Djurfigurer från äldre järnålder Stenberger, Mårten
Fornvännen 147-165
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1946_147 Ingår i: samla.raa.se
DJURFIGURER FRÄN ÄLDRE JÄRNÅLDER
A V
M Å R T E N S T E N B E R G E R
Vid undersökningar företagna sommaren 1945 på ett 800 m söder om Ardags i Ekeby socken på Gotland beläget gravfält, vilket förefaller att väsentligen förskriva sig från romersk järnålder, påträffades i ett av rösena (grav 146) 2 vackra och väl bibehållna djurhuvudformade ändbeslag av brons till dryckeshorn (fig. 3, 4) jämte till hornen hörande bär- kedjor och mynningsbeslag av samma material (fig. 1—2).1 Be- slagen lågo tämligen nära varandra men ytligt och perifert i det flacka roset, som ägde en diameter av vid pass 7 m, troligen sekun- därt anbragta genom en rotvälta eller annat på naturligt sätt skett ingripande i roset.
Detta inneslöt såväl två brandgravar som en illa medfaren, i ytan liggande skelettgrav, till vilken senare de båda hornen ur- sprungligen torde ha hört och vars förnämsta inventarium de ut- gjort, övrigt gravgods var tämligen oansenligt och bestod av ett antal obestämbara, flata järnbitar, en remsölja av brons utan fäste och med rektangulär, utåtstupande ram samt avbruten, profilerad torn, ävensom ett gördelbeslag av brons, tillhörande typen ÄEG fig. 239 men med rektangulär, ej rund ögla. De båda brandgravarna, av vilka den ena låg i rosets centrum och den andra under skelett- graven, sålunda därigenom angivande att den anlagts tidigare än denna, voro även föremålsfattiga. Centralgraven innehöll utom brända ben blott ett par bronsfragment och brandgraven under ske- lettgraven jämte brända ben en kniv, en remsölja och ett remänd- beslag av järn, det sistnämnda nedtill utlöpande i en rund platta, alltså närmast överensstämmande med typerna ÄEG fig. 233—234.
Dryckeshornens övriga bronsbesättning utgjordes, förutom av
1 Vid detta gravfält har uppmärksamheten tidigare fästs genom där på- träffade kistgravar med skelett från äldsta järnåldern. M å r t e n S t e n - b e r g e r , Gotland ooh den äldsta järnålderns gravskick, Fornvännen 1936, sid. 153 ff.
148 M Å R T E N S T E N B E R G E R
Fig. 1. Ardags, Ekeby sn, Gotland. Beslagen till dryckeshorn 1 monterade. C ,/3
rännformiga beslag till mynningskanten, av sammanhängande bär- kedjor, bildade av trinda, refflade tenar i runda ringar, till typen identiska med ÄEG fig. 149. Remsöljan och rembeslaget ange andra århundradet e. Kr. som det sannolika tidsskedet för skelettgravens tillkomst. Till samma århundrade hör jämväl den underliggande brandgraven.
Dryckeshornens ändbeslagsfigurer återgiva uppenbarligen ett ko- (fig. 3) och ett tjurhuvud (fig. 4). Det förstnämnda är fram- ställt såsom framåtblickande med något nedåtriktad nos, liksom vädrande, det sistnämnda återigen med en kraftig, tvärt avskuren nos är vinkelrätt nedåtriktat i förhållande till halsen.
Kohuvudet är förträffligt modellerat, naturalistiskt och utan tvi- vel den bästa, icke romerska djurskulptur, vi funnit i Sverige från romersk järnålder. Dess längd är 5,6 cm, den facetterade halsens eller holkens diameter vid mynningen 1,75 cm. över den låga hjäs- san stiga två elegant inåtsvängda, upptill tillspetsade horn, och vid deras bas utskjuta lätt framåt—nedåt djurets båda triangulärt formade, på översidan refflade öron. Nosen övergår i en tillplattad, rundad mule, munnen är tydligt återgiven genom två grunda, pa-
D J U R F 1 G U R E li F It A N A L D R E J A H N A L 1) E II i in
Fig. 2. Ardags, Ekeby sn, Gotland. Beslagen till dryckeshorn 2 monterade. C.
rallella linjer. Vartdera ögat anges genom två koncentriska kret- sar och framtill vid mulen finns en enkel krets, som måhända sna- rast är att betrakta såsom signum för näsborrar. Mellan hornen äro anbragta två rader kretsornament, den yttre bestående av enkla, den inre raden av dubbla kretsar. Omedelbart under huvudet löper runt halsen ett refflat band mellan två parallella linjer.
Tjurhuvudet är stramare, mera stiliserat, och skall tydligen i sin djärva hållning med »fällda» horn symbolisera styrka oeh mod.
Det har en längd av 5,4 cm och är alltså nästan identiskt lika långt som kohuvudet, medan holken vid mynningen är smalare eller 1,5 cm i genomskärning. Holken är rund, ej facetterad. Den i motsats till kohuvudet kullriga hjässan krönes av två grova, rätt uppåt- stigande, avskurna horn, vart och ett avslutat med en knopp; nosen är bred, i genomskärning oval samt såsom nämnts i det föregående tvärt avskuren framtill. Öron saknas och ha aldrig funnits, någon markering av munnen finns ej heller. Två cirklar med mittpunkt förekomma på ögonens plats. Är tjurhuvudet mer schematiserat i sin formgivning än det andra huvudet, har det i gengäld erhållit en rikare ornamental utsmyckning. Liksom del förra iir del prytt
150 M Å R T E N S T E N B E R G E R
med ett runt om löpande band omedelbart under hu- vudet, men dessutom före- kommer vid hornens bas en strierad, relativt grov vulst och en motsvarande uppträ- der även omedelbart under hornknopparna. Runt yttre delen av nosen ligger ett liknande band. Slutligen finns vid basen av halsens framsida två inpunsade tri- anglar av snedstreckade band, var och en krönt av en cirkel.
Dessa två hornbeslag pre- sentera en figurkonst, som står isolerad i vår romerska järnålders, på figurer fat- tiga formvärld. Enbart detta är nog för att uttrycka främlingskapet. Fria djurfi- gurer i metall äro över hu-' vud taget sällsynta företeel- ser från Nordens forntid, och när de någon gång upp- träda är det mest i egenskap av impulser från angränsande kulturkretsar, men de ha aldrig givit upphov åt någon rikare utveckling. Den nordiske metallhantver- karen utvecklade stor skicklighet i yttäckande konst men saknade egentligt intresse för skulptur. Ardagshuvudena uttrycka samma förhållande, men icke desto mindre äro de förknippade med en före- ställningsvärld och konstutövning, som under århundraden påver- kat den nordiska kulturkretsen. De och deras likar bilda slutet på en linje, vars början ligger i Hallstattkulturens rika och omväx- lande formvärld.
Från Gotland äro kända ytterligare ett par exemplar på den figurkonst Ardagshuvudena representera. Från Tänglings i
Fig. 3. Ardags, Ekeby sn, Gotland. •/»•
D J U R F I G U R E R E R A N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 151
Fig. 4. Ardags, Ekeby sn, Gotland. Vi-
Etelhems socken förskriver sig ett djurhuvudformat ändbeslag till dryckeshorn (fig. 5), vida enklare format än beslagen från Ardags, mer stiliserat och utan de detaljer, som ge Ardagshuvudena deras prägel, men med samma allmänna gestaltning som dessa.2 Huvudet har horn, nu avbrutna upptill, däremot ej öron. Den avbrutna hol- ken är facetterad. Om figuren skall föreställa ett ko- eller ett tjur- huvud låter sig ej avgöra. I allmänhet utgöra nog dessa små skulp- turer bilder av tjurhuvuden. Några andra fornsaker äro ej kända tillsammans med nyssnämnda huvud, men utan varje som helst tvivel härstammar det från en grav liksom övriga fynd tillhörande denna fornsaksgrupp. Ett annat, tidigare ej publicerat djurhuvud- format beslag till dryckeshorn från Gotland förvaras sedan år 1921 i Gotlands fornsal (fig. 6) med Stenkumla socken som enda pro- veniensuppgift.3 Stenkumlabeslaget överensstämmer nära med be- slaget från Etelhem; det enkelt formade, schematiserade huvudet
- ÄEG fig. 295. SHM inv. nr 6202.
3 Gotlands fornsal inv. nr C. 4670.
152 .11 .1 U T E N S T E N B E R G E l i
bär två s p e t s i g a h o r n och h a r en u t å t s m a l n a n d e nos. ö r o n sak- n a s . B e s l a g e t ä r a n m ä r k n i n g s v ä r t så till vida som h o r n e t s b ä r r e m v a r i t fästad i ett beslag, v i l k e t ä r a n g j o r t vid en r i n g med tillhö- r a n d e ögleformad nit invid hol- k e n s m y n n i n g .
F r å n det ö v r i g a S v e r i g e k ä n n e r j a g blott t v å d j u r h u v u d f o r m a d e ä n d b e s l a g a v b r o n s till d r y c k e s - horn, h ä n f ö r a n d e s i g till denna ka- t e g o r i . Båda f ö r s k r i v a s i g från öst- r a S v e r i g e . D e t ena av dem u p p - ges tillhöra ett gravfynd från Nor- r a K v i n n e b y i S t e n å s a socken på Öland4 och f ö r v a r a s i G ö t e b o r g s museum (fig. 7).5 S t e n å s a b e s l a g e t , som förmodligen s k a l l f ö r e s t ä l l a ett t j u r h u v u d , ä r s v a g t som k o n s t - produkt men av stort intresse u r formål s y n p u n k t . Det h a r t v å snett u p p å t s t i g a n d e , r a k a h o r n med det ena a v s l u t a t av en dubbel- k n o p p ( k n o p p e n på det a n d r a h o r n e t ä r a v b r u t e n ) . H u v u d e t ä r k l u m p i g t u t f ö r t samt s m a l n a r mot nosen, vilken ö v e r g å r i t r e u d d a r , t y d l i g e n m e n a d e att avbilda djuret s å s o m g a p a n d e med ut- s t r ä c k t t u n g a . Vid h o l k e n s m y n n i n g f i n n a s två p a r a l l e l l a , r u n t om g å e n d e f ö r d j u p a d e linjer. V a d som e m e l l e r t i d f ö r l ä n a r detta b e s l a g ett speciellt i n t r e s s e ä r o m s t ä n d i g h e t e n att det f ö r k n i p p a t s mod ä n n u en d j u r g e s t a l t , n ä m l i g e n en liten fågelbild, som s i t t e r u p p - f l u g e n p å d j u r e t s nos. Det ä r en liten s i m f å g e l l i k n a n d e f i g u r a v
Fig. 5. Tängllngs, Etelhem sn, Gotland. Vi-
4 O. M o n t e l i u s , Den förhistoriska fornforskningen i Sverige 1880—
1881, Svenska fornminnesfören. tidskr. 5, sid. 38, fig. 20. Beslaget säges ha funnits jämte andra föremål »bland aska och brända ben i on urna». Till fyndet skall bl. a. ha hört ott bronsbeslag med ansiktsmask (O. M o n t e - l i u s , a. a. sid. 37, fig. 19). Uppgiften om fyndets sammansättning verkar ej tillförlitlig. Att föremälet kommer från en brandgrav är dock otvivelaktigt, enär det är starkt eldpåverkat.
5 Göteborga mus. inv. nr 1678.
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E I A R N A L D E R 153
Fig, G. Stenkumla sn, Gotland. Vi-
samma typ som den fågelbild, vilken finns anbragt på det såsom dryckeshornsbeslag uppfattade, handtagsformade bronsföremålet från Ringome i Alva socken på Gotland, avbildat ÄEG fig. 280, och fågelfigurerna på tre beslag till träkärl från Sojvide i Sjonhems socken på Gotland, av vilka ett är återgivet som fig. 166 i ÄEG, och erinrande om de naturalistiska fåglar, vilka äro hemmahörande i Hallstattkretsen. På Stenåsabeslaget har fågelfiguren fått en till synes lika omotiverad och oorganisk placering som i flera fall fågelbilderna på den yngsta bronsålderns fornsaksformer.6
Det andra djurhuvudformade dryckeshornsbeslaget från östra Sverige utanför Gotland påträffades år 1943 vid undersökning av- ett röse vid Igelsta i Söderby-Karl socken i Uppland (fig. 8).7 Det hittades tillsammans med ett profilerat ändbeslag till ännu ett dryc- keshorn, rikt profilerade bärkedjor till hornen, ett kärl av brons m. m. liggande ett stycke ifrån en brandgrav i roset. Fyndet har
6 Jfr J o h s . B r ö n d s t e d , Danmarks Oldtid, Bronzealderen, Köben- havn 1939, sid. 223.
7 E r i k F l o d e r u s , Norrtäljetraktens förhistoria (Norrtäljetrakten under forntiden), Kgl. Vitterhels Akademiens handl., Lund 19-16, sid. 20, fig. 12. SHM inv.nr 23189: 51.
154 M Å R T E N S T E N R E R G E R
av Floderus daterats till om- . kring 200 c. Kr. Huvudet v m l _ _ _ _ ^ _ i n a r s*n närmaste parallell i
Ä J t i a _ kohuvudel frun Ardags, iir liksom detta försett med svängda horn samt en fram- till breddad, avrundad nos men med öppen, tungförscdd mun liksom det vida enklare Ölandsexemplaret, ögonen äro markerade som runda upphöjningar, öron saknas liksom ornamental utsmyck- ning.
Med detta äro de svenska fynden av djurhuvudfor- made ändbeslag av brons till dryckeshorn från romersk tid nämnda.8 De utgöra en utpräglat östsvensk grupp, härstamma från Uppland, Gotland och Öland. Västsverige saknar dem, likaså Norge. De bilda ett egendomligt, liksom tillbakaträngt inslag bland de profilerade ändbeslag av »maikonnuinisk» typ, som i riklig mängd uppträda i gravfynden från romersk järnålder.
Det djurhuvudformade dryckeshornsbeslaget förekommer i Dan- mark talrikare än annorstädes. Almgren omtalar 12 av honom kända exemplar i det danska nationalmuseet,9 funna i skilda delar av landet.10 Liksom de svenska fynden äro de danska av mycket
8 Ett djurlmvud av silver mod rudimentärt bevarade öron och horn samt uppenbarligen släkt med djurhuvudena av här behandlad art ingår i ett år 1906 gjort brandgravfynd i ett röse på Järnsysslagravfältet i Västergötland (SHM inv. nr 13314 A). Detta huvud har sannolikt tillhört ett kärl av silver, varav ett stort antal bitar ingå i fyndet. Graven inneslöt dessutom delar av ett kannelorat bronskärl samt ett större och 2 mindre lerkärl. Den kan tidsfästas till 200-talet e. Kr.
På Öland, vid Ormöga i Alböke socken, är funnet ott dryckeshornsbe- slag av brons, föreställande huvudet pa en galt. Det är utan säker kombina- tion med andra fornsaker och dess datering är oviss. SHM inv. nr 11433.
8 O. A 1 m g r c n, Dio ältere Eisenzoit Gotlands, sid. 43, not 3.
Fig, 7. Norra Kvinneby, Stenåsa sn, Öland. Vi-
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 155
Fig. 8. Igelsta, Söderby-Karl sn, Uppland, '/i varierande beskaffenhet,
från naturalistiskt formade figurer till mer schablon- mässigt och valhänt utförda.
Vedel har offentliggjort två djurhuvudformade beslag från Kannikegaard och Slamrebjerg på Bornholm, av vilka beslaget från Slam- rebjerg, en starkt stiliserad framställning, är utrustat med två kraftiga, knoppför- sedda horn, medan beslaget från Kannikegaard bl. a. ka-
rakteriseras genom att ha öglan till hornets bäranordning placerad vid holkens mynning i likhet med det ovan nämnda beslaget från Stenkumla på Gotland.11
Som representanter för denna karakteristiska, i detaljerna vis- serligen varierande men likväl enhetliga djurhuvudgrupp från det övriga Danmark må tjäna huvudet från Drammelstrup nära Grenaa på Jylland, som har svängda horn men saknar öron,12 och de här meddelade avbildningarna av två beslag,13 av vilka det ena (fig. 9) ingår i ett icke sakkunnigt upptaget gravfynd från Roddinge på Möon14 och det andra (fig. 10), vilket ej heller är framkommet vid systematisk undersökning, stammar från Skafternp i Fuirendal på Själland.15 Detta är funnet i en grav med skelett efter en 30-års man jämte beslag till ytterligare ett dryckeshorn, en romersk vin- skopa samt lerkärlsskärvor. Medan det förstnämnda av dessa två beslag utgör ett naturalistiskt återgivande av ett nötkreaturs- huvud och står mycket nära det ena av Ardagscxemplaren, äger del sistnämnda en primitiv, arkaistisk gestaltning och erinrar med
10 Jfr även S. M u l l e r, Oldtidens Kunst i Danmark, Jornaldcrens Kunst, Kjöbenhavn 1933, sid. 43.
11 E. V e d e l , Bornholms Oldtidsminder og Oldsager, fig. 199, 200. — D o n s . , Om de bornholmske Brandpletter, Aarbeger 1870, Pl. 9:7.
" E. V e d e l , Om de bornholmske Brandpletter, avb. s. 31.
" Jag tackar magister O. Klindt-.Iensen, som varit vänlig förmedla fotografier av dessa två huvuden.
14 Nationalmus., Köbenhavn inv. nr C. 5774.
15 Nationalmus., Köbenhavn inv. nr C. 7120.
156 M Å R T E N S T E N R E R G E R
Fig. 9. Roddingc, Möcn. Fig. 10. Skallerup, Själlaud.
sitt u t d r a g n a , smala h u v u d och sina l å n g s m a l a h o r n om en del d j u r s k u l p t u r e r f r å n H a l l s t a t t i d .1 0 B e s l a g e t fig. 9 h a r en m e r ovan- lig u t f o r m n i n g av b a s p a r t i e t , v i l k e t är f r a m s t ä l l t som en k o r t holk med u r s p r u n g l i g e n t r e f r å n d e n n a u t g å e n d e s m a l a t u n g o r för be- s l a g e t s f a s t h å l l a n d e vid h o r n ä n d a n .1 7
U t a n f ö r N o r d e n å t e r f i n n e s det till r o m e r s k tid h ö r a n d e d r y c k e s - h o r n s h u v u d e t i ett g r a v f y n d från Klein-Moitzow i P o m m e r n , vilket jämte en r o m e r s k vinskopa innehöll bl. a. bronsbesättningen till t v å d r y c k e s h o r n med ä n d b e s l a g i form av t j u r h u v u d e n .1 8 Det ena
'• På ett sällsamt sätt har bruket att förse dryckeshornet med mer eller mindre naturalistiskt betonade djurfigurer tagit sig uttryck på bärkedjor av brons till två dryckeshorn från en grav vid Keilstrup i Feldballc på Jylland, vilka utsmyckats med tre fristående djurbilder av skilda slag, däribland en fågel. Sophus Muller räknar med möjligheten av »en kunst- nerisk Overlcvering». S. M u l l e r , Nye Fund og Former, Aarbeger 1920, sid. 102 f., fig. 11. Jfr även samme förf. i Oldtidens Kunst etc. sid. 43.
17 På liknande sätt formade ändbeslag till dryckeshorn frän tidig ro- mersk tid se exempelvis G. E i c l t h o r n , Der Urnenfriedhof auf dor Schanzo bei Grossromstedt, Mannus-Bibl. 41, Leipzig 1927, sid. 157.
18 O. K u n k e 1, Grabfunde bei Klein-Moitzow, Mannus 5, Ergänzb., 1927, sid. 124. D e n s . , Bronzener Trinkhornendbeschlag in Form eines Stier- kopfes aus einem pommerschon Grab der römischen Kaiserzeit, Ipek 1931, sid. 69, Taf. 1.
O. A l m g r e n omtalar i ÄEG sid. 43, not 3, ett djurhuvudformat dryc- koshornsbeslag från Västungern, förvarat i museet i Sopron (Ödenburg),
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 157
av dessa beslag har förenats med provinsialmuseets i Stettin sam- lingar (fig. 11). Beslaget är försett med profilerad holk, men med avseende på huvudets utformning påminner det i ej ringa grad om tjurhuvudet från Ardags. Nospartiet har visserligen erhållit en mer naturtrogen form, men annars äger det samma kraftiga, utål- svängda horn som Ardagsljuren, här fyrkantiga i genomskärning, samt avskurna upptill och där utrustade med runda knoppar, vilka äro snedstreckade på sätt som utmär-
ker runda utsprång på keltiska smye- keföremål. Under knopparna sitta två runt om gående vulster, och ett stycke ned på halsen, motsvarande det strec- kade halsbandet på Ardagstjuren, fö- rekommer jämväl en snedstreckad vulst, vilken av Kunkel jämföres med torques. En ytterligare anmärknings- värdhet hos detta pommerska huvud är ögonens återgivande som vulstring- ar, vilket för i tankarna de ringfor- miga ögonen på en del till HallslaK- kulturen hänförbara, i Norden påträf- fade djurskulpturer, exempelvis Faar- dalsfigurerna från Jylland. Vallstena-
u J i i a nt .1 J *i T-, i •• Fic. 11. Klein-Moitzow, Pommern huvudet från Gotland m. fl. Dock ar |,:fl 0 Kunkel.
det inre av ögonen på Klein-Moilzow-
exemplaren fördjupat, troligen för inläggning av emalj, vilket ej är fallet med de ovannämnda äldre djurfigurerna och deras likar, men som återigen är något för den keltiska konsten utmärkande.
Det nordiska dryckeshornshuvudet kan ej ha uppstått spontant i Norden under äldre romersk tid, därtill står det allt för isolerat, utan måste till sin idé återgå på en äldre företeelse. 1 det före- gående har även vidrörts dess sannolika anknytning till äldre djurkonst.19 Det egendomliga är att djurhuvudet uppenbarar sig vilket påträffats i lämningarna efter den romerska staden Scarbantia.
Om detta fynd äger jag ej närmare kännedom.
19 För Sophus Miiller har även detta förhållande stått fullt klart och denne framhåller beträffande dryckeshornshuvudena att »Formen maa vsere udgaaet fra forroinersk Kunst». S. M ti 1 1 e r, Oldtidens Kunst, Jern- alderen sid. 43.
158 MÅRTEN STENBERGER
Fig. 12. llögenäs, Källa sn. (Iland.
först under en avancerad del av den romerska järnåldern oeh då alltid som dryckeshornsbeslag. Inom såväl den nordiska kretsen som inom kontinentala kulturkretsar återfinnes detta huvud all- mänt på varjehanda föremål från keltisk tid men aldrig i egenskap av dryckeshornsbeslag.20 Utan tvivel har det likväl existerat även i denna form inom det av keltisk kultur starkt influerade german- området under nämnda period, ehuru detta ej kunnat stadfästas av den anledningen att germanerna då uppenbarligen ej haft för sed att förena dryckeshornet med andra gravgåvor.2 1 Tjurhuvudet är
20 Från den rika keltiska furstegraven vid Klein-Aspergle vid Ludwigs burg i Wurttemberg härröra 2 ofta avbildade hornformiga ändbeslag av guld till dryckeshorn, vilka äro avslutade med djurhuvuden. Huvudonas form tyder dock snarast på inflytanden från etruskisk-romersk konst och de ha ingenting med den östliga konst att skaffa, som här är frågan om.
II. K t l h n , Die vorgeschichtliche Kunst Deutschlands, Berlin 1935, sid.
130, Abb. sid. 1384.
11 Almgren har påpekat att det under sen-la-Töne ej varit brukligt bland germanerna att nedlägga dryckeshorn i gravarna. Först i början av ro- mersk järnålder uppträder denna föremålsform och då allmänt. O. A l m - g r e n , Zur Bedeutung der Markomannenreichs in Böhmen, Mannus 5,
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E .1 A R N Å L 1) E It 1 5 9
ett k e l t i s k t lån, som en tid b e v a r a d e s i Norden på d r y c k e s h o r n e n s ä n d a r i sin e g e n s k a p av k r a f l a l s t r a n d c symbol, väl f ö r e n l i g med h o r n e t s ä n d a m å l s u p p g i f t och dess eget n a t u r l i g a u r s p r u n g . U r d e n n a s y n p u n k t l ä m n a r det ett ej o v i k t i g t b i d r a g till k ä n n e d o m e n om det k e l t i s k a i n f l y t a n d e t i N o r d e n s j ä r n å l d e r .
U n d e r N o r d e n s k e l t i s k a j ä r n å l d e r a n b r a g t e s t j u r h u v u d e t som f r i s k u l p t u r med v i s s f ö r k ä r l e k p å s p ä n n e n . H ä r må h ä n v i s a s till det lilla eleganta huvud, som sitter på den knoppförsedda la-Téne- fibulan från E k e h ö g e n i Halland,-- v i l k e n s n a r a s t bör h ä n f ö r a s till ö v e r g å n g e n mellan de n o r d i s k a p e r i o d e r n a 2 och 3 a v j ä r n å l d e r n , och den m ä r k l i g a dubbelhövdade fibulan f r å n Soften i ö s t r a J y l - land2 3 med v a r t d e r a h u v u d e t försett med t v å s v ä n g d a , g r o v a h o r n , v i l k a u p p t i l l ö v e r g å i k n o p p a r p r y d d a med L a - T é n e m ä r k e t . Med a v s e e n d e på tiden torde d e t t a s p ä n n e s t å E k e h ö g e n f i b u l a n mycket n ä r a .2 4
Det ä r i denna k u l t u r e l l a miljö, som flera d a n s k a fynd av fri- s k u l p t e r a d e t j u r h u v u d e n l å t a i n o r d n a s i g . H ä r må endast e r i n r a s om b r o n s k i t t e l n f r å n I l l e m o s e vid R y n k e b y på F y e n med dess
sid. 274 f. Dryckeshornsbesättningar med enkla ändbeslag av järn eller brons äro dock ej okända från germanska gravfynd på kontinenten från den senare delen av keltisk järnålder. Se C. P e s c b e c k, Die frUhwanda- lische Kultur in Mittelschlesien, Leipzig 1939, sid. 80 f. samt där anförd litt. Pescheck Abb. 77 och 135.
De tidigare omnämnda två beslagen till dryckeshorn från Keilstrup på Jylland torde, såsom MUller påvisat, tillhöra senkeltisk tid, varpå deras krysstreckade profilerade doppskor antyda. S. M U l l e r , Oldtidens Kunst, Jernalderen, sid. 43.
22 C.-A. M o b e r g , Zonengliedorungen dor vorehristlichen Eisenzeit in Nordeuropa, Lund 1941, sid. 100, Taf. XVI: 1.
23 II. P e t e r s e n , Vognfundone i Dejbjerg Prcestogaardsinose etc, Kjebenhavn 1888, sid. 41. — C.-A. M o b e r g, o. a.a., sid. 100, Abb. 16: 1.
u Den barocka bronsfibulan från .Tczerine vid floden Una i Jugoslavien med bärnstenspärla som mittparti på bågen, flankerad av två halvrunda vulster, och med ena ändan utlöpande i ett tjur-, den andra i ett vädurs- huvud uppvisar så fundamental överensstämmelse med fibulan från Seften att man svårligen kan förneka ett kulturellt samband mellan dessa två skapelser. Jezerinefibulan tillhör sen Hallstattid. W. R a d i m s k y, Die Nekropole von Jezerine in Pritoka bei Bihac, Wissensch. Mitthoil. aus Bosnien u. der Hercegovina, Wien 1895, sid. 97, fig. 190 a—c.
160 M Å R T E N S T E N B E R G E R
s t r a m t formade t j u r h u v u d e n på r a n d e n2 3 och a n d r a l i k n a n d e fynd av t j u r p r o t o m e r till k i t t l a r från de d a n s k a ö a r n a2" — det ena av de två h u v u d e n a från H i l l e r o d på Själland h a r h o r n ä n d a r n a for- made som k u l o r — ä v e n s o m b r o n s h u v u d e t från S t o r e Vildmose på J y l l a n d ,2 7 a n d r a l i k a r t a d e d j u r f i g u r c r från D a n m a r k att f ö r t i g a , som h ö r a hemma i s a m m a k o n s t - och k u l t u r k r e t s .2 8 D e s s a sist- n ä m n d a a r b e t e n ä r o införda; såsom e x p o n e n t e r för en i Norden u n d e r d e n n a tid och u n d e r k e l t i s k p å v e r k a n u t ö v a d t j u r k u l t få de e m e l l e r t i d i n g a l u n d a u p p f a t t a s .
Det ä r s å d a n a f ö r e t e e l s e r och a n d r a i stil h ä r m e d , d. v. s. djur- h u v u d e n , e n k a n n e r l i g e n t j u r h u v u d e n , i s t o r u t s t r ä c k n i n g a n b r a g t a p å s m å t i n g i den k e l t i s k a f o r m v ä r l d e n , som l e g a t till g r u n d för den u n d e r k e l t i s k och r o m e r s k j ä r n å l d e r u p p t r ä d a n d e d j u r s t i l e n i N o r d e n i form a v ä n d a v s l u t n i n g a r på b ä l t e h a k a r , s p ä n n e n och d r y c k e s h o r n .2 0
15 H. P e t e r s e n a. a. — J o h s . B r e n d s t e d , Danmarks Oldtid, Jern- alderen, fig. 79.
26 S. M U l l e r , Oldtidens Kunst, Jernalderen, sid. 43.
" J o h s . B r e n d s t e d , a. a. sid. 52, fig. 37.
M Av stor betydelse i detta sammanhang äro de djurhuvudformade bälte- hakar av järn och brons, vilka i flera exemplar äro funna på Gotland från senare delen av förromersk järnålder, ÄEG fig. 74—78. Även dessa i deras mer utvecklade form äro att tolka såsom tjurhuvuden. Särskilt viktig för denna framställning är bältehaken av brons ÄEG fig. 74 från Sojvide i Sjonhems socken (SHM inv. nr 4746), vilken Almgren räknar med att tillhöra rent av period 2 av Nordens järnålder. Likheten med det väsentligt yngre tjurhuvudet från Ardags är iögonenfallande. Nosen är tvärt avskuren och över främre delen av denna löper ett streckat band, ögonen äro återgivna på samma sätt genom punktcirklar och de låga, knoppformade hornen vila på en vulst. Att hornen här äro förkrympta och ej utdragna kan förknippa sig med ändamålsuppgiften: en bältehake med hornspröt är strängt taget otjänlig som bältehake.
Dessa djurhuvudformade bältehakar äro säkerligen gotländska arbeten.
Med dem har det keltiska hantverket satt ett tydligt spår i det gotländska materialet. Elt annat sannolikt sådant keltiskt inflytande, mer svårförklar- ligt, förhållandevis sent uppträdande och utan påvisbara förutsättningar i den inhemska gotländska keramiken från förromersk tid förefaller mig kunna återfinnas i de vidbukiga karakteristiska gotländska lerkärlen från äldre romersk järnålder, på ett eller annat sätt framställda genom drej- ning, och av tunt, svart gods samt runt om gående lister på skuldran.
n I kontinentala fynd från la-Ténetiden spela likartade djurprotomor och djurhuvuden som bekant en stor roll som avslutande ornament på
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 1 6 1
Att dryckeshornens djurformadc beslag blivit framställda i Nor- den behöver näppeligen betvivlas. De tillhöra under romersk järn- ålder, då kelterväldet för länge sedan rasat samman, nästan ute- slutande det nordiska området och anmäla sig i särskilt stor myc- kenhet från Danmark, där fördenskull de där funna exemplaren med all sannolikhet sett dagen. Detta utesluter naturligtvis ej att en motsvarande fabrikation samtidigt förekommit även annorstädes i Norden, exempelvis på Gotland, där också en kontinuitet synes föreligga mellan ändbeslag av Ardagstyp och bältehakar från keltisk tid.
Måste ursprunget till de nordiska djurfigurerna av här omtalat slag vara att finna i den keltiska kulturvärlden, vars figurala och skulpturala konst vuxit fram ur sammansmältning av sydliga och icke minst östliga konstyttringar, så har dock denna skulpturala djurornamentik ingalunda uppstått, raen väl självständigt utveck- lats inom det keltiska kulturområdet. Den rotar djupare i tiden och i andra kulturkretsar. Djurhuvudet av här behandlad art som änd- avslutning på diverse föremål är sannolikt väsentligen ett östligt lån, fjärmast från Hallstattkretsen, förnyat till idé och form genom impulser från den skytiska kulturen.30
I det nordiska dryckeshornslmvudet finnas reminiscenser från båda de östliga påverkningar i den europeiska konstutvecklingen, som gjorde sig gällande under Hallstattid respektive keltisk järn- ålder och som fingo en märklig och betydelsefull upprepning under yngre romersk järnålder, då östliga djurornament ånyo vunno in- steg i Europas konst genom gotisk förmedling. I några av våra dryckeshornsbeslag föreligga såsom ovan antytts vissa ålderdom- liga drag, vilka förefalla vara lån från den äldsta av de här nämnda mindre föremål. Här hänvisas blott till P. R e i n e c k e , Zur Kenntniss der La-Téne-Denkmäler der Zone nordwärts der Alpen, Mainzer Fest- schrift 1902, sid. 91, Taf. V: 5, 6 (hakar till bältekedjor), 10 (knivgrepp med hornkrönt djurhuviid).
I gruppen av nordiska djurskulpturer, tillhörande dryckeshornshuvu- denas formgrupp men från keltisk, troligen senkeltisk tid, inordnar sig den lilla bronstjuren från Hännichen vid Leipzig i Sachsen, vilken äger samma frontala hållning som dryckeshornshuvudena från Norden och har de svängda hornen krönta med knoppar. W. R å d i g , Die bronzene Tior- figur von Llitzschena-Hännichen, Ipek 1930, sid. 126, Taf. 9: 3.
»» II. Killin, o. n. n. sid. 130.
1 1 — F o r n v ä n n e n 1946
162 M A R T E N S T E N B E R G E R
ö s t l i g a s t i l s t r ö m n i n g a r n a . T y d l i g a s t f r a m t r ä d e r d e t t a i d j u r h u v u d e l f r å n S k a f t e r u p (fig. 10), som ä g e r en Hallstal ( p r ä g e l , v a r p å man ej k a n ta miste, och ä v e n h u v u d e t f r å n Klein-Moitzow med dess vulsl- f o r m i g t f r a m s t ä l l d a ögon ä g e r a r k a i s t i s k p r ä g e l .3 1 F å g e l b i l d e n p å nosen till d r y c k e s h o r n s l n i v u d e t från S t e n å s a ä r l i k a l e d e s ett m ä r k - ligt d r a g , som g e r p e r s p e k t i v b a k å t i tiden.3 2
Det ä r ett f ö r h å l l a n d e v i s s t o r t a n t a l djurbilder från H a l l s t a t t i d , som blivit f u n n a i N o r d e n och a n m ä l a p å v e r k n i n g a r eller u t g ö r a d i r e k t i m p o r t u n d e r denna tid f r å n m e l l a n e u r o p e i s k a liksom från
31 J. E. Forssander har framhållit, hurusom Hallstattidens djurkonst haft sina rötter i östliga kulturkretsar och han har närmast hänvisat till den delvis på västliga element uppbyggda Kobankulturen säsom inspire- rande för denna konstyttring. Att det ej varit enbart Kobankulturen, som stått bakom denna mellaneuropeiska utveckling, står klart, men att den spelat en betydelsefull roll härvidlag framgår av åtskilligt. Flera former äro gemensamma för Hallstatt och Koban, t. ex. djurfigurer såsom handtag på kärl, det fritt anbragta djurhuvudet såsom avslutningsdekoration, kom- binationen av ett par djur efter varandra. J. E. F o r s s a n d e r , Koban und Hallstatt, Medd. från Lunds univers. hist. mus. 1942. Det är anmärk-
ningsvärt att just Kobankulturen exellerar med ändbeslag av brons till dryckeshorn i form av varjehanda djurfigurcr. Även tjurhuvudet med svängda horn förekommer. A. M. T a 11 g r c n, Kaukasische anthropo- morphe Figuren und der vorderasiotische KulturKreis, Ipek 1930, Taf.
6:6, 10, 11.
32 Det kan diskuteras, varifrån dessa iagelbilder vunnit inträde i den nordiska konsten under äldre romersk tid. Under keltisk järnålder finns ej fågelbilden i rundskulptiir i Nordens konst om man bortser från något enstaka föremål såsom fågelbilden pä de tidigare omtalade bronsbesätt- ningarna till dryckeshornen frän Keilstrup på Jylland. I keltisk konst på kontinenten uppträder däremot fågolbildon ofta i varierande gestalt-
ning. Troligen är fågelfignren under äldre romersk tid att betrakta såsom ett återupplivande av traditionerna från Hallstattid, i vars konst den lilla ankliknande fågeln spelat mycket stor roll som dekorerande element.
De under 400-talet o. Kr. plötsligt uppträdande fågolnålarna i Norge och Finland ävensom i Sverige, vilka uppfattats såsom återgående på kristliga symboler inom östromerskt område (A. E u r o p a e s , Fornti- dens konst, Stockholm 1926, sid. 10) eller klassiska hårnålar (G. G j e s - s i n g , Norske og finske fuglenåler, Univ. oldsaksaml. årbok 1931—32, sid. 64 ff.), äro enligt förf. mening resultat av strömningar från syd- östligt håll vid denna tidpunkt med pånyttfödelse av de gamla, till Hall- statt ytterst, åtorgåendo traditionerna.
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 1 6 3
s y d r y s k a och k a u k a s i s k a k u l t u r k r e t s a r .3 3 D e s s a fynd fördela s i g t ä m l i g e n jämnt över det n o r d i s k a området, dock med ö v e r v i k t för de v ä s t r a d e l a r n a . P å Öland h a r f r a m t a g i t s en d j u r f i g u r av b r o n s i f r i s k u l p t u r , v i l k e n senast blivit b e h a n d l a d av N e r m a n . J a g t r o r med N e r m a n a t t m a n i d e n n a f i g u r h a r att se exempel på i n f l y t a n d e som från H a l l s t a t t k u l t u r e n n å t t ö s t e r s j ö o m r å d e t , d ä r f. ö. d j u r b i l d e r från m e r a v a n c e r a d tid i k e l t i s k s t i l ä r o för- h å l l a n d e v i s t a l r i k a , ä v e n om i f r å g a v a r a n d e d j u r f i g u r s n a r a s t blivit t i l l v e r k a d i N o r d e n eller i H a l l s t a t t k u l t u r e n s k o n t i n e n t a l a g r ä n s o m r å d e n . H ä r m e d å s y f t a s den b r o n s t j u r , som för ca 25 å r s e d a n p å t r ä f f a d e s i en å k e r u n d e r H ö g e n ä s i K ä l l a socken på n o r r a Öland. (fig. 12). D e n n a figur h a r t i d i g a r e behandlats av Hofrén, som d a t e r a r den till 400-talet e. K r . och r ä k n a r med möj- l i g h e t e n att den u t g j o r t en k r ö n a n d e p r y d n a d på en hjälm.3 4 Källa- t j u r e n ä r en m ä r k l i g s k a p e l s e3 5 med såsom H o f r é n f r a m h å l l e r , »en v i s s e l e g a n s i f o r m g i v n i n g e n » . Den ä r g j u t e n i t v å hälfter, v i l k a f o g a t s s a m m a n g e n o m t v å n i t a r . D e n i n t a r en stelt s t å e n d e ställ- n i n g , h u v u d e t ä r l å n g t u t d r a g e t och t v ä r t a v s k u r e t framtill, t v å långa, smala, s v ä n g d a h o r n r e s a sig ö v e r hjässan; liksom de flik- f o r m i g a ö r o n e n f a s t a d e i hål. B e n e n ä r o k l u m p i g t å t e r g i v n a , r a k a .
Att d e n n a tjurbild ej blivit t i l l v e r k a d i H a l l s t a t t k u l t u r e n s k ä r n - land ä r t ä m l i g e n s ä k e r t , men att den tillkommit u n d e r p å v e r k - n i n g a r d ä r i f r å n s y n e s v a r a i h ö g g r a d s a n n o l i k t . Det k r a f t i g a bröst- p a r t i e t och den b a k å t a v s m a l n a n d e bålen ä r o g e m e n s a m m a med a n d r a d j u r f i g u r e r t i l l h ö r a n d e d e n n a tid.3 0 K o n s t n ä r e n , som gjort bilden, h a r väl haft en modell att a r b e t a efter, men h a n s konst-
33 J. E. F o r s s a n d e r, o. a. a. — T. J. A r n e , Östliche Tier- und Tierkopfbilder in Schweden, Mannus, Bd. 24, Leipzig 1932. — A. B j ö r n , Et dyrehodo av bronse fra Gotland, Fornvännen 1933.
S4 M. H o f r é n , Bronstjuron från Källa, Studier tillägnade Gunnar Ek- holm 1934, Göteborg 1934. — B. N e r m a n , Tjurbildon från Källa sn, Öland, Fornvännen 1943.
35 Kalmar museum inv.nr 11967.
36 Källatjuvcn äger avlägsen likhet mod den till Hallstattid hänförda, naturalistiskt återgivna tjurbilden från Habruwka i Böhmen: det svängda bogpartiet, den tvärt avskurna nosen och de utåtriktade öronen. Även tjuren från Habruwka är gjord i två halvor. E. B e n i n g e r, Der Bronze- stier aus der Byciskala-Höhle und die Urrindplastiken von Hallstatt, Ipek 1932—33, Leipzig 1934, sid. 80 ff.
1 6 4 .1/ .1 K T E N S T l i N B E R G E H
n ä r l i g a f ö r m å g a h a r v a r i t b e g r ä n s a d . R e s u l t a t e t h a r b l i v i t en d j u r f r a m s t ä l l n i n g i s t a r k s t i l i s e r i n g men ändock med v i s s l ä t t h e t i formen t r o t s f r a m p a r t i e t s tyngd. F i g u r e n h a r , såsom N e r m a n r e d a n f r a m h å l l i t , med s t ö r s t a s a n n o l i k h e t v a r i t a n b r a g t som g r e p p p å ett k ä r l , d. v. s. en h a l v k l o t f o r m i g k i t t e l av det s l a g , som fynden från s j ä l v a H a l l s t a t t g i v i t exempel på. D e t t a s k u l l e då s n a r a s t h a v a r i t ett b r o n s k ä r l a v den b e k a n t a t y p e n från g r a v 671 i Hall- statt, v i l k e t i och för s i g v i s a r a n k n y t n i n g till ö s t l i g a k u l t u r k r e t - s a r , h ä r k o m m e r K o b a n k u l t u r e n n ä r m a s t i r i k t f ä l t e t .3 7 F ö r m o d l i g e n h a r ett k ä r l av s å d a n t y p med t i l l h ö r a n d e djurbild stått modell vid t i l l v e r k n i n g e n av K ä l l a t j u r e n .3 8
K ä l l a t j u r e n h a r i h ä r f ö r e l i g g a n d e s a m m a n h a n g ett endast p e r i - fert i n t r e s s e , men om t o l k n i n g e n och d a t e r i n g e n av den ä r r i k t i g bildar den t i l l s a m m a n s med d j u r h u v u d e t från A l v e n a i V a l l s t e n a socken och n å l e n f r å n R o v a l l s i V ä n g e socken på G o t l a n d ett u t - t r y c k s f u l l t v i t t n e s b ö r d om den s k u l p t u r a l a k o n s t e n s u n d e r Hall- s t a t t i d l å n g t ifrån s ä l l s y n t a u p p t r ä d a n d e p å de båda Ö s t e r s j ö ö a r n a . Genom n y a s t r ö m n i n g a r från sydost h a r denna d j u r k o n s t f o r t s a t t att l e v a g e n o m den f ö r r o m e r s k a j ä r n å l d e r n fram till den konst- k r e t s , som s k a p a d e de små n ö t k r e a t u r s b i l d e r n a u n d e r ä l d r e r o m e r s k j ä r n å l d e r såsom ä n d a v s l u t n i n g a r p å d r y c k e s h o r n . D j u r b i l d e n kom- mer i g e n s e n a r e i n o r d i s k konst, g e n o m gotisk f ö r m e d l i n g och j ä m v ä l där efter, och d e t t a s k e r g e n o m f ö r n y a d e s t r ö m n i n g a r från en k ä l l a , d ä r d e n n a d j u r k o n s t s t ä n d i g t v a r i t l e v a n d e , d. v. s. san- nolikt f r å n det p o n t i s k - s y d r y s k a området. Det ä r följaktligen ej
37 Ofta avbildat. Se exempelvis F o r s s a n d e r o. a. a. sid. 187, Abb.
8 överst eller N e r m a n a. a. sid. 307, fig. 6.
38 Ännu en tjurbild men av mer primitivt slag, tillverkad av kopparplå- tar samt försedd med öron och två stora, framåtriktade horn är funnen på Öland, vid Spjutterum i Runstens socken, enligt uppgift i en grav. Denna bild förvaras i Lunds universitets historiska museum (M. H o f r é n o. a. a.
sid. 67, fig. 1). Spjutterurasfiguren har tolkats som en häst med horn (K.-A. G u s t a w s s o n , Järnfynd frän Seberneby, Väntlinge socken, Öland, Fornvännen 1928, sid. 20; se även G. G j e s s i n g , Heston i ferhisto- risk kunst og kultus, Viking VII, sid. 29). Det förefaller dock mera rim- ligt att anta att bilden föreställer en tjur; i någon mån påminner den om Källatjuren. Spjutterumsfigurens ålder är diskutabel, raen det kan ej betraktas sora uteslutet att även den utgör ett barbariskt verk frän Hall- stattid.
D J U R F I G U R E R F R Å N Ä L D R E J Ä R N Å L D E R 1 6 5
n å g r a o k o n t r o l l e r b a r a u n d e r s t r ö m m a r i den i n h e m s k a f o l k k o n s t e n , som tid efter a n n a n a v s a t t dessa s p å r i v å r t m a t e r i a l , u t a n före- teelsen s a m m a n h ä n g e r med s t ö t v i s u p p r e p a d e i n j e k t i o n e r från ett c e n t r u m , som k o n s e r v e r a t och v i d a r e u t v e c k l a t dessa k o n s t y t t r i n g a r u n d e r mycket l å n g tid.
S U M M A R Y
M Å R T E N S T E N B E R G E R : A n i m a l figures from the Earlier I r o n Age.
The author takes as the starting-point for his presentation a find of two end-mounts in the shape of animal heads for drinking-horns (fig.
1—4), which were found in the summor of 1945 during a systematic in- vestigation of a barrow from the period around 200 A. D. at Ardags, in the parish of Ekeby in Gotland. The naturalistic mounts, which are shaped with outstanding skill, are interpreted by the author as the heads of a cow and a bull.
The mounts from Ardags are incomparably the best of their kind which have been found in Sweden. A further four bronze end-mounts in the form of animal heads from the Roman Iron Age have previously been uncarthed in Sweden, 2 of them in Gotland, 1 in Öland and 1 in Uppland (fig. 5—8). Nevertheless the largest number of animal head end-mounts from the period in question originate from Denmark (fig. 9, 10); several of them, like one of the Ardags mounts, are to be apprehendod as bulls' heads. A corresponding mount from Pomerania is also known (fig. 11), clearly also a bull"s head and as the bulls head from Ardags — it is provided with knobs at the ends of the horns, which are strongly curvod outwards.
The Nordic drinking-horn head cannot have appeared spontaneously during earlier Roman times; it is all too isolated in the scanty sculptures of the north for that, but its conception must go back to earlier pheno- mena. The author indicates Celtic art, where there was a predilection for placing similar animal heads, especially bulls' heads with knobs on their horns, on all kinds ot objects. The animal head of the kind dealt with here has its roots farther back in time, however, and in still more distant cultural circles. In its essence it is probably a loan from the East introduced into the Hallstatt culture from eastern parts, subsequently renewed in conception and shape by impulses from the Scythian culture.
With this interpretation the northern drinking-horn mounts, which in all probability were made in the North, constitute the last stage of an artistic development with very ancient traditions.
