Växjö universitet Utbildningsprogram för
Institutionen för vårdvetenskap sjuksköterskeexamen 120p.
och socialt arbete Kurs: VOC 453
Ht 2006
Examensarbete 10p
SVENSKA TURISTERS UPPLEVELSE AV LIDANDE OCH
TRÖST I SAMBAND MED TSUNAMIKATASTROFEN
– en litteraturstudie
Författare:
Linda Strandh
Titel Svenska turisters upplevelse av lidande och tröst i samband med
tsunamikatastrofen – en litteraturstudie
Författare Linda Strandh
Utbildningsprogram Sjuksköterskeprogrammet
Handledare Leena Berlin Hallrup
Examinator Kristiina Heikkilä
Adress Växjö Universitet, Institutionen för
vårdvetenskap och socialt arbete, 351 95 Växjö
Nyckelord Flodvågskatastrofen, kvalitativ
litteraturstudie, lidande, tröst, tsunami, upplevelser, överlevande.
SAMMANFATTNING
Traumatiska händelser som naturkatastrofer kan orsaka lidande. En person som lider kan vara i behov av tröst. Varje människa och hennes upplevelse av lidande och tröst är unik, men genom att ta lärdom av människors levda erfarenheter av lidande och tröst under
tsunamikatastrofen kan förståelsen för dessa fenomen ökas. Denna kunskap är värdefull även för sjuksköterskor som inte möter patienter som överlevt en naturkatastrof. Syftet med studien var att genom en kvalitativ litteraturstudie beskriva svenska turisters upplevelse av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Resultatet baserades på
personliga skildringar av katastrofen från självbiografier, berättelser på Sveriges Televisions flodvågskatastrof hemsida samt tidningsartiklar som innehållsanalyserades. Resultatet visar att överlevande upplevde både lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen. Lidandet var fysisk, psykiskt och existentiellt. Bristande stöd och resurser bidrog till ökat lidande. De överlevande försökte distansera sig från lidandet på olika sätt. Tröst upplevdes genom gemenskap och närhet, stöd, att få berätta och uttrycka sitt lidande samt genom omsorg om andra. Familj, vänner och andra drabbade spelade en stor roll för upplevelsen av stöd och tröst.
INNEHÅLL
Inledning 1
Bakgrund 1
Tsunamikatastrofen 1
Medias spegling av händelsen 2
Att överleva en naturkatastrof kan leda till posttraumatisk stress 2
Tidigare forskning 2
Den subjektiva upplevelsens betydelse 3
Personlig utveckling och återhämtning vid traumatiska händelser 3 En fenomenologisk studie om innebörden i att uppleva en översvämning 3
Lidande 4
Tröst 4
Ett vårdvetenskapligt livsvärldsperspektiv 5
Problemformulering 5
Syfte 6
Metod 6
Material 6
Tillvägagångssätt 7
Analys 8
Forskningsetiska aspekter 9
Resultat 9
Att uppleva lidande 9
Fysiskt och psykiskt lidande 10
Existentiellt lidande 11
Bristande stöd och resurser 12
Förändring 13
Att övervinna lidande 14
Distans 14 Konfrontation 14
Att uppleva tröst 15
Gemenskap/närhet 15
Stöd 15
Att få berätta och uttrycka sitt lidande 16
Omsorg om andra 17
Diskussion 18
Metoddiskussion 18 Resultatdiskussion 19
Slutsats 21
Förslag till framtida studier 22
Referenser 23
Bilaga 1. Referenslista över undersökningsmaterial
INLEDNING
Tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004 fick mycket uppmärksamhet i media. Plötsligt och dramatiskt förändrades livet för såväl lokal befolkning som turister på många sätt. Jag berördes av de bilder som visades och de livsöden som berättades i media. Frågan om hur är det att överleva en sådan katastrof uppstod. Därför valde jag som tema för min C-uppsats på sjuksköterskeprogrammet svenska turisters upplevelse av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen i Thailand. I bakgrunden har jag valt att presentera fakta om
tsunamikatastrofen med fokus på svenska turisters situation framförallt i Thailand. Medias spegling av händelsen redovisas för att ge en bild av min förförståelse. Jag har valt att även presentera fakta om posttraumatisk stress i bakgrunden, eftersom tidigare forskning visat att posttraumatisk stress är en vanligt förekommande reaktion på katastrofer. Lidande och tröst samt ett vårdvetenskapligt livsvärldsperspektiv utgör den teoretiska referensramen.
BAKGRUND
Tsunamikatastrofen
Tidigt på morgonen den 26 december 2004 drabbades Sydostasien av en jordbävning som mätte 9,0 på Richterskalan. Jordskalvet som hade sitt epicentrum i Indiska Oceanen utanför norra Sumatras västra kust gav upphov till en kraftig flodvåg, en så kallad tsunami, som svepte in över kustområden i Indien, Indonesien, Malaysia, Maldiverna, Myanmar,
Seychellerna, Somalia, Sri lanka, Tanzania och Thailand. Uppskattningsvis dödades 183 170 personer och 43 320 personer saknades fortfarande ett år efter katastrofen. En tredjedel av de omkomna i Thailand var medborgare från andra länder, där ibland turister. Förutom den förödelse som tsunamin orsakade på infrastruktur och byggnader efterlämnade denna traumatiska händelse individuell och social nöd hos de överlevande (World Health Organization, 2005).
Ordet tsunami är japanska och betyder vågor i hamn. En tsunami består ofta av en serie vågor och kan uppstå vid jordskalv, jordskred eller vulkanutbrott på havsbotten. När havsbotten rör sig upp och ner över ett stort område sätts vattenmassor i rörelse och det bildas vågor som kan färdas långt. Ute på djupt vatten kan vågorna röra sig i upp till 700 kilometer per timme. När det blir grundare bromsas vågorna och växer istället på höjden och kan bli uppåt 30 meter höga innan de når land (Phi Phi Island - paradiset som försvann, 2005).
Jordskalvet var ett av de kraftigaste någonsin och orsakade en av de största naturkatastroferna i modern tid. Vid tillfället fanns det tusentals svenska turister i området. Drabbade områden i Thailand evakuerades på order av Thailands premiärminister. Svenska ambassaden i Thailand upprättade ett kriscenter i Phuket. Resebolagen försökte lokalisera alla resenärer i de
katastrofdrabbade områdena. I det akuta skedet bestod den svenska insatsen av att ge stöd till drabbade svenskar, lokalisera skadade svenskar för hemtransport och därefter började arbetet med att identifiera och transportera hem avlidna. Många volontärer deltog i arbetet. Enligt Rikskriminalen hade ungefär 12 000 svenskar kommit hem och mötts av kristeam fram till den 1 januari 2005. I juni 2005 beräknades antalet dödade och saknade svenskar i Thailand vara 543 personer, varav 472 var identifierat avlidna (Ryman, 2005).
I Svenska katastrofkommissionens rapport finns vittnesuppgifter från människor som
upplevde katastrofen. Enligt dem försökte människor undfly vattenmassorna. En del lyckades
rädda sig upp på hustak eller upp i träd, andra klarade sig genom att hålla tag i något att flyta på. Med vattenmassorna följde bråte från det som förstörts under tsunamins framfart, och utgjorde ytterligare en fara. När vattnet drog sig tillbaka hjälpte överlevande varandra.
Thailändska frivilliga och militär körde i skytteltrafik för att föra människor till sjukhus eller till högre belägna platser. Det ryktades om att en ny våg skulle komma och en del människor tog sig genom djungel för att sätta sig i säkerhet i bergen. Uppsamlingsplatser uppstod spontant, buddistiska tempel och hotell blev naturliga platser där överlevande samlades. Det fanns även organiserade uppsamlingsplatser. Lokalbefolkningen bistod med hjälp i form av mat, dryck och logi. Många skadade och chockade människor sökte efter familjemedlemmar och vänner som de skilts ifrån (SOU 2005:104, 2005).
Medias spegling av händelsen
Enligt Andersson Odén (2005) var tsunamikatastrofen i Sydostasien den enskilda händelsen som fått mest utrymme i svenska medier de senaste årtiondena. Mediernas utsända reportrar befann sig huvudsakligen i Thailand. I början prioriterades nyheter om själva katastrofen i tidningarna, men efterhand fick åsikts- och opinionsmaterial mer utrymme. Bland annat fick Sveriges regering kritik för bristande kompetens och handlingsförmåga. De första dagarna rapporterades uppgifter om antal döda, förödelsen och räddningsarbetet. I kvällspressen fanns skildringar från ögonvittnen och efterlysningar på saknade.
Att överleva en naturkatastrof kan leda till posttraumatisk stress
Att överleva en katastrof kan få starka känslomässiga följder som i sin tur kan påverka personens hälsa och välbefinnande. Traumatiska händelser kan leda till ångest och oro, depression och att personen utvecklar posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) (Creamer, McFarlane & Burgess, 2005). Posttraumatiskt stressyndrom kännetecknas av utvecklandet av karaktäristiska symtom till följd av extrem traumatisk påfrestning. Vissa kriterier måste uppfyllas innan diagnosen ges. Exempel på posttraumatiska stressymtom är: återkommande och påträngande bilder av och tankar om händelsen, mardrömmar, undvikande av tankar och känslor eller platser, aktiviteter och personer som påminner om händelsen, minskat intresse för aktiviteter, nedsatt förmåga att känna närhet och ömhet, sömnstörningar,
koncentrationssvårigheter, irritabilitet och vredesutbrott. Posttraumatisk stress kan orsaka nedsatt funktion socialt och yrkesmässigt (American Psychiatric Association, 1994).
Tidigare forskning
Forskning som berör naturkatastrofer och överlevande är i huvudsak kvantitativ (Pross Keene, 1998) och till stor del inriktad på posttraumatiskt stressyndrom (Galea, Nandi & Vlahov, 2005) och den negativa anpassningen hos överlevande (Tang, 2006). Det psykiska tillståndet före katastrofen och det sociala stödet efter katastrofen påverkar utgången, liksom
psykologiska faktorer som skuldkänslor och förmågan att hantera situationen (Galea et al, 2005).
Studier har även dokumenterat ökad förekomst av depression och ångest och psykosomatiska symtom efter naturkatastrofer (Leon, 2004). I en studie utförd i Italien efter ett jordskred i Sarno år 1998, visade resultatet på psykisk ohälsa och psykologiska problem bland befolkningen 12 månader efter jordskredet. Bland de psykosociala problemen fanns depressiva symtom och ångestsymtom samt försämrad prestationsförmåga och försämrade sociala relationer. Studien bekräftar att naturkatastrofer har en negativ inverkan på drabbade personers mentala hälsa (Catapano, Malafronte, Lepre, Cozzolino, Arnone, Lorenzo,
Tartaglia, Starace, Magliano & Maj, 2001).
Den subjektiva upplevelsens betydelse
Personer som kan anses som offer för en katastrof kan ha vitt skilda upplevelser, allt från att bevittna en katastrofal händelse, blivit skadad, förlorat någon närstående, till att nästan dött (Galea et al, 2005). Den subjektiva upplevelsen vid katastrofen har betydelse för hur den psykiska hälsan påverkas. Majoriteten av alla människor som utsätts för en traumatisk
händelse får också starka känslomässiga reaktioner. Starka känslomässiga reaktioner upplevda vid tillfället för den traumatiska händelsen och ihållande traumatiska minnen bidrar till ökad risk att få psykiska problem och psykisk ohälsa, även om inte PTSD utvecklas (Creamer et al, 2005).
Forskningsresultat från en uppföljande studie gjord bland överlevande tre år efter ett jordskalv i Taiwan visade att det finns en relation mellan posttraumatiska stressymtom (PTSS) och livskvalitet samt att PTSS påverkar livskvaliteten negativt (Tsai, Chou, Chou, Su, Lin, Lu, Ou-Yang. Su, Chao, Huang, Wu, Sun, Su & Chen, 2005).
Personlig utveckling och återhämtning vid traumatiska händelser
Traumatiska upplevelser och svårigheter kan också innebära personlig mognad och
utveckling. Enligt en studie där 267 thailändska vuxna som hade överlevt tsunamikatastrofen 2004 ingick, uppgav ungefär en tredjedel positiva förändringar i relation till andra, ökad personlig styrka och uppskattning till livet sex månader efter katastrofen (Tang, 2006). Det finns lite kunskap om vuxnas förmåga att återhämta sig efter en traumatisk händelse. I en studie undersökte Bonanno, Galea, Bucciarelli och Vlahov (2006) förekomsten av
psykologisk återhämtning bland 2 752 slumpvis utvalda boende i New York området sex månader efter terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Över hälften av de människor som deltog i studien och som personligen såg attacken, eller upplevde en nära väns eller släktings död till följd av attacken, hade återhämtat sig.
I en norsk studie utförd av Heir och Weisæth (2006) gjorde 29 vuxna och 19 barn som överlevt tsunamikatastrofen en återresa till Thailand tillsammans med hälsovårdspersonal för att konfronteras med sin rädsla. Det rapporterades goda effekter av att besöka platsen där personen i fråga var när tsunamin kom, samt att utmana rädslor och fobier genom att använda olika coping tekniker. Oro, ångest och specifika rädslor minskade. Resultatet bekräftades genom observationer gjorda av psykiatriker och psykologer under resan. Det som
huvudsakligen hade motiverat deltagarna till att följa med på resan var önskan att förstå vad som hade hänt under katastrofen.
En fenomenologisk studie om innebörden i att uppleva en översvämning
Det finns få studier som fokuserar på individens personliga erfarenhet av att överleva en naturkatastrof. I Pross Keenes (1998) fenomenologiska studie intervjuades 3 män och 3 kvinnor mellan 26 – 77 år som bodde i Grand Forks i North Dakota när staden
översvämmades av en vårflod i april 1997. Syftet med studien var att få en djupare förståelse av innebörden i att uppleva en översvämning och hur det påverkade de överlevandes hälsa.
Fem väsentliga teman identifierades: (1) chock och misstro, (2) osäkerhet, (3) sorg och förlust, (4) känslomässig utmattning samt (5) hopp och mening (s.81-82). Deltagarna hade svårt att ta till sig det som hänt och kände sig osäkra inför framtiden. De hade inte enbart förlorat sina hus utan även känslan av att känna sig hemma. De tvingades hastigt att
evakueras. Tiden före översvämningen bröt genom fördämningarna var påfrestande. Kampen för att rädda grannar, hus och ägodelar gjorde människorna spända och de hade svårt att sova.
De uttryckte att det som de mest behövde var vila och ro, men miljön i de tillfälliga
bostäderna uppfattades inte som rogivande. Deltagare i studien upplevde hopp och mening genom återuppbyggnad samt genom att få hjälp och att ge hjälp.
Lidande
Lidande är en naturlig del av livet och berör hela människan – ande, kropp och själ. Lidandet kan vara av olika natur och ta sig olika uttrycksformer. I vårdvetenskaplig forskning har tre typer av lidande identifierats: livslidande, sjukdomslidande och vårdlidande. Till
sjukdomslidande hör de symtom, konsekvenser och begränsningar som sjukdomen ger upphov till. Vårdlidande är lidande som upplevs i relation till en vårdsituation. Det kan vara en följd av kränkning, maktutövande eller utebliven vård (Eriksson, 1993). Livslidande relaterar till vad det innebär att leva. Livslidande finns i sökandet efter jaget och meningen med livet, att vara övergiven av Gud och människor, att ens existens hotas (Lindholm &
Eriksson, 1993).
Enligt Frankl (1986) behöver och strävar människan efter mening. Meningen med livet växlar och varje människa måste själv söka och upptäcka denna mening. Människan kan finna mening i lidandet och genom att lida. Att finna en mening gör att lidandet blir lättare att bära och hantera.
Eriksson (1993) anser att lidande kan ses som en kamp mellan det onda och det goda. Lidande innebär en upplevelse av förlust, att man förlorar känslan av helhet, kontroll och värdighet.
Lust är lidandets motpol. Varje människas lidande är en unik blandning av lidande och lust.
Livssituationen och livssynen har betydelse för vilken form lidandet antar. Lidande kan upplevas alltigenom ont och hopplöst, men kan också föra framåt mot nya insikter och ny helhet som människa. Lidande är ett slags döende. I döendet finns möjlighet till nytt liv, om människan kan försonas med sitt lidande. När människan inte kan uppleva försoning börjar det själsliga och andliga livet dö ut. Oavsett vilken syn människan har på sitt lidande och anledningen till det, finns där alltid någon form av strävan att försöka lindra lidandet. Det finns olika sätt som människor försöker lindra sitt lidande på, till exempel genom flykt, resignation, förakt för lidandet och försök att finna lidandets mening (Eriksson, 1993).
Att försöka lindra en annan människas lidande kan liknas vid att bli medaktör i den personens lidande-drama. Lidandets drama består av tre akter: (1) bekräftande av lidandet, (2) lidandet och (3) försoningen. För att nå försoning behöver den lidande tid och rum att lida ut
(Eriksson, 1993). Den lidande människan behöver hjälp att göra lidandet uthärdligt. En förutsättning för att kunna lindra lidande är att känna igen lidandet och försöka förstå det.
Upplevelsen av att inte bli sedd, hörd eller förstådd som människa innebär också ett lidande.
Det kan vara svårt att sätta ord på lidande och människor uttrycker lidande på olika sätt. En del personer blir aggressiva och utåtriktade, andra isolerar sig. Att kunna uttrycka sitt lidande bidrar till att göra det uthärdligt (Lindholm & Eriksson, 1993). Då lidandet är intensivt saknas ofta förmågan att förmedla lidandet till andra. Människan flyr eller avskärmar sig från det outhärdliga lidandet, och det kan resultera i att människan fastnar i sitt lidande. Det
outhärdliga lidandet är nedbrytande. Det är möjligt att uppleva hälsa trots lidande, om lidandet upplevs vara uthärdligt. Att reducera lidande till enbart fysiskt lidande medför konsekvenser som hindrar människors möjligheter till lindrat lidande och utveckling (Eriksson, 1993).
Tröst
Roxberg (2005) menar att tröst innebär att våga dela den andres lidande på ett sätt som gör att den andre känner sig accepterad som han/hon är. Att komma med förklaringar och att försöka skyla över lidandet upplevs som tröst som inte förmår att trösta. Vårdande tröst är närvarande och helande. Det innebär både att låta lidandet lidas och att ta emot och bära den andres lidande. Tröst bygger på förståelse och tillit.
En förutsättning för tröst är att den andre vill tröstas och att den som tröstar är mottaglig för den andres lidande. Att vara mottaglig innebär att låta sig bli berörd av den andres lidande och våga vara närvarande och möta det okända. Det är inte på förhand klart vad som tröstar och vad som kommer att ske. Att få bekräftelse i sitt lidande och bli tagen på allvar kan i sig vara tröstande. Närvarande tröst accepterar den andres olikhet och försöker förstå den andre och dennes upplevelse. Tröst kräver tid och tålamod. Trösten anpassas till den lidandes behov och situation genom lyhördhet och följsamhet. Den som tar emot trösten får stöd att gå genom sitt lidande utan att lidandet blir övermäktigt och tillåts lida på sitt eget sätt. På så vis överlämnar den lidande sig själv och lidandet till någon som tar emot och bär (Roxberg, 2005).
Trösten gör det lättare att uthärda lidandet genom att den skapar distans till lidandet. Tröst inger hopp och förnyar. Tröst fungerar både som en tillflykt och ett vapen i kampen mot lidandet (Ibid.).
Vår egen uppfattning om vad som tröstar stämmer inte alltid överens med hur trösten upplevs av andra. Tröst som inte förmår lindra lidandet utgår från den egna föreställning om den andres lidande och vad som tröstar. En sådan tröst upplevs frånvarande och långt borta. Det kan bero på att den som tröstar inte tar sig tid eller orkar ta till sig den andres lidande och försöker hitta en snabb genväg genom lidandet. Den lidande får inte bekräftelse och tillåts inte lida, och det leder till att den lidande känner sig ensam och utelämnad (Ibid.).
Trösten kan även tyckas långt borta när lidandet upplevs otröstligt. Sorg och hopplöshet kan verka otröstligt eftersom den lidande är så uppfylld av sitt lidande att trösten inte kan tas emot. Gråt kan upplevas befriande och som ett skydd mot lidande. Att uppleva glädje mitt i lidandet kan också ge tröst. Lidandet minskar inte nödvändigtvis i trösten och ibland måste lindandet öka för att kunna lindras (Ibid.).
Att uppfatta sitt lidande i ett större sammanhang kan upplevas som tröst. En del människor finner tröst i tron på att Gud eller någon högre makt har allt under kontroll, medan andra upplever tron som frånvarande tröst bortvänd från lidandet (Ibid.).
Ett vårdvetenskapligt livsvärldsperspektiv
Livsvärldsperspektiv utgår från människors vardagsliv och innebär att se, förstå och beskriva världen som den erfars av människor. Trots att varje erfarenhet är unik finns det en gemensam innebörd i människors erfarenheter av olika fenomen i livsvärlden. Med livsvärlden som ansats ligger fokus på relationen mellan världen och subjektet. I vårdandet betyder det att patientens levda och ofta komplexa verklighet bejakas. (Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud & Fagerberg, 2003). Livsvärldsperspektivet kräver öppenhet. En aspekt av öppenhet är viljan att förstå även det unika. Människor är olika men samtidigt lika, genom att analysera och beskriva det unika blir variationer, likheter och skillnader synliga (Dahlberg, 1997).
PROBLEMFORMULERING
Det finns det få studier om människors personliga erfarenheter av att överleva en
naturkatastrof. Sådan kunskap är av intresse utifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv, eftersom det behövs kunskap om hur människor upplever sin situation för att kunna utveckla och förbättra vården och kontakten mellan vårdaren och den som vårdas.
Traumatiska händelser som naturkatastrofer kan orsaka lidande. En person som lider kan vara i behov av tröst. Varje människa och hennes upplevelse av lidande och tröst är unik. Enligt Eriksson (1993) är en förutsättning för att kunna lindra lidande att känna igen lidandet och försöka förstå det. Genom att ta lärdom av människors levda erfarenheter av lidande och tröst under tsunamikatastrofen kan förståelsen för dessa fenomen ökas. Denna kunskap är värdefull även för sjuksköterskor som inte möter patienter som överlevt en naturkatastrof. I vården möter sjuksköterskor många olika människor vars liv har förändrats på grund av sjukdom, olyckor och förluster av olika slag och som upplever lidande och är i behov av tröst. Förluster kan vara katastrofer, även om de drabbar bara en person.
SYFTE
Studiens syfte var att beskriva svenska turisters upplevelse av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004.
METOD
Författaren valde att göra en kvalitativ litteraturstudie eftersom syftet var att beskriva svenska turisters upplevelse av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004. Studier med kvalitativ ansats är lämpliga att använda när komplexa mänskliga fenomen undersöks. Kvalitativ data analyseras i syfte att beskriva helheten sett i sitt sammanhang för att öka förståelsen för fenomenet som studeras. Kvalitativ data kan vara berättande (Polit, Beck & Hungler, 2001).
Det övergripande syftet med att göra en litteraturstudie är att samla kunskap om ett ämne. Till exempel kan en litteraturgenomgång göras för att sammanställa vad som är känt om och inte känt inom ett visst forskningsområde. Att göra en litteraturstudie kan också vara ett sätt för studenter att förvärva kunskap inom ett visst ämne eller område (Ibid.). Vanligtvis granskas tidigare studier om ämnet i fråga, men det fanns få studier om människors upplevelse av att överleva en naturkatastrof. Därför valde författaren att göra en genomgång av självbiografisk skönlitteratur, som utökades till att innefatta personliga skildringar publicerade på internet och tidningsartiklar med intervjuer av överlevande från tsunamikatastrofen. Enligt van Manen (1990) kan även berättelser som inte är skrivna för ett forskningssyfte analyseras i syfte att beskriva hur människor erfar världen, eftersom dessa berättelser ofta omfattar detaljerade uppgifter om den upplevda situationen (Dahlberg, 1997).
Material
Data insamlades genom att söka texter med personliga skildringar av tsunamikatastrofen som den upplevdes av turister som drabbades av och överlevde tsunamikatastrofen 2004, samt tidningsartiklar med intervjuer som innehållsanalyserades.
Författaren ville få fram berättelser av svenska turister som personligen hade upplevt
tsunamikatastrofen. Valet av undersökningsmaterial begränsades till personer som befann sig i Thailand, eftersom där fanns det flest svenska turister som drabbades av katastrofen. Att enbart utgå från svenska turisters perspektiv valdes medvetet, eftersom författaren lättare kan relatera till och förstå deras sätt att uttrycka lidande och tröst. Författaren antar att katastrofen
i viss mån hade en annan innebörd för den bofasta befolkningen som i många fall dessutom förlorade hem och försörjningsmöjligheter.
Materialet omfattade två skönlitterära självbiografiska böcker, fyra berättelser om personliga upplevelser och tio tidningsartiklar med intervjuer av överlevande (se bilaga 1). I nio av fallen beskrevs tsunamikatastrofen av personer som även upplevde personliga förluster i form av familjemedlemmar eller vänner som omkom. I de resterande sju fallen beskrevs katastrofen av personer som inte förlorat någon närstående. Materialet var i huvudsak publicerat omkring ett år efter katastrofen.
Tillvägagångssätt
För att få fram material sökte författaren i Libris bibliotekskatalog under klassifikationen för biografier. Som sökord användes ”tsunami” och ”flodvågskatastrofen”. Sökordet
”flodvågskatastrofen” gav fem träffar. Tre av de fem träffarna gällde samma biografi som publicerats i olika utgåvor. Det resulterade i att två biografier skrivna på svenska valdes som utgångsmaterial. En bok skriven på engelska valdes bort eftersom den inte skildrade svenska turisters upplevelse av tsunamikatastrofen.
Eftersom det fanns få självbiografier om tsunamikatastrofen samlades även material in genom att söka på Internet på: Google, Sveriges Televisions (SVT) och Dagens Nyheters hemsida.
Olika sökord och kombinationer prövades för att generera träffar, eftersom naturkatastrofen i Thailand 2004 benämns både som tsunamikatastrof och flodvågskatastrof. Sökorden som användes var ”tsunami+ överlevande+ intervju”, ” tsunami + överlevnad”, ” överlevde tsunami”, ” flodvågskatastrofen” och ”tsunamikatastrofen”. Sökningen på Google ledde till många träffar som utforskades. Google presenterar först de träffar som med störst sannolikhet stämmer in på sökorden och som är senast uppdaterade. Därför utforskades träffarna i den turordning som de presenterades tills författaren märkte att träffarna inte var lika relevanta för ämnet längre. En länk på google ledde till SVTs hemsida om flodvågskatastrofen. Här fanns en samling med fem berättelser skrivna av läsare som överlevt tsunamin. En av dessa
berättelser valdes bort på grund av att den handlade om turister som hade filmat tsunamin på avstånd. På SVTs hemsida fanns även artiklar som handlade om tsunamikatastrofen och innehöll intervjuer av överlevande. Sökningen på Google ledde också fram till en artikel från Göteborgsposten skriven av en journalist som personligen upplevt tsunamikatastrofen och en bilaga publicerad i Kristianstadsbladet om Livet efter tsunamin som innehöll tre intervjuer med överlevande. På Dagens Nyheters hemsida ledde sökordet ”tsunamikatastrofen” till en artikel där några föräldrar som förlorat sina barn intervjuades. Sökning av relevanta artiklar gjordes även manuellt i gamla nummer av Må bra och Allas, eftersom det i dessa tidningar finns reportage som skildrar människors upplevelser. I tabell 1 redovisas vilket material som de olika sökorden ledde fram till.
Genom att söka på internet och i tidningar utfördes en bred sökning med möjlighet att få fram relevant material. Personliga berättelser kan bidra till en djupare förståelse av människors upplevelser (Polit et al, 2001).
Tabell 1. Resultat av sökning.
Sökord Källa Material tsunami +
överlevnad
Google –
Kristianstadsbladet
3 artiklar med intervjuer av överlevande överlevde tsunami Google -
Göteborgsposten
1 artikel med intervju av överlevande flodvågskatastrofen Google – länk till
SVT:s
flodvågshemsida
4 personliga skildringar 3 artiklar med intervjuer av överlevande tsunamikatastrofen Dagens nyheters
hemsida
1 artikel med intervju av överlevande Manuell sökning Allas 1 artikel med
intervju av överlevande Manuell sökning Må bra 1 artikel med
intervju av överlevande
flodvågskatastrofen Libris 2 självbiografiska skönlitterära
böcker
Analys
Materialet analyserades enligt en kvalitativ innehållsanalys beskriven av Graneheim och Lundman (2003). Det innebär att texten först läses i sin helhet och sedan tas meningsbärande enheter ut som kondenseras och kodas för att slutligen sammanföras till kategorier och/eller teman. Innehållsanalys kan göras för att få fram textens manifesta eller latenta innehåll.
Kondensation av texten innebär att de meningsbärande enheternas andemening bevaras samtidigt som texten kortas ner. Kodning av texten gör att det blir möjligt att bearbeta materialet på ett nytt sätt. Genom att reflektera över textens helhet och delar kan textens innebörd förstås (Graneheim & Lundman, 2003).
Texternas manifesta innehåll analyserades. Författaren läste texterna i sin helhet och reflekterade över texterna med fokus på upplevelser relaterade till lidande och tröst.
Meningsbärande enheter som rörde upplevelse av lidande och tröst i samband med
tsunamikatastrofen togs ut genom att understrykningar gjordes i texterna. De understrukna partierna lästes igenom ytterligare och skrevs ner i ett anteckningsblock. En tabell gjordes med kolumner där meningsbärande enheter, kondenserade enheter och koder fördes in efter hand. Innehållet i varje meningsbärande enhet koncentrerades till en kondenserad enhet.
Därefter kodades de kondenserade enheterna med koder som beskrev deras innehåll. Koderna delades först upp i två grupper, koder relaterade till upplevelsen av lidande respektive
upplevelsen av tröst. Sedan jämfördes koderna inom respektive grupp för att se skillnader och likheter. Koder med gemensamma drag sammanfördes till olika underkategorier (se tabell 2).
När koderna kategoriserades upptäcktes att det fanns likheter mellan vissa koder relaterade till
både lidande och tröst. Dessa koder bildade en gemensam kategori ”att övervinna lidande”.
Analysen resulterade i följande tre huvudkategorier med tillhörande underkategorier ”att uppleva lidande” - fysiskt och psykiskt lidande, existentiellt lidande, bristande stöd och resurser och förändring, ”att övervinna lidande” - distans och konfrontation, ”att uppleva tröst” - gemenskap och närhet, stöd, att få berätta och uttrycka sitt lidande samt omsorg om andra som redovisas i resultatet.
Tabell 2. Exempel på tillvägagångssätt vid analysen.
Meningsbärande enhet
Kondenserad enhet
Kod Underkategori Kategori
För varje gång de pratar om dotterns död och om den ofattbara saknaden lättar det en aning.
Att prata om saknaden ger lättnad.
Att få berätta tröstar.
Att få berätta och uttrycka sitt lidande.
Att uppleva tröst
Såren har börjat kännas och jag får tänka innan jag rör mig. Nu ska den här kroppen upp och gå. Ditåt. Nu. Ett steg. Nu. Ett steg till.
Såren känns och han får tänka sig för och ta ett steg i taget.
Smärtan begränsar rörligheten.
Fysiskt lidande.
Att uppleva lidande
Forskningsetiska aspekter
En viktig forskningsetisk aspekt är informerat samtycke (Polit et al, 2001). I studien ingår redan befintliga texter som publicerats i form av böcker, tidningsartiklar samt artiklar och personliga skildringar på internet, och därför bedömdes det inte vara aktuellt att inhämta informerat samtycke. De ursprungliga texterna var skrivna med syftet att allmänheten skulle få ta del av innehållet och därför anser författaren att texterna kunde användas för studiens syfte utan att personernas integritet och autonomi skulle ta skada.
Enligt Polit et al (2001) ska forskaren ta hänsyn till risken och nyttan med studien.
Personernas berättelser har blivit publicerade med deras samtycke och därför bedömdes risken som liten eller obefintlig medan nyttan med studien bedöms vara av betydelse för att förstå upplevelsen av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen.
Materialet behandlades utan förutfattade meningar i möjligaste mån. Enligt Graneheim och Lundman (2003) påverkas analysen av den egna erfarenheten. Därför försökte författaren läsa texten med ett öppet sinne och vara trogen den ursprungliga texten när den analyserades.
RESULTAT
För att läsaren ska kunna bedöma resultatets tillförlitlighet har citat från de texter som analyserats använts i resultatredovisningen.
Att uppleva lidande
De överlevande i studien upplevde fysiskt, psykiskt och existentiellt lidande på grund av skador, förluster och de känslor och reaktioner som tsunamikatastrofen resulterade i.
Bristande stöd och resurser orsakade ytterligare lidande. Tsunamikatastrofen medförde en
förändring och både positiva och negativa konsekvenser av det lidande som upplevdes finns beskrivet i materialet.
Fysiskt och psykiskt lidande
Att överleva tsunamikatastrofen var påfrestande både fysisk och psykiskt. Grundläggande behov som sömn, mat, dryck och trygghet var svåra att tillgodose. Det ledde till fysisk och psykisk sårbarhet. Sorgen var utmattande och tömde krafterna. En kvinna berättar att saknaden gör fysiskt ont. Flera överlevande berättar att de haft mardrömmar och
sömnsvårigheter efter katastrofen. För en del av dem medförde fysiska eller psykiska besvär som uppkom i samband med tsunamikatastrofen sjukskrivning.
De flesta fick någon form av fysiska skador i samband med att flodvågorna översvämmade kustområdena. Det rörde sig om sårskador, frakturer, sårinfektioner och andra komplikationer som uppstod i efterförloppet. Fysiska skador och smärta gjorde att de drabbade fick svårt att gå och röra sig. En del kände sig påverkade och svaga av feber. Dock verkar det som om de fysiska skadorna glömdes bort i kampen för överlevnad. Citatet nedan är ett exempel på det.
Efteråt har hon förstått att hon brutit armen på två ställen, att hon hade frakturer i bröstben, nyckelben, i ansiktet, i örat, i knät och dessutom flera allvarliga sår. Över ögat, på ena skinkan. Huden vid hakan var helt uppfläkt. Men då handlade det om att överleva. (Carlsson, 2005, s.6).
Skador och fysiska besvär fick mindre betydelse i relation till katastrofens omfattning och det faktum att många inte överlevde. Kroppsliga besvär ansågs inte vara något att klaga över i jämförelse med andras smärta som förlorat familjemedlemmar, sina hem eller
försörjningsmöjligheter. Förlusten av närstående överskuggade det fysiska lidandet. Så här beskriver en man som förlorade sin familj (maka och två söner) relationen mellan de fysiska skadorna och förlusten av familjen.
Såren är öppna och inflammerade. De vill inte läka och ser värre ut för var dag som går. Men i rådande läge är smärtorna från såren något som existerar parallellt, bredvid och bakom den ofattbara förlusten av Ulrika och killarna. Såren och
bandagen besvärar mig mest för att de är i vägen. De hindrar mig och jag har mycket kvar att göra. Jag kan inte röra mig som jag vill, jag har svårt att gå. (Werkelin &
Swanberg, 2006, s.130).
Tsunamikatastrofen innebar en chock för de överlevande. Katastrofen upplevdes som en obeskrivlig och overklig händelse, något som liknades vid krig eller skräckfilm. Upplevelsen av att se och vara omgiven av förödelse, död och tragedier satte sina spår och orsakade psykiskt lidande.
Att möta det kaos som rådde där – alla skadade, allt blod, hundratals slängda gummihandskar, plåster, blodindränkta kompresser, spyor, rädslan, gråten och alla förtvivlade människor som fått reda på att deras nära och kära var döda – önskar jag inte ens min värsta fiende. Den bilden kommer aldrig att försvinna från min näthinna.
(Eriksson, 2005).
De överlevande bar med sig minnen och sinnesintryck som vara svåra att bearbeta. Dessa minnen och intryck gjorde sig påminda även lång tid efter katastrofen. I flera av berättelserna nämns situationer då de överlevande har upplevt så kallade flashbacks och olika sinnesintryck har utlöst minnesbilder och/eller panik, och dödsångest. Det kunde röra sig om ljud, smak och synintryck som påminde om katastrofen.
Starka känslor framkallades av den svåra och extrema situationen som människorna utsattes för. Tankar och känslor var kaotiska. Människor pendlade mellan hopp och förtvivlan.
Upplevelserna och känslorna var svåra att härbärgera. En kvinna säger så här: ”Det är svårt att beskriva känslorna, men om man tänker sig alla jobbiga, hemska och plågsamma känslor man någonsin hört talas om, kommer man kanske i närheten.” (Eriksson, 2005). En del personer uttrycker i berättelserna att de var rädda att bryta ihop eller bli galna. De kände som att de hade nått gränsen för vad som var möjligt att utstå. ”Men ändå kändes det som om jag skulle brista. Hur mycket mer av det här ska jag behöva klara?” (Ölander, 2005, s.186).
Chock och rädsla ledde även till kroppsliga reaktioner upplevdes obehagliga, till exempel att hela kroppen skakade. En kvinna beskriver att det var som att hela kroppen slutade fungera.
Existentiellt lidande
Det som de överlevande var med om och bevittnade under katastrofen utmanade deras syn på livet, sig själv och omvärlden. För flera de överlevande förändrades livssituationen i ett ögonblick utanför deras kontroll. Händelsen aktualiserade existentiella frågor som för en del av dem ledde till grubblande och att livet kändes orättvist.
Tsunamikatastrofen innebar för många av de överlevande en förlust av närstående som saknades eller omkom under katastrofen. Den sorg och saknad som följde ledde till ett existentiellt lidande. Förlusten av anhöriga innebar ett hot mot den egna identiteten.
Situationen kändes hopplös och livet meningslöst i den stund då överlevande förmodade att deras anhöriga var döda. Livet förlorade sin fasta punkt och det invanda livet kändes borta och omöjligt att återställa. En man uttryckte det som att han kände sig besegrad av döden och så här beskriver en man situationen när hans båda döttrar saknades efter tsunamin.
Jag är helt förkrossad och mitt sinne är helt uppfyllt av Julia och Hanna. Jag kommer aldrig mer få se dem! De kan aldrig ha klarat sig. Varför skulle de dö? De hade ju så mycket kvar! Vad ska jag leva för nu? Hela mitt vuxna liv är borta. Ska jag börja om från början nu? Tanken är helt absurd. Det orkar jag aldrig. ( Bivrin, 2005).
Viljan att leva försvagades, men överlevnadsinstinkten var starkare än önskan att dö. Citatet nedan är hämtat från en kvinna som förlorade sin son, make och mor, och beskriver vad hon kände när sonen försvann i vattenströmmen.
Nu följer jag efter honom, tänkte jag. Men min kropp lydde inte. Handen vägrade släppa taget. Jag såg bröllopet framför mig, mitt barn, mitt liv, det jag trodde att jag haft. Nu var allt borta. Och jag fick inte ens dö! (Carsall, 2005, s.79).
Lusten till livet påverkades av lidandet. En kvinna som överlevde tsunamin men förlorade sin dotter berättade i en tidningsintervju att hon ”lever ett måsteliv: måste gå upp, måste fixa mat, måste jobba” (Mattisson, 2005, s.8).
Tsunamin var ett hot mot de drabbades existens och mot deras trygghet. I alla berättelserna är rädsla och osäkerhet en gemensam nämnare. Att överleva tsunamin var en kamp på liv och död som gav upphov till dödsångest. Tryggheten var utom räckhåll. De överlevande upplevde sig ensamma och övergivna. Känslan av osäkerhet och rädsla förstärktes av ovisshet och brist på information om vad som pågick. Det kaos som rådde bidrog till inre oro och panikkänsla.
Rykten om nya vågor spred sig och de överlevande kände rädsla för detta. Det ledde till försök att undvika lågt belägna platser nära havet. Oron ledde till att kroppen var i ständig flyktberedskap. Den traumatiska händelsen medförde rädsla och osäkerhet även efter hemkomsten långt borta från katastrofområdet. Citatet nedan är ett exempel på känslan av rädsla och osäkerhet som präglade de överlevande efter katastrofen.
Där satt vi, två mil från havet, högt uppe i bergen, på tredje våningen i ett hus och lät barnen ha flytvästar på sig. Det säger en del om vår rädsla. Ingen räknade med att det var över. Alla väntade på och fruktade nästa våg. (Ölander, 2005, s.52-53).
Att överleva var förenat med skuld. Skuldkänslor förekom på grund av att de som överlevde inte kunnat skydda eller rädda sina närstående som omkom. Känslor av skuld uppstod också till följd av att människor i kampen för att överleva inte förmådde rädda och hjälpa andra.
”Jag skulle kunna berätta om alla människor jag lämnade bakom mig, alla dem som om nätterna kommer tillbaka till mig och hemsöker mig i mina drömmar.” (Lann Hagberg, 2005).
Berörda av andra drabbade människors lidande uppstod viljan och önskan att hjälpa och trösta. Dock upplevdes dessa människors situation ofta som hopplös och tröstlös. En kvinna uttrycker det så här ”Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa denna trasiga kvinna. Hennes sorg kändes så tröstlös.” (Ölander, 2005, s.127).
Överlevande frågade sig varför just de överlevt och om de hade kunnat handla annorlunda. En man säger följande om mötet med en skadad man. ”Jag hade ingen hjälp att ge, men borde ändå ha gjort något.” (Bivrin, 2005). Det upplevdes svårt att med gott samvete tänka på sin egen överlevnad och sitt eget välbefinnande. Inför andra människors sorg och tragedi upplevdes skuld för att man hade kommit lindrigare undan. Det kändes förbjudet att må bra eller ha roligt.
Bristande stöd och resurser
Tsunamikatastrofen innebar att situationen plötsligt förvandlades och blev okontrollerbar.
Från att ena stunden vara på semester till att nästa stund befinna sig mitt i en naturkatastrof.
Så här beskriver en kvinna den plötsliga förvandlingen ”Alldeles nyss hade vi druckit morgonkaffe i paradiset och filmklippet efter befann vi oss i helvetet. Vi blev så
överrumplade.” (Ölander, 2005, s.30). Läget var kaotiskt. Många frågade sig vad som hade hänt och vad som skulle komma att hända. Familjer och vänner blev i flera fall separerade från varandra och visste inte om de övriga fanns i livet eller inte. Genom att förlora personliga tillhörigheter som kläder, pengar och pass, påverkades kontrollen över situationen ytterligare.
Bristande stöd och resurser orsakade ett ökat lidande för de överlevande. Flera kände sig arga och besvikna på olika myndigheters insatser. Bemötande som bidrog till lidande beskrevs som okänsligt, att inte få bekräftelse och förståelse, att hållas utanför, att bli sedd som ett offer och att bli avvisad. Att bli mött med inkompetens och tvingas vara den som drev på, att få löften som inte infriades medförde också ökat lidande. De överlevande uppfattade
myndighetspersoners hänvisande till olika regler som att de inte brydde sig om dem och deras situation, och det ökade deras lidande.
Tsunamins överlevande upplevde ensamhet och övergivenhet när de väntade på att hjälp skulle komma. De ville få information om hur de kunde åka hem. Panikslagna människor ville ha någon som skulle kunna erbjuda trygghet och förståelse. Att inte känna sig hemma och inte veta vad de skulle ta sig till förstärkte upplevelsen av ensamhet. De överlevande kände sig svikna och övergivna när den hjälp som de förväntat sig uteblev. Så här uttrycker en man sin besvikelse över de svenska myndigheternas insats.
När vi landade på Kastrup sex dygn efter katastrofen träffade jag för första gången representanter för de svenska myndigheterna. Jag var länge arg över hur illa jag blivit behandlad. Men min bitterhet mot myndigheterna har lagt sig under året. Den har ersatts av en sorts sorg, ungefär som efter ett förhållande som tagit slut. Jag trodde att Sverige var bättre än så. (Lann Hagberg, 2005).
I samband med tsunamikatastrofen ställdes människor inför en ny och okänd situation.
Resurserna var få och de tvingades agera och fatta beslut utan att ha tillräcklig kunskap.
Exempel på bristande resurser som bidrog till lidande var att behöva sova på golvet, svårigheter att hålla såren rena och att inte ha möjlighet att kontakta sin familj hemma i Sverige. Många av de överlevande saknade någon att lita på i en utsatt situation och kände hjälplöshet. Behovet av någon som tog ansvar och kunde tala om vad som borde göras var stort. ”Vem man än vände sig till hänvisade de till någon annan. Som inte heller visste besked och som absolut inte kunde ta ansvar för något.” (Werkelin & Swanberg, 2006, 129).
Frågorna var många men svaren få. Att inte få hem sina döda barn kändes hopplöst och dessa föräldrar upplevde att trots påtryckningar på myndigheter fick de bara oklara besked och vaga löften. De visste inte vad de skulle göra för att få hjälp i en sådan situation och de tyckte identifieringen av de döda drog ut oacceptabelt långt på tiden.
Att ha varit med om en traumatisk upplevelse som inte till fullo går att beskriva med ord ledde också till en känsla av ensamhet. Andras bemötande; att mötas av osäkerhet och tvekande blickar bidrog till känslan av övergivenhet. Situationer uppstod då överlevande kände sig avvisade och inte tagna på allvar. Det fanns tillfällen när de hade behov att dela med sig av sitt lidande, men det inte fanns någon där som kunde ta emot. En kvinna som förlorade sin dotter säger ”Det värsta är när andra undviker sorgen.” (Mattisson, 2005, s.10).
Omgivningens åsikter om hur den person som sörjer bör vara och agera kunde försvåra sorgearbetet.
Jag har förstått att det finns regler för hur en sörjande ska bete sig, men arbetet med att bli en glad människa igen är tungt nog utan att utomstående ska ha synpunkter på vad man gör, eller när. (Werkelin & Swanberg, 2006, s.226).
Förändring
I berättelserna beskrivs hur tsunamin innebar en förändring, hur verkligheten förändrades, tillvaron gick sönder och allting blev annorlunda. Överlevande upplevde att de förändrades och att deras syn på livet förändrades. Denna förändring beskrivs som svår och smärtsam, men att den även haft positiva följder. För en del medförde förändringen att de kände glädje över sådant som de tidigare tagit för givet. Lidandet medförde ett nytt perspektiv som gjorde att de värdesatte livet på ett annat sätt. ”Det gav mig en helt ny insikt om livet. Nu vet jag vad leva i nuet handlar om.” (Hallgren, 2005 s.7). Förändringen skedde gradvis och beskrivs som en pågående process i uttryck som ” en resa som inte är över” (Johansson, 2005) och ”ett trappsteg i sänder” (Werkelin & Swanberg, 2006, s.231). Även negativa konsekvenser finns
beskrivna. En kvinna berättar hur hon efter katastrofen kände sig liten, sårbar och obekväm inför att vara ensam, på ett sätt som hon inte upplevt tidigare.
Att övervinna lidande
De överlevande förhöll sig på olika sätt gentemot lidandet för att orka med och komma över lidandet. Genom distans och konfrontation kunde lidande övervinnas.
Distans
I berättelserna beskrevs hur de överlevande på olika sätt distanserade sig från det lidande som de upplevde. Distansering förekom både i förhållande till det egna lidandet och till andras lidande. Att distansera sig upplevdes nödvändigt för att orka härda ut och för att inte gå under mentalt. Ett sätt att distansera sig var att stänga av tankar och känslor eller undvika att tänka på det som upplevdes svårt. En man berättar att han gjorde sig till en maskin när han sökte efter sina söner bland de döda. Genom att hålla sig sysselsatt skapades också distans. En kvinna beskriver hur paniken och minnesbilderna kom så fort hon slappnade av eller inte hade något att göra. Avkoppling kunde också vara ett sätt att distansera sig, att glömma för en stund och vila från lidandet. Avkoppling kunde till exempel innebära att vila, gå på bio eller utöva någon sport.
De överlevandes sätt att förhålla sig till lidandet kunde också skapa distans. Genom att jämföra sig med andra som hade det värre kändes den egna upplevelsen inte lika svår längre.
Citatet nedan beskriver en sådan situation.
”I väntrummet får jag syn på en kille som är mycket värre skadad och ändrar
uppfattning direkt. Om jag jämför mig med honom är det genast mindre synd om mig.
Det känns bra.” (Werkelin & Swanberg, 2006, s.133).
En del överlevande försökte tänka positivt och behålla hoppet. Att kunna tänka tillbaka på och minnas lyckliga stunder underlättade saknaden efter förlorade anhöriga. Ljuspunkter och glädjeämnen mitt i det svåra eller i sorgen uppfattades ge ny energi och gjorde det möjligt att orka gå vidare. Detta sätt att förhålla sig gentemot lidande - att fokusera på det positiva tycks vara en form av distans som upplevs tröstande.
Konfrontation
Flera av de överlevande i berättelserna har återvänt till Thailand för att besöka platsen de befann sig på när tsunamin kom eller sjukhusen där de fick vård. En familj som planerar att återvända hoppas att resan ska bli en pusselbit i livet som de försöker få ihop igen. En man som återvänt flera gånger till Thailand efter tsunamin berättar att första gången kom
flyktkänslan och panikkänslan tillbaka. En man och en kvinna berättar hur de konfronterade sin rädsla för havet som tsunamin resulterade i. Efteråt upplevde de sig lättade.
Det som de överlevande hade erfarit i samband med tsunamikatastrofen gjorde att de upplevde rädsla inför att återgå till vardagen. Samma man som konfronterade sin rädsla för havet (ensam överlevande i sin familj) berättar att han ville vara ensam i sitt hus första dagen när han kom hem efter katastrofen, för att bli vän med det tomma huset. Han kände rädsla inför att komma hem, och för att han skulle öppna dörren och aldrig kunna sluta gråta. I citatet nedan berättar en kvinna om sina tankar och känslor när hon och hennes sambo skulle
återvända till Sverige.
En nervositet kröp i min kropp och jag ville skrika till taxichauffören: ”Stanna, jag vill kliva av! Jag hör hemma här i Thailand, jag vill inte åka tillbaka! Det här är min verklighet nu.” Men jag satt tyst och tittade ut genom fönstret. (Ölander, 2005, s.207).
Vi kom fram till att det inte var våra familjer som det skulle bli svårt att återse. Det var vardagen och allt det vanliga vi lämnat när vi anträdde vår resa. (Ölander, 2005, s.212).
Genom media konfronterades de överlevande med bilder och nyheter från naturkatastrofen på ett sätt som av en del tyckte blev för mycket. De orkade inte med dessa bilder och nyheter ovanpå sitt eget lidande. En kvinna sade att det var svårt att sluta titta på nyhetssändningen trots att hon mådde dåligt av det.
Att uppleva tröst
De överlevande i studien upplevde tröst och lindrat lidande genom gemenskap och närhet, stöd, att få berätta och uttrycka sitt lidande samt genom omsorg om andra. Trösten gav nytt hopp och ny energi och gjorde det möjligt för de överlevande att orka gå vidare.
Gemenskap/närhet
Gemenskap och närhet spelade en betydande roll för möjligheten att uppleva tröst och lindrat lidande. Katastrofhändelsen skapade band mellan de överlevande. ”Alla visste ju vad som hade hänt, //. Det skapade något slags gemenskap mellan oss.” (Antonsson, 2006, s. 35). De delade en gemensam erfarenhet och det minskade känslan av att vara ensam. Att hålla ihop skapade en känsla av trygghet. En ung kvinna berättar hur hon fick kontakt med en annan ung kvinna under katastrofen. ”Vi lovade att inte lämna varandra. Det var liksom den enda lilla trygghet, man kunde skapa sig.” (Eriksson, 2005). Att höra sitt eget språk talas upplevdes också tröstande.
När orden inte räckte kunde närhet ge tröst. Genom att gråta tillsammans och omfamna varandra lindrades deras nöd. Familj och vänner var en källa till gemenskap och närhet som hjälpte de överlevande under katastrofen i Thailand och när de återvänt hem. Hemmet och familjen kunde fungera som en tillflykt, där det välbekanta utgjorde en trygg plats att vara.
För dem som hade skilts från anhöriga och vänner under katastrofen och sedan fann dem vid liv utgjorde återföreningen en oerhörd lättnad.
Förmågan att känna närhet till sina döda familjemedlemmar eller bekanta som omkommit i tsunamin upplevdes som tröst. En kvinna som förlorade sin make och son berättar hur hon ibland lägger sig i sonens säng för att hämta kraft eller tar på sig makens morgonrock och får styrka. ”Sara lägger sig ibland i hans säng för att hämta kraft. Där, i hans rum känns han nära.” (Carsall, 2005, s.81). Även närheten till husdjur kunde bli en tröst i sorgen. Så här beskriver en kvinna vars dotter omkom i tsunamin hur dotterns katter tröstar. ”Almas katter är inga knäkatter, men när saknaden blir till just tårar och inget annat finns att göra än att sätta sig ner hoppar katterna upp. Då känns sorgen rofylld.” (Mattisson, 2005, s.8). I flera av berättelserna spelar husdjur en roll för att inge hopp och tröst.
Närhet till naturen och till Gud eller någon högre makt genom bön och meditation upplevdes tröstande och helande. En kvinna uttrycker i följande citat hur havet hjälpt henne. ”Sedan den dagen har havet hjälpt till att hela själen.” (Carlsson, 2005, s.6).
Stöd
Stöd från familj, vänner och omgivning innebar möjlighet till lindrat lidande och tröst för de överlevande. I berättelserna finns beskrivet hur praktiskt och emotionellt stöd hjälpte dem att
orka gå vidare och gav dem nytt hopp. Bemötande som upplevdes tröstande beskrevs som medmänskligt och empatiskt - att någon brydde sig och var engagerad i deras öde, och förstod situationen. Stöd kunde vara att få gråta ut i någons famn, att någon lyssnade eller tröstade med ord, att bli omhändertagen och att få praktisk hjälp. De överlevande upplevde stöd i varandra och i olika anhöriggrupper där anhöriga till omkomna i tsunamin kunde träffas och samtala.
Att bli omhändertagen upplevdes som en form av tröst. Den hjälp som många fick från det thailändska folket betydde mycket för att lindra lidandet. Det kunde röra sig om enkla saker som att få ett glas vatten eller något att klä på sig, men som tröstade eftersom personen som gav hjälpen visade medmänsklighet och vänlighet. Omhändertagandet innebar att någon förstod deras behov och gjorde vad de kunde för att tillgodose det. Både emotionellt stöd och praktiskt stöd kunde kännas som en tröst. Det kändes tröstande att det fanns människor som brydde sig och var engagerad i deras situation. Detta gällde antingen omsorgen och omtanken kom från någon närstående eller någon helt okänd person. De överlevande upplevde stöd från familj och vänner hemma i Sverige som gjorde att de orkade kämpa vidare. Visad omtanke genom brev, telefonsamtal eller besök tröstade efter hemkomsten. ”Det är helt fantastiskt hur enskilda människor har ställt upp, jag får fortfarande brev från USA, Thailand och Europa från folk som vill visa att de bryr sig.” (Carsall, 2005, s.81). Att få stöd innebar att bördorna lättade. ”Det kändes som om en tung ryggsäck hade plockats av mig.” (Werkelin &
Swanberg, 2006, s.173). En kvinna beskriver sina möten med en svensk sjömanspräst som hon upplevde gav stöd så här:
Jag gillade henne på en gång. Hon sa egentligen inte så mycket, men hon var
där.//Jag befann mig i ett mellanläge. Jag ville hjälpa men behövde också få mentalt stöd för att orka.//Bara en kort stund med henne gav mig kraft att fortsätta orka ett tag till. (Ölander, 2005, s.101, 151).
Att träffa andra drabbade eller anhöriga till svenskar som omkom i flodvågskatastrofen
upplevdes som en hjälp i sorgearbetet. Dessa personer förstod på ett sätt som de som inte varit med om samma sak kan. Det krävdes inga förklaringar. Vissa frågor och funderingar kändes naturligare att dela med andra som sörjde. Anhöriggruppen blev också en påminnelse om att man inte var ensam drabbad, och där gavs bekräftelse på att det är normalt att sörja.
Deltagarna i anhöriggruppen hade ett stöd i varandra och hjälpte varandra att komma vidare i bearbetningen av sorgen. Det skedde bland annat genom att deltagarna uppmuntrade varandra.
Att få berätta och uttrycka sitt lidande
De överlevande hade behov av att berätta och tala om det som de upplevt. Det var ett sätt att bearbeta sina känslor och det som hänt. Det handlade både om att få ösa ur sig det svåra och att få berätta för någon som lyssnade och förstod. En del överlevande uttryckte att sorgen blev lättare för varje gång de talade om den. Samtal med professionella som präster, diakoner, psykologer och terapeuter uppfattades på olika sätt. En del av de överlevande tyckte det kändes bättre att tala med någon utomstående. Vissa föredrog att tala med familj och vänner eller andra som överlevt tsunamin istället. De personer som delade samma erfarenhet hade samma behov att tala om det som hänt upprepade gånger, och orkade lyssna i större utsträckning än andra. Så här beskriver en man behovet av att prata om katastrofen.
”Fortfarande dröjer det inte många minuter när vi ses innan vi börjar prata om allt som har hänt. Det är skönt, för många kompisar har börjat tröttna på att höra exakt samma historia varje gång man träffas.” (Lann Hagberg, 2005).
Berättandet och bearbetningen kunde också ske genom att föra dagbok eller på annat sätt skriva ner sin historia, till exempel genom att dela med sig på olika hemsidor på internet eller i en självbiografisk bok. Att ställa upp på en tidningsintervju kan också ses som ett uttryck för behovet att få berätta och uttrycka sitt lidande.
Även symboler användes för att kunna uttrycka det svåra som hänt. Ritualer och symboler spelade en särskild roll för att ta avsked av, hedra och minnas de döda. Symboler hjälpte till att göra det mörka och svåra ljusare och vackert. Symboler som användes kunde till exempel vara att tända ljus”På byrån brinner ett vitt ljus bredvid porträtten…” (Wadendal, 2005) eller kasta blommor i havet.
Ett sätt att uttrycka sitt lidande på var att gråta. I berättelserna talas om att gråta ut. En del av de överlevande säger att gråten känns befriande. Medan en kvinna säger att det inte är någon vanlig gråt utan mer som skrik som måste ut. Citatet nedan är ett exempel på gråt som upplevs befriande.
Jag håller inte gråten inne och sitter inte och väntar på den heller. Tårarna får komma när de kommer. När som helst och var som helst.// Gråten strilar oavbrutet och det är som att jag har en bägare inom mig. När bägaren blir full rinner det över.
Det är okej. Det känns skönt att gråta, befriande. Det är bara så förvånande att det aldrig tar slut. (Werkelin & Swanberg, 2006, s. 135, 209)
Omsorg om andra
Överlevande kände ansvar för varandra och försökte att på olika sätt hjälpa och trösta varandra. Följande citat kommer från en kvinna som på eget initiativ hjälpte andra drabbade bland annat med att tvätta och lägga om såren, trots att hon inte hade någon erfarenhet av sjukvård. ”Jag vill stanna kvar här och fortsätta att hjälpa till så länge det behövs.”
(Ölander, 2005, s.122). En man berättar att han tog hand om två pojkar som var ensamma och hjälpte dem hem till sina släktingar i Sverige. Det tycks som att erbjuda sin hjälp åt andra eller bry sig om dem som var behövande var ett sätt att uppleva tröst på. Att se andras behov och kunna göra något åt det kändes tröstande. Genom att erbjuda sin hjälp kunde de bidra till att lindra andras lidande och samtidigt glömma sin egen sorg. Ett sätt att visa omsorg och hjälpa andra för att må bättre var att sänka pengar till de drabbade människorna i Thailand. Det kändes bra att vara med och bidra till återuppbyggandet och återgälda den hjälp som
thailändarna gett under katastrofen. Citatet som följer är hämtat från Tillbaka efter katastrofen i Khao Lak, (2005).”Det känns bra att kunna göra något för thailändarna så att de kan få sitt levebröd” säger en man som skänkt en fiskebåt som bär hustruns namn (hon omkom i
tsunamin) till en thailändsk familj.
DISKUSSION
Metoddiskussion
Syftet med studien var att beskriva svenska turisters upplevelse av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen i Sydostasien 2004. Författaren anser att syftet med studien har uppnåtts eftersom de behandlade texterna gav information om hur människorna upplevde lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen. Informanter med olika kön, ålder och erfarenhet, kan bidra till en rikare variation av fenomenet som undersöks (Graneheim &
Lundman, 2003). I de ursprungliga texterna beskrevs tsunamikatastrofen av män och kvinnor utifrån två perspektiv, att drabbas av en naturkatastrof samt att överleva och samtidigt förlora någon närstående.
Olika begrepp används för att beskriva trovärdigheten inom kvantitativ och kvalitativ
forskning. Kvantitativa mått på trovärdighet är validitet och reliabilitet. Validitet är ett mått på studiens giltighet, det vill säga undersöks det som avses undersökas. Reliabilitet betyder tillförlitlighet och innebär att resultatet inte är slumpmässigt (Dahlberg, 1997). Inom kvalitativ forskning används begreppen credibility, dependability och transferability som är olika
aspekter av en studies trovärdighet (Graneheim & Lundman, 2003). För att öka trovärdigheten kan man använda sig av triangulering eller medbedömning. Triangulering kan ske genom att flera personer samlar in eller analyserar data, att flera datainsamlingsmetoder utnyttjas eller att flera teorier används i tolkningen av data (Polit et al, 2001). Medbedömning innebär att rimligheten i tolkning och kategorisering av materialet undersöks av någon oberoende (Dahlberg, 1997). Det är en svaghet för studien att en och samma person har samlat in och analyserat datamaterialet utan medbedömning. För att läsaren ska kunna bedöma resultatets tillförlitlighet har citat från de texter som analyserats använts i redovisningen av resultatet.
Det är viktigt att kunna välja ut lämpliga meningsbärande enheter för att nå trovärdighet. För vida meningsbärande enheter kan vara svåra att hantera eftersom de kan ha flera innehåll (Graneheim & Lundman, 2003). Den valda datainsamlingsmetoden gav ett rikt och detaljerat material. Det var svårt att ta ut meningsbärande enheter i självbiografierna som inte rymde flera budskap, och det medförde en risk att innebörden misstolkades. För att minska den risken lästes de understrukna partierna flera gånger, och hänsyn togs till det sammanhang som de meningsbärande enheterna var tagna ifrån under alla steg i analysprocessen.
Resultatets överförbarhet till en annan kontext är begränsad, eftersom urvalet är begränsat till svenska turister som upplevde tsunamikatastrofen i Thailand. Det är troligt att andra fynd skulle ha gjorts om det ingått skildringar även från bofasta eller bofasta och turister från andra länder. Dessutom är det inte säkert att de personers vars historia har blivit hörd genom böcker och tidningar är representativ för alla svenska turister som var med om tsunamikatastrofen.
En kvalitativ metod var lämplig för att kunna beskriva människors upplevelse av lidande och tröst, men en annan datainsamlingsmetod skulle kunna brukas. Intervjuer skulle kunna ge ytterligare information och svar på frågor som var av intresse, men inte berördes i texterna. En annan fördel med intervju är att det finns möjlighet att be informanten att utveckla och
förtydliga sina svar. Fördelen med att analysera befintliga texter var att författaren fick tillgång till personernas beskrivning av deras upplevelse av lidande och tröst i samband med tsunamikatastrofen, utan att beskrivningen påverkades av intervju-ledarens frågor och
intervjusituationen (tidningsartiklarna och intervjuerna kan naturligtvis ha färgats av reportern som gjort reportaget). En litteraturstudie är lättare att genomföra och kräver inte samma sorts planering som en intervjustudie. Dessutom behövde inte någon person på nytt utsättas den påfrestning som en intervjusituation kan innebära då ämnet är känsligt.
Resultatdiskussion
Att överleva tsunamikatastrofen var påfrestande både fysisk och psykiskt. Den extrema situationen som människorna utsattes för framkallade starka känslor och existentiella frågor aktualiserades. Livet upplevdes förlora sin fasta punkt och det invanda livet kändes borta och omöjligt att återställa för dem som förlorade närstående. Bristande stöd och resurser bidrog till ökat lidande. Flera kände sig arga och besvikna på olika myndigheters insatser. Tröst upplevdes genom gemenskap och närhet, praktiskt och emotionellt stöd, att få berätta och uttrycka sitt lidande samt genom omsorg om andra. Att få berätta innebar både att få ösa ur sig det svåra och att få berätta för någon som lyssnade och förstod. Familj, vänner och andra drabbade spelade en stor roll för upplevelsen av stöd och tröst. De överlevande både
distanserade sig från lidandet och konfronterade det. Lidandet innebar förändring för de överlevande och den beskrivs ha såväl positiva som negativa följder.
Det finns flera likheter mellan de överlevandes upplevelser av lidande och tröst och hur lidande och tröst beskrivs av Eriksson och Roxberg. I studien framkom att de överlevande upplevde fysisk, psykisk och existentiellt lidande. Detta överensstämmer med att lidandet berör hela människan (Lindholm & Eriksson, 1993). Det fysiska, psykiska och existentiella lidandet som beskrivs i berättelserna går in i varandra och kan inte skiljas åt. Till exempel uttrycker en kvinna som förlorade sin dotter i tsunamikatastrofen att saknaden gör fysiskt ont.
Författaren valde trots det att presentera existentiellt lidande för sig och fysiskt och psykiskt lidande tillsammans. Dels för att upplevelsen av existentiellt lidandet ska bli tydligare
eftersom det var framträdande i de ursprungliga texterna. Dels för att de fysiska och psykiska upplevelserna av lidande var sammanhängande och påverkade varandra på ett mer uppenbart sätt. Ett centralt ontologiskt antagande inom vårdvetenskapen är att människan är en odelbar enhet. Människans kropp är en subjektiv och levd kropp. Det är genom sin kropp som människan erfar livet och världen. Kroppen existerar i tid och rum, men är inte enbart fysisk utan även psykisk, existentiell och andlig. Varje förändring i kroppen som sjukdom, skador eller annat lidande medför en förändring av tillgången till livet och världen (Dahlberg et al, 2003).
Lidande kan enligt Eriksson (1993) innebära att människan förlorat känslan av helhet och kontroll. Naturkatastrofen var en traumatisk händelse som var svår att förstå och hantera. De överlevande upplevde att tillvaron gick sönder och att verkligheten förändrades. Förlusten av anhöriga påverkade känslan av helhet och mening och de upplevde att deras liv var borta.
Ovissheten och bristen på information gjorde att situationen kändes ännu mer okontrollerbar.
Bristen på stöd och resurser bidrog till minskad kontroll och ökat lidande. Det är troligt att rätt insatt stöd hade kunnat hjälpa de överlevande att återfå kontrollen och uppleva mening och helhet på nytt i ett tidigare skede.
Det är viktigt att de som upplevt traumatiska händelser får rätt stöd och hjälp för att kunna bearbeta händelsen och eventuella förluster. Enligt Creamer, McFarlane och Burgess (2005) finns det risk att utveckla PTSD och andra psykiska besvär efter traumatiska upplevelser.
Följderna efter en katastrof beror delvis på förmågan att hantera situationen och på det stöd som ges (Galea et al, 2005). I materialet beskrivs både hur överlevande upplevt sig tröstade av det stöd de fått och hur bristande stöd medfört ökat lidande. Detta stämmer även överens med
