Barns Behov I Centrum
- Teorier, behov och utredningar
Socionomprogrammet
C-uppsats
Författare: Andreas Persson Handledare: Eva Landmér
ABSTRACT
Titel: Barns Behov I Centrum - teorier, behov och utredningar Författare: Andreas Persson
Nyckelord: BBIC, barnavårdsutredning, barn
Syftet med denna uppsats var att undersöka vilka teorier BBIC vilar på, hur BBIC:s teoretiska grundsyn har förändrat sättet att beskriva barns behov i utredningar, samt om formulering och motivering av insatser har påverkats av detta.
I uppsatsens första del görs en genomgång av de huvudsakliga teoribildningar som BBIC utgår ifrån; anknytningsteori, utvecklingsekologi samt risk- och skyddsfaktorperspektivet. BBIC:s ursprung i England och dess väg till Sverige beskrivs, samt några av BBIC:s viktigaste tankegångar.
Tio barnavårdsutredningar som alla har lett till insats har undersökts. Fem av dessa var BBIC-utredningar och fem var äldre BBIC-utredningar utan BBIC-anknytning. De två grupperna av utredningar har sedan jämförts utifrån frågeställningar om hur socialsekreterare skildrar barns behov. Hur vårdplanernas insatsformuleringar har påverkats av BBIC:s införande har också undersökts.
Resultatet av studien tyder på att BBIC-utredningarna i större utsträckning synliggör barnets behov i vissa avseenden. Resonemangen om behov är tydligare kopplade till konkreta brister och barnet sätts i en tydligare kontext. Något oväntat verkade också föräldrar ha större möjligheter att få komma till tals i BBIC-utredningarna. Vårdplanernas innehåll skiljde sig drastiskt åt både i kvantitet och kvalité till BBIC-utredningarnas fördel.
FÖRORD
Jag vill ge ett varmt tack till personalen på det socialkontor som varit behjälpliga med att tillhandahålla ett urval av sina arkiverade utredningar för granskning.
Ett stort tack går också till min handledare Eva Landmér som kommit med många konstruktiva synpunkter om uppsatsen under arbetets gång.
Min gode vän Mats förtjänar också ett omnämnande; hans uppmuntran och stöd under hela denna process har varit en ovärderlig tillgång.
Slutligen vill jag tacka Andreas Persson. Utan hans närmast heroiska insats hade denna uppsats aldrig blivit skriven.
INNEHÅLL
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 1
1. BAKGRUND ... 2
1.1 Förförståelse ... 2
1.2 Barn och ungdomar med behov ... 4
1.3 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar ... 6
1.4 Barns Behov I Centrum (BBIC)... 8
2. TIDIGARE FORSKNING ... 10
2.1 Anknytningsteori... 10
2.2 Looking After Children System (LACS) ... 12
2.3 Assesment Framework (AF) ... 14
2.4 Dartingtonprojektet och BBIC:s implementering i Sverige... 14
3. METOD... 16 3.1 Metodval... 16 3.2 Tillvägagångssätt... 16 3.3 Litteratursökning ... 18 3.4 Datainsamling... 18 3.5 Analysmetod... 19 3.6 Validitet... 20 3.7 Reliabilitet ... 21 3.8 Generaliserbarhet ... 22 3.9 Etiska överväganden ... 22 4. TEORI ... 24 4.1 Utvecklingsekologi... 24 4.2 Anknytningsteori... 28
4.3 Risk- och skyddsfaktorer... 29
5. RESULTAT ... 37
5.1 Utredningarna före BBIC ... 37
5.2 Utredningarna enligt BBIC-metoden ... 42
6. ANALYS... 50
6.1 Utvecklingsekologi... 50
6.2 Anknytningsteori... 50
6.3 Risk- och skyddsfaktorer... 52
6.4 Vårdplan och insats ... 54
6.5 Klienter som kommer till tals... 55
7. SAMMANFATTNING OCH SLUTDISKUSSION... 56
7.1 Sammanfattning ... 56
7.2 Diskussion ... 57
7.3 Förslag till vidare forskning ... 58
REFERENSER... 60
BILAGA... 62
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Efter att ha gjort praktik och haft sommarvikariat på en Barn och Familjeenhet hade jag blivit mycket fascinerad av den komplexitet som finns i arbetet med att utreda barns och familjers situation. Jag blev intresserad av att veta mer om de teorier och metoder som används i utredningsarbetet, framförallt den allt mer omtalade BBIC-metoden, vars formulär jag själv använt då jag bedrivit utredning.
Jag ville veta något om vilken skillnad införandet av BBIC kan ha inneburit för barnen. Kanske inte så mycket för att stilla en nyfikenhet, utan snarare för att utforska och
konkretisera inför mig själv de åsikter och erfarenheter jag fått under min än så länge korta men händelserika tid inom socialtjänsten. Jag såg det som en chans att relatera ytterligare till vad det egentligen var jag hade gjort inom socialtjänsten. Det är svårt och skrämmande att utreda – men det är också mycket spännande.
Syftet med denna uppsats är att genom jämförande textstudier av barnavårdsutredningar undersöka hur BBIC:s teoretiska grundsyn har förändrat sättet att beskriva barns behov i utredningar. Jag kommer också att undersöka hur formuleringar av och motiveringar till insatser har påverkats. Kort sagt - har BBIC varit till gagn för barnen?
Mina övergripande föreställningar i denna uppsats är som följer: 1. Vilka teorier grundar sig BBIC på?
2. Har resonemang om barns behov ökat i BBIC-utredningarna?
3. Har införandet av BBIC medfört en kvalitativ och kvantitativ förändring av insatsformuleringar i utredningar?
1. BAKGRUND
1.1 Förförståelse
Jag har under min praktiktid varit på en Barn-och Familjeenhet inom socialtjänsten där BBIC implementerats i det dagliga arbetet med utredning och uppföljning av barn och deras
familjer. Jag har också haft sommarvikariat som barnavårdsutredare, då jag själv har använt mig av BBIC:s formulär och begrepp.
Dessa erfarenheter har gett mig en förförståelse för vad BBIC är, men också hur BBIC kan användas som verktyg för utredning. Som ung och oerfaren socialarbetare, ännu utan socionomexamen, har det känts betryggande att kunna rätta mig efter den tydliga struktur BBIC har utgjort. Uppdelningen i behovsområden och BBIC-triangelns olika kategorier har varit ett hjälpmedel som jag mottagit med tacksamhet. Det har varit ett hjälpmedel för förberedelser innan det enskilda mötet, men också för att planera och strukturera utredningsprocessen i stort.
En viktig fråga under uppsatsarbetets gång har varit hur BBIC kan kontrasteras mot andra utredningsförfaranden. I begränsad utsträckning har jag kommit i kontakt med andra typer av barnavårdsutredningar. Detta har inträffat då jag läst in mig på bakgrunden hos de av mina klienter som tidigare varit aktuella inom socialtjänsten.
Då jag mest skummat igenom dessa utredningar i syfte att snabbt inhämta övergripande information - ”vilka lösningar har provats tidigare?” - har jag innan uppsatsens början inte tagit mig någon större tid att reflektera över utredningarnas uppbyggnad eller koncept. Mina tidigare åsikter om de äldre utredningarna i förhållande till BBIC kan summeras i ”mer kortfattat” och ”färre resonemang”. Jag hade tyckt mig se att de äldre utredningarna i större utsträckning nöjde sig med att dokumentera ”objektiva” förhållanden, som till exempel att ”Kalle har inte varit i skolan under de senaste tre månaderna”.
Jag upplever det som lätt att förföras av BBIC:s grundintentioner om ett mer
friskhetsorienterat förhållningssätt, såväl som det mer uttalade barnperspektivet och ambitionerna om att öka teorianknytningen i utredningsarbetet.
Men ändå har jag frågat mig i vilken utsträckning dessa intentioner har realiserats - finns det överhuvudtaget möjligheter att realisera dem? Jag har frågat mig vilken skillnad det skulle göra för mig om jag haft tio års erfarenhet av arbete inom den sociala barnavården, med all den internutbildning och alla de klientmöten detta skulle ha inneburit. Hade jag upplevt mig kunna göra BBIC:s intentioner rättvisa?
Det är svårt att hjälpa människor ”på riktigt” och när socialtjänsten försöker är det inte alltid på det vis som klienterna hade önskat. Jag har nog en i grunden ganska pessimistisk syn på socialtjänstens förutsättningar att realisera sina intentioner, och jag tror inte att det finns någon enskild, enkel mirakellösning som kan råda bot på detta.
En absolut grundläggande princip i min syn på utredning och vård i det sociala arbetet är att tvång i möjligaste mån måste undvikas. Påtvingad vård tvingar inte fram ett mer önskvärt beteende. I första hand leder det till en ytlig anpassning. Också inom det rena
utredningsförfarandet finns det tvångsaspekter. Genom myndighetsutövandets
ett fenomenologiskt perspektiv uppfattar jag det som ett vanskligt företag att med övertygelse dokumentera andra människors liv - speciellt om de själva ställer sig kritiska till min
uppfattning. Vilken rätt har jag att uttala mig om en familj? Vad vet jag om sanningen, om verkligheten? Ett gott utredningsarbete i mina ögon är därför ett arbete genomsyrat av osäkerhet och tvivel inför det egna arbetet. En socialsekreterare som aldrig har ont i magen gör något fel.
Som socialsekreterare skall jag inte i första hand snoka under folks täcken och leta efter fel. Första prioritet skall vara att etablera en arbetsallians med klienterna. För att denna allians skall kunna komma till stånd krävs en gemensam plattform av ömsesidig respekt, tillit och förståelse. Det kräver också att socialsekreteraren kan förmedla en känsla av att vilja väl. En arbetsallians medför möjligheten till ett gemensamt formulerande av problemets art - vad som egentligen är problemet och vad som kan och borde göras åt det. Först då kan alla inblandades krafter mobiliseras gemensamt och skapa bestående förändringar.
Samtidigt är det inte självklart att det går att skapa en hållbar allians. Det går inte alltid att hitta gemensamma lösningar. Om socialtjänsten skall kunna verka för barns skydd, måste den också fatta svåra och illa omtyckta beslut. Det kan bli nödvändigt att ställa sig helt på barnets sida, att motverka vårdnadshavarna i syfte att värna om den som är värnlös.
Detta är en inneboende konflikt i den sociala barnavården. När är det berättigat med
myndighetsutövning mot den enskilde? När är det absolut förbjudet att låta bli? För att kunna genomföra ett gott arbete inom ramarna för denna konflikt är det viktigt att fatta välgrundade beslut, beslut som är baserade på god forskning och erfarenhet.
BBIC införs i allt fler kommuner och det finns en målsättning om en nationell implementering av BBIC i alla Sveriges kommuner.. Detta skulle öka enhetligheten i barnavårdsutredandet, och därmed rättssäkerheten. När två olika socialsekreterare i två olika socialförvaltningar fattar olika beslut i snarlika ärenden sänder det signaler till allmänheten om en godtycklig och nyckfull myndighetsutövning.
Sammanfattningsvis: jag uppfattar att BBIC medför ett mer salutogent perspektiv än tidigare, som också beskriver familjernas positiva sidor och befintliga resurser. Det är en god väg mot en fungerande arbetsallians. En tydligare förankring i forskning ger en större trovärdighet åt myndighetsutövningen. En ökad enhetlighet i utredningsarbetet ökar också rättsäkerheten. Detta är områden inom socialtjänsten som med rätta kritiserats. Min förförståelse innebär en syn på BBIC som ett nödvändigt steg på vägen mot en bättre socialtjänst..
Denna positiva grundsyn på BBIC har naturligtvis påverkat utformandet av frågeställningar och hela uppsatsskrivandet. Dock anser jag fortfarande att en rejäl dos skepsis är nödvändig i analysen av barnavårdsutredande, då det är ett oerhört utmanande och mångbottnat yrke. En intention är bara en intention, och det krävs mer än ett formulär för att intentionen skall bli en realitet. Jag har försökt att vara medveten om min positiva inställning till BBIC, och hoppas att jag har lyckats kompensera för detta med en i grunden kritisk hållning.
Min förförståelse om BBIC handlar främst om den initiala utredningsdelen. Uppföljning av insatser och arbete med redan placerade barn inom ramen för BBIC vet jag inte särskilt mycket om och uppsatsen handlar inte heller om dessa delar.
1.2 Barn och ungdomar med behov
Tyvärr växer inte alla barn upp under trygga förhållanden. Det finns barn som far illa eller som genom ett eget beteende riskerar att skada sin hälsa eller utveckling. För de barn som inte har det bra har samhället ett ansvar att hjälpa, och socialtjänsten är den myndighet som
förvaltar detta ansvar. Det är däremot inte självklart vad som är hjälp. Det finns ingen åtgärd som är självklar och riskfri i ett barnavårdsärende. Åtgärder kan vara till nytta men de kan också göra skada. En god kunskap om barns utveckling, deras relationer till sina föräldrar samt vad som egentligen utgör riskfaktorer, kan minska risken för att de beslut socialtjänsten fattar inte fungerar eller är direkt skadliga. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001).
Barn som far illa gör så enligt socialt konstruerade kriterier. Ett exempel på detta är barnagan, som förbjöds i svensk lag 1979. Ett barn som blir agat kan idag anses fara illa, medan det i en annan tid, eller på en annan plats, inte anses vara fallet. (Sundell/Egelund 2000)
Det kan inte finnas en exakt definition på barn som far illa då det är ett socialt fenomen som uppfattas på olika sätt i olika tider. Mycket av den forskning som finns närmar sig området med ett fenomenologiskt perspektiv, där till exempel ett övergrepp skall ses i sin kontext, hur det uppfattas av barnet i situationen. Man undersöker också långtidseffekter, vilken påverkan ett fenomen har på barnets utveckling och framtida liv. (Jack 1997) Beroende på
förklaringsmodell kan man antingen söka roten till barnets problem i ett patologiserande av föräldrars tillkortakommande eller i sociala faktorer i samhället som fattigdom etc.
(Sundell/Egelund 2000)
Barn kan fara illa på många olika sätt. Andersson, Andersson och Thorsén (2001) har presenterat en översikt över några kategorier av barn som far illa.
Bortstötning och övergivenhet av barn som är oönskade. Att skiljas från sina föräldrar kan vara farligt för små barn och det är något som kan ha långsiktiga effekter upp i vuxen ålder Försummelse av barn som inte får den fysiska och psykiska omsorg de behöver; Det kan röra sig om till exempel mat, kläder, skydd, säkerhet mot faror, uppmärksamhet, medicinsk omvårdnad och fostran. Gränssättning mot barnet och mental stimulans är två andra viktiga former av omsorg. Fysiska övergrepp kan påverka barnets psyke och utveckling. Sexuella övergrepp är tabubelagt och sker oftast i hemlighet. Få barn berättar om vad de har varit med om och när övergreppen avslöja står ofta ord mot ord
Psykiska övergrepp började uppmärksammas i slutet av 1970-talet. Fenomenet kan vara ständigt förekommande utan att upptäckas. Det rör sig inte endast om handlingar riktade direkt mot barnen, som till exempel kränkningar och nedsättande tal. Det rör sig även omedvetna mönster av beteenden och förhållningssätt hos föräldrarna som hindrar barnets utveckling av en positiv självbild, eller ett förnekande av barnets upplevda verklighet. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001)
Brister i föräldraförmågan kan ha sin rot i många olika problem. En förälder med en egen otrygg uppväxt, utan kompenserande goda erfarenheter, kan fortfarande vara otrygg i vuxen ålder. Därmed har denne svårigheter med att förmedla säkerhet och trygghet till sina barn. Barnet kan få spela en roll som källa till tröst för sin förälder. Om föräldern saknar förmågan att behärska sina känslor, kan dennes beteende uppfattas som oberäkneligt och obegripligt för barnet. Det kan röra sig om hjälplöshet och ångest, men också vrede som går ut över barnet genom misshandel. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001)
En familj kan präglas av stela mönster med överdriven kontroll. Föräldern kan ha behov av barnets totala lydnad för att inte uppröras. I vissa familjer kan dessa mönster växla mellan över- och underkontroll. Barnet förstår inte vilka regler som gäller och utvecklar instabilitet. Föräldrar med brister i sin realitetsuppfattning kan göra barnet delaktig i sina fantasivärldar. Barnen kan därmed tillskrivas orealistiska roller och förmågor. Detta kan leda till en
förvrängd självuppfattning hos barnet.
Missbruk hos föräldrar är ett känsligt ämne som de tär svårt att tala om. Kanske erkänner inte föräldern missbruket ens inför sig själv. Missbruket kan sänka kontrollen över frustration och aggressiva impulser och kan leda till våld mot barnet. Missbruket stör omdömet och kan leda till försummelse av barnets känslomässiga eller materiella behov. Missbrukande föräldrar är inte en homogen grupp. Beroende på om missbruket är en del av en större problembild eller ej, kan föräldern ha en intakt föräldraförmåga i nyktra perioder. Det kan också finnas kompenserande vuxenstöd i barnets närhet i form av nyktra släktingar eller dylikt. Föräldrar med förståndshandikapp har svårigheter med att förstå och tolka sammanhang. Detta försvårar möjligheterna att sörja för barnets fysiska och psykiska omvårdnad. Ett
normalbegåvat barn kan hamna i en situation som omsorgsgivare till sina föräldrar. I vissa fall leder detta till att barnet försöker ta kontrollen över föräldrarna, med svåra konflikter som följd. Föräldrar med psykiska störningar kan ha vanföreställningar. Barnet får ta del av en verklighetsuppfattning som inte överensstämmer med egna upplevelser. Störningar som hämmar sociala förmågor som empati eller känslomässig närhet försvårar utvecklandet av normala, ömsesidiga band mellan barn och förälder. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001) Ett barn i behov av tröst och trygghet vill vara nära sin förälder, men föräldern kan också vara en källa till hot och otrygghet. Barn kan i relationen med föräldern hamna i en konflikt mellan att vilja söka närhet och distans till föräldern. Barnet kan tvingas anpassa sig till denna kluvenhet genom att bli eftergiven och acceptera förälderns aggressioner. Barn som inte klarar av att anpassa sig kan istället bli mycket aggressiva. Denna form av försummelse försenar den kognitiva utvecklingen hos barnet, och barnets utforskande beteende kan ta skada.
Reaktionerna hos barn som far illa varierar. Hos små barn är viktnedgång utan fysisk orsak ett allvarligt tecken, likaså kontaktavvisande. Apati och brist på känslomässiga variationer är andra observandum.
Hos lite äldre barn mellan tre och tolv år är observerbara symtom bland annat ett utagerande beteende, som innebär en tendens till okontrollerade utbrott. Med stigande ålder förväntas barnet i normala fall lära sig hantera sina utbrott i allt större utsträckning. Vissa barn uppvisar en distanslöshet, utan tydlig samhörighet med sina föräldrar. Dessa barn kan söka kontakt med vem som helst. Misshandlade barn reagerar oftare negativt och uppvisar mer fientlighet och avståndstagande till kamrater. Andra orsaker till kamratproblem kan vara sociala
hämningar, passivitet och ängslan. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001)
Hos tonåringar kan det vara svårare att se ett samband mellan barnets reaktioner och den omgivande miljön. Barnets personlighetsmönster har blivit en integrerad del av dennes identitet. Utagerande beteende kan normalt vara en normal respons på överdrivna krav eller provokationer från vuxna, men kan under okontrollerade former vara ett resultat av
personlighetsstörningar och otrygghet. Kriminalitet och missbruk är allvarliga problem som kommer till myndigheternas kännedom. Andra symtom kan vara depression eller
1.3 Socialtjänstens arbete med barn och ungdomar
Socialtjänstens ansvar att utreda vid misstankar om att ett barn kan fara illa beskrivs i Socialtjänstlagens elfte kapitel:
2 § Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av
omständigheterna i ärendet.
Utredningen skall bedrivas skyndsamt och vara slutförd senast inom fyra månader. Finns det särskilda skäl får socialnämnden besluta att förlänga utredningen för viss tid.
Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att en utredning inleds. Den som berörs av en utredning har rättigheter. Vårdnadshavare och barn över femton år skall underrättas om att en utredning har inletts. Man har rätt att få veta vad utredaren tänker göra, och man har rätt att få kännedom om information som andra har tillfört utredningen. Familjen har rätt att få veta vad utredaren skriver om dem, och utredaren har ansvar för att se till att de inblandade förstår vad det är som händer. Den berörde skall känna till möjligheten att överklaga beslut, och skall kunna få hjälp med att överklaga.
Syftet med utredningen är att skaffa ett underlag för socialnämndens beslut, men också ett underlag för behandlingsarbete. Utredningen skall kartlägga vilka behov barnet har och hur dessa behov bäst kan åtgärdas.
Lagen ställer många krav på hur en utredning skall bedrivas. Den skall inledas utan dröjsmål, och den skall vara slutförd inom fyra månader. Utredningen skall bedrivas så att inte någon i onödan utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte heller vara mer omfattande än vad som är motiverat av ärendets omständigheter. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001) Detta innebär att det finns ett lagstadgat skydd av familjers integritet visavi socialtjänstens utredande arbete. Socialsekreteraren måste överväga i vilken omfattning olika personer skall kontaktas eller vilka frågor som skall ställas. Arbetet skall dessutom dokumenteras ordentligt.
Barn kan aktualiseras för utredning genom en inkommen anmälan till socialtjänsten, antingen från en privatperson, en anställd (till exempel förskolelärare) eller en myndighet (till exempel polisen). Men barn och föräldrar kan också själva söka hjälp hos socialtjänsten. Innan beslut fattas om en utredning skall inledas eller ej görs en så kallad förhandsbedömning.
Vårdnadshavare kan få en möjlighet att bemöta innehållet i en anmälan. Det görs ett
ställningstagande om det har framkommit uppgifter som berättigar socialtjänsten till att vidta åtgärder. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001)
En grundläggande princip i sociallagstiftningen är att socialtjänsten i möjligaste mån skall arbeta under frivilliga former. Den enskilde skall ha rätt att bestämma själv. Därför görs utredningarna så gott det går i samarbete med barn och föräldrar. Om samarbete inte går att upprätta och det finns en risk för att barnet far illa är socialtjänsten ändå skyldig att
I vissa ärenden kan det finnas behov av att akut omhänderta och placera barnet. Detta sker till exempel då barnet bedöms vara utsatt för direkt och allvarlig fara. Vid akuta placeringar finns det inte tid för en omfattande utredning. Beslut om omedelbara omhändertaganden skall fattas av socialnämndens ordförande och underställas länsrätten senast en vecka efter beslut fattats. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001)
Vårdinsatser för barn kan bedrivas enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller enligt Lag om Vård av Unga (LVU). Det senare reglerar samhällets möjligheter att bedriva tvångsvård av barn. Om socialtjänsten anser att vård enligt LVU är nödvändig är det upp till länsrätten att besluta om så skall bli fallet. (Andersson/Andersson/Thorśen 2001) Godtagbara grunder för tvångsvård beskrivs så här enligt LVU:
2 § Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
3 § Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende.
I dessa två paragrafer illustreras en tänkt dikotomi mellan å ena sidan skadliga förhållanden i hemmet, å andra sidan skadliga beteenden hos barnet självt, som kan föranleda ett beslut om tvångsvård.
I Socialtjänstlagens första kapitel står skrivet:
2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.
Det har skett ett paradigmskifte, som alltmer betonar vikten av att barn får göra sina röster hörda. Detta har varit ett resultat av en förändrad syn på barns rättigheter. FN:s
barnkonvention har skrivits in i svensk lag, och Socialtjänstlagen kräver att socialtjänsten skaffar sig en uppfattning om barnens behov och att barnen får möjlighet att komma till tals. (Socialstyrelsen 2000)
Barnet har synliggjorts i familjen, dels på grund av den feministiska rörelsen. Kvinnans frigörelse ur familjen har också brutit ur och friställt barnet ur den sociala konstruktionen av ”familjens enhet”. Men en ökad betoning av barns rättigheter kan också verka exkluderande om barnperspektivet innebär att vuxna intar mer defensiva positioner och lägger över mer av ansvaret på barnen. Vissa förespråkar därför ideal om gemensamt ansvar där man frågar sig hur barnen kan bidra snarare än att betona barnets individuella rättighet att föra sin talan. (Andersson 2000)
Vad som faktiskt menas med barnets bästa är en svårdefinierad fråga. Utredningar bedrivs utifrån ovetenskapliga metoder, där riskbedömningar görs utifrån sociala föreställningar om vad ”den goda barndomen” innebär, respektive vad som kan anses vara ett socialt accepterat föräldraskap. Utredningsarbetet präglas av kognitiva brister, där socialsekreterare redan på förhand har bestämt sig för utgången och arbetar mot ett visst beslut. Den skrivna utredningen blir då en legitimerande efterhandskonstruktion. (Sundell/Egelund 2000)
1.4 Barns Behov I Centrum (BBIC)
BBIC är ett system för utredning inom social barnavård för barn och ungdomar i åldern noll till tjugo år. BBIC:s uttalade syfte är att stärka barnets ställning i utredningsförfarandet, i jämförelse med tidigare metoder. Vidare är meningen att en tydligare struktur för utredning skall systematisera utredningarna och därmed öka rättssäkerheten.
BBIC som modell utvecklades ur en engelsk förlaga som började användas i England under 1990-talet. Avsikten har varit att utredning och uppföljning skall utföras med stöd av vetenskapliga forskningsresultat och beprövad erfarenhet. Bland de viktigaste
teoribildningarna som BBIC stödjer sig på återfinns anknytningsteori, utvecklingsteori, teorier om risk- och skyddsfaktorer samt teorier om kritiska perioder i barns utveckling.
(Dahlberg/Forsell 2006)
Det utvecklingsekologiska perspektivet innebär att studera barnet i ett sammanhang. Detta medför att inte enbart barnet utan också föräldrarna och barnets omgivande miljö måste utredas. Detta innebär en utredning av de tre olika områdena barnets behov, föräldrarnas förmåga och faktorer i familj och miljö. Hur dessa tre områden samspelar och påverkar varandra är också av intresse.
För en barnavårdsutredare är det viktigt att ha kunskap om barns utveckling - barn i olika åldrar har olika förmågor såväl fysiskt som kognitivt och språkligt. Äldre barn ingår i fler och större sociala sammanhang med kamratgrupper och skola, tonåringen pendlar mellan
beroende och oberoende. Kort sagt är barn individuella och utredaren behöver fråga vad åldern på det specifika barnet innebär i termer av barnets behov och förmågor. Man frågar sig vilken betydelse beteendeavvikelser har i en viss ålder, men också hur insatser bäst kan anpassas med tanke på detsamma. (Dahlberg/Forsell 2006)
I en utredning är det lätt att fokusera på problem och svårigheter hos barn och föräldrar. Det medför att man genom att utreda riskfaktorer kan missa att familjemedlemmarna också är bra på något och har resurser och strategier för att hantera sina problem. Det kan också finnas kompenserande faktorer i barnets nätverk, som till exempel en släkting som hjälper barnet när föräldrarna inte förmår. BBIC bygger därför utöver riksfaktorer också på forskning om
skyddsfaktorer. Genom kompenserande faktorer i den omgivande miljön kan barn i svåra situationer klara sig ”mot alla odds” (Dahlberg/Forsell 2006)
Den så kallade BBIC-triangeln är något som är nära sammanlänkat med BBIC. Det är en bild som illustrerar BBIC:s indelning av barnets värld under olika kategorier. De tre sidorna i triangeln representerar den utvecklingsekologiska indelningen i barnets behov, respektive föräldrarnas omsorgsförmåga och olika på barnets utveckling påverkande faktorer. Denna illustration är tänkt att ge en överblick över barnets situation. Finns det en balans mellan barnets behov och föräldrarnas förmåga att tillgodose behoven? Vilken sorts miljö är det barnet befinner sig i, och hur påverkar den barnets möjligheter att utvecklas? Under varje rubrik ryms både styrkor och svagheter. Det går också att använda tanken om triangeln för att analysera hur olika områden påverkar varandra. På så vis blir triangeln ett verktyg att använda vid planering av utredningar och insatser, såväl som uppföljning. Till exempel används
triangeln som underlag för att planera utredningens art - skall utredningen bedrivas på djupet eller på bredden? Är vissa områden mer intressanta än andra i det aktuella ärendet?
Illustration över BBIC-triangeln, från Socialstyrelsens webbplats
Med triangeln som utgångspunkt kan faktorer vägas mot varandra. Barns behov och föräldrars förmåga ”matchas”. Dahlberg/Forsell (2006, s70) skriver att
”Det innebär att vissa kombinationer av barn och föräldrar är olyckliga. Kanske hade ett svagbegåvat föräldrapar klarat av att fylla sitt barns behov om inte barnet hade haft ett fysiskt funktionshinder och krävt särskild omvårdnad och regelbunden medicinering.” På samma sätt kan faktorer i triangelns bas kompensera för föräldrars tillkortakommanden, som till exempel en god ekonomi.
En viktig ledstjärna i utredningsarbetet är att beskriva föräldrarnas problem utifrån de konsekvenser som problemen får för barnet. I möjligaste mån skall man undvika att bara stapla negativa omdömen på varandra i någon sorts syndakatalog, som Dahlberg/Forsell uttrycker det. Istället skall uppmärksamheten också vändas mot positiva och
utvecklingsbefrämjande faktorer. (Dahlberg/Forsell 2006)
Om det hos barnet finns ett behov som inte kan matchas med en tillräcklig föräldraförmåga får man undersöka om det i triangels bas finns några kompenserande faktorer i miljön eller i det omgivande nätverket.
BBIC-metoden poängterar att barnets egna tankar och åsikter skall göras hörda. I den mån barnets ålder och mognad tillåter, skall därför barnet själv få möjlighet att uttrycka sig om de olika behovsområdena. (Dahlberg/Forsell 2006)
2. TIDIGARE FORSKNING
2.1 Anknytningsteori
Under 1930 och 1940-talen började barnpsykologer i Amerika och Europa studera negativa effekter på små barns personlighetsutveckling som ett resultat av långvarig separation från eller täta byten av föräldragestalter. (Bowlby 1994)
FN:s Sociala kommission beslöt 1948 att ge i uppdrag åt Världshälsoorganisationen (WHO) att göra en studie av mentala hälsoaspekter hos barn som blivit separerade från sina föräldrar och därmed var i behov av fosterhem, institutionsvård eller andra former av
omsorgsverksamhet. I tiden efter Andra Världskriget fanns det många barn som på olika sätt hade skiljts från sina föräldrar.
Detta resulterade i att John Bowlby skrev en monografi med namnet Maternal Care and mental Health, som kom ut första gången 1951. Under arbetet med monografin reste Bowlby runt i både Amerika och Europa, bland annat till Sverige, och talade med barnpsykiatriker och kliniker som hade erfarenhet av arbete med barn. (Bowlby 1952, 1994) Bowlby skriver att det under det senaste kvartsseklet tillkommit många bevis för att föräldrars omsorg om det lilla barnet under dess första år är av stor vikt för barnets framtida mentala hälsa. Omsorgen behöver innehålla värme, intimitet och kontinuitet i föräldrabarn-relationen. (Bowlby 1952) Under ungefär samma tid produceras två filmer om ämnet. Grief: A peril in infancy av René Spitz 1947 och A two-year-old goes to hospital av James Robertsson 1952. Dessa filmer visade hur små barn i sjukhusmiljö berövats kontakten med sina föräldragestalter och den ångest och förtvivlan som detta resulterade i. Filmerna visades i utbildande syfte för vårdpersonal och hade stort genomslag. (Bowlby 1994)
Spitz upptäckte att barn på spädbarnsinstitution tog allvarlig skada av att berövas nära relationer, trots att barnen hade en hög hygienisk och materiell standard. (Bowlby 1952, Bowlby 1994, Andersson 2002) Ett fåtal sjuksköterskor kunde ha ansvar för ett stort antal barn och detta begränsade barnens möjlighet till mänsklig närhet och kontakt. Den enda kontakten med vuxna kunde vara vid omklädning, matning eller byte av blöjor. På grund av infektionsrisker i det närmaste ”förvarades” barnen i små bås som avskärmade dem från omvärlden på ett sätt som liknades vid att befinna sig i isoleringscell. (Bowlby 1952) Begreppet maternal deprivation myntades, vilket jag översätter till modersförlust. Det lilla barnets relation till modern ansågs viktigare än relationen till fadern. Bowlby skriver i sin WHO-monografi huvudsakligen om relationen till mödrar och motiverar denna avgränsning med att forskningen han sammanställer huvudsakligen är baserad på relationen mellan barnet och modern. Men han tillstår vidare att modern utan tvekan är den allra viktigaste relationen för barnet under de första levnadsåren, då det är hon som förser barnet med mat och det är till henne barnet tyr sig för att få tröst. Fadern beskrivs ”spela andrafiol” - hans betydelse för barnet ökar först när barnets känslighet för modersförlust har minskat. Fram till dess låg faderns uppgift först och främst i att förse modern med ekonomiskt och emotionellt stöd. (Bowlby 1952)
Studier av barn som utsatts för deprivation visade att det nästan alltid ledde till fysisk, intellektuell och social retardation. Vissa studier visade på irreparabla skador. De negativa effekterna varierade beroende på graden av deprivation. Symtomen var bland annat akut
ångest, överdrivet behov av ömhet, hämndbegär, och som resultat av det sista skuld och depression. Dessa känslor är för starka för det lilla barnets kontroll. Allvarliga former av deprivation leder till instabilitet och neuroser. Total deprivation kan leda till att barnet berövas förmågan att överhuvudtaget skapa relationer. Studier av kriminella tonåringar visade också ett samband mellan allvarlig stress under barndomen och antisocial respons på stressfyllda situationer senare i livet. Flera studier visade på hur institutionerna påverkade barnens IQ i negativt avseende.
Jämförelse över utvecklingskvot och intelligenskvot för institutions- och familjebarn i åldrarna ett till fyra år. (Bowlby 1952, s19)
Forskare Testmetod Tid boende på
institution Institutionsgrupp Familjegrupp
Gindl et al Hetzer-Buhler Minst 6 månader 90 100
Stanford-Binet
Merill-Palmer Från 4 månader 68 96
Goldfarb
Simonsen Hetzer-Bühler Från födseln 93 102
Roudinesco &
Appell Gesell Minst 2 månader 59 95
Vetenskapliga bevis för att modersförlust kunde ha långtgående effekter på den mentala hälsan och personlighetsutvecklingen kom huvudsakligen från följande tre kategorier av källor. Direktstudier av barns mentala hälsa och utveckling på institutioner och fosterhem, retrospektiva studier av tonåringar eller vuxna med psykiska problem som intervjuas om sina barndomsupplevelser och longitudinella studier av grupper, med uppföljningar. (Bowlby 1952)
Den tidens studier drogs ofta med metodologiska problem. Till exempel gav vuxna, som talade om sina barndomsupplevelser, en oklar bild av vad som egentligen hade hänt i deras barndom. Bowlby menar att den enskilda studien enbart är ”suggestiv”, men att den
sammanlagda bilden av olika studier ger återkommande symtombeskrivningar och en klar bild av deprivationens effekter. (Bowlby 1952)
Vissa studier gjordes enligt det så kallade ”Broken home -konceptet”, där man påvisade ett statistiskt samband mellan anpassningssvårigheter och barns upplevelser av föräldrars
konfliktfyllda skilsmässor. En studie av barn med beteendestörningar visade på att 66 procent av dem kom från ”broken homes” medan endast 12 procent gjorde så i en kontrollgrupp. Bowlby var kritisk till dessa studier då han ansåg att de innehöll för stora metodologiska brister. Ett större fokus på störningar i den direkta relationen mellan barn och förälder var nödvändig för att kunna isolera vilka faktorer som påverkade barnets beteenden. (Bowlby 1952)
Bowlby fann att barn i olika åldrar verkade vara olika sårbara för deprivation. Även om barn under tre år var som mest utsatta, var också äldre barn i tonåren sårbara. Detta upptäcktes i studier av brittiska tonåringar som under Andra Världskriget fick flytta från sina föräldrar i städerna, ut på landsbygden. (Bowlby 1952)
Relationen mellan terapiresultat och tidiga familjeupplevelser hos unga kriminella flickor (Powdermaker et al) (Bowlby 1952, s50)
Framgångsrika
terapiresultat terapiresultat Misslyckade Tidig familjeupplevelse
Ingen bortstötning och viss konstruktiv
familjeanknytning 25 0
Bortstötning av någon familjemedlem men
viss konstruktiv anknytning finns 12 10
Neurotiska och ambivalenta relationer 3 13 Total bortstötning eller ingen libidinös
anknytning 0 17
Totalt 40 40
Ovanstående tabell visar hur utsikterna för en framgångsrik terapi av ungdomar med
beteendestörningar allvarligt grumlades av en svag anknytning i barndomen. Resultaten gav forskarna en pessimistisk syn på möjligheterna att reparera skador som barn tillfogats i den tidiga barndomen.
Bowlby liknar deprivation vid en ”social infektion” som reproducerar sig i samhället. Problemet negligerades i alla väst-länder. De stora bristerna i mentalhygien som fanns vid vårdinrättningarna skulle för länge sedan lett till ett ramaskri hos allmänheten om bristerna istället hade rört fysisk hygien. Bowlby förutsåg att västvärlden hade en svår uppgift framför sig i att utbilda socialarbetare och psykiatriker i lämpliga metoder för att ta hand om
deprivationsskador. (Bowlby 1952)
2.2 Looking After Children System (LACS)
Under 1970.talet blev den brittiska Socialtjänsten i allt större utsträckning föremål för kritik både av allmänhet och offentliga utredningar. Flera fall av grova övergrepp på placerade barn i fosterhem och institutioner uppmärksammades. Det var inte självklart att den omsorg placerade barn fick genom samhällets insatser på något vis var bättre än den omsorg de hade fått i sina ursprungshem. Det var sällan som det gick att ta reda på vilka effekter
samhällsvården hade haft på de omhändertagna barnen. Man visste inte heller hur det gick för dessa personer senare i livet. (Socialstyrelsen 2000)
När detta undersöktes visade det sig att placerade barn ofta fick det sämre än vad de hade haft i sina ursprungshem. Upptäckter som dessa ledde till att nya metoder började utvecklas för den sociala barnavården. 1987 inledde det brittiska Department of Health ett program för forskning och utveckling som kallades för ”the Looking After Children Project”. Forskarna fick i uppgift att ta fram en metod för att utvärdera den sociala barnavården.
Genom lagändringar i ”The children Act 1989” fick socialtjänsten överta föräldraansvaret för de placerade barnen. Socialtjänsten fick ett tydligare ansvar för placerade barns välgång. Det innebar också ett ökat samarbete och delat ansvar mellan socialtjänst, fosterföräldrar och biologiska föräldrar. (Socialstyrelsen 2000)
Socialtjänsten förväntades erbjuda vård som var lika bra som den föräldrarna kunde erbjuda. Barnen kanske hade behov som var svårare att tillgodose, men förväntningar på utfallet av vården skulle inte vara lägre för de placerade barnen
Avsikten med forskningsprojektet var att forskningsresultaten skulle omsättas i praktik. Denna praktik hette The Looking After Children System (LACS). Meningen med LACS var att förbättra de redskap som fanns för dokumentation, bedömning, planering
och uppföljning av placerade barn.
Arbetet med LACS ledde till framtagandet av bedömnings- och insatsformulär som var anpassade efter barnets ålder, Assesment and Action Record. En viktig fråga i formulären var att ta reda på hur barnen utvecklades i förhållande till de mål som finns för alla barn i
samhället. Formulären innehöll sju behovsområden som ansågs vara viktiga för barnets utveckling. Dessa sju behovsområden var:
• Hälsa • Utbildning • Identitet
• Familj och sociala relationer • Socialt beteende
• Känslo- och beteendemässig utveckling • Livskunskaper.
Det upptäcktes att det fanns låga förväntningar på barnens prestationer och välbefinnande i de olika behovsområdena. Under området hälsa åtgärdades till exempel inte sneda tänder eller övervikt. Det fanns låga förväntningar på barnens skolprestationer. De fick inte stöd i sin skolgång då man ändå inte räknade med att dessa barn skulle lyckas. Dessa barn hade en identitet och självkänsla som var svagare än hos andra barn. (Socialstyrelsen 2000)
Ingen större vikt lades vid att vidmakthålla goda relationer mellan barnet och det biologiska nätverket. Dessa barn kunde stå utan familj den dagen då de blivit vuxna och skulle lämna sitt fosterhem eller institution. Barn tar lång tid på sig att knyta an till nya omsorgsgivare och dessa barn kunde ha starka anledningar att bemöta vuxenvärlden med misstro. Det kunde ta lång tid för dem att acceptera nya uppfostringsmetoder. Barnens anpassningssvårigheter togs inte på allvar och till exempel lärare skuldbelade barnen genom att se dem som olydiga. Barn som växt upp på institution fick inte heller lära sig allt det som barn i vanliga hem fick lära sig då personalen på institutionerna ofta utförde mycket arbete åt barnen. Det kunde till exempel handla om basal kunskap om hushållssysslor, som att tvätta kläder. Dessa barn fick anpassningssvårigheter när de skulle flytta ut från institutionerna. (Socialstyrelsen 2000) Formulären utgick från frågor om hur föräldraskapet tillgodosett vardagsbetonade behov hos barnet. Varje behovsområde undersöktes och bedömdes separat. Informationen som framkom jämfördes med det som kunde anses vara ”normalt”, det vill säga förhållanden hos icke placerade barn.
I arbetet med att förbättra barnavårdsutredningar skapades en nationell modell för utredning, som utgick från samma behovsområden som LACS. Denna modell kom att kallas Assesment Framework (AF). (Socialstyrelsen 2000)
2.3 Assesment Framework (AF)
Det var inte bara vården av de placerade barnen som ansågs vara undermålig. Också
barnavårdsutredarna fick kritik för att de saknade en helhetssyn när de utredde barnen. Därför infördes arbetsmodellen Assesment Framework For Children in Need and their Families (AF). AF använde i sina formulär samma indelning i olika behovsområden som LACS. Man illustrerade olika områden i en triangel, som senare kom att ligga till grund för
BBIC-triangeln i Sverige. (Socialstyrelsen 2008)
Två sorters utredningsmetoder introducerades. Den ena var av inledande och kortvarig karaktär, och skulle bara ta sju dagar att genomföra. Den andra var av mer djuplodande karaktär och skulle ta trettiofem dagar att genomföra. Tanken var att de nya metoderna skulle innebära en systematisering av den insamlade informationen. Mer enhetlig information skulle lättare kunna analyseras, men också underställas granskning i form av jämförande
forskningsstudier.
Modellen började användas i de engelska kommunerna under år 2000. I tjugofyra av dessa kommuner genomfördes en stor utvärdering som varade under två år. Utvärderingen visade på svårigheter. Det var svårt att rekrytera och behålla personal till det nya arbetssättet. IT-stödet i form av datasystem och formulär fungerade dåligt. Uppdelningen i två utredningsmetoder fungerade inte heller som det var tänkt; de inledande utredningarna användes i alldeles för stor utsträckning, då socialsekreterarna inte ansåg sig ha tid till att använda de fördjupade utredningarna. (Socialstyrelsen 2008)
Många socialsekreterare var negativa till reformen. Det nya arbetssättet uppfattades som stelt och byråkratiskt. De hade inte själva haft möjlighet att påverka förändringarna i
organisationen, utan de hade blivit styrda uppifrån. Forskarna slöt sig till att socialsekreterarna behövde utbildas för att förstå syftet med omställningen.
Utvärderingen av Af kom fram till att de inblandade föräldrarna var mer nöjda och kände mer delaktighet i utredningsarbetet.
Det beslutades att AF och LACS skulle länkas samman till ett heltäckande system, som kom att kallas Integrated Children’s system (ICS). ICS-systemet innehöll omkring trettio olika formulär som inbegrep hela ärendegången från anmälan till uppföljning av insatser och placeringar. ICS implementerades i England och Wales år 2003. (Socialstyrelsen 2008)
2.4 Dartingtonprojektet och BBIC:s implementering i Sverige
Under 1990-talet arbetade Socialstyrelsen med att utveckla nya metoder för att förbättra vården av barn placerade i familjehem. Precis som i Storbritannien hade den svenska sociala barnavården fått kritik för att vara undermålig. Länsstyrelsernas granskningar hade påvisat en rad brister, framförallt allt att de placerade barnen i liten utsträckning fick göra sin röst hörd hos socialsekreterarna samt att ordentliga vårdplaner inte alltid upprättades. (Socialstyrelsen 2000)
I detta arbete kom Socialstyrelsen i kontakt med det engelska projektet LACS. Det beslutades att prova den engelska metoden under svenska förhållanden. Detta åtagande döptes till
Dartingtonprojektet efter den engelska forskningsinstitutionen Dartington, som tagit fram LACS.
Vid årsskiftet 1995/1996 påbörjades försöket, som skulle pågå under två års tid. De åldersanpassade bedömnings- och insatsformulären från LACS skulle testas av socialsekreterare i fyra kommuner. Under dessa två år genomförde 48 inblandade
socialsekreterare intervjuer med 108 placerade barn i åldern 5-20 år. Socialsekreterarna fick sedan i enkäter skriva ner sina erfarenheter av att använda formulären, och erfarenheterna sammanställdes. (Socialstyrelsen 2000)
I hälften av intervjuerna identifierades problem inom flera behovsområden. Många barn hade hälsoproblem, något som förvånade forskarna då man hade trott att barn under svenska förhållanden skulle ha få problem inom detta behovsområde. Projektledningen hade i början av arbetet rentav ifrågasatt om detta område överhuvudtaget behövde vara med. Resultaten visade att många av barnens hälsoproblem hade varit tidigare okända och ouppmärksammade av socialtjänsten. Många barn hade också brister i sin utbildningssituation.
Socialsekreterarna var positivt inställda till intervjuerna och tyckte att mycket information hade kommit fram, även om metoden krävde mycket mer tid än de var vana vid. Men något år senare hade verksamheten stannat upp. Metoden uppfattades som ”otymplig och
arbetskrävande”. Formulären var inte integrerade med något system för uppföljning och den inkomna informationen kunde inte tas om hand på ett bra sätt. Man ansåg att de istället borde ha provat formulären integrerat med LACS uppföljningssystem så som det fungerade i England. Forskarna trodde att socialsekreterarna när de uttryckt sig positivt om metoden, i första hand hade talat om vad som borde göras. En deltagande socialsekreterare uttryckte att metoden var mycket mer resurskrävande, men att det rörde sig om en nödvändig reform. (Socialstyrelsen 2000)
Erfarenheterna av Dartingtonprojektet ledde till mer uppmärksamhet för AF och ICS. Detta intresse för vad som hände i England resulterade i vad som kom att kallas BBIC, som infördes i tio projektkommuner under år 2000. Omfattande utbildning och utvärdering tillkom under arbetets gång. (Socialstyrelsen 2008)
”Många kommuner var trötta på att ”själva försöka uppfinna hjulet” och välkomnade därför att Socialstyrelsen ”satte ner foten”. (Socialstyrelsen 2008, s82)
I England hade ett ”akademiskt” system framtaget av forskare, utan praktisk förankring, tvingats på socialsekreterarna uppifrån. Erfarenheterna från England var att detta ledde till missnöje och svårigheter. I Sverige beslutade man sig för att BBIC skulle utvecklas genom samarbete. Man började med BBIC-triangeln och tog till sig systemet en del i taget.
Denna triangel och BBIC:s teorier och synsätt var precis vad de yrkesverksamma hade efterfrågat. De nya metoderna innebar ett stabilt kunskapsstöd och en helhetssyn på barn och barns utveckling. Triangeln och BBIC:s grunder innebar också en gemensam terminologi och ett gemensamt sätt att se på barn, som underlättade samarbete mellan olika verksamheter (Socialstyrelsen 2008)
3. METOD
3.1 Metodval
Den här uppsatsens tre frågeställningar har tre olika utgångspunkter. Den första frågan belyser vilka teorier BBIC utgår ifrån. Denna fråga undersöks genom litteraturstudier och besvaras i teorikapitlet samt under tidigare forskning. Den andra frågan rör hur barns behov skildras i BBIC-utredningar, jämfört med tidigare. Denna fråga kommer att besvaras genom jämförande studier av ett antal barnavårdsutredningar Den tredje frågan berör hur insats och vårdplan formuleras i BBIC jämfört med tidigare. Denna fråga kommer också att besvaras genom jämförande studier av vårdplaner och insatser i barnavårdsutredningar.
Den metod som huvudsakligen har använts i denna uppsats är alltså textgranskning och textanalys. Jag har haft tillgång till ett antal akter ur arkivet på ett socialkontor. Till hjälp i analysen av utredningarna har jag haft en checklista (se bilaga) till hjälp för att få struktur i vilka arbetsanteckningar jag skall föra samt för själva läsandet.
Ursprungligen var tanken att också intervjua ett antal socialsekreterare som i sitt yrke använde sig av BBIC. Intervjuerna skulle ha handlat om hur socialsekreterarna ansåg att BBIC:s påverkade deras sätt att definiera barns behov i utredningar. Intervjumetoden skulle ha varit halvstrukturerad med intervjuguide. Jag ansåg att intervjuerna skulle bli ett bra komplement till min textanalys. De båda delarna hade kunnat berika varandra – frågor som väckts vid studiet av utredningar hade kunnat tas upp i samtal med socialsekreterare, och det som sagts i intervjuerna med dem hade i sin tur kunnat användas för vidare analys av utredningarna. Detta visade sig dock inte vara möjligt att genomföra med den begränsade tidsram som fanns.
3.2 Tillvägagångssätt
Ett gott fundament i mina litteraturstudier har varit boken ” BBIC i praktiken - att knäcka koden”. Utöver en grundläggande genomgång av BBIC finns också en omfattande litteraturlista att utgår från. Jag kunde identifiera de viktigaste teorierna anknytningsteori, utvecklingsekologi samt risk/skyddsfaktor-perspektivet. Vissa teorier valde jag bort på grund av att uppsatsen annars hade blivit mycket spretig och tidskrävande. De bortvalda teorierna inbegriper kunskap om hur barn beroende på ålder har olika behov och möter olika sorters utmaningar i sin utveckling.
Inledningsvis tog jag kontakt med ett socialkontor via telefon och presenterade min idé. Jag fick genast ett positivt gensvar. Jag uppmanades att ta kontakt med socialchefen, då det var denne som måste godkänna att jag fick tillgång till arkiven. Utredningarna innehåller mycket känslig information om personerna det berör, och är därför naturligtvis sekretessbelagda. Att låta dessa dokument lämna socialkontoret var inte att tänka på. Jag studerade samtliga utredningar på plats, inne på socialkontoret.
Genom att läsa ett antal utredningar som använt sig av BBIC, samt ett antal utredningar som inte gjort det, hoppades jag få ett underlag för att analysera vilken förändring BBIC medfört. Jag hade ursprungligen tänkt att främst undersöka hur insats och vårdplan var formulerad. För att få en förståelse för ärendet hade jag också tänkt att läsa igenom avlutande
Till följd av att intervjuerna utgick blev det ett större fokus på utredningarna. I de äldre utredningarna fanns ofta ingen sammanfattning. Dessa utredningar var dock relativt korta och jag beslutade mig för att läsa hela de äldre utredningarna. Jag övervägde att i konsekvensens namn också läsa hela BBIC-utredningarna, men kom fram till att detta skulle bli alltför tidsödande, då BBIC-utredningarna i samtliga fall var betydligt längre. I slutändan blev det ändå så att jag läste igenom alla utredningar från början till slut. Det gick helt enkelt inte att låta bli. Utredningarna innehöll så gripande skildringar av människoöden.
Att kritiskt granska dessa tio utredningar med vårdplaner från början till slut skulle däremot ha varit mycket tidskrävande. Därför blev det ändå så att jag i de äldre utredningarna
granskade texterna i sin helhet, medan jag i BBIC-utredningarna lade min emfas på
analys/bedömning, sammanfattning och vårplanerna. Nedslag gjordes också i rubrikerna om barns behov.
Vid den första granskningen av utredningarna hade jag ingen färdig idé om hur granskningen skulle gå till, eller vad det egentligen var jag letade efter. Jag försökte, så gott min
förförståelse tillät, läsa utredningarna med ett öppet sinne. Jag hade ju själv skrivit utredningarna enligt BBIC-mallen. Men i viss mån hade jag också kommit i kontakt med andra typer av utredningar, när jag gjort en bakgrundskontroll på klienter som tidigare varit aktuella inom socialtjänsten.
Efter detta första besök på socialkontoret gick jag hem med arbetsanteckningar och huvudet fullt av tankar. På vilket sätt skulle det jag läst kunna kopplas till de teorier jag valt att beskriva i uppsatsen? Kunde jag lägga märke till några intressanta mönster i utredningarna eller i mina arbetsanteckningar? Jag beslutade mig för att börja skissa på en checklista för min granskning. Ett antal punkter som jag skulle se till att vara uppmärksam på vid läsandet av varje utredning. Ett första utkast till en sådan checklista testades och utvecklades under ett andra besök på socialkontoret. Några fler punkter tillkom.
Punkterna var ganska allmänt hållna och fick med de övergripande mönstren i det jag ville undersöka. De var samtidigt så pass flexibla att jag hade användning för listan i granskningen av alla utredningarna, fastän ärendena skiljde sig åt markant.
Att punkter om mina valda teorier fanns med var självklart. Därtill valde jag att ha med några fler punkter. Jag valde att i denna fas av arbetet inte göra någon tydlig gräns mellan vad som var en skyddsfaktor och ett positivt omdöme i största allmänhet, och på samma sätt tänkte jag om riskfaktorer respektive negativa omdömen. Dels för att jag ännu inte hade hunnit läsa in mig ordentligt på ämnet, men också för att undvika tidsödande kategorisering på plats på socialkontoret. Jag hade också en tanke om att det kunde ha ett egenvärde att söka efter positiva och negativa omdömen överhuvudtaget, för en analys ur ett salutogent perspektiv. Jag antecknade ibland ordagrant vissa formuleringar för senare analys, men också för att kunna levandegöra mina resultat med citat inne i uppsatsen. Detta visade sig vara mycket tidsödande och jag valde därför att ibland göra mer svepande beskrivningar, som att det i en utredning inte fanns någon konsekvensanalys av ett visst fenomen.
Jag har gjort vissa avgränsningar i min studie. Jag har fokuserat på det initiala
utredningsarbetet. Det finns andra delar av BBIC som jag inte har undersökt, till exempel förhandsbedömning och uppföljning av behandling. Men också det kontinuerliga arbetet med sedan länge familjehemsplacerade barn. Risk- och skyddsfaktorperspektivet är mycket
omfattande och jag har mest intresserat mig för utbildning, hälsa och socialt uppträdande hos barnet, samt psykisk hälsa, missbruk och konfliktfyllda relationer hos föräldrarna
3.3 Litteratursökning
En god grund för vidare litteratursökning var referenslistan i boken BBIC i praktiken - att knäcka koden. (Dahlberg/Forsell 2006) Jag diskuterade några av dessa titlar med min
handledare. Sedan testade jag att söka på GUNDA, Google samt Socialstyrelsens hemsida på nyckelord som barnavårdsutredning, BBIC med mera. Jag sökte också på de teorier jag valt. Vissa titlar dök upp i alla dessa sammanhang och de böckerna intresserade jag mig extra för. Socialstyrelsens hemsida visade sig också vara en god utgångspunkt för att orientera mig bland det som fanns skrivet. Tyvärr hade jag inte möjlighet att få tag på litteratur av Urie Bronfenbrenner utan fick nöja mig med att läsa om hans utvecklingsekologiska modell i sekundärlitteraturen.
3.4 Datainsamling
Jag hade själv inte möjlighet att söka i socialkontorets arkiv. (Även om möjligheten hade funnits hade detta känts fel) Jag fick hjälp av en socialsekreterare och en arkivansvarig, som åtog sig att ta fram akter åt mig. När personalen på socialkontoret undrade över vilken sorts utredningar jag var intresserad av bad jag om ett antal utredningar som ledde till insats. Jag bad om att de skulle ta fram ett antal BBIC-utredningar och ett antal äldre utredningar. Jag bad också om att få ta del av vårdplanerna i de fall då dessa inte var en integrerad del av utredningsdokumentet.
Större kontroll över urvalet än så hade jag inte. Jag ansåg att detta räckte, främst av två anledningar. För det första ville jag inte vara till mer besvär än nödvändigt. Socialtjänsten har annat att göra än att rota i arkiven. Men framförallt hade jag svårt att hitta en rimlig
urvalsprincip för ett mer detaljerat urval. De bakomliggande motiven med ett mer kontrollerat urval hade varit helt bortkastade med tanke på att antalet utredningar var så litet. Det kändes befriande att låta urvalet ligga utanför min kontroll. Samtidigt tror jag inte att
socialsekreteraren valde utredningarna helt slumpmässigt. Socialsekreteraren hade en lång arbetslivserfarenhet inom denna socialförvaltning och en kunskap om vad som fanns i arkiven. I efterhand inser jag att det kunde ha varit värdefullt att fråga denne efter vilken urvalsprincip akterna hade tagits fram.
Jag hade fem utredningar enligt BBIC-metoden och fem äldre utredningar. Då samtliga utredningar lett till insats, de allra flesta inom ramen för LVU-lagstiftningen, får ärendena anses vara ”svåra” snarare än ”lätta”, om en sådan värdering överhuvudtaget är möjlig eller relevant. Utredningarna är skrivna under de senaste femton åren. Utredningarna var alla skrivna av olika socialsekreterare. De berörda familjerna i utredningarna hade olika sammansättning, ålder och etnicitet. Denna fördelning var jag i huvudsak nöjd med. Jag upplever att jag har haft ett varierat urval vad gäller problemsituation, behovsbeskrivningar och insatsformuleringar. Även om vissa föräldrars huvudsakliga sysselsättningar fanns dokumenterade hade jag inte tillräckligt med underlag för att göra någon hållbar urvalsanalys beträffande klasstillhörighet eller liknande.
3.5 Analysmetod
Jag gjorde många arbetsanteckningar när jag studerade utredningarna. Redan vid
antecknandet gjordes en första värdering, en första analys – allt innehåll i utredningarna hamnade ju inte i anteckningsblocket.
Jag letade efter meningar som det skulle vara tacksamt att citera – som i ett nötskal beskrev det jag ville belysa. Men många anteckningar var också av mer övergripande karaktär, som till exempel ”inget nämns om barnets fysiska hälsa i hela utredningen”
En mer ingående analys skedde då jag läste igenom alla arbetsanteckningar. För att lättare få en översikt i vilka mönster som skulle kunna skönjas gjorde jag en sammanfattning för varje utredning på ett A4-papper och placerade dem alla bredvid varandra. Ålder, insats,
huvudsaklig problemformulering och andra övergripande beskrivningar hamnade på dessa papper. Detta tjänade som ett bra verktyg i den inledande fasen av min analys. Jag kunde se mitt urval framför mig. Det var också ett sätt att orientera mig bland de mycket större mängderna data i mitt anteckningsblock.
Min metod att i det initiala skedet relativt hämningslöst utgå från det material jag hade, både i arbetsanteckningar och inledande analys, kan beskrivas som induktiv. Induktion innebär att studera ett fenomen utan förutfattade hypoteser och låta begrepp och teori växa fram ur observationen. .(Larsson/Lilja/Mannheimer 2005)
Samtidigt hade jag redan på förhand bestämt mig för vilka huvudsakliga teorier jag skulle ha med i teorikapitlet - anknytningsteori, utvecklingsekologi och risk/skyddsfaktorperspektivet. Därför var mitt arbete också deduktivt. Deduktion innebär att det teoretiska perspektivet styr vilka frågor som ställs och låta den redan befintliga teorin styra hur resultaten skall tolkas. (Larsson/Lilja/Mannheimer 2005)
En syntes av induktion och deduktion brukar kallas för abduktion. Detta betyder att
forskningsprocessen innebär en växling mellan teori och empiri, där båda påverkar varandra. (Larsson/Lilja/Mannheimer 2005)
Inledningsvis var det induktiva angreppssättet som dominerade. Jag hade ännu inte bestämt mig för hur jag ville använda teori för att analysera empiri. Detta resulterade bland annat i de extra punkterna på checklistan, som till exempel om barn får komma till tals i utredningarna. Senare fick det deduktiva angreppssättet ta mer plats, då jag i min analys bestämde mig för att värdera utredningarnas tendenser att beskriva barnens och familjernas situationer utifrån de olika teorierna. Exempel på detta är om anknytningsteoretiska resonemang används mer eller mindre i BBIC-utredningarna än i de äldre utredningarna. Teorierna har alltså som
analysverktyg i första hand använts för att identifiera och kategorisera beskrivna behov i utredningarna.
När jag har läst utredningarna har tolkningen av de olika avsnitten av texten varit beroende av hur texten som helhet skall tolkas. Tolkningen av texten som helhet har i sin tur varit
beroende av hur textens olika delar har tolkats. Detta samband kallas för den hermeneutiska cirkeln. Den handlar om att alla tolkningar motiveras med andra tolkningar i en oändlig cirkel. Den bättre tolkningen av delen är den som ger mening åt helheten, och vice versa.
Ett exempel på hur jag har använt mig av den hermeneutiska cirkeln är i tolkandet av begrepp som barns behov, gränssättning, trygghet, stabilitet och stimulans. Dessa ord betyder något i sitt omedelbara sammanhang, men återkommer också gång på gång i texterna. Därmed får de också en kontextuell betydelse som löper över alla utredningarna. Detta har gett en utvidgad förståelse för hur socialsekreterare tenderar att använda begreppen.
På samma sätt har jag också pendlat mellan helheten i utredningen jag har framför mig och de delar av förförståelse som jag bär med mig från tidigare erfarenheter av socialt arbete. Jag har en viss insikt i vad det innebär att inta socialsekreterarens position och att inneha dennes arbetsuppgifter och intentioner. Däremot har jag aldrig varit klient och har därmed en dimmigare förståelse för vad det innebär att vara granskad av socialtjänsten, hur detta påverkar ens intentioner och handlingar.
Förförståelsen skall inte ses som en börda utan som något nödvändigt och ofrånkomligt. (Kvale 1997) Jag instämmer i detta och tror inte att undersökningen hade varit möjlig utan min förförståelse. Ändå upplevde jag mig vara väldigt befriad under det där första besöket på socialkontoret, då jag ”unnade” mig själv att inte ha den blekaste aning om vad jag ville göra med texterna framför mig.
3.6 Validitet
Validitet i uppsatsen kan definieras som att jag har kunnat svara på de frågor jag har ställt. Resultatet är relevant utifrån de frågeställningar som finns. (Kvale 1997) Jag tycker att jag har lyckats svara på mina frågor i hyfsad utsträckning. Kanske har detta underlättats eftersom ordet behov kan ha en sådan vid betydelse och att barnens behov implicit eller explicit alltid är närvarande i barnavårdsutredningarna. Det har varit lätt att hitta behovsbeskrivningar i utredningarna och att sedan beskriva deras kontext i uppsatsen.
Om jag i mina frågeställningar hade haft en tydlig och snäv definition av vad behov innebär, eller i vilken kontext behoven är av intresse, hade det varit mycket svårare att uppnå en hög validitet. Då mina avgränsningar har inneburit att enbart studera innehållet i utredningarna har möjligheten till validitet varit hög. Jag tror att det hade varit mycket svårare att uttala mig om vad som försiggår i de utredande socialsekreterarnas huvuden.
Kanske hade mina frågor fått helt andra svar om jag också hade intervjuat socialsekreterarna på kontoret. Socialsekreterarnas respektive uppfattningar om BBIC hade då säkert färgat min möjlighet att svara på vilka förändringar BBIC bidragit med. Min förhoppning hade varit att kunna genomföra en sorts primitiv triangulering mellan vad som skrivits i litteraturen, vad som sagts av intervjuade socialsekreterare och vad som skrivits i utredningarna.
Allt som finns i utredarens huvud finns inte dokumenterat i utredningen. Det kan vara en känslomässig uppfattning om en familjemedlem, en muntlig överenskommelse eller ett viktigt underlag till det fattade beslutet. På samma sätt kan det antagligen finnas intressant
information i akten som utredningsdokumentet inte refererar till - intyg, utlåtanden,
uppföljning eller till och med personliga brev från familjerna. Med mer information och fler källor hade validiteten kunnat höjas, då förståelsen för det specifika ärendet hade varit större, och därmed hade också förutsättningarna för en god analys varit större.
3.7 Reliabilitet
Med reliabilitet menas nivån av tillförlitlighet i forskningsresultaten. (Kvale 1997) Det finns en rad anledningar till att min reliabilitet är låg. En anledning är att mitt resultat tillkommit genom forskning baserad på personakter.
Det finns både för- och nackdelar med att bedriva forskning baserad på personakter. Bland nackdelarna finns en osäkerhet över vilken verklighet det är som har satts på pränt i
dokumenten. En del av underlaget till fattade beslut finns kanske enbart mellan raderna eller i socialsekreterarens huvud. Det skrivna kan vara en efterhandskonstruktion och ett
legitimerande av redan fattade beslut. (Sundell/Egelund 2000)
Detta har jag löst genom att begränsa mina frågeställningar till att gälla hur utredningarna har skrivits.
Den främsta anledningen till att reliabiliteten är låg, är att jag endast har studerat tio utredningar. Detta är en skrattretande låg siffra i förhållande till den enorma mängd utredningar som producerats genom åren på det aktuella socialkontoret allena. Jag har inte heller haft någon specifik avgränsning på vad jag menar med före BBIC. Dock kände jag till att de väldigt mycket äldre utredningarna inte skulle finnas i socialkontorets arkiv.
Utredningar med många år på nacken lagras vid Stadsarkivet.
Jag hade inledningsvis en tanke om att försöka kvantifiera förekomsten av en rad fenomen i utredningarna. Jag hade tänkt mig att undersöka vilken mängd källor utredaren hade som informationsunderlag. Hur många möten utredaren hade med barnet och dennes föräldrar. Jag hade tänkt att jag kunde räkna antalet positiva omdömen och väga dem mot antalet negativa omdömen. Jag hade tänkt undersöka om utredningarna skilde sig något åt, i vilken
utsträckning socialsekreteraren stödde sig på omdömen från extern expertis som läkare och psykologer.
Alla dessa frågor och många fler kittlade min nyfikenhet, men jag insåg snart att reliabiliteten i de möjliga svaren skulle vara så låga att undersökningen hade blivit helt meningslös. Jag illustrerar med några exempel: om det utredda barnet har en ensam vårdnadshavare kanske socialsekreteraren träffar denne under låt säga till exempel fyra tillfällen. Om barnet istället har två vårdnadshavare, som har en allvarlig konflikt och inte kan vistas i samma rum, blir antalet möten plötsligt många fler. Om anledningen till att utredning inleddes var att barnet har ett bekymmersamt hälsotillstånd som negligerats av vårdnadshavarna är det troligt att en läkare konsulteras. Om å andra sidan barnet verkade friskt är det möjligt att utredningen inte lade så stor vikt på området fysisk hälsa. Ett barns möjlighet till delaktighet är i vissa
avseenden beroende på åldern, och hur barnets utvecklingsekologiska livsvärld ser ut. Kort sagt var de flesta av mina frågor väldigt ärendespecifika. Ärendena skiljde sig åt i så många avseenden att jag hade behövt ha ett betydligt större underlag för att kunna dra några som helst slutsatser. Jag slöt mig till att jag med mina tio utredningar fick nöja mig med att leta efter mönster, tendenser i hur behov skildrades i texterna.
Ett sätt att öka reliabiliteten något hade varit om alla utredningarna hade varit baserade på barn av samma ålder, eller om alla utredningarna hade inletts på liknande grunder.
