UPPSALA UNIVERSITET
Institutionen för informationsvetenskap Medier och kommunikation
Television i allmänhetens tjänst
– en studie av public service-begreppet
Daniel Färnstrand C-uppsats i Medie- och kommunikationsvetenskap Framlagd VT 2000
Handledare: Lowe Hedman
Abstract
Title: Television in the Service of the Public - a Study of the Public Service Concept (Television i allmänhetens tjänst - en studie av public service-begreppet).
Author: Daniel Färnstrand
Aim: To describe the ideals, or principles, that the Public Service Ideology or concept of Pub- lic Service is based upon. The two main questions the paper aims to answer are thus:
Which principles should, according to the theoretical norm, guide Public Service activity?
Which principles guide Public Service television in Sweden today, according to the actual guidelines for the Public Service organization SVT?
Method / Material: A study of relevant literature is carried out. Further, the actual guidelines for SVT are summarized. The normative guidelines are then also summarized, and a compari- son is made between this summary and the actual guidelines for SVT.
Main results: Although a comprehensive definition is hard to find within the theoretical framework, a summary of the theoretical ideal is carried out. Hereby, a broad definition of the theoretical, normative ideal for Public Service activity is created. A comparison between the actual guidelines for SVT and the theoretical ideal of Public Service activity, revealed that these show almost exact coherence. The ideal seems to have been fulfilled, at least when one analyses the guidelines for SVT. Whether these guidelines are then followed by the actual ac- tivity of SVT is a question outside the range of this paper.
Number of pages: 41
Course: Media and Communication Studies C.
University: Division of Media and Communication, Department of Information Science, Uppsala University.
Period: Spring 2000 Tutor: Lowe Hedman
Keywords: Broadcasting, Public Service, Public Service Concept, Public Service Ideology.
Förord
Det har nu gått 7 år sedan jag började med denna uppsats. Detta har medfört en viss nödvändighet att aktualisera uppsatsen. Därför har genomgången av det då aktuella sändningstillståndet för SVT kompletterats med en analys av det nu aktuella sändningstillståndet. Vidare har en jämförelse gjorts mellan dessa två tillstånd.
Den teoretiska delen av uppsatsen har inte kompletterats med nyare teori. Därvidlag kan sägas att uppsatsen speglar litteratursituationen fram till år 2000. Vad som hänt på teoribildningens område sedan dess, får bli ett ämne för en senare skrift.
Medielandskapet har förändrats drastiskt under de senaste 15 åren. SVT har gått från en helt dominerande ställning i början av 1990-talet till att vara en i mängden programföretag i det drastiskt ökade programutbudet. Genom övergången till digital-TV kommer huvuddelen av befolkningen att kunna välja mellan ett trettiotal marksända Tv-kanaler. Till detta tillkommer alla kanaler tillgängliga via satellit, kabel och bredbandsnät. Allmänhetens tittarsiffror har förändrats. År 1994 ägnades 54 procent av tittartiden åt SVT. År 2006 var motsvarande andel 36 procent. Den tekniska utvecklingen har också lett till att människor har tillgång till ett massmedieutbud på nya tekniska plattformar. TV-program tillgängliga på Internet är bara ett av många exempel på denna utveckling.
Public service-begreppet är högaktuellt i och med att den borgerliga alliansregeringen tillsatt Rose-Marie Frebran som enmansutredare för att analysera och lämna förslag på hur radio och TV i allmänhetens tjänst kan utvecklas för att möta de förändringar som sker på det massmediala området. Utredningen skall redovisas senast den 31 maj 2008 och skall bland annat adressera vilken roll TV i allmänhetens tjänst skall spela i ett föränderligt och expansivt mediesamhälle. Utredningen skall analysera huruvida det finns behov av förändringar av villkoren för SVT inför nästa tillståndsperiod, som inleds den 1 januari 2010.1
Sist men också främst vill jag tacka Göran Svensson för värdefull input och omåttligt tålamod i denna uppsatsprocess som nu (bättre sent än aldrig) avslutats.
Daniel Färnstrand, Uppsala, april 2008.
Innehållsförteckning
1 Inledning...5
1.1 Syfte...7
1.2 Avgränsning...7
1.3 Metod...9
1.4 Disposition...10
2 Public service-idealet...11
2.1 Potentiella analysinstrument...11
2.2 Idealets bredare ideologiska förankring...12
2.3 Public service-begreppets utveckling...13
2.4 Begreppets vidareutveckling...14
1Alla fakta hämtade från direktivet för utredningen, www.sou.gov.se/Direktiv/Dir 2007:71.
2.5 Mer precisa definitioner...15
2.6 Utredningars bidrag till definitioner...20
2.7 Svenska definitioner och svenska utredningars bidrag därav...21
2.8 Gemensamma nämnare i definitionerna...23
3 De faktiska riktlinjerna...25
3.1 Radio- och TV-lagen ...25
3.2 Sändningstillståndet 1997 – 2001...25
3.3 Sändningstillståndet 2007 – 2009...28
4 Analys...33
4.1 En sammanfattande definition av public service...33
4.2 Jämförelse mellan SVT:s riktlinjer och det normativa idealet...35
5 Resultat och diskussion...36
5.1 Summering av reslutat...36
5.2 Avslutande diskussion ...36
Litteraturförteckning...39
Bilaga 1 – Jämförelse mellan sändningstillstånden...41
1 Inledning
Få, om ens någon, skulle förneka televisionens oerhörda inflytande över våra liv. Detta mäktiga audiovisuella medium har omdanat det sociala rummet på ett mycket markant sätt.
Många lekar, samtal och skämt kretsar kring just TV-mediet. Televisionen har genomsyrat våra liv. Redan från början insåg lagstiftarna vilken oerhörd maktpotential detta medium hade. Av denna anledning kom de första europeiska organisationer som på olika håll börjat ägna sig åt detta mäktiga medium att bli så kallade public service-organisationer. Public service-flaggskeppet British Broadcasting Corporation2 kom att inspirera och påverka dess svenska motsvarighet Sveriges Television AB3. Efter många år av en ohotad, säker ställning, där public service-verksamheten ofta betraktats som självklar, kom den att hotas av nya innovationer, aktörer och värderingar.
I dessa dagar, när public service-verksamhetens organisation och finansiering ifrågasätts är det kanske extra viktigt att påminna sig om vad public service-ideologin faktiskt står för, något som inte är det lättaste när man varken vill göra alltför stora historiska utsvävningar, eller analysera dagens organisations- och finansieringsbetonade debatt. När kritiska röster börjar göra sig hörda och när public service attackeras både av kulturkonservativa (som anser att public service kommersialiserats, utövar publikfrierier, inte tar sitt kulturella ansvar på allvar osv.) och av marknadsmekanismernas vänner (som anser att masspubliken bör styra, och att public service-ideologin är ett föråldrat, paternalistiskt system, innebärande ett förmynderi vårt samhälle inte behöver) är det kanske läge att lyfta fram, analysera och reflektera över vad public service-begreppet representerar.
Motiveringen till vikten av denna analys är att public service-verksamheten idag inte bara hotas av missnöjda konsumenter som underminerar dess legitimitetsgrund, eller av tveksamma politiker, som påverkats av väljare vars kritiska röster höjs mot verksamheten, utan även från de egna leden, genom att man börjar låta sig påverkas av den kommersiella televisionens tittarsifferfixering och härigenom börjar nagga public service-idealet i kanten.
Detta kan dock inte utan problem bevisas, eftersom kvalitetssänkningar och omprioriteringar inte lätt låter sig mätas. Dock kan kritiska röster som höjs mot public service-verksamhetens påstådda publikfrierier eller ideologi tillhörande det förgångna, ses som en varningssignal.
2 Härefter förkortat BBC
3 Härefter förkortat SVT
Verksamhetens främsta problem kanske är just denna svårmätbarhet, som nog aldrig kan undvikas när en verksamhets hela grundtanke vilar på begrepp som mångfald, opartiskhet och kvalitet.
Marknadsmekanismerna har visat sig vara otillräckliga vad gäller tillvaratagandet av de sårbara kulturella värden public service så länge försvarat. Vissa kritiker ifrågasätter public service-televisionens existensberättigande, andra ifrågasätter kommersiella televisions- kanalers påstådda masskulturella publikfrierier. Åter andra stödjer public service-idealet, men ifrågasätter hur det efterlevs av dagens public service-organisationer. Det är förändringarna och ifrågasättandena som inspirerat denna uppsats, som skall försöka ge klarhet i vilka ideal som public service-verksamhet bör leva upp till, i en tid då den inte längre anses vara en självklar service för medborgare.
”The arguments which rage about the idea of public service broadcasting are usually marked by the maximum of rhetoric and the minimum of clarity. Rarely, if ever, does anyone attempt to elucidate what Public Service broadcasting is supposed to be, other than to say that it is what the broadcasters are doing, or failing to do. It is assumed that everyone in the debate knows what public service means and what public service broadcasting is.” 4
4 Broadcasting Research Unit. “The Public Service Idea in British Broadcasting: Main Principles”, i Communication Research Trends, s.1.
1.1 Syfte
Syftet är att med teorier som hjälp skapa en bild av vilka ideal public service-traditionen vilar på, beskriva de riktlinjer den nuvarande public service-verksamheten (här representerad av SVT) rättar sig efter och jämföra dessa. Detta görs genom en beskrivning av tongivande uppfattningar av det normativa idealet för public service, som sedan kompletteras med de faktiska riktlinjer SVT har att rätta sig efter, i form av sändningstillstånd som upprättats.
Dessutom förs en diskussion, varvid en jämförelse mellan idealbilden och de faktiska riktlinjerna genomförs.
De två delfrågor uppsatsen i huvudsak ämnar besvara är således:
Vilka principer, enligt det normativa idealet i form av teoribildningen, bör styra public service-verksamheten?
Vilka principer, enligt de faktiska riktlinjerna i form av lagar och avtal, styr public service-televisionen i Sverige idag?
1.2 Avgränsning
Uppsatsens syfte är inte att ge en historisk överblick av public service-ideologin, och de avsnitt som tecknar vissa historiska aspekter syftar till att belysa de ideal som inte bara gällde då, utan fortfarande är aktuella. Det är heller ingen praktisk policy som skall beskrivas. I första hand skall denna uppsats förhoppningsvis varken utgöra försvar eller kritik av public service-idealet, eftersom uppsatsen inte avhandlar public service-verksamhetens överlevnad, hot eller existensberättigande, utan endast om vilka principer den bör rätta sig efter.
Begreppen public service-ideal och public service-ideologi används som ungefärliga synonymer, både i min uppsats och i den litteratur jag behandlar och har ett ganska brett tolkningsutrymme i sammanhanget, varför jag vill poängtera att det inte är det ideala finansieringssättet som står i fokus, eller den ideala organisations- eller institutionella formen som främst behandlas, utan de mer kvalitativa frågorna rörande vad public service skall erbjuda sin publik. Frågan om hur den praktiska programverksamheten bör utformas hamnar även den utanför uppsatsens omfång. I idealen jag använt har de mindre utbudsrelaterade frågorna heller inte behandlats nämnvärt, och det är heller inte dessa som mest markant påverkar allmänheten, eftersom jag antar att tittaren mest uppmärksammar vad som erbjuds i form av utbud och inte hur den bakomliggande verksamheten byggts upp. Det är alltså först
och främst idéplanets idealbild och inte praktiska överväganden som står i fokus. Vissa organisationsformer och finansieringssätt är mer förknippade med public service än andra, inte bara på grund av det historiska arvet public service-organisationerna bär med sig, utan även på grund av att dessa visat sig mer fördelaktiga för public service-ideologins fortsatta förverkligande. Hur intressant denna diskussion än är, hamnar utvecklingen av den utanför uppsatsens omfång.
Efter den mer allmänt hållna beskrivningen av public service-idealen, vilken innehåller både renodlade teoretiska resonemang och resonemang som förts i utredningar, förflyttas beskrivningen till en något mer empiriskt betonad sfär, som innehåller en redogörelse av de faktiska riktlinjerna för den svenska public service-verksamheten. Även om stora delar av de teoretiska idealen kan sägas både gälla televisions- och radioverksamhet är det först och främst television som intresserar mig, eftersom det är denna del av public service- verksamheten som först och främst diskuterats i den allmänna debatten. Förutom detta är det kanske först och främst televisionen som uppmärksammats som särskilt mäktigt medium, dels beroende på dess kombination av bilder och ljud, dels beroende på den omfattning i vilken människor ägnar sin uppmärksamhet åt TV. Dessutom är televisionen, åtminstone i vårt samhälle, tillgänglig för alla, och effekterna av detta massmedium på människors liv har debatterats och analyserats i stor omfattning under många år. Televisionen anses av många teoretiker ha en särskild social omdaningsmakt och en särskild potential till påverkan.
Förutom avgränsningen till framförallt televisionsverksamhet, är det också min avsikt att först och främst behandla svensk public service. Även om idealen är universella är de faktiska riktlinjerna som analyseras specifika för Sverige idag. Även om en jämförelse över tid, eller mellan olika länder vore intressant, är det inte först och främst denna mer empiriorienterade diskussion som jag ägnar mig åt.
1.3 Metod
För att skapa en bild av public service-idealet har jag använt mig av en mängd olika teoretiker och nyckelpersoner (tongivande journalister och ledare inom television) för att förhoppningsvis ge en så heltäckande bild som möjligt av public service-begreppet. Vad gäller valet av källor, har jag försökt hitta all litteratur som på något sätt försöker definiera public service. Jag fann det förvånansvärt att inte fler och mer stringenta definitioner av detta så ofta använda begrepp gjorts. På grund av denna relativa brist på definitioner fann jag det nödvändigt att göra en så heltäckande litteratursökning som möjligt och har använt all litteratur jag kommit över som på något sätt bidrar till att ringa in en potentiell definition av public service. Från de mer utvecklade definitionerna till dem som bara avhandlar public service-begreppet i några få meningar har jag försökt extrahera alla de nyanser som kan bidra till en mer komplett bild av vad public service är. Eftersom de tidigare idealen, som i hög utsträckning har visat sig relevanta än idag, kommit från Storbritannien, har detta lands teorier fått relativt stort spelrum i uppsatsen. Detta beror på att den engelska BBC anses vara inte bara ursprunget till public service-ideologins institutionella förkroppsligande, utan även public service-flaggskeppet, som inspirerat lagstiftningen och dess institutionella följder på många andra håll i världen.
Eftersom jag redogör för ideal, anser jag det inte vara problematiskt att dra paralleller mellan exempelvis de engelska idealen och de svenska, eftersom dessa ideal är allmänna till sin karaktär. En källa som används i hög grad är McDonnell5. Förutom att hans verk är det i mina ögon mest heltäckande och det som bäst passar ihop med min avgränsning, är det också just detta verk som oftast använts av andra teoretiker vid diskussioner kring public service-idealet.
Som tidigare nämnts använder jag mig av renodlat teoretiska källor, utredningar och de faktiska riktlinjerna. Dessa tre skilda typer av källor ingår alla i uppsatsen, beroende på att jag anser att dessa ändå är olika uttryck för de principer, eller normer, som kännetecknar public service. Det kan dessutom vara relevant att se huruvida det finns en stor samstämmighet mellan idealen och de faktiska riktlinjerna.
Anledningen till att utredningarnas belysande i uppsatsen är tämligen kort, beror på att dessas slutsatser i huvudsak återfinns i sändningstillståndet. Förutom sändningstillståndet skulle jag ha kunnat använda mig av anslagsvillkoren för SVT, för att på så vis belysa ytterligare
5 McDonnell, J., Public Service Broadcasting.
aspekter av de faktiska riktlinjerna. Dessa är dock inte till stor hjälp i fråga om att uppfylla mitt syfte, eftersom de inte i någon nämnvärd utsträckning berör de utbudsrelaterade frågorna jag är intresserad av, utan mest berör finansierings- och organisatoriska frågor.
Vad gäller analysen av sändningstillstånden, har jag sammanfattat de båda analyserade tillstånden på ett relativt heltäckande sätt. Vidare har jag analyserat vilka beståndsdelar som är gemensamma och vilka som skiljer sig åt i de båda tillstånden. En paragrafjämförelse mellan tillstånden, där skillnaderna kommenteras, finns som bilaga till uppsatsen. Sändnings- tillståndens beståndsdelar har sedan jämförts med det normativa idealet för public service, för att belysa huruvida de faktiska riktlinjerna för SVT speglar det normativa idealet.
Slutligen försöker jag göra en så heltäckande definition av public service-begreppet som möjligt, genom att jag först sammanfattat alla teoretiska definitioner, sedan försökt hitta möjliga kategorier för uppdelning av dessa, prövat dessa kategorier och slutligen hittat en i mina ögon någorlunda väl fungerande uppdelning av public service-definitionen i nio punkter, som i sin tur delats upp i tre huvudkategorier.
1.4 Disposition
I kapitel två ges, efter en kort kartläggning av potentiella analysverktyg, en beskrivning av den ideologiska förankring public service har. Därefter redovisas begreppets utveckling och vidareutveckling. Härefter görs försök att genom mer precisa definitioner ytterligare ringa in begreppet, varefter en kort beskrivning ges av utredningarnas bidrag till idealbilden. Kapitlet avrundas med en redogörelse av ett försök till sammanfattning av public service-begreppet. I kapitel tre redovisas de faktiska riktlinjerna, i form av lagar och sändningstillstånd som styr SVT: s verksamhet. Uppsatsen avrundas med en sammanfattande diskussion i kapitel fyra, varvid viss analys av det normativa idealet och de faktiska riktlinjerna görs. Här redovisas också mitt eget försök till en definition av public service - en definition som härstammar från en syntes av det teoretiska materialet. Vidare jämförs de två skilda källtyperna. I ett avslutande avsnitt dras slutligen vissa slutsatser.
2 Public Service-idealet
2.1 Potentiella analysinstrument
Enligt Syvertsen finns tre tolkningar av public service:
Allmännyttighet, som är svår att ordna efter kapitalistiska marknadsprinciper. Detta är en teknisk-ekonomisk betydelse, härstammande från den verksamhet staten traditionellt ägnat sig åt, liksom ombesörjandet av post, vägar och järnvägar. Allmän tillgänglighet och enhetligt pris är exempel på delar av idealen härstammande från denna sorts tolkning.
I offentlighetens tjänst - en tolkning som har med innehåll och värden att göra och som ser public service som en institution där allmänheten är medborgare, som kollektivt fattar beslut i samhällets tjänst. Ett medium i allmänhetens tjänst skall primärt ha ansvar för att se till att alla får den information och de kunskaper som är nödvändiga för att de skall kunna fungera som samhällsmedborgare. Idén om den kritiskt granskande offentligheten ligger inom denna tolkningsram.
Rundradio6 i publikens tjänst. Människor ses som mediekonsumenter, som har individuella och privata motiv. Verksamheten skall då primärt tjäna den enskilde användaren och se denna som en individuell kund.7
Problemet med denna beskrivning av olika tolkningar av public service-idealet är, anser jag, att den är svår att använda inom ramen för detta material, eftersom de ideal jag hittat ofta är en kombination av dessa tolkningar, där olika element med ursprung i dessa tre huvudfåror vävs samman till en idealbild som inte lätt låter sig kategoriseras enligt denna tolkningsmall.
Enligt Jaensson finns tre märkbara synsätt på public service:
Det rationalistiska, varvid anpassning till konsumenternas efterfrågan sker. Marknaden kan visserligen misslyckas, men då skall man med politiska medel upprätthålla önskemålen, genom att korrigera marknadsmisslyckandena.
Det paternalistiska, varigenom konsumenternas påstådda behov tillgodoses. Här skall medborgarna skyddas och uppfostras, och det är behov, istället för efterfrågan, som står i fokus.
6 Rundradio är ett äldre tekniskt begrepp för television
7 Syvertsen, T., ”Begreppet public service i mediedebatten” i Carlsson, U. (red) Medienotiser, s. 1 och Syvertsen, T., ”Hva kan public service begrepet brukes til?” i Carlsson, U. (red) Public Service-TV, s. 9 f.
Det kollektivistiska, där mediet underordnas kollektiva eller objektiva värden såsom demokrati, rättvisa, kvalitativ utveckling och kulturella värden. Här skall public service agera som en sorts agora, där ett öppet samtal om demokratin skall kunna föras och kollektiva mål uppnås.8
Även om dessa synsätt skulle kunna användas för att sortera argumenten är det inte en optimal sorteringsmetod, eftersom de flesta definitioner jag hittat börjar på en betydligt lägre abstraktionsnivå. Dessutom är det så att definitionerna innehåller paternalistiska, kollektiv- istiska och ibland även rationalistiska inslag samtidigt, vilket omöjliggör en uppdelning enligt Jaenssons definition. Det intressanta med Syvertsens och Jaenssons analysapparater är att dessa är de enda riktigt systematiska försöken att definiera public service jag hittat bland all litteratur jag studerat. Begreppet verkar sakna nämnvärd teoretisering på en högre abstraktionsnivå.
2.2 Idealets bredare ideologiska förankring
Efter andra världskriget kom etermedierna att spela en nyckelroll i den kulturella och sociala återskapandeprocess som följde med freden. Etermedierna ansågs vara alltför värdefulla och viktiga för att ges fritt spelrum i ett kommersiellt system, och det är med denna historik som bakgrund public service skall förstås.9 Public service-traditionen i västra Europa genom- syrades av den sociala ansvarsideologin, som hävdar att medierna har ett moraliskt ansvar gentemot samhället och ett ansvar för samhällsutvecklingen, vilket innebär att man även bör visa ”obekväma” nyheter. Massmedier bör enligt denna tradition värna om yttrandefriheten och inte endast skildra det kommersiellt gångbara.10
Den sociala ansvarsteorin, eller ideologin som den också kallats, ser mediernas ägande som en offentlig angelägenhet. Medierna anses ha ett samhälleligt ansvar och bör ha samhälleliga åtaganden. Nyhetsmedier bör vara sanningsenliga, korrekta, rättvisa, objektiva och relevanta.
Medier bör erbjuda ett forum för idéer och bör vara fria, men samtidigt självreglerande. De bör följa överenskomna etiska koder och professionella standarder. Det kan under vissa omständigheter vara nödvändigt för samhället att intervenera, för att tjäna allmänhetens
8 Jaensson, C., Att lära svinen uppskatta pärlor, s. 21 f.
9 Tracey, M., The decline and fall of Public Service Broadcasting, s. 19.
10 Hadenius, S. och Weibull, L., Massmedier, s. 20 f.
intresse.11 Public service-ideologin, med ursprung i den sociala ansvarsideologin, är en ideologi som levt igenom många förändringar och fortfarande är gällande idag.12
2.3 Public service-begreppets utveckling
Redan 1922 anses uttrycket public service ha myntats av den amerikanske ”broadcastern” och entreprenören David Sarnoff. Han ansåg att ”broadcasting represents a job of entertaining, informing and educating the nation, and should therefore be distinctly regarded as a public service”.13 Den förste som gav public service en institutionell form var John Reith, generaldirektör för BBC.14 Enligt Reith skulle public service vara en universell service med allmän tillgänglighet och enhetlig kontroll. Public service skulle inte användas i enbart underhållande syfte och den skulle leda, snarare än tillfredsställa, publikens smak. Den hade en bildande funktion och kunde hjälpa till att skapa en upplyst och informerad demokrati samt hade kapaciteten att skapa en nationell samhörighetskänsla. Vidare skulle den skyddas från rent kommersiella påtryckningar och ha höga programstandarder.15
Public service-sändningar sågs som en nationell resurs, och BBC skapades för att försvara och använda denna resurs på visst avstånd från regeringen. Politisk självständighet och opartiskhet var högt aktade principer som än idag präglar public service-verksamhet. Reith ansåg att de som ombesörjde sändningar hade en moralisk skyldighet att upplysa. Dessa ”broadcasters”
skulle bestå av en elit som skulle sätta en egen standard – en standard som befolkningen skulle introduceras till, rätta sig efter och så småningom lära sig att uppskatta. En hög standard var relativt enkel att identifiera och vidmakthålla så länge konsensus rådde, åtminstone högre upp i klassordningen.16 Reiths ideal, innebärande det bästa av allt för alla, kom att förverkligas genom att public service hade ett ansvar gentemot allmänheten att hålla höga programstandarder, ha stor del egenproducerat material och göra ett balanserat urval av information, underhållning och utbildning med något av intresse för alla delar av samhället i alla åldrar.17
11 McQuail, D., Mass Communication Theory, s. 124.
12 Borg, A., Förmynderiets teori, s. 48.
13 Briggs, A., The BBC. The First Fifty Years, s. 18.
14 McDonnell, s. 1.
15 Ibid., och Branston, G., ”Histories of British Television”, i Geraghty, C. (red) The Television Studies Book, s. 57.
16 McDonnell, s. 2.
17 Ibid., s. 75.
Efter andra världskriget hade Reith avgått som generaldirektör, och monopolet började ifrågasättas, med motiveringen att det kunde utgöra ett hot mot friheten. Krav på valfrihet började göra sig hörda. När den självständiga TV-kanalen ITV etablerades 1954 var dess målsättning att utgöra ett folkligt alternativ till elitistisk programverksamhet. ITV:s popularitet ledde till att även BBC blev tvungna att införa folkliga element i sin programpolicy.18
2.4 Begreppets vidareutveckling
Den nya BBC-policyn erkände olika publikgrupperingar med olika och samtidigt likvärdiga behov och smaker. Dessutom insåg man att åtminstone viss tävlan om masspubliken var nödvändig för att BBC-verksamheten inte bara skulle tillgodose en minimal kulturell elits behov. Ett toleransideal började utkristalliseras och ifrågasättande, chockerande och provocerande program fick en legitim plats i programverksamheten. Detta var långtifrån Reiths paternalism, där allt som kunde anses ”skadligt” undveks. Så småningom modifierades denna ståndpunkt något, och BBC lanserades som opartisk herre på det journalistiska fältet - en herre som skulle erbjuda valfrihet snarare än provocera till förändring. Public service- televisionen skulle vara i kreativa, men likväl säkra händer.19
På 1960-talet uttryckte dåvarande ordförande i BBC, Sir Arthur fforde20, att public service måste ha ett ständigt och känsligt förhållande till samhällets moraliska tillstånd. Härigenom skulle samhällets moraliska tillkortakommanden kunna justeras. Dessutom skulle alla med ansvarsposter säkerställa den kreativa personalens frihet, självständighet och hänförelse - faktorer som är nödvändiga för att konsten skall blomstra.21
Den teknologiska utvecklingen ledde till stora förändringar på medieområdet. Kabel-TV, satellitsändningar, satellitmottagare och videoapparater ledde till betydande omtänkande inom public service-sfären. Denna förändring bar med sig krav på sänkning av mottagaravgifter, och diskussionen om huruvida reklam skulle tillåtas i public service-TV blossade upp. Det blev tydligt att det egentligen inte fanns någon bredare överenskommelse om hur public service-idealet såg ut. Valfrihet och konkurrens kom att bli återkommande begrepp i diskussionen om public service-verksamhetens framtid och former.22
18 Ibid., s. 3.
19 Ibid., s. 4 f.
20 Stavas märkligt nog precis så här, med liten begynnelsebokstav.
21 Tracey, s. 19.
22 McDonnell, s. 6 f.
2.5 Mer precisa definitioner
Enligt McDonnell, gjorde Sir Brian Young ett av de mest genomtänkta försvaren av public service, genom att identifiera åtta egenskaper som kännetecknar public service. Dessa egenskaper överensstämmer, med undantag för punkten reklamkontroll, med Reiths ursprungliga principer. Detta påminner om att Reiths ideal fortfarande är tongivande idag.
Denna, som Young uttrycker det paternalistiska tradition, hade åtta element som var viktiga då och som är fortfarande viktiga nu:
Allmän tillgänglighet: alla måste kunna nås av sändningarna, oavsett geografisk belägenhet.
Ingen extra kostnad: alla har rätt titta på så mycket TV de vill utan extra avgifter - ”att privilegiera de underprivilegierade” uttrycktes det.
Sikta högt: den kanske viktigaste punkten, som innebär ett utbud som inte bara består av program som betalar för sig och inte heller bara billiga, populära program, utan även dyra, ambitiösa program. Dessa ambitiösa program skall dock inte bara vara kulturelitistiska ”high brow” program eller program som anses nyttiga, utan även bestå av nya eller riskabla program som inte vinstinriktade kanaler skulle bry sig om att sända. Detta leder till en service som är mer ambitiös och mindre stereotyp, säker och utslätad än det massmedieutbud som det vanliga köp - sälj förhållandet skulle leda till.
Opartiskhet: den som privilegierats med tillgång till den värdefulla sändningsresursen måste använda den rättvist, och alla måste få utrymme i ett och samma medium, till skillnad från t.ex. pressens värld, där olika partisympatier gör sig märkbara.
Restriktion/inskränkning: viss kontroll över det som kan anses stötande. Det visuella mediet i kombination med en mångfald av personliga standarder leder till speciella krav som måste ställas. Det gäller att hitta en balans mellan det som många vill se och det som några få vill visa - en kompromiss mellan masspubliken och den kreativa minoriteten.
Uppmuntra hög kvalitet: stötta och försvara nationella författare och producenter, som i en marknadssituation skulle ha mycket svårare att hävda sig. Detta är viktigt med tanke på hur
attraktiv så kallad dumpning är för producenten: amerikanska serier som redan täckt kostnaderna i USA kan säljas oerhört billigt i Europa, vilket leder till behovet av detta skydd för inhemska skådespelare, producenter och författare i mindre marknader. Flera kanaler, mera fragmentariserade publiker och högre prioritering av snabba, säkra vinster anses vara hot mot denna kvalitet.
Varken dominans av statsmakt eller reklam: kritiska och olägliga program säkras, och annonsörer vägras möjlighet till påverkan av programpolicy.
Reklamkontroll, en punkt som mest berör ITV och som syftar till att kontrollera mängden reklam, samt vad som får sägas i reklamen.23 Denna sista punkt har även viss relevans för det svenska fallet, eftersom man t.ex. tillåter vissa former av reklam i SVT.
Ett antal forskare tillhörande ”Broadcasting Research Unit” i London, har även de identifierat åtta huvudprinciper som definierar public service:
Universell tillgänglighet, innebärande att program görs tillgängliga för hela befolkningen.
Ingen skall förfördelas på grund av avstånd eller geografiska förhållanden. Detta skall ses inte som maximering av kundkretsen i en marknadssituation, utan snarare som ett sätt att tjäna medborgarna i en demokrati.
Universellt tilltal, vilket innebär program som tillgodoser många olika intressen och smaker och som grundar sig på en insikt i att alla stundtals tillhör majoriteter och stundtals minoriteter. Dessa program skall hålla hög kvalitet, oavsett hur stor eller liten dessas publik är. Det krävs insikt om att man omöjligen alltid kan tillgodose allas behov samtidigt, eftersom kvalitet då skulle offras till förmån för publikstorleken, eller tittarsiffrorna. Att tjäna den mångfald av intressen allmänheten har är dock inte synonymt med att ge allmänheten vad den vill ha. Det tidigare innebär att tilltala de yngre likväl som de äldre, med lokalt förankrade såväl som nationellt förankrade program och tillgodose både vitt skilda subkulturer och
”mainstream”. Det är också viktigt att de intressen som tillgodoses inte bara är de uppenbara, utan även de latenta, genom att nya intressen, smaker och möjligheter görs tillgängliga för allmänheten.
23 Ibid., s. 78 ff
Minoritetsprovisioner, i synnerhet till dem som förfördelats genom fysiska eller sociala omständigheter. Televisionens kapacitet att nå masspubliken får inte leda till en syn på människan som hudbeklädd statistik, jakt på tittarsifferoptimering, eller blint stirrande på kostnadseffektivitet. Många vitt skilda subkulturer med olika etniska bakgrunder, religioner och språk, har även de behov av uppmärksamhet. Det är av yttersta vikt att dessa grupper speglas och tillåts träda fram i sociala och politiska sammanhang. Grupper utan vare sig stor köpkraft eller politisk makt riskerar annars att marginaliseras eller totalt ignoreras.
Att tjäna den offentliga sfären, vilket innebär att public service-organisationer bör vara medvetna om det speciella förhållande de har till den nationella identitetskänslan och till samhället i allmänhet. En av public service-televisionens egenskaper är att den tillåter nationen att tala till sig själv. Varje nation är en mängd regioner och samtidigt en nation - såväl heterogen som homogen på en och samma gång. Ett friskt samhälle måste förstå individuella impulser och skapa en kollektiv samhörighet, och en television i allmänhetens tjänst måste omhulda den offentliga sfären för att på så vis tjäna det allmänna bästa. Allmän television måste motivera individens medborgerliga sida, som består av både rättigheter och skyldigheter, snarare än individens privata självcentrerade sida där denne ses som en konsument utrustad med köpkraft.
Ett åtagande att bilda allmänheten. Denna punkt innefattar social- och politisk bildning och är av yttersta vikt för ett välfungerande demokratiskt samhälle. Detta åtagande kräver att publiken behandlas som mogna, rationella varelser som har kapacitet för att lära sig och växa på många olika sätt.
Avstånd från personliga eller hävdvunna intressen. Denna enkla men viktiga punkt vilar på tanken att public service bäst tjänar allmänheten med suveränitet och mångfald om televisionen produceras inom en självständig organisatorisk struktur. Direktfinansiering antingen genom reklam eller staten, utan en förmedlande struktur, leder till dominans av statliga eller kommersiella intressen. Ett avstånd till alla former av åtaganden knutna till olika maktstrukturer är av särskild vikt. Självständiga och driftiga programmakare får härigenom tillfälle att skapa utan förekomst av dolt inflytande.
Verksamheten bör struktureras så att den främjar tävlan om god programverksamhet och hög kvalitet, snarare än tävlan om höga tittarsiffror. Oavsett vilken publikgrupp programmen riktar sig till, skall dessa präglas av hög kvalitet. Detta kräver självständighet vad gäller finansiering, som gör att kvalitet snarare än kostnader står i fokus.
Regelverket bör frigöra snarare än hindra programskapare. Lagstiftningen måste skapa ett utrymme inom vilket program kan skapas med relativt fritt spelrum, vilket i sin tur möjliggör kreativitet, experimentalitet och innovativitet i skapandeprocessen. Ett ledarskap inom den allmänna televisionen bör förstå att experiment, innovation, gräl och misstag mest sannolikt härstammar från de yngre producenterna, utan vilka hela systemet riskerar ”institutionell åderförkalkning”.24
Blumler har funnit sex kännetecken för den public service-tradition som enligt honom gällde i Europa fram till 80-talet.
Mångsidigt omfattande utbud: en bredd av utbildning, information och underhållning av bred kvalitet och popularitet.
Generella mandat, som innebär tolkningsutrymme och möjligheter till flexibilitet.
Mångfald, pluralism och omfång, varvid en mängd olika intressen som representerar en mängd olika samhällsgrupperingar tillvaratas.
Kulturella roller: ett kulturellt kall. Samhällets kulturella kapital tillvaratas, skyddas och utvecklas.
Plats i politiken: en koppling till etermediernas ansvar gentemot den politiska processen och det offentliga samtalet.
Ickekommersialism: erkänner den spänning som finns mellan kultur och kommers och ser till att marknaden inte dominerar och förvränger sändningar i allmänhetens tjänst.25
24 Ibid., s. 94 f och Tracey, s. 26-32.
25 Blumler, J., ”Public service broadcasting before the commercial deluge”, i Blumler, J. (red) Television and the Public Interest, s. 7-14.
John Whitney skrev att ”A degree of freedom from relentless pursuit of ratings and profit- seeking is designed to enable public service broadcasters to make programmes different in type, quality and variety from those of the commercial sector.”26 Smith skriver att public service-television är television som produceras av servicemotiv, snarare än av vinstmotiv.27 Här finns två uttryck för public service-verksamhetens frikoppling från marknaden och befrielse från jakten på tittarsiffror. Dessutom poängteras uppgiften att ägna sig åt särskiljande programverksamhet.
Det som kännetecknar public service-verksamheten är att den, i sin fullt utvecklade form, erbjuder en universell service, som stöds av policy och regleringar. Detta system skall finansieras av alla medborgare och alltså inte bara av dem som utnyttjar servicen. Det finns också offentlig kontroll av tillgången till sändningsverksamheten för att se till att kraven på självständighet och objektivitet efterlevs. Verksamheten skall kunna ställas till svars av samhället, eller nationen och skall söka uppnå ett kulturellt och socialt betingat kvalitetsmål.28
En organisation som av så många anses vara av yttersta vikt för en demokratisk stat måste kunna ställas till svars av allmänheten och måste vara oberoende av andra stora maktcentra, oavsett om dessa är politiska eller kommersiella. Tävlan ger förbättrad effektivitet och ökar valfriheten, men garanterar varken kvalitet, mångfald eller opartiskhet.29 ”Broadcasting” och
”broadcasters” måste kunna ställas till svars, eller granskas, för att säkerställa att sändningarnas karaktär och innehåll speglar behoven och önskningarna av nuvarande och potentiella användare, att sändningar utövar dess viktiga sociala och politiska roll samt att det finns sätt för självständig bedömning av användarnas klagomål, vilka även skall kunna leda till tillrättelse av verksamheten.30 Här märks tydligt ett ideal om att public service inte bara skall granska samhället, utan även sig själv och dessutom vara lyhörd för kritik framförd av medborgare.
26 McDonnell, s. 94.
27 Smith, A., ”Television as a Public service medium”, i Smith, A. (red) Television - An International History, s. 91.
28 McQuail, s. 172.
29 Collins R. och Murroni, C., New Media Politics. s. 139 ff.
30 Ibid., s. 151.
Public service-kanalerna i Sverige har enligt Dahlgren bibehållit mångfalden, samtidigt som de har känt att de måste tävla med de kommersiella kanalerna. Detta har gjorts genom att utforma en del av programutbudet på ett sätt som inte skiljer sig från de kommersiella kanalernas. En fara i denna utveckling är att allmänheten då börjar ifrågasätta varför de skall betala en mottagaravgift för ett utbud som allt mindre skiljer sig från utbudet som finansieras av reklam.31 Här uttrycker Dahlgren en viss kritik av public service-verksamheten och antyder att den åtminstone delvis övergivit sina ideal, och man kan tyda någon sorts kritisk gräns, där public service blir ”för” populär, dels genom att rikta sin uppmärksamhet lite för mycket mot masspubliken, dels genom att låta de kommersiella kanalerna sätta tonen och inte tvärtom, vilket borde ske enligt public service-idealet. En del av public service-traditionen är att både populära och mindre populära program är schemalagda under de mest populära timmarna på huvudkanalerna.32 Public service-ideologin fäster även stor vikt vid dess folkbildande plikter.33
2.6 Utredningars bidrag till definitioner
En utredning om BBC:s finansiering, ”The Peacock Report”, hade en definition av public service-ideologin baserad på de fyra nyckelorden kunskap, kultur, kritik och experiment. Mer utförligt var denna utrednings bild av ett ideal att det borde finnas nyheter, aktualiteter, dokumentärer, vetenskapsprogram, naturprogram, program som skildrar andra världsdelar samt renodlade utbildningsprogram. Dessa program skulle kräva aktiv uppmärksamhet och skulle också kunna fostra mer ansvarsfulla medborgare. Det ansågs dessutom att det borde finnas högkvalitetsprogram om t.ex. musik, drama och litteratur, som inte bara visar framföranden, utan även kommenterar och presenterar den konstnärliga skapandeprocessen.
Det skulle härutöver finnas kritiska och kontroversiella program om en rad olika ämnen, bl.a.
politik, ideologi, filosofi och religion.34
En annan utredning, som genomförts av ”The Pilkington Committee”, definierade public service-organisationen som en organisation vars användning av mediet genomsyras av en medvetenhet om dess makt att påverka värderingar. Denna organisation skulle respektera allmänhetens rättigheter att fritt välja från ett så brett ämnesområde som möjligt och samtidigt
31 Dahlgren, P., Television and the Public Sphere, s. 14.
32 Tunstall, J., Television Producers, s. 2.
33 Furhammar, L., Med TV i verkligheten, s. 34.
34 McDonnell, s. 98.
vara medveten om och bry sig om allmänhetens smak och attityder - i vilka variationer dessa än må uppträda. Organisationen skulle utöver detta ständigt vara på jakt efter det nya och ovanliga, som den dessutom skulle vara beredd att prova på. Den klassiska aforismen som ofta används av BBC, var att essensen av public service var ”to make popular programmes good, and good programmes popular”.35
2.7 Svenska definitioner och svenska utredningars bidrag därav
Den första svenska sammanfattningen av public service-idealets kännetecken samt definitionen av den, gjordes av 1960 års radioutredning. Etermedierna skulle stå ”i samhällets tjänst” utan att för den skull tillhöra statsförvaltningen samt verka i samhällets intresse genom att informera medborgarna väl. Såväl minoritetsgrupper som masspubliken skulle få sina behov tillgodosedda. För att säkra kontroversiella ämnen och undvika ett utslätat utbud av lätt underhållning, ansågs att etermedierna inte fick bli beroende av kommersiella intressen. Stor vikt lades vid etermediernas betydelse för demokratin och opartiskhetsprincipen betonades.
Journalistiken i TV skulle vara självständig, opartisk och kritiskt granskande. Det enda man skulle ta parti för var de demokratiska värderingarna. Programverksamheten skulle verka för upplysning, vidsynthet och tolerans. Även den kulturförmedlande uppgiften nämndes av utredningen, liksom synpunkten att TV skulle verka för att klyftorna i samhället skulle minskas. Inom underhållningen skulle god smak fostras och de bästa talangerna både i Sverige och utomlands skulle användas. I det alltmer komplicerade samhället ansågs även informationsuppgiften vara viktig inom etermedierna.36
Public service översattes av utredningen till ”radio och TV i allmänhetens tjänst”. Furuhagen utvecklar detta genom att förklara att ett public service-företag har fått ett uppdrag från samhället och arbetar i dess tjänst. Det är också samhället som finansierar och kontrollerar verksamheten.37 Denna verksamhet är kopplad till staten, men monopol ingår inte i public service-begreppet.38
I TV-utredningens betänkande sägs det att de villkor som gäller för den svenska televisionen till stor del är inhämtade från de brittiska principerna som utvecklats. Villkoren sammanfattas enligt följande:
35 Tracey, s. 21.
36 Hadenius, S., Kampen om monopolet, s. 193 f.
37 Furuhagen, H., ”Guden med janusansiktet”, i Jacobson, B., Från folkbildning till tingel tangel, s. 67.
38 Thurén, T., Medierna i blåsväder, s. 13.
Geografisk rättvisa: sändningarna skall kunna tas emot i alla delar av landet.
Redaktionellt oberoende: SVT skall stå fritt i förhållanden till särintressen. Myndigheter får inte utöva förhandscensur.
Mångfald och balans, varigenom många olika röster kommer till tals. Yttrandefrihet, opartiskhet och saklighet skall råda.
Omväxlande utbud av god kvalitet.
Finansiering genom avgifter.39
En proposition med just namnet ”En radio och TV i allmänhetens tjänst 1997-2001” lade fram i huvudsak följande förslag som godkändes av riksdagen:
Självständig programverksamhet: självständighet i förhållande till staten, olika intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället.
Ett mångsidigt programutbud som håller hög kvalitet.
Tillgängliga och mångsidiga program som tillgodoser skiftande behov och intressen.
Hänsynstagande till befolkningens olika förutsättningar, varigenom en mångfald av åsikter och meningsyttringar skall komma till uttryck.
Folkbildningsambitioner som präglar programverksamheten, främjande och spegling av det svenska kulturlivet och skildring av förhållanden i olika delar av landet.40
Dessa nya villkor innebär inga större förändringar mot tidigare sändningsavtal, men ett förtydligande och en förstärkning av public service-uppdraget ansågs viktigt i ett snabbt föränderligt medielandskap, med framväxt av kommersiella televisionskanaler. Höga tittarsiffror får enligt förslaget inte vara styrande för public service-företags programplanering, eftersom en sådan kvantitativ syn skulle kunna innebära ett förytligande av programutbudet. Public service-verksamheten har heller inte några som helst lönsamhetskrav på sig.41
Public service-institutioner har ett åtagande i förhållande till offentligheten, som innebär att de skall representera olika typer av offentliga intressen och härigenom fungera som en typ av offentligt forum, där principerna balans, opartiskhet och saklighet skall råda. En annan viktig princip är att institutionen skall ha en självständig hållning och stimulera till debatt genom
39 SOU: 1989:73, s. 27-32.
40 Television i Sverige, Kulturdepartementet, 1996:5, s. 26 f.
41 Ibid.
kritisk granskning. Åtagandet i förhållande till offentligheten innebär också att själva institutionen skall präglas av öppenhet och erbjuda möjligheter till insyn. En del av innebörden att stå i allmänhetens tjänst är att stå i medborgarens tjänst, genom att öka möjligheter till deltagande i den politiska debatten samt att hjälpa individer att fullgöra deras medborgerliga plikter.42
2.8 Gemensamma nämnare i definitionerna
Enligt Brants och Siune har en enhetlig terminologi inte använts, men trots detta och trots att olika medieforskare poängterar olika element i sina definitioner, har dessa två teoretiker hittat några gemensamma nämnare i ”den gamla ordningens” europeiska etersändningar i allmänhetens tjänst:
Någon form av möjligheter att ställas till svars av allmänheten (genom dess folkvalda representanter) som inte har med marknadskrafter att göra och som förverkligas genom någon form av administrativ organisation.
Någon form av, eller element av, finansiering med allmänna medel och en vinst som används till att finansiera programverksamheten - utan vinstdrivande syfte.
Reglering av innehållet, som innebär regler om balans, opartiskhet och tillvaratagandet av minoritetsintressen, inskränkningar mot vissa typer av reklam samt regleringar vad gäller våld och pornografi.
Universell service, där allmänheten tilltalas främst som medborgare, snarare än som konsumenter.
Skydd från konkurrens, om inte genom monopol, så åtminstone genom andra konkurrensminskande åtgärder.43 Brants och Siune har, trots andra källor, lyckats fånga in ganska många av de element som är märkbara även i denna uppsats teoretiska översikt. I det avslutande kapitlet skall jag själv göra ett försök att sammanfatta det teoretiska idealet på ett så heltäckande sätt som möjligt.
Förhoppningsvis har denna teoretiska översikt åtminstone delvis lyckats beskriva innebörden av public service-begreppet, men jag vill samtidigt poängtera att begreppet är, som Edin uttrycker det, ”både mångtydigt och vagt”44. Det kan tyckas vid en första anblick att det finns
42 Edin, A., ”Svensk public service och kontakterna med allmänheten och publiken”, i Hultén, O. (red) Nordisk forskning om public service, s. 193 f.
43 Brants, K. och Siune, K., ”Public Broadcasting in a State of Flux”, i Siune, K. och Truetzschler, W., Dynamics of Media Politics, s. 101 f.
44 Edin, s. 193.
en hel del upprepningar inom de olika teorierna och begreppsdefinitionerna, men med tanke på att begreppet definierats som mångtydigt av en rad olika teoretiker, anser jag att det är viktigt att de olika infallsvinklarna kommer till tals. Det är också så att de olika beskrivningarna av public service-ideologin delvis har olika perspektiv och poängterar olika element av public service-begreppet. Vidare bidrar de, var och en på sitt sätt, till en möjlighet att försöka fånga det som av en mängd olika källor anses vara kännetecken för en television i allmänhetens tjänst. Denna diskussion vidareutvecklas i det avslutande kapitlet, där jag försöker göra en sammanfattning av det normativa idealet för public service och dra vissa slutsatser. Dessförinnan, i nästföljande kapitel, skall ett referat av det nuvarande regelverket göras.
3 De faktiska riktlinjerna
Sveriges television har garanterats självständighet från statliga och kommersiella intressen, genom ett slags ”reglerat oberoende”. Yttrandefrihetsgrundlagen, radio- och TV-lagen och sändningstillståndet för SVT är de främsta kontrollinstrument regeringen och riksdagen har till sitt förfogande. Yttrandefrihetsgrundlagen ger allmänna ramar, och radio- och TV-lagen innehåller utförligare bestämmelser om vad som får tas upp i ett sändningstillstånd. Det som skall gälla tas dock upp i själva sändningstillståndet.45
3.1 Radio- och TV-lagen
Vissa grundläggande bestämmelser som inte finns i sändningstillståndet finns i Radio- och TV- lagen under kapitlet som behandlar sändningarnas innehåll. Det skrivs i 6 kap.1§ att den som sänder TV-program skall se till att programverksamheten i sin helhet ”präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Enligt 6 kap. 2§ skall program med ingående eller verklighetstrogna våldsskildringar eller pornografiska bilder inte sändas på tidpunkter då det finns ”betydande risk” för att barn kan se programmen, förutom om det finns särskilda skäl för detta. Enligt 6 kap. 4§ får program som inte är reklam inte ”på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen.” I 6 kap. 8§ skall mer än hälften av den årliga sändningstiden utgöras av program ”av europeiskt ursprung”, och minst 10 % av sändningstiden eller programbudgeten skall gå till europeiska program gjorda av självständiga producenter.46
3.2 Sändningstillståndet 1997 - 2001
SVT:s tillstånd att sända television som trädde i kraft den 1 januari 1997 gällde till och med den 31 december år 2001. Den inleds med en förklaring av dess innebörd, vilken är att SVT skall ”bedriva marksänd TV-verksamhet i allmänhetens tjänst.” Det poängteras att verksam- heten skall bedrivas självständigt i förhållande till staten, intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället. Under de allmänna bestämmelserna skrivs i 1§ att televisionsverksamheten skall utövas opartiskt och sakligt och att vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda. Dessutom skall SVT ”så noggrant som omständigheterna medger” utföra kontroll av sakuppgifter i program före sändning. Ämnesvalet och framställningen skall ”ta sikte på vad som är väsentligt.”
45 Hadenius / Weibull, s. 213 ff.
46 Radio- och TV-lagen, www.svt.se, 2007.
I 2§ nämns skyldigheten att sända program till hela landet, vilket definieras som minst 99.8 % av befolkningen som är fast bosatta. SVT skall vidare enligt 3§ ge utrymme för sändningar av utbildningsprogram och text-TV från utbildningsradion. Enligt 4§ får inte SVT utforma sändningarna så att de endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten. I 5§ nämns det att analog utsändningsteknik skall användas, men att även digital teknik får användas.
Vidare krävs det att den tekniska kvaliteten skall vara hög, liksom säkerheten för att garantera att eventuella avbrott blir så korta som möjligt. Enligt 6§ skall utsändningstjänster köpas från TERACOM.
Under rubriken ”Innehållet i sändningarna”, redogörs i 7§ att SVT skall ta hänsyn till
”televisionens särskilda genomslagskraft” vad gäller såväl programämnen och programmens utformning, som programmens sändningstid. Stor uppmärksamhet bör ägnas åt sättet på vilket våld skildras. Den enskildes privatliv skall enligt 8§ respekteras i programverksamheten, om inte ett särskilt allmänt intresse kräver annat.
Det poängteras i 9§ att programutbudet skall vara mångsidigt och av hög kvalitet.
Programmen skall tillgodose skiftande behov och intressen hos Sveriges befolkning, genom att vara tillgängliga och mångsidiga. Mindre gruppers intressen skall ”i görlig mån” göras tillgängliga vid tidpunkter då även en stor del av befolkningen kan se programmen. Utbudet skall som helhet ”präglas av folkbildningsambitioner”, och det skall ges utrymme för en mångfald av åsikter och meningsriktningar. Hänsyn skall tas till olika förutsättningar hos befolkningen, och intressen inom bl.a. ämnena religion, kultur och vetenskap skall ”i skälig omfattning” tillgodoses.
Under 10§ skrivs det att SVT skall meddela nyheter, stimulera till debatt samt kommentera och belysa händelser och skeenden. Härigenom skall medborgarna ges den allsidiga information de behöver för att orientera sig i och ta ställning till samhälls- och kulturfrågor.
SVT skall också granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna. Dessa organs och andra sammanslutningars och föreningars verksamheter skall speglas. Det nämns också att regionala program skall sändas åtminstone i lika stor utsträckning som under 1996. Nyhetsförmedlingen och samhällsbevakningen skall utgå från olika perspektiv, och händelserna skall inte enbart värderas med Stockholms utgångspunkter.
SVT har enligt 11§ en roll som kulturbärare och skall vidga och fördjupa sitt kulturansvar.
Bevakning och granskning av händelser och utvecklingar inom kulturlivet skall ske och skall tillsammans med det övriga kulturlivet stimulera och förmedla olika kulturaktiviteter.
Programutbudet skall spegla kulturlivet i olika delar av landet. Televisionen har särskilda förutsättningar att ge upplevelser och stimulera fantasin, och SVT skall tillvarata och utveckla dessa och härigenom ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse. Den konstnärliga och kulturella förnyelsen skall främjas, och ”skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksformer” skall bedrivas. SVT skall även främja förnyelse av programinnehållet och samarbeta med kultur- och musikinstitutioner i hela landet för att erbjuda sändningar av föreställningar och evenemang, och det nämns att denna sorts samarbete skall öka jämfört med 1996. SVT skall dessutom bidra till utvecklingen av svensk filmproduktion.
Enligt 12§ skall SVT sända ett mångsidigt utbud av program av hög kvalitet på svenska och tillvarata den svenska kulturen i den bredaste bemärkelsen. Den nordiska kulturgemenskapen skall stärkas, genom att program om och från de nordiska grannländerna sänds. Det mångkulturella Sverige skall enligt 13§ speglas i program, och programutbudet skall spegla olika länders kulturkretsar. Språkliga och etniska minoriteters behov skall enligt 14§ beaktas, och samiska, finska och tornedalsfinska skall ha en särställning häri.
SVT skall enligt 15§ ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar.
Dessa program skall förmedla nyheter, information samt såväl kulturella som konstnärliga upplevelser. Särskild hänsyn skall tas till språkliga behov hos barn tillhörande språkliga eller etniska minoritetsgrupper. Det distriktsproducerade utbudet bör enligt 16§ ”spegla respektive områdes särprägel och egenart” och också på ett mer allmänt sätt bidra till mångfalden i programverksamheten. Utomståendes medverkan i programproduktionen skall öka i jämförelse med 1996. Antalet utläggningar av produktionsuppdrag, samproduktioner och inköp av färdiga program gjorda av personer bosatta i Sverige, skall öka i jämförelse med 1996. Programverksamheten skall enligt 17§ beakta språkvårdsfrågor.
SVT ges under 18§ skyldigheter att beakta funktionshindrades behov och genom såväl gammal som ny teknik öka möjligheterna för funktionshindrade att ta del av programmen.
Genom 19§ tilldelas en skyldighet att kostnadsfritt sända meddelanden som är viktiga för
allmänheten, om en myndighet begär detta. Granskningsnämnden för radio och TV måste få uppgifter som är nödvändiga för dess bedömning av programmens överensstämmelse med de villkor som gäller. I 20§ nämns skyldigheten att lämna uppgifter till Granskningsnämnden för radio och TV, för att denna skall kunna bedöma om sända program överensstämmer med de villkor som gäller för SVT. Under rubriken ”genmäle” skall enligt 21§ den som har berättigat anspråk på bemötande av ett påstående ges tillfälle till genmäle. Begäran om genmäle skall behandlas snabbt och vid bifall skall genmäle sändas så snart som möjligt i anslutning till program inom samma ämnesområde. Om SVT avslagit skriftlig begäran om genmäle, skall detta meddelas till Granskningsnämnden, tillsammans med en motivering för detta avslag.
Vad gäller paragraferna under rubriken ”villkor för reklam och sponsring”, nämns enligt 22§
att SVT inte får sända reklam, såvida denna reklam inte sker i form av sponsrings- meddelanden, reklam för egna program, utbildningsmaterial eller andra liknande produkter med direkt anknytning till programmen. I 23§ anges att sponsrade program inte får sändas om sponsorbidraget tillfallit SVT direkt, eller om den medfört att SVT:s kostnader för programmet minskat påtagligt. Undantag från denna regel är sponsring av sportevenemang, sändning av allmän sammankomst eller offentlig tillställning där SVT är arrangör, såvida detta program arrangeras med åtaganden till den Europeiska Radiounionen (EBU), eller har liknande betydelse och samtidigt direktsänds till flera länder. Sponsrade program som framförallt vänder sig till barn under 12 år får inte förekomma.47
3.3 Sändningstillståndet 2007 – 2009
Sändningstillstånd som är aktuellt idag (och som gäller från 1 januari 2007 till 31 december 2009) är i stora drag likt tidigare sändningstillstånd. Den största förändringen är att vissa paragrafer slagits ihop och kastats om. Krav formulerade som nivåer i jämförelse med tidigare tillståndsperioder är borttagna med ett undantag. Många paragrafer är formulerade på precis samma sätt nu som då. Nedan följer en kortare beskrivning av vad som skiljer de två tillstånden åt. För en förteckning över de gamla paragrafernas motsvarighet i det nya sändningstillståndet, se bilaga 1.
I det nya sändningstillståndets inledning, tas den digitala sändningstekniken upp. Det gamla tillståndets 1§, motsvarar 5§ i nya tillståndet och är formulerat på exakt samma sätt. Vidare är text-tv från 2§ i det gamla tillståndet ersatt av 1§ i det nya tillståndet och tar upp skyldigheten
47 Detta referat är helt och hållet baserat på sändningstillståndet, www.svt.se, 1999-01-16.
att sända ytterligare två programtjänster, som skall skilja sig åt från såväl SVT1 och SVT2 som varandra. Sändningarna skall omfatta i genomsnitt minst 50 timmar per vecka och kanal.
3§ och 4§ i det gamla tillståndet motsvarar 2§ och 3§ i det nya tillståndet och har formulerats precis likadant.
Vad gäller sändningsteknik i 5§ är den analoga sändningstekniken ersatt av digital sändningsteknik i det nya tillståndets 4§, och satellitsändningar är tillåtna enligt ett tillägg.
Det gamla tillståndets 5§ har vissa element i nya 22§ som behandlar säkerhet och avbrott. Ett tillägg är att SVT skall ställa höga krav på de leverantörer som anlitas för programinsamling och distribution av egna sändningar. 6§i gamla tillståndet är borttaget. Denna paragraf ryms i den nya 5§, där Teracom ersatts av Boxer TV-Access AB. 7§ och 8§ är ersatta av 12§ och 6§
och har samma lydelse. 9§ i det gamla tillståndet, motsvaras av 7§ i det nya tillståndet. Vissa tillägg har gjorts, t.ex. det mångsidiga utbudet som ”omfattar allt från det breda anslaget till mer särpräglade programtyper”. Vidare skrivs att programutbudet ”skall spegla förhållanden i hela landet” vilket är ett förtydligande som inte finns i det gamla tillståndet. Ett annat element är SVT skall ”beakta programverksamhetens betydelse för den fria åsiktsbildningen”. Hög kvalitet har också kompletterats med ”nyskapande form”. Att mindre gruppers intressen skall tillgodoses vid tidpunkter när även den stora delen av befolkningen kan se programmen, är borttaget. Formuleringen om att SVT skall tillgodose olika intressen i fråga om bl.a. religion, kultur och vetenskap i skälig omfattning, är också borttaget.
10§ i det gamla tillståndet motsvarar 9 § i det nya tillståndet. Stora delar är formulerade på samma sätt, men med tillägget att nyhetsverksamheten skall ”bedrivas så att en mångfald i nyhetsurval, analyser och kommentarer kommer till uttryck i olika program”. Formuleringen i 10§ om att inte nyhetsvärderingen bara har Stockholm som utgångspunkt, har ersatts med det mer allmänt hållna att händelser speglas ”utifrån olika geografiska, sociala och andra utgångspunkter”.
Det gamla tillståndets 11 §, 12§ och 13 § är sammanslagna i nya 10§. SVT:s kulturbärande roll och att särskild hänsyn skall tas till televisionens särskilda förutsättningar att ge upplevelser och ge möjligheter till inlevelse, engagemang och förströelse, finns inte kvar.
Borttaget är också att SVT skall främja konstnärlig och kulturell förnyelse, bedriva skapande verksamhet med konstnärliga uttrycksformer, liksom att förnyelse av programinnehållet skall främjas. Det mångkulturella Sverige är också borttaget i det nya tillståndet, liksom
tillvaratagandet av den svenska kulturen i dess vidaste bemärkelse. Däremot görs ett förtydligande om att särskild vikt skall läggas vid dramaproduktion av hög kvalitet. SVT skall vidare, själva och i samarbete med andra producenter och kulturutövare, inte bara erbjuda utsändningar av föreställningar och evenemang, utan även svara för ”en omfattande produktion av kulturprogram i vid mening”.
14 § i det gamla tillståndet motsvaras av 14 § även i det nya tillståndet. Tillägg har gjorts om att tillvaratagandet av språkliga och etniska minoriteters intressen skall vara
”ett prioriterat område”. Samiska och finska finns kvar, tornedalsfinska har fått den nya betäckningen meänkieli, och romani chib har lagts till. Det har även tillagts att det skall föras en dialog mellan de berörda grupperna och SVT.
15 § i gamla tillståndet motsvaras av 11 § i det nya tillståndet. Formuleringen om att SVT skall ägna ökad uppmärksamhet åt program för och med barn och ungdomar har tagits bort och ersatts med formuleringen att SVT skall ”erbjuda ett varierat utbud av program av hög kvalitet för och med barn och unga” samt att denna verksamhet skall ske på barns och ungdomars egna villkor. Vidare skrivs att SVT skall särskilt utveckla programverksamheten för de äldre barnen och ungdomarna och att SVT skall ha en omfattande nyproduktion och egen produktion av barn och ungdomsprogram.
Det distriktsproducerade utbudet som nämns i 16§ är helt borttaget ur det nya sändningstillståndet. Vad gäller utomståendes medverkan och utläggningar av produktioner, avhandlas detta i stället i 15§ i det nya tillståndet. Vad gäller det svenska språket i gamla 17§, har det tillfogats i den nya 8§ att SVT har ett särskilt ansvar för det svenska språket och att SVT skall ”tillhandahålla ett mångsidigt utbud av program av hög kvalitet på det svenska språket”.
Vad gäller funktionshindrades behov, är det gamla 18§ ersatt av 13§, som är betydligt mer omfattande. Ambitionsnivån för funktionshindrades möjligheter att tillgodogöra sig SVT:s utbud skall höjas och tillgängligheten förbättras. Särskild prioritet skall ges åt tillgängligheten för barn och unga. Det skall också föras en dialog med berörda parter. Programverksamheten för döva skall ha minst samma omfattning och ambitionsnivå som under förra tillstånds- perioden (den enda punkten där man jämför nivåer med föregående sändningstillstånd).
Inriktningen skall vara främst nyheter, information och kulturprogram på teckenspråk samt
