Föräldrars förmåga att möta barns behov vid en separation

MITTUNIVERSITETET Institutionen för socialt arbete

ÄMNE: Socialt arbete, C-kurs

HANDLEDARE: Angelika Kaffrell Lindahl

SAMMANFATTNING:

Forskning har visat på att det är flera faktorer som har betydelse för hur barn reagerar på föräldrarnas separation. Syftet med denna studie var att belysa hur föräldrarna själva under en senare period i livet reflekterar kring hur de kunde tillgodose barnets behov under- och tiden närmast efter separationen. För att uppnå syftet med dess underliggande frågeställningar användes en kvalitativ ansats där fem föräldrar intervjuades. I denna studie berättar föräldrarna om vilka behov de tror att barn har vid en separation och vilka effekter de tror att separationen har haft på deras barn och hur de bemötte dessa behov. Genom den forskning som presenteras i studien får man en uppfattning om vad barn har för behov vid en separation och hur föräldrarna kan tillgodose dessa. Vissa jämförelser har gjorts i analysen mellan föräldrarnas handlande och vad forskningen kommit fram till. I resultatet kan man utläsa att föräldrarna ansett sig kunna ha haft barnets behov i fokus under och tiden närmast efter separationen och att de inte hade velat göra något annorlunda om de ser tillbaka på separationen idag.

NYCKELORD: barns behov, separation, kris, föräldrars förmåga TITEL: Föräldrars förmåga att möta barns behov vid en separation FÖRFATTARE: Rebecca Fredriksson & Josefin Olsson

DATUM: Juni, 2010

FÖRORD

Vi vill tacka våra respondenter för att de har ställt upp och delat med sig av sina tankar och erfarenheter. Utan er hade denna studie inte varit möjlig.

Vi vill också tacka vår handledare Angelika Kaffrell Lindahl som bidragit med förslag, tankar och idéer.

1. INLEDNING...2

1.1 Bakgrund och tidigare forskning...3

1.1.1 Separationsbeskedet...3

1.1.2 Definition av begreppen vårdnad och vård...3

1.1.3 Föräldrarna...4

1.2 Problemformulering...4

1.3 Syfte och frågeställningar...5

2. MATERIAL OCH METOD...5

2.1 Val av metod...5

2.2 Urval...5

2.3 Genomförandet av intervjuerna...5

2.4 Analysmetod...6

2.5 Etiska överväganden...6

2.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet...7

2.7 Metoddiskussion...7

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER...8

3.1 Att berätta för barnet om separationen...8

3.2 Vårdnad och boende...9

3.3 Fyra teoretiska perspektiv om sambandet mellan föräldrars separation och barns psykiska välmående...10

3.3.1 Teorin om separationen som kris...10

3.3.2 Ekonomisk förlust...11

3.3.3 Perspektivet om familjestruktur...11

3.3.4 Föräldrakonflikt...11

3.4 Barns sorgeprocess...12

3.4.1 Den tidiga fasen (tidig sorg)...12

3.4.2 Den akuta fasen (intensiv sorg)...13

3.4.3 Fasen då sorgen sjunker undan (integrering av förlust och sorg)...13

4. RESULTAT/TOLKNING OCH ANALYS...14

4.1 Presentation av intervjupersonerna...14

4.2 Separationsbeskedet och barnets reaktion...14

4.3 Barnets boendesituation...14

4.4 Föräldrarnas upplevelse av separationen...14

4.5 Barns behov och föräldrars relation till den före detta partnern...14

5. DISKUSSION...14

KÄLLFÖRTECKNING:...14

BILAGA 1...14

1. INLEDNING

Cirka 20 000 äktenskap upplöses årligen i Sverige. Denna siffra har legat relativt stabilt sedan mitten av 1970 talet. År 2008 berördes cirka 47 000 barn av sina föräldrars skilsmässa eller separation (SCB, 2010). En skilsmässa eller separation upplevs ofta som en kris både för föräldrar och för barn. För många kan en skilsmässa eller separation upplevas som en förlust.

Denna förlust kan ta upp till två, tre år eller mer att sörja och bearbeta (Lundmark, 2007;

Öberg & Öberg, 1994).

Separationen i sig är enligt forskning inte det som barnen mår sämst av utan det är snarare de konflikter som råder mellan föräldrarna. I konflikten kan det vara svårt för föräldrar att se till barnets behov då de inte stämmer överens med föräldrarnas egna. Detta beror på att separationen har olika betydelse för den vuxna och barnet. För den vuxna handlar det om att gå vidare och att försöka bearbeta all den smärta och sorg som är förknippad med den före detta partnern medan barnet skall bibehålla kontakten med båda sina föräldrar utan att bli påverkad av den eventuella konflikten dem emellan. Vid samarbetssvårigheter är det viktigt att lägga sina egna känslor och önskningar åt sidan för att få reda på vad barnet verkligen känner och behöver (Wennberg & Wennberg, 2002).

Förutom konflikten mellan föräldrarna finns det andra perspektiv som påtalar varför barn mår dåligt vid en separation. Bland annat är det den förändrade ekonomiska situationen, den förändrade familjestrukturen och för vissa barn separationen i sig som gör att barnen mår dåligt. Under en skilsmässa eller separation kan det vara svårt för föräldrarna att räcka till för barnet och det är viktigt att föräldrarna får det stöd de behöver för att stärka deras förmåga för att vara tillgängliga för barnen (Arnö, 2008; Gähler, 1998).

1.1 Bakgrund och tidigare forskning

1.1.1 Separationsbeskedet

När föräldrar har bestämt sig för att separera kan det ibland vara svårt att tala om för barnet att de inte skall vara tillsammans längre. Att många föräldrar väljer att skjuta upp beskedet kan bland annat bero på känslan av att det då inte finns någon återvändo längre. Vem som talar om för barnet att föräldrarna ska separera kan påverka hur barnet upplever situationen. Barn ska inte behöva höra onödiga detaljer om varför mamma och pappa skall separera. Hur barnet reagerar på beskedet om separationen kan ha att göra med hur barnet har upplevt situationen i hemmet under den senaste tiden. För föräldrar kan separationen innebära känslor av skuld gentemot barnet och denne kan då använda sig av olika sätt för att reducera dessa känslor.

Detta kan få negativa effekter på barnet (Öberg & Öberg 2000).

1.1.2 Definition av begreppen vårdnad och vård

I föräldrabalken 6 kap 2a§ finner man lagligt stöd för att barnets bästa skall hamna i fokus vid frågor som rör vårdnad, boende och umgänge:

”Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömning av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid- risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och- barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.” Lag (2006:458)

En av de vanligaste konflikterna som uppstår under en separation handlar om barnets boende.

I Sverige skiljer man på vårdnad och vård. Vårdnaden avser de juridiska skyldigheterna och rättigheterna som föräldrarna har gentemot sina barn. Det kan gälla barnets utbildning eller försörjning. Om föräldrarna har gemensam vårdnad innebär detta att de har lika stort ansvar för sitt barn och rätt till att bestämma i beslut som rör denne. Vård har den som praktiskt tar hand om barnet och som det bor hos till större delen av tiden. De flesta föräldrar som separerar har gemensam vårdnad om barnen men oftast så bor barnen mer hos den ena föräldern, vanligtvis hos mamman. Att ha gemensam vårdnad är nästan alltid en fördel då barnet har kvar båda sina föräldrar. På så sätt minskar risken för att kontakten med den ena

föräldern försämras. Är barnet över 12 år ska man ta hänsyn till dennes önskningar. Det är viktigt att föräldrarna ser till barnets behov och inte sina egna önskningar för att barnet ska få det så bra som möjligt (Öberg & Öberg 2000).

1.1.3 Föräldrarna

Många föräldrar upplever separationen som en kris i flera avseenden (Öberg & Öberg 1994).

En del föräldrar får fler problem efter separationen. Enligt Gähler (1998) gäller detta framförallt män som kan uppleva ensamhet, problem på jobbet, missbruk eller sjukdom.

Separerade män begår i större utsträckning självmord i jämförelse med gifta eller sammanboende män. Dessa problem har en tendens till att minska när de träffar någon ny partner. Kvinnor kan också må dåligt efter en separation, men inte i samma utsträckning som män. Detta kan bero på att kvinnorna oftare tar initiativet till separationen. Den ekonomiska följden av en separation blir ofta att föräldrarna får sämre ekonomi. Det gäller främst kvinnorna som ofta har lägre lön och arbetar kortare tid. En av de svåraste effekterna av en separation är att förlora familj och vänner och blir för många en smärtsam del i sorgearbetet (Gähler 1998; Wennberg & Wennberg, 2002).

1.2 Problemformulering

Föräldrars separation drabbar många barn i Sverige och kan vara en påfrestande tid för barnet.

Föräldrarna kan ha svårt att ge barnet det fokus som det behöver och detta kan få negativa konsekvenser för barnets välmående. Under separationen kan föräldrarna ha svårt för att se barnets behov på samma sätt som de tidigare gjort på grund av att deras egna känslor i större utsträckning styr besluten kring barnen. Detta gör att barnets bästa inte alltid kommer i första hand. Det är därför intressant att några år efter separationen belysa hur föräldrar under en senare period i livet reflekterar kring hur de tillgodosåg barnets behov under- och tiden närmast efter separationen. Genom att förstå vilken förmåga föräldrar har att tillgodose sina barns behov under en separation kan vi som socialarbetare få en ökad kunskap om hur vi ska möta dessa familjer.

1.3 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna C-uppsats är att belysa hur föräldrar under en senare period i livet reflekterar kring hur de tillgodosåg barnets behov under- och tiden närmast efter separationen.

Vi vill söka svar på följande frågor:

Vad anser föräldrarna att barn har för behov vid föräldrars separation?

Vilka effekter tror föräldrarna att separationen har haft på deras barn?

Hur gjorde föräldrarna för att tillgodose sitt barns behov under och tiden närmast efter separationen?

2. MATERIAL OCH METOD 2.1 Val av metod

Vi har valt att använda oss en kvalitativ intervjumetod då denna lämpar sig bäst för att belysa hur föräldrar under en senare period i livet reflekterar över hur de tillgodosåg barnets behov under- och tiden närmast efter separationen. Målet för den kvalitativa intervjun är att ge nyanserade beskrivningar av olika kvalitativa aspekter av den intervjuades livsvärld.

Betydelsen ligger i orden inte i siffrorna (Kvale, 1997).

2.2 Urval

För att intervjua personer med rik erfarenhet inom det valda området gjorde vi ett strategiskt urval. Våra intervjukriterier var att personen skulle ha minst ett barn, de skulle ha varit separerad eller skild i fem år och levt i ett heterosexuellt förhållande med barnets andra förälder. Då vi inte ville ha någon relation till intervjupersonerna frågade vi vänner och bekanta om de kände någon som kunde stämma överens med våra intervjukriterier. Genom att inte ha kännedom om personens tidigare livssituation kunde vi ha ett mer öppet förhållningssätt där tidigare kunskap om personens liv inte påverkade vår intervju. Detta resulterade i att vi intervjuade tre kvinnor och två män som inte har någon relation till varandra. Samtliga respondenter var separerade och hade inte genomgått en skilsmässa.

2.3 Genomförandet av intervjuerna

När vi fått kännedom om vilka som kunde tänkas delta i vår intervju tog vi kontakt med dem via mail. Personerna informerades om studiens syfte, hur intervjun skulle genomföras och studiens konfidentialitet. Intervjupersonerna fick sedan komma med förslag på tid och plats

där de kunde prata ostört. Då studien handlar om att reflektera kring en tidigare livssituation skickades frågorna ut till intervjupersonerna någon dag innan intervjun för att denne skulle få chans till att förbereda sig. Intervjuerna var halvstrukturerade och indelade under åtta teman.

Under intervjuerna fanns möjlighet att ändra följden på frågorna eller formen på hur de ställdes vilket enligt Kvale (1997) kännetecknar en halvstrukturerad intervju. Vi turades om att ställa frågor till intervjupersonerna och hjälptes åt att ställa följdfrågor när det ansågs relevant. Intervjuerna spelades in för att kunna bli korrekt nedskrivna och för att minimera risken för att gå miste om viktig information. Genom att spela in intervjuerna kunde fokus läggas på vad som sades och på vilket sätt det sades exempelvis med ironi, skratt eller suckar.

Efter intervjuernas avslut gavs tillfälle för intervjupersonerna att stanna kvar för eventuella frågor eller tankar som uppstått i samband med intervjun.

2.4 Analysmetod

Det färdiga materialet transkriberades i regel ordagrant med undantag av de delar där det inte fanns någon uppenbar relevans för ämnet. Intervjupersonerna tillfrågades om de ville ta del av materialet efteråt. Intervjuguiden bestod av åtta teman som komprimerades ner till fyra. Dessa analyserades sedan utifrån valda teorier och tidigare forskning. I analysen av materialet har vi orienterat oss efter metoden meningskategorisering utifrån valda teman baserade på syftet.

2.5 Etiska överväganden

Vi har valt att följa Vetenskapsrådets humanistiska och samhällsvetenskapliga sektions forskningsetiska principer som är; informationskrav, samtyckeskrav, konfidentialitetskrav och nyttjandekrav. Intervjupersonerna informerade om att deltagandet byggde på frivillighet och att hon eller han när som helst under intervjun kunde välja att avbryta eller att inte svara på frågan. Vi frågade intervjupersonerna om de samtyckte till att intervjun spelades in och informerade samtidigt om att dessa endast kommer att användas av oss och raderas efter kursens avslut. Resultatet är avidentifierat från personers namn och personliga uppgifter.

Informanterna har blivit informerade om att de uppgifter som inhämtas vid intervjutillfället endast kommer att användas i uppsatsen och att informationen vi får ta del av behandlas med sekretess (Grönmo, 2006).

2.6 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Enligt Kvale (1997) handlar validitet om att man undersöker det man avsåg att undersöka.

Han påpekar bland annat tillförlitligheten hos intervjupersonernas rapporter och kvaliteten hos själva intervjuandet. Som intervjuare bör man ifrågasätta meningen i det som sägs och kontrollera informationen respondenten ger. I vissa fall krävdes följdfrågor för att få informanten att utveckla sin berättelse. Detta kan ha lett till att frågorna kan ha skiljt sig mellan informanterna. Intervjupersonernas detaljrikedom skiljde sig avsevärt mellan berättelserna där vissa valde att berätta mer öppet och andra mer kortfattat och övergripande.

Reliabilitet eller resultatets konsistens i en kvalitativ studie påverkas av hur intervjun har utförts, hur utskrifterna har hanterats och hur man har analyserat materialet. Ledande frågor kan påverka svaren om de inte är en medveten del av intervjun vilket kan leda till att resultaten inte blir tillförlitliga (Kvale, 1997). I de fall där informanten inte uppfattat frågan har exempel statuerats för att ge en förklaring till vad vi menar. Dessa exempel kan ha lett till att svaret blev snävare än vad frågan från början avsåg. Kvale (1997) menar att det är svårt att dra några generella slutsatser utifrån kvalitativa studier då antalet intervjupersoner ofta är för få.

2.7 Metoddiskussion

Vi valde att intervjua fem personer i denna studie. Längden på intervjuerna och informationen som respondenterna gav skiljde sig i vissa fall avsevärt. En del respondenter gav mer ingående information medan det med andra krävdes fler följdfrågor för att få svar på frågorna.

Detta kan bero på att respondenterna inte hade någon tidigare relation till oss vilket kan ha gjort det svårare för dem att öppna sig på ett djupare plan. Vi hade dock, för att minska risken för frågor som kunde upplevas oväntade, mailat intervjuguiden till samtliga deltagare innan.

Som nämnts tidigare i metodavsnittet var det vissa frågor som behövde förtydligas med förslag på hur de skulle besvaras. Detta kan ha lett till att intervjupersonen gett oss ett svar utifrån det givna förslaget och inte den direkta frågan. Detta kan ha påverkat tillförlitligheten i studien.

Vi kan i efterhand se att vi skulle ha formulerat vissa frågor annorlunda då vår tanke bakom frågan inte stämde överens med hur de uppfattade den. Detta gäller exempelvis på frågan om föräldrarna upplevde separationen som en kris. Här kan vi i efterhand tycka att vi borde ha ställt mer specifika frågor kring begreppet kris för att på så sätt ha kunnat göra en tydligare analys kring deras upplevelser. Då detta är en studie baserad på föräldrarnas reflektioner blir den subjektiv utifrån deras upplevelse. Vi tycker ändå att det är intressant att belysa hur föräldrarna tänker när det gäller deras egen förmåga och hur de tillgodosåg sina barns behov.

Det hade för denna studie varit intressant att intervjua barnen till dessa föräldrar för att jämföra deras upplevelser. På så sätt hade barnen blivit ett slags ”facit” till vår studie.

3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

För att kunna analysera intervjuerna utifrån valda teman har vi valt att strukturera teoriavsnittet med en inledande del följt av en teoridel. Den inledande delen beskriver på ett mer ingående sätt hur forskare ser på barns behov vid en separation och hur föräldrar på bästa sätt tillgodoser detta. Den senare delen består av teorier och perspektiv som beskriver vad i separationen barn påverkas mest negativt av och konsekvenserna av detta.

3.1 Att berätta för barnet om separationen

När beskedet skall framföras till barnet bör båda föräldrarna vara med för att skapa trygghet för barnet och visa att båda parterna fortfarande kommer att finnas kvar i barnets liv. Det gemensamma framförandet minskar också riskerna för att den ena föräldern ska ”spela ut”

den andra eller att de ska förtala varandra. Barnets behov ska ligga i fokus vilket kan vara svårt för föräldrar som många gånger har svårigheter med att bemästra sina egna känslor gentemot den före detta partnern. Det viktigaste är att föräldrarna tar ansvar och inte lägger det på barnet. Barnet bör få veta att separationen uteslutande har med föräldrarna att göra och inte barnet (Wennberg & Wennberg 2002; Öberg & Öberg 2000).

Vikten av att vara ärlig när man berättar är betydande då detta annars kan leda till att barnet känner mer smärta längre fram. En del föräldrar har svårt för att hålla sig till sanningen och har en tendens till att förvrida det som skall ske. De pratar om hur bra det kommer att bli, vilket fint rum barnet kommer att få eller att ”pappa skall åka bort ett tag sen får vi se” och så vidare. Det är viktigt att barnet får veta vad som sker efter separationen (Öberg & Öberg 1994, 2000).

Föräldrar som genomgår en separation har ofta svårt att stå ut med att de gör sitt barn illa.

Många av dessa föräldrar tror att om allt är perfekt så har det gått bra. Barn behöver förstå att livet innehåller smärta och föräldrarna bör undvika att försöka vara en perfekt förälder. En separation är lättare att förklara för ett barn om det har varit konflikter mellan föräldrarna än om det bara blivit tyst och dystert hemma. Konflikter mellan föräldrar uppfattar barn på ett annat sätt än när det bara blivit tyst och dystert. Det senare är lättare för barnet att vänja sig vid och det känns som normalt. Barn kan känna sig förvirrade om föräldrarna försöker dölja att de är ledsna och berörda genom att ge barnet andra förklaringar till ledsna ögon. Barn mår bättre av att man visar sin sorg och förklarar varför man är ledsen utan att skuldbelägga den andra föräldern (Wennberg & Wennberg, 2002; Öberg & Öberg, 2000).

3.2 Vårdnad och boende

När det ska beslutas om vart barnet skall bo är det viktigt att föräldrarna kan bortse från sina egna behov för att kunna göra en rättvis bedömning av vad som är bäst för deras barn. Barn under tonåren skall inte behöva välja vart de ska bo, den bördan blir för tung för dem. Det ansvaret skall ligga hos föräldrarna. Barnet kan i efterhand reagera på beslutet och komma med egna förslag på hur han eller hon vill ha det. Barn är noga med att det ska vara rättvist mellan föräldrarna och kan känna skuldkänslor om han eller hon skulle uttrycka önskningar om att få vara mer hos den ena föräldern. Både barn och föräldrar kan känna saknad efter en samlad familj på högtider som jul. Om relationen klarar av det kan det vara bra för både barn och vuxna att föräldrarna försöker göra det så trevligt som möjligt på speciella högtidsdagar.

Det bästa för barnet är att föräldrarna bor i närheten av varandra då barnet kan gå mellan hemmen (Wennberg & Wennberg, 2002; Öberg & Öberg 1994).

För att ett växelvis boende skall fungera krävs det att föräldrarna samarbetar och tillåter barnet att älska dem båda. Föräldrar bör använda ett neutralt språk med varandra. Det är till stor hjälp för barnet om föräldrarna har en respektfull kommunikation och det är viktigt för barnet att få tillåtelse att ha en relation med den andra föräldern. Är föräldrarna osams blir det som att flytta mellan två fiender och det mår inte barn bra av. Det är viktigt att barnet känner sig välkommet och har en egen vrå i båda föräldrarnas hem så att denne inte känner sig som en gäst. Gemensamma regler kan underlätta för både barn och föräldrar och göra övergången mindre svår. Genom att föräldrarna har gemensamma regler minskar risken för utspel (Wennberg & Wennberg 2002; Öberg & Öberg 2000).

Mindre barn mår bra av att ha sina föräldrar boendes nära varandra, detta för att barnet inte ska känna sig övergivet till följd av att de inte kan träffa sina föräldrar regelbundet och mer spontant. De föräldrar som har barnen hos sig varannan vecka eller varje helg kan känna att de behöver kompensera barnen för förlusten av den tidigare familjen. De planerar in aktiviteter för att kunna utnyttja tiden maximalt för att ha roligt med barnen medan de är där. Föräldrarna undviker att i så stor utsträckning som möjligt att gräla med barnen medan de är där och sköter hushållssysslorna när barnen lämnat dem. Att vara förälder innebär dock att kunna ställa krav och visa ilska och irritation likväl som att visa kärlek och omsorg. Det ingår i familjelivet och är en viktig lärdom för barnets fortsatta utveckling. Det kan vara svårt för föräldrarna att hantera det faktum att det barnet vill ha är inte alltid det barnet behöver. En del frånskilda föräldrar kan i sin förtvivlan ge barnet allt denne ger uttryck för att vilja ha. Saker kan dock aldrig ersätta de verkliga behoven. Barnet har rätt att hålla kontakten med mor och farföräldrar och annan släkt och på sätt behålla sina rötter. Om umgänget inte längre fungerar kan exempelvis farmor förlora sitt barnbarn och barnen förlora farmor och annan släkt. Det är viktigt att som förälder se barnets behov framför sina egna (Wennberg & Wennberg 2002;

Öberg & Öberg 2000).

3.3 Fyra teoretiska perspektiv om sambandet mellan föräldrars separation och barns psykiska välmående

Enligt Gähler (1998) kan man i litteraturen utläsa fyra olika teorier kring varför barns psykiska välmående kan påverkas negativt av föräldrars separation.

3.3.1 Teorin om separationen som kris

Teorin om separationen som kris menar att det är separationen i sig som påverkar barns välmående negativt. Även de barn som senare kan erkänna att separationen hade positiva resultat upplever till en början en stor känslomässig stress på grund av familjens upplösning.

De vanligaste tidiga reaktionerna hos barn är ilska, rädsla, depression och skuld. Barn kan reagera med chock eller akut ångestsyndrom till följd av föräldrarnas separation (Gähler, 1998).

Enligt Amato (2000) visar flera studier på att en separation skapar viss oro hos barn den närmaste tiden efter separationen. Pedro-Carroll (2001) menar att barn som tar på sig skulden för sina föräldrars separation eller har missuppfattningar kring varför deras föräldrar separerade har svårare för att anpassa sig de förändrade förhållandena.

3.3.2 Ekonomisk förlust

Perspektivet om ekonomisk förlust hävdar att det är de ekonomiska svårigheterna som ofta följer en separation, snarare än separationen i sig, som påverkar barnet negativt. Majoriteten av barnen bor med sina mödrar efter en separation. Även om ensamstående föräldrar i Sverige, i jämförelse med andra länder, har det relativt bra ekonomiskt är det svårare än om man hade levt i ett samboförhållande. Barn som bor i hushåll med sämre ekonomi har större tendens att uppvisa sorg, ångest och beroende av andra. Att ha en låg inkomst under en längre tid ökar risken för inåt- och utåtagerande beteende hos små barn (Gähler, 1998).

3.3.3 Perspektivet om familjestruktur

Perspektivet om familjestruktur fokuserar på två förändrade villkor. Den första förändringen handlar om att vårdnadshavaren kan behöva öka sin inkomst till följd av den ekonomiska förlusten som blev i samband med separationen. Han eller hon kan också behöva spendera mer tid på att sköta hushållssysslorna. Till följd av den ökade arbetsbördan, både på arbetet och i hemmet, kan ensamstående föräldrar investera mindre tid för barnen, ha färre regler, uppleva större konflikter och sakna insyn i barnens liv. Den andra förändringen handlar om den varierande graden av frånvaro av den ena föräldern. Den minskade kontakten med en av föräldrarna kan leda till att barnet saknar en viktig föräldraförebild som i sin tur försvårar barnets sociala förmåga (Amato, 2000; Gähler, 1998).

Pedro-Caroll (2001) menar att både flickor och pojkar gynnas av känslomässigt engagemang samt av fäder som ger konsekvent stöd, berömmer prestationer, disciplinerar dåligt uppförande samt stödjer barnen i skolan. Enligt en studie av Öberg och Öberg (2000) tyckte nästan hälften av papporna att de blivit bättre föräldrar efter separationen. De är mer närvarande och tar mer ansvar.

3.3.4 Föräldrakonflikt

Perspektivet om föräldrakonflikt hävdar att det är konflikten mellan föräldrarna snarare än själva separationen som medför negativa konsekvenser på barnets välmående. Barn som upplever att föräldrarna öppet visar fientlighet mot varandra kan känna rädsla, ilska och sorg.

Dessa barn kan ibland bli indragna i föräldrarnas konflikt och få agera ”slagpåse” eller bli tvingade att välja sida (Gähler 1998). Föräldrar som är i konflikt med varandra menar Amato (1993) också kan bli dåliga förebilder då barnen tar efter deras beteende. Det är viktigt som

förälder att inte prata nedsättande eller föraktfullt om den andra föräldern inför barnet utan att respektera barnets rätt att tycka om båda sina föräldrar (Öberg & Öberg, 2000).

3.4 Barns sorgeprocess

Hur barn reagerar vid en förlust är olika från individ till individ och påverkas av hur nära och betydelsefull relationen har varit. Relationen till vårdnadshavaren före separationen har visats sig ha inverkan på hur sorgereaktionen ser ut. Claudia J. Jarratt (1996) talar om tre faser som alla barn går igenom under sorg; en tidig fas, en akut fas och en fas då sorgen sjunker undan.

3.4.1 Den tidiga fasen (tidig sorg)

Den tidiga fasen kännetecknas genom ett antal försvarsmekanismer där förnekande är den mest förekommande. Förnekandet kan innehålla avskärmning, chock och förlamning, regression, protest, distraktion, avledande beteende och hyperaktivitet. Genom att förneka att något har hänt kan barnet undvika att känna sig allt för sårbart och spara på det sättet kraft att orka med kommande prövningar. Regression är vanligt i samband med sorg och kan ta sig uttryck genom att barnet återgår till ett tidigare utvecklingsstadium. Barnet kan då plötsligt börja suga på tummen, väta i sängen eller vilja bli behandlad som en bebis. Det är heller inte ovanligt att barn i skolåldern vill krypa upp i famnen på sina föräldrar eller att de gnäller och klagar över att de inte klarar av saker och ting. Raserianfall kan också förekomma.

Distraktion, avledande beteende och hyperaktivitet är tre försvarsmekanismer som människor i alla åldrar använder sig av för att hålla sig sysselsatta under jobbiga perioder. En del barn får svårt för att vara ensamma och vill ständigt att någon skall vara närvarande (Jarratt, 1996).

Vid förluster kan barns kroppar regera som att de var i plötslig fara. De kan få svårt att andas, sucka och flämta då de pratar om förlusten, få ökad hjärtverksamhet, muskelspänningar, torrhet i munnen, tarm och blåsbesvär samt ha svårt för att sova. Sömnproblemen kan bero på att barnet inte längre litar på att världen är god och tror på så sätt att hemska saker kommer att hända dem. Barn som varit med om sina föräldrars separation kan i vissa fall lida av separationsångest. Detta yttrar sig genom att barnet inte vill somna utan vårdnadshavaren i rummet eller i dennes säng. Separationsångesten kan även yttra sig då barnet skall flytta mellan föräldrar och måste ändra invanda rutiner (ibid.)

3.4.2 Den akuta fasen (intensiv sorg)

Den andra fasen kännetecknas av flera olika stadier; längtan och saknad, sökande, nedstämdhet, ilska, ängslan, skuldkänslor och skam, känslor av förvirring och förtvivlan och tillsist att försöka bygga upp tillvaron. Dessa känslor kan vara blandade eller komma efter varandra. Sökandet kan uttryckas genom rastlöshet, svårt att sitta stilla eller ökat intresse för den frånvarande personen och de platser personen har funnits på. Barn som sörjer, exempelvis en separation, kan känna en tvingande drift av att återförena familjen. Genom dessa försök till återförening försöker barnet undersöka och bekräfta om separationen är permanent. Så länge barnet känner hopp om återförening finns en drivkraft inom barnet att fortsätta söka (ibid.)

Det är viktigt att varje sorgestadium bearbetas och att inga känslor får undertryckas. Genom att barnet går igenom dessa stadier hjälper det barnet att återhämta sig från förlusten, acceptera händelsen och tillsist gå vidare. För vuxna kan detta ta upp till tre år och hos barn kan det ta ytterligare några år. Det är viktigt för barn att få uttrycka sina känslor och att vuxna tillåter barnet att ha ont och gråta ut. Barn som inte fått uttrycka sina äkta känslor kring sorgen är förmodligen de som får det svårast att gå vidare. När både föräldrar och barn drabbats av sorg kan det vara svårt för barnet att visa sina känslor i hemmet. Det är då viktigt att barnet har någon annan vuxen att dela sina känslor och få stöd av. Detta gäller även då föräldrarna uppmuntrar att känslor undertrycks eller uttrycker att vissa känslor är fel. Sorgeprocessen tar olika lång tid och skall inte försöka skyndas på eller slätas över utan bör ges den tiden det behöver (ibid.)

Nedstämdhet är en av de reaktioner som föräldrar anser sig mest kompetenta till att hantera.

Barn som är nedstämda kan ofta försöka muntras upp av sina föräldrar. Det är dock viktigt att barnet får ge utlopp för sina känslor och att det får ta den tiden det behöver. Barn kan ibland behöva få vara ifred. Detta är en del av läkeprocessen. Detta kan för föräldrarna ibland vara plågsamt då det påminner om deras egna känslor och kan på sätt framkalla en vilja av att skydda barnet (ibid.)

3.4.3 Fasen då sorgen sjunker undan (integrering av förlust och sorg)

Barn som kan gå vidare i sorgen har bemästrat upplevelsen av separationen eller förlusten och kan återigen blicka framåt. Detta kan utåt sett märkas genom att barnet får ett bättre fysiskt och psykiskt välbefinnande där det råder en mer balanserad tillvaro. Händelsen har inte längre

samma inverkan i barnets liv och påverkar inte längre dennes självkänsla i samma utsträckning som tidigare (ibid.)

4. RESULTAT/TOLKNING OCH ANALYS

I detta kapitel kommer vi att presentera resultatet av studiens fem intervjuer. Intervjuerna är indelade i fyra teman baserade på frågorna i intervjuguiden. Efter varje tema följer en analys.

Personerna som medverkar i intervjuerna har tilldelats fiktiva namn och deras ålder har uppskattats. Samtliga intervjupersoner har gemensam vårdnad med sin före detta partner.

4.1 Presentation av intervjupersonerna

Karin

Karin är en ensamstående medelålders kvinna som lever tillsammans med sin tonårsson Samuel. Karin och hennes före detta sambo separerade år 2000 och deras son var då åtta år.

Karin gav sin sambo ett ultimatum men blev ändå förvånad över svaret hon fick. Hon tyckte i grunden att de hade en bra relation men att det hade hänt saker som hade gjort att de hade kommit långt ifrån varandra.

Tomas

Tomas är en medelålders man som bor tillsammans med sina barn och sin nya partner. Tomas och hans före detta partner separerade år 2004 och då var barnen sex och nio år gamla. För Tomas kom separationen som en chock då han fick ett brev från sin numera före detta sambo om att hon ville separera då hon träffat en ny man.

Eva

Eva är en kvinna i undre medelåldern som lever ensam tillsammans med sin tolvåriga dotter Wilma. Eva och hennes före detta partner separerade år 2004 när dottern var sex år gammal.

Separationen var inte oväntad för Eva då det var hon som fattade beslutet.

Leif

Leif är en medelålders man som bor ensam tillsammans med sin son Jens som idag är tolv år gammal. Leif och hans före detta partner separerade år 2005 när sonen var sju år gammal.

Leif var den som tog initiativet till separationen.

Maria

Maria är en kvinna i undre medelåldern som är påväg att flytta tillsammans med sin nya partner och hans barn. Maria har en dotter som heter Alva och är tolv år gammal. Maria och hennes före detta partner separerade 2002 då dottern var fyra år gammal. Detta beslut var gemensamt.

4.2 Separationsbeskedet och barnets reaktion

Under detta tema skildras hur föräldrarna reflekterar kring sitt sätt att framföra och hantera separationsbeskedet till barnet men också hur denne reagerade på beskedet.

Karin

Karin och hennes före detta partner valde att berätta om separationen tillsammans. Det hade hon läst någonstans att man skulle göra. De förklarade att mamma och pappa tyckte fortfarande om varandra men hade svårt att bo ihop men att det inte hade något med Samuel att göra. Hon har aldrig upplevt att Samuel tog på sig skulden för deras separation inte heller att han har gett föräldrarna skulden. Karin berättar att Samuel blev jätteledsen vid beskedet och hon tror att han inte riktigt förstod varför de skulle separera. Karin och hennes före detta partner bråkade aldrig framför Samuel, vilket hon har reflekterat över i efterhand; ”I efterhand har jag tänkt på om det är bättre för barnen att se att det är dramatik och att de ser att mamma och pappa bråkar. För här såg han ju två väldigt snälla människor som egentligen var väldigt trevliga mot varandra. Han förstod inte alls.”

Karin trodde att hon och Samuels pappa hade separerat på ett ”bra sätt” men har i efterhand analyserat hur fel det blev med tänkte på att Samuel reagerade som han gjorde. Förutom att Samuel blev ledsen vid själva beskedet fick han svårt för att sova och led ibland av huvudvärk och magsmärtor. Han ville gärna sova hos Karin på nätterna och ibland fick Karin lägga sig hos honom, när han hade ont i magen, och läsa för honom. Samuel ställde ofta frågor om Karin tyckte om hans pappa och om varför de inte kunde bo ihop om de tyckte om varandra. Dessa frågor fortsatte Samuel att ställa fram till dess att han var tretton år. Karin berättar att hon någon gång svarade ärligt och sa att hon inte älskade Samuels pappa längre och då blev han jätteledsen. Då kände Karin skuldkänslor. Karin upplevde det som ”hårt” att vara så ärlig och säga att de inte tyckte om varandra längre. Karin beskriver Samuel som jättekänslig och att han hade ett behov av att prata och det lät hon honom göra. Dock fanns

behovet. Det som Karin upplevde som svårast att hantera kring Samuel var hans sorg ”det var ju nästan som att han hade förlorat någon”. I skolan blev Samuel mer rastlös och hade svårt för att sitta still och tyckte inte om när det var för jobbigt och stimmigt i skolan även om det var han som bidrog till det. Karin ansåg inte att Samuel behövde professionell hjälp då han inte var ett ”problembarn”. Hon tyckte inte att hans utspel i skolan tog överhanden.

Tomas

Tomas och hans före detta partner berättade tillsammans om att de skulle separera även om inte beslutet var gemensamt. De sa till barnen att kärleken hade tagit slut och de hade kommit överens om att inte svartmåla varandra. Tomas upplevde inte att barnen tog på sig skulden för deras separation. Han tror att det är viktigt att tala om det tillsammans för att inte förstöra relationerna mellan förälder och barn. ”Man får ju tänka lite längre än till sig själv också. Det är trots allt de som ska ha det bra och tycka om sin mamma också. Det är viktigt.”

Tomas upplevde att separationen var oväntad för barnen på grund av att de aldrig hade bråkat.

De blev jätteledsna och hade frågor kring varför, dessa uttrycktes mest av den äldre flickan.

Detta upplevde Tomas som en av de jobbigaste delarna av separationen, barnens sorg men också att behöva ljuga om varför de separerade. Tomas upplevde att barnen fick ett större behov av kärlek och närhet. Detta utryckte sig genom att de sökte närhet genom kramar och att få krypa upp i sängen på morgonen. Tomas gav tjejerna mycket utrymme för att prata och påtalade att separationen inte hade med dem att göra. Det fanns tillfällen då han inte orkade lyssna på barnens nya situation och säger då att han försökte byta ämne. Syskonen hade väldigt olika sätt att uttrycka sig på; ”Den lilla fick jag ofta exempelvis ta och sätta på en sorgsen film eller någonting så att hon fick gråta av sig. Hon stängde mycket av känslorna inom sig, så då var det lite grann att man fick tvinga ut det så att hon fick det lättare”

Tomas berättar också om att den yngre dottern fick svårt för att hantera olika situationer.

Humöret påverkades och hon har blivit väldigt nervös. Tomas upplevde inte att barnen har behövt professionell hjälp. På frågan om Tomas visade att han var ledsen framför barnen säger han att han var det men han sa att det berodde på något annat än separationen.

Eva

Eva var själv när hon berättade om separationen för Wilma. Hon kommer inte riktigt ihåg varför hon berättade själv men tror att det berodde på att det var hon som ville separera. Eva tror att den som barnet är mest trygg med ska berätta och i detta fall kände Eva att det var hon.

Wilma blev ledsen vid beskedet men pratade inte så mycket om det; ”… vi pratade inte så mycket då… för hon ville väl inte det. Och sen när vi flyttade så var det väl vissa kvällar som hon kände att hon saknade pappa…”.

Eva var noga med att tala om för Wilma att separationen inte berodde på henne och hon har inte upplevt att Wilma har tagit på sig skulden. Det som Eva tyckte var jobbigast att hantera med Wilma var hennes temperament som hon tror hade med missnöje att göra, hon skrek och var förbaskad. Detta uttrycktes bara hemma hos Eva. Eva tog då kontakt med en psykolog både för Wilmas skull och för sin egen skull för att veta hur hon skulle hantera problemet.

Leif

Leif satte sig ner och pratade med Jens om att han och hans mamma skulle separera. Han upplevde att beskedet var oväntat för Jens. Att Leif valde att själv berätta för Jens berodde på att Jens mamma ville att separationen ”bara skulle ske utan att tala om för barnen”. Leif tror att den som barnet tyr sig till ska berätta om separationen. Enligt Leif tog Jens beskedet ganska bra, han grät inte och var inte arg. Leif upplevde inte att Jens tog på sig skulden för deras separation eftersom Leif förklarade varför de gick isär. På frågan om vad som var svårast att hantera säger Leif att ”jag har inte haft några svårigheter att hantera Jens för jag och han kommer så bra överens”. Jens hade inte så mycket frågor kring separationen och detta tror Leif beror på att ”han var nog trygg i sig själv och vet vad han har och vad han inte mister”. Leif beskriver dock hur Jens blev mer kramsjuk efter separationen och att han på kvällarna alltid ville krypa upp intill honom. Leif säger att ”han ville ha närhet och det vill han ju fortfarande ha, så det spelar ju ingen roll så sätt”. I skolan blev han bråkig och stökig. Han blev också mer nervös och började väta i sängen. Då tog Leif i samråd med Jens mamma kontakt med en psykolog. Leif berättar att han ofta pratar med Jens om hur han mår och han tycker det är viktig att försöka ta reda på vad Jens tänker på.

Maria

Maria och hennes före detta partner talade tillsammans om för Alva att de skulle separera. Hon tyckte att det var viktigt att man visar barnet att båda föräldrarna är överens om beslutet. Maria och hennes före detta partner pratade med Alva varför de skulle separera; ”vi tyckte om att göra olika saker och då tyckte vi att det var bättre att vi bodde på olika håll eftersom vi inte ville göra samma saker (…) jag tror att tyngdpunkten här låg på att vi sa det som att vi inte skulle leva som familj…”

Maria tror att Alva var för liten för att förstå innebörden av separationen och på sätt vara ledsen för den. På grund av hennes låga ålder tror Maria inte att Alva kände någon skuld eller gav någon av föräldrarna skulden. Hon ställde heller inga frågor kring separationen. Maria berättar att hon var orolig över att Alva skulle må dåligt och hade en ständig kontakt med dagis; ”jag gick händelserna i förväg hela tiden, för jag ville absolut inte att hon skulle känna på något vis eller må dåligt”. Maria säger att hon inte upplevde att Alva behövde professionell hjälp men hade hon upplevt att hon hade behov av det så hade hon tagit den kontakten.

Analys

Samtliga föräldrar uppfattar att deras barn upplevde att separationen var oväntad. Från alla intervjuer med undantag från Leif får man informationen om att barnet aldrig sett föräldrarna vara i konflikt med varandra. Öberg & Öberg (2000) menar att barn som sett sina föräldrar gräla lättare kan förstå föräldrarnas förklaring till varför de går isär. Karin berättar om hur hon i efterhand reflekterat över ”om det är bättre för barnen att se att det är dramatik och att de ser att mamma och pappa bråkar”.

Alla föräldrar hade en tanke bakom sitt sätt att berätta för barnet om separationen och trodde att det hade betydelse för barnet vem som berättade och på vilket sätt det gjordes. Leif och Eva valde att berätta ensamma. Eva på grund av att det var hon som tog initiativet och Leif på grund av att hans före detta partner inte ville berätta alls. Båda anser att den som barnet känner sig mest trygg med ska vara den som förmedlar beskedet till barnet. Karin, Tomas och Maria valde att berätta tillsammans med sina före detta partners. Karin hade läst det någonstans att man skulle göra det. Tomas tyckte det var viktigt för att inte relationen mellan föräldrar och barn skulle förstöras, och Maria ansåg att det var viktigt att visa barnet att de var överens om beslutet. De senare föräldrarnas gemensamma besked får stöd av Öberg & Öberg (2000) och

Wennberg & Wennberg (2002) som menar att båda föräldrarna bör vara med vid beskedet då det skapar trygghet för barnet och visar att de fortfarande kommer att finnas kvar i barnets liv.

På frågan om hur föräldrarna talade om för barnet att de skulle separera svarade Karin att hon sagt att de fortfarande tyckte om varandra men att de hade svårt att bo ihop, men att det inte var barnets fel. Tomas förklarade att kärleken hade tagit slut och Maria sa att de tyckte om olika saker och att det då var bättre att de bodde på olika håll. I Leifs berättelse saknas information om vad han sa till barnet och Eva säger att hon inte minns. Öberg & Öberg (1994, 2000) påtalar vikten av att vara ärlig när man berättar för barnet om separationen och att detta annars kan leda till att barnet mår sämre senare. Karin tyckte att det var för hårt att säga att de inte tyckte om varandra längre. Karin beskriver hur sin son långt efter separationen ställde frågor till henne om varför de inte kunde bli tillsammans igen om de tyckte om varandra. Dessa frågor skulle kunna kopplas till det Pedro-Carroll (2001) redogör för. Att barn som missuppfattar varför deras föräldrar separerade kan ha svårare för att anpassa sig till de nya förhållandena.

Ingen av föräldrarna upplevde att barnen tog på sig skulden för deras separation eller gav dem skulden för separationen.

Samtliga föräldrar, med undantag för Maria, kunde uppleva att barnet reagerade negativt på föräldrarnas separation. Gähler (1998) menar att separationen i sig kan skapa stor känslomässig stress till följd av familjens upplösning. De symtom föräldrarna uppmärksammade hos sina barn var bland annat sömnsvårigheter, ont i magen, ont i huvudet, att väta i sängen, ilska, rastlöshet och ett ökat behov av närhet. Dessa känslor och uttryck är enligt Jarratt (1996) vanligt förekommande hos barn som upplever sorg. Hos en del av barnen uttrycktes det i skolan och hos andra i hemmet. En anledning till att barn inte visar sina känslor hemma kan enligt Jarratt bero på att föräldrarna också genomgår sorg och upplever en kris. En annan anledning är att barnets känslor undertrycks och att vissa känslor är fel att visa. Barnet får på så sätt inte utrymme för sin sorg hemma och uttrycker då den i andra miljöer.

Tomas, Karin och Leif pratar i sina berättelser om deras barns behov av att få prata och om vikten av att finnas där för att lyssna på dem. Tomas och Karin medger dock att det fanns stunder där de satte dina egna behov före barnens behov på grund av att de inte orkade lyssna.

Den svårighet Karin och Tomas upplever med att lyssna kan bero på att de själva upplever en kris. Eva och Leif tog kontakt med en psykolog för deras barns skull. Eva tog kontakt på grund

av hennes dotters ilska och Leif på grund av att hans son började väta i sängen. De andra föräldrarna tog inte hjälp av någon professionell då de inte ansåg att det behövdes. Maria berättade att hon gick händelserna i förväg för att hon inte ville att hennes dotter skulle må dåligt.

4.3 Barnets boendesituation

Under detta tema skildras hur föräldrarna reflekterade kring sitt sätt att hantera frågor rörande barnets boendesituation.

Karin

Karin kände att hon tog ”kommandot fullständigt” i separationen och ville att Samuel skulle

”gå hel ur” denna. Enligt Karin så blev det inte en så stor förändring för Samuel mer än att han fick ett hem till. Boendefrågan utgick ifrån hur deras arbetstider såg ut och Samuel bodde hos Karin på veckodagarna och hos pappa på helgerna; ”hela min kropp sa nej till att han skulle packa en ryggsäck varje helg och bo en vecka här och en vecka där”. Karin och hennes före detta partner fick lägenheter nära varandra och det var viktigt för Karin att Samuel kunde springa över om han blev ”pappasugen” och att hon då visade att hon inte blev ledsen när han gick. Vid bodelningen var Samuel hos sina morföräldrar. Karin beskriver sig själv med att vara väldigt noga med att Samuel skulle ha bra saker på båda ställena, vilket resulterade i att hennes före detta partner tyckte att hon klampade in i hans liv. Från början hade Samuel inget rum hos sin pappa vilket Karin uppfattade som jobbigt då hon ville att Samuel skulle ha någonstans att gå undan när han var där. Karin säger dock att Samuels pappa blev en bättre pappa efter separationen.

Tomas

När Tomas och hans före detta partner gick isär fick de boende cirka 200 meter ifrån varandra.

Utgångspunkten för barnens boende var att de skulle bo ”varannan vecka”. För barnen var det enligt Tomas självklart att de skulle vara ”varannan vecka” för att det skulle vara rättvist. Det som Tomas upplevde var jobbigt var under storhelgerna då barnens mamma inte ville träffa dem; ”det blev ju väldigt jobbigt då… så jag fick i princip tvinga dem… eller tvinga henne att ta emot dem. En stund i alla fall”.

Eva

Enligt Eva diskuterade hon och hennes före detta partner i stort sett aldrig vart Wilma skulle bo; ”det var självklart att vi skulle ha det så att Wilma skulle bo hos mig jämt då och sen hos honom varannan helg. (…) vi kände att hon skulle ha ett boende. Wilma har alltid varit så mammig, så det hade ju lite med det att göra”.

Eva anser att det har varit bra för Wilma att bo hos henne; ”för hennes del så skulle hon inte klara och bo varannan vecka så”. Wilmas pappa, säger Eva, tyckte att det var den bästa lösningen på boendefrågan. Eva och hennes före detta partner bodde kvar i samma stad.

Leif

Leif beskriver boendefrågan som bekymmersfri. Jens skulle vara varannan vecka hos honom och varannan hos sin mamma. Detta var Jens med och bestämde ”han har alltid fått vara med och bestämma själv. Även om han bara var sex- sju år så har jag sagt att han ska vara med för att det är han det gäller…” Leif hade råd att bo kvar i huset och det tyckte han var viktigt för Jens skull. Jens mamma flyttade till ett annat boende på samma ort som Leif.

Maria

Maria förklarar att det ”föll sig ganska naturligt” att Alva skulle bo mest hos en förälder. Detta berodde på att båda tyckte att Alva skulle ha ett fast boende. Maria kände att hon hade haft mer ansvar för Alva när det gällde det mesta, så att det blev hon som Alva bodde mest hos var en självklarhet; ”jag tror att det har varit precis lagom tid att vara så pass länge… varannan helg”. Maria säger att Alva aldrig har ifrågasatt tidsperspektivet ”varannan helg” och tror att Alva hade sagt till om hon hade velat ha det på ett annat sätt. Alvas pappa bor kvar i samma stad. I perioder har Alva varit ledsen över att gå till sin pappa berättar Maria. Hon har haft teorier kring varför Alva inte velat gå till honom. Detta har då lett till konflikter dem emellan.

Analys

Samtliga föräldrar säger att de var överens med sin före detta partner om vårdnad och boende när det gällde barnet. De har också alla valt att bo kvar i samma stad. Wennberg och Wennberg (2002) menar att det är viktigt att föräldrarna kan bortse från sina egna behov när det gäller barnets boende. I Tomas och Leifs fall lät de barnen vara med och bestämma hur boendefrågan skulle lösas. Leif tyckte att även om sonen var sju år gammal skulle han få vara

med och bestämma då det gällde honom. I Tomas fall var det för barnen självklart att det skulle bo varannan vecka. Både Tomas och Leif har växelvis boende med barnens mödrar. Öberg och Öberg (1994) menar att barn under tonåren inte ska behöva välja vart de vill bo utan det ansvaret ska ligga hos föräldrarna. Barn är ofta väldigt lojala mot sina föräldrar och känner lätt skuldkänslor om de uttrycker önskningar om att bo hos den ena föräldern mer. Föräldrarna ska kunna göra en rättvis bedömning av vad som är bäst för barnet. När Karin och hennes före detta partner kom överens om vårdnaden om deras son valde de att utgå ifrån hur deras vardag såg ut innan separationen. Karins före detta partner var ofta borta på vardagarna och det blev då naturligt att han hade sonen på helgerna. På så sätt kände Karin att de gjorde boendefrågan till den bästa för sonen och att hans behov tillgodosågs. Karin var även väldigt noga med att hennes son skulle ha en egen vrå hos pappan vilket stöds av Öberg och Öberg (2000).

För både Eva och Maria var det självklart att barnen skulle ha ett boende och bo hos dem och vara hos sin pappa varannan helg. Eva säger att hon och barnets pappa aldrig diskuterade boendefrågan. Hon säger att hennes dotter var väldigt mammig och att det till viss del hade med det och göra och att hon inte skulle klara av att bo varannan vecka hos sin pappa. Detta beslut fick stöd av Evas före detta partner. Maria kände att hon alltid hade haft mer ansvar för dottern och att det då föll sig naturligt att dottern skulle bo hos henne. Hon tror att varannan helg var precis lagom att vara hos sin pappa. Maria säger att dottern aldrig har ifrågasatt tidsperspektivet och tror att hon hade gjort det om hon velat ha det annorlunda. Återigen hänvisar vi till Öberg och Öberg (1994) som pratar om barns skuldkänslor i samband med boendefrågan. Både Maria och Eva har en tanke om vad som är bäst för deras barn det vill säga att barnet skall bo mer hos dem. Det finns dock forskning som stödjer att små barn har ett behov av att ha en tätare kontakt med båda föräldrarna på grund av att de annars kan känna sig övergivna av den ena föräldern (Öberg & Öberg, 2000). Amato (2000) menar att den minskade kontakten med en av föräldrarna kan leda till att barnet saknar en viktig föräldraförebild som i sin tur försvårar barnets sociala förmåga. I en studie gjord av Öberg och Öberg (2000) visade det sig att nästan hälften av alla pappor tyckte att de hade blivit bättre föräldrar efter separationen och att de var mer närvarande och tog större ansvar. Detta var något som Karin upplevde med sin före detta partner.

4.4 Föräldrarnas upplevelse av separationen

Under detta tema skildras hur föräldrarna reflekterade kring sin egen situation och mående under- och tiden närmast efter separationen.

Karin

Karin upplevde sin separation som en kris på många olika sätt och tyckte att det var jättejobbigt. Det som Karin upplevde som jobbigast var att hon mådde dåligt för Samuels skull och den stora sorgen över att hennes före detta partner inte älskade henne längre. Karin kände sig inte så mycket värd i sina egna ögon men tänkte hela tiden att hon var stark och att hon skulle klara av det; ”jag valde nog att skydda mig själv genom att inte känna efter för mycket”.

Karin säger att hon glömde bort sig själv i början och att hon försökte hålla ihop relationen för Samuels skull; ”jag överlever det här, bara vi inte skiljer oss för Samuels skull. Jag kan stå ut.”. På jobbet visste inte arbetskamraterna att Karin hade separerat förrän allting var klart.

Karin kommer ihåg att hon var stolt över att inte ha visat sina känslor och tror att det var en överlevnadsstrategi.

Karin pratar om att hon kände sorg två år efter separationen, när hon hade bott själv. När det var som allra jobbigast kunde hon inte sova på nätterna och hon berättade inte för någon på jobbet; ”jag tog på mig ett skal när jag gick in och tog på mig mina kläder”. För att inte känna sig ensam då Samuel inte var hos Karin, engagerade hon sig i nya projekt för att fylla tiden.

Hon började studera och blev projektledare; ”jag nappade på allting”. Under denna tid (två år efter separationen) träffade Karin en ny man. Relationen tog slut efter ett år på Karins initiativ och hon upplevde då att hon kunde leva själv, att hon var stark. För Karin började hela hennes

”värld gunga” då Samuels pappa började prata om hans rättigheter till vårdnad på ett hotfullt sätt. Karin sökte då hjälp hos en kurator som hon gick till fyra, fem gånger. Hos kuratorn fick hon gråta ut och pratade bland annat om den avundsjuka som hon kände gentemot sina vänners förhållanden. Efter dessa samtal kände Karin att hon inte hade det behovet mer; ”jag kommer ihåg när jag kände att jag var fri Samuels pappa, just känslomässigt”. Att jag kunde gå vidare och då kände jag mig så stark för att jag inte hade något behov av att träffa någon annan heller.”

Detta var cirka fyra år efter separationen. Karin upplever att hon till nittio procent har försökt att ha Samuel i fokus. Hon berättar att det har varit perioder där hon glömt bort sig själv i sin

kris och att hon då inte alltid orkat vara pedagogisk i samtalen med Samuel; ”då kan jag ha satt mig själv i främre rummet bara för att jag orkade inte” Det kan hon känna dåligt samvete över.

Tomas

Tomas hade precis gått i konkurs när han fick beskedet om att barnens mamma ville separera.

På frågan om han upplevde separationen som en kris säger han ”absolut”! Tomas hade inte råd att bo kvar i huset som han älskade. På grund av att han inte hade något jobb, hade han svårt att få tag på en lägenhet; ”är du arbetslös är du ingenting värd. Ungefär så kände jag mig (…) som att jag kommer att hamna på den där bänken, liggandes där utan att ha någonstans att ta vägen och då tar de barnen…”

En månad efter konkursen fick Tomas ett nytt jobb och även en lägenhet och då började det bli positivt säger han. Tomas beskriver att det fortfarande kom dagar då han satt i bilen och tänkte

”styra över” men att barnen alltid höll honom kvar. Tomas berättar om den påtagliga tystnaden som blev när barnen inte var hemma; ”jag gick och städade tre gånger om dagen och plockade. Det blev så tyst, sen kom jag ju på det efter en vecka, att om jag gick in i barnens rum och satte på stereon då kom det ju ljud därifrån. Och då!”

När Tomas lyssnade på barnens musik blev han lugn. Ett halvår efter separationen köpte Tomas en sommarstuga och det är den som Tomas ser som ”räddningen i allting”. Vad det gäller skuldkänslor gentemot barnen säger Tomas att han har funderat på om han kunde ha gjort någonting annorlunda men tror inte att han skulle ha kunnat göra det.

Eva

Eva säger att hon inte hade någon kris, hon såg separationen som en lättnad fast ändå en tråkig händelse. Eva hade planerat i flera år innan separationen om hur hon skulle göra och vart hon skulle bo. Hon upplevde inte separationen som en förlust och mådde inte dåligt. Det som var jobbigast att hantera i separationen, och som hon i så fall beskriver som en kris, var Wilma;

”som vuxen gör man som man själv vill och barnen får bara hänga på. Det var väl den känslan man hade som jag tyckte var jobbig.” Eva kände att hon hade försökt att rädda relationen i flera år men insåg tillslut att det inte gick längre. Eftersom Eva inte själv mådde dåligt kunde hon koncentrera sig på att ta hand om Wilma. På frågan om hon kunde känna

skuldkänslor gentemot Wilma på grund av separationen svarar hon; ”jo men det gör man ju alltid, det gör man”. Hon beskriver att det dåliga samvetet kunde göra att hon blev ”mer överdriven” och att hon fanns där ”för mycket.”

Leif

Leif säger att han inte hade någon kris i samband med separationen men säger sen att; ”ok, det var väl lite jobbigt den första månaden när det var lite tomt i huset och så, annars har det inte varit något”. Detta hanterade han genom att spela mycket golf. Leif säger att oavsett hur han mår så kommer Jens i första hand, men att det är jättesvårt att se barnets behov i sin egen kris;

”det är nog det jobbigaste du kan tänka dig”. Leif har inte känt någon skuld gentemot Jens på grund av separationen.

Maria

Maria beskriver att krisen kom ungefär ett och ett halvt år innan själva separationen då hon kände att relationen inte skulle hålla. Maria och hennes före detta partner bestämde sig för att flytta isär men att de ångrade sig och ville göra ett nytt försök. När den slutliga separationen beslutades var båda överens och Maria kände ingen kris när relationen tog slut. Däremot kände hon en kris i hur hon skulle hantera alla praktiska saker. För att hantera den krisen berättar Maria att det var viktigt för henne att hon skulle klara av skolan och få ett yrke. Det var det som gjorde att hon orkade då. Under studietiden jobbade hon även varannan helg och det var långa dagar, sena kvällar och tidiga morgnar; ”jag tror att jag på ett sätt blev lite utarbetad där, eller vad man ska säga…”.

De helgerna som Maria arbetade var Alva hos sina morföräldrar och hon beskriver att Alva tyckte att det var jättebra. För att få tid för Alva på eftermiddagarna efter dagis valde hon att plugga på kvällar och nätter. Efter studietiden kände Maria att hennes situation var tvungen att förändras, hon kände att hon inte hade någon energi kvar; ”lika länge som jag pluggade och höll ångan uppe där så har det tagit nästan lika lång tid att komma tillbaka igen… för det har liksom inte riktigt vänt än… tror inte jag”.

Maria kunde känna skuld gentemot Alva på grund av separationen då hon var uppväxt med att;

”ett barn mår bäst av att ha sin mamma och pappa nära”. Maria försökte alltid se till att Alva skulle ha det så normalt som möjligt med semestrar och aktiviteter. Hon upplevde sig själv som

både mamma och pappa och känner så fortfarande idag. Hon sökte aldrig någon professionell hjälp utan säger att hon kom in i en slags ”överlevnadsfas” där det skulle gå till vilket pris som helst.

Analys

Som Öberg och Öberg (1994) beskriver det så upplevs ofta separationen som en kris. Hos intervjupersonerna var det tre av fem som kunde beskriva sin separation som en kris, antingen före, under eller efter separationen. I Tomas fall var krisen påtaglig. Han gick i konkurs med sitt företag samtidigt som han fick det oväntade beskedet om att hans partner ville separera.

Han berättar om att han flera gånger funderat på att styra över bilen på andra sidan vägen vilket kan tolkas som att Tomas drabbats av en allvarlig och omfattande livskris. Denna kan ha förvärrats ytterligare i samband med att han var tvungen att sälja huset. Tomas hade svårt för att hitta en lägenhet då han saknade arbete och en fast inkomst. På grund av hans dåliga ekonomi och avsaknad av bostad oroades han över att barnen skulle tas ifrån honom. Detta kan kopplas till perspektivet som Gähler (1998) beskriver om den ekonomiska förlusten vilken kan följa en separation och skulle kunna leda till att barnen mår dåligt.

Karin upplevde sin separation som en kris på många sätt. Karin fick svårt för att sova men visade inte detta för omgivningen. Hon tog då kontakt med en kurator. Hos kuratorn kände hon att hon kunde gråta ut och prata om allt det jobbiga. Först efter fyra år kände Karin att hon var känslomässigt fri från sin sons pappa och kände att hon kunde gå vidare. För Tomas kom vändningen då han köpte sommarstugan och han beskriver det som räddningen i allting.

Eva och Leif säger att de inte hade någon kris i samband med separationen. Eva hade långt innan separationen vant sig vid tanken och såg det som en lättnad när beslutet var taget. Leif tyckte att den första månaden var lite jobbig då det blev tyst i huset men han hanterade detta genom att spela mycket golf.

Maria beskriver att hennes kris kom cirka ett och ett halvt år innan separationen men beskriver inte närmre hur den påverkade henne. Hon berättar också om hur hon upplevde allt det praktiska runt omkring separationen som en kris. Hon gick klart sin utbildning och arbetade samtidigt på helgerna. Liksom Karin pratar hon om en slags överlevnadsfas där hon skulle klara av allting till vilket pris som helst och hon känner än idag att energin inte har kommit tillbaka till henne. Detta kan kopplas till det Gähler (1998) beskriver som

perspektivet om familjestruktur. Tillföljd av den ekonomiska förlusten som Maria upplevde efter separationen var hon tvungen att arbeta mer än hon tidigare behövt göra för att klara av att försörja henne och hennes dotter.

4.5 Barns behov och föräldrars relation till den före detta partnern

Detta tema handlar om hur föräldrarna reflekterade över deras förmåga till att ha en

fungerande kommunikation och relation till den före detta partnern men också vad de anser att barn har för behov vid en separation.

Karin

Karin berättar att hon försökte skapa en relation kring Samuel, med hans pappa. De hade svårt att prata om Samuel och deras förra liv tillsammans. Hon tyckte att han i början inte tog sitt ansvar för saker som rörde Samuel och ringde då till Samuels pappa. Hon fick uppfattningen av att han tyckte att hon ringde för mycket och var på ett sätt som han inte tyckte om. Men Karin säger att hon gjorde det för Samuels skull. Karin säger att hon alltid har pratat om dessa saker när Samuel inte har varit närvarande. Även de stunder när Karin avskytt sin före detta partner har hon alltid visat Samuel att hon är trevlig och att de kan prata med varandra. Hon tror att Samuel uppfattar att han har två föräldrar som tycker väldigt bra om varandra och har respekt för varandra men säger samtidigt att han säkert har förstått om hon varit irriterad på hans pappa. Karin säger att Samuel är väldigt beskyddande mot henne. Hon tror att det har och göra med att han har fått ta parti för henne från tykna kommentarer från Samuels pappa utan att hon har vetat om det. Hon tror att han har tyckt att det har varit jobbigt.

Karin ville att Samuel skulle ”gå orörd” ur deras separation. Genom att ha en fungerande relation med Samuels pappa kände Karin att hon kunde skydda Samuel. Samtidigt säger Karin att hon vet att inget barn kan gå orörd ur en separation. Karin fanns till hands om Samuel ville prata eller om han ville sova hos henne. Karin hade bestämt sig för att inte prata illa om Samuels pappa framför Samuel eller framför andra. Hon berättar att hon kan prata väldigt gott om sin före detta partner; ”jag har till och med skrutit och sagt att – ja men vi har en så bra relation, det har gått så bra- jag har nog suttit och ljugit en hel del, alltså inte ljugit men man ljuger för att man inte vill att de ska skrapa på ytan och vara tvungen att avslöja för mycket”.

Karin var mycket tydlig mot sin släkt och omgivning att de överhuvudtaget inte fick säga något elakt om Samuels pappa och det var därför de inte kunde ha så mycket åsikter kring separationen. Karin tror att det viktigaste för barn som genomgår en separation är att ha mamma och pappa nära och att man tillåter barnet att vara hos den andra föräldern utan att bli ledsen. Hon önskar att hon hade varit ledig ett tag med Samuel efter separationen. Karin tror att en förändrad samhällssyn och mer kompetent personal i skolan hade hjälpt både föräldrar och barn att inte känna skuld och skam över separationen.

Tomas

Tomas beskriver relationen med sin före detta partner som både bra och dålig. Vad det gällde kommunikationen kring barnen så gick det oftast bra. Det var kring speciella helger och semestrar som det uppstod irritation mellan Tomas och barnens mamma. Tomas tror att barnen tycker att föräldrarnas samarbete fungerade bra. Tomas kunde ibland känna ilska mot sin före detta partner; ”jag ville skrika när de gör sin kanske sjätte utlandssemester tillsammans utan att ens ta med sig barnen på en weekend i Sverige, man blir lite frustrerad”. Då kände Tomas ett krav på sig att han måste gottgöra barnen för deras mammas svek för att deras behov skulle bli tillfredsställda. Samtidigt som han kände att han inte borde göra det. ”för någonstans vill man ju vara den där helyllepappan som alltid finns tillhands och alltid gör någonting.” Tomas erkänner att han någon gång blivit arg på barnens mamma när de varit närvarande och säger att de då reagerat med att bli stressade.

Det viktigaste för barn som genomgår sina föräldrars separation, tror Tomas är att barnen känner sig bekräftade och får ömhet. Tomas tycker också att det är viktigt att få prata, även om det för barnen kan kännas väldigt stort. Tomas tror att barn som genomgår sina föräldrars separation har behov av att uttrycka känslor. De barn som inte har regerat vid sina föräldrars separation tror Tomas att det är synd om. För att tillgodose sina barns behov fanns Tomas tillhands så att de kunde få en kram eller det som behövdes vid tillfället. På frågan om han känner att han skulle ha gjort något annorlunda säger han att det inte finns så mycket han kunde ha gjort annorlunda ”jag är nog egentligen ganska glad för det jag gjorde, och att man lyckade finnas där och kunde göra de här sakerna vi gjorde under den här perioden”. Tomas hade velat att skolan var bättre på att ge bägge föräldrar information om exempelvis olika aktiviteter. Han anser att det blev en hög belastning på barnen att informera båda föräldrarna och att de lätt fick skuldkänslor om de glömt det.