäts genom inskickade bidrag efter workshopparna.
att utställningen, genom att visa lösningar, inspirerar 50 000 unga under turnén att uttrycka sina åsikter genom utställningsmediet. Mäts genom Nätpresent och utförda miniworkshops i anslutning till turnén
100 kreatörer
Mäts genom deltagare i workshop och hearing
1000 goda idéer
Mäts genom Nätpresent
100 000 besökare i utställningen:
Mäts genom arrangörsstatistik under turnén. (projektplan Present).
Under intervjun med Jesper Tammilehto diskuterades huruvida målen nåddes eller ej. De är just nu mitt i utvärderingen och har inte alla siffror och rapporter klara, men i huvudsak är
15 målen uppnådda, konstaterade Tammilehto. Han påpekar dock att de miniworkshopar som skulle äga rum i samband med att utställningen kom till de olika städerna, inte genomfördes i den utsträckning som de hade hoppats på. De 1000 goda idéer som utställningen skulle generera hos besökare tror Tammilehto blev uppfyllda, men han konstaterar samtidigt att de kanske inte har följt upp idéerna i den mån de kunde ha gjort. Det relativt högt uppsatta målet på 100 000 besökare i utställningen nåddes inte heller. Tammilehto tror att de kan ha nått ett antal på ca 50 000, en uppgift som säkerställs efter att de har fått in alla arrangörsrapporter.
Vid senare e-mailkontakt påpekar han också att de minimerade turnén efter att de hade fått det nya uppdraget och att det kan vara en av anledningarna till att besöksantalet inte uppgick till 100 000. Tammilehto tror att de hade nått målet om de inte hade minskat turnén (e-mail Tammilehto). Ett av de kanske viktigaste målen är på väg att bli uppfyllt, nämligen att skapa en metodhandbok för andra som vill göra liknande utställningar. Riksutställningar turnerar just nu med det mobila rummet där utställningen ägde rum. Där visar de ny teknik som kan användas i utställningar samt berättar hur det var att arbeta med Present. Detta är något som kan kopplas till huvudmålet, nämligen att: ”bidra till att den kreativitet och kraft som varje människa besitter stimuleras och inspireras till att tänka i lösningar och möjligheter”
(projektplan Present). Ungdomarna är också med i verksamheten att sprida metoden (e-mail Tammilehto)
Syftet med Present var följande: ”Vi behöver inte nå ut: vi behöver släppa in”. I sin syftesformulering påpekar de också vikten av att utveckla och öppna upp verksamheten för omgivningen och unga människor i samhället (projektplan Present). Tammilehto säger ungefär samma sak i intervjun, men formulerar det som att unga ska känna sig delaktiga och känna att de kan påverka (intervju Tammilehto). Genom målen som uppfylldes, som till exempel att låta 70 unga medverka i utställningsprocessen, kan vi se att syftet i stort sett uppfylldes. Ungdomarna var med i marknadsföringen och deltog som representanter under den period som utställningen var i deras hemstad. De var alltså med under en viss del av turnén (e-mail Tammilehto). Det som gjorde att syftet inte blev uppfyllt till hundra procent var att ungdomarna endast var delaktiga i vissa delar, som workshoparna och hearingen, och ibland stod utanför processen (intervju Tammilehto).
2.6 Kulturpolitiken om deltagarkultur
En av mina frågeställningar lyder: ”På vilket sätt förankras deltagarverksamheten i kulturpolitiken?”. Det viktigaste styrdokumentet för svensk kulturpolitik just nu är den senaste kulturpropositionen, Tid för kultur. Därför utgår detta kapitel till största del från den.
16 Underkapitlet handlar om Riksutställningars regleringsbrev. Frågeställningen besvaras alltså dels ur ett allmänt perspektiv och dels mot bakgrund av Riksutställningars produktion av Present, sett utifrån regleringsbreven.
2.6.1 Tid för kultur
Tid för kultur inleds genom att påpeka att ”Kulturpolitikens specifika uppgift är att stödja konstnärligt skapande i olika former” och att ”Kulturpolitiken ska ha ett medborgarperspektiv” (Tid för kultur, 12). Detta är allmänna formuleringar som kan inbegripa mycket, men jag menar att de syftar till ett öppet kulturliv som bjuder in till olika former av kultur tolkade av människor med olika bakgrunder och perspektiv.
Vidare menar de i kulturutredningen att alla ska kunna delta i kulturlivet och kunna uppleva olika kulturyttringar (mina understrykningar) (Tid för kultur, 16). Uttrycket delta är ett mer aktivt uttryck än till exempel ta del av. Att delta tyder på att man själv gör ett aktivt val och är med i aktiviteten, istället för att ta del av, som enligt mig insinuerar ett mer åskådarinriktat förhållningssätt. Även begreppet uppleva syftar på något mer än att bara se eller lyssna till en kulturyttring. Fokus på upplevelsen ligger i tiden. Vi talar ofta om upplevelser i form av resor, presenter eller aktiviteter.
Barn och ungas rätt till kultur bedöms som en viktig aspekt av kulturpolitiken. Både i form av tillgång av professionell kultur och möjlighet att själv delta i kulturlivet och utveckla sin kreativitet (Tid för kultur, 16). På sidan 32 finner vi följande: ”Barn och ungdomar ska också ges möjlighet till inflytande och göras delaktiga såväl i planeringen som i genomförandet av de verksamheter som rör dem” (Tid för kultur, 32). En följd av detta är Skapande skola. Målet med Skapande skola är att öka användningen av estetiska lärprocesser i skolan. Skapande skola-projekten har därför oftast en koppling till läroplanen. En viktig del av satsningen är barn och ungas delaktighet. Det är något som Kulturrådet i sin rapport Skapande skola – en nulägesanalys menar behöver utvecklas ytterligare (Skapande skola, 22). Skapande skola är alltså tänkt att ha en delaktighetsdel, men målet är inte nått än.
Vidare menar författarna till kulturpropositionen att:
Konsten kan också bidra till att ifrågasätta och problematisera invanda föreställningar och tankemönster. Ett rikt kulturliv skapar, bevarar och utvecklar omistliga värden i samhället.
Det är därför en självklar utgångspunkt att samhället – i form av både offentliga, privata och ideella krafter – delar ansvaret för kulturens framtid (Tid för kultur, 17f).
De är alltså positiva till en utveckling av konsten och en utveckling kan ju vara deltagarkultur.
Tankarna på deltagarkultur blir än starkare när de påpekar att alla aktörer i samhället – såväl
17 stora som små – delar ansvar för kulturen. Med ansvar följer makt att påverka och när olika aktörer delar på makten skapas ett visst mått av deltagande.
Även om barn och unga inte inkluderas i Skapande skola i den mån som det var tänkt, kan de enligt kulturpropositionen vara medskapare i och med den digitala tekniken. Tekniken är en viktig faktor för hur vi konsumerar och den har skapat nya krav, behov och sätt att agera.
Deltagarkulturen görs möjlig i fler former tack vare de digitala framstegen och det är viktigt att ta vara på de möjligheter som finns. Begreppet publik har därmed blivit mer diffust, eftersom de som förr var publik idag även är medskapare (Tid för kultur, 20f).
Teknik ökar alltså tillgängligheten. För att skapa en större tillänglighet behövs samverkan i högre grad än tidigare. Författarna till kulturutredningen menar därför att det behövs en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och för hur vi ska bevara kulturarv digitalt (Tid för kultur, 32). Ett exempel på en samverkansform som har utvecklats för att öka tillgängligheten är e-tjänsten Fornsök, utvecklad av Statens maritima museer och Sjöfartsverket (Tid för kultur, 48)
Frågan om tillgänglighet är intressant. I grunden handlar deltagarkultur om tillgänglighet, det vill säga att konsten ska vara tillgänglig att delta i. Kulturpropositionen vill främja bland annat mångfald och kulturell pluralism (Tid för kultur, 26f). Med hjälp av tillgänglighetsökning via digitala medier ökas möjligheten till mångfald. Till exempel kan människor som bor långt bort från museet se och delta i utställningen digitalt. Ett exempel på detta är Postmuseum, där det går att se utställningen via hemsidan.
År 2009 kom också rapporten Kraftsamling – museisamverkan ger resultat, sammanställd av museikordinatorn Christina von Arbin på uppdrag av regeringen. Rapporten utredde hur museer kan samarbeta på olika sätt, detta för att använda resurserna bättre. Målet är att enskilda museer ska slippa lösa gemensamma frågor var och en för sig (Kraftsamling, 11).
Rapporten syftar till att påpeka behovet av en central samordning (Kraftsamling, 29). Den poängterar också vikten av ett breddat pedagogiskt arbete, där lärandet är ett viktigt begrepp och där grupper som inte vanligtvis når museet integreras i verksamheten. Vidare framhåller rapportförfattarna satsningar i London och Danmark inom det publika området som fallit ut väl.(Kraftsamling, 80ff) Genom samarbeten kan museer lära av varandra och därmed fånga upp olika sätt att arbeta deltagarinriktat på.
18 Sammanfattningsvis kan man säga att deltagarperspektivet finns, om inte explicit uttalat, så i alla fall tydligt implicit uttalat i Tid för kultur. Jag ser i kulturpropositionen en uppmuntran till att arbeta på nya sätt och att låta alla ta del av kulturlivet på så många sätt som möjligt.
2.6.2 Regleringsbrev för Riksutställningar
Jag kommer nu att undersöka Riksutställningars regleringsbrev från 2008 till 2012. Detta eftersom projektet Present startade i slutet av 2007 - början av 2008 och pågick till början av 2012. Anledningen till att jag väljer regleringsbrev från hela utställningsperioden är att jag vill undersöka om deltagarkulturen finns omnämnd efter den förändring av uppdraget som Tammilehto nämner i sin intervju. Jag vill givetvis också undersöka om och i så fall hur deltagarkulturen omnämns i regleringsbreven innan förändringen av uppdraget, det vill säga om deltagarkulturen var ett tydligt uppdrag från staten när Present initierades.
Riksutställningars utställning Present kan spåras tydligt i regleringsbrevet från 2008.
Regleringsbrevet består bland annat av fem mål för vandringsutställningar:
Mål 1: Prioritera dels barn och ungdom, dels den samtida konsten.
Mål 2: Utveckla samarbetet med främst museer och andra kultur-institutioner i syfte att öka samlingarnas rörlighet i hela landet.
Mål 3: Nå ut till fler och nya besökare.
Mål 4: Att utveckla utställningsmediet.
Mål 5: Ge vidgade perspektiv på samtiden och samhällsutvecklingen samt stimulera till debatt (Regleringsbrev 2008).
Projektet Present har som jag ser det uppnått mål ett, tre, fyra och fem. Mål ett uppfylldes genom att projektet utgick från ungdomar. Utan ungdomarna hade projektet inte blivit av, eller blivit ett helt annat projekt. Present handlade på sätt och vis också om samtida konst. I utställningen syntes lösningar på samtida problem i en ny design.
Mål två handlade om utvecklingsarbete med museer och kulturinstitutioner. Detta mål har jag inte sett representerat i just den här utställningen. Troligtvis har Riksutställningar valt att fokusera på olika mål i olika arbetsinsatser, istället för att uppfylla alla mål i varje enskilt projekt.
Det tredje målet uppfylldes av Riksutställningar, dock med viss reservation. Eftersom Riksutställningars utställningar alltid var turnerande, nådde de ständigt nya besökare. Jesper
19 Tammilehto säger dock i sin intervju att de hade 100 000 besökare som målsättning. Antalet besökare blev ca 50 000 (intervju Tammilehto). Detta berodde troligtvis på att Riksutställningars uppdrag förändrades och turnerandet inte längre var en del av deras uppdrag (mail Tammilehto)
De två sista målen, mål fyra och fem, är de som främst kan kopplas till verksamhet i form av deltagarkultur. En metod för att utveckla en verksamhet är att koppla in externa aktörer.
Riksutställningar har utvecklat utställningsmediet genom att inkludera ungdomar och på så sätt skapat en utställning som inte hade varit möjlig utan ungdomarna. Med hjälp av ett deltagarperspektiv är möjligheten större att stimulera till debatt än genom ett åskådarperspektiv.
Det jag framförallt vill säga om regleringsbrevet från 2008 är att det visar tendenser till att uppmuntra till deltagarkultur. Begreppet deltagarkultur nämns inte, men det är fullt mö jligt och kanske till och med mest lämpligt att använda deltagande som metod för att uppnå målen.
Övriga mål i regleringsbrevet från 2008 handlar om att jämställdhets- och mångfaldsperspektiv ska integreras i verksamheten och att barn och unga ska ges möjlighet att vara delaktiga och få inflytande över verksamheten (regleringsbrev 2008). Här blir deltagarkulturen tydligare uttalad. Kort sagt handlar målen om att släppa in fler människor i verksamheten, människor med olika perspektiv som ska ges möjlighet att påverka. Ännu tydligare blir uppmuntrandet till deltagarkultur när regeringen ställer kravet att:
”Internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete ska öka och integreras i Riksutställningars verksamhet”. För hur skapar man samarbete utan att bjuda in till deltagande?
2011 fick Riksutställningar ett nytt uppdrag, nämligen att lägga fokus på kompetensutveckling hos museer och bidra med kulturanalytisk kunskap och omvärldsbevakning. Fokuset på barn och unga fanns kvar som tidigare, likaså stöttandet av samtidskonsten. Däremot fick de turnerande utställningarna en mycket mindre plats (www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161226).
Eftersom den producerande aktiviteten enligt regleringsbrevet 2011 i stort sett skulle upphöra kan man tro att fokuset på deltagarkultur minskar i regleringsbreven efter den tidpunkten.
Delvis stämmer det, men jag ser ändå en tendens till att Riksutställningar ska uppmuntra till deltagande verksamhet. Följande citat återfinns i det nu gällande regleringsbrevet från 2013:
20 Riksutställningar ska i samverkan med museer och andra utställnings-
aktörer utarbeta former för en ökad samverkan som rör utåtriktat och pedagogiskt arbete.
Arbetet ska vara inriktat på utveckling av utställningsområdet genom att bedriva nationell och internationell omvärldsanalys, kunskapsutveckling och ge tekniskt stöd till aktörer inom utställningsområdet (Regleringsbrev 2013).
Fokus ligger i brevet på pedagogiskt arbete och utveckling av utställningsområdet.
Deltagarkultur är en form av pedagogiskt arbete och det är definitivt en utveckling av utställningsområdet. Dock kan formuleringen i regleringsbrevet innefatta även helt andra utvecklingar och typer av pedagogiskt arbete.
21
3 Analys
I analyskapitlet besvaras min frågeställning, jag kopplar min undersökning till syftet och diskuterar framtida frågeställningar.
3.1 Varför deltagarkultur?
Syftet med uppsatsen är att undersöka varför många institutioner väljer att använda sig av ett deltagande perspektiv, dess för- och nackdelar samt undersöka om det uppmanas till ett aktivt deltagande i kulturpolitiska dokument.
Det deltagande perspektivet är ett alltmer ofta förekommande fenomen inom museibranschen.
Min medverkan i FUISM:s seminarium den 11 april 2013 i Stockholm gav mig uppfattningen att många museer arbetar aktivt med sin publika verksamhet och ser deltagarkultur som en intressant metod för att utveckla just den verksamheten.
Under seminariet tillkännagavs de nominerade till utmärkelsen Årets bästa pedagogiska projekt. De nominerade var Romska röster Upplandsmuseet, Projekt hem Arkitekturmuseet och PK Forum för levande historia. Samtliga projekt utgår mer eller mindre från ett deltagarperspektiv. Jag ser det som en tydlig markering från FUISM:s sida. FUSIM vill, som jag tolkar det, stötta deltagarkulturen inom utställningssektorn och ser det som positivt när museer följer utvecklingen mot deltagarkultur. Eftersom FUISM har en ledande roll (Ljung, 30) när det gäller inverkan på museers pedagogiska arbete är deras stöttning en viktig förutsättning för deltagarkulturens vara eller icke vara inom museibranschen.
Richard Florida är en sociolog känd för sina teorier om den ”kreativa klassen”. Med den
”kreativa klassen” menar han en ekonomisk klass, men inte ekonomisk på det sättet att de äger kapital eller fast egendom. Det de istället äger är ett kreativt kapital, som finns inom dem själva. Genom att vara kreativa och skapa kreativa processer ökar de det ekonomiska värdet i samhället (Florida, 102). Florida menar att:
I mina intervjuer och fokusgrupper har det framkommit att kreativa människor föredrar aktiviteter där de själva deltar aktivt framför passiva åskådarsporter.” De uppskattar när gränsen mellan skapare och skapandet är oskarp (Florida, 208).
Här ser vi alltså ett handfast bevis på att deltagarkulturen är på frammarsch, åtminstone inom det som Florida kallar ”den kreativa klassen”. Och han är inte den ende att påpeka att det inom människan finns ett slags kapital. I antologin Deltagarkultur – i teori och praktik, skriver Per Dahlbeck, Malmö högskola, följande: ”Det finns något mer att hämta hos män-
22 niskor och i våra liv än vad vi invaggats att tro bland annat på grund av att andra har tänkt åt och för oss och därtill organiserat våra liv och vår kulturkonsumtion en längre tid” (red.
Dahlbeck och Persson, 80).
Han skapar här ett motsatspar – ”vi” och ”dem”. Det framgår inte vilka dessa grupper består av. Vad som dock framgår är att ”vi” börjar bli självständiga och att förändringen av vårt konsumtionsmönster leder till en god utveckling. Mot den här bakgrunden verkar deltagarkulturen odelat positiv. Sett med ett kritiskt öga kan man dock se vissa svårigheter eller nackdelar med deltagarkultur. En första, och konkret, sådan tanke är den ekonomiska biten. Deltagarinriktade utställningar är ofta dyrare än traditionella utställningar. Det som kostar mer kan vara till exempel produktionsprocessen, ju fler som deltar desto dyrare kan det bli. Så var det i fallet Present, att ha workshops utspridda i landet för att skapa utställningen blir såklart något dyrare än att skapa utställningen på museet. En annan faktor som gör att budgeten blir större än ”vanligt” är att en deltagarutställning slits ner snabbare eftersom den används på ett annat sätt. Detta påpekade Hedvig Bruzaeus i sin intervju. Dessutom ligger det en utmaning i presentationen av deltagarinslagen. Om en utställning innehåller interaktiva delar bör resultatet av interaktiviteten presenteras, annars kan den för besökarna verka obetydlig. Det gäller då att integrera resultaten på ett snyggt sätt i utställningen. Annars kan det ge ett amatörmässigt eller intetsägande intryck av en annars professionell och väl genomarbetad utställning (Simon, 19-25).
Detta handlar, precis som Dahlbeck och Persson uttrycker i sin antologi, om att inte romantisera deltagarkulturen utan att se den med de positiva och främjande egenskaper som den har samtidigt som man inte utestänger andra perspektiv eller sätter dem i motsats. ”Varför deltagarkultur” är rubriken på det här kapitlet. Visst finns det nackdelar med deltagarkulturen, men jag tror att fördelarna är fler och att museerna och dess besökare kan utvecklas till något delvis nytt och ganska spännande. Därför vill jag hellre fråga: varför inte deltagarkultur?
3.2 Diskussion och slutsats
I min undersökning kan vi se att deltagarkulturen förankras relativt väl i kulturpolitiken, men att själva termen deltagarkultur sällan används. Den finns istället mellan raderna. Jag har i min läsning av Tid för kultur använt ett tolkande perspektiv och i texten hittat formuleringar och uttryck som tyder på en utveckling mot ett deltagarperspektiv. Några exempel på dessa uttryck är ”delta”, ”medborgarperspektiv” och ”medskapare”.
23 Vi kan också se deltagarkulturen som ett mål i de regleringsbrev som Riksutställningar styrdes av under tiden för Present. Till exempel att de i sina turnerande utställningar ska stimulera till debatt. Dock råder här samma fenomen som i Tid för kultur, det vill säga att begreppet deltagarkultur inte används.
Termen deltagande används i Postmuseums mål:
Att lyssna på elevernas frågor är ett riktmärke för pedagogens möjligheter att föra ett samtal. Pedagogen kan inte ”gå på rutin” eller utgå ifrån ett på förhand skrivet manus.
Eleverna jobbar och upptäcker på egen hand men pedagogen måste ha ett aktivt och personligt deltagande (dokument pedagogisk workshop, Postmuseum).
Deltagandet uttrycks här som viktigt, både från elevernas och från pedagogens sida. Eleverna ska få arbeta och upptäcka på egen hand och pedagogerna måste delta, lyssna och vara aktiva.
Jag tycker att detta är en intressant och viktigt påpekande, det vill säga att deltagande handlar om att kommunicera och om möten. Hedvig menar i sin intervju att de är öppna för att arbeta deltagarinriktat, men att de inte vill fastna i ett uttryck utan ständigt prova nya utställningsmetoder (intervju Bruzaeus).
När deltagarkulturen inte uttalas explicit måste institutionerna själva vara öppna för att använda den typen av perspektiv och därmed tolka de kulturpolitiska styrdokumenten på det sättet. Det blir ungefär som att läsa Bibeln. Den går att läsas på olika sätt och utifrån olika perspektiv och beroende på hur texterna läses träder olika syner på Gud fram. Frågan är hur de som skrev dokumenten såg på deltagarkulturen. Det kan vara så att de inte alls tänkte i de banorna och att det är jag som i efterhand lägger in värderingar i dokumenten. Oavsett hur det var så är det inte långsökt att läsa in deltagarperspektivet i till exempel Tid för kultur, och det är det intressanta. Det är intressant eftersom museer och andra institutioner som direkt eller indirekt styrs av kulturpropositionen och andra kulturpolitiska dokument kan tolka deltagarkulturen som en kulturpolitisk uppmaning. Jag skulle vilja se vad som hände med museisverige om deltagarkulturen fanns som uttalat mål inom kulturpolitiken. Kanske skulle vi få en utveckling som gjorde institutionerna mer attraktiva och som stimulerade till diskussioner och öppnade upp samhället mer. Eller så skulle vi få mindre kvalitativa utställningar där institutionernas stora kunskap och värde som informationsbärare förminskades. Till dess att vi ser oönskade effekter av deltagarkulturen anser jag att fler museer bör satsa på ett deltagande perspektiv, eftersom det enligt de institutioner som jag har varit i kontakt med ger ett mervärde både till producenter och till besökare. Det bidrar också
24 till att minska klyftan mellan just dessa grupper, och kanske även andra grupper i samhället i stort.
Som vi har sett i min undersökning har både Riksutställningar och Postmuseum ansett att de deltagarinriktade utställningarna har varit givande och berikande. Vi kan också se att deras syfte och mål i stort sett har uppfyllts. Som sagt är de interna utvärderingarna inte klara ännu.
Man kan ifrågasätta varför jag valde att undersöka två inte helt färdiga utställningar. Dels beror det på att jag har haft möjlighet att se båda utställningarna och dels beror det på att jag tyckte att kontrasten mellan en stor utställning producerad av en statlig myndighet och en något mindre utställning producerad av ett privat museum var intressant. Kontrasten gör att man kan se utredningen i ett större perspektiv. Det är inte en kvantitativ studie, men det ger ändå ett mervärde till undersökningen att se hur man kan arbeta med deltagarkultur i olika forum och former.
Under arbetets gång har jag insett att det finns en viss skillnad i hur Riksutställningar arbetar jämfört med Postmuseum. Därmed inte sagt att det ena eller andra sättet är bättre. Hos Postmuseum finns målen och syftet med verksamheten väl förankrade, men delvis i andra former än hos Riksutställningar. Uppdragsbeskrivningen för Unna design är att betrakta som utställningens styrdokument. De första samtalen med Postmuseums huvudman Posten var också starkt vägledande för utställningen (e-mail Bruzeus). De samtal som förs när skolklasser besöker utställningen dokumenteras och målen är väl förankrade hos personalen.
Hedvig Bruzaeus reflektioner är ett tydligt tecken på hur väl förankrade målen och syftet med Hej! är. När jag sedan satte reflektionerna i relation till tidigare forskning upptäckte jag mycket intressanta tankegångar. Bruzaeus talade till exempel om hur hon som pedagog bara behövs som en igångsättande motor när hon har skolklasser i utställningen och att barnen sedan får stå i fokus och diskutera vad kommunikation är. Det är ett tydligt exempel på det som Nina Simon tar upp i The participatory museum om att forma utställningen efter vad besökarna vill ha eller behöver (Simon, 34f). Ett annat exempel är de tydliga instruktioner som finns i utställningen. Simon menar att deltagaruppmaningen kan bli hämmande om besökaren endast utrustas med ett tomt papper och uppmaningen att vara kreativ. I Hej! är det lätt att börja skapa. Det finns mycket idéer och inspiration, men också tydliga instruktioner.
Trots att utvärderingarna inte är klara har jag i min undersökning sett något av det som utställningarna har lett till. Framför allt har jag sett hur projektledarna har varit nöjda med projekten och blivit inspirerade av dem. Som Bruzaeus nämnde kommer de kanske inte att
25 göra ytterligare en deltagarutställning direkt, eftersom de vill utveckla sitt formspråk och sin utställningsverksamhet, men jag tror ändå att projektet har gett dem inspiration och lust till att testa nya vägar och tekniker inom utställningsmediet. Det som Present konkret kommer att leda till är en handbok i metoden, och det tror jag är mycket viktigt för kommande arbete med deltagarkultur inom andra institutioner. Jag har under mitt arbete inte upptäckt någon handbok på svenska och jag tror att det är viktigt att fler handböcker görs och att institutionerna kan samverka och lära av varandra.
Jag vill även yttra några reflektioner kring hur institutionerna har gått till väga för att inkludera deltagandet. De har, som jag nämnde tidigare, gjort på ganska olika sätt.
Riksutställningar hade främst det deltagande perspektivet i produktionen medan Postmuseum har det deltagande perspektivet i besöksögonblicket. Båda institutionerna är nöjda med hur de har använt sina verktyg, men Tammilehto på Riksutställningar påpekar att det finns saker de kunde gjort bättre (intervju Tammilehto). Bland annat menar han att de kunde ha inkluderat de unga ännu mer. Det blev perioder då de inte fanns med i projektet i så stor utsträckning och då kände de sig kanske inte särskilt delaktiga. Bruzaeus påpekar inga sådana problem i projektet Hej!, men de hade kanske en enklare produktionsprocess med färre inblandade.
Eftersom jag har sett båda utställningarna har jag själv fått prova på att ta del av de intryck som var tänkta att förmedlas. Det som jag uppskattade med Hej! var just det direkta tilltalet.
Det behövdes inga långa instruktioner för att förstå vad utställningen handlade om eller för att jag skulle bli intresserad av den. Hej! väckte lust att skapa och uppleva, men också reflektioner kring kommunikation som ju var utställningens tema. Jag uppskattade även utställningen Present, den hade ett intressant tema och en snygg presentation, men det jag saknade där var sammanhanget. Det är först i efterhand som jag har förstått projektets omfattning. Jag upptäckte faktiskt utställningen lite av en slump när jag ändå befann mig i centrum. Kanske hade det blivit tydligare om Riksutställningar nått målet om alla workshopar runt omkring utställningen. Då hade kanske Present synts mer och blivit mer uppmärksammat.
Jag har under min undersökning sett vilken skaparlust och inspiration som deltagarkultur kan leda till och att den definitivt kan ge museer utvecklingsutrymme. Det jag främst inspireras av är hur deltagarkultur kan väcka nyfikenhet och lust istället för att ”mata in kunskap”. Jag tror att kunskapen fastnar lättare om det ligger nyfikenhet och lust bakom än bara argumentet att det är kunskap som man har nytta av. Dock ser jag en fara i att helt gå ifrån museet som
