Hur ben krymper vid kremering Iregren, Elisabeth Fornvännen 68, 97-100 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1973_097 Ingår i: samla.raa.se

Hur ben krymper vid kremering Iregren, Elisabeth

Fornvännen 68, 97-100

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1973_097

Ingår i: samla.raa.se

Hur ben krymper vid kremering

Av Elisabeth Iregren och Rolf Jonsson

Inom den animalosteologiska forskningen sjjclar de metriska undersökningarna en stor roll. Genom mälningar av enskilda ben i skelettet kan man beräkna ett djurs mankhöjd och således få en uppfattning om dess storlek. Resultatet kan sedan an- vändas då man diskuterar hur vår fauna förändrats från tid till tid. Mätningarna är också viktiga i andra sammanhang än de rent faunahistoriska. Djurens storlek sjiclar roll då man vill undersöka vilken betydelse olika husdjur har haft för den forntida människan, t. ex. vilka köttmäng- der djuren kunnat ge. Storleken är också av vikt vid uppskjutning av de olika hus- djursartemas j>äverkan av landskapet, bl. a.

genom olika betestryck. Genom metriska undersökningar kan alltsä djurosteologin lämna bidrag till den i dag aktuella eko- logiska forskningen.

Det är framför allt de obräncla djurbens- resterna från bojjlatser, som kan användas vid den här typen av undersökningar. Ofta får man, om materialen är tillräckligt stora, serier av ben, där mätvärdena ger en klar uj)j)fattning om storleken och stor- leksvariationerna hos djuren. Emellertid är en stor del av de benmaterial som bearbe- tas osteologiskt brända. Det gäller boplats- rester men också djurben som jnåträffas bland kremcrade skelettrester av männi- skor i brandgravar, i första hand från yngre järnålder.

Då skelettdelar bränns omvandlas deras innehåll av kalciumsaltcr till kalciumajxi- tit, ett ämne som är i det närmaste olösligt (Herrmann 1970: 61). Det organiska mate- rialet i benet förstörs däremot (Chaj)lin 1971: 12), varför en bakteriell nedbrytning av de organiska beståndsdelarna icke sker

7 — 735804 For.iväir.en 1973 : 2

då benen ligger i jorden. Av denna anled- ning bevaras brända ben mycket bra och kan ge värdefulla informationer, där obrända ben av motsvarande ålder kan vara starkt eroderade eller kanske t. o. m.

upplösta och försvunna.

En olägenhet medför dock bränningen, nämligen att benen krymper, ett faktum som osteologer sedan länge haft klart för sig. Visserligen skriver Edv. Clason redan år 1905 (Clason 1905: 31) efter ett försök att kremera ett ben av oxe, att benet »hvar- ken förkortats eller skrumjjiiat» men fors- karna har i allmänhet dock varit försiktiga vid bedömningar av djurs storlek med ut- gångspunkt från brända ben.

Frågan blir då hur stor krymjiningen är.

Tyvärr finns inga entydiga svar på denna fräga. Endast ett fätal försök att bestämma krynipningsgradcn finns redovisade i litte- raturen. De flesta av dessa undersökningar har utförts på ben av människa (Dokladal 1962, Miiller 1958/59, van Värk 1970) och resultaten varierar högst avsevärt. Krymp- ningsgrader på mellan 1 och 25% anges vid olika försök. Stora differenser förelig- ger också mellan de olika benen i krojjjien.

1 en försöksserie (Anderson 1957: 8-io, 12, 14) kremerades bl. a. svinben i en förbrän- ningsugn. Härvid befanns lårben krymjja i längd med 5,2% och i bredd med 7,6%.

Överarmsbenet krympte proximalt i bredd med 0,7% medan motsvarande del av sken- benet minskade i bredd med 12,7%.

De relaterade siffrorna visar med all önskvärd tydlighet hur stora variationerna i krymjming kan vara. Man kan misstänka att skillnaderna beror på olika förbrän- ningsförhållanden, där temjieraturen i bå- let, lorbränningstiden m. m. är faktorer

Fornvännen Arg. 68, 97-100, 1973

g8 Elisabeth Iregren och Rolf Jonsson

T a b e l l i. M ä t t p å vissa brända och obrända ben i bakre extremiteten hos hund (Canis familiaris)

Schäfer O F L K O - 3

a

Schäfer O F L K O - 2 6 4

sm o b r ä n t

d x o b r ä n t

sm o b r ä n t

d x b r ä n t

k r y m p n i n g m m

F E M U R ( l å r b e n )

Största l ä n g d , från c a p u t 192,4 Största distala b r e d d 35,6 T A L U S ( s p r å n g b e n )

Största l ä n g d 28.8 P r o x i m a l b r e d d 18,0 C A L C A N E U S ( h ä l b e n )

Största l ä n g d 50,5 B r e d d ö v e r t u b e r 16,2 M E T A T A R S U S 2 (mellanfotsben)

Största l ä n g d 70,8 S t ö r s t a p r o x i m a l a b r e d d 9,0

M i n s t a diafysbredd 7,0 Största distala b r e d d 9,2 M E T A T A R S U S 3

Största l ä n g d 77,8 Största p r o x i m a l a b r e d d 10,4

M i n s t a diafysbredd 7,7 Största distala b r e d d 9,0 M E T A T A R S U S 4

Största l ä n g d 80.5 Största p r o x i m a l a b r e d d 9,8

M i n s t a diafysbredd 6,9 Största d i s t a l a b r e d d 8,7 M E T A T A R S U S 5

Största l ä n g d 73,4 Största p r o x i m a l a b r e d d 11,0

M i n s t a diafysbredd 6,5 Största distala b r e d d 9,6

191,6 35.5

28,5 18,0

50,5 16,5

7o.5 9.5

7.°

9 . '

77.5

1 1 , 0

7,8 9,o

80,0

1 0 , 1

7,i 8,7

73.5

1 1 , 2

6,3 9.4

215.4 38,9

3!>o 18,3

58,9 18,7

8 3 . 5 9.o 6,5 9,7

92,0

" . 3 8,6 9,8

9 3 , 5 10,3 7,4 9,3

84.5

1 2 , 1

5,6 9,2

207,5 34,5

30,5 18,5

53.6 14,8

72,0 7.5 5.3 7.4

78,0 9.o 6,5 7,6

81,0 8.7 6,1 7,i

10,5 5.1 7,i

7,9 4,4

0,5 o

5,3 3,9

n , 5

>,5 1 .a 2,3

14,0 2,3 2,1 2,2

12,5 i , 6 i,3 2,2

1,6 o,5

2,1

3,7

" , 3

9,o 20,9

• 3 , 8 16,7 18,5 23,7

15,2 20,4 24,4 22,4

•3,4 '5,5

•7,6 23,7

• 3,2 8,9 22,8

H u n d a r n a s b e t e c k n i n g a r i Osteologiska forskningslaboratoriets k o m p a r a t i v a s a m l i n g .

som kan vara mycket olika från fall till fall. 1 Andersons ovan beskrivna försöks- serie var dock förhållandena vid kreme- lingen konstanta. Trots detta uppvisar be- nen stora olikheter i krympningsgrad Här mäste skillnaderna bero på benen som så- dana, deras tjocklek, storlek och konsis- tens påverkar uppenbarligen resultatet.

Dä vi nu har fått en möjlighet att låta bränna vissa kroppsdelar av en hund, vill vi genom att publicera resultaten från detta lämna vårt bidrag till ökade knnska- jjer om krymjjning. Kremeringcn utfördes vid Veterinärmedicinska anstalten i Stock- holm i en s. k. keramikugn. Förbränningen skedde vid ca 900°C under en tid av ett

dygn.

1

Benen blev härigenom totalför- brända. Kremeringen omfattade höger lår- ben och baktass av hunden, som var en stor schäfer.

I tabell 1 redovisas mätvärdena både frän de kremerade benen och från mot- svarande obrända ben i djurets vänstra sida. Vid beräkningarna av krympningen har vi jämfört måtten av de brända benen ined måtten av de obrända. Vi har alltså utgått från antagandet att motsvarande ben i de båda tassarna har samma mått.

Antagandet är inte helt riktigt. Av mät-

1

F ö r o v ä r d e r l i g h j ä l p m e d k r e m e r i n g e n vill vi lacka v a k t m ä s t a r e Sven-Åke L a r s s o n vid V e t e r i n ä r - m e d i c i n s k a a n s t a l t e n .

F o r n v ä n n e n 68

H u r ben krymper vid kremering 99 värdena frän en schäfer ur Osteologiska

forskningslaboratoriets samlingar (OFL KO-3 i tabellen) framgår, att vissa diffe- renser föreligger mellan måtten av samma ben från höger resp. vänster sida av kroji- j)en. Störst är skillnaden mellan de båda lårbenen (femur) hos denna hund, där det vänstra är 0,8 mm längre än det högra.

I allmänhet är dock skillnaderna mycket små och därför har vi i detta sammanhang ansett oss kunna bortse ifrån dem. Man kunde naturligtvis tänka sig att de ben som bränts dessförinnan hade uppmätts. Benen hade då emellertid först måst framprepa- reras ur tassen, vilket i sin tur medfört onaturliga kremeringslörhällanden.

Av tabellen framgår, att krympningen varierar högst avsevärt mellan olika ben.

Detta gäller t. ex. benens längd. Värdena för mellanfotsbenen ligger dock väl sam- lade mellan 13,4 och 15,2% ( M = i 4 , i ; n = 3). Hälbenet har krympt något mindre (g%) medan språngbenet minskat i längd med endast 1,6%. Det förefaller som om ben med utpräglad märghälighet krymper mer än ben med övervägande spongiöst in- nanmäte. Gejvall (1947: 43) har också kon- staterat, att spongiösa partier av ben krym- per obetydligt. Lårbenet borde med denna utgångspunkt uppvisa en krympningsgrad jämförbar med mellanfotsbenens, men har endast minskat i längd med 3,7 %. Här mäste dock understrykas, att det brända lår- benet är patologiskt förändrat (se bild) och mätvärdet således osäkert.

I allmänhet tycks benen krympa mer på bredden än på längden, ett resultat som väl överensstämmer med Andersons i ovan relaterade försöksserie. Sälunda har mel- lanfotsbenen minskat mellan 13,2 och 24,4% i bredd. Endast i ett fall är krymp- ningen markant mindre (8,9%) medan flera värden ligger omkring 20%.

Värdena för hälbenet visar god överens- stämmelse med värdena för mellanfotsbe- nen. Benet har krympt med 20,9%. För lärbenet noteras en krympning om 11,3%, ett i jämförelse med de andra benen myc- ket lågt värde. Dock har även detta ben krympt mer i bredd än i längd.

Fig. 1. Lärben av hund, t. v. bränt, t . h . obränt. — Femur of a eleig: left, burnt; right, unhurnt.

Språngbenet uppvisar överhuvudtaget en minimal krympning. Längden minskade vid bränningen som nämnts med enbart 1,6% och i bredd har inte nägon k r y m p ning alls kunnat noteras.

Sammanfattningsvis kan alltså konstate- ras

att krympningen är mycket olika för olika ben i kroppen,

att ben med utpräglade märghålor krym- jjer mer än ben med övervägande spongiöst innanmäte,

att benen i allmänhet krymper mer på bredden än j)ä längden.

Materialet i vår undersökning är mycket begränsat, varför slutsatserna endast kan ge vissa indikationer på olika förändringar hos benen vid kremering. De ben som krymper obetydligt, t. ex. språngbenet, före-

Fornviinnen 68

ioo Elisabeth Iregren och Rolf Jonsson faller dock vara särskilt lämpade att an- vändas vid en skattning av djurs storlek.

Även mellanfotsbenen, som uppvisar en re- lativt liten variationsbredd i krympningen, kan av denna anledning tänkas bli goda utgångspunkter för storleksberäkningar.

Eftersom de långa rörbenen oftast är starkt fragmen terade i brända material kan mel- lanfotsbenen bli värdefulla då man vill beräkna djurens mankhöjder. Teichert (1969) har nämligen utarbetat en metod

för skattning av mankhöjden hos svin på grundval av bl. a. mellanfotsbenens längd.

De här diskuterade frågeställningarna kan endast belysas på ett tillfredsställande sätt genom vidare exjierimentella under- sökningar på stora serier. Hittills har den information som kunnat utvinnas om dju- ren ur brända material ej varit speciellt omfattande. Vi anser därför att ytterligare forskning om krympningens storlek och mekanismer är väsentlig.

Litteratur

Almgren, O., 1905. »Kung Björns H ö g ' och andra fornlämningar vid Haga. KVHAA Monografier.

Stockholm.

Anilcrson, H.-J., 1957. Expcrimentelle Unter- suchungen iiber das Vcrhalten von Knochen beim Verbrenncn. Opublicerat Scmcstralarbcit, Kiels Universitet.

Chaplin, R. E., 1971. The Study of Animal Bones from Archaeological Sites. New York/London.

Clason, E., 1905. Tryckt i: Almgren, O., 1905. Stock- holm.

Dokladal, M., 1962. Obcr die Möglichkeiten der Identifikation von Knochen aus Leichenbrän- elen. Mitt. der Arbeilsgruppe Anthropologie der Biol. Ges. in der DDR, H. 6.

Gejvall, N.-G., 1947. Bestämning av ben trän forn- tida gravar. Fornvännen. Stockholm.

Herrmann, B., 1970. Anthropologisihc Bearbeitung der Lcichcnbrände von Bcrlin-Rudow. Ausgra- bungen in Berlin 1/70 Berlin.

Miiller, Ch., 1958/59. Korrelationsstatistische Un- lersuchungen ain Radius. Ein Beitrag zur Lci- chenbrandanalysc zu forensischen und prähis- torischen Forschungszweckcn. Wiss. Z. Hum- boldt-Univ. Berlin. Math. Natuneiss. Reihe 8, H. 2.

Teichert, M., 1969. Ostcometrischc Untersuchungen zur Bcrcchnung der Widcrristhölie bei vor- 11 ml fruhgeschichtlichen Schweincn. Kiihn-Archiv Bd 8

3

H .

3

.

van Värk, G. N., 1970. Some statistical procedures for lhe investigation of prehistoric human skele- tal material. Diss. Groningen.

The Shrinkage of Bones by Cremation

T h e authors burned a paw and a femur of an Alsatian dog in order to calculate the resultant shrinkage by comjiarison wilh the corresjionding bones on the ojjjxisite side (Table 1). T h e variation in the de- gree of shrinkage in different bones was found to be ejuite large. It ajjpears, how-

ever, that bones with a marked marrow or medullary cavity slnink more than do bones with a sjiongy interiör. In general, bones seem to shrink more in width than in length. T h e authors conclude by stress- ing the need for further experimental re- search based on large series.

Fornvännen 68