ÜÜ S h ^IIII

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

ÜÜ S ^h ^IIII

v I k "*9*; i^fcf%'T %$iHlLy®

i\\\ v

; - v \\ ‘* > ■ : \ ,

N %

P^R

:

i

>

fftfdMjfi

■ ^h

ISSUE

hem (\\/^m®4'

" iffi

/ ' ' ii

Y^i

: v., , ■.

mm

) y.

'XXÀ %•

J i\

yu,. «•'

$xb;\

}’■. 'i i) '

.

M^:.'

rajiiuiiimf

I mH

i-:: '.

|7; Ig;

iTEBORGS

BIBX^OT^nO,

fc» Ma

\> v: '

m

i WMßXX

Xtx^xm .;■ : ■■;. j/'r.h v-:.*;/,'

■ :

˧âÜ fiPpP

: -i

■■"S:py sM

' ... "'. :

• V-vi.

'■.‘4

§i@i

mm

'■jliS

ÿisiiïi M

iipïSs

TILL­

HÖR

Æ2

. ■ ■.

iü

MfegB HU

ms

Si

}M4ïl

• v-r. : fl'-ii'i •: ô<

jr-^r:

A

M. R

,

M ^arika

STOCKHOLM ABR. LUNDQUISTS FÖRLAG.

JOHAN JÖNSONS BOKTRYCKERIAKTIEBOLAG (f, d. M. W, Wallberg & C:o Boktryckeri.)

____ 1

Innehåll:

I. Honungsblomster . . II. Fem katter ....

III. Kuno...

IV. Det gula taket . . . V. Fyra lejon ....

VI. Ett försummadt tillfälle VII. Hjortdödaren. . . . VIII. Karl-Fredrik....

IX. Ljungeldar ....

X. Hjärtesår...

XI. Sommardagar XII. Högre studier . XIII. Morgondrömmar. , . XIV. Lungsiktig ....

XV. I främmande land . . ..'LjTX

i« :I

... .

. 45 ’ißif «Îï'î .1 -v ,m

. .. . . iU'/'i : V

ir,

J. ,-r );.» . A >.

. . -, ,;';.5’.s.:

■A V' ; ■ ftEltffltMH i X

a,;a,a .,-,,5: TT/!

54ß>' ft * d’j'kvÆ IU..X.

a;a .A’-,: f

flonangsblomstef.

JæKarika kallade dem hommgsblomster, men det riktiga namnet på dem visste hon ej. På höga raka stänglar sutto de små stjärnlika blommorna i täta flockar; deras färg var hvarken skär eller lilas men något midt emellan, deras doft var mild och söt som honung. Det var icke någon stark vällukt, som man kände på långt håll, ingenting likt jas­

miner eller reseda, men borrade man ned ansiktet i en knippa hommgsblomster — och när man var sju år, var man just lagom hög till det -— då var det som om den blida doften strömmat ända in i själen och där väckt de ljufligaste drömmar om sol och sång och sommar ...

Där var en hel rabatt med honungsblomster på den lille gräsplanen vid Svedjefall, som var barnens

Marika. 1

växte små tusenskönor och daggkåpor och den blåa ögontrösten och de glada smörblommorna, som alla med respekt blickade upp till de höga honungs-, blomstren, hvilka hade en rund rabatt särskildt i- ordningställd för sin räkning.

Stod man där vid honungsblomstren och såg utåt vägen, som ledde ut i vida världen — bort till kungens slott och än längre — då hade man till höger ett gärde med timotej och doftande klöfver, där humlor sjöngo och gräshoppor spelade hela da­

gen lång, och till vänster hade man ett vajande rågfält, där axen glänste i solen. Och solen sken nästan alltid på Svedjefall.

Men vände man sig om, hade man framför sig Svedjefalls bruna träbyggnad med de utskjutande flyglarna, sammanbundna af en lång och bred ver­

anda, som sträckte sig framför den lilla soliga kring­

byggda gården, där kaprifolier slingrade sig uppför väggarna, kröpo kring de hvita fönsterposterna och sände ned nyfikna refvor att titta in genom ru­

torna. Från stora verandan gick en bred trappa ned till gården, som sluttade mot sjön. Och kring gården växte häggar, hvilka, när man flyttade ut om våren, buro hvita doftande blommor och frampå sommaren svarta bär, som inte voro goda men som.

man åt ändå. Där växte också en stor sälg, som någon dag midt i högsommaren plötsligt började fälla en mängd hvita små silkesfjun, hvilka täckte sanden. Nere vid sjön var en brygga, och till vän­

ster om bryggan bodde en liten smal brun vessla, som kom framkilande ibland om kvällarna, och till höger bland buskarna fanns ett fågelbo med fem små gula ungar, som gapade och skreko och gärna togo emot mjukt bröd men inte ville äta hårdt.

Bakom huset fanns en annan gård; där växte en stor björk, som inte hade några grenar förrän högt, högt, uppe; den virade man vid midsommar med blåklintskransar, så högt man kunde nå, och så dansade man omkring den, alla barnen och jung­

frurna, och sjöng ”Skära, skära hafre”.

Men bakom den gården låg den stora, stora skogen, där det växte blåbär och stensöta och orm­

bunkar under de höga susande furorna; därinne fanns mycket som var underbart, och hur långt man än gick — aldrig kom man till slutet af den skogen. —

Det har regnat ett par timmar, nu håller det upp, och gården är härligt blöt. Marika och lille­

bror hålla på att gräfva af hjärtans lust i den våta sanden.

Marika har murat upp en stor, präktig grotta;

till dess ingång leder en allé af tolf runda torn

afsmalnande uppåt och formade med tillhjälp af en tom blomkruka. Marika ligger på knä och blickar hänryckt in i grottan. Där inne sitter bergakungen klädd i guldmantel, på en silfvertron — det är två stenar, isprängda med kattguld och glimmer, lagda på hvarann — och rundt omkring honom ligga hans sju björnar — det är sju runda svarta stenar. — Dem kör kungen i spann, när han skall ut och åka, förklarar Marika för lillebror.

”Tittan är dum”, ropar en af de stora bröderna, som går förbi, ”man kan inte spänna sju i spann, fyra eller sex ska det vara.”

Tittan blickar upp, röd af förtrytelse.

”Man måtte väl kunna spänna fyra i bredd, som Akillevs hade, när han var ute och åkte, och så tre framför dem med lösa linor.”

Hon lugnade sig och lade sig åter ned på magen.

Där går prinsessan i rosenröd klädning — hon vandrar modigt vägen fram till bergakungens grotta för att ta reda på hvar den unga prinsen hålles fången. Mellan de tolf tornen äro pilkvistar ned­

stuckna, hvilka bilda ett lummigt grönt hvalf; mar­

ken framför prinsessans fot är strödd med blom­

mor, väpplingens små skära diskblomster plockade i sär.

Där höres vagnsbuller från vägen. Marika och lillebror lyfta på hufvudena. De känna väl igen ekipaget: det är kungen som kommer åkande — kungen som bor ett stycke ifrån i det hvita slottet med ett svart tak och en klocka ofvanför porten — och som ibland kommer åkande och hälsar på pappa och mamma.

Det är en snäll kung, men han bär en grå rock och åker efter bara två hästar i hvardagslag, så att han kommer inte precis lägligt, när man är upptagen af en bergakung med gyllene mantel och sju björnar.

”Kör inte öfver vår grotta”, skrek Marika åt kusken.

Kungen lutade sig ut ur vagnen, smålog och ropade också till kusken att akta barnens bygg- verk.

Men det var för sent; hästhofvarna hade redan trampat in den stora grottan och hvälft omkull de tolf tornen.

”Det var ledsamt, barn, att ni fick era hus för­

störda”, sade kungen, som raskt hoppat ur vagnen och nu skakade hand med de små. ”Men ni få väl bygga andra. Ä’ pappa och mamma hemma?”

Ock så gick han in i huset, åtföljd af sin ka-

väljer — gick in genom närmaste dörr som stod öppen. Det råkade vara dörren till köket.

”Han går köksvägen”, anmärkte Marika lugnt.

Därinne stod Fina och skurade kastruller ocli skrek ”Herre Jesses”, när kungen trädde in.

I åratal efteråt blef det för Fina ett outtömligt samtalsämne — något att berätta för vedkarlen och brödgumman och för alla häpnande med-jungfrur i Stockholm — detta: att kungen hade gått igenom köket! ”Och tänk: han nicka’ åt mig, och gick rakt på salsdörr’n — han hitta’ genast rätt!” Men den mörka punkten i historien var, att hon, Fina, kväl­

len förut inte hade gnidit den stora buljongskitteln blank, som hon ändå ämnat göra — just liksom känt på sig att hon borde göra. Nu blef hennes lifs stora spörsmål detta: hade kungen märkt, att det var en fläck på buljongskitteln, eller hade han inte hunnit se det? —

Men Tittan stod och stirrade sorgset på rui­

nerna af sin underbara grotta. Bygga upp igen — ja, det var inte så lätt det! Sanden måste vara precis lagom våt för att man skulle kunna mura hvalf af den; nu hade den redan börjat torka. Och i alla fall: aldrig mer skulle Tittan få se en sådan grotta, så djup och hemlighetsfull och lockande med sitt blåa dunkel och sin guldmantlade konung och

den lilla vackra prinsessan i rosenfärgad klädriing därutanför — nej, aldrig mer i lifvet skulle hon få se allt detta på samma sätt! —

I rågfältet till vänster om den väg, som från Svedjefall leder ut i vida världen, växa blåklint och pr estkragar och små röda vallmoblommor; de nicka och vinka: Kom och tag oss! Men tvärs igenom rågfältet går ett dike, där det finnes den skönaste lera, blåaktig och mjuk; den kan man knåda till gubbar och kulor och hus och pinnsoffor och hvad man vill. Där sitta Marika och lillebror och kladda och kleta af hjärtans lust. De göra lergubbar och hela lennöblemang och ställa upp dem på den lilla gräsplanen. Där sitta sedan lergubbarna i lersof- forna och fröjdas åt lifvet, och de små lerkossorna gå och lukta på tusenskönor och ögontröst och säga

”Bu”. Men det ledsamma med hela härligheten är, att när lera torkar, faller den i smulor. Därför måste man hvarje dag hämta ny lera för att knåda nya gubbar och nya kossor, och på så sätt blir di­

ket småningom allt bredare och bredare just på det ställe invid vägen, där barnen bruka sitta.

Amanda, barnjungfrun, säger ibland: ”Hvad tror ni kungen ska säga, när han får se, att ni för­

stört hans dike?”

Ty det är kungen som rår om Svedjefall och åkrar och skogar däromkring.

Så händer det en dag, då Tittan och lillebror sitta och knada vid sitt dike, att kungen kommer åkande. Han kör själf denna gång, och nu håller han in sina hästar ett ögonblick och nickar åt bar­

nen. Och de nicka igen. Ty det är verkligen all­

deles för besvärligt att stiga upp och niga och bocka, då man har förklädet fullt med lergubbar.

”Nej, men se, Ers Majestät, hvad barnen ha förstört diket”, säger den herre som sitter bredvid kungen. ”Och ängen där närmast ha de alldeles trampat ned.”

En känsla af bäfvande brottslighet griper bar­

nen. Det är ju kungens dike, och han kanske är rädd om det! Kanhända han blir ond och säger, att de aldrig mer få ta lera ur hans dike.

Men kungen bara småler och säger: ”Låt dem hållas! De göra väl inte så mycket skada!”

Och så kör han vidare.

Tänk så snäll han är, kungen! Tänk att han inte grälade alls! Ingen är så snäll som han! Och vacker är han också!

Hemma i staden hänger i salongen ett stort vackert porträtt af kungen i förgylld ram med krona öfver. Gamla tant Charlotte, som är så snäll och

— 9 ^—

har så füllt med rynkor i ansiktet, hon brukar säga, när hon kommer på besök: ”Vet Tittan, att när Tittan var så liten, att hon bars på armen och man bar henne in i salongen, då brukade hon sträcka sina små armar mot kungens porträtt och ropa:

’Kungen är vatter, Tittan vill tyssa kungen’. Eller kanske det var: ’Kungen är snäll. Tittan vill klappa kungen’. Jag kan inte riktigt komma ihåg hvilketdera det var”, säger tant Charlotte och ser helt fundersam ut. Ty det är en mycket samvets­

grann gammal tant. —

Gossarna leka ute på stora verandan; de tåga fram i rad med brokiga dukar hängande öfver skuld­

rorna; den äldste är fältmarskalk, den andre riks­

marskalk, den tredje hofmarskalk och den lille min­

ste är ärkebiskop. De ha beslutat att vid mognare ålder sins emellan fördela dessa — efter deras me­

ning — högsta värdigheter inom riket, och de njuta nu på förhand äran och glansen af sin ställning.

”Ja’ ä’ ättebittop”, säger lillebror triumferande och släpar stolt efter sig den rödrutiga silkeduk, som är tecknet på hans värdighet.

Marika kominer ut ur det stora, halfskumnia rum, som kallas skolrummet, där hon suttit för­

djupad i ”Frithiofs saga”.

”Hvad ska jag vara då?” frågar hon.

— 10 ^—

”Tittan får bli öfverhofmästarinna”, säger fält­

marskalken i beskyddande ton.

”Det vill jag inte”, ropar Marika. ”Jag har sett en sådan! Jag vill inte bli en sådan!”

”Hvad vill du bli då?” frågar riksmarskalken medlande.

”Jag vill bli general”, säger Marika.

”Du kan inte bli general. Ingen flicka kan bli general”, säger fältmarskalken afgörande.

Marika teg. Detta var det sorgliga, det obe­

gripliga och hopplösa, som man alltid stötte emot.

När man lekte indianer, kallade bröderna henne alltid Olitipa eller Prärieblomman, fastän det var en blekansiktsflicka, som aldrig tagit en enda skalp, och fast hon bad att få heta Wingenund. Och för några dagar se’n hade en’ tant, som varit på besök och sett Marika klänga uppe i träden, an­

märkt, att det var ganska opassande, att en sju år gammal flicka klättrade i träd. Och så hade Ma­

rika blifvit förbjuden att göra det vidare, och det just som hon gick och hade planer på att klättra upp i toppen af en hög, hög fura. Nog var det otur att vara flicka, när flickor inte lingo göra någonting! Men när hon blefve stor och finge göra hvad hon ville, skulle hon allt kläda sig till pojke!

— 11 ^—

”Jag ska allt bli general ändå”, mumlade Ma­

rika. Hon gick bort till verandastaketet, klängde upp och satte sig grensle däröfver, band en segel­

garnståt kring en af de träpelare, som uppburo ta­

ket, blundade, ryckte i tåten och sade: ”Hopp hopp, min häst!”

Och så spränger hon fram midt i stridsvimlet, mot en otalig skara vilda ryssar. Hon hör svärden klirra och spjuten hvina — bror Arvid har visser­

ligen sagt, att nu för tiden sticker man ej med spjut och svärd längre, men det bryr hon sig all­

deles icke om — hon hör hästarnas gnäggande och kulornas susande och fladdrandet af den svenska fanan, som af vinden slås mot banérstången. Fram, fram rider hon; det går så fort, att man nästan tappar andan. Så kommer en kula susande, hon känner den tränga in i sitt bröst — hon segnar ned... Åhnej, det gör inte ondt att dö ... Hon

•är så glad att få dö för Sverige. —

”Vet ni af det”, säger bror Arvid en dag, ”vet ni af att Sverige har en statsskuld på femtiotvå millioner?”

”Nej, har Sverige det?” utropar Tittan, och hennes ögon vidga sig af förfäran. ”0, stackars Sverige!”

süü

r

fi

I ₁

J:i J"

I

I

gjort effekt, uppträder han såsom tröstare.

”Det är inte så farligt”, försäkrar han. ”Gråt inte, Tittan! Alla länder ha statsskuld, och många ha en mycket större.”

Men detta kan blott i ringa mån trösta Tittan.

Hon börjar fundera öfver hvad som är att göra.

När Sverige återvunne hela sitt Östersjövälde och litet mer därtill, så att Östersjön blefve en svensk insjö — och det hade bröderna och hon gjort upp att det måste ju snart ske — då kunde kanske den där skulden betalas. Men bäst blefve nog ändä, att Tittan for ut och fick tag i någon riktigt, riktigt stor guldklimp eller en nedgräfd kista med ädelstenar och pärlor, som vore värd jämt fem­

tiotvå millioner. Så skulle hon betala det alltsam­

mans på en gång. —

Hon hade i en läsebok, som hon fått när hon fyllde sju år, läst en vers, som hon brukade gå och upprepa sakta för sig själf:

»Sverige, Sverige, öfver allt på jorden älskade och dyra fosterland,

för ditt altar, för den höga norden flammar hjärtat af en helig brand.»

Hon visste inte hvad altar var för något, fick på förfrågan till svar, att det var något som var

— 13 ^—

uppbyggdt af stenar och såg ut som ett bord och kunde ej riktigt reda ut hur det hängde ihop med norden. Men det var så vackert i alla fall! Aldrig kunde hon läsa den versen utan att få tårar i ögonen. —

Emellan blåbärsskogen och rågfältet går en buktande, skuggig väg, som leder upp till Öfre Sved­

jefall. När man gått en bit på den vägen, har man på höger hand medan några täta busksnår en käl­

lare, i hvilken förvaras potatis. Det märkvärdiga och trefliga med denna potatiskällare är att det finns en liten förstukvist utanför: några bräder till golf, ett svartmåladt, rankigt räckverk däromkring och ett par smala bänkar ställda i vinkel emot hvarann — det hela ganska murket och bräckligt.

Men det är något sällsamt och underbart med detta svarta, mossbevuxna källartak och dessa murkna bänkar midt i skogen mellan stora ormbunkar, un­

der susande höga almar. Och det finns icke en bättre lekplats i världen!

På ena bänken sitta kungen och drottningen af Sverige med prinsessan Lovisa — folk, som inte förstått bättre, skulle kanske ha sagt, att det var tre kålstjälkar — ; och på andra bänken luta sig med värdighet emot det svarta staketet kungen och drottningen af Danmark samt kronprins Fredrik — tre svarta träpinnar skulle okunniga människor ha trott.

gen af Sverige till kungen af Danmark.

Barnen ha kommit under fund med att man brukar säga ”Majestät” till kungar; det skulle inte falla dem in att själfva använda detta tilltalsord,, då ”kungen” är så mycket enklare att säga, men de förmoda, att då två kungar komma ihop, så ta de det en smula högtidligt.

Kungen af Danmark svarar med mycken vär­

dighet :

”Blåbär? O ja, vet Hans Majestät, dom tyc­

ker jag så mycket om så!”

”Tycker Hennes Majestät om plättar?” frågar drottningen af Sverige den danska drottningen.

”Ja då, i synnerhet med körsbärssylt till”, sva­

rar drottningen af Danmark. ”Men jag tycker ändå mer om stensöta.”

”Vill prinsessan gifta sig med mig?” frågar kronprins Fredrik artigt prinsessan Lovisa.

”Ja, det vill jag”, svarar prinsessan, ”och jag tror att jag får det för pappa och mamma. Och jag tycker, att när vi gifta oss, ska vi ha tolf barn.”

”Ja, gärna det”, svarar kronprins Fredrik. ”Di ska få ett rum hvar och en gunghäst hvar också,, så behöfver di inte gräla med hvarann, när di står och väntar på att få rida.”

15 ^—

”Och en gång om da’n ska di få karamellert men inte mer, för det ä’ inte nyttigt”, säger prin­

sessan Lovisa. —-

Marika satt på verandan och läste öfver i lill- katekesen. Hon gjorde allvarliga försök att förstå skillnaden emellan att begära en oxe och att ha lust till den. Spekulerade därbredvid något öfver om det var arfsynd eller verksynd som gjorde, att hon blef så ond ibland, då bröderna retades med henne.

”Kom, Tittan!” skreko bröderna nedifrån går­

den.

”Hvad ä’ det?” skrek Tittan.

”Vi ska jaga getingar!”

Marika kastade undan boken och rusade ned.

En smal liten väg, som till höger om klöfver- gärdet ledde upp emot lusthusparken, var omgifven af låga syrénhäckar; i dessa funnos åtskilliga ge­

tingbon, och det hade händt att främmande, som varit på besök och gått denna väg, genom att snudda vid buskarna retat getingarna och blifvit anfallna. Det ansågs nu af barnen som en heders­

sak att utrota getingarna och göra vägen trygg.

Getingj akten var ett företag fullt af spänning och lockelser. Man tågade i sluten trupp till den far­

liga vägen och började kasta stenar in i de buskar,

1 i

plägade ej dröja länge innan ett bo, med sin kaka af sexhörniga celler, där larverna lågo instoppade, föll till marken, och en svärm förbittrade getingar störtade ut mot angriparna. Dessa drogo sig, sä snart de märkt att ett af fiendens fästen fallit, med största skyndsamhet tillbaka, men sällan hände det att alla undgingo att bli stungna.

Denna gång var det Marika som råkade illa ut.

Hennes ena hand hade svällt upp till sitt dubbla omfång. Men det var ändå tur, när man slapp att få ett stygn i ansiktet, som kom ögonen att svullna igen eller näsan att få en fruktansvärd storlek.

Amanda fick se Marikas hand.

”Kära hjärtandes”, sade hon, ”vi måste ha på våt jord. Det stillar svedan.”

Hon var redan i färd med att applicera det enkla botemedlet, då Marika drog undan handen.

Ett minne ur de nordiska sagorna hade dykt upp inom henne.

”Man ska inte förbinda sina sår, förrän solen gått ner”, sade hon. ”Det är fegt att göra det förr!”

”Prata inga dumheter!” sade Amanda skarpt.

”När solen gått ner, ligger Marika och sofver! Och för resten ä’ det här inget sår.”

— 17 ^—

Slagen af logiken häri, opponerade sig Marika ej längre. —

Man behöfver inte gå mer än ett stenkast un­

gefär på den vägen, som leder till kungens slott och än längre, förrän man kommer till en biväg, som tar af åt höger och är den egentliga vägen upp till lustliusparken. I den parken finns midt i en brant bergsluttning en afsats, som bildar en den nättaste lilla soffa, klädd med mossa; däröfver lu­

tar sig en vacker liten björk fram och omhägnar en med sina fina, vajande grenar. Intet annat ser man, när man sitter där, än dallrande ljusgröna löf och emellan dem glimtar af blå himmel. Hur de susa och hviska, de små löfven! Tusende vackra, vackra sagor berätta de för en!

Men det märkvärdigaste i den parken är dock själfva lusthuset. Det har otaligt många fönsterrutor, somliga äro hvita, andra ha de praktfullaste färger:

blått och rödt och gult och grönt. Ser man genom de blå, då blir hela världen som en blånande dröm, som en saga om fjärran länder; ser man genom de röda, då blir allt till flammor och glöd, hjärtat slår och man kan knappast stå stilla,; ser man genom de gröna, då blir allt så mildt och stilla, och då tror man att sommaren skall vara evigt, men ser man genom de gula, då får hela världen ett gyl-

Marika, 2

lene skimmer och man vill draga ut, långt långt bort och vinna lyckan, som strålar så fager.

Tittan är öfvertygad om att dessa fönsterrutor äro mycket, mycket dyrbara, och hon tar för gifvet, att det är för deras skull som kungen och drott­

ningen tycka så mycket om detta lusthus.

Ty det händer allt emellanåt, att kungen och drottningen från sitt hvita slott, som ligger, omgif- vet af vackra, åldriga lindalléer, ett stycke högre uppåt viken, komma farande i två stora roddbåtar, som ha sällsamt formade framstammar och kallas

”drakarna”. De lägga till vid bryggan nedanför lusthuset och begifva sig uppför kullen. Ibland ha de middag med sig — sill och potatis och fil­

bunke och pannkakor med sylt —, och då skicka de bud ned till Svedjefall och bjuda pappa och mamma och alla barnen att komma och äta mid­

dag med dem.

De äro så snälla, både kungen och drottningen, de strö så tjockt, så tjockt med socker på ens fil­

bunke. Kungen häller också i vin åt alla barnen.

Strax efteråt kommer drottningen och frågar, om de vilja ha vin.

”Vi ha redan fått af Karl den femtonde”, ropa alla barnen. Och de kunna inte begripa hvarför drottningen och alla de kringstående börja skratta

— 19 ^—

och upprepa svaret för kungen, som just nu kom­

mer till dem igen. De veta ju mycket väl att det är ordentligare att säga ”Karl den femtonde” än att bara säga ”kungen”.

Nu börjar kungen fråga alla gossarna livad de ämna bli, när de bli stora. De svara hvar och en på sitt sätt, lillebror vill bli endera stadsbud eller statsråd — han kommer inte ihåg hvilketdera det ar som är så fint. Men kungen spörjer: ”Är det då ingen som vill bli soldat?”

Nej , svara alla gossarna. För tillfället ha de inga funderingar åt det hållet.

Då ser kungen lite misslynt ut och säger:

”Det var då strunt, att ingen af er vill bli sol­

dat.”

Tittan står bredvid, och i sitt hjärta ropar hon med brinnande ifver: ”Jag vill bli soldat! Snälla kungen, jag vill bli soldat!” Men då ingen frågar henne, törs hon inte säga det högt.

Efteråt sörjer hon dock öfver att hon ej sagt det. Ty kanske skulle kungen då ha lofvat henne att få bli soldat, fastän hon var flicka. Och så hade den olyckan varit så godt som afhjälpt.

Efter middagen går Tittan ensam nere i back­

sluttningen och plockar mandelblommor. Hon tän- bei pa att det finns då ingen, som är så snäll och

HH

så vacker som kungen, och på att hon så gärna skulle vilja dö för honom. Om nu t. ex., medan kungen står där med en cigarr och talar med ett par af tanterna, det komme en huggorm ringlande genom gräset och höjde sitt hufvud just vid kung­

ens fot. . . då skulle Tittan rusa fram och kläm­

ma ihjäl ormen. Men då skulle han förstås bita henne i handen. Och så skulle hon dö, och kungen skulle klappa henne på hufv’et och säga, att hon var en snäll flicka.

När man är i staden, under de långa vintrarna, hvad man då längtar ut till Svedjefall! Ofta tala Tittan och lillebror om hur roligt det är därute, där solen skiner och blommorna glimma i gräset, där man kan göra sig en bädd i den mjuka mos­

san och äta blåbär så mycket man vill — aldrig kan man någonstans ha så roligt som på Sved­

jefall!

I staden är man mest inomhus. Står vid fön­

stret och tittar ned på gatan. Står man i ett af förmaksfönstren, så kan man nicka åt de tre bleka barnen, som bo midt emot; alla sina leksaker tar man till fönstret och håller upp dem för att visa dem för vännerna på andra sidan gatan, hvilkas

— 21 ^—

namn man icke vet och hvilka man aldrig sett an­

nat än där i fönstret. Och de å sin sida visa för Tittan och Gösta hvarje ny leksak de få. — Men näi man är i salen eller i någon af barnkamrarna, har man utsikt åt en annan gata, en tyst och stillsam liten gata, där man midt emot sig har den smala gafveln af ett gammalt lågt, gult hus med blott ett enda fönster åt detta håll. Det fönstret ligger nere vid gatan och hör till en brödbod, och där ligga små lejon och hundar och svanar af soc­

ker, som kosta tre öre stycket; det tillhör Tit­

tans och lillebrors djärfvaste drömmar att en gång aga hela detta menageri i socker, som innefattar tolf olika nummer.

Från salen, soin ligger nära själfva hörnet, kan man se både den lilla tvärgatan och ett stycke nedåt oen stora gatan. Det händer någon gång, att ingen lefvande varelse är synlig på någondera. Då bli barnen så plötsligt och sällsamt glada, ty de ha en underlig föreställning: att alla husen vid gatan fröj­

das, när dfe få vara alldeles för sig själfva och inga människor se dem, och att de då dansa af glädje.

Därför böija också Tittan och lillebror, när det är folktomt på gatan, att hoppa och klappa i händerna och jublande sjunga: ”Husena dansa, husena dansa.”

Men kommer så plötsligt en människa inom synhåll,

gripa de hvarandra förskräckta i armen och hviska:

”Tyst, tyst” och hytta varnande åt husen. Och kommer någon in i rummet, medan de hålla på med denna lek, bli de mycket förlägna.

Nere på gatan går ett långt tåg af barn: gos­

sar i mörkblå kläder med röda ränder pa mössorna och flickor' i grå klädningar och med blårutiga sja- letter på hufvudet — det är barnhusbarnen, som bo helt nära i ett stort, dystert hus, hvilket ser ut som ett fängelse.

En tanke genomfar plötsligt littans liufvud.

Och då pappa och mamma i samma ögonblick träda in, vänder hon sig hastigt emot dem :

”Är det inte från barnhuset som alla barn kommer?”

Då föräldrarna icke genast svara, tar hon deras tystnad som samtycke och börjar strax förklara för lillebror: ”När en herre och en fru vill ha ett barn, då går di upp till barnhuset, och där ligger alla barnenii i långa rader i en stor sal, och så tar di hvilket di tycker bäst om.” Och åter vändande sig till föräldrarna, utropar hon: ”Sâ’n tur, att ni tog just oss!”

Ty det kom med ens för henne, att det inte hade varit roligt att vara bland de barn, som ingen

— 23

velat ha, och vara tvungen att marschera i led på gatan med en blårutig sjalett på hufvudet. —

En farbror, som brukar resa och upptäcka nord­

polen, är uppe hos pappa och talar om en ny färd han snart ämnar företaga.

Tittan sitter i pappas knä och hör uppmärk­

samt på.

Pappa stryker öfver Tittans tjocka, ljusbruna hår, och så säger han till farbror:

”Här är en, som nog gärna ville följa med dig!”

”Vill du komma med mig, Tittan?” frågar far­

bror.

”Ja”, svarar Tittan glad.

'’Men det är mycket kallt däruppe, ser du.”

”Det gör ingenting”, försäkrar Tittan.

”Och så finns det stora isbjörnar där!”

”Det gör inte nà’nting”, bedyrar åter Tittan.

”Dem kan man nog få tama”, tillägger hon för­

hoppningsfullt. Ty Tittan är fullt och fast öfver- tygad om att man kan tämja alla djur, ifall man är snäll emot dem; hon har för afsikt att försöka med en bengalisk tiger, så fort hon får tillfälle därtill.

”Nå, så får du väl komma med mig då och laga

maten åt oss”, säger farbror och 1er. ”En liten kokerska kunna vi ju behöfva.”

Tittan är i Here dagar hjärteglad öfver detta löfte. Är blott en smula orolig öfver att hon ej

kan laga mat. Men hon ämnar be Fina i köket att lära henne.

Så råkar hon en dag tala om för bröderna, att hon snart ska följa med farbror till Nordpolen ! Då skrattar man, förstås, åt henne. Tittan är så löjlig med det att hon strax tror allt som man sä­

ger henne!

En dag komma de äldre bröderna hem från skolan och ropa: ”Nu ha vi lärt oss nâ’nting bus­

sigt!”

Och så vika de — med en skicklighet, som hos Tittan och lillebror väcker häpnad och beund­

ran, — af lösryckta skrifboksblad åttkantiga tär­

ningar, dem de genom ett litet hål i ena hörnet fylla med vatten.

”Det ä’ vattenbomber, förstår ni!”

Ut genom det öppna fönstret slunga de dem, rakt emot den gula husväggen midt emot. ”Smack”

säger det, när bomben slår mot muren, där den fastnar och ett ögonblick hänger kvar. Och ut rin-

— 25

ner en flod af vatten, ormande sig som ett mörkt streck utför den ljusa väggen.

Snart ha småsyskonen också fått lära sig kon­

sten. Och bomberna flyga i kapp öfver gatan. Det är en vårdag, solen skiner, ”smack, smack” säga bomberna, man skrattar och skriker af ifver — man har förfärligt roligt.

Så kommer en fin herre med hög svart hatt gående på den bortre trottoaren, just utmed det gula huset.

Rakt emot den fina hatten flyger en bomb.

Hatten far i gatan, herrn efter, tar upp hatten, som dryper af väta. Han slungar, i det han torkar af hatten, en ursinnig blick upp emot fönstret, från hvilket attentatet kommit. Men barnen ha ögon­

blickligen dykt ner på golfvet, där de ligga, half- kväfda af skratt men på samma gång en smula ängsliga.

En af dem står, dold af gardinen, och håller utkik.

”Han står och sir ut som han tänkte på att komma hit upp . . . Nej, nu gick han!”

Ett par minuter senare hviner en bomb, kastad af äldste bror, så tätt utmed en bryggarhästs öra, att denne blir skrämd och visar ett ögonblicks benä­

genhet att gifva sig af i sken. Körsvennen lyckas

hejda honom, men så snart han fått sin dragare lugn, rusar han förbittrad upp i det hus, från hvil- ket projektilen kommit.

Snart höres hans vredgade stämma i köket.

Ehuru något förskräckta, kunna barnen ej låta bli att gå dit ut. Där står den tjocke bryggardrängen, röd i ansiktet, och svär och går på, och då han får syn på store bror, ropar han:

”Det var du som kastade, det såg jag nog. Och.

jag ska allt säga till polisen, att dom tar dej och sätter dej i kurran, så får du lära dej för att skrämma hästar i sken, du!”

Erik svarar trotsigt, fastän han nog i grunden är lite illa till mods. Och jungfrurna ropa: ”Be­

vare mig väl.” Men Tittan är som förlamad af de förfärliga orden. Tänk, om polisen kommer och tar store bror och sätter honom i kurran! Då kan man väl aldrig bli glad mer!

Ännu sedan bryggardrängen, alltjämt hotande och brummande, gått sin väg, och de andra åter börjat andas lättare, ja, helt obekymrade, tyckes det, återgå till sina sysslor eller lekar, känner Tit­

tan ångesten inom sig, den förfärliga ångesten. Tänk om polisen kommer och tar storebror!

I ett par dagar går hon tyngd af denna oro,

— 27 ^—

ehuru hon ej talar därom med någon. Hon und­

rar på att de andra kunna leka och se glada ut.

Så kommer en dag lilla Mia upp. Mia är dot­

ter till en hjälpgumma. När hon ibland kommer upp med bud från sin mamma, som skall hjälpa till med tvätt eller med fönsterinsättning, så brukar non vanligen ombedjas komma in i barnkammaren och leka en stund med Tittan och Gösta.

Och nu vaknar en plötslig tanke hos Tittan.

Hon har redan många gånger under dessa ängsliga dagar bedt till Gud, att han inte skall låta polisen komma, men helt säkert skulle det ta mycket bättre, om det var Here som både därom på en gång. Det är ingen annan hon vågar tala med om detta, men Mia och lillebror kan hon väl föreslå att bedja tillsammans med henne.

Hon säger till dem: ”Kom med mig in i gar­

deroben!” Och de följa henne. När de kommit in alla tre, stänger Tittan dörren, så att ingen skall kunna hvarken se eller höra dem. Där stå de nu alla tre i mörkret och hålla hvarandra i hand, och Mia och lillebror undra hvad det är för en ny lek, som Tittan nu hittat på.

Men Tittan står tyst. Hon ville säga: ”Nu ska vi falla på knä allihop och be Gud riktigt, att han inte låter polisen ta storebror”, men hon

— 28

ST

skäms, lion vet inte hvarför, hon kan inte få fram ett ord. Jag måste säga det, tänker hon, det kan­

ske kan rädda storebror. Men orden fastna henne i halsen, hon öfverväldigas af en blyghet, som gör det omöjligt att uttala dem. Aldrig har någon ta­

lat med henne om att bedja — utom förstås att hon blifvit lärd att läsa aftonbönerna. Men detta att riktigt bedja till Gud, det är likasom något an­

nat — någonting heligt, som man inte kan tala om.

Tigande stå de tre barnen inne i mörkret, midt ibland alla kläderna, som hänga på krokar omkring dem. Så säger Tittan — med lite hes stämma:

”Nu går vi ut igen.”

Mia och lillebror fingo aldrig veta hvad Tittan menat med att be dem komma dit in i mörkret.

Men Tittan sörjde öfver sin feghet. Ty kanske hade det kunnat rädda storebror, om de den gån­

gen alla tre riktigt bedt Gud om det.

Ett par dagar senare yppade Marika för Arvid sina farhågor. Då skrattade de alla åt henne och sade, att det var alls ingenting att vara ängslig för.

Bryggardrängen hade visst aldrig tänkt på att göra allvar af sin hotelse.

X- X-

•*

— 29 ^—

När det bief vår och varmt, var man ute och lekte i Trädgårdsföreningens stora park vid Drott- ninggatan eller på Adolf Fredriks kyrkogård.

En solig dag sitta Tittan och lillebror på en af kyikogårdens gångar och gräfva i sanden.

En hvisslande plåtslagarpojke kommer van­

drande med händerna i byxfickorna; just som han går förbi de båda barnen, drar han upp ena han- den’ slaPPer ner i sandhögen ett litet glänsande fö­

remål och säger:

”Vill ni ha det här, barn, att leka med?”

Det är en halfva af ett vackert, förgyldt val- nötsskal - en präktig båt, som man kan låta segla i handfatet och leka, att det är ett gyllene skepp, som seglar till främmande land.

Tank att en alldeles främmande gosse gaf dem något så vackert! Fulla af häpnad och tacksamhet, kommo sig barnen knappast för med ett tack, innan deras välgörare försvunnit.

Men alltsedan den dagen hyste Tittan en fast ofvertygelse, att gatpojkar och plåtslagare egentli­

gen voro mycket snällare än hvad folk i allmänhet trodde.

Inne i Adolf Fredriks stora hvita kyrka fanns dgot, som Tittan ofta undrade öfver. Där sågs en vackei svart ängel komma flygande med stora svarta

— 30 ^—

vingar; för ett ögonblick har han slagit sig ned på det svarta jordklotet. Han är så vacker — men hvarför är han svart? Och hvarför ser han så all­

varlig, nästan sorgsen ut; — inte leende som de små rundkindade änglar, hvilka flyga högt uppe vid det lilla korfönstret.

Hon frågade en gång Amanda om saken.

”Hvarför ä’ den där ängeln så svart?”

”Det ä’ en dålig ängel, förstår Tittan. En töc­

ken där fallen ängel. Det ä’ därför han ä’ svart.

Och sir lissen ut!”

Marika blef helt sorgsen för den svarta ängelns skull. Tänk, att han var dålig! Men nej, det trodde hon inte i alla fall! Han var visst bara olycklig. Och han var så vacker! Hon tyckte om honom, och när hon var i kyrkan, satt hon hela tiden och såg på honom.

Så frågade hon en gång bror Arvid om saken.

Han sade, att det var en grafvård öfver en som hette Descartes, en lärd man, som kommit bortifrån främmande land men dött i Sverige.

”Var han dålig?” frågade Marika.

Nej, det trodde inte Arvid.

”Var han snäll då?”

Ja, det trodde Arvid snarare att han var.

”Då ha de inte satt en dålig ängel på hans

— 31

graf”, sade Marika. Hon var glad och gick strax till Amanda och talade om att ängeln satt och vak­

tade en graf, och där låg en lärd gubbe som var snäll ”och därför ä’ det nog ingen dålig ängel ändå, ser Amanda.”

”Prat”, sade Amanda. ”Hvarför skulle han eljest vara svart? Det ä’ allt en förfallen ängel.”

Men Tittan älskade den svarta ängeln och glömde honom icke ens, när hon sedan flyttade med sina föräldrar till trakten af S:ta Clara och om sön­

dagarna satt och såg på två sköna, hvita änglar, som böjde knä vid altaret, medan solstrålarna, som föllo in genom de höga fönstren, skeno på deras lockiga hufvud, och lindeträ’t, som stod utanför, slog med sina små kvistar mot rutorna och susade: Kom ut, kom, ut ! Dessa stora, hvita änglar voro det sköna­

ste Marika någonsin skådat. Men hon tänkte på den svarte ängeln därborta, — det var synd om honom, ensam på sitt svarta jordklot i den kalla, hvita kyrkan, där människor sutto och trodde att han var dålig! —

På den ljusa rullgardinen i lilla barnkammaren, där Marika och lillebror bo, ses ett ståtligt, torn- Prydt slott stolt resa sig från spetsen af ett berg;

nedom berget växa två raka, symmetriska granar,

°ch emellan dem står en jägare med bössa i hand

lyfter upp vänstra framtassen, färdig till språng.

En man, som syns blott från ryggen, har hejdat jägaren på hans väg, och de stå nu och tala sam­

man. Hvar kväll frågar lillebror Tittan: ”Hvad sä­

ger jägaren?” Och sa berättar Tittan långa sagoi om de underbara äfvenlyr han upplefvat och om

det sköna slottet på berget, där han bor. Men det sista jägaren säger, innan lillebror sluter sina sömn­

tyngda ögon, det är vanligen: ”Och snart ska jag resa till Svedjefall, för det är ändå det vackraste ställe i hela världen.”

Det har blifvit riktigt varmt, träden grönska, blommorna lysa på marken, ja, sommaren har kom­

mit. Och nu är den till sist inne den dag, den so­

liga, strålande dag, då man skall flytta ut till Sved­

jefall. Klockan tre på middagen ska barnen och två af jungfrurna resa ut, och med sjubåten på kvällen mamma och den tredje jungfrun. Pappa är för tillfället ute och reser.

Marikas längtan ut till landet har de sista da.

garna vuxit sig allt starkare. Hon räknar nu tim­

marna, tills hon åter skall vara på Svedjefall, och kan af otålighet knappt sitta stilla. Tänk, om ett par timmar skall hon springa omkring på lusthus­

kullen och plocka gullvifvor och mandelblommor!

— 33 ^—

Mamma går omkring i rummen och packar.

”Vill Marika resa ut med bröderna eller stanna och följa med mig?” frågar hon.

Det steg som en varm våg inom Marika.

Stackars mamma! Det är förstås tråkigt för henne att gå ensam här och packa och så resa ut bara med Lovisa. Hon vill nog gärna, att Marika ska stanna och hålla henne sällskap.

”Jag vill stanna och följa med mamma”, säger hon sakta.

Men med detsamma är det som om solskenet omkring henne slocknat och blifvit till mörker, då hon tänker på att nu skall hon ej i dag hinna upp tül lusthuskullen och plocka guldvifvor. Ty kl. 8, då man kommer fram, måste hon strax äta kväll och gå och lägga sig, det vet hon.

”Ja, du får göra alldeles som du vill”, säger modern.

Och hon fortsätter med att linda in tallrikar i papper.

Då förstår Marika, att modern alls icke menat så som hon trott. Utan det var alldeles förgäfves ingen mening alls med att sitta här i dammet bland packlårarna, då hon längtar så hjärtat kan brista efter att få komma ut bland blommorna och gräsen. Men att nu ändra sig, det vågar hon inte.

Marika. 3

Klockan åtta lägger ångbåten till vid Svedje­

falls brygga. Och Marika, hvars hjärta är mycket tungt, stiger i land jämte modern och Lovisa.

Gossarna komma rusande ned till bryggan.

”Vi ha haft så roligt, så roligt”, jubla de.

Och så berätta de:

Just som de stigit i land hade kungen och drottningen kommit till Svedjefall; de hade trott att, man redan vore utflyttad. Och så hade de bjudit gossarna att komma och äta middag med dem vid lusthuset.

Under kvällsvarden tala gossarna bara om hur roligt de haft, hur snälla kungen och drottningen varit och hur mycket godt de fått till middagen.

Och Tittan har svårt att hålla tillbaka tårarna, när hon tänker på hvad hon gått miste om och på att hennes uppoffring varit alldeles meningslös.

Men det var icke blott den kvällen som sak­

naden att icke ha fått vara med om allt detta kän­

des bitter. Kungen reste bort, och hur det nu var, kom han inte mer till Svedjefall den sommaren.

Följande sommar reste man till västkusten, och sommaren därpå bodde man inte heller vid Sved­

jefall.

Men under de långa vintrarna talade jägaren på rullgardinen alltjämt om Svedjefall. ”Intet ställe.

i världen är så vackert som Svedjefall”, sade lian,

”ingenstans skiner solen på det sättet; aldrig har man sa roligt som där.” Och hunden, som stod bredvid honom med lyftad tass, skällde till af glädje,

«å snart han hörde namnet Svedjefall — lian var strax färdig att löpa dit.

Och om somrarna, då man var som häst i färd med att plocka blommor och leka, då hände det ibland, att Tittan och lillebror midt i leken hejdade sig och sade till hvarann: ”Inte är det ändå rik­

ligt så roligt som på Svedjefall.”

Så var det en septemberdag, efter inflyttningen till staden, som Marika fick fara ut på ett några da­

gars besök till ett par skolkamrater, hvilka ännu bodde ute på landet.

Morgonen därpå var kulen och grå. De tre flickorna, som bodde i samma rum, kände en af- gjord obenägenhet för att taga i tu med den alltid tråkiga proceduren att kläda sig. De hoppade om- kring en stund på golfvet och kastade kuddar på hvarann. Så fingo de en utmärkt idé: de drogo ihop nridt på golfvet sina tre små sängar, kröpo atei upp, hvar och en i sin bädd, och började spela Snipp, snapp, snorum”, ett spel, som de nyligen lart sig och som var deras förtjusning — troligen

mest därför att det hörde till spelet, att man skulle skrika af alla krafter.

De sutto upprätt i sängarna i sina små hvita nattskjortor och slogo ut korten på de rödrosiga bomullstäckena, medan kinderna blossade och flä­

torna flögo omkring dem af ifver.

”Snipp!”

” Snapp!”

”Snorum!

”Hej bassalorum!”

”Sju kuckelikorum!” skrek Tittan triumferande och slog ut hjärter ess.

Dörren öppnades, och in trädde modem till Tittans båda väninnor. Hon såg mycket allvarsam ut.

Flickorna kände sig en smula oroliga. Kanske var det bra sent att inte ha stigit upp än — Eller kan­

ske ansågs det på något sätt olämpligt att spela kort i sängen. Det var nu visserligen ett utmärkt bra påhitt, men man vet aldrig hvad stort folk kan ha för idéer.

Men flickornas mamma sade intet om detta.

Hon sade:

”Vet ni, barn, att kungen är död.”

Marika satt stum.

Kungen död? Hon kunde icke fatta det.

Hon grät icke. Men det var som om världen

plötsligt förvandlats omkring henne. Som om det nu aHtid skulle bli lika sollöst och grått som det var därute i dag.

Allting blef så meningslöst. Om man nu också

^omme ut i krig och finge slåss mot ryssarna — hvad vore det egentligen för roligt med det, då inte kungen blef glad åt det och sade, att det var

•fuktigt, gjordt!---

Senare på dagen voro flickorna ute och gingo 1 skogen. Där stod en gammal vedhuggare och köll på att klyfva en grof furustam till ved.

”God dag, Pettersson”, sade flickorna. ”Vet Pettersson, att kungen ä’ död!”

Gubben lät den lyfta yxan sjunka.

; Såå, ä Kalle död?” sade han fundersamt.

Nåja så få vi väl en annan kung!”

Och han lyfte åter yxan och lät den livinande falla ned på stocken, så att flisorna yrde omkring.

Flickorna fortsatte sin väg högeligen upprörda.

Hur kunde man tå det så lugnt? ”Så få vi väl en annan _ _”

”Vet ni hvad”, utbrast Marika, ”ska inte vi tre komina öfver ens om att vi aldrig erkänner nagon annan kung än Karl den femtonde? Vi ska inte nånsin kalla den nya för kung — vi säger bara prinsen, vi.”

Marika hade vändt åter till staden. Följd af Amanda, som varit nere vid ångbåten och mött henne, sprang hon uppför trapporna. Hon längtade hem till föräldrar och syskon, längtade att få tala med dem om den stora sorg som träffat dem, de vänner hon varit hos hade inte känt kungen, kunde

ju därför inte sörja riktigt på samma sätt.

Då hon trädde in i tamburen, där alla kommo henne till mötes, då hon såg dessa, hvilka hon tog det för gifvet — i detta ögonblick voro liksom hon gripna af tanken på att deras kung var död — då öfverväldigades hon plötsligt af sorgen och brast i häftig gråt.

De sägo förundrade på henne. Och hennes mor sade missnöjd:

”Har du nu haft så roligt därborta, att du är ledsen att komma hem?”

Marikas tårar stannade hastigt. Men hon kunde ej svara — kunde ej förklara sig. Hon teg sorgsen.

* *

Aldrig mera kom man någon sommar till Sved­

jefall.

Och jägaren på rullgardinen, som fortfor att berätta sagor om kvällarna, talade numera ej hel-

— 89

lei så ofta om Svedjefall. Han visste väl att det inte kunde vara riktigt detsamma att komma dit nu, då kungen var död.

Men aldrig — hur åren än svinna med skif­

tande öden — kan Marika känna den milda doften af honungsblomster — hvilka man sällan finner i nya trädgårdar, men stundom i något hörn af en gammal örtagård, emellan malvablomster och skära balsaminer — utan att strax för hennes inre nga stiger synen af en solig väg emellan gröna gär­

den, där bien surra och blommorna dofta och gräs­

hopporna spela hela dagen lång, en väg som leder till kungens slott och än längre, ut i den vida, vackra världen.

Fem kattep.

öå Tittan var ett par, tre år gammal, befann hon sig — efter hvad Amanda sedermera något förebrå­

ende berättade henne — för det mesta i ett i an­

seende till händer och ansikte sönderklöst tillstånd, beroende därpå att hon icke kunde varseblifva en hund eller katt utan att strax rusa på honom och öfverhopa honom med ömhetsbetygelser, hvilka ti öli­

gen voro mindre väl placerade, eftersom de energiskt afvärjdes med tänder och klor. Dessa upprepade mot­

gångar hindrade henne dock icke från att med allt­

jämt samma ifver erbjuda sin vänskap åt hvarje indi­

vid af hund- och kattsläktet hon mötte på sin väg.

Ej heller svalnade under de närmast följande lef- nadsåren hennes känslor för dessa fyrfotade varelser i någon nämnvärd grad, ehuru hon lärde sig att

— 41 ^—

uttrycka dem på ett för vederbörande mindre oan­

genämt sätt än genom att rycka dem i svans och öron.

Till hennes barndoms ljufvaste minnen hörde den oförgätliga dag, då hon hade fem katter fram- föi sig, liggande i en rad på den hvita pinnsoffan i barnkammaren i handlanden Jonssons gård.

Samma dag Marika och Gösta med sina föräld- rar anländt till bemälde handlandes hus —, hvilket vande sin prydligt gulmålade fasad åt den lilla bad­

ortens kullerstensbelagda hufvudgata, — stodo de

°eh betraktade genom bamkammarfönstret en gräs­

bevuxen gård, hvilken på ett hemtrefligt sätt var omgifven af vedskjul och silltunnor.

Se, där kilar en stor svart katt”, utropade Marika.

”Och där ä’ en liten svart”, sade Gösta strax efteiåt. ”Han slank undan bakom silltunnorna.”

Ett par minuter därefter voro de nere på går- C*en> stadda på upptäcktsfärder.

Hallå”, ropade Gösta, ”där smet en stor grå katt in i vedboden.”

Och där är en stor röd”, utbrast Marika ett g nblick efteråt, full af upphetsning' och förtjus- lnö- Han går och lurar bland krusbärsbuskarna.

Och se, där är en liten grå kisse också! Gösta

— det finns fem katter här i gården!”

Det var med vild hänförelse hon konstaterade denna öfversvallande kattrikedom.

Marika skulle aldrig velat förneka, att hundar i allmänhet äro bättre varelser än katter; de ha en noblare och ärligare karaktär och kunna räcka vac­

ker tass, hvilket katter aldrig kunna lära sig. Men det roliga med katter är, att man kan gå och bära och kånka på dem.

Det blef alltifrån första dagen Marikas sträfvan att ingå ett vänskapsförbund med de fem katterna.

Men hon kunde icke smickra sig med att de visade några motsvarande böjelser. De slunko i allmänhet undan, så fort de fingo sikte på henne, gömde sig bakom vedbodar och silltunnor och hvar de kunde komma åt och visade på det hela taget ett misstroende, som verkligen gick Marika till hjärtat.

En tid var det mellertid som hon nästan glömde bort katterna. Hon gjorde bekantskap med två små ■ barn, som bodde i gården nästintill: en blåögd pys om två, tre år och en liten tös, som var ett år yngre. De voro mycket söta, och Tittan tillbad dem från första stund. Hon kunde hålla på i tim­

matal med att springa efter bollar, som de — sit-

— 43 ^—

tande på förstukvistens trätrappa, — slungade utåt gården. Eller också skulle de hoppa ner i ett ut- torkadt dike, som gick genom trädgården, och Tit­

tan skulle stå nere i diket och ta emot dem. De skreko af ifver att fä hoppa och ropade befallande:

tom hit â ta mej, Tittan! Tom tax!” Ibland skulle Tittan bära dem omkring i trädgården. Och det tyckte Tittan var allra roligast; hon gick och kånkade på dem, tills det värkte i de små nioåriga armarna.

Men så en dag reste grannfamiljen, till Tittans stora sorg. Och sedan var det att hålla sig till katterna igen.

Gösta och Marika tillbragte ofta halfva dagen med att söka få tag i dessa motsträfviga katter

^en stora svarta kattan var jämförelsevis lätt att fånga. Hon gjorde ett och annat försök att smita l'ndan, men så snart hon såg sig genskjuten från fVcl hall, stod hon stilla och fann sig, ynkligt ja­

mande, i sitt öde. Det var något mycket melan­

koliskt med denna katta; hon var ytterligt mager

°ch luggsliten och hade brinnande gula ögon. In­

sen människa hade någonsin sett den kattan se riktigt glad ut.

Den lilla svarta katten var hennes unge. Han var mycket vackrare än sin mamma; hans ögon

voro glada och gröna, soin katters ögon böra vara, Hans älsklingstillhåll var ibland de tomma silltun­

nor, som stodo i ett hörn af gården; där skuttade han och for omkring, svängande på sin långa svans.

Somliga säga, att katter svänga med svansen, när de äro missnöjda; andra påstå att de, liksom hun­

darna, göra det när de äro vid godt humör. Jag för min del har aldrig kunnat komina riktigt under­

fund med hur det förhåller sig härmed. Jag tycker inte det är någon riktig metod med deras sätt i den saken, jag fruktar nästan, att de göra än si och än så. Det vore önskligt, att någon ville skrifva en afhandling om denna fråga och reda ut den riktigt.

När barnen efter långa hetsjakter lyckats få tag i den lille svarte katten, sprattlade han visser­

ligen en stund, men klöstes aldrig, ty han var en munter och godsinnad katt, som det ej var svårt att komma öfverens med.

Den röda katten bodde inte hos Jonssons; han uppenbarade sig blott emellanåt, och då strök han vanligen omkring i den lilla trädgårdstäppa, som gränsade intill den stenlagda gården. Han gjorde inga försök att komma undan, när man ville ta ho­

nom: han bara stod stilla och sköt rygg och sneg­

lade på en. Men det var just inte något roligt att

ta honom. Det var något lömskt med den katten, så att man kunde inte riktigt tycka om honom.

Han var stor och fet och hvit under buken, med

*yggen strimmigt rödbrun. Marika tyckte, att han såg nästan otäck ut, och hon visste att han brukade gå och lura på småfåglar.

Hen stora grå kattan bodde i vedboden; där gömde hon sig i mörkret bakom vedtrafvarna och fräste när man nalkades. Det var både svårt och farligt att få tag i henne, ty hon klöstes duktigt.

Hch den lilla grå var den svåråtkomligaste af dem alla. Flög omkring som en liten mjuk boll bland vedtrafvarna. Och såg han, att han ej kunde komma undan, lade han sig på rygg och sparkade och klöstes af alla krafter.

Under hela sommaren hägrade det som ett mål föi barnens ärelystna drömmar att någon dag ha allu fem katterna infångade på en gång. De mest spännande hetsjakter utfördes i detta syfte. Men riet var förbryllande att se, hurusom de olika katt­

familjerna, hvilka i allmänhet ej tycktes umgås med ellei ens taga minsta notis om hvarann, likväl i nödens stund bistodo hvarann genom att med de slugaste onstgrepp korsa alla operationsplaner. Var man 01tu i prånget bland tunnorna för att snoka efter eri lilla svarta, så kunde man vara säker på att

den stora grå hastigt uppenbarade sig på något oväntadt ställe för att förvirra fienden och splittra hans uppmärksamhet; och var under en jakt efter den lilla grå den yttersta påpasslighet af nöden för att i rätta ögonblicket genskjuta, så hördes plötsligt den stora svartas melankoliska jamande — liksom för att locka en bort till mera lättköpta segrar.

En gång hände likväl det underbara: Gösta och Marika hade dem fångade alla fem. I en lång hvit pinnsoffa, som stod i barnkammaren, hade de placerat dem i rad. Och de lågo på knä framför dem, öfverväldigade af sina känslor.

De ströko dem utefter ryggen för att få dem att spinna. Den feta röda katten började strax spinna och låtsades som om han vore utmärkt nöjd med hela tillställningen. Men han var falsk till sinnes, så att man kunde inte lita på att han verk­

ligen menade det. Det kan mycket val hända, att han hela tiden tänkte, att han helst skulle velat vara därute bland krusbärsbuskarna för att lura ef­

ter småfåglar, samt sneglade efter något tillfälle att smyga sig ut.

Den stora svarta låg där i all sin magerhet och soann helt sakta och stillsamt. Men Marika trodde, att hon verkligen menade något därmed. Hon trodde,

47 ^—

att det var något ovanligt för den kattan att ligga pâ en soffa och bli smekt, att hon njöt däraf och kände det som ett ögonblicks tröst i de hemlighets­

fulla bekymmer, som tärde henne. Och det var mången gång under kommande år en källa till glädje för Marika att tänka, att den kattan ändå haft en stunds tillfredsställelse i sitt sorgtyngda lif.

Den lilla svarta låg och spann hela tiden, mun­

tert och högljudt, så att det surrade om honom.

Och den grå familjen var vid ett ovanligt älskvärdt humör. Den lille grå kissen låg där med den ljus­

röda nosen emellan de små hvita tassarna, blin­

kade med sina klara ögon och gaf allt emellanåt till ett litet belåtet spinnande.

Det hela var en syn, lika anslående som un­

derbar och ovanlig.

Då trädde plötsligt barnens mamma in i barn­

kammaren.

Och tänk, hon hade alls ingen känsla för det storartade i denna enastående tilldragelse: att ha fem katter på en gång liggande i en pinnsoffa.

Hon sade: ”Hvarför i all världen har ni dragit in alla de där djuren?”

Och hon tilläde: ”Tag genast ned dem ur sof­

fan och kör ut dem!”

Det var icke någon lång stund som hela här-

ter. Men Marika hade dock upplefvat detta: att en gång ha fem katter liggande i en rad i en soffa!

Och hon var öfvertygad om att inte mänga männi­

skor varit med om något sådant!

Kuno.

sommar bodde man ute på Bryngö. Där fun- nos många att leka med, men det var ingen som Tittan tyckte så mycket om som Kuno.

Där funnos sönerna till gårdens ägare: Her­

man, som alltid ramlade omkull öfver allting, och den mjäkige Emil och den tjocke lille Aron, som brukade ställa sig och stampa i en regnpuss på går­

den och stolt ropa till sommargästernas barn: ”Det är våran puss och inte eran!” Och så fanns där Ake, som hade en svart sammetsjacka med blanka knappar och alltid skröt öfver att hans pappa en gang varit tre mil norr om Haparanda.

Tittan tyckte inte egentligen illa om någon af de där gossarna. Men nog tyckte hon mest om Kuno.

Marika. 4

1.

fit 11!

I ; s:

i; Hl

v HH"

III IS i

hund.

Dä Meinhardts först kommo till Bryngö, sade alla åt dem:

”Akta er för Kuno, ty det är en sådan elak hund.”

När man hör alla människor säga om en hund, att han är elak, så tänker man alltid, att han är nog inte så elak ändå, som folk tror.

Tittan såg genast första dagen, huru pojkarna plågade Kuno. Om dagarna var Kuno bunden vid hundkojan med en stark järnkedja. När nu poj­

karna retades med honom, flög han emot dem med ett ursinnigt skall, ryckande i sin kedja. Men han kunde inte nå dem, förstås. Och så skrattade de åt honom. ■

Morgonen därpå gick Tittan bort åt stallplanen för att se på Kuno. Där var nu ingen som reta­

des med honom, utan han låg utanför hundkojan och halfsof i solskenet. Han såg allt ganska farlig ut, han var stor och stark och strimmig öfver hela kroppen i svart och gult. Men Tittan tyckte inte, att han egentligen såg elak ut.

”Stackars Kuno!” sade hon, försiktigt hällande sig på afstånd.

Han morrade inte, bara tittade upp.

— 51

”Stackars lilla Kuno!” upprepade Tittan med sakta röst.

Han skällde inte alls eller visade tänderna.

Het var ingen elak hund, det kunde man då tyd­

ligt se.

Tittan ville så gärna gå fram och klappa ho­

nom på hufvudet. Och slutligen hämtade hon mod därtill. Gick försiktigt ett par steg framåt, sträckte nt handen och klappade honom varligt på det stora, svarta hufvudet. Men hon var allt mycket rädd !

Men tänk, Kuno gjorde henne inte något alls.

Och Tittan blef så glad åt att se, att han inte var någon elak hund, utan egentligen en snäll hund, fastän ingen förstått sig på honom.

När pojkarna en stund senare kommo bort åt stallplanen, blefvo de mycket förvånade åt att se Tit­

tan vara god vän med Kuno.

”Akta dig!” sade de. ”Han är lömsk, han bi­

ter dig- nog.”

Men Kuno gjorde aldrig Tittan något ondt, fastän hon sedan ofta var hos honom. Hon bru­

kade taga med sig en pall och sätta sig hos honom, s'1' att han icke skulle vara ensam hela dagarna.

Allt emellanåt kommo pojkarna för att retas med Tonom. Det tjänade ingenting till att be dem låta

bli. De sade, att det var riktigt bra för en band­

hund att bli ondsint. Och så stod den morske lille Åke där och skrek och hojtade åt honom, och den mesige ~F.mil gjorde grimaser, och den tjocke Aron kastade småsten på honom. Och Tittan försökte att hålla fast Kunos hufvud i sitt knä, så att han icke skulle se sina plågoandar, men han slet sig ifrån henne och rusade emot dem, skällande ursin­

nigt med sitt dofva skall, som liknade en rullande åska.

Han kunde ju icke nå dem. All hans häftig­

het tjänade ingenting till, de bara skrattade åt ho­

nom. Men då han skällt sig hes och trött och kom tillbaka till Tittan, så var det ju icke värdt att säga detta åt honom. Utan hon bara tog honom i famn och hviskade åt honom, att han icke skulle bry sig om dem och icke vara ledsen mera, ty hon visste i alla fall, att han egentligen var en snäll hund — de andra måtte säga hvad de ville!

Det var icke förrän sent om kvällarna som Kuno löstes från sin kedja. Och det skulle nog icke va­

rit rådligt att släppa honom lös, så länge pojkarna ännu voro ute. Den där mesige Emil skulle allt blifvit rädd, ifall han mött Kuno lös! — Men det var så sorgligt, att han icke skulle få vara lös an­

nat än om nätterna, då han var alldeles ensam.

— 58 ^—

Tittan brukade ligga i sin säng ocli höra på hans cfofva skall och långdragna, dystra tjut, medan han ströfvade omkring där ute ensam i mörkret. Hon önskade, att lion kunnat gå ut till honom och hålla honom sällskap.

När man om hösten skulle flytta in till staden, var det mycket svårt för Tittan att skiljas från Kuno. Det var så sorgligt att tänka sig, att han nu skulle bli alldeles ensam! Och det var som om Kuno förstått, när Tittan med de andra gick ned till ångbåten, att hans vän ej mera skulle komina, tillbaka, ty han tjöt så ynkligt.

Fram på hösten hade Meinhardts en dag besök af Eriksson, kusken på Bryngö.

Tittan frågade honom efter Kuno.

”Jo, jag tror rent han minns henne, lilla Tittan”, sade Eriksson, ”han tjuter så illa om dagarna, så det låter riktigt sorgesamt.”

Det gjorde Tittan ondt att höra, att Kuno var ledsen, men på samma gång kunde hon ej låta bli att tycka det var roligt, att han kom ihåg henne.

Följande vår var en gång Emil inne i staden och kom upp. Han talade om att Kuno var död.

Han hade blifvit sjuk, och man hade skjutit honom.

Tittan sörjde Kuno djupt, och hon undrade ßiycket hvar han nu kunde vara. Hon hade icke

hört någonting särskildt om att hundar brukade få komma till himmelen, men det trodde hon säkert, att Kuno var där. Men så kom hon att säga det åt sina bröder, och då skrattade de åt henne. De sade, att hundar kunna aldrig komma in i himme­

len, — inte om de försöka aldrig så.

”Men hvart komma de då?” frågade Tittan.

Det kunde de icke svara på. Men Erik sade:

”Ifall hundar kunde komma till himmelen, så skulle ju andra djur också kunna komma dit, och då skulle det finnas spindlar där också!”

Det sade han för att retas med Tittan, efter­

som han visste, att hon var så rysligt rädd för spindlar.

Tittan funderade mycket öfver detta. Det var så bekymmersamt. Nog för att man ju kunde unna spindlarna också att bli saliga, men det visste hon då, att ifall det kraflade fullt med spindlar i himmelen, så skulle hon då aldrig kunna få något roligt där.

Men så brydde hon sig icke om att grubbla öfver det mera. Det fick nu gå med spindlarna hur som helst, men det var hon i alla fäll säker på: att Kuno nu var någonstans, där ingen retades med honom utan där han hade det bra och alla visste, att han egentligen var en snäll hund.