Sjukvårdsdebatten i lokalpressen

(1)

2008:361

C - U P P S A T S

Sjukvårdsdebatten i lokalpressen

Elin Sandqvist

Luleå tekniska universitet C-uppsats

Historia

Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap

(2)

Sammanfattning

I juni 1993 fattade landstingsfullmäktige i Norrbotten kompromissbeslutet att sjukhusen i Luleå och Boden skulle avvecklas, för att istället ersättas av ett gemensamt länssjukhus i Sunderbyn. Därefter började planeringen för samordningen av de två kommunernas sjukhusvård. Efter valet i september 1994 kom dock planeringen av sig när Norrbottens sjukvårdsparti, ett nytt parti som var kritiskt mot Sunderbybeslutet och ville att det skulle annulleras, fick 25 procent av rösterna i landstingsvalet. Detta resultat visade tydligt att en stor andel av länets befolkning var missnöjd med Sunderbybeslutet, men planeringen av samordningen kunde fortsätta, efter att landstingsfullmäktige på nytt i november 1994, enades om att den skulle fortsätta som tidigare beslutat.

I denna uppsats undersöks debatten om länssjukhusfrågan på ledarsidorna i Piteå-Tidningen, Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten. Den avgränsade perioden sträcker sig ifrån september till och med november 1994. Frågor som uppsatsen ämnar besvara är dels vilka skillnader och likheter som fanns mellan debatten i de olika tidningarna och dels hur dessa kan förklaras. Resultatet visar att ingen av ledarskribenterna i de undersökta tidningarna tyckte att en folkomröstning skulle genomföras.

(3)

Innehållsförteckning

1. INLEDNING... 1

1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 1

1.2 AVGRÄNSNING... 2

1.3 METOD OCH MATERIAL... 2

1.4 KÄLLKRITIK... 2

1.5 TIDIGARE FORSKNING... 3

1.6 VARFÖR ÄR DETTA HISTORISKT RELEVANT? ... 3

1.7 DISPOSITION... 3

2. TEORI... 4

2.1 AKTÖRSPERSPEKTIV... 4

3. BAKGRUND ... 5

3.1 TIDNINGARNAS UPPKOMST... 5

3.2 BESLUTSPROCESSEN INFÖR DET NYA LÄNSSJUKHUSET... 6

4. LEDARARTIKLAR UR NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN ... 9

4.1. LEDARARTIKEL PUBLICERAD 17/9-1994 ... 9

4.2 LEDARARTIKEL PUBLICERAD 20/9-1994 ... 9

5. LEDARARTIKLAR UR NORRBOTTENS-KURIREN ... 14

6. LEDARARTIKLAR UR PITEÅ-TIDNINGEN ... 19

6.2 LEDARARTIKLAR PUBLICERADE 17/9-1994 ... 19

7. SAMMANFATTANDE DISKUSSION ... 28

KÄLL- & LITTERATURFÖRTECKNING ... 31

(4)

1. Inledning

Den 10-11 juni 1993 fattade landstingsfullmäktige under ett möte i Överkalix beslutet om att Norrbottens nya länssjukhus skulle placeras i Sunderbyn (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 18).

Frågan om ett nytt länssjukhus placering hade dessförinnan länge varit en debatt som kom att splittra länets socialdemokrater. I Boden ville en majoritet att garnisonssjukhuset efter en ombyggnad även fortsättningsvis skulle få fungera som länssjukhus, medan politikerna i Luleå gärna ville se att det nya länssjukhuset skulle ligga i Luleås kommuncentrum. I övriga länet fanns det ett starkt stöd för Boden. Det kan därför säga att sjukhuslokaliseringen till Sunderbyn, i Luleå kommuns utkant och på gränsen till Boden, var en ren kompromiss (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 11-18).

Debatten var dock inte över efter att beslutet om lokaliseringen hade fattats i juni 1993. Ett nytt parti, Norrbottens sjukvårdsparti, kom att bildas som var kritisk till beslutet om ett nybygge i Sunderbyn. De var kritiska mot hur länssjukhusfrågan hade hanterats av socialdemokraterna. I landstingsvalet i september 1994 hade de stora framgångar och kom att bli det näst största partiet i landstingsfullmäktige. Valresultatet måste tolkas som att det fanns ett ganska utbrett missnöje i länet med landstingsfullmäktiges beslut. Efter valet drev de ett folkomröstningskrav. Kravet om en folkomröstning lyckades sjukvårdspartiet dock inte driva igenom och i november 1994 fattade landstingsfullmäktige beslutet att själva bygget skulle påbörjas (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 19-20). I samband med sjukvårdspartiets framgångar blossade debatten om det nya länssjukhuset upp på nytt och i denna debatt deltog givetvis länets dagstidningar.

1.1 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att undersöka debatten inför tillkomsten av länssjukhuset i Sunderbyn på ledarsidorna i Norrbottens-Kuriren, NSD och Piteå-tidningen. Lämpliga frågor som besvarar detta är:

 Vilka skillnader och likheter fanns mellan debatten i de olika tidningarna?

 Hur kan dessa skillnader och likheter förklaras?

(5)

1.2 Avgränsning

Denna undersökning begränsar sig till att undersöka perioden september till och med november 1994. Motiveringen till detta är att sjukvårdsdebatten blossade upp på nytt i och med Norrbottens sjukvårdspartis framgångar i landstingsvalet i september månad, sedan avklingade den när landstingsfullmäktige på nytt fattade beslut om att länssjukhuset skulle ligga i Sunderbyn. Debatten hade innan dess pågått i flera år, bland annat var den intensiv i samband med beslutet om Sunderbylokaliseringen 1993. Undersökningen kommer också att enbart behandla tre dagstidningar, orsaken till att inte fler dagstidningar medtagits i undersökningen beror på att den då skulle bli för stor.

1.3 Metod och material

Metoden för denna undersökning kommer att vara kvalitativ och komparativ. Det material som främst står i undersökningens fokus är ledarartiklar hämtade ifrån de undersökta tidningarna. Urvalet blir i det här fallet ojämnt, vilket beror på att de olika tidningarna under den undersökta perioden inte har varit lika flitiga med att kommentera sjukvårdsdebatten på ledarsidan. I Piteå-Tidningen fanns det många artiklar att tillgå, medan det i Norrbottens- Kuriren bara fanns ett fåtal. Fakta om tidningarnas uppkomst är hämtade ifrån Arvid Mobergs 100 år i Norrbotten, Erik Westbergs Alla dessa sidor, Arnold Rörlings En tidning växer fram och Stellan Roséns Tidningar i norr. Litteraturen som har används för att hämta information om beslutsprocessen är Maurits Nyströms Välfärdsbyggare i Norrbotten och Lars Carlssons och Håkan Myrlunds studie Sjukhuset mittemellan. Ifrån Stellan Dahlgrens och Anders Floréns Fråga det förflutna kommer teorin om aktörsperspektivet.

1.4 Källkritik

Tidningsartiklarna som denna undersökning baseras på kan inte betraktas som tillförlitliga källor för att hämta faktauppgifter ifrån. Det beror på dessa har skrivits i syfte att överföra åsikter till läsarna. Risken är då mycket stor att beskrivningarna blir tendentiösa eftersom det är troligt att författaren till en argumenterande text framhåller det som talar för ens åsikter och bortser ifrån det som talar emot. Läsaren bör också komma ihåg att skribenterna argumenterar utifrån den ideologiska hållning som respektive tidning har, men inom varje ideologi kan det rymmas en hel del åsiktsskillnader. Faktauppgifterna i den litteratur som har använts kan däremot betraktas som tillförlitliga eftersom det dels råder en överensstämmighet mellan uppgifterna och dels är de vetenskapligt skrivna.

(6)

1.5 Tidigare forskning

Lars Carlsson och Håkan Myrlund behandlar debatten i sin studie Sjukhuset mittemellan, där de studerar beslutsprocessen som ledde fram till att sjukhuset uppfördes. Jag (Elin Sandqvist) har tidigare studerat ledarartiklarna ur Norrbottens-Kuriren och NSD under perioden mars till och med juni 1993, i en B-uppsats. I övrigt har inget mer skrivits i ämnet. Däremot har länssjukhusets tillkomst studerats ur andra aspekter. Till exempel har Anna Lindberg i studien Att bygga ett sjukhus tillsammans studerat planeringen och projekteringen ur personalens perspektiv och Staffan Hansson har i Ett sjukhus för ny teknik skrivit om tekniken på det nya sjukhuset. Dessa arbeten har dock inte använts i den här studien.

1.6 Varför är detta historiskt relevant?

Beslutet att lägga ner sjukhusen i Boden och Luleå, för att ersätta dem med ett nybyggt länssjukhus i Sunderbyn är ett av de mest omdebatterade besluten i Norrbottens läns landstings historia, samtidigt har det forskats lite om sjukhusdebatten i länets dagstidningar.

(Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 3).

1.7 Disposition

Uppsatsen inleds med ett teoriavsnitt, därefter följer en beskrivning av de undersökta tidningarnas uppkomst och en beskrivning av beslutsprocessen, som ledde fram till att landstingsfullmäktige på nytt fattade beslut om att förlägga länssjukhuset till Sunderbyn. Efter detta kommer en redogörelse för innehållet i de studerade artiklarna och slutligen en diskussion av resultatet samt en käll- och litteraturförteckning.

(7)

2. Teori

Detta kapitel kommer att redogöra för den teori som tillämpas i uppsatsen.

2.1 Aktörsperspektiv

Huvudtanken med ett aktörsperspektiv är att studera hur en förändringsskapande process går till. Detta görs genom att rikta uppmärksamheten mot den enskilda människan eller kollektivet som handlar, det vill säga aktören. Inom teorin görs en åtskillnad mellan beteenden och handlingar och det som är av betydelse är om intentionerna är medvetna eller inte. När aktören begår en handling finns det ett medvetet uppsåt bakom handlingen och aktörens strävar således efter att uppnå ett visst mål, som antingen kan lyckas eller misslyckas. Bakom ett beteende finns däremot inga medvetna avsikter till varför individen eller kollektivet har uppfört sig på ett visst sätt.

Aktörens handling sker aldrig i ett vakuum, utan är beroende av det sociala system som den befinner sig inom. Det sociala system vilket aktören interagerar inom, kan förklaras som en krets av många aktörer som knyts samman med varandra genom sina handlingar. Aktörernas handlingar kan vara av två olika typer; konflikter och samförstånd. (Dahlgren & Florén, 1996, sid. 131) Konflikthandlingarna kan i sin tur delas in i två olika kategorier. I det ena fallet kan konflikterna lösas inom det sociala systemet som aktörerna befinner sig inom, medan det i det andra fallet krävs att det sociala systemet genomgår en betydande förändring för alla aktörer ska kunna enas. Som uttolkare av aktörsteorin kan ett konfliktperspektiv eller ett konsensusperspektiv tillämpas. I det första fallet är utgångspunkten att mottsättningarna inom samhället inte kan lösas inom det rådande systemet, medan det är visst är möjligt enligt det andra perspektivet.

Social förändring kan uppnås genom alla tre handlingssätt; samförstånd, konflikter som kan lösas inom det rådande sociala systemet och konflikter som kräver att det sociala systemet förändras för att de ska kunna lösas. Olika stor betydelse kan läggas vid de olika aktörerna beroende på hur det sociala systemet är sammansatt. Det beror med andra ord hur stor makt de olika aktörerna har. Alla dessa typer av handlingssätt sker om vartannat i systemet av samspelande aktörer. Olika strategier för att lyckas åstadkomma sina avsikter, väljs av de olika aktörerna inom systemet, beroende på ambitioner, styrka och andra förhållanden i kring situationen. (Dahlgren & Florén, 1996, sid. 132)

(8)

3. Bakgrund

Detta kapitel kommer att redogöra för de undersökta tidningarnas uppkomst och beslutsprocessen som ledde fram till byggandet av Sunderby sjukhus.

3.1 Tidningarnas uppkomst

Luleås två första tidningar, Norden och Hvad har händt?, grundades nästan samtidigt år 1856.

Det är troligt att behovet av lokala tidningar förstärktes i samband med Luleå samma år blev en residensstad (Rosén, 1981, sid. 31). Norrbottens-Kurirens rötter kan finnas i en av dessa två tidningar, nämligen Norden. Jonas Bodell, Nordens förlagsman, sålde tryckeriet som gav ut nämnda tidning 1860, och tryckeriet köptes i sin tur av L. U. Berglund. Uppköparen valde 1861 att starta en ny tidning med namnet Norrbottens-Kuriren, eftersom Norden nästan hade blivit synonymt med Bodell, men det kan sägas att Norrbottens-Kuriren var en fortsättning av Norden. De prenumeranter som tidigare hade fått Norden, skulle fortsättningsvis få den nya tidningen. Första numret fick ordningstalet 50 och Norrbottens-Kurirens typografiska utformning var dessutom likadan som Nordens (Moberg, 1961, sid. 17-19). Vidare beslutades det också att den nya tidningen skulle vara liberalt orienterad och tidningens första redaktör blev August Cajanus, som tidigare hade varit Nordens redaktör (Rosén, 1981, sid. 33).

Piteå-Tidningen uppstod i januari 1915 och var ifrån början en frisinnad tidning. Tidningens första redaktör var Salomon Salomonsson, som sedermera även blev tidningens verkställande direktör. När Salomonsson sålde sin aktiepost i tidningen på sin dödsbädd 1929 till det socialdemokratiska partiet, förändrades tidningens politiska orientering, och har sedan dess varit en socialdemokratisk (Rosén, 1981, sid. 46). Redan ifrån Piteå-Tidningens uppkomst var tidningens politiska hållning dock dragen mot vänster. Konkurrensen var i början hård, då det sedan tidigare utgavs ytterligare två dagstidningar i Piteå (Westling, 1998, sid. 14). Ifrån början utkom tidningen två gånger i veckan, 1924 intensifierades utgivningen till tre gånger och ifrån 1943 till sex gånger. 1949 började tidningen delas ut till prenumeranterna på morgonen (Rosén, 1981, sid. 47).

Orsaken till Norrländska Socialdemokratens (NSD) uppkomst står att finna i det socialdemokratiska partiets splittring 1917. Fram till dess hade tidningen Norrskensflamman varit partiorganet, men den tidningen övertogs helt av vänstersocialisterna. Den moderatare falangen saknade därmed ett eget partiorgan i länet. Det tomrum som uppstod, fylldes när Tryckeriaktiebolaget Norrländska Socialdemokraten grundades i Boden av bland annat

(9)

riksdagsmannen C I Asplund, i december 1917. Boden valdes som utgivningsort emedan bedömningen var att orten hade ett centralt läge ur distributionssynpunkt. Tidningens första nummer utkom den 9 september 1918, men inte förrän i början av följande år fick tidningen an regelbunden utgivning (Rosén, 1981, sid. 40). De problem som till och börja med uppkom med att få igång en regelbunden utgivning, berodde huvudsakligen på att tidningen var tvungen att legotryckas, eftersom den saknade tillgång till ett eget tryckeri (Rörling, 1968, sid.

28). 1976 förflyttades tidningens utgivningsort ifrån Boden till Luleå, därför att bedömningen var, att en placering i länets centrum skulle situationen förbättra situationen ur konkurrenshänseende (Rosén, 1981, sid. 41-41).

3.2 Beslutsprocessen inför det nya länssjukhuset

Landstinget övertog 1957 huvudmannaskapet för garnisonssjukhuset i Boden. I samband med övertagandet blev det nödvändigt för landstinget att skapa en övergripande plan för den kommande utbyggnaden av sjukvården i länet. Den plan som lades fram 1957 innehöll, förutom förslaget att vårdplatserna i länet skulle öka med 30 %, en omfattande diskussion om lokaliseringen av ett framtida länssjukhus. Länssjukhusets plats skulle avgöras utifrån faktorer som befintlig lokalisering av länsadministration, befolkningsunderlag, kommunikationer etc.

Utredarna menade att Luleå utifrån de fastställda kriterierna var bäst lämpat, men eftersom länssjukhuset redan låg i Boden skulle utbyggnaden fortsättningsvis ske på den orten. Dock menade utredarna att en omlokalisering kunde bli aktuellt i framtiden (Nyström, 1987, sid.

209-210).

Frågan om att genomföra bygget av ett nytt länssjukhus blev aktuellt under 1980- och 90- talet. Det fanns ett antal orsaker till detta, som exempel kan nämnas att den växande statsskulden och den nyvalda borgliga regeringens politik, gjorde att det blev nödvändigt med nedskärningar av sjukvårdskostnaderna genom effektivisering. Den tekniska utvecklingen var även en viktig förklaring på grund av att den gamla tekniken inom sjukvården började bli föråldrad (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 10).

Landstingets kansli fick den 31 oktober 1989 i uppdrag att genomföra en utredning angående länssjukhusfrågan. I rapporten ”Medicinsk kvalitet och säkerhet” redovisades resultatet i oktober 1990. Rapporten fastslog att en gemensam länssjukhusvård för Boden-Luleå, skulle drivas bättre än det dåvarande systemet med två sjukhus i området. Sedan vidarebefordrades

(10)

frågan på remiss i länet och enligt de svar som inkom fanns det ett tydligt stöd för idén med ett gemensamt sjukhus, men en oenighet om var sjukhuset skulle ligga (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 11-12).

Tidningen Norrländska Socialdemokraten (NSD) genomförde en undersökning i december 1991 om hur ledamöterna i de olika kommunerna ställde sig i frågan om sjukhusets placering.

Den visade på en tydlig splittring inom det socialdemokratiska partiet. I Luleå var stödet för hemkommunen starkast, medan Boden, förutom av hemkommunen, även stöddes av Älvsbyn, Jokkmokk och Övertorneå. Piteå hade inte tagit ställning ännu, men även där var stödet för Boden starkt och i Gällivare hade delegaterna mandat för att rösta för Boden.

Landstingsfullmäktige behandlade frågan den 21 mars 1991 och ett enigt beslut fattades om ett nytt gemensamt sjukhus, men oenigheten om lokaliseringen kvarstod. På grund av detta beslutades det att frågan skulle fortsätta att utredas. Den fortsatta utredningen presenterades i två etapper under 1992-1993, där varje etapp skulle innehålla flera rapporter. Den sista etappen skulle avslutas den 19 mars 1993 och den skulle vara vägledande i valet av lokalisering. Dock fick inte landstingsfullmäktige den vägledning som de hade räknat med, eftersom den sista rapportens resultat blev att alternativen var likvärdiga (Carlsson &

Myrlund, 1999, sid. 15-16).

Under våren 1993 fortsatte frågan att debatteras i landstingsfullmäktige. Vid distriktsstyrelsens möte 16-17 april lämnade Bodens ledamöter mötet i protest mot att landstingsgruppen hade anlitat Umeåproffessorerna Erik Bylund och Jan-Erik Gidlund, som i ett utlåtande gav stöd åt en lokalisering i Luleå. Slutligen fattades beslutet om att lägga sjukhuset i Sunderbyn av landstingsfullmäktige i Överkalix 10-11 juni 1993. Valet stod då mellan Boden och Sunderbyn, och det blev alltså kompromissförslaget som segrade. Den inledande debatten avslöjade att alla partier, förutom Centerpartiet, var splittrade i frågan (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 16-18).

Debatten om lokaliseringen visade sig inte vara slut efter att beslutet fattats under sommaren 1993. I landstingsvalet den 18 september 1994 kom ett nytt parti, Norrbottens sjukvårdsparti, in i landstingsfullmäktige och lyckades få 19 av 71 mandat. Det blev därmed det näst största partiet. Sjukvårdspartiet hade största framgång i den andra valkretsen som omfattar Bodens och Jokkmokks kommuner. Men partiet fick även en hel del röster i andra valkretsar, förutom

(11)

i den femte, det vill säga Luleå. Valresultatet visade tydligt att en stor del av länets befolkning var missnöjda med att sjukhuset skulle förläggas till Sunderbyn.

Efter valet började företrädare för Norrbottens sjukvårdsparti samt alla de partier som varit representerade i landstingsfullmäktige innan valet, diskutera hur frågan skulle behandlas fortsättningsvis. De var eniga om att frågan borde avgöras så fort som möjligt, och att det eventuellt kunde bli aktuellt med en folkomröstning. I underlaget inför styrelsens beslut ansåg beredningen att det var omöjligt att genomföra en folkomröstning, eftersom det skulle bli för svårt att tolka resultatet på grund av att väljarna skulle behöva ta ställning till fyra eller fem alternativ. Fullmäktige borde avgöra frågan istället. Förslaget fanns att annullera beslutet om Sunderbyn och ersätta det med ett annat alternativ. Styrelsens beredning menade att fullmäktige behövde ett nytt underlag som redogjorde för konsekvenserna om Sunderbybeslutet skulle upprivas, samt en beskrivning av de ekonomiska, sjukvårdsmässiga och organisatoriska verkningarna av de andra förslagen. Sjukvårdsberedningen som tillsattes skulle bestå av två representanter ifrån socialdemokraterna samt en representant ifrån de övriga partierna som var representerade efter 1994-års val. De övriga partierna, förutom socialdemokraterna och sjukvårdspartiet, var Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Vänsterpartiet (Carlsson & Myrlund, 1999, sid. 19).

Det blev inte någon folkomröstning eftersom styrelsen valde att följa beredningens råd om att frågan borde avgöras i fullmäktige. Den 24-25 november 1994 togs återigen beslutet i fullmäktige om att sjukhuset skulle ligga i Sunderbyn. Den sjukvårdsberedning som hade tillsats presenterade sin rapport ”Sjukhusvården i Luleå-Boden – sjukhusberedningen jämför fyra alternativ” en vecka före fullmäktige fattade sitt beslut. Deras undersökning visade bland annat att Sunderbyn var det billigaste av de olika alternativen (Carlsson & Myrlund, 1999, sid.

20).

(12)

4. Ledarartiklar ur Norrländska Socialdemokraten

I detta avsnitt presenteras innehållet i artiklarna ur Norrländska Socialdemokraten i kronologisk ordning.

4.1. Ledarartikel publicerad 17/9-1994

I en artikel med rubriken ”Tänk efter före!” i Norrländska Socialdemokraten varnade Lotta Gröning, den 17 september 1994, väljarna för att lägga sina röster på Norrbottens sjukvårdspart. Hon inleder artikeln med att notera att många norrbottningar förmodligen, på grund av besvikelse för hur sjukvårdsfrågan har hanterats i landstingsfullmäktige, tänker lägga röst på sjukvårdspartiet. Det var nödvändigt av ekonomiska skäl att slå ihop Luleås och Bodens sjukhus, så länge som alla är eniga om att Boden-Luleå ska ha ett gemensamt sjukhus, kommer det att finnas många som är missnöjda i valet av placering. Gröning menar att det möjligtvis hade varit bättre om man hade kunnat enas om att behålla ett av de redan befintliga sjukhusen, men eftersom det var omöjligt var landstingspolitikerna tvungna att kompromissa.

Sjukvårdspartiet, anser hon, är ett populistiskt högerparti, som inte kan lösa problemen i länets sjukvård. Deras vallöften är orealistiska eftersom de lovar att både Luleå och Boden ska få behålla varsitt sjukhus och deras politik är kortsiktig, menar Gröning. Hon avslutar med att fråga sig vad Norrbottens sjukvårdsparti tycker i frågor som husläkare, fri etableringsrätt för läkare, primärvården och sjukstugan i Pajala. Detta är frågor som hon menar att sjukvårdspartiet inte har gett något svar på. (Norrländska Socialdemokraten, 17/9-1994, sid.

8)

4.2 Ledarartikel publicerad 20/9-1994

Ursula Berge kommenterade landstingsvalets resultat och konsekvenser den 20 september 1994 i artikeln ”Vårdens innehåll är viktigast”. Den börjar med en presentation av resultatet.

I och med att Norrbottens sjukvårdspart fick 25 procent av rösterna innebär det att de blev det näst största partiet i landstingsfullmäktige och detta lyckades de med, trots att Berge inte tycker att de lyckades profilera sig i någon annan fråga än valet av länssjukhusets plats.

Resultatet måste tolkas som att länets väljare anser att valet av sjukhusets placering är den viktigaste frågan inom landstingspolitiken. Av Bodenväljarna valde 60 procent att lägga sin röst på sjukvårdspartiet. Berge misstänker dock att sjukvårdspartiet kommer att göra sina väljare i Boden besvikna. De har lagt sina röster på partiet i tron på att de ska få behålla sitt sjukhus i Boden. Partiet i fråga har sagt att de vill behålla båda lasaretten, vilket Berge ställer sig skeptisk till. Om sjukvårdspartiet menar att de vill behålla två sjukhus, betyder det att de

(13)

inte accepterar den ekonomiska vinst som denna rationalisering skulle ge, och då måste man spara in på något annat istället. Hon undrar i så fall var partiet vill skära ner, om det är i tjänster, specialistkompetens eller spjutspetsforskning. Valets resultat innebär att landstingspolitiken framöver kommer att bli ovissare, men det viktigaste är ändå att väljarna har fått säga sitt. Berge anser att valet av sjukhusplacering förvisso inte är en oviktig fråga, men att vården i sig ändå är betydligt viktigare än valet av plats, och att frågan om sjukvårdens innehåll försvann i valrörelsen. Avslutningsvis undrar hon vad sjukvårdspartiet egentligen har för åsikter i de frågor som rör sjukvårdens innehåll, och var sjukvårdspartiet ska placeras ideologiskt på en höger-vänsterskala. Detta är viktigare än frågan om sjukhusets placering. (Norrländska Socialdemokraten, 20/9-1994, sid. 8)

4.3 Ledarartikel publicerad 27/9-1994

Även Lotta Gröning kommenterade landstingsvalets resultat den 27 september 1994 i Vänsterspalten på ledarsidan. Valet har visat att vårdens innehåll och kvalitet inte längre är det viktigaste, utan det viktigaste i sjukhuskonflikten är valet av plats för det nya sjukhuset.

”Norrbotten har med andra ord fått en byapolitik utan like” (Norrländska Socialdemokraten, 27/9-1994, sid. 8) menar Gröning och påpekar att om inte folket och politikerna snart lyckas komma överens om var sjukhuset ska ligga, kommer striden leda till att norra länsdelen drabbas hårt. Gröning anser att kampen om sjukhuset mellan Luleå och Boden har gått alldeles för långt. Det handlar om en kort vägsträcka och folk är redo att offra allt för att vinna striden. Hon menar att ”det har gått så mycket prestige i detta nya sjukhus att det är snuskigt”

(Norrländska Socialdemokraten, 27/9-1994, sid. 8). Avslutningsvis undrar hon för det första om det inte finns någon person i ansvarig ställning som är beredd att visa samarbetsvilja och solidaritet, och för det andra varför folk håller på att slita sönder varandra för ett nytt länssjukhus som i sig är något positivt. (Norrländska Socialdemokraten, 27/9-1994, sid. 8)

4.4 Ledarartikel publicerad 3/10-1994

”Nu krävs det samarbete och konstruktivitet” var rubriken för en ledarartikel skriven av Ursula Berge, publicerad den 3 oktober 1994. Berge inleder med att konstatera att landstingsvalet har visat att många väljare tycker att Sunderbyn var ett dåligt alternativ, men var väljarna vill att sjukhuset ska ligga är oklart. Landstinget är på gång med att genomföra betydande satsningar inför den framtida sjukvården i länet. Berge menar att ”det minsta man

(14)

kan begära är då att det beslut som fattas är väl underbyggt, att kostnader är väl kända och att beslutet är hyfsat förankrat bland de som betalar för vården och dessutom ska använda den” (Norrländska Socialdemokraten, 3/10-1994, sid. 8).

Valet har visat att var fjärde norrbottning vill ha en förändring i landstingsfullmäktige, men samtidigt har resten av väljarna ändå valt att rösta på partier som valt att rösta för Sunderbyn, Luleå eller Boden. Det är således svårt att av valresultatet avgöra var majoriteten vill ha sjukhuset. Berge menar att det nu ligger på de sex partiers ansvar, som har kommit in i landstingsfullmäktige, att gemensamt komma överens om en bra politik i sjukhusfrågan.

Framförallt ligger ansvaret på socialdemokraterna och sjukvårdspartiet eftersom de är de två största. Berge anser att det vore bättre om en folkomröstning genomfördes, än om frågan ledde till en fullständig splittring i landstingsfullmäktige. De krav som i så fall måste ställas på en folkomröstning, är att väljarna bör visas trovärdiga ekonomiska kalkyler, alternativen måste vara tydliga och visa konsekvenserna för landstingets verksamhet inte bara för Luleå och Boden, utan dessutom för resten av länet. Vidare måste alternativen vara genomarbetade och folkomröstningen får inte hållas i samband med EU-omröstningen. Avslutningsvis hävdar Berge att de norrbottniska väljarna tydligt har visat att de tycker att landstingspolitiken är viktig och politikerna måste ta väljarna på allvar. (Norrländska Socialdemokraten, 3/10-1994, sid. 8)

4.5 Ledarartikel publicerad 5/10-1994

I Vänsterspalten skrev Ursula Berge den 5 oktober 1994 att frågan av länssjukhuset fortfarande är öppen. Det har blivit aktuellt med en folkomröstning, men hon menar att en folkomröstning bara kan bli en nödlösning om inget annat skulle fungera. Det bästa vore om norrbottningarna kunde komma överens om en lösning, utan att en folkomröstning behövs genomföras. Berge anser att det finns många nackdelar med en folkomröstning. Det är inte bra om den genomförs i samband med EU-valet eftersom frågorna inte har något med varandra att göra. Det är inte heller bra om den genomförs separat eftersom det dels skulle bli mycket dyrt och dels skulle resultatet inte bli lika folkligt förankrat. I valet som hölls i september röstade över 80 procent i landstingsvalet och Berge tror inte att det går att förvänta sig ett lika högt valdeltagande i en folkomröstning. (Norrländska Socialdemokraten, 5/10- 1994, sid. 8)

(15)

4.6 Ledarartikel publicerad 11/10-1994

Den 11 november 1994 inleder Lotta Gröning notisen i Vänsterspalten med att hävda att det har kommit ett gott besked ifrån landstingshuset. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har kommit överens om en valsamverkan och detta innebär att sjukvårdspartiet inte kommer att kunna driva igenom sin politik i landstingsfullmäktige. Sjukvårdspartiets politik har, enligt Gröning, varit oklar i allt utom sjukhusets placering. Även i den frågan har den varit dunkel eftersom det aldrig har gett något klart besked om var sjukhuset ska ligga. Hon tror visserligen inte att en valsamverkan mellan socialdemokraterna och vänstern slutgiltigt kan lösa tvisten om var sjukhuset ska ligga, men hon menar att frågan kommer att hanteras på ett bättre sätt. Det viktigaste, menar Gröning slutligen, är att länets befolkning får en bra sjukvård. (Norrländska Socialdemokraten, 4/11-1994, sid. 8)

4.7 Ledarartikel publicerad 24/11-1994

Den 24 november publicerades en artikel av Lotta Gröning med rubriken ”Sunderbyn det mest rättvisa”. Gröning inleder artikeln med att berätta att denna dag fattar landstingsfullmäktige förhoppningsvis ett beslut, där klartecken till ett nytt sjukhus ges definitivt, och detta innebär att en 40 års politisk strid kommer att ta slut. Gröning fortsätter med att påpeka att striden om det nya sjukhuset har drivits för långt. På bekostnad av en byastrid mellan socialdemokratin i Luleå och Boden, har frågan om rätten till god sjukvård hamnat i skymundan. Striden om var sjukhuset ska ligga leder också till att det glöms bort att kämpas för att få behålla statliga regionkontor och mot nedläggning av regementena i Norrbotten.

Gröning menar att hon som inflyttad i länet ”inte kan se det på annat sätt än att en placering i Sunderbyn är det mest rättvisa” (Norrländska Socialdemokraten, 24/11-1994, sid. 8). I denna fråga måste det kompromissas och vad än landstinget kommer fram till, kommer folk att känna sig överkörda. Det förslag som sjukvårdspartiet och centern driver, det vill säga att behålla båda sjukhusen men samordna verksamheten mellan dem, är inte trovärdigt enligt Gröning. Alla övriga partier är överens om att ett sjukhus är den förnuftigaste lösningen. Hon tror inte att de stridande parterna skulle kunna enas om hur samordningen skulle kunna genomföras och var tyngdpunkten skulle ligga. Sjukhusfrågan har behandlats dåligt, anser Gröning, och det som till stor del kan kritiseras, är att informationen till allmänheten var fyllts av dubbla budskap, vilket har skapat misstro hos väljarna. Ett märkligt exempel på hur

(16)

missnöjet har tagit sig uttryck är Norrbottens sjukvårdspartis annonser med texten

”Kristallnatten i Kalix”. I annonserna jämförs beslutet som fattades om att bygga Sunderby sjukhus jämförs med förföljelser av judar, och detta visar att partiet tappat proportionerna.

Avslutningsvis argumenterar Gröning för att det är viktigt att sjukhusfrågan får en lösning, så att länet kan satsa kraft på att försöka hävda sig i konkurrensen med Umeå, Sundsvall, Stockholm och Bryssel, istället för att tiden ägnas åt ett internt käbbel. (Norrländska Socialdemokraten, 24/11-1994, sid. 8)

4.8 Ledarartikel publicerad 26/11-1994

Den sista ledarartikeln i november 1994 var skriven av Ursula Berge. Dess rubrik löd

”Sjuhusstriden äntligen över” och den publicerades den 26 november. Berge inleder med att hävda att i en kompromiss är aldrig någon nöjd, men att placera sjukhuset i Sunderbyn var kanske den bästa kompromiss som landstinget i Norrbotten hade kunnat göra, i ett så komplicerat läge. Frågan om var sjukhuset ska ligga, har tagit stora krafter ifrån landstinget och bidragit till att andra viktiga hälso- och sjukvårdsfrågor har hamnat i skymundan. Nu måste det beslut som har fattas godtas och vården sättas i fokus, anser Berge, och det som fortsättningsvis bör göras är att arbeta gemensamt för att sjukhuset i Sunderbyn ska uppfylla de krav som ett länssjukhus bör uppfylla. I sjukhusfrågan finns det ingen som har vunnit, men alla kan vara glada över att striden nu är över. Det var endast några få röster som avgjorde till Sunderbyns fördel, och därför menar Berge att frågan måste behandlas på ett lyhört sett mot dessa som inte röstade för Sunderbyalternativet. Från och med nu kommer länets länssjukhus att ligga i Sunderbyn och hela länet måste arbeta vidare utifrån den förutsättningen, för att det ska bli så bra för alla som möjligt. (Norrländska Socialdemokraten, 26/11-1994, sid. 8)

(17)

5. Ledarartiklar ur Norrbottens-Kuriren

I detta avsnitt presenteras innehållet i debattartiklarna ur Norrbottens-Kuriren i kronologisk ordning.

5.1 Ledarartikel publicerad 23/9-1994

Den 23 september 1994 publicerades en debattartikel med rubriken ”Avskaffa landstinget” på ledarsidan i Norrbottens-Kuriren. Ledarskribenten inleder med en resumé för hur vederbörande anser att sjukhusfrågan har hanteras. Landstinget hade inte funderat över konsekvenserna när beslutet fattades. Från början var det troligtvis tänkt, gissar ledarskribenten, att sjukhuset skulle placeras i Luleå, vilket bara skulle leda till protester ifrån Boden, men resultatet blev istället en socialdemokratisk splittring inom hela länet. Därefter lanserade Anders Sundström, K-G Holmqvist och Toivo Hovslagare förslaget om att lägga sjukhuset i Sunderbyn, för att rädda situationen. Detta har bäddat för de strider inom landstinget och de politiska partierna i Norrbotten, om var sjukhuset ska ligga. Det bidrog även till Norrbottens sjukvårdspartis framgångar i landstingsvalet. Ledarskribenten menar att

”frågan hade utan tvekan kunnat hanteras smidigare, men landstingsledningen är van att kunna luta sig mot en egen majoritet i alla omröstningar och därmed göra vad den vill”

(Norrbottens-Kuriren, 23/9-1994, sid. 8).

Frågan kommer nu upp igen, och den här gången tycker ledarskribenten att det är svårt att förutspå utgången att nästa omröstning. Fullmäktige bli först tvungna att ta ställning till hus många sjukhus som ska finnas, och ledarskribenten gissar att de troligtvis kommer att enas om att det ska bli ett. Sedan ska de olika alternativen vägas mot varandra. De alternativ som det troligtvis kommer stå emellan blir Boden, Sunderbyn och Storporsön. Vid första voteringen kommer Storporsön att försvinna som alternativ, och vid andra voteringsomgången kommer det alltså att stå mellan Boden och Sunderbyn. Ledarskribenten hänvisar sedan till en undersökning gjord av den egna tidningen över vad ledamöterna i landstingsfullmäktige kommer att rösta på, och resultatet av denna är att Sunderbyalternativet än en gång kommer att segra.

Striden om länssjukhuset visar att landstingen inte fungerar på ett bra sätt, menar ledarskribenten, och var sjukhuset ska placeras bör patienterna och inte politikerna bestämma.

Genom att patienterna hade tillgång till en obligatorisk sjukvårdsförsäkring, skulle vårdens

(18)

utformning styras av marknaden, det vill säga patienternas behov. Det skulle i så fall finnas ett större sjukhus i Luleå och ett mindre sjukhus i Boden, eftersom det är så som patientunderlaget ser ut. Avslutningsvis menar ledarskribenten att landstingen är obehövliga, och ”styrde patienterna vårdutbudet skulle det inte byggas någon betongkloss ute på en åker i Sunderbyn, frågan skulle avgöras enkelt och effektivt” (Norrbottens-Kuriren, 23/9-1994, sid.

2). Kostnaderna skulle dessutom bli lägre och majoriteten av alla patienter skulle bli nöjda med vården. (Norrbottens-Kuriren, 23/9-1994, sid. 2)

5.2 Ledarartikel publicerad 18/11-1994

I en debattartikel med rubriken ”Cirkus i landstinget” publicerad den 18 november 1994, inleder ledarskribenten med att göra en jämförelse mellan Ny Demokratis valframgångar och Norrbottens sjukvårdspartis valframgångar, för Norrbottens del. I det första fallet var intresset för det nya partiet svalt i länet, vilket ledarskribenten menar var klokt av länets invånare, men senare gjorde väljarna tvärtom i årets landstingsval genom att röst fram ett helt nytt parti som de inte visste mycket om. Den enda kända punkten i sjukvårdspartiets program var, enligt ledarskribenten, att sjukhusbygget i Sunderbyn skulle upphöra och att sjukhusvård skulle finnas tillgänglig både i Luleå och i Boden.

När sjukvårdspartiet kom in i landstinget blev de kaos. Till och börja med hade partiet inte tillräckligt många medlemmar för att fylla alla platser i olika styrelser och nämnder och sedan började de bråka om fördelningen av oppositionsrådens arvoden. Detta tycker ledarskribenten, att partiet bör få förlåtelse för. Det som däremot är allvarligt, är hur partiet har verkat i sjukhusfrågan. För det första har de struntat i sitt enda kända vallöfte, att befolkningen ska få behålla sina två sjukhus, och propagerar nu istället för en folkomröstning där det står mellan Boden och Sunderbyn. Det innebär att om Boden vinner, får Luleå nöja sig med endast en jour och några observationsplatser. ”Sjukvårdspartiet har bokstavligt lurat skjortan av tusentals väljare” (Norrbottens-Kuriren, 18/11-1994, sid. 2), menar ledarskribenten och partiet borde ha hållit sitt löfte åtminstone längre än två månader.

Dessutom har partimedlemmarna, och i synnerhet partiledaren Nils Sundgren, betett sig illa i landstingsfullmäktige. ”Man trampar på som elefanter i ett glashus, lämnar beredningar, förolämpar politiker från andra partier och ropar högt om bristande demokrati”

(19)

(Norrbottens-Kuriren, 18/11-1994, sid. 2). Det är istället sjukvårdspartiet som inte har förstått sig på demokrati, menar ledarskribenten. (Norrbottens-Kuriren, 18/11-1994, sid. 2)

5.3 Ledarartikel publicerad 23/11-1994

I debattinlägget ”Beredningen inte värd namnet”, publicerad den 23 november, kritiserar partiledaren för Norrbottens sjukvårdsparti, Nils Sundgren, massmedia för att koncentrera sig mer på personer och personfrågor, på bekostnad av folkomröstningskravet. Sundgren kritiserar även den sjukvårdsberedning som har tillsats för att utreda bland annat sjukvårdspartiets förslag till fortsatt länssjukhusvård i Boden, och menar att den både har förvanskat förslaget och är dåligt genomförd.

Ledarredaktionen svarar på delar av kritiken i en intilliggande spalt med rubriken ”Kuriren svarar: Bodens sjukhus ingen synagoga”. Artikeln inleds med en kort beskrivning av vad som hände under kristallnatten, 9-10 november 1938, då judisk egendom och ett flertal synagogor förstördes och mellan 20 000 och 30 000 judar fördes till koncentrationsläger.

Ledarredaktionen menar fortsättningsvis att det är Nils Sundgrens eget fel att sjukhusdebatten under senare tid har handlat om annat än själva sakfrågan, eftersom sjukvårdspartiet har skyltat med annonser där kristallnatten jämförs med socialdemokraternas hantering av sjukhusfrågan i Norrbotten. En av sjukvårdspartiets annonser citeras där en parallell dras mellan bruksvärdet av sjukhuset i Boden, som ska rivas, och de synagogor som förstördes under kristallnatten. Ledarredaktionen menar att Nils Sundgren borde förstå att en sådan parallell innebär att de förminskar betydelsen av Förintelsen och att folk tar illa vid sig när de läser dessa annonser. Det är en liknelse som är vanvettig, eftersom sjukhuset i Boden inte är någon synagoga och sjukvårdspartiets ledamöter inte är några judar. Kristallnatten handlade först och främst om en strävan att förfölja och utrota ett helt folkslag, inte om att förstöra byggnader, fastslår ledarredaktionen. Detta är dock inte den enda gången som sjukvårdspartiet har gått för långt i debatten.

Det hänvisas även till en insändare skriven av Nils Sundgen och publicerad av Piteå- Tidningen som, enligt ledarredaktionen, är full av förolämpningar. Där anklagar han socialdemokraternas Frida Berglund för att vara inkompetent och ”Bedövad i hjärnan av långvarigt maktmissbruk…” (Norrbottens-Kuriren, 23/11-1992, sid. 2). Ingen annan etablerad politiker har använt ett så pass grovt språkbruk mot honom. Nils Sundgrens kritik av

(20)

massmedia är oförståelig, menar ledarredaktionen, eftersom seriösa journalister inte kan blunda för två övertramp av den kalibern. Avslutningsvis får Nils Sundgren medhåll i sitt påstående om att Norrbottens-Kuriren på ledarsidan har anklagat sjukvårdspartiet för att svika väljarna, med det är något som ledarredaktionen tänker vidhålla. På ledarsidan har ståndpunkten från början av debatten varit ett tydligt nej till Sunderbyalternativet.

Vårdinrättningarnas lokaliseringar ska avgöras av patienternas önskemål genom en sjukvårdsförsäkring och inte av politiker eller folkomröstningar, menar ledarredaktionen.

(Norrbottens-Kuriren, 23/11-1994, sid. 2)

5.4 Ledarartikel publicerad 26/11-1994

I den sista ledarartikeln, ”Byggklart för Sunderbyn”, publicerad i Norrbottens-Kuriren, den 26 november 1994, inleder ledarskribenten konstaterandet att landstinget har fattat ett definitivt beslut i sjukhusfrågan. Efter en omröstning under gårdagen har det beslutats om att det inte blir någon folkomröstning, vilket innebär att landstingsfullmäktige återigen har gett klartecken till ett sjukhusbygge i Sunderbyn.

Fortsättningsvis menar ledarskribenten att landstingsvalet visade att norrbottningarna var missnöjda med hur sjukhusfrågan har behandlats i landstingsfullmäktige och att sjukvårdspartiets framgångar uteslutande är en konsekvens av den kompromiss som socialdemokraterna ”sydde ihop under en numera smått historisk extrakongress i Kalix”

(Norrbottens-Kuriren, 26/11-1994, sid. 2). Ledarskribenten tvivlar på att det fanns någon som överhuvudtaget ville ha ett sjukhus i Sunderbyn, men det var den enda möjligheten för Anders Sundström och K G Holmqvist att ena länets socialdemokrater. Dock fungerade inte kompromissförslaget så bra som de hade tänkt sig, menar ledarskribenten, eftersom det medverkade till att socialdemokraterna förlorade egen majoritet i landstingsfullmäktige, och bidrog till sjukvårdspartiets goda resultat i landstingsvalet.

Efter gårdagens votering måste striden anses vara över, menar ledarskribenten, eftersom det inte går att fortsätta striden efter att landstingsfullmäktige har röstat för Sunderbyalternativet två gånger. Det går inte säga att någon av kommunerna vann striden, och invånarna i länet hade helst velat behålla båda sjukhusen. Detta hade sjukvårdspartiet som vallöfte, men de svek det senare för att i stället förorda en folkomröstning. Nu är det dags att avsluta sjukhusstriden trots att utfallet inte var till belåtenhet, menar ledarskribenten, eftersom länet

(21)

inte har råd med att fortsätta att bråka om sjukhuset. En folkomröstning hade inte varit motiverad att genomföra emedan väljarna hade chansen att säga vad de tyckte om sjukhusbeslutet i landstingsvalet som dessutom bara hölls två månader tidigare, men sjukhusstriden har visat att landstinget har blivit förlegat. (Norrbottens-Kuriren, 26/11-1994, sid. 2)

(22)

6. Ledarartiklar ur Piteå-Tidningen

I detta avsnitt presenteras innehållet i debattartiklarna ur Piteå-Tidningen i kronologisk ordning.

6.1 Ledarartikel publicerad 15/9-1994

I en liten artikel med rubriken ”3 dagar”, publicerad i Piteå-Tidningen den 15 september 1994, varnar Olov Abrahamsson för konsekvenserna med att rösta mot samordningen av sjukvården i Luleå-Boden. Han inleder med att citera en debattartikel skriven av landstingsrådet K-G Holmqvist, där vederbörande skriver att om inte samordningen sker, blir det nödvändigt att dra in på sjukvården i andra delar av länet. Samordningen i Boden-Luleå är alltså inte det som hotar övriga länets sjukvård, menar Abrahamsson, utan hotet uppstår om den uteblir. Sjukvårdsapparaten i Luleå-Boden står för 42 % av landstingets budget, vidmakthålls status quo kommer sparkravet på 100 miljoner att läggas på andra direktioner.

Att rösta mot samordningen blir därmed synonymt med att rösta för strukturförändringar i andra delar av länet, menar Abrahamsson avslutningsvis. (Piteå-Tidningen, 15/9-1994, sid. 2)

6.2 Ledarartiklar publicerade 17/9-1994

Den 17 september 1994 publicerades två mindre debattartiklar på ledarsidan i Piteå- Tidningen. I den första, med rubriken ”Viktig varning”, citerar Olov Abrahamsson ett gemensamt uttalande av 4 chefsöverläkare i Luleå och Boden. De menar att det är nödvändigt med ett gemensamt sjukhus i Boden-Luleå, för att garantera invånarna i de två kommunerna och resten av länet en god sjukvård. De menar vidare att två fullt utrustade sjukhus på så nära avstånd innebär att sjukvårdens kvalitet på sikt kommer att urholkas. Det kommer att betyda att fler patienter blir tvungna att resa till lasarettet i Umeå för kvalificerade behandlingar och operationer, men utvecklingen kan vändas genom ett gemensamt sjukhus i Boden-Luleå.

Abrahamsson menar att dessa ord ”tar udden av alla de groteska påståenden som sjukvårds-, center- och miljöpartiet hävt ur sig under landstingsrörelsen i Norrbotten” (Piteå-Tidningen, 17/9-1994, sid. 2). Abrahamsson hävdar avslutningsvis att om dagens lösning får fortgå, kommer sjukvården i Norrbottens att hamna på efterslänten och både ekonomiska och kvalitetsmässiga skäl talar för en samordning.

(23)

I nästa artikel som publicerades samma dag och bar rubriken ”Inget föredöme” citerar Abrahamsson ett uttalande ifrån sjukvårdspartiet där Englands sjukvård framhålls som ett föredöme. Detta finner Abrahamsson häpnadsväckande och menar att inte ens moderaterna skulle vilja påstå något sådant. (Piteå-Tidningen, 17/9-1994, sid. 2)

6.3 Ledarartikel publicerad 20/9-1994

En debattartikel med rubriken ”Landstingsvalet skapar oklarhet” publicerades 20 september på ledarsidan. Olov Abrahamsson inleder med att deklarera att Norrbottens läns landsting under lång tid har varit ett socialdemokratiskt fäste, men detta år förlorades egen majoritet.

Dock är socialdemokraterna fortfarande det överlägset största partiet och kommer med stöd av vänsterpartiet eller folkpartiet fortsättningsvis att styra. Det innebär att Norrbotten kommer att undgå ”privatiseringsexperiment” (Piteå-Tidningen, 20/9-1994, sid. 2) av sjukvården.

Förklaringen till socialdemokraternas bakslag kan inte motiveras med att det finns något stöd för privatiseringar bland väljarna, menar Abrahamsson, utan med den misstro som väljarna känner inför samordningen av läns- och akutsjukvården i Boden-Luleå. Norrbottens sjukvårdsparti har med framgång tillvaratagit det missnöje som finns med att garnisonssjukhuset i Boden läggs ned, och ca 1000 vårdanställda blir arbetslösa.

Abrahamsson undrar vad denna missnöjesyttring kommer att leda till praktiskt, och han menar att den linje som sjukvårdspartiet företräder, med ett behållande av båda sjukhusen, inte är möjlig att genomföra, emedan det kommer att innebära nedskärningar resten av länets sjukvård. Det innebär att de 37,9 % av kirunaborna som har lagt sin röst på sjukvårdspartiet har ”bundit ris åt egen rygg” (Piteå-Tidningen, 20/9-1994, sid. 2).

Enligt den ekonomiska verklighet som råder är det nödvändigt att spara, menar Abrahamsson, och det är inte möjligt att utveckla kvaliteten och tillgodogöra sig ny teknik med sex sjukhus i drift. Han konstaterar vidare att Norrbottens landsting är det landsting i landet som har det största beroendet av stadsbidrag, och det kommer i framtiden bli svårt att övertyga om att Norrbotten ska ha sex sjukhus, när Västerbotten bara har tre och Jämtland endast ett. Det är oklart om stödet för sjukvårdspartiet kommer leda till att samordningen omprövas.

Abrahamsson hänvisar sedan till ett teveinslag med landstingsrådet K-G Holmqvist där vederbörande konstaterar att en större andel i landstingsfullmäktige förespråkar ett sjukhus, men de som vill ha ett gemensamt sjukhus står splittrade mellan flera alternativ. Den

(24)

komplicerade situationen kan innebära att sjukvårdspartiet kan lyckas tvinga fram ett beslut som innebär att två sjukhus behålls, menar Abrahamsson. (Piteå-Tidningen, 20/9-1994, sid. 2)

6.4 Ledarartikel publicerad 24/9-1994

Den 24 september 1994 publicerades en debattartikel med rubriken ”Solidariteten bryts sönder” på ledarplats i Piteå-Tidningen. Olov Abrahamsson inleder med ett citat av Luleås kommunalråd Kjell Mickelsson. Mickelsson säger att om landstinget inte kan garantera fungerande sjukvård i Luleå är kommunen beredda att gå ur landstinget och driva ett sjukhus i egen regi. Abrahamsson är inte förvånad över Mickelssons reaktion eftersom Luleå har tillräckligt god skattekraft för att hantera det, men det skulle innebära att det inte går att driva en solidarisk fördelningspolitik i hälso- och sjukvård i Norrbotten.

Enligt nuvarande system sker alltså en omfördelning av landstingsskatten så att vissa kommuner får mer och andra mindre vård än vad de betalar för. Detta är en nödvändighet för att garantera tillgång till god sjukvård även i glesbygd. Luleå tillhör givetvis de som får mindre tillbaka, och skattepengarna ifrån Luleå bidrar bland annat till att bekosta de två sjukhusen i Malmfälten. Abrahamsson menar att det är ett bra system att sjukvården styrs genom politiska beslut, så att alla får del av den. Den ska inte, som Norrbottens-Kuriren hävdat i gårdagens ledarartikel, styras helt av marknadskrafterna, emedan det skulle innebära att all sjukvård hamnade i de befolkningstäta områdena, och glesbygdskommunerna skulle förlora närheten till den kvalificerade vården. Visserligen skulle en del ekonomiska bekymmer lösas på det viset, men det skulle inte ske på ett tilltalande vis, hävdar Abrahamsson.

Om Luleå skulle välja att gå ur landstinget skulle en liknande situation som i en fri marknad uppstå, menar han fortsättningsvis. Landstinget skulle därmed förlora de resurser som används till att driva sjukvård i glesbygden. Mickelsson har utdelat ett allvarligt hot, menar Abrahamsson, och hänvisar sedan till en folkomröstning i Söderhamn där 70 % av kommuninvånarna röstade för att kommunen skulle bli fri ifrån landstinget. Risken om Sunderbylösningen uteblir och Boden får länssjukhuset, är att opinionen i Luleå kommer att kräva att kommunen går ur lanstinget. Därmed får övriga tretton kommuner själva finansiera driften av fem sjukhus, utan hjälp av det skattestarka Luleå. Abrahamsson menar slutligen att

(25)

det är blåögt att inte förstå att en sådan utveckling kommer att leda till nedskärningar av sjukvården i resten av länet. (Piteå-Tidningen, 24/9-1994, sid. 2)

6.5 Ledarartiklar publicerade 28/9-1994

Den 28 september publicerades tre artiklar som berörde sjukhusfrågan på ledarplats i Piteå- Tidningen. Under rubriken ”Undvik långbänk” undrar Olov Abrahamsson för det första hur det parlamentariska läget i landstinget ska se ut, och kommer fram till att det rimligtvis kommer att vara socialdemokraterna som styr även i fortsättningen. För det andra påpekar han att landstingsfullmäktige borde fatta beslut i sjukhusfrågan under mötet 24-25 november, på grund av att det kostar pengar och skapar oro i vårdorganisationen om frågan får behandlas för länge.

Under rubriken ”Viktigt skapa klarhet” inleder Abrahamsson med en hänvisning till ett debattinlägg skrivet av sjukvårdspartiets ledare, Nils Sundgren, där vederbörande argumenterar för att väljarnas vilja inte ska föraktas och att väljarna har krävt att tidigare beslut om Sunderby sjukhus ska annulleras. Abrahamsson håller med i att väljarnas vilja inte ska föraktas, men argumenterar mot påståendet att väljarna ska ha krävt att tidigare beslut rivs upp. Visserligen har sjukvårdspartiet haft stor framgång i valet, men fortfarande är det sammanlagda stödet betydligt större i landstingsfullmäktige för de partier som har röstat för ett gemensamt sjukhus.

Nu är det viktigt av flera orsaker att så fort som möjligt fatta ett slutgiltigt beslut i frågan, menar Abrahamsson. Problemen med att låta frågan behandlas för länge är många.

Landstinget riskerar att dras in i en skadeståndsprocess på grund av den osäkerhet i de avtal som har bundits till konsulter och entreprenörer. Organiseringen av vården har sedan 1991 varit inriktad på att det bara ska finnas ett sjukhus, och det innebär att processen måste avbrytas och göras om. Det blir konsekvenser för övriga sjukhus i länet eftersom det då måste sparas någon annanstans. Möjligheten att rekrytera läkare och andra nyckelpersoner till sjukvården försämras om det finns oklarheter i hus sjukvården ska vara utformas.

Avslutningsvis menar Abrahamsson att det är mot denna bakgrund som det blir viktigt att komma till ett snabbt beslut.

(26)

I den sista artikeln med rubriken ”Halsbrytande slutsats” citeras Lars Törnman, som menar att en röst på sjukvårdspartiet bidrar till att sjukhuset i Kiruna kommer att finnas kvar. Det är en märklig slutsats menar skribenten eftersom det blir nödvändigt att spara på annat håll om inte samordningen genomförs. (Piteå-Tidningen, 28/9-1994, sid. 2)

6.6 Ledarartikel publicerad 6/10-1994

Ledarartikeln ”Ny beredning av sjukhusfrågan” publicerades i Piteå-Tidningen den 6 oktober 1994. Abrahamsson börjar med att informera om att det inte kommer att bli någon folkomröstning, eftersom en majoritet i landstinget är emot förslaget. Det som istället kommer att ske, är att en ny sjukhusberedning tillsätts för att förbereda inför det slutgiltiga avgörandet under sammanträdet 24-25 november. Abrahamsson stödjer inte tanken på en folkomröstning i den här frågan, eftersom han menar att resultatet skulle vara för svårt att tolka. I sjukhusfrågan finns fem allvarliga alternativ. För det första finns alternativen med samordning kring ett sjukhus, och där går det att välja mellan Sunderbyn, Boden och Luleå. För det andra finns alternativen med ett behållande av två sjukhus enligt centerns eller sjukvårdspartiets modell. Abrahamsson skissar sedan upp några olika figurerade resultat för att demonstrera hur svårtolkat resultatet skulle kunna bli. En folkomröstning skulle således snarare kunna bidra till mer oreda än till klarhet. Avslutningsvis menar han att det är viktigt med ett beslut så fort som möjligt. (Piteå-Tidningen, 6/10-1994, sid. 2)

6.7 Ledarartiklar publicerade 17/11-1994

Den 17 november publicerades två artiklar om sjukhusfrågan på Piteå-Tidningens ledarsida. I den första, ”Svek mot väljarna”, menar Olov Abrahamsson att sjukvårdspartiet nu har svikit sitt vallöfte. Från början var deras linje att både sjukhuset i Luleå och sjukhuset i Boden skulle bestå. Men nu har de övergett två-sjukhuslösningen och vill att alternativen i en eventuell folkomröstning ska stå mellan Luleå och Boden, enligt Abrahamsson.

Artikeln ”Ny folkomröstning?” börjar Abrahamsson med att berätta om en debatt om samordningen av läns- & akutsjukvården som kommer att inledas i landstingsfullmäktige.

Norrbottens sjukvårdsparti kommer då att förorda att sjukhusfrågan prövas i en folkomröstning. Han ger sedan en resumé för hur frågan har behandlats de senaste åren. Efter att frågan under flera år hade diskuterats och utretts, beslutade landstingsfullmäktige att samordningen skulle ske kring ett gemensamt sjukhus i Boden-Luleå 1991. Alla partier

(27)

förutom centern var överens om samordningen. Därefter debatterades det om var sjukhuset skulle ligga, och 1993 fattades beslutet om Sunderbyn. Abrahamsson ifrågasätter om en folkomröstning skulle kunna ge något, och han misstänker att kampanjen förmodligen bara skulle bli en upprepning av senaste årens debatt. Dessutom skulle det finnas många tänkbara alternativ på valsedeln att resultatet skulle bli svårtolkat, och förmodligen skapa ännu större förvirring. Detta skulle vara till stor skada för landstinget och alla de tusentals vårdanställda som berörs av det beslut som landstinget fattar. Abrahamsson menar därför avslutningsvis att det är bäst om landstingsfullmäktige fattar beslutet den 24-25 november. Eftersom det nyligen har varit val är det ingen tvekan om att de representanter som sitter där är folkets legitima företrädare (Piteå-Tidningen, 17/11-1994, sid. 2).

6.8 Ledarartikel publicerad 18/11-1994

I artikeln ”Svårtolkad omröstning”, publicerad den 18 november, besvarar Olov Abrahamsson en läsare som har skickat in ett förslag för hur en folkomröstning i sjukhusfrågan skulle kunna utformas, för att bli mindre svårtolkad. Läsaren föreslår att omröstningen skulle ske i två steg. Först skulle väljarna få ta ställning till om det skulle finnas ett eller två sjukhus i Boden-Luleå-området. Sedan skulle väljarna ta ställning till om sjukhuset skulle lokaliseras till Boden, Sunderbyn eller Porsön. Den andra frågan skulle bara ha betydelse om en majoritet var för en samordning.

Abrahamsson menar att en sådan valsedel förvisso är bättre än den som sjukvårdspartiet har föreslaget, men resultatet skulle ändå bli väldigt svårtolkat. För det första går det inte att tolka frågan om ett eller två sjukhus på ett entydigt vis på grund av att sjukvårdspartiet och centern har olika förslag för hur verksamhetens skulle bedrivas. För det andra kan även den andra frågan bli dubbeltydlig. Om Bodenalternativet skulle få 40 % av rösterna, Sunderbyalternativet 30 % och Porsöalternativet 30 %, då innebär det att Boden har fått flest röster, men samtidigt är en majoritet för ett sjukhusbygge i Luleåområdet. Abrahamsson menar därför att det bästa är om det inte blir någon folkomröstning, utan om landstinget fattar ett slutgiltigt beslut under mötet 24-25 november. Väljarna har dessutom redan haft möjligheten att säga sitt i frågan emedan det nyligen har varit val till landstingsfullmäktige.

Avslutningsvis menar Abrahamsson att beslutet måste fattas så fort som möjligt på grund av ekonomin, konsekvenserna för vårdpersonalen, för att vården i övriga länet ska kunna bevaras

(28)

och möjligheten till att kunna rekrytera läkare och annan nyckelpersonal. (Piteå-Tidningen, 18/11-1994, sid. 2)

6.9 Ledarartikel publicerad 19/11-1994

I en mindre artikel med rubriken ”Stöd för Sunderbyn”, publicerad den 19 november, redogör Abrahamsson för det resultat som sjukhusberedningen har kommit fram till. När investeringen av nybygget i Sunderbyn har finansierats blir överskottet sedan 161 miljoner kronor per år, och inget av de övriga alternativen garanterar en lika stor besparing. Om Sunderbyprojekten däremot avbryts, drabbas landstinget av merkostnader på mellan 100 och 300 miljoner.

Abrahamsson menar att det således är rimligast att landstingspolitikerna beslutar sig för Sunderbyn. (Piteå-Tidningen, 19/11-1994, sid. 2)

6.10 Ledarartikel publicerad 24/11-1994

Den 24 november 1994 publicerades en artikel med rubriken ”Nej till folkomröstning” på Piteå-Tidningens ledarsida. Olov Abrahamsson inleder med en förhoppning om att landstingspolitikerna säger nej till att genomföra en folkomröstning. Om en folkomröstningsopinion hade uppstått för flera år sedan, hade det vara svårt att säga nej, menar han. När nu arbetet med Sunderbylösningen har pågått en längre tid, blir det ”svårt att se några vettiga motiv för att inleda en lång och utdragen folkomröstningsprocess” (Piteå- Tidningen, 24/11-1994, sid. 2).

Om en folkomröstning skulle ha genomförts hade det varit bättre om den hade skett tidigare.

Den hade kunnat genomföras 1991 när landstingspolitikerna beslutade om ett gemensamt sjukhus eller 1993 när beslutet om att förlägga sjukhuset till Sunderbyn fattades. Vid dessa tidpunkter fanns det dock ingen folkomröstningsopinion och istället fattades beslutet i landstingsfullmäktige. Efter de två besluten har mycket hunnit hända, pengar har lagts ner i projektet, konsulter och ”byggherrar” (Piteå-Tidningen, 24/11-1994, sid. 2) har kontrakterats, läkare och vårdpersonal har planerat med en överförning av verksamheten till Sunderbyn.

Abrahamsson menar att det vore både olämpligt ur ekonomisk synpunkt, och för personalens möjlighet verka, om processen avbröts och en folkomröstning genomfördes. Det är visserligen respektabelt att sjukvårdspartiet driver kravet på grund av att de inte har något ansvar för

(29)

tidigare beslut, anser Abrahamsson, men när partier och politiker som tidigare ansett att beslutet ska fattas i kommunfullmäktige också börjar förespråka en folkomröstning är det uppseendeväckande. I Norrbottens landstingsval deltog dessutom 84, 5 % och således råder det heller inte någon tvekan om att landstingsfullmäktige har folkets mandat i länet. Länets invånare har alltså redan haft möjlighet att säga sitt i frågan, menar Abrahamsson, och därför är det inte nödvändigt med en folkomröstning. Abrahamsson menar avslutningsvis att det inte finns någon orsak till tvekan för landstingsfullmäktige, och att de bör rösta för Sunderbyalternativet. (Piteå-Tidningen, 24/11-1994, sid. 2)

6.11 Ledarartikel publicerad 25/11-1994

I artikeln ”Folkomröstning läker inga sår”, publicerad den 25 november 1994, inleder Olov Abrahamsson med att citera moderaten Lars Spolander och centerpartisten Stefan Tornberg, som under landstingsmötet dagen innan beskrev en eventuell folkomröstning som ”ett reningsbad” och ”ett sätt att läka sår” (Piteå-Tidningen, 25/11-1994, sid.2). Abrahamsson menar att det är naivt att tro intressekonflikten om vilken ort som ska få sjukhuset, skulle lösas genom att en folkomröstning genomfördes. Det är nödvändigt av ekonomiska skäl och för att säkra kvaliteten i vården, att ersätta de två sjukhusen i Boden-Luleå-området med ett gemensamt sjukhus, menar Abrahamsson, och då är det oundvikligt att någon ort drabbas mer än någon annan. I den ort, Boden eller Luleå, som drabbas mest, kommer givetvis starka proteststormar att uppstå. En folkomröstningskampanj skulle enbart bidra till att konflikten förstärks, och dessutom skulle andra orter i Norrbotten drabbas av sparkrav, menar Abrahamsson. Förskjuts samordningen kring ett gemensamt sjukhus, kommer landstinget att få en merkostnad på 100 miljoner. Det tillkommer också skadeståndskrav om landstinget tvingas bryta de avtal som tecknats för Sunderbyprojektet. Abrahamsson gissar att få av länets invånare tycker att det är värt att genomföra en folkomröstning till ett så högt pris. Han menar slutligen att det därför är bäst om samordningen sker kring ett sjukhus i Sunderbyn, som planerat, och att landstingsfullmäktige förhoppningsvis fattar beslut om detta under dagens debatt. (Piteå-Tidningen, 25/11-1994, sid. 2)

6.12 Ledarartiklar publicerade 26/11-1994

I artikeln ”Förnuftet segrade”, publicerad 26 november, börjar Olov Abrahamsson med att redogöra för röstresultatet under gårdagens landstingsmöte. Resultatet av omröstningen blev att en majoritet var för att bygget av ett nytt läns- & akutsjukhus i Sunderbyn ska genomföras.