ILLCJSTREPAD fa Tl DNING

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

N:R 49 (1144) TORSDAGEN DEN 3 DECEMBER 1908. ^{2Esta årg.}

ILLCJSTREPAD fa Tl DNING

ORO/vo

FORK.VINNAN HOCH-HEMMET

Hufvudredaktör och ansv. utgifvare: JOHAN NORDLING, Bk. ■:——

röÄBRlCLLIPPnANNyt:

JjEUAS M ETSCH Nino FF

RUDOLPH EUChEN

] Paui ehrlich]-

rr

a are

K

skapsmän, kring hvillas namn de många divergerande ryktena angående årets Nobelpris stadgat sig. Dä opinionen mot den hittills iakttagna hemlighets­

fullheten' vid de respektive samfundens val har föranledt en stadgeän-

içf

N

tresserar sig för den litteräre pristagaren är det väl till dels där­

för, att man anser sig kunna ha ett ord med i laget angående lämpligheten af prisdomarnas val och

icke som inför de öfriga lita uteslutande till fackmännens auktoritet. Man tänker sig ju också en möjlighet att kunna mera direkt tillgodogöra sig en framstående författares arbete än en vetenskapsmans upptäckt. Ur bägge dessa synpunkter är Svenska akademiens val i år en miss­

räkning, hvartill kommer besvikelsen hos dem, som velat se priset gifvet åt någon annan. Utom fackmännens led känna nämligen ytterst få den litteräre Nobelpristagaren, profes­

sor Rud o iph Eucke n från Jena. Publiken kan icke värde­

sätta honom som författare och lär knappast i någon större utsträckning förmå sätta sig in i hans arbeten. Af sak­

kunniga prisas dock Eucken som en skarpsinnig och ori­

ginell filosof, “den västerländska kulturens på en gång tolk och själasörjare“. I ett flertal arbeten har professor Eucken, som i början af sin verksamhet hufvudsakligen ägnade sig

dring, gående ut på att Nobelpristagar­

nas namn hädanefter skola i god tid före högtidsdagen meddelas pressen, ha vi an­

ledning att hoppas att det i år år sista gången de svenska tidningarna behöfva vara medspelare i den af allmänheten bevittnade komedi, som eljes upprepat

sig, inför hvarje Nobeldag.

åt historiskt-filosofiskt skriftställeri, utvecklat sina teorier om den mo­

derna kulturens räddning och förny­

else. Sådana arbeten äro: Der Kampf um einen geistigen Lebens­

inhalt; Grundlinien einer neuen

ERNÊ5T EUTKERfOR&j

597 ^—

Ett kåseri om statistik i allmänhet och hemstatistik i synnerhet.

Lebensanschauung, den senare utkommen i svensk öfversättning m. fl. Rudolph Eucken är född i Aurich i Ostfriesland 1846 och är sedan 1874 professor vid universitetet i Jena.

Han är där mycket populär, både bland sina kolleger professorer, till hvilka räknas bl. a.

den berömde professor Haeckel, och bland stu­

denterna. Hans föreläsningar samla stora åhö­

rareskaror. Själf lefver han som en lärd i stilla tillbakadragenhet.

Enligt hvad en korrespondent till en svensk tidning inhämtat, kommer professorn att till vå­

ren besöka Sverige, hvarvid han skall hålla en åtta à tio föreläsningar i Uppsala till förmån för Olaus Petristiftelsen och äfven ett par i Göteborg, där som bekant hans svenske själs­

frände, professor Vitalis Norström verkar.

Det medicinska priset torde, efter hvad man hittills erfarit, komma att delas mellan professo­

rerna Elias Metschnikoff i Paris och professor Paul Ehrlich i Frankfurt a M.

Professor Metschnikoff har vunnit sitt stora vetenskapliga namn förnämligast genom sina grundläggande undersökningar om människokrop­

pens immunitet mot sjukdomar och de hvita blodkropparnes verksamhet som bakteriedö- dande.

Han är född i Charkoff år 1845, var en tid professor i zoologi i Odessa och verkar nu­

mera som andre direktör vid Pasteur-institutet i Paris.

Professor Ehrlich är patolog, men har vid sidan af denna medicinska vetenskapsgren gjort sig känd genom sina experiment med olika slags serum för stärkande af kroppens motståndskraft.

Bördig från Schlesien är han ett tiotal år yngre än sin pariserkollega.

Nobelpriset i fysik lär skola tilldelas pro­

fessorn i experimentalfysik vid Sorbonne, Ga­

briel Lippmann, medlem af institutet, för hans på 1890-talet gjorda upptäckt på foto­

graflens område, som gör det möjligt att foto­

grafera färger på rent optisk väg.

Gabriel Lippmann föddes i Luxemburg 1845, studerade fysik och kemi vid åtskilliga tyska universitet, bl. a. Heidelberg, och blef 1884 professor i matematisk fysik och 1886 i ex­

perimentalfysik vid Sorbonne i Paris. Redan vid 30 års ålder tilldrog han sig den veten­

skapliga världens allmänna uppmärksamhet ge­

nom en artikel om de elektrokapillära fenome­

nen. Samtidigt konstruerade han kapillarelek- trometern, som sedan blifvit ett mycket värde- radt fysiskt instrument. Under 1870- och 1880-talen publicerade han flera andra värde­

fulla arbeten inom elektricitetslärans och den astronomiska fysikens område. Mest bekant är han emellertid genom sin färgfotograferings- metod, som nu 10 à 12 år efter uppfinnandet belönas med Nobelpriset.

Som eröfraren af Nobelpriset i kemi nämnes professorn i fysik vid Manchesters universitet, Ernest Rutherford. Han är endast 37 år gammal, hvilket gör valet så mycket märkligare, som Nobelkandidaterna i allmänhet måste ha uppnått en “mognare“ ålder, innan de anses värdiga.

Professor Rutherford har hufvudsakligen ar­

betat inom radioaktivitetens område och har i hög grad bidragit till lösandet af dithörande problem. I ett af sina arbeten har han redo­

gjort för allt hvad som hittills uträttats på detta fält, och denna bok är utan gensägelse den bästa framställningen i den vägen. Ruther­

ford, som förut bl. a. varit professor i fysik i Montreal i Kanada, är australier till bör­

den.

II.

Litet solskensstatistik.

V

sken växla“.

Det är nu både lifvets och naturens gång, hvari ett och annat undantag icke gör någon anmärkningsvärd rubbning.

Sedan beror det på, huru människorna per­

sonligen ställa sig till denna naturens och lif­

vets växling. I vår tungsinta tid mena nog de flesta, att regnvädersdagarne äro för många och att solskensdagarne borde vara fler. Och utan att räkna så noga afgöra vi kategoriskt många gånger, att det regnat i ett i ett hela månaden eller hela sommaren, då det i själfva verket varit många flera solskensdagar än regn- och ruskdagar eller åtminstone har solen brutit fram emellan skurarne, lyst öfver landskapet och gjort detta dubbelt skönt i sin friska regnpärlsglitt- rande färgprakt. Men det är detta, som männi­

skorna äro så benägna att glömma, då de se tillbaka på en gången period. För minnet breda sig skuggorna och molnen tunga och täta öfver det hela, skymmande bort solen såsom moln för sed hafva.

Och hvarför minnas vi icke lika väl de ljusa stunderna i lifvet som de mörka? Helt enkelt därför, att lyckan och glädjen lefva i nuet och uttömma sig i nuet, men sorgen lefver i min­

net. Lyckans beröring är som en smekning, men sorgen är som ett slag eller ett rifvande sår. De sällhetsstunder vi minnas bäst äro de, som varit blandade med . malört eller någon annan sorgens eller bitterhetens krydda: ett afsked eller återseende, en öfverstånden fara, ett mål, som ändtligen uppnåtts efter många vedermödor, ett ord, som tröstat och tändt åt oss ett ljus i förtviflans mörker och annat lik­

nande.

Men alla de goda stunder af stilla glädje, af hälsa och arbetskraft, af fridfull samvaro med människor, som äga vår kärlek eller vår sympati, alla dessa lugna dagar, som vi fått äta vår mat utan tårar och somna i våra bäd­

dar utan fruktan för onda tankar eller onda människor, allt detta milda solsken mellan skyar och skurar, det bokför ingen och det plånas ut i minnet af de slag, som ödet slår och minnet sorgfälligt bevarar.

Ofta höra vi människor säga om en period af sitt lif, “det var en svår tid, en förfärlig tid“. Denna svåra tid kan ofta sträcka sig öfver flere år af deras lif, och när de förtälja för oss om de bekymmer, de sorger och de för­

sakelser, som utfylla denna period, se vi dem tydligt för oss såsom gråbleka skuggor, härjade af sorg, utan ett leende på sina läppar och med tårfransade ögon, saltande sitt hårda bröd med

sina tårar. Och icke blott vi, som höra dem, få denna uppfattning, utan också de själfva min­

nas sig såsom helt behärskade af sina olyckor.

I själfva verket har det sällan varit fullt så illa i verkligheten, solen har gång efter annan brutit fram mellan skyarne och lockat fram både leendet på läpparne och skrattet i själen.

En och annan dag, kanske till och med en och annan vecka eller månad af lugn och rela­

tiv lycka har smugit sig in emellan ödets slag och gifvit kropp och själ kraften att bära dem utan att brytas. Hoppets strålar ha tid efter annan väckt till lif denna underbara, obeskrif- liga känsla i bröstet, som ger oss tillvarons saliga fröjd trots alla förnuftets invändningar.

Ofta är det blott en solbestänkt sky, en säll­

sam färgförtoning, ett fagert ansikte, en vacker blomma, ett vänligt tilltal, ett hurtigt eller lustigt ord, som ger oss denna lifsfröjdens full- hetskänsla. Men den har dock varit där och fyllt sin mission såsom utjämnare, jämvikts- uppehållare, utan hvilken ödets våg skulle krossa oss under sin ojämna tyngd.

Det vore utan tvifvel nyttigt om vi nutids­

människor, som så sällan ha tid att meditera öfver lifvet och i tänkandets ljus söka finna dess mening och dess sanning, om vi åtmin­

stone använde statistikens exakta metod, då vi bedöma det öde, som skapar vår lifssaga och gör den mörk eller ljus, fängslande eller in­

tresselös eller skrämmande.

De flesta af oss behöfva göra solskenssta­

tistik för att bevara åt framtiden och åt vårt lifsinnehåll allt det ljus, som i själfva verket funnits, men som fördunklats af de starkare in­

tryck vi förnimma och bevara af mörkret, sor­

gen, bekymren och framför allt af missräknin­

garna, de felslagna förhoppningarna, de kros­

sade illusionerna.

De flesta af oss behöfva göra statistik öfver alla de tillbud till olycka, som snuddat vid oss utan att göra oss illa, öfver alla de faror, som kastat sin skugga på vår väg och sedan för­

svunnit, öfver alla de sorger, som knackat på vår dörr, men gått vidare.

De flesta af oss behöfva göra statistik öfver alla yttringar af vår egen kortsynthet, dumhet, obetänksamhet, okunnighet och oerfarenhet för att rätt kunna häpna öfver det under, som sker hvarje gång följderna af vår ofullkomlighet underlåta att drabba oss själfva eller någon annan, hvarje gång logikens och orsakens lagar för ett ögonblick häfvas för att vi icke må krossas af de slag vi själfva slå.

Det statistiska material vi så skulle samla på ett år eller två skulle utan tvifvel göra oss lika ödmjuka och tacksamma inför vårt ödes väktare, som vi nu äro pockande och förmätna.

Vi skulle ovillkorligen lära oss förstå, att det underliga i den bisarra värld vi lefva i är icke att olyckorna äro många och lidandet är stort, utan fastmer, att den mänskliga dumhe-

Profva dem och öfvertyga Eder att de göra skäl för

VICTORIA-kängor säljas i finare skoaffärer öfverallt — i alla moderna färger och skinn-

När ni härnäst köper skodon .

rlå alt fS ^lnanlnet sorter, till populära priser och tillverkas af

Ha all ÏR

Se

598

ten, dårskapen och ondskan i stort sedt äro så starkt begränsade i sina verkningar. Vi skulle ovillkorligen tvingas att förvåna oss öfver, att det mänskliga lättsinnets Goliat så ofta låter sig afväpnas af den lilla gnista af godhet och förstånd, som liksom stenen i herdegossen Da­

vids slunga riktas mot jättens änne af svaga människobarn.

Ofta kan icke ens denna lilla gnista upple­

tas, icke ens David går jätten till mötes, men likafullt hejdas hans arm midt i slaget såsom af ett osynligt grepp. “Världen är ond.“ —

“Lifvet är grymt.“ —- “Människorna äro hårda.“

Det är sagdt och upprepadt så ofta, att det för många har blifvit en lifstro. Låt oss göra litet statistik, men göra den vid solsken, icke öfver ondskan, grymheten och hårdheten, utan öfver deras motsatser ! —

Det finns så många talesätt, som sitta som

skygglappar kring våra ögon och hindra oss att se omkring oss till alla sidor fritt och sundt. Ett sådant talesätt, som höres i månget hem och gör ögonen blinda för solskensglitter och öro­

nen döfva för fågelsång är detta: “det händer aldrig.“ “Det händer aldrig, att han säger ett godt och vänligt ord.“ — “Det händer aldrig, att maten står på bordet i rätt tid*, att spjället blir skjutet och brasan skött som sig bör.“ — “Det händer aldrig, att bar­

nen uppföra sig städadt och höfligt“ o. s. v.

Stackars alla dessa hem, där det aldrig hän­

der, att man gör litet solskensstatistik och plockar reda på de goda orden, de punktliga måltiderna, de ljufliga brastimmarne och bar­

nens goda stunder, men motståndslöst låter det tunga och det leda hänga sig fast i medve­

tande och minne.

Det godas natur är tystnad och tillbakadra­

genhet, det måste letas upp och lockas fram, ofta ur en vrå, där det krupit skyggt ihop.

Det stygga och det onda är framfusigt och hög- röstadt och pockar på plats. Därför få vi icke döma förhastadt efter hvad som syns bäst och hörs mest. Vi få icke döma vårt folk efter dem, som skrika och skrodera, icke tidsan­

dan efter den cynism, som några bära till torgs, icke ungdomen efter sådana handlin­

gar, som ge stoff åt skandalhungern.

För att finna den motvikt mot det onda, som vill stjäla vår kraft och vår tro, måste vi med energi leta reda på det goda och låta solen skina på det och bevisa dess tillvaro genom statistikens exakta metod.

Så skall måhända vår syn på lifvet och vårt eget öde få en gladare färg och vårt hopp och vårt arbete en fastare grund.

Elsa Törne.

Ett taek fpån Selma Imgeflöf.

D

Till medlemmarna i de stora samfund, för­

eningar och kårer af många slag, både i Sve­

rige och grannländerna, såsom Göteborgs k.

vetenskaps- och vitterhetssamhälle, Nordiska museets nämnd, Uppsala, Lunds och Stock­

holms studentkårer; till Högre lärarinnesemi­

nariet och mina forna afdelningskamrater där­

städes, till lärare och elever vid omkring 200 skolor, seminarier, folkhögskolor, bl. a. Askovs, till de små blinda barnen vid Tomteboda, till läroverkskollegier, det Pedagogiske Selskab i Köpenhamn, pedagogiska sällskap, Sveriges all­

männa folkskollärareförening, Flick- och sam- skoleföreningens styrelse, öfriga skolstyrelser;

till Landsföreningen för kvinnans politiska röst­

rätt och enskilda rösträttsföreningar; till Nya Idun, Iduns kvinnliga akademi, Stockholms läsesalong, Fredrika-Bremerförbundet, Dansk Kvindesamfund, Norske kvinders nationalråd, Sofiasystrarna, syssloman och sköterskor vid Mariestads lasarett, Röda korsets kvinnoförening, Stockholms telegrafister, Kvinnliga kontoristför­

bundet i Göteborg, Lunds damklubb; till Dala­

föreningen i Stockholm, ungdomsföreningar, nyk­

terhetsföreningar, Föreningen Sveriges flotta, djur­

skyddsföreningar, ungdomsklubbar och ännu många andra, som ha velat glädja mig med adresser, skrifvelser och lyckönskningstelegram, ber jag att på detta sätt få uttala min vörd­

samma tacksägelse.

En mängd telegram ha kommit mig tillhanda från deltagare i de fester, som den 20 novem­

ber voro anordnade på flera ställen i landet.

Jag vill härmed begagna tillfället att varmt tacka inte bara för dessa telegram, utan också för det intresse, som har besjälat festarrangörer, föreläsare och öfriga uppträdande.

Hela Sveriges tidningspress, som med min gamla vän Idun i spetsen har på ett för mig så alltför smickrande sätt ihågkommit dagen, ber jag mottaga mina lifliga tacksägelser. På samma gång skulle jag också vilja säga ett tack till dem af grannländernas och utlandets tidningar och tidskrifter, som ha gjort mig den glädjen att med anledning af min födelsedag införa ar­

tiklar öfver mitt författarskap.

En storartad, för mig utomordentligt kär hyll­

ning har kommit mig till del från Finland, för hvilken jag härmed uttalar mitt rörda tack.

De värmländska ungdomsmötenas bestyrelse har till mig afsändt en deputation, Karlstads samhälle har anordnat en fest på min födelse­

Baragarderoben är en svensk upplaga af den enda i utlandet existerande tidning i denna bransch, och står i förbindelse med kontinentens förnämsta barnklädersaffärer och erhåller från dem rikhaltiga mönster till allt hvad som hör en välförsedd barngarderob till. Tidningen är också tongifvande på sitt område samt utgifves på flere språk

och i kolossala upplagor.

dag; från min egen hembygd, Fryksdalen, från Karlskoga, Seffle och andra samhällen i Värm­

land, Värmländska sällskapet och Värmlands- föreningen i Stockholm har jag fått mottaga flera lyckönskningstelegram, och sådana ha också anländt från andra trakter af Värmland.

Jag kan inte tacka nog för denna för mig så dyrbara hyllning.

Medlemmar af Falu samhälle, framlör allt dess lärarekårer och den studerande ungdomen, ha genom uppvaktningar, sång, blommor, tele­

gram, gåfvor, flaggning och på andra sätt visat mig sympati och förhöjt festglädjen. Jag ber att härför få uttala min varma erkänsla.

Från barn, så i Sverige som i Finland, Dan­

mark och Tyskland, har jag fått mottaga många kära små bref och Nils-Holgerssons-illustrationer, men som en del af dessa korrespondenter inte ha satt ut namn och adress, måste ockå de in­

begripas bland dem, som få sitt tack genom pressen. På samma sätt måste jag tacka öfriga anonyma eller pseudonyma. vänner, såsom “Karr och husbond“, “Gorgo, den fångne örnen“ m. fl.

Falun den 23 november 1908.

Selma Lagerlöf.

I skottlinjen.

Vår ungdom.

F

svenskornas moral. Äfven en så erfaren och världsvan man som “Osborne“ instämde i klandret och ansåg, att de unga nordiska damer, som uppehålla sig i Paris, skulle göra välbetänkt, om de ville taga hänsyn till hvad man, kon­

tinentalt sedt, menar med kvinnlig anständig­

het och blygsamhet. Det går verkligen inte för en kvinna att göra hvad som faller henne in i Paris. Hon har i själfva verket vida större frihet vid Mälaren än vid Seinen. Verk­

lighetens Paris är, underbart nog, inte de pari­

siska farsernas. Parisarna äro ganska borger­

liga i sin uppfattning och äro inte benägna att frångå den, därför att en del unga damer från nor­

den taga sig för att experimentera med en annan.

Jag har på olika håll fått bekräftelse på

“Osbornes“ artikel. En svensk dam, som vistats i öfver tjugo år i Frankrike, berättade mig under ett tillfälligt besök i Stockholm, att hon var mycket förvånad öfver den öppna och oför­

behållsamma gatukurtis, som äger rum mellan våra unga gossar och flickor. Något dylikt skulle vara otänkbart i Frankrike, där flickorna

uppfostras vida strängare än här och icke på långt när åtnjuta samma frihet.

För några dagar samtalade jag härom med en lärarinna i en stor samskola, en intelligent och mycket berest kvinna. En mångårig er­

farenhet af den uppväxande ungdomen hade gifvit henne tillfälle till intressanta iakttagelser, som förtjäna att begrundas i våra hem.

Enligt hennes bestämda uppfattning ha våra mödrar all anledning att vaka öfver sina döttrar.

Vår tids unga flickor inge i själfva verket den uppmärksamme iakttagaren skäl till bekymmer.

Den lättsinnighet, hvarmed man på en del håll behandlat etiska och moraliska begrepp, har stigit dem åt hufvudet. De ha af hela diskus­

sionen förstått endast ett: friheten. Allt, som inte går an, affärdas som konventionella för­

domar. Att en större frihet för kvinnan också förutsätter ett ökadt mått af ansvar har undgått dem. I sitt umgänge med jämnåriga ynglingar äro de eggande och sensuella. I nio fall af tio är det flickan, som tar första steget till förtroligt närmande. Våra studentskor föra i Uppsala ett nattlif, som föga anstår dem. De äro simpla i tal och uppträdande, fulla af jargon och uttryck, hämtade ur “Strix“. De unga flickorna förefalla med ett ord icke på långt när mogna för den frihet, som tiden bereder dem och som synes ha kommit alltför hastigt.

Ett alldeles motsatt intryck ger den bildade manliga ungdomen. Hvar och en, som har till­

fälle att på nära håll följa gossar och flickor i deras dagliga umgänge, märker till sin öfver- raskning, att gossarna äro finare och mera till­

bakadragna. De äro mera aktsamma på sig själfva än flickorna och besjälade af en mycket allvarligare uppfattning i könsliga frågor. Ofta ser man dem under miner af hån och förakt tillbakavisa flickornas förtrolighet. Deras all­

var tar sig stundom uttryck, rörande i sin ung­

domliga naivitet. I jämförelse med flickorna verka de stränga, uppfyllda af en känsla af plikt och en sträfvan efter renhet, som odlar deras unga tankfulla drag. Man kan knappast undgå att få en hög tanke om den uppväxande manliga ungdomen. Den inger lugn och för­

troende för framtiden . . .

Jag låter denna uppfattning stå. Jag har ingen önskan att kommentera den, men jag tror att den innehåller många riktiga iakttagelser.

Visst är att det råder en ofantlig skillnad mellan vår tids bildade ungdom och 80-talets.

Då var jäsningens dagar, nu har brytningens kommit; och jag är alltför mycket optimist för att inte tro att ur denna orons och allvarets, brytningarnas och öfvergångarnas tid skall framgå en ungdom, mäktig att knäcka de nötter, som lifvet lägger i dess väg.

Tore Blanche.

Barngarderoben

ÇS. Pris 15f helt år 3 kr.; halft Ar 1:60 kr.

Lösnummer 30 öro. fot

Barngarderoben utkommer med ett rikhaltigt illustreradt nummer i mån., åtföljdt af en dubbelsidig mönsterbilaga med en mängd tillklippningsmönster. Den bör sålunda blifva af ofantligt värde för hvar je moder, helst som den därjämte lämnar henne en god hjälp med barnens syssel sättande, och gifver mer än tillräcklig ersättning för

prenumerationspriset.

599 ^—

illliiiilllllll11111111111illilill

Under Karlavagnen.

Af Hilma Söderberg.

U

teterna.

»Det kan inte hjälpas, Ester, jag ser att dti måste resa.» Husets fru talade i en nästan affärsmässigt torr och afgörande ton.

Det föll dock icke den, till hvilkein orden riktades, in att såras hvarkein af tonen eller det resoluta bestämmandet — hon visste ju så väl, att detta tillkom för att lägga en yttre dämpare på den smärtsamma missräkningen.

»Det är bara det gamla, kära vän, som upp­

repar sig,» fortsatte värdinnan. »Man skall aldrig glädja sig mycket i förväg. Sådant mänskligt själfsvåld kan straffa sig. Hela hö­

sten har jag — i de obevakade ögonblicken

— gåitt och fröjdats åt den här julen. Det skulle bli som förr, starkare och djupare kan­

ske ... vi äro ju så mycket äldre nu. Vi skulle få sitta och prata... (med julstämnin­

gen öfver oss. Och hvar kväll, när barnen skickats i säng, skulle vi lefva in i det för­

flutna och inte komma ihåg annat, än att vi voro två flickor med hela vida världen framför oss — och många af de stora gå­

torna lösta bakom oss! Vi skulle alldeles ha glömt, att i verkligheten var det nästan tvärtom : den vida världen var rätt bra stu­

derad — men gåtorna voro ännu flera och än:nu mera tillkrånglade. De flesta hade vi nödgats lägga åsido. Ester lilla, jag skulle kunna bli förskräckligt sentimental just nu ...

men ser du, dem som har make och bann och tjänare och ett stort landlthushåll, är tvungen att hålla sig rakryggad öfver julen.»

Brukspatron Messenius klappade sin hustrus hand1, där den — en smula nervöst — låg på stolens armstöd. Och han såg in i hen­

nes bruna kloka ögon med¹ en blick, som egent­

ligen skulle vara humoristisk, men råkade bli nästan uteslutande rörd och tacksam. Han hade för öfrigti svårt att någonsin betrakta sin husfru med annan blick än den; möj­

ligen var den ibland förstärkt med ett ele­

ment af förundran — ännu efter tolf års äktenskap kunde han emellanåt frestas be- tvifla sanningen af att denna kvinna verk­

ligen var hans hustru. Och att hon öfver- hufvud taget existerade i en värld, som ju eljes icke bjöd på fullkomligheter.

Hon, som skulle ha varit i huset som gäst öfver julen, satt med' neidböjdt hufvud och tänkte, att eftersom hon, blott kände några små och aflägsna dyningar af förargelse och sorg, hade hon lyckats rätt bra i hopsättandet af det| filosofiska system, som hon utvalt till följeslagare, och som skulle hjälpa henne öfver de spetsiga stenar, hon hittills trampat på. I det stora hela var det endast en bagatell detta att nödgas afbryta ett besök — trots det var själfva, julafton — och resa till en sjukbädd. Hon skulle ha ägnat händelsen minsta möjliga tanke, om den ej kommit med påminnelser om det förflutna. Just det: att sta vid det stora och ljusa och så plötsligt bli förd därifrån, tycktes henne passa som devis öfver hennes lif. Hennes stackars lif...

Ja, ja — men i alla fall, det hade dock varit rikare än de flestas. Den sanningen visste hon sig äga full rätt att säga. Hon brukade också göra det; hvar gång ödslighets- känslan kom öfver henne och tvingade henne att kalla lifvet förspilldt. De fingo stå emot

hvarandra och brottas de två parallella san­

ningarna, som hon benämnde dem. Fast den striden slutade ju alltid så, att hon blef kvar- lämnad på valplatsen med tomma händer och ett hjärta så fullt af sår och sveda, att hvarje dess slag bringade smärta.

Hvad betydde det, att de röda trådarna i hennes lifs väf varit så många — de svarta hade ju, varit; ännu flera. Och för att de ej alldeles skulle ta öfverhand, hade hon på si­

stone gjort de redligaste försök att smyga in i väfven hvad¹ sem helst; plikterna mot med­

människorna kräfde det. Hon hade ej rätt att gå omkring klädd i svarta dok. Dessutom skulle hon i världens ögon ej kunna bära fram giltiga skäl för ett dylikt beteende — hon hade ju allt hvad rimligtvis en människa har rätt att önska. Och som hon själf an­

såg ofömöjsamheten för en ful synd; ville hon ej den skulle tilläggas henne.

»Jag måsite med kvällståget,» sade hon plötsligt. »När går det?»

»En kvart öfver tio.»

»Och nu är hon sex. Men så tar det minst ett par timmar till stationen.»

»Ja, afståndet till civilisationen är förskräck­

ligt, kära fröken,» sade värden i huset. »Men skulden är inte vår, utan kungl. majestäts, som nekade oss koncession på vårt drömda järnvägsbarn. Bara tio minuters väg härifrån skulle stationen ha legat. Emellertid skall kusken få order att låta det gå raskt undan

— de där två timmarne kan knappas in.»

»Jag har ett annat förslag,» fru Messenius hade en liten orolig glimt 'i ögonvrån, men rösten var fast och trygg. »Disponenten fram­

härdar ju fortfarande i sitt beslut att lämna oss innan kvällen?»

Den tilltalade vände sin uppmärksamhet från brasans röda, skiftande värld mot värd­

innan. Och det låg något i hans blick, som för en sekund¹ lyckades skrämma henne — månne det var ett vågspel att föra dem sam­

man så? Dock — hvarför skulle det ej lika gärna kunna vara en god gärning? De två hade ju en del la;tt tala med hvarandra om.

Det låg långt dllbaka i tiden... då Ester Jacobi var tjugu år och njöt — kanske ej så mycket men i alla, fall något — af att räkna tillbedjarnes skara. Herbert Ljung- berger befann sig i den, hopplöst förlorad, van­

sinnig nästan. Äfven de som blott flyktigt kände honom, hans egendomliga, djupt grubb­

lande enstöringsnatur, förstodo att en upplef- velse som denna förälskelse skulle sätta ett outplånligt märke i hans sinne.

Ester Jacobi förstod det märkligt nog kan­

ske minst, om det nu berodde på att hon var starkt upptagen af andra, eller om det ungdomliga öfverdåclet kom henne att förlora medkänslan och blott smickras af att se en man tappa hufvudet. Magda Messenius kunde ej komma på det klara med, hur väninnans tanke- och hjärtelif såg ut på den tiden. Också hörde hon då till dem, som skydde att bikta sig. Sedan hade hon nog gjort det — mer än en gång.

Herbert Ljungberger reste emellertid till Amerika, bröt till släktens harm och sorg en vackert börjad banä här hemma och brydde sig just icke om att dölja hvarför han gjorde detta. Det var precis inga välsignelser, som från hans anhörigas sida lästes öfver Ester Jacobis hufvud. Efter åtta års vistelse i Ame­

rika, där han arbetade med intensivt spända nerver och vann ett icke vanligt erkännande, hörsammade han en kallelse från hemlandet, som bjöd honom öfverta ledareplatsen vid ett stort industriellt verk. På så sätt kom han

hem — och kom att bli granne med Ester Jacobis goda vän och hennes make. Två män­

niskor, som väl kände till den sida i hans lifs bok, på hvilken stod skrifven en historia, som alltid¹ skulle låta honom minnas brän­

nande kval.

Han hatade Ester Jacobi — det var det enda han numera innerst kände. Hon hade blott gjort honom ondt, pinat honom, slagit honom med maktlöshet; att älska henne hade varit som att få gift i blodet. Han önskade endast vara i stånd att hämnas, låta henne smaka en smula af livad han själf tvingats smaka under tio års tid. Det var i afton ej första gången han kände denna önskan stiga upp inom sig ; under hvardagarnas stränga arbete, midt i affärssamtal och brådskande jäkt, då det gällde att iskallt öfverväga hvart- enda ord, kunde hans hjärna sysselsätta sig med¹ att utfundera hvad den borde ha i gen­

gäld, som dref hans själ ut i det hemlösa, fridlösa.

I afton hade han återsett henne — Ester Jacobi. Han visste att hon var kommen, men det hindrade honom ej från att — på väg förbi — aflägga en kort visit. Snarare roade det honom, blef till ett slags grymt nöje, som han njöt af att känna. Vid hälsningsscenen märkte han dock att han öfverskattat sina krafter — han tyckte för några sekundei att det var den gamla Ester Jacobi han såg, hon som fångade honom med sin trolldom, sin ljufva röst, sin själ som hvarje ögonblick visade nya djup, underfulla, lockande . . . Hon som liknade ingen annan, som gick allena i sitt hemlighetsfulla majestät, kvinnan, som för honom var lifvets enda . .. och den enda i evigheten.

Svagheten vek dock undan lika hastigt som den slagit ned öfver honom; han blef åter hvad¹ han varit under de sista åren, och när första kvarten förgått, konstaterade han med kylig tillfredsställelse, att hans tankegång vikit in på den gamla banan : det skulle icke vara honom emot att damen som satt där i soff­

hörnet fick böja sin vackra nacke under slag, sådana slag som hon varit med om att tillfoga andra. Just det unnade han henne.

Han väcktes ur tankarna af värdinnans fråga. Och han förstod blixtsnabbt hvad den innebar.

»Ja, jag åker min väg om en kort stund.»

Fru Messenius smålog. »Livad säger dispo­

nenten om att förlänga den stunden en smula och sedan ställa sig själf och automobilen till fröken Jacobis förfogande? Det är inte för att spara kusk och hästar, som jag kommer fram med det här förslaget, utan det är för att... ja, Ester fcommer till stationen på en halftimme, slipper åka den här tråkiga vägen längre tid än nödigjt är ... och dispo­

nenten har ju ingen hemma som väntar sig.»

Svaret kom förbindligt och raskt. »Jag står gärna till tjänst.»

»Men det är omöjligt...» Ester sökte i rådvillhet efter orden. »Det vore mer än oför­

synt, om jag skulle förstöra er julafton.»

Leendet på disponent Ljungbergers läppar var nu lika förbindligt som nyss hans röst.

Men han sade ingenting — ty han visste, att skulle han i detta ögonblick öppnat sin mun, då hade det blifvit blott för dessa ord:

»Du, som förstört hela mitt lif — hur kan du sitta och låtsas ömka mig för en julaftons skull !»

(Forts.)

Skönhet makt

För hvarje dam torde det vara af största intresse att taga kännedom om sättet för en rationell hudvård. Detta tillfälle gifves i de värdefulla prak­

tiska råd som erhållas uti vår stora bok afhandlande Skönhetens hem­

lighet. Boken erhålles gratis och franko. Tillskrif oss i dag.

P a

r*

= Stockholm.--- 600

Kvinnan som arbetar,

VII.

Hvita Bandets restaurantrörelse.

JU ED ANSTÅENDE ARTIKEL var redan skrifven, i » då det underbara, det sist af allt förutsedda hände och innehafvarinnan af Hvita Bandets restau­

rant vid Värtan åtalades för olaga spritutskänkning.

Vi tro icke att Hvita Bandet behöfver några föresprå­

kare inför allmänheten i denna sak, men det skulle glädja oss om detta angrepp mot verksamheten i ljuset af nedanstående skildring från just den åtalade mat­

serveringen kunde framstå i dess rätta karaktär.

*5*

V

Därute är ingen idyll — Gud nåde den stor­

stadsbo som i våra dagar fordrar en idyll för att få skönhetsintryck — men det behöfs icke heller. Ty det är ståtligt att se samhället gå sin väg fram öfver en fri mark, sända ut sina ref- vor och fatta fäste för en ny planta, det ryms i denna företeelse styrkans och maktens poesi likaväl som underkastelsens. Anläggningarna ute vid Värtan äro ett sådant stadens rotskott.

Det har Ladugårdsgärde som en buffert mellan sig och Östermalm, därför har det så mycket af landsbygdens stillhet och oberördhet, samti­

digt man skönjer konturerna af ett förstads­

samhälle med modernt storslagna linjer. Na­

turen har här gifvit förutsättningarna i och med den väldiga naturliga hamnstomme den skapat därute, och som väl en gång blir tyngdpunkten för hufvudstadens sjöfart. Redan nu har ju staden slagit sina armar kring Lilla Värtans vatten, och stora hamnanläggningar äro under arbete. Vid kajerna ligga kolångare, och de två stora elevatorerna arbeta svarta och mum­

lande med lossningen — deras dagsarbete är inom parentes liktydligt med 300 mans. På godt håll från hvarandra ligga gas- och elektrici­

tetsverken och andra anläggningar, som tala om storstaden, men mellan dem är det tomt. Här finnes så mycket arbete och relativt så få hem, och redan detta gör naturligtvis, att ordnandet af restaurantförhållandena har en särskildt stor betydelse.

Det är också härute, i detta ännu nästan blott skisserade samhälle, Hvita Bandets Öster- malmsförening valt att förlägga tyngdpunkten af den gren af sin verksamhet den kallar re- staurantarbetet, och som skötes af dess “Re- staurantförening“. Ingenting kunde vara för­

ståndigare. Här finnas ju ännu alla möjlighe­

ter för föreningen att påtrycka platsen något af sin prägel, här kan verksamheten växa med samhället och kanske bli stor med det.

Jag har i min föregående artikel sökt för­

klara den uppgift ai missionerande art de bil­

dade kvinnorna skulle ha, om de toge hand om restaurantarbetet såsom man tar hvarje annan social uppgift. Det är som en sådan uppgift Hvita Bandet ser sitt restaurantarbete, och dess lokalafdelning på Östermalm har med berömvärd klokhet koncentrerat sina krafter på denna uppgift, inseende att förmaningar till abstinens, protester och resolutioner äro bra sterila, så länge de sakna ett materiellt, positivt stöd. Det är objekten för föreningens upplys­

ningsarbete, krogkunderna själfva, som genom sina vinkar öfvertygat de för nykterheten arbe­

tande damerna om den saken.

Förarbeterna ha varit många liksom svårig­

heterna vid sakens igångsättande och skola icke här beskrifvas. Alltnog, i fjol höst hade man kommit därhän, att man kunde få i en af staden hyrd och af staden inredd lokal öppna en mat­

servering vid Värtahamnen, genom sitt läge hufvudsakligen lämpad för hamnarbetarne. Dessa

ha vanligen sitt hem långt borta och måste intaga sitt hufvudmål i närheten af arbetsplat­

serna. Innan Hvita Bandet öppnade sin ser­

vering, hade arbetarna ingenting annat än en vanlig ölkrog att hålla sig till, nu har det skett ett naturligt urval af de bättre elementen till förmån för nykterhetsrestauranten.

— När vi få rejäl mat, känna vi ingen lust efter ölet, säga arbetarna, en praktisk anvis­

ning för nykterhetsarbetet så god som någon.

Vid middagstiden mellan 12—2 bör man be­

söka matserveringen vid Värtan.

I kaféet, som lyses upp af några inramade reproduktioner på väggarna, är väl då tämligen tomt, endast en enstaka individ sitter där med sin kaffekopp och skorptallrik.

Men den stora salen invid, där borden stå tätt och trängas med hvarandra, är hvarje plats upptagen af arbetare, grofva, robusta karlar, somliga sotsvarta om ansikte och händer efter arbetet bland kolen. Ett par sitta t. o. m.

vid serveringsbordet borta i hörnet, och mat­

lagen aflösa hvarandra så tätt, att den ene gästen inte hinner resa sig förr än den andre tar hans plats •— och hans kuvert. Där går ett oafbrutet och ganska högljudt sorl genom rummet, men detta har en godmodig och fred­

lig klang, och stämningen är den bästa. Det är ju endast kvinnor, som sköta det hela, men de ha inte den minsta svårighet trots alla olycksprofetior att komma till rätta med sina kunder, blott maten är till deras belåtenhet och matsedeln sammansatt ungefär efter deras anvisningar, det är: af kraftiga kötträtter både till frukost och middag och bastanta soppor.

I början försökte man att tillämpa några af de moderna näringsfysiologiska principerna vid matsedelns komponering, bl. a. servera gröt som frukosträtt, men i det fallet visade sig arbetarna vara orubbligt konservativa.

I serveringsrummet råder under middagstiden feberhet brådska. Här går den första beställ­

ningen ut, en väldig bricka med flere portioner salt kött och potatismos och grönsoppa. Men den är som en droppe i hafvet, beställningarna regna, och de kraftiga påminnelserna ute från salen tala om hunger och brådska. Fattas en knif eller något annat verktyg kommer gästen i egen person in och hämtar det begärda, man kan se att han är mycket bekant på stället, men han missbrukar inte sin ställning. För att spara tid kommer han kanske också intraf- vande med de 60 eller 7 5 öre, som hans mid­

dag går till och lämnar dem med en liten otymplig reverens. Han kunde gärna tacka, han har då fått en kraftig middag, beredd i ett hygieniskt fullt tillfredsställande kök och af förstklassiga varor, för samma låga pris, som han skulle fått betala på en ordinär mat­

servering, där allt var sekunda, men hufvud- sakliga förtjänsten ändå kunde beräknas på spriten. En del af arbetarna, de mera upplysta, förstå nog också, att serveringen är upprättad och hålles gående enbart i missionerande syfte, och att det endast är massomsättningen, som gör, att inkomsterna kunna nå upp till utgif­

terna.

En svårighet, kanske en af de största vid en inrättning som denna är att få lämpligt folk. Idealföreståndarinnans egenskaper ha vi redan skisserat upp, och det är klart, att de djupa leden böra arbeta i samma anda som hon. Ute vid Värtan har Restaurantföreningen lyckats få en förträfflig föreståndarinna, och man är mycket glad åt att en och annan bildad ung flicka tycks vilja börja därute med arbetet i akt och mening att ägna sig däråt som en social uppgift. Gärna skulle man ta emot ännu flere för att så småningom fostra upp en stock af godt restaurantfolk. Intresserade hänvisas

till Hvita Bandets Östermalmsafdelnings expe­

dition, Majorsgatan 9 B Stockholm.

Min artikel har töjt ut sig, och likväl har jag ännu ej nämnt ett ord om Restaurantför- eningens allra största företag därute, dess eget under byggnad varande nykterhetshus in­

vid vägen till Lidingöbro, strax nedanför det nya kapellet vid Hjorthagen. Tomten — som har ett fördelaktigt läge — har länge varit ett stridsäpple mellan göteborgssystemet och Hvita Bandet, och detta att ha eröfrat den från en motståndare gör den helt visst icke mindre värdefull. På den tomten reser sig nu en ganska stor byggnad, med hvars inredning man är sysselsatt. Den får en präktig eko- nomiafdelning, en matsal med hvälfdt tak, som rymmer ett par hundra personer, kafé och en föreläsningssal med bibliotek afsedd att kunna samla förstadsbefolkningen samt icke mindre än elfva rum för personalen på öfre våningen.

Här liksom vid den gamla serveringen vid Väitan låter föreningen sig nämligen angeläget vara att ordna hem för personalen i samman­

hang med arbetet.

Det är meningen att kunna samla olika ele­

ment härute i den nya lokalen, som med af- seende på inredning kommer att tillfredsställa alla anspråk. Man vill göra den till ett ut- värdshus för stockholmare, likaväl som en stam­

lokal för arbetarna — försöka förverkliga den demokrati med ett ord, som härskar i andra land på värdshus och serveringslokaler, men som ej lyckats tränga igenom hos oss.

Till våren hoppas föreningen kunna inviga det nya företaget, det största den hittills vågat sig på. Det är genom en kvinnlig donators frikostighet, det kunnat läggas så bredt från början.

Om också tyngdpunkten för föreningens verksamhet är förlagd till Värtan, har man icke alldeles tagit sin hand från Stockholm.

Verksamheten började för öfrigt i Stockholm med en liten restaurant vid Torsgatan, som sedan i höst är flyttad till Karlbergsvägen 36.

Lokalen där är idealisk, stor, ljus och prydlig, och det är väl troligt, att Vasastadsfolket snart lär sig vägen dit.

Äfven landsortsföreningarna ha litet hvar- stans börjat företag i samma anda.

På detta sätt har en förening, stiftad i ideellt syfte, blifvit ledd att omsätta sin idealitet i praktiskt arbete. Jag beundrar det beslut­

samma sätt, hvarpå den gripit sig an och be­

undrar de resultat, hvartill den kommit. Utan klokhet och skicklighet i sin administration hade den ej nått dit den har. Man behöfver för öfrigt ej vara länge tillsammans med Öster- malmsföreningens ordförande, centralstyrelsens sekreterare, fröken Emilie Rathou, för att märka, att det är hennes ande, som genomträngt verket.

Då den mänskliga, den kvinnliga längtan att vara till nytta på jorden ledes åt rätt håll och utlöses i en verksamhet inom kvinnans egen sfär, kan det vara ett mycket jordiskt och mycket prosaiskt arbete, det blir ändå genom- glödgadt inne ifrån af idealitetens tysta eld och kan uträtta stora ting. Men det blir tungt i längden att arbeta ensam på detta sätt, och har man inom en förening fått ledare af den sanna fältherretypen, är en sammanslutning en oskattbar kraftkälla för villiga, men klenmodiga arbetare i vingården.

Jag tror att Östermalmsföreningen har så­

dana ledare.

Elin Wägner

© Förnäm vistelseort under sommaren. ©

G:D HOTEL NATIONAL

Härligaste läge vid Vierwaldstättersjön.

Rum från 4 kr. ♦ 111. prospekt gratis.

Telegramadress : “National".

601