This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit
creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/
Framtiden – hoppfull eller hopplös?
Beteendemönster och värderingar är ofta djupt rotade i ett samhälle.
Traditionen som fenomen är stark och kan vara svår att komma ifrån, även om man vill det.
Vi kan se det i såväl vårt eget land som i Nicaragua, för även om man brukar säga att
könsstrukturerna är tydligare där så är det likadant hos oss, men kanske på ett annat sätt. För att kunna förändra saker i ett samhälle krävs en vilja till förändring. Det sägs också att barnen är vår framtid. För att få en bild av hur framtidens Nicaragua kommer att se ut är det därför barnen och ungdomarna vi måste fråga. Fråga om man tycker att det finns saker som borde förändras, fråga om man tror att det går? Finns viljan och kunskapen finns också hoppet, men finns det inte, då blir det svårt. Under vår vistelse i Nicaragua har jag pratat med ungdomar om deras syn på jämställdhet.
Som alla andra dagar är det varmt och soligt i Ciudad Darío. Vi ska besöka en av stadens två skolor, Instituto Nacional, för att träffa och få chans att prata med några av de uppåt 1 000 elever som går på skolan. I ett av klassrummen har man förberett för diskussion, med uppställda bord och stolar. Snart fylls rummet av vit- och blåklädda elever som alla tar plats runt borden. I dag ska inga lärare vara med, det här är ett utbyte mellan elever.
Vid vårt bord är vi tre svenskar och kanske dubbelt så många nicaraguaner, varav en kille.
Trots viss språkförbistring pratar vi om allt möjligt, om hur det är i Sverige, vad som är bäst med Nicaragua och vad som är sämst. Efter en stund kommer vi in på frågor om killar och tjejer. Jag frågar om det är vanligt att man som tjej har killkompisar? Kan en kille umgås med tjejer? Tjejerna berättar att det inte alls är konstigt, att det är vanligt. Jag tänker på den
uppdelning jag ändå tycker mig ha sett på skolgården tidigare samma dag, med killklungor och tjejgäng, och frågar vidare. Beter man sig på samma sätt när man är med killar som med tjejer? Nej, det är klart, inte riktigt. Man kan inte prata om samma saker med killar som med tjejer. Varför det är så blir jag aldrig riktigt klar över, men jag får veta att man för tjejer har mer confianza, förtroende.
Inte blyga och tysta
Majoriteten av oss runt bordet är alltså tjejer, och om man föreställer sig att de skulle vara blyga och tysta så får man här sina fördomar krossade. Många pratar mycket och gärna om de problem som finns i landet, och de som inte vågar säga något direkt till oss svenskar nickar igenkännande när de andra pratar. Vi frågar om de känner igen den machismo vi hört talas om. Det råder det ingen tvekan om. Man berättar för mig att det finns stor ojämlikhet i landet, men att det håller på att förändras. Det är bra, tycker man. Vi fortsätter prata en stund och de frågar hur det är med jämställdheten i Sverige. Jag förklarar att också vi har problem att jobba med, men för mitt inre känner jag att jag blir glad över att vi ändå har kommit så pass långt.
Åtminstone en förebild
Vi är på besök i El Prado, en liten by på den nicaraguanska landsbygden. Vi ska träffa ett antal ungdomar som ingår i ett stipendieprojekt, ungdomar som får ekonomisk hjälp med de omkostnader som den fria skolgången trots allt innebär. Christina, som samordnar projektet, är med och leder diskussionen. Vi befinner oss i ett litet klassrum av lerväggar i ett hus som endast utgörs av rummet vi befinner oss i. Utanför har hela byn samlats för att se på de exotiska frukter vi känner oss som. Samtalet går till en början ganska trögt, de flesta är ganska blyga och Christina får tvinga fram frågor.
Till slut kommer frågan om el machismo upp. Christina berättar hur man ofta kan se kvinnor som får gå långa sträckor bredvid sina män som själva sitter upp till häst. Hon frågar
ungdomarna om det inte är sant som hon säger, och visst håller de med. Männen utanför vrider på sig, och börjar skämta och skratta. Det märks att frågan är känslig och att
stämningen ändras då den kommer på tal. Man förstår att det inte är lätt att prata om frågan och vi imponeras av hur stark Christina är. Samtidigt som man irriterar sig på männen känns det bra att de här ungdomarna har en förebild i åtminstone Christina. En förebild.
Efter att i grupp ha utbytt frågor och svar om våra respektive länder får jag chans att på egen hand prata med fem av tjejerna. Christina sjasar iväg några sista nyfikna innan vi sätter igång.
Råder det stor ojämlikhet i landet frågar jag dem. Svaret är entydigt, och inget man behöver tvivla på. Det är ett stort problem och en av tjejerna, Mariela, sätter fingret på problemet.
– Killar har större frihet.
Jag tänker för mig själv att det säkert stämmer och att det nog är en del i ojämlikheten. Att inte vara fri. Sedan slår det mig att det kanske är precis det som jämställdhet handlar om, att det är vad allt handlar om. Att vara fri. Mariela ger ett exempel och berättar hur tjejer till skillnad från killar inte kan byta pojkvän hur som helst, gör hon det är det något som är fel.
Gör en kille samma sak bryr sig ingen. Killar har frihet. Jag frågar hur relationerna mellan killar och tjejer ser ut, går det att umgås som kompisar med det andra könet? Absolut, det är inget konstigt med det säger man, även om det såklart är olika vad man kan prata om med sina kompisar.
Det som slår mig när jag träffar dessa unga tjejer är hur upplysta och insatta de är. Man känner till samhällets problem, man tror det kan ändras och man vill ändra det. Om det här är den inställning som finns så ser framtiden otroligt ljus och hoppfull ut. Då behöver man inte oroa sig och tvivla. Och det är väl det man måste leva för, hoppet. Samtidigt tänker jag på hur utvecklingen hittills har gått, hur otroligt långsamt det går. Med historien som referens har vi erfarenhet av hur samhällsförändringar masar sig framåt i takt med landhöjningen. Inte särskilt snabbt alltså.
Både hoppfull och hopplöshet
Troligen kommer bara några få av dessa ungdomar att få leva det jämställda liv man pratar om. För att dra den slutsatsen behöver man varken vara cynisk eller bitter, men det vore inte konstigt om de flesta kommer att leva ett ganska traditionellt könsstereotypt liv. Jag känner hur hoppfullheten, som borde vara upplyftande och göra mig glad, istället byts till en
hopplöshet som smyger sig på då jag tänker på hur flera av dessa flickor nog aldrig kommer få leva det liv de pratar om. Det blir paradoxalt när man tänker på det, för viljan och hoppet om en bättre värld är ju det som måste finnas, och det bästa som kan finnas. Först då man kan förändra världen. Trots detta känner jag vemod.
Under större delen av vår vistelse bor vi på ett litet vandrarhem i Ciudad Darío.
Vandrarhemmet drivs av en familj, och faktum är att det känns mer som att bo hos en familj än på hotell. En kväll får jag chansen att intervjua familjens döttrar, Linda och Lorén, om deras syn på jämställdhet, el machismo och framtiden. På det stora taget bekräftas den bild jag hittills fått. El machismo är stark i landet och det finns mycket som pojkar kan göra som inte
deras systrar har möjlighet till. Jag frågar om det ens är möjligt att machosamhället en dag kan försvinna. Precis som andra jag pratat med tror Lorén, storasystern, att det här är något som kommer att försvinna. Linda däremot håller inte med sin syster. El machismo kommer nog inte försvinna, inte på väldigt länge i alla fall.
”Kvinnan är till för mannen”
Vad innebär då ojämlikheten de talar om? Lorén förklarar det som att kvinnan är till för mannen. Om kvinnan vill göra något måste hon först ha tillstånd av mannen, som ofta är avundsjuk av sig. Då jag frågar vad man skulle kunna göra för att det skulle kunna förändras svarar Lorén att det handlar om att såväl man som kvinna måste vara bestämda med vad som gäller när man gifter sig, att man delar upp arbetet och att man inte tar på sig den traditionella rollen. Det faktum att många ungdomar i dag tycker att det är fel med machosamhället gör också att det kommer förändras.
Som ung påverkas man naturligtvis mycket av sina föräldrar, och ofta är det pappan i familjen som bestämmer. Linda tar sin egen familj som exempel. Att Linda och hennes syster ska plugga vidare har varit långt ifrån självklart. Deras pappa tycker inte att döttrarna bör göra det, det passar sig inte riktigt. Trots detta är båda döttrarna på det klara med att det är vad de vill göra. Och trots allt är det en stor förändring som har skett, säger Lorén. Det ser man till exempel på att det är så pass många kvinnor som jobbar. Jag blir nyfiken på hur systrarna ser på sin egen framtid och frågar hur de tror fördelningen av hushållsarbetet kommer att se ut, när de själva gifter sig. Jo, man kommer nog att dela på arbetet, men trots allt är båda ganska säkra på att det är de som kommer att sköta de flesta hushållssysslorna. Återigen slås jag av det paradoxala. Den ojämna fördelningen är något man vill ska förändras, man säger att det kanske kan förändras om man är bestämd med vad man vill.
Men då man funderar över hur det blir i framtiden så ser man ingen större förändring. Det känns som att de har fastnat i en fälla, ramlat ner i en grop som man inte kan klättra upp ur, hur gärna man än vill. Man är övertygad om att det går att komma upp ur gropen, men det tar tid. Viljan att komma upp finns, men det räcker kanske inte alltid hela vägen.
Medvetenhet om könsroller
Efter att ha träffat ungdomarna i skolan, tjejerna i byn och systrarna på vandrarhemmet märker jag att det finns en medvetenhet hos Nicaraguas ungdomar om frågor om könsroller och jämställdhet. Trots detta är kunskapen om dessa frågor relativt ny här i landet, och olika organisationer arbetar aktivt för att öka och sprida den kunskapen. Ett sådant exempel är La Bolentina, en tidning som skriver om just jämställdhetsfrågor. Vi träffar en av de ansvariga kvinnorna i huvudstaden Managua, och jag frågar henne om hon tror att jämställdhet är något de nicaraguanska ungdomarna ens bryr sig om. Det gör de, det vet hon. Inte minst visar det sig genom det stora antal organisationer som på senare tid vuxit fram. Enligt henne är det just medierna, tv och tidningar som är det bästa sättet att nå ut till ungdomar. Här är det möjligt att ta upp frågor som det av tradition är tabu att prata om. Att bryta dessa tabun är en viktig del i kampen för ett mer jämställt samhälle.
Medvetenheten börjar komma, likaså hoppet och tron på att en förändring är möjlig. Det som fattas är den slutgiltiga övertygelsen.
Text och foto: Emil Erixon
