Pater, peccavi : ännu ett ord om altarkorset från Sigtuna Ugglas, Carl R. af
Fornvännen 77-83
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1935_077 Ingår i: samla.raa.se
PATER, PECCAVI . . .
ÄNNU ETT ORD OM ALTARKORSET FRÄN SIGTUNA
AV
CARL R. af UGGLAS
Ien uppsats införd i »Arkeologiska studier tillägnade H. K. H.
Kronprins Gustaf Adolf» (1932, s. 152 ff) har jag under titeln
»Ett altarkors från Sigtuna-tiden» behandlat ett fragment av ett dylikt kors av trä och enligt min förmodan från 1100-talets bör- jan, vilket anträffats i Sigtuna och med rätt stor visshet kan re- konstrueras så, att grundformen framträder med vederbörlig klar- het (fig. 1). Mot denna — av mig själv föreslagna — rekonstruktion
har jag allt fort intet väsentligt att invända; rubriken här ovan gäller ej den. Den gäller i stället några av de slutsatser, jag ansåg mig kunna draga därav. Nya erfarenheter hava nämligen lärt mig, att de varit förhastade och behöva en korrigering. Som de i visst avseende
— rörande Sigtunas internationella ställning ur kulturhistorisk syn- punkt — kunna tänkas bliva på oriktigt sätt utnyttjade, synes mig tillrådligas! att så gott först som sist och i uttrycklig form göra denna korrigering.
Vid bestämningen av föremålet i fråga fäste jag mig framför allt vid två egendomligheter, det uppvisar, den kurvatiska rundningen av vinklarna mellan korsarmarna och de korta »tungor», som utspringa från dessa vinklar. Jag härledde dessa motiv från engelsk-irländsk konst och såg däri ett utslag av den kulturpåverkning västerifrån, som man med mer eller mindre rätt trott sig finna just i Sigtuna. För en förklaring av dessa egendomligheter tror jag dock nu, att jag gått över ån efter vatten. I vart fall att det varit onödigt att krossa Nordsjön, då man kunnat nöja sig med en tur över Östersjön.
Saken är nämligen den, att båda de angivna motiven äga sina mot- svarigheter inom eri långt närbelägnare och för äldre svensk kultur
mer förtrolig krets än den västeuropeiska, det vill säga den rysk-
78 C A R L R. af U G G L A S
b y z a n t i n s k a , v a r s a t t r a h e r a n d e makt j u tillhör de g r u n d l ä g g a n d e fak- t o r e r n a för det svenska 1000-talets odling även u n d e r de decennier av seklet, som falla inom den k r i s t n a medeltidens ram. De r u n d a d e v i n k l a r n a mellan k o r s a r m a r n a återfinnas fullt tydligt utbildade på
Fig. 1.
Sigtuna. Altarkors av trä, rekonstruerat. (Statens Historiska Museum.) Foto A. T. A. •/,.
de små r y s k a k o r s , som b e h a n d l a s hos A r n e : L a Suéde et 1'Orient (1914) s. 208 f. — de ä r o mångtaliga nog i v å r a fynd från sen vi- kingatid — liksom mer än en g å n g fallet ä r för k o r s av a n n a n typ på r y s k botten,1 och för de u t s p r i n g a n d e » t u n g o r n a s » vidkommande ä r det nog att h ä n v i s a till ett arbete som det i fig. 2 avbildade, ett enkol-
1 Se t. ex. Collection B. Khanonko, Croix et images (Kiev 1899—1900), II, pl. XXV: 289, 292, XXVI: 299, m. fl.
P AT ER P E C C A V 1 79
pinm av silver funnet vid Dörby i Norra Möckleby socken, Öland (Statens Historiska Museum inv. 1672: 5), vars rysk-byzantinska ur- sprung — eller i vart fall stilkaraktär — är alldeles uppenbart.2 Bättre än genom en parallellisering med det irländska »Cross of Cong» i Dublin förklarar man dessa »tungor»
genom att fästa uppmärksamheten vid, hur de skenor, som här liksom på ett flertal andra med Dörby-enkolpiet mer eller mindre besläktade exemplar3 täcka vinkelbenens smalsidor och tydligt ge sig till känna som vulstartade kant- lister, avslutas med kulformade knop- par på så sätt, att hela partiet ifråga
— skena och kulor — bildar en figur, som i en något fri efterbildning med lätthet kan givit upphov till vad vi fun- nit hos vårt Sigtuna-kors, där det an- senligare formatet och korsarmarnas större längd emellertid reducerat den till en detalj av mindre stark betoning än hos de små metallarbetena.
Att en dylik efterbildning här skett
på ett så att säga fullt »normalt» sätt, Dörby, Norra^lockleby sn, Öland.
d. v. s. så som kunde väntas inom den Enkolpium (Statens Hist. Mus.) kulturkrets och den epok, som Sig- o o . . . tuna-korset framgått ur, har jag nyss erhållit ett intressant be- lägg på genom ett älskvärt påpekande av amanuensen Erik Flo- derus, som ställt till mitt förfogande en fotografi av en på Spånga kyrkogård nära Stockholm rest runsten; fotograf in är tagen (av H.
Faith-Ell) för det verk över Upplands runstenar, som förberedes av professor Elias Wessén, och denne har vänligen tillåtit mig här (fig.
3) återgivna bilds reproducering, samtidigt han meddelat mig sin da-
2 S a l i n , Några krucifix och kors i Statens Historiska Museum (Sv.
fornm.-för. tidskr. VIII, s. 309 ff.). Av särskilt intresse är, att ett nära besläktat kors är anträffat i Sigtuna självt, t. o. m. möjligen där till- verkat (se F l o d e r u s , Några brons- och silversmedfynd från det äldsta Sigtuna, Fornvännen 1928, s. 105 f.).
3 Se t. ex. Coll. B. Khanenko, Croix et images, I, pi. X I I : 139, 140, II, pl. XXI: 245—248, 255, XXII: 262—260, XXV: 286 m. fl.
80 C .1 H L Ii. a f U G G L A S
tering av stenen, nämligen till ett förhållandevis tidigt skede av 1000- talct. På stenens ena sida läses en runinskrift, på dess andra ses ett stort ristat kors. Som synes är dettas överensstämmelse med det re-
Fig. 8.
Spånga kvrkogård, Uppland.
'(Foto H. Faith-Ell). Runsten.
konstruerade Sigtuna-korset alldeles påtaglig; även här utåtsvällando korsarmar och mellan dem rundade vinklar och »tungor» (här dess- utom en fördubbling därav i utsmyckande syfte på den undre kors- armen!). Sigtuna-korset — kanske ett par årtionden äldre än jag tidigare antagit4 — äger här ett motstycke, som på ett ovanligt tyd-
P A T E R P E C C A V I 81
Fig. 4.
Klovet, Sävare sn, Västergötland.
Hängkors. (Skara mus.) (Foto A. T. A.)
ligt sätt a n v i s a r det dess plats. Och j a g fäster u p p m ä r k s a m h e t e n på en detalj, som det ristade korset u p p v i s a r och rätt påfallande k a r a k - t ä r i s e r a r det: det lilla k o r s n r 2, som upplinjerats över det s t ö r r e k o r - sets mittparti. Det ä r u p p e n b a r t nog vad detta h a r för innebörd och vill s ä g a : det r e p r o d u c e r a r i förenk-
lad form de små smala, t u n n a k o r s som otaliga g å n g e r på r y s k a och b y z a n t i n s k a enkolpier eller h ä n g k o r s placerats in alldeles som h ä r över korsmitten och få ersätta bilden av den korsfäste frälsaren — vad de r y s k a a n g å r ä n d a upp till våra da- g a r . F ö r att förtydliga detta k a n j a g i n s k r ä n k a mig till att avbilda ett li- tet dylikt k o r s (fig. 4) funnet vid Klovet i S ä v a r e socken, Västergöt- land (i S k a r a m u s e u m ; Göteborgsut- ställningen 1923, avdeln. för k y r k l i g konst. kat. n r 430), som genom sina
g r e k i s k a inskrifter och sin mycket n ä r a överensstämmelse med ett k o r s , som avbildas i Coll. B. K h a n e n k o , C r o i x et images, I, pl.
X V : 161, (från 1500—1600-talet), på det uttryckligaste röjer sitt ö s t e r l ä n d s k a u r s p r u n g . Ofta får också detta e x t r a - k o r s åtminstone på de r y s k a exemplaren den ytterligt förenklade, rent l i n e a r a form som den, v a r u n d e r det u p p t r ä d e r på Spånga-stenen.5 D e s s förekomst d ä r ger för Sigtuna-korsets vidkommande den direkta h ä n v i s n i n g bort från västerlandet till den k r i s t n a Orienten, som redan ett förnyat studium av a n d r a dess k a r a k t ä r i s t i k a gjort frestande.0
4 Som T h o r d e m a n , Sigtuna stads ålder (Ymer 1926, s. 183), påpe- kar, visa myntfyndons upphörande kort efter 1000-talets mitt, att staden från och med denna tid snabbt degenererade. Någon direkt slutsats med avseende på ett kyrkligt föremål som föreliggande är man dock knappast berättigad att draga av denna omständighet.
5 So t. ox. Coll. B. Khanenko, Croix ot images, pl. I: 28/29, I I pl.
XIX: 229 (1100—1200-t.).
6 Även korset på en kristen gravsten från Roma sockenkyrka, Gotland (Sveriges kyrkor, Gotland I, s. 556, 581 f., fig. 675; här fig. 5) är i detta sammanhang av intresse. Som på Spånga-stcnons kors ujipträda här
»tungor» av stark påtaglighot i korsarmarnas vinklar (däremot ej något
>kors nr 2>). Romastonen med dess ännu om vikingatiden erinrande ristade ornamentik är näppeligen yngre än omkr. år 1100.
Fornvännen 193:,
82 C A R L R. a f V GG L A S
Att en kombination med västern vore trolig nog, må a n n a r s e r k ä n - n a s , och det ä r uppenbart, att de detaljer i vissa av de engelsk-iriska k o r s e n s k o n s t r u k t i o n , som j a g tidigare s a m m a n s t ä l l t med motsva-
r a n d e h o s det s v e n s k a t r ä k o r s e t , också de ha sin rot i östern, med vilken de engelska och i r i s k a k o n s t n ä r e r n a j u un- der den äldre medeltiden haft s å s t a r k t k ä n n i n g . Min äldre hypotes var därför k n a p p a s t orimlig, men innebar, som sagt, att m a n skulle g å över å n efter vat- ten. Allt mer och mer h a r m a n också, se- dan uppfattningen om Sigtuna som b r ä n n p u n k t för en a n g l o s a c h s i s k kul- t u r p å v e r k a n inom vårt land ej längre sitter orubbad i boet, fått ögonen öppna för stadens s y n b a r l i g e n ytterst intima a n s l u t n i n g till l ä n d e r n a på a n d r a sidan Östersjön. Icke nog med att de r y s k a k ö p m a n s g ä s t e r n a d ä r ägde en egen k y r k a , S:t Nicolaus, v a r s basilikala g r u n d p l a n med tre östabsider u p p e n b a r - ligen följer ett östeuropeiskt schema7, även en f ö r s a m l i n g s k y r k a som S:t Olov h a r varit påverkad av en l i k a r t a d inspi- ration.8 E n s t a k a fynd gjorda i stadens jord ä g a vittnesbörd att f r a m b ä r a i s a m m a r i k t n i n g : ett s i l v e r k o r s — det ä r ovan omnämnt
— och förmodligen också ett p a r k o r s av b r o n s , ett »uppståndelse- ägg», en liten diptyk-dörr av b r o n s .9 Till dessa fogar sig vårt trä- korsfragment. Det torde därmed v a r a r i k t i g a r e k a r a k t e r i s e r a t än ge- nom den s a m m a n s t ä l l n i n g , som tidigare försökts.
Lig. 5.
Roma sockenkyrka, Gotland.
Gravsten. (Foto A. T. A.)
7 F l o d e r u s , Sigtuna, a summary of recent research concerning Swe- dcn's oldest mediaeval city (Acta archaelogica 1930, s. 104).
' T h o r d e m a n , En österländsk kyrkotyp i Sverige (Dikt och studie 1922, s. 148 ff.), s a m m a f ö r f . , Sigtuna (1926), s. 38 ff.
» Se F l o d e r u s , Fornv. 1928, s. 106, Acta Archaeol. 1930, s. 107, samt Sigtuna fornhem. Vägledning (1926), s. 35. (För diptykdörren jfr Coll. B.
Khanenko, Croix et images, II, pl. XXVIII: 315—317). — Ett byzantinskt silvermynt (för Johannes Zimisces, 969—976) är även funnet i Sigtuna ( A r n e , Ett arkeologiskt bidrag till bestämmandet av Sigtuna stads ålder, Fornvännen 1911, s. 203 f.).
P A T E R P E C C A V I 83
Z U S A M M E N F A S S U N G . CARL R. af UGGLAS: Pater, peccavi . . .
In einem Aufsatz, betitelt »Ett altarkors från Sigtunatiden», hat Verf.
in der Festschrift »Arkeologiska studier tillägnade II. K. H. Kronprins Gustaf Adolf» (1932, S. 152 ff.) sich dahin geäussert, dass ein in der Stadt Sigtuna gefundenes, fragmentarisches Holzkreuz aus der Zeit um 1100 (Staatliches Historisches Museum, Abb. 1) seine eigentiimliche Form (ge- rundete Winkel zwischen den Kreuzarmen, in diese Winkel eingelegte vorspringonde »Zungen») unter Einfliissen von englischer öder irländischer Kunst her erhalten hatte. Verf. raöchte hier diese Bchauptung zuriick- nchmen, indora er darauf hinwoist, dass die erwähnten Eigentiimlichkeiten eber von osteuropäischer — byzantinischer, vor allem russischer — Kunst herzuleiten sind (letztere wohl auch die Quelle der fraglichen Erschcinungen in Westeuropa); als stiitzenden Beleg fur seine Ansicht fiihrt er z. B.
das russische — jedenfalls russischen Stilcharaktor aufweisende — Silbcr- krouz an, das bei Dörby, Ksp. Norra Möckleby, Öland, angetroffen worden ist (jetzt im Staatlichen Historischen Museum, Abb. 2). Er verweist auch auf das geritzte Krcuz auf einem Runenstein auf dem Kirchhof zu Spånga in Uppland (11. Jhdt., Abb. 3), wo einerseits nicht nur die ebenerwähnten Eigontumlicbkeiten auftreten, andorerseits aber der Zusammenhang mit östlichor Kunst durch das auf dem grösseren geritzte kleinere Kreuz be- wiesen wird, welch letzteres sich auf unzähligen älteren und jiingeren byzantinisch-russischen Kreuzen (z. B. dem in Abb. 4 wiedergegobenen, Museum zu Skara) wiederfindet. Die kiinstlorische Kultur in Sigtuna im 11. und zu Beginn des 12. Jahrhunderts scheint auch in höhem Grade Anrogungen von Osten — eher als solche von Westen — her erfahren zu haben, was aus einer Reihe von Umständen und in dor Stadt geraachter Funde hervorgeht.
