Poetiska förskjutningar – Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer i remix.
-
en undersökning av två poeters estetik och poetiska världar
Mattias Segerlund
C-uppsats, Skapande svenska 15 hp Litteraturvetenskap
Institutionen för kultur- och medievetenskaper Umeå Universitet
Handledare: Anders Persson
Abstract
Den här uppsatsen har som syfte att genom ett litterärt experiment undersöka vad som händer om man försöker skriva Tomas Tranströmers dikter som Ann Jäderlund och vice versa med fokus på den poetiska bilden och diktsubjektet. Uppsatsen innehåller en kort genomgång av den svenska modernistiska och postmodernistiska poesin, en presentation av det poetiska bildspråket generellt och hos respektive undersökt författarskap. Det litterära experimentet utgår från två av författarnas senare verk. I experimentet försöker uppsatsförfattaren finna dikternas grundton och behålla den i översättningen till den andre författarens stil. I
diskussionen lyfts problemet med att de båda poeterna har olika utgångspunkter i hur de vill nå läsaren och svårigheten i att fånga andemeningen i dikten genom ett annat språk än det ursprungligt avsedda. Författaren anser sig lyckats bättre med att behålla grundtonen när Tranströmers dikt ska bli jäderlundsk och en orsak till detta kan vara att det för att göra Jäderlunds dikter mer tranströmerska blir nödvändigt att lägga till så mycket innehåll som från början ej fanns där.
Title in english
Poetic shiftings – Ann Jäderlund and Tomas Tranströmer remixed.
Disposition
1. Inledning 4
1.1 Syfte 4
1.2 Frågeställningar 5
1.3 Material 5
2. Bakgrund 7
2.1 Den svenska modernistisk poesin 7
2.2 Den svenska postmoderna poesin 8
3. Den poetiska bildspråket 8
3.1 Ann Jäderlund 9
3.2 Ann Jäderlunds bilder 10
3.3 Tomas Tranströmer 13
3.4 Tomas Tranströmers bilder 13
4. Experiment 15
4.1 Introduktion till experimentet Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund 15
4.2 Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund 18
4.3 Diskussion 20
4.4 Introduktion till experimentet Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer 22
4.5 Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer 24
4.6 Diskussion 26
5. Avslutande diskussion 28
Litteraturlista 30
Bilaga 1: Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer, resterande experimenttexter. 32
1. Inledning
Tomas Tranströmer är en av den svenska modernismens stora portalfigurer och räknas till 50- talisterna, då han debuterade 1954 med 17 dikter.1 Hans poesi präglas av ett sökande efter bilden som kan beskriva den verklighet som finns där, men som kan vara svår att förnimma, en slags förhöjning av verkligheten2. Ann Jäderlund kom å sin sida att stå som portalfigur för den postmoderna poesin under 1980-talet och hennes andra diktsamling Som en gång varit äng3 gav upphov till en infekterad debatt som hade sin utgångspunkt i en recension av en manlig kritiker som kritiserade Ann Jäderlund för att skriva en sluten och svår poesi4. Sedan dess har hennes ställning inom svensk lyrik befästs och hon är idag en av vår tids viktigaste lyriker.
Mitt intresse för just dessa två författarskap går tillbaka till när jag läste till skrivarpedagog på Sörängens folkhögskola 2008/2009. Det fanns mycket tid till läsning och jag föresatte mig att läsa Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996,5 en läsning som fortfarande sysselsätter mig. Vad som fångade mitt intresse var hans fantastiska bildspråk och hur han kunde vidga upplevelsen av tillvaron. När jag var som mest uppe i min Tranströmervurm fick jag tag i Ann Jäderlunds Dikter 1984-2000,6 och fick upp ögonen för ett helt annat sätt att förmedla vad jag upplevde som besläktade känslor och tillstånd. Jäderlunds text upplevde jag som mer drömsk och vag, associativ och berörande på ett undermedvetet plan. Tranströmers text å andra sidan träffade mig rakt framifrån. Alltsedan denna parallella läsning har de två författarskapen levt med mig som existentiella ledsagare. Jag är därför nyfiken på att dyka djupare ner i deras respektive bildvärldar och undersöka vad som händer om man experimenterar med att blanda deras stilar med varandra.
1.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att genom ett litterärt experiment undersöka vad som händer om man försöker luckra upp och anlägga en mer Jäderlundsk och postmodern ton på den tydliga och klara stil som Tranströmer formulerat samt vad som händer om man på ett Tranströmerskt sätt
1 Tomas Tranströmer, 17 dikter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1954)
2 Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Den svenska litteraturen III: Från modernism till massmedial marknad. Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999) s.369
3 Ann Jäderlund, Som en gång varit äng, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1988)
4 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=767&artikel=4630137, hämtad 20160509.
5 Tomas Tranströmer, Samlade dikter 1954-1996, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2008)
6 Ann Jäderlund, Dikter 1984-2000, MånPocket (Stockholm, 2002)
försöker tydliggöra och göra en mer modernistisk version av den stil som utmärker Jäderlund.
De aspekter av författarnas stilar jag främst vill undersöka är den poetiska bilden och diktsubjektet samt att jag avser undersöka vad som händer med respektive författares grundton när deras dikt överförs till en annan författares stil.7
1.2 Frågeställningar
1. Vad händer med grundtonen i texten när jag omvandlar en Tranströmersk dikt till en Jäderlundsk och vice versa?
2. Vad händer med det ursprungliga bildspråket när dikten överförs till den andre författarens stil?
3. På vilket sätt påverkas diktsubjektet i de tänkta experimenten?
1.3 Material och avgränsningar
Som avgränsning har jag valt att koncentrera undersökningen kring dikter från två av de båda författarnas senare verk. I Tomas Tranströmers fall diktsamlingen Sorgegondolen8 från 1996 och mer specifikt dikten ”Sorgegondol nr.2”.9 Sorgegondolen kom att bli Tranströmers näst sista diktsamling och den belönades bland annat med Augustpriset.10 I Ann Jäderlunds fall har jag valt att utgå från diktsamlingen Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar11 från 2009. I samlingen har författaren uppgett att hon ”försökt bearbeta en stark skuldkänsla över att jag gör så lite åt allt våld i världen”.12 För
avgränsningens skull har jag valt ut en svit av dikter ur samlingen som inleds med raderna:
”Men om jag fylls med mod. Om jag varje/dag intalar mig själv att jag fylls med mod.”13 (förf.
kursivering). För att närma mig den stil och metod som konstituerar dessa samlingar har också läsningar av författarnas tidigare verk varit nödvändiga. Även avhandlingar, essäer och uppsatser om författarnas poesi har använts för att fördjupa förståelsen av deras respektive författarstil. I Ann Jäderlunds fall finns mycket lite skrivet om hennes senare poesi, varför de
7Jag vill här lägga in en notering att Jäderlund ibland arbetar med relativt tydliga bilder samt att Tranströmer ibland arbetar med mindre tydliga bilder och att ingetdera av dessa författarskap är homogena. Det går att hitta exempel där dessa författare gör liknande “experiment” själva. Den här undersökningen kommer dock att se till huvuddragen i deras stil, utifrån utvalda delar av författarskapet.
8Tomas Tranströmer, Sorgegondolen, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1996)
9 Tomas Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, Bonnier pocket (Stockholm, 2012) s.348.
10 http://www.augustpriset.se/bidrag/sorgegondolen
11Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2009)
12 http://www.svd.se/det-ar-svart-att-vara-manniska, hämtat 20151215.
13Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.119
flesta källorna kring hennes dikter rör de tidigare samlingarna. För en förståelse för vad som kännetecknar den moderna och den postmoderna svenska poesin har framför allt
standardverken Litteraturens historia i Sverige,14 Den svenska litteraturen,15 samt Nordisk kvinnolitteraturhistoria16 använts.
Anledningen att jag valt just dessa verk att utgå ifrån bygger främst på personligt tycke för dem och att jag finner det intressant att dyka ner i senare delen av ett författarskap för att det då går att jämföra och spegla materialet i författarens tidigare verk. I uppsatsen kommer denna spegling inte att synas i någon avgörande utsträckning, men för experimenten har det varit bra att kunna använda hela författarkapet som klangbotten.
Något kort om uppsatsens disposition för att förtydliga vad jag avser göra: Först kommer en kort bakgrund (2) av den svenska modernistiska (2.1) och postmodernistiska (2.2) poesin. Jag har av utrymmesskäl valt att inte gå djupare in i modernism och postmodernism generellt utan hållit mig till svensk lyrik. Syftet är att läsaren ska få en kort inblick ur vilken tradition de olika poeterna är sprungna. Sedan följer en introduktion till den poetiska bildspråket (3) och efter en kort presentation av de båda författarna (3.1, 3.3) följer en både teoretisk och personlig läsning av respektive författares stil (3.2, 3.4). I denna presentation beskrivs översiktligt de båda författarnas bildspråk och även kort deras förhållande till diktsubjektet eller jaget. Denna del av uppsatsen avser att ge en teoretisk bakgrund till att genomföra och diskutera experimenten. När den teoretiska bakgrunden är presenterad återstår så
experimentdelen (4) av uppsatsen. Innan varje experiment har jag försökt att beskriva vad det är jag avser göra i experimentet (4.1, 4.4) för att efter själva experimentet (4.2, 4.5) diskutera hur experimentet faktiskt gick (4.3, 4.6). Till sist följer en avslutande diskussion för att sy ihop de intryck och lärdomar jag gjort under uppsatsens gång (5).
14 Bernt Olsson, Ingemar Algulin,Litteraturens historia i Sverige, Studentlitteratur (Lund, 2013),
15 Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Den svenska litteraturen III: Från modernism till massmedial marknad. Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999)
16 Elisabeth Möller Jensen, Eva Hettner Aurelius, Ann-Marie Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, På jorden: 1960-1990, Wiken (Höganäs, 1997)
2. Bakgrund
2.1 Den svenska modernistiska poesin
För att en litterär period ska kunna få kallas just period menar Bergsten17 att den behöver ha uttömt sin produktiva kraft och upphört ha en dominerande inverkan på det aktuella litterära klimatet. Under 1900-talet är modernismen den enda strömning som uppfyller detta krav.
Modernismen kan sägas definieras utifrån det som var nytt inom konst och kultur under de första decennierna av 1900-talet. Modernismen har i sig själv flera ”under–ismer” t.ex.
dadaism, expressionism, futurism m.fl. Den modernistiska stilen präglas av ett bejakande av det subjektiva, det intuitiva skapandet och dolda strukturer.18 I Sverige publicerades
modernistiska diktsamlingar redan på 1910-talet, där framträdande verk var Pär Lagerkvists Ångest (1913) och Edith Södergrans debutsamling Dikter (1916). På den tiden var dock den modernistiska dikten marginell och undanskymd. Framträdande röster i Svenska Akademien såg mycket strängt ner på denna nya lyriska form. Karlfeldt menade bland annat att “formella experiment är ett symtom på inre, andligt och kulturellt förfall”.19 Under 10-20 talen
dominerade de borgerliga intimisterna som ville framhäva idyllen, med landskapsbilder, naturmålningar målade i ord på fläckfri vers avsedd för recitation och sång. En modernistisk rörelse var dock under framväxande och på 20- och 30-talet omskapade bland annat Karin Boye sin poetiska stil mot ett mer modernistiskt uttryck. Hon var också en av portalfigurerna för tidskriften Spektrum som hade en viss betydelse för den svenska modernismen. I den tidsskriften som utkom mellan 1931-33 ville man på psykoanalytisk grund skapa ett personligt och hemlighetsfullt symbolspråk som skulle utforska djupet av själen. 1931 skanderade Artur Lundqvist ”Frihet åt poesin” och 30-talet kom att bli ett årtionde då modernisterna försökte ta sig in i den litterära offentligheten, även om de inte riktigit bröt igenom hos kritiker, förlag och läsare.20 Det är fyrtiotalet som räknas som modernismens slutgiltiga genombrott, med ett språkrör i form av tidsskriften 40-tal. I en tid då de stora idéströmningarna, såsom marxismen, kristendomen, psykoanalysen och den borgerliga
humanismen inte levde upp till sina stora ord, skapades en ny generation som såg med misstro mot alla stora helhetslösningar.21 Under 1950-talet debuterar så en av författarna som är föremål för denna uppsats intresse, Tomas Tranströmer. Hans debut får stor genomslagskraft och utmärks av en nästan total frånvaro av ordet ”jag”. Med detta grepp sällar han sig till sina
17 Staffan Bergsten, Lars Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp, Studentlitteratur (Lund, 2014) s.75.
18 Ibid., s.78.
19 Lönnroth, Delblanc, Den svenska litteraturen, s.23.
20 Ibid., s.47.
21Ibid., s.221.
generationskamrater av vilka många spelar just med anonymitet och maskspel, med ett kliv ner från den högstämda jagframställan som präglat modernismen fram till då.22
2.2 Den svenska postmodernistiska poesin
Det råder oenighet om postmodernismen ska kunna kategoriseras som en fristående litterär period eller om den är en intimt sammankopplad utveckling av modernismen. De stora berättelserna och anspråk på sanning, som finns inom modernismen, förkastas av postmodernisterna. De förnekar att man kan säga något med säkerhet och ifrågasätter sanningsbegreppet. Den postmoderna konsten springer ur en uppfattning att tron på förnuft, framsteg och övergripande mening inte är giltig.23 I linje med att begrepp som sanning och verklighet blir svåranvända i det postmoderna tänkandet, präglas den poesi som växer fram i Sverige under 1980-talet av att ”jaget” blir mindre tydligt och självklart.24 Ett utmärkande drag för de kvinnliga poeter som trädde fram under 1980-talet, och som ses som
förgrundsfigurer för den poesi som kommit att kategoriseras som postmodernistisk, är att de förkastade modernismens sökande efter ett autentiskt jag. Dessa poeter föresatte sig snarare att undersöka glappet mellan språk och värld samt att de försökte nå en mer direkt sinnlig upplevelse med sin poesi, snarare än att ha ett intellektuellt, distanserat tilltal. De tre poeter som under 80-talet sågs som frontlinjen för den postmoderna poetiska strömningen i Sverige var Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers. Frostenson debuterade redan 1978, Jäderlund 1984 och Lillpers 1982.25 Sedan detta skifte i den svenska lyriken har den postmoderna traditionen fått fäste och många efterföljare.
3. Det poetiska bildspråket
Elleström26 talar om bildspråket som en gestaltning vårt medvetande gör av språkliga
framställningar och beskrivningar. Utifrån det perspektivet kan bildspråket både vara konkret, att vi ser en stol för vårt inre när någon säger stol, och abstrakt, t.ex. ”mörkret inom oss”. I det senare fallet vet vi på ett ungefär vad det innebär att ha ett mörker inom sig men vi vet också att det inte syftar på ett konkret, faktiskt mörker. Poetiska bilder används för att förskjuta och utvidga, de förtätar, förvandlar och skapar ny mening.27 Lyriken kan ses som ett typ av text
22Ibid., s.342.
23 Bergsten, Elleström, Litteraturhistoriens grundbegrepp, s.77.
24 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV. s.479.
25 Ibid., s.478
26 Lars Elleström, Lyrikanalys: en introduktion, Studentlitteratur (Lund, 2009) s.80.
27 Ibid., s.80.
som innehåller en hög grad av bildspråk. En vanlig typ av poetisk bild är metaforen.
Metaforer kan ha många olika former och vara mer eller mindre tydliga och uttalade. En metafor kan innehålla både sakled och bildled, där sakled är det som avses och bildled är vad den liknas vid.28 Som exempel kan vi ta de två första versraderna ur Tranströmers dikt ”Djupt i Europa” från samlingen För levande och döda:29 ”Jag mörka skrov flytande mellan två slussportar/vilar i sängen på hotellet medan staden omkring vaknar.”30 Här liknar författaren sig själv vid ett mörkt skrov som flyter mellan två slussportar. Det är uppenbart i dikten vad metaforen syftar på, sakledet är ”jag” och bildledet är det ”mörka skrov”. De språkliga och syntaktiska egenskaperna i texten visar tydligt vad metaforen är. En metafor kan också ha endast bildled, vilket läsaren då behöver tolka för att själv se sakledet och ge mening till dikten.31 Exempelvis den sista dikten i första delen av sviten ”Silvermyntet finner ändå ingen”
från samlingen Snart går jag i sommaren ut32 av Ann Jäderlund: ”Märker du månens spene/Märker dig månens strålar/Ett spänne kan dölja spenen/Du har kanske ingen oval”,33 Flera av dessa ord måste ses som metaforer eller omskrivningar för något annat än dess konkreta betydelse för att dikten ska bli meningsfull. Det blir dock upp till läsaren att
undersöka vad t.ex. spännet eller spenen representerar. Ett syfte med den här uppsatsen är att undersöka vad som händer med grundtonen i en dikt när den översätts till en annan författares stil. En stor fråga är ju då vad en dikts grundton är? Utan att ge mig i kast med ett alltför långrandigt och abstrakt resonemang menar jag med grundton det tilltal dikten har, vad dikten förmedlar för känsla genom dels språket i sig och dels genom språkets konkreta betydelse
3.1 Ann Jäderlund
Ann Jäderlund (1955-) är en svensk poet, barnboksförfattare, översättare och dramatiker, bosatt i Stockholm. Hon debuterade 1985 med diktsamlingen Vimpelstaden,34 fick sitt genombrott med uppföljaren Som en gång varit äng35 och har sedan dess släppt ett tiotal diktsamlingar samt två barnböcker. Hennes förra diktsamling Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar36 utkom 2009. Under våren 2016 utkom
28 Elleström, Lyrikanalys: en introduktion, s.81.
29 Tomas Tranströmer, För levande och döda, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1989)
30 Tomas Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, Bonnier pocket (Stockholm, 2012) s.324.
31 Elleström, Lyrikanalys: en introduktion, s.81.
32 Ann Jäderlund, Snart går jag i sommaren ut, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1990)
33 Jäderlund, Dikter 1984-2000, s.229.
34 Ann Jäderlund, Vimpelstaden, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1985)
35 Ann Jäderlund, Som en gång varit äng, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1988)
36 Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar,
hennes senaste bok d j u p a k ä r l e k i n g e n.37 Hon fick 2012 mycket uppmärksamhet och positiv kritik för sin egenartade översättning av Emily Dickinsons dikter i boken Gång på gång är skogarna rosa.38
Redan tidigt i sitt författarskap bidrog Ann Jäderlund med att sätta en ny ton i den
svenskspråkiga poesin. Sedan dess har hon kommit att etablera sig som en av landets mest respekterade och hyllade lyriker. Tillsammans med bland annat Katarina Frostenson och Birgitta Lillpers stod Ann Jäderlund för en formförnyelse som starkt präglade 80-talets kulturdiskurs.39 Hennes poesi gav också upphov till en del kritik, främst av manliga
recensenter, som hade svårt att närma sig hennes bildspråk.40 Den så kallade Ann Jäderlund- debatten, som blossade upp efter en kritisk recension av hennes andra diktsamling Som en gång varit äng 1988, signerad Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet, blev en av de största kulturbråken under det hösten 1988 och vintern 1989. Kanske främst handlade debatten om den ”manliga” kontra ”kvinnliga” läsningen av Ann Jäderlund, och om en sådan läsning ens finns. Den berörde också i samband med det en diskussion som varit framträdande i samtalet kring svensk lyrik sedan modernismens intåg, nämligen frågan om poesins begriplighet. En skiljelinje mellan modern och postmodern poesi har ibland dragits upp för att beskriva denna konflikt i diskussionen.41 Denna gränsdragning beskrivs tydligare i uppsatsens avsnitt om svensk postmodernistisk poesi (2.2).
3.2 Ann Jäderlunds bilder
Ann Jäderlunds tidiga poetiska stil präglas av en mångtydighet och ett symboltyngt språk där blommor, kroppsdelar, man, kvinna, jag, du, inte har entydiga positioner eller betydelser.42 Genom att använda sig av ett romantiskt och barockt bildspråk skapar hon en tungt lastad symbolvärld som används för att skildra det inre skeende som diktjaget upplever.43 Även rytm och olika typer av rimstrukturer används i flera samlingar. Dessa grepp låter ordens betydelse både förstärkas och samtidigt lossna från sin konkreta betydelse. Från och med tredje
37 Ann Jäderlund, d j u p a k ä r l e k i n g e n, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2016)
38 Emily Dickinson, Gång på gång är skogarna rosa: dikter av Emily Dickinson, i översättning av Ann Jäderlund, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2012)
39 Olsson, Algulin, Litteraturens historia i Sverige, s.574.
40Åsa Beckman, Jag själv ett hus av ljus: tio kvinnliga poeter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2002) s.73
41 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=767&artikel=4630137, hämtad 20160509
42 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, s.484.
43 Beckman, Jag själv ett hus av ljus, s.73-74
diktsamlingen Snart går jag i sommaren ut44 börjar hon experimentera mer uttalat med rytmer, både jambiska och trokéiska strofer förekommer. Ofta blandas olika rytmer i en och samma dikt. En samling där rytmen kanske är som mest genomgående är mörker mörka mörkt kristaller45 där själva titeln också är genomgående trokéisk. I samma diktsamling börjar Jäderlund också använda sig av en mer uppbruten syntax, där upprepning, rim och rytm ibland styckar upp meningarna. Användningen av en uppbruten syntax förekommer även i hennes senare samlingar under 2000-talet.
Det har skrivits att flera av de kvinnliga 1980-talslyrikerna, dit Jäderlund räknas, strävar efter att språket ska nå direkt in till känslorna och förbi den intellektuella analys som blockerar dem.46 Jag har själv en aning om att dessa avsikter inte alltid är uttalade och att Jäderlund främst skrivit det hon velat förmedla på det sätt hon tycker passat budskapet bäst. Det beräknande och intellektuella är jag tveksam till om det finns där i den utsträckning som ibland hävdas. Hon har själv sagt att hon inte tänker så mycket när hon skriver, men att hon däremot känner47. Litteraturkritikern Åsa Beckman hävdar att Ann Jäderlunds samlingar kan läsas som ett långsamt upprättande av ett funktionellt språk.48 Hon hänvisar till Barthes som sagt att upprepandet av samma ord och samma ljud, är ett sätt att förlora sig i det. Till slut nås ett tillstånd där det betecknade inte länge har någon särskild betydelse och ordens ljudliga och sinnliga sidor kan framträda, något som i många fall stämmer väl in på Ann Jäderlunds metod under 1980- och 90-talet. Bergsten menar att sinnena når en förståelse av dikten långt innan förnuftet gör det, genom att uppfatta klangerna och bilderna i texten.49 Det är den intuitiva förståelsen som står främst och förståndet kommer i andra hand.
Min egen tolkning efter att ha läst och läst om de författare som hölls fram som de
postmodernistiska svenska lyrikerna under 80-talet, var att de skrev fram en erfarenhet som inte tidigare fanns benämnd på det sättet och som kanske inte heller fått benämnas i den offentliga diskursen. Frågan en sådan lyriker måste ställa sig är hur den ska formulera det som ännu inte formulerats. Resultatet talar för att det tycks som om det konventionella (lyriska)
44Jäderlund, Snart går jag i sommaren ut.
45 Ann Jäderlund, mörker mörka mörkt kristaller, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1994)
46 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV. s.479.
47 http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2938&grupp=21081&artikel=5106772, hämtad 20160509.
48 Möller Jensen, Hettner Aurelius, Mai, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, bd. IV, s.485.
49 Staffan Bergsten, Klang och åter: tre röster i samtida svensk kvinnolyrik, FIB:s lyrikklubb (Stockholm, 1997) s.129.
språket inte konstruerats för att kunna beskriva dessa erfarenheter och därför måste språket i någon form dekonstrueras för att kunna göra erfarenheterna synliga. Den postmodernistiska dekonstruktionen av språket är i den här meningen inte ett poetiskt grepp för sakens skull, utan en poetisk nödvändighet. I sin analys av tre samtidiga kvinnliga författarskap där
Jäderlund ingår tar Ebba Witt-Brattström hjälp av Julia Kristevas analys av möjligheten till en kvinnlig röst i en mansdominerad kultur.50 Kristeva uppmanar till en ”mer flexibel och mer fri diskurs”51 som kan benämna olika erfarenheter som kvinnor bär och känner, snarare än att fastna under tyngden av det offer som det sociala kontraktet ålägger dem. Hon menar vidare att kvinnorna måste avsäga sig de fasta roller den patriarkala kulturen tilldelar dem och
”istället framhålla vad som i varje ögonblick förblir otillfredsställt, förtryckt, nytt, excentriskt, obegripligt, störande för etablissemanget och för dess samförstånd”.52 Witt-Brattström menar att Jäderlund ”betonar lyssnandet inåt mot den kvinnliga erfarenheter och avvisar den
manliga, kontrollerande blicken”.53 Hon menar vidare att en metod som blir nödvändig för att beskriva de erfarenheter som Jäderlund vill förmedla är att förhålla sig till befintliga
kulturella verk och nöta ner och pröva redan kända klichéer och falska betydelser och på så sätt skapa ny mening.54 I sina tidiga samlingar tar Ann Jäderlund avstånd från det autentiska diktjaget och i dikten blir det oklart vem som är man, kvinna, offer, förövare, passiv och aktiv.55 Hon blandar olika referenser, förvanskade citat och hänvisningar och luckrar på så sätt upp föreställningar om autenticitet och originalitet. I Jäderlunds avståndstagande från det autentiska jaget finns paradoxalt nog också ett starkt jag som gör sig till härskare över andras texter och över språket i sig.56
De tidiga modernisterna i tidsskriften Spektrum var tydligt influerade av psykoanalysen och dess tro på det undermedvetna.57 Även den metod som Ann Jäderlund använder sig av i sitt tidiga och även senare författarskap har psykoanalytiska ingångar.58 En reflektion jag själv gjort är att hon snarare än att beskriva ett faktiskt yttre skeende eller konkret beskriva ett inre
50 Ebba Witt-Brattström, Ur könets mörker etc: litteraturanalyser 1983-1993, Norstedt förlag (Stockholm, 2003)
51Ibid., s.175.
52Ibid., s.190.
53 Ibid., s.191.
54 Ibid., s.191.
55Beckman, Jag själv ett hus av ljus, s.78.
56Lena Malmberg, Från Orfeus till Eurydike: en rörelse i samtida svensk lyrik, Ellerströms förlag (Lund, 2000) s.84.
57 Lönnroth, Delblanc, Den svenska litteraturen, s.38.
58 Witt-Brattström, Ur könets mörker 1983-1993, s.175.
skeende, frammanar en undermedveten känsla för det hon vill förmedla, genom exempelvis översvallande bilder, upprepningar, rytm och metaforer. Det handlar inte om att läsarna nödvändigtvis ska förstå vad hon försöker säga, utan det handlar om att de ska få en förnimmelse eller en känsla av den erfarenhet hon vill beskriva. I analytiska termer skulle man kunna säga att det material som ska komma fram ännu inte har sublimerats in i ett koherent narrativ om personens erfarenheter, utan fortsatt behöver hållas på ett symboliskt plan.
3.3 Tomas Tranströmer
Tomas Tranströmer (1931-2015) var en svensk poet och psykolog, född och uppvuxen i Stockholm dit han flyttade tillbaka under senare delen av sitt liv. Under ca 35 år var han bosatt i Västerås, där han bland annat har en plats uppkallad efter sig framför stadsbiblioteket.
Han debuterade 1954 med diktsamlingen 17 dikter och gav ut elva diktsamlingar och en självbiografisk prosabok. Hans sista diktsamling Den stora gåtan59 utkom 2004 och består till största del av haikudikter. Tranströmer tillhörde den konstellation av poeter som kommit att kallas 50-talisterna. Något som är utmärkande för Tranströmers författarskap är den stora spridning hans poesi fått runt om i världen. År 2011 fanns hans dikter översatta till 54 språk.60 Samma år tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen: “för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.61 Han reste flera gånger på
uppläsningsturnéer i USA och mottog priser och gjorde uppläsningar runt om i Europa och övriga världen. Hans diktkonst har blivit föremål för flera avhandlingar, essäsamlingar och seminarier.62 Hösten 2015 utkom boken I arbetets utkanter som är en samling texter, diktutkast, intervjuer, brev och fotografier från hans långa liv och författarskap.63 Boken tillkom i samarbete mellan Tomas, hans hustru Monika och redaktören Magnus Halldin, men Tomas Tranströmer hann gå bort innan boken färdigställdes.
3.4 Tomas Tranströmers bilder
I debuten 17 dikter ligger den stil Tomas Tranströmer kommer att följa genom hela sitt författarskap relativt klar. Han blandar fri vers med olika, ofta antika, versmått. Han blandar
59 Tomas Tranströmer, Den stora gåtan, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2004).
60 http://www.svd.se/transtromer-nu-pa-54-sprak, hämtat 20151124.
61 Tomas Tranströmer, I arbetets utkanter, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2015), s.213.
62 Lennart Karlström, Tomas Tranströmer: en bibliografi, Carlsson (Stockholm, 2015)
63 Tranströmer, I arbetets utkanter.
längre och kortare dikter och samtliga dikter har titel. Vad som är kanske mest
anmärkningsvärt är hur Tranströmers bildspråk och användning av snillrika och tydliga metaforer redan i debuten är väl utvecklad, vilket mer utförligt beskrivs i biografin Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt.64 Därmed inte sagt att det inte föreligger någon utveckling under författarskapet. Jaget som är i det närmast frånvarande i den första samlingen får större plats längre fram i författarskapet. Men även om själva ordet jag inte är tydligt framträdande finns det alltid en betraktare som ger röst åt bilderna, i vilket det döljer sig ett tydligt jag.
Läsaren förstår vem det är som talar till dem. I långdikten Östersjöar65 experimenterar Tranströmer med en biografiskt anstruken släktkrönika. Han skriver prosadikter och i de två sista samlingarna haiku. Förutom att han använder sig av en del antika versmått och haiku, där det finns tydliga avgränsningar för antal stavelser och/eller hur dessa ska betonas har inte rytm och rimstrukturer någon framträdande roll i hans poesi. Det är språkets innehåll som är det primära. Tranströmers språk sjunger inte, det talar med en allvarlig och förtrolig stämma.
Har man någon gång hört författaren själv läsa upp sina dikter, vilket rekommenderas, är det svårt att i efterhand tänka sig dikterna läsas på något annat sätt. I viss mån använder han radbrytningar och indrag för att förstärka vissa meningar. Oftast är dikterna uppdelade i strofer om två till sex rader, även om han experimenterar med prosadikter och längre strofer.
Interpunktioner används också för att betona och förstärka diktens innehåll. Men genomgående håller sig Tranströmer till de regler och föreskrifter som språket och dess grammatik har satt upp.
Tranströmer framhåller själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär”.66 Hans bildspråk präglas starkt av en verklighetsnära beskrivning som inte avviker från det som är möjligt att föreställa sig. Det är framför allt ett blottande och förhöjande av verkligheten som Tranströmer sysslar med, snarare än ett förvrängande eller beslöjande.67 Bilderna är ibland hisnande, med sammankopplingar mellan till synes disparata ämnen som förstärker varandra.
Ofta finns i hans dikter ett tätt meningsskapande och det är inte för intet som en studie i hans senare poesi är döpt till Koncentrationens konst.68 En av Schiölers utgångspunkter i studien är
64 Staffan Bergsten, Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2011)
65 Tomas Tranströmer, Östersjöar, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1974)
66 Lönnroth, Delblanc, Den svenska litteraturen, s.365.
67 Ibid., s.369.
68 Nicklas Schiöler, Koncentrationens konst: Tomas Tranströmers senare poesi, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 1999)
Tranströmers förmåga att förmedla stora existentiella skeenden i få, förtätade rader. Han beskriver hur en eller flera olika bilder och utsagor kan förmedlas i en enda diktrad utan att grammatik och meningsuppbyggnad förvanskas. Bilderna och satserna läggs i lager på varandra snarare än narrativt efter varandra. Genom de överlappande bildkompositionerna kopplas olika betydelser samman och ger en upplevelse av sammanhang mellan annars till synes separata bilder.69
4. Experimenten
I mitt första experiment: 4.1, har jag låtit Tomas Tranströmers dikt ”Sorgegondol nr. 2” från diktsamlingen Sorgegondolen möta min tolkning av Ann Jäderlunds senare poetiska stil. Min inspiration kommer från hela hennes författarskap men fokuserar främst på diktsamlingarna från 2000-talet. I mitt andra experiment har jag låtit Ann Jäderlunds diktsvit ”Men om jag fylls med mod. Om jag varje/dag intalar mig själv att jag fylls med mod” från diktsamlingen Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar möta min tolkning av Tomas Tranströmers poetiska stil. I Tranströmers fall har jag inte gjort något tydlig avgränsning om vilken del i hans författarskap jag tar min inspiration ifrån. I själva uppsatsen har jag valt att ta med de tre första och de tre sista diktbearbetningarna i sviten.
Detta för att få en balans i uppsatsen då experimentet som utgår från Ann Jäderlunds dikter är mycket mer omfattande än det som utgår från Tomas Tranströmers dikt. Resterande
diktbearbetningar återfinns i Bilaga 1.
4.1 Introduktion till experimentet Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund
I sin avhandling diskuterar Nicklas Schiöler dikten ”Sorgegondol nr 2” som ligger till grund för ett av denna uppsats experiment. Dikten är uppdelad i åtta avdelningar där fem utspelas på 1880-talet i Venedig och tre vid tillkomsten av dikten, kring 1990. Jämfört med majoriteten av Tranströmers dikter är den förhållandevis lång. De fem historiska delarna i dikten (I, II, IV, V, VII) är prosaiska och beskrivande medan de tre nutida (III, VI, VIII) är koncentrerade och drömska. Schiöler beskriver i sin analys olika tematiska förbindelselänkar och skiljelinjer mellan de samtida och historiska avdelningarna. En exempel på en förbindelselänk är dödstemat i de historiska avdelningarna som kan kopplas samman med den personaltomma sjukhusmiljön i den nutida avdelning III. Ett annat tema som återkommer är maskerna, som både återfinns i den historiska avdelningen IV och i den nutida sista avdelningen VIII. Med
69 Ibid., s.179.
dessa anknytningspunkter mellan nu och då skapas bildliga kopplingar som binder samman dikten.70 Metoden att blanda bilder och scener från olika tider, personer och skeenden för att skapa en helhet som säger något mer än de enskilda bilderna är inte ovanlig hos Tranströmer.
Framför allt i hans längre dikter, men också i många kortare förekommer ofta flera parallella spår som återkommer och befruktar varandra (exempelvis ”Guldstekel”71 m.fl.).
Tranströmers dikt om Frans Liszt och Richard Wagner tar ett historiskt avstamp i ett besök som Liszt gjorde hos sin dotter Cosima, tillika Wagners fru. Kort efter besöket avled Wagner och Liszt skrev till följd av detta två musikstycken rubricerade ”Sorgegondol”. Dessa
faktauppgifter finns beskrivna i en fotnot till dikten som ger läsaren en förklaring till diktens avsikt och ursprung. Fotnoten är en accentuering av Tranströmers metod, att han utgår från egna eller dokumenterade händelser och erfarenheter och översätter dem till ett poetiskt språk.
Därutöver kopplar han också samman historiska händelser med egna erfarenheter för att förhöja eller sätta nytt ljus på de olika skeendena. I min bearbetning av diktsviten har jag valt att behålla den biografiska bakgrunden i de historiska avdelningarna. Dock utan fotnot då kopplingen mellan den faktiska händelsen och dikten, utifrån min förståelse, inte tillmäts samma betydelse i Jäderlunds författarskap. Eller snarare, att den kopplingen ska bli tydlig för läsaren tillmäts inte samma betydelse.
Det jag har tagit fasta på tematiskt från ursprungsdikten är den ödesmättade stämningen.
Några av bilderna som rör sig genom dikten är vatten, tyngd, gondolen, döden, drömmen.
Dessa teman har använts, men lossats från sina ursprungliga betydelser. Genom att tillföra rytm och upprepningar i vissa delar av dikten har jag försökt skapa en invaggad känsla för bilden snarare än en konkret betydelse. Exempelvis i första delen finns flera begrepp som kan associeras till kyla: natten, vit, köld, trött. Samtidigt finns det en rörelse genom uttryck som:
tunga meteorit, gondolen, tur retur, genom. Således vill stycket förmedla en kall rörelse.
Gondolen som lastas sakta för att ta liket ner i underjorden. Samma tematiska betydelse som även förekommer i ursprungsdikten, men med andra medel.
Språkligt har jag valt att bryta upp Tranströmers regelbundna syntax till förmån för ett mer ljudligt språk där det viktiga inte endast är meningens faktiska innehåll utan också hur den uppfattas visuellt, tonalt och klangmässigt. Ett exempel på hur Tranströmer skriver är som
70 Ibid., s.178-179.
71 Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, s.338.
följer: ”Och trasten blåste på de dödas ben med sin sång./Vi stod under ett träd och kände tiden sjunka och sjunka.”72 Meningarna är hela och varje mening rymmer en egen bild. I Ann Jäderlunds fall kan det snarare ofta se ut såhär: ”Ett växande. Och rinnande. Som/själen.
Mineraliskt.”73 Här är meningarna upphuggna och rymmer i sig bara ett fåtal ord som
sammanlänkas associativt med varandra. Däremot finns en rytm i hur hon valt att sätta punkt, i de enstaviga första orden i de tre första meningarna och så vidare. I en inte obetydlig del av dikterna i samlingen Vad hjälper det en människa… förekommer en radbrytning som faller inåt mot vänstermarginalen (se exempel nedan). Också detta har jag tillfogat några av avdelningarna i mitt diktexperiment.
Ljus på dess inre hånade. Långa kala middagstimme. Ljus på dess kala bård. Ljus ljus och ensam klagan74
När det kommer till diktjaget, eller kanske bättre uttryckt, diktsubjektet, har jag valt att ha med alla namnen ur ursprungsdikten, dvs. förklara vilka personer dikten rör sig kring. Dock återkommer få referenser och antydningar om vem som är i fokus i de olika styckena. Min uppfattning är att det i Ann Jäderlunds dikter inte alltid är viktigt vem som är subjekt och vem som är objekt. Eller snarare, att det är inte viktigt att det alltid framgår. Förskjutningar av dessa positioner är en del av den poetiska metoden. Som i exemplet nedan där det finns ett jag som blir vinkad till någon, oklart vem, som flyger bort. Sedan kommer ett du in i sista
meningen och det är oklart om det är duet som vinkat jaget till sig eller om det rör sig om någon annan. Så arbetar Ann Jäderlund ofta, med antydningar till relationer som inte nödvändigtvis uttalas.
Vinkar mig till sig och flyger bort. Flyger med sin oro. Av längtan för varje steg.
Himlen i den djupa luften: D u k o m m e r a t t v a r a d ö d s å l ä n g e75
72 Ibid., s.100.
73Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.105.
74Ibid., s.40.
75 Ibid., s.59.
Jag valde att namnge Cosima i inledningen av dikten istället för att, som i Tranströmers dikt, namnge henne i fotnoten. Att Wagner i min version tillhör Cosima, men att det är Wagner som associeras med faderns tunga meteorit är ett sätt att ombetona de inbördes relationer som förekommer i dikten. Syftet är att omkasta subjekts och objektspositionerna, i Ann Jäderlunds anda.
Avslutningsvis kan det vara på sin plats att konstatera att jag har använt mig av den för Jäderlund signifikativa kursiveringen, som hon brukat i sina senare samlingar. Genom kursiveringen ökar betoningen på varje enskilt ord, varje ord får en vikt.76 För att öka osäkerheten i vissa delar av dikten har jag även valt att göra om vissa bilder till frågor. I exempelvis Vad hjälper det en människa… använder Jäderlund frågan för att skapa en
laddning i vissa meningar, då själva meningen osäkras och blir mer av en undersökning än ett konstaterande. Frågorna är också ett sätt att sträcka ut en hand till läsaren och förmedla att författaren inte heller är riktigt säker på hur det egentligen ligger till (Jämför Göran Sonnevi som i exempelvis Bok utan namn77 ofta svarar på de frågor han ställer). Jag har också valt att behålla diktens själva disposition med de åtta avdelningarna, för att dikten skulle bli
någorlunda igenkännlig, även om Ann Jäderlund inte jobbar med avdelningar i enskilda dikter på det sättet i någon större utsträckning.
4.2 Tomas Tranströmer som Ann Jäderlund Sorgegondol nr 2
I
C a n a l G r a n d e C o s i m a s W a g n e r f a d e r n s tunga m e t e o r i t.
Gondolen lastas sakta natten
Två retur tur en enkel vit. Havets gröna köld en vit.
Vita flagg ett ansikte?
Ansiktets vita köld.
II
Grimasen plötslig i draget, palatsets marmor.
76 http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/andreas-brunner-laser-ann-jaderlund/ hämtad 20160330.
77 Göran Sonnevi, Bok utan namn, Albert Bonniers förlag (Stockholm, 2010)
Draget vitt. Sopgondolens stilla åra.
Har han skrivit ner ackorden? Meteoriter tunga för tunga för att få vila? Tunga nog att sjunka genom framtiden? Ner till brunskjortornas år?
Kurar i gondolens stenar. Tunga stenar framtidsdjup.
III
Mot en dröm n i t t o n h u n d r a n i t t i o.
Oron för Litauens oro och drömmen.
Ett sjukhus där alla var patienter? Ingen personal?
Hela meningar ur den nyfödda flickans mun.
IV
Djupet prövar och förkastar masker.
Djupet vill inte visa sitt ansikte.
Endast denna mask åt Liszt.
Endast Wagners mask är ny .
V
Kan ingen möta vid stationen? H a n b ä r s i n v ä s k a s j ä l v. I snö och sol, hans egen väska.
S å f ö r s v i n n e r e n f a r m i t t i e t t u p p d r a g. En bris ljum och vit
Tvåtusen vita brev om året Tung och enkel svart gondol.
VI
Åter en dröm n i t t o n h u n d r a n i t t i o Alla tjugo mil förgäves. Stora
sparvar höns och sången. Sångens
lock för örats lock. Tangenter enkla över träet.
I sitt stumma spel tangenter Kan ni höra vad som ljuder? Ni som bor i enkla rum.
VII
Havspedalen ner i gröna havet.
Gröna hav en kväll som denna. Genom golvet
med pedalen. Äntligen ett hav. A f t o n v a c k r a d j u p.
Du är god. Enkel tung svart gondol.
Har klaveret tigit innan lyssnat?
VIII
Så försent till skolan läran.
Alla vita masker där.
Vem läraren är kan ingen säga?
4.3 Diskussion
I det här experimentet har jag således försökt omvandla en dikt av Tomas Tranströmer så att den skulle kunna passera som en dikt av Ann Jäderlund. Jag ville bland annat undersöka om det gick att göra detta och samtidigt bevara grundtonen i den ursprungliga dikten. I dikten har jag, som tidigare nämnts, försökt lösa upp Tranströmers tydliga bilder till förmån för ett vagare bildspråk. För att behålla grundtonen har jag istället laddat vissa ord och fraser genom upprepningar och rytmiseringar, exempelvis i slutet av avdelning II, ”Kurar i gondolens stenar. Tunga/stenar framtidsdjup.” Båda meningarna innehåller ordet stenar och är skrivna i trokéisk rytm. Mitt mål har varit att nå Ann Jäderlunds smygande intuitiva sätt att nå läsarens inre genom att osäkra orden och släppa dem från sina betydelser. Exempelvis har jag skrivit,
”A f t o n v a c k r a d j u p” i avdelning VII. De tre orden hör ihop genom att de är placerade i samma mening, men afton och djup har egentligen ingen självklar semantisk koppling till varandra. Kopplingen om hur afton och djup hänger samman och vad vackra som ligger emellan dem egentligen syftar på måste läsaren göra själv. Jag menar att det är denna
osäkerhet om den egentliga syftningen som skapar spänning och dynamik i meningen. I en Tranströmerdikt hade vi vetat exakt vad som syftade på vad och vilka ord som hörde ihop med varandra. Istället för osäkerheten jobbar han med en precis säkerhet. Men är det då möjligt att dikten kan nå samma betydelsemässiga och tonala slutpunkt? Ja och nej skulle jag vilja säga. Min egen läsning av bearbetningen är såklart subjektiv och utgår från mig själv som upphovsperson. Men jag tycker själv att jag nått en liknande känslomässig klangbotten när jag skrev och nu när jag läser dikten som när jag läser Tranströmers ursprungsdikt.
Blandningen mellan verklighet och dröm finns fortfarande där. Den historiska kopplingen finns kvar och en stor del av bildspråket har återanvänts och förvanskats. I min version tvingas läsaren dock koppla bort intellektet för att istället fokusera på ljudlighet, associativa samband mellan symboler och hur dessa två komponenter hänger samman. Svaret på min första frågeställning i det här experimentet är således i min mening ett ja! Nu är det upp till läsaren att avgöra om det ligger något i det eller inte.
Vad gäller subjekten i originaldikten finns det en tydlig åtskillnad mellan diktens historiska och de nutida avdelningarna. I de historiska avdelningarna är det Wagner och Liszt som står i fokus, med Cosima som någon slags skugga och i de nutida avdelningarna finns ett mer tydligt diktjag, som tänks vara författaren själv. När jag skrev experimentet hade jag inte det nutida diktjaget så mycket i tankarna. Jag märker i min efterläsning av dikten att jaget finns där, men inte uttalat. Det antyds att det är en dröm i två avdelningar, men vem drömmer? Det finns också ett subjekt som ställer frågor, men frågor ställs i både de historiska och nutida avdelningarna. Således är det diktsubjektet inte tydligare i de nutida avdelningarna eller begränsas till det. Ett mer tydligt val, var som jag nämnt, att nämna Cosima i inledningen. Det är hon som sätter avstamp för hela dikten, vilket hon på något sätt gör även i originaldikten, då hon för Wagner och Liszt samman genom deras svärfar/svärson –relation. Jag upplever att åtskillnaden mellan de historiska och nutida avdelningarna i mitt experiment blir mindre tydlig. Schiöler diskuterar att det finns tematiska kopplingar i originaldikten mellan de nutida och historiska avdelningarna.78 I mitt experiment markerar jag att det är nittonhundranittio i två fall av tre (vilket även gäller i originaldikten), men i övrigt finns det få saker som talar om i vilken tid man befinner sig i. Således förstärks den jäderlundska metoden att låta läsaren ta större ansvar för att se och läsa in ett sammanhang i dikten. Den frågande hållningen finns exempelvis närvarande i både de historiska och nutida avdelningarna. På så sätt är det inte
78 Schiöler, Koncentrationens konst: Tomas Tranströmers senare poesi, s.178.
nödvändigt så att det är en skillnad i vem som talar i de olika tidsepokerna. Vem är det som ställer frågorna och vilka är ni som frågorna ställs till?
4.4 Introduktion till experimentet Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer
Den svit av dikter jag valt som utgångspunkt för experimentet börjar med ett uppslag där raderna Men om jag fylls med mod. Om jag varje/dag intalar mig själv att jag fylls med mod.79 finns placerade i det nedre högra hörnet av den högra sidan. I diktsamlingen Vad hjälper det en människa… använder Ann Jäderlund flera olika metoder för att markera avdelningar och sviter i samlingen. Det kan vara att hon förstorar texten i inledningen av en avdelning, rubriker på enskilda dikter och blanka sidor. Det finns dock inte alltid någon tydlig hänvisning i samlingen till att dessa brott i texten faktiskt betyder att dikterna som följer tillhör någon sammansatt svit eller att de på annat sätt hör ihop. Således är avgränsningen i samlingen för detta experiment en konstruerad sådan. Jag kallar det en svit av dikter, men det är inte säkert att Ann Jäderlund betraktar dem så. Man kan därför säga att jag valt att i mitt experiment utgå från dikterna mellan sidorna 121-136 i diktsamlingen. Jag valde denna avgränsning främst för att få en tydlighet för mig själv och för att få en uppsättning dikter att utgå ifrån.
Min metod för att göra Jäderlund mer tranströmersk har framför allt gått ut på att hänga upp Jäderlunds ofta abstrakta bilder på konkreta händelser, miljöer och att etablera metaforer med både bildled och sakled. Detta har inneburit att jag har varit tvungen att lägga till mycket text till dikterna. Därutöver har det varit nödvändigt att försöka tolka in och analysera en möjlig (något mer konkret) betydelse i ursprungsdikten för att sedan skapa bilder att hänga upp den kring. Det är inte nödvändigtvis en korrekt tolkning jag varit ute efter, utan en tolkning som kan behålla något av den känsla ursprungsdikten förmedlar till mig som läsare. Ett tydligt exempel där jag tagit mig stora friheter är i dikten som jag döpt till ”Vår börda”, där jag skapat ett diktsubjekt i form av en gammal KGB-tjänsteman i Tartu, Estland, som sjunger i en stor kör på ett körfält. Tranströmer utgick ofta från historiska händelser, egna erfarenheter och upplevelser i sina dikter. I det här fallet utgick jag från ett besök jag gjort vid körfälten i Tartu för att med stadens historia som botten försöka frammana en liknande känsla som den
ursprungliga Jäderlund-dikten gett mig. KGB-tjänstemannen är dock helt fiktiv.
79 Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.119.
En annan viktig del i experimentet har varit att skapa ett definierat och tydligt jag i dikterna.
Även om Tranströmer tidigt i sitt författarskap ofta undvek själva ordet jag, finns det alltid ett tydligt jag i botten av dikterna. Läsaren vet alltid vem som talar och till vem. För att göra detta har subjekt i flera av dikterna behövt konstruera ett diktsubjekt, ge dikten någon som står i centrum för den. Ibland är jaget mer genomgripande närvarande, ibland finns jaget som en enstaka hänvisning, som i dikten ”Krysantemer”, där jaget nämns en gång.
Efter att ha skrivit dikterna mer utifrån en intuitiv känsla för Tranströmers språk har jag gått tillbaka till dem och jämfört uttryck jag skrivit med språket i Tranströmers dikter för att se om han skulle kunna tänkas formulera sig så. Om jag inte känt igen mina egna formuleringar i hans språk har jag försökt anpassa dikten för att likna honom mer. Jag har valt att i de flesta dikterna utgå från strofer med två till sex versrader, då Tranströmers dikter ofta är upplagda på det sättet. I det här experimentet har jag tagit inspiration från olika delar av hans
författarskap men däremot finns det många av Tranströmers stilgrepp som jag inte använt mig av, som långdikter och prosadikter. Jag har gjort mina tolkningar utifrån det dikturval jag experimenterat med och typografin har fått anpassas något därefter. Alla dikter förutom haikudikten har därutöver fått titlar, då Tranströmer som regel betitlade sina dikter. Ann Jäderlund betitlar sina dikter mer sporadiskt i sitt senare författarskap.
För att konkretisera Jäderlunds bilder har jag återfört en mer sammanhållen syntax. Som tidigare beskrivits skriver Tranströmer i princip alltid fullständiga meningar som ofta
innehåller egna bilder och innebörder eller är del av en prosaisk framställan. Exempelvis går det att läsa följande i dikten ”Landskap med solar” ur Sorgegondolen: ”Solen glider fram bakom husväggen/ställer sig mitt i gatan/och andas på oss/med sin röda blåst”.80 Det är en lång mening över fyra versrader, med bisatser och flera invävda bilder. Ann Jäderlunds metod är mer spretig, där meningarna ibland är hela och har en tydlig innebörd, men ofta också avbrutna, korta och abstrakta. Till exempel kan man i Vad hjälper det en människa… läsa följande: ”Sova för sista gången. Kala fläckar/av hud mimosa. Simmande/tvålljus under.
Nagelvitan ensam/mot. Flingor av tvål mimosa./Från det sista värmande badet.”.81 I dikten styckas vissa meningar upp och en mening kan sträcka sig mot nästa för att i den inte bli besvarad. Dikten avslutas dock med en fullständig mening som för att summera dikten och
80 Tranströmer, Samlade dikter och prosa 1954-2004, s.352.
81 Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, s.39.
öppna läsningen en aning, om än inte helt. Så jobbar Jäderlund, med små precisa antydningar som ger läsaren något att utgå ifrån utan att dikten förlorar sin mystik.
4.5 Ann Jäderlund som Tomas Tranströmer Svaret s.121
En natt då sömnen skingrats med skymningsskuggorna måste jag intala mig själv att modet ska stanna kvar.
Ögonen torra,
fnöske som inte antänder vetandets ljus.
En vagn stod och väntande. Jag klev på och när
den körde iväg drogs min blick ner mot vagnens knarrande hjul.
En fråga slog upp som ett moln av grus och damm från vägen.
Hade jag svaret? Jag såg, hörde, uttalade och tänkte det.
Jag uppfylldes och längst in i min själ hördes sången.
Det finns inget riktigt djup i det onda.
Krysantemer s.122
Krysantemernas bara ögon lyser från rabatterna på kyrkogården.
Koltrasten tar höjd och ingenting tar emot om den faller.
Den arma fågelkroppen. Som om den redan vore uppäten av ett okänt rovdjur. Jag kan plötsligt inte lämna den med blicken. Kan inte blunda.
Under oss borrar maskarna sina gångar.
Genom gravarna och trädens rötter.
Plötsligt lugn s.123
Ett plötsligt lugn sänker sig.
Som när hissen når botten av gruvschaktet och arbetspasset kan börja.
Jag befinner mig
mitt i ett hemligt tillstånd.
En serie retningar som avlöser varandra.
När det första tvivlet kommer, kommer alla tvivel.
Malmtåget som ständigt kopplar på nya svarta vagnar.
I en ständig vibration - en drömmens rörelse.
Vår börda s.134
På körfältets stora scen står den gamle KGB-tjänstemannen förklädd till tjänstgöring hos en ny dirigent. En gång ledde han esterna ut ur staden. Klagosångerna kom
att hålla honom vaken i ett märkligt rus. Våren är tidig i Tartu.
Tänk om vi även i vår glädje för över det onda till vår nästa.
Utan vår vetskap.
Det är omöjligt att ta reda på hur det onda transporteras!
Han bär ovetskapen i sitt bröst. I körens stigande mummel innan tonerna renodlas till sång.
Tungviktare s. 135
I ett av idrottens svagaste ögonblick
tar Mike Tyson, tungviktsboxningens Akilles, sats med en vänsterkrok och faller in i famnen på sin motståndare Holyfield.
Vad kan han ha tänkt den bråkdelen av en sekund, som de omfamnar varandra, innan han biter av honom en del av örat?
Att få tag i en annan människas kropp och med
sina tänder avlägsna den. Säger det något om oss alla?
Att vi bär det stora rovdjuret i ett slakt koppel vid vår sida, bakom eller framför. I ett ryck, som en pil, kan det
skjuta iväg och lämna oss kvar med ansvaret.
Utan mål s.136
En orolig natt i skärgårdens tjänst.
Oförklarliga ljud sipprar upp som havsvatten.
Ön är en flotte, som driver utan mål i Östersjön.
Vad gör vinden med luften?
Från alla håll trycker den husets sidor ända in i den vakna drömmen
In genom medvetandets ögla
och skingrar timmarna från sina fästen.
På morgonen syns få tecken av stormen.
En uppslagen bok på farstutrappen.
Två tomma sidor. Drömmens epilog.
4.6 Diskussion
När jag jobbade med experimenten började jag med att översätta ”Sorgegondol nr.2” till jäderlundska. Trots att det krävde en hel del tankemöda och omläsningar av hennes verk upplevde jag det som en relativt intuitiv och lustfylld process. När jag kom till att översätta Jäderlunds dikter till tranströmerska krävdes plötsligt ett helt annat fokus och återkommande tvivel, omskrivningar och rannsakningar. Att fylla ut så mycket utöver den ursprungliga dikten har inneburit ett vågspel då jag skrivit i ständig oro för att helt missa målet med vad Jäderlund försöker frammana. Min upplevelse har varit att jaget i Jäderlunds dikter ofta talar med/mot sig själv, att det för ett resonemang som läsaren får betrakta, men som inte alltid bryr sig om läsarens blick. Tranströmer däremot har en tydlig kommunikativ ambition i sina dikter. Han vill fånga den händelse han varit med om eller upplevelse han haft och dela den med läsaren. Jag menar med detta inte att Jäderlund inte vill kommunicera, men hennes dikter bjuder in läsaren försiktigare. Hennes jag vänder sig utåt mer indirekt. Så en metod att göra
