Kunnig, engagerad och tillgänglig

(1)

Om rollen som ställföreträdare för vuxna personer med intellektuell funktionsnedsättning.

Torbjörn Odlöw

Handelshögskolan vid Göteborgs universitet Riksförbundet FUB

Kunnig, engagerad och tillgänglig

För personer med intellektuell funktionsnedsättning

(2)

(3)

3

Rapport Kunnig, engagerad och tillgänglig Rapport Kunnig, engagerad och tillgänglig

I en granskningsrapport ¹ år 2017 konstaterade Riksrevisionen något som Riksförbundet FUB har påpekat i många år: tillsynen av gode män och förvaltare har stora brister och systemet för ställföreträdarskap är inte rättssäkert för huvudmännen. Riksrevisionens granskning ledde fram till tre regeringsuppdrag. I april 2019 presenterade sju länsstyrelser nya riktlinjer för överförmyndare och ställföreträdare. Statskontoret redovisade samtidigt sitt uppdrag om samordning av tillsyn och tillsynsvägledning för ställföreträdare och överförmyndare² som föreslog att en av de sju länsstyrelserna ska vara samordningsmyndighet.

Under sommaren 2019 gav sedan regeringen en särskild utredare, Kathrin Flossing, uppdraget Ställföreträdarskap att lita på – en översyn av reglerna om gode män och förvaltare (Dir. 2019:44).

Riksförbundet FUB har medverkat i en referensgrupp till utredningen, vars uppdrag avslutas i april 2021.

Parallellt med de statliga utredningarna lyftes problemet med otillräckligt stöd för ställföreträdare genom en motion på FUB:s förbundsstämma 2018.

Motionären konstaterade att bristande kompetens hos ställföreträdare och överförmyndare utgör en över- hängande risk för att huvudmannen inte får det stöd från samhället som hen har rätt till. Förbundsstämman fattade beslut om att Riksförbundet FUB ska arbeta för förbättrad kunskap hos både ställföreträdare, överförmyndare och huvudmän.

Sedan 2019 har ställföreträdarskap varit ett av

Riksförbundet FUB:s prioriterade områden. Under 2019 genomfördes temakvällar om ställföreträdarskap på

1 Tillsyn av ställföreträdare och överförmyndare – Statens bristande ansvar för samhällets mest utsatta (RiR 2017:33)

2 En förbättrad samordning av tillsynen och tillsynsvägledningen inom överförmyndarområdet (2019:8)

fem orter (Linköping, Hässleholm, Luleå, Borlänge och Stockholm). På samtliga träffar fanns möjligt för Inre Ringens medlemmar att träffas i en egen grupp för en anpassad diskussion. Temat ställföreträdare diskuterades också på Inre Ringens inspirationshelg samma år.

Syftet med temakvällarna var att samla in

medlemmarnas erfarenheter av att själv ha god man eller förvaltare eller att vara ställföreträdare. Några av de frågeställningar som diskuterades var:

• Ställföreträdares kompetens

• Skillnaden mellan uppdragen sköta ekonomin samt bevaka rätt och sörja för person

• För- och nackdelar med professionella som ställföreträdare

• Relationen mellan huvudman och ställföreträdare Denna rapport är den avslutade delen av Riksförbundet FUB:s prioriterade satsning kring ställföreträdarskap som påbörjades 2019. Den är framtagen av juristen Torbjörn Odlöw, forskare vid Göteborgs universitet och en av få svenska experter på området. Utgångspunkten för rapporten har varit dagens regelverk och de samlade erfarenheterna från 2019 års temakvällar.

Vi är övertygade om att rapporten kommer att bidra till ökad kunskap hos både ställföreträdare, överförmyndare och huvudmän och att den ger oss en bra grund att stå på i vårt fortsatta arbete.

Harald Strand Ordförande Riksförbundet FUB

Förord

(4)

1. Inledning 5 2. Ställföreträdarskapens historiska utveckling 6

1669 års förmyndareförordning 6

1734 års lag 6

1924 års reform 6

Uppdraget sörja för person i 1924 års lag 6 Förmyndarkurator ursprung till dagens

förvaltarenheter 7

Uppdraget förvalta ekonomi i 1924 års lag 7

1975 års reform 7

1989 års reform 7

Allmän rösträtt för alla över 18 år 7 Två typer av ställföreträdarskap 7 3. De olika ställföreträdarskapen

för hjälpbehövande vuxna 8

Inledning 8

Framtidsfullmakt 8

Anhöriga ställföreträdare 8

Godmanskap och förvaltarskap 8

Förutsättningar för ställföreträdarskap 8

De olika uppdragen 11

Inledning 11

Bevaka rätt och förvalta egendom 11

Sörja för person 13

Beslutsdeltagande 15

Godmanskap 15

Förvaltarskap 16

4. Professionella eller ideella ställföreträdare 18 Professionella ställföreträdare ur

ett historiskt perspektiv 18

Professionella ställföreträdare i Sverige idag 18 Professionella ställföreträdare utomlands 19 5. Reflektioner kring resultaten av FUB:s

medlemsträffar under 2019 20

Inledning 20 Ställföreträdarens kunskaper om

och kommunikation med sin huvudman 20 Ställföreträdarens generella

och specifika kompetens för uppdraget 21

Ställföreträdarskap som ideellt

eller professionellt uppdrag 23

Ställföreträdaruppdraget och sekretess 24 Den enskildes rätt att ta del av uppgifter

om sig själv hos myndigheter 24

Den enskildes rätt att ta del av uppgifter

hos ställföreträdaren 24

Den enskildes rätt att ta del av uppgifter

som rör hens ställföreträdare 26 Ställföreträdarens rätt att ta del av uppgifter

om sin huvudman 26

Anhörigas rätt att ta del av uppgifter om

den enskilde 26

Anhörigas rätt att ta del av uppgifter om

den enskildes ställföreträdare 27 När ställföreträdaren röstar som ombud

i allmänna val 27

Fullmakt: vad innebär det? Fördelar och nackdelar

för den enskilde? 27

Den enskildes rätt till inflytande över vem som

ska bli god man 29

Av vilka skäl kan en ställföreträdare entledigas

utöver ekonomisk försumlighet? 30

Det digitala kontantlösa samhället 31

6. Översyn att lita på? 32

En starkt begränsad översyn av regelverket 32

Ett omöjligt uppdrag 32

Beslutsdeltagande lika viktigt som trygg

och säker tillsyn 33

Ytterligare frågor 34

7. Sökes: En kunnig, engagerad

och tillgänglig ställföreträdare 36

8. Index 38

9. Källor 39

10. FUB:s ställningstaganden om ställföreträdarskap för vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar 40 Ställföreträdarskap – ett stödsystem med

huvudmannen i fokus 40

Förstärkt stöd och utbildning till ställföreträdare 41 Ökad kompetens och tydligare uppdrag

för överförmyndarna 42

Innehåll

(5)

5

På uppdrag av Riksförbundet FUB har forskaren och universitetslektor Torbjörn Odlöw beskrivit och problematiserat uppdragen god man och förvaltare, med fokus på ställföreträdarskap för vuxna personer med intellektuell funktionsnedsättning. Rapporten ger både ett historiskt perspektiv på ställföreträdarskap och en beskrivning av dagens regelverk.

Odlöw har dessutom analyserat resultaten från Riksförbundet FUB:s temakvällar 2019 och granskat regeringens uppdrag till utredningen

Ställföreträdarskap att lita på – en översyn av reglerna om gode män och förvaltare (Dir. 2019:44).

Efter Odlöws texter (kapitel 2–7, index och källor) kommer en redogörelse för Riksförbundet FUB:s ställningstaganden om ställföreträdarskap för vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar (kapitel 10). Dessa ställningstaganden baseras på de samlade erfarenheterna från temakvällarna och har beslutats om av förbundsstyrelsen den 20 november 2020.

1. Inledning

(6)

2. Ställföreträdarskapens historiska utveckling

1669 års förmyndareförordning

Det första nationella regelverket rörande

ställföreträdarskap var 1669 års förmyndareförordning.

Innan förmyndarförordningens tillkomst var tillsynen över hur ställföreträdaren skötte sitt uppdrag helt och hållet en angelägenhet för huvudmannens släktingar frånsett eventuella lokalt gällande regler. I 1669 års förordning fanns regler om att ställföreträdarens lämplighet skulle prövas av en domstol. Det infördes också regler om att ställföreträdaren skulle upprätta förteckningar över den enskildes tillgångar och om dennes redovisningsskyldighet i närvaro av domstolen.

Genom införandet av förmyndareförordningen började förmynderskapet att betraktas som ett uppdrag som det allmänna tillsammans med den enskildes släktingar skulle utöva tillsyn över. Det är uppenbart av utformningen av tillsynssystemet att det huvudsakliga uppdraget var skötseln av huvudmannens ekonomiska angelägenheter. Förordningen gällde även personer som var äldre än myndighetsåldern 15 år under förutsättning att dennes föräldrar hade angivit i ett testamente att deras barn efter uppnådd myndighetsålder fortsatt skulle stå under förmyndare, dvs. vara omyndigförklarade.

1734 års lag

Nästa stora reform av regelverket följde av införandet av 1734 års lag men innan dess, i samband med att myndighetsåldern höjdes från 15 år till 21 år, infördes en möjlighet för manliga omyndiga från 15 års ålder att anmäla vårdslös förvaltning till rätten som då kunde förordna en annan man som förmyndare. Det här tyder på att förmyndarens uppgift i huvudsak fortfarande ansågs vara att sköta och förvalta den enskildes egendom. I 1734 års lag stärktes det allmännas kontroll över ställföreträdarnas ekonomiska förvaltning än mer. I och med regeln att den som trots uppnådd myndighetsålder (då 21 år) av olika orsaker inte kunde vårda sitt gods skulle ställas under förmynderskap framgick det också klart och tydligt att förmyndarens uppgift var att förvalta den enskildes tillgångar.

1924 års reform

Den reform som ligger till grund för dagens

förmynderskapsrättsliga lagstiftning genomfördes år 1924. Regelverket stöptes då om från grunden. Då infördes omfattande och avsevärda preciseringar av:

• hur ett förmynderskap skulle anordnas,

• hur förmyndaren skulle sköta sitt uppdrag,

• hur tillsynen skulle vara utformad

• hur förmynderskapet kunde upphöra.

Även denna lagstiftning utgick från att förmyndarens huvuduppgift var att förvalta den enskildes tillgångar.

I inledningen till det kapitel som gällde förmyndarens plikter angavs att förmyndaren hade ”att förvalta myndlingens förmögenhet och företräda honom i angelägenheter, som röra denna”. Förmyndaren gavs i och för sig då också i uppdrag att sörja för myndlingens, dvs. personen som hade förmyndare, person. Men bara ”i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest”

ansågs nödvändigt. Uppdraget att sörja för huvudmannens person var alltså ett undantagsuppdrag, som förmyndaren bara hade att utföra under särskilda omständigheter. Vid den här tiden kunde en person vara omyndig av två olika anledningar, dvs. på grund av att personen inte hade uppnått den dåvarande myndighets- åldern och på grund av omyndigförklaring. Det godmanskap vi har idag fanns ännu inte som alternativ till omyndighetsförklaring, så en person över myndighets- åldern som behövde hjälp med eller inte ansågs kunna sköta sina angelägenheter alls blev vanligen omyndig- förklarad.

Uppdraget sörja för person i 1924 års lag

Vad gäller uppdraget att sörja för huvudmannens person skilde detta sig åt mellan de två olika typerna av omyndiga i 1924 års lag. En förmyndare för ett barn hade också vårdnaden om barnet om denna inte tillkom någon av föräldrarna.

När det gällde omyndigförklarade personer så hade förmyndaren inte vårdnaden om den enskilde men förmyndaren skulle sörja för sin huvudmans person enligt ovan. Här fanns alltså en uttrycklig skillnad angående vården av den enskildes personliga angelägenheter om denne var ett barn eller omyndig-

(7)

7

förklarad. Omsorgen för en omyndigförklarad person skilde sig från vårdnaden om ett barn på så sätt att det inte var fråga om uppfostran i vanlig bemärkelse. Det kunde handla om att se till att den enskilde fick vård om hen ansågs sinnessjuk, sinnesslö eller psykiskt abnorm. Det gjordes också skillnad på allvarligare fall, då anstaltsvård ansågs nödvändig och lindrigare fall då förmyndaren hade att personligen försöka påverka myndlingen. Trots att det inte fanns några rättsliga tvångsmedel att använda i de lindrigare fallen ansågs förmyndaren genom sin medelsförvaltning kunna påverka myndlingens beteende, exempelvis när slöseri var anledningen till en omyndigförklaring. Uppdraget sörja för person handlade när det gällde personer med intellektuella funktionsnedsättningar oftast om att ordna en plats på en vårdinstitution. Personer som på grund av intellektuell funktionsnedsättning togs in på vårdanstalt omyndigförklarades ofta.

Förmyndarkuratorursprung till dagens förvaltarenheter

Vid denna tid skulle förmyndaren helst vara släkt med personen men i de fall hen saknade släktingar, eller om släktingarna av olika orsaker inte var lämpliga som förmyndare, så utsågs en utomstående förmyndare.

Uppdrag som förmyndare gavs ibland till tjänstemän, kuratorer, vid sjukhusen (så exempelvis i Göteborg och Malmö). År 1948 inrättades en tjänst som förmyndar kurator på Lillhagens sjukhus i Göteborg, vilket är ursprunget till den förvaltarenhet som idag är underställd stadens sociala resursnämnd.

Uppdraget förvalta ekonomi i 1924 års lag

Det är rimligt att anta att förmyndarens uppgifter, enligt 1924 års lag, i stort handlade om förvaltning av den enskildes ekonomi och att den enskilde inte i någon större utsträckning förväntades vara delaktig i de beslut som förmyndaren fattade. Det fanns inte heller någon egentlig drivkraft för förmyndaren att involvera den enskilde i beslutsfattandet. Enligt lagstiftningen skulle förmyndaren innan beslut fattades i viktiga angelägenheter fråga den omyndige om hens uppfattning. Det handlade framför allt om ärenden där förmyndaren behövde samtycke från överförmyndaren eller rätten, exempelvis vid försäljning av fastigheter, arvskiften, inköp av aktier etc. Dagens lagstiftning ser i huvudsak likadan ut vilket kommer att behandlas längre fram i texten.

1975 års reform

Nästa större reform av regelverket genomfördes i två

olika delar med förhållandevis många år emellan, år 1975 och år 1989. 1975 års ändring av regelverket utgjorde en förmynderskapsrättslig milstolpe. Innan dess var omyndighetsförklaringen den huvudsakliga åtgärden om en person ansågs behöva hjälp med eller ansågs helt sakna förmåga att sköta sina egna angelägenheter. Genom 1975 års reform så infördes i stället ett omskapat godmanskap som den primära hjälpåtgärden. Omyndighetsförklaringen fanns kvar men skulle, till skillnad från tidigare, endast användas som en sista utväg.

1989 års reform

1989 års reform kan ses som en uppföljningsreform till 1975 års reform. Då togs omyndighetsförklaringen bort helt och hållet, framför allt med hänvisning till att omyndighetsförklaringen var onödigt ingripande. Men också på grund av att det fanns ett starkt stöd för att en åtgärd som syftade till att ge den enskilde hjälp av det här slaget inte borde påverka den enskildes rätt att delta i demokratiska val.

Allmän rösträtt för alla över 18 år

Reformen trädde i kraft den 1 januari 1989, vilket alltså är den första dagen då allmän och lika rösträtt gällde för alla svenska medborgare över 18 års ålder. Valet den 15 september 1991 var därmed det första valet där alla svenska medborgare över 18 års ålder hade formell rätt att rösta.

Två typer av ställföreträdarskap

Efter de båda reformerna 1975 och 1989 fanns det två olika typer av ställföreträdarskap som kunde anordnas för en myndig person:

• godmanskap, vilket skulle användas i första hand,

• förvaltarskap, vilket ersatte omyndigförklaringen. och

Det reformerade godmanskapet innebar att en god man var att betrakta som ett biträde till huvudmannen genom att den gode mannen behövde den enskildes samtycke för att rättshandla för dennes räkning.

Av den här anledningen betraktades godmanskapet som en mindre ingripande åtgärd än förvaltarskapet eftersom en förvaltare, likt en förmyndare, hade ensam förfoganderätt över den enskildes angelägenheter. I de följande avsnitten kommer framför allt dessa former av ställföreträdarskap att granskas, med fokus på det som skiljer dem åt.

(8)

3. De olika ställföreträdarskapen för hjälpbehövande vuxna

Inledning

Framtidsfullmakt

Det finns idag flera olika former av ställföreträdarskap för vuxna hjälpbehövande personer. De två primära är godmanskap och förvaltarskap. Utöver de två finns det också möjlighet för en person att utfärda en framtidsfullmakt innan hen eventuellt varaktigt, och i huvudsak, inte längre har förmåga att ha hand om de angelägenheter som fullmakten omfattar. En sådan fullmakt kan beskrivas som ett godmanskap som den enskilde själv anordnar i förväg. En förutsättning för att en sådan fullmakt skall kunna utfärdas giltigt är att fullmaktsgivaren vid upprättandet av fullmakten har förmåga att ha hand om de nämnda angelägenheterna.

Det hjälpbehov som gör att framtidsfullmakten träder i kraft får med andra ord inte ha funnits när fullmakten upprättades.

Anhöriga ställföreträdare

En ytterligare form av ställföreträdarskap är anhöriga ställföreträdare. Detta innebär att den anhöriga utan ett särskilt rättsligt beslut har rätt att utföra ordinära rättshandlingar med koppling till den närståendes dagliga livsföring. Detta gäller när den närstående uppenbart på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller annat liknande

förhållande inte längre har förmåga att ta hand om sina ekonomiska angelägenheter. På samma sätt som för framtidsfullmakten måste den enskilde tidigare ha haft förmåga att ta hand om dessa angelägenheter för att den särskilda behörigheten för anhöriga skall finnas.

Beroende på hur omfattande den intellektuella

funktionsnedsättningen är så kan alternativen framtidsfullmakt och anhöriga ställföreträdare vara otillgängliga för en hel del personer (vilket i och för sig kan

kritiseras). För dem kvarstår då bara godmanskap och förvaltarskap som hjälpåtgärder.

Godmanskap och förvaltarskap

Som tidigare nämnts fick godmanskapet och

förvaltarskapet sin nuvarande utformning vid 1989 års reform av föräldrabalken. De båda uppdragen fordrar att den enskilde har ett visst hjälpbehov och att detta

hjälpbehov inte kan tillgodoses med mindre än ett av de båda ställföreträdarskapen. Reglerna om anordnandet av godmanskap finns i Föräldrabalken 11:4 och om anordnande av förvaltarskap i Föräldrabalken 11:7.

För att en person skall kunna få hjälp av en god man krävs det att hen på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller annat liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. De här olika förutsättningarna för godmanskap måste alltså finnas för att en god man skall kunna förordnas. Beslut om godmanskap fattas av en tingsrätt och tingsrätten har skyldighet att utreda att de här omständigheterna föreligger i det enskilda fallet.

Den enskilde måste dessutom lämna sitt samtycke till att hen skall få en god man. Åtgärden är alltså som utgångspunkt frivillig och bygger på den enskildes självbestämmande. Det här rekvisitet har emellertid viktiga undantag som gör att frivilligheten och självbestämmandet inte är absolut. Om den enskildes tillstånd hindrar att hens mening i frågan inhämtas, så krävs inte den enskildes samtycke för att domstolen skall kunna anordna ett godmanskap. Åtgärden skulle därför kunna betecknas som delvis frivillig. Det finns ingen statistik på hur många godmanskap som årligen inrättas utan att den enskilde har lämnat ett uttryckligt samtycke.

Förutsättningar för ställföreträdarskap

De olika omständigheter som skall vara uppfyllda för att tingsrätten skall kunna anordna ett ställföreträdarskap, s.k. rekvisit, kan behöva en närmare förklaring. Regeln om anordnande av godmanskap kan sägas innefatta fyra olika rekvisit som alla skall vara uppfyllda, för att rätten skall kunna fatta beslut om att anordna ett godmanskap.

De olika rekvisiten för godmanskap är:

• ett medicinskt rekvisit

• ett funktionellt rekvisit,

• ett behovsrekvisit, och

• att den enskilde samtycker till godmanskapet eller att hens uppfattning i frågan inte kan avgöras på grund av hens tillstånd.

(9)

9

För anordnande av förvaltarskap finns det bara tre rekvisit. Det medicinska rekvisitet är detsamma för båda typerna av ställföreträdarskap, men det funktionella rekvisitet är annorlunda utformat. För att rätten skall kunna anordna ett förvaltarskap räcker det inte att den enskilde behöver hjälp med att sköta sina angelägenheter.

Rätten skall ha fastställt att hen är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Tingsrätten behöver inte heller något samtycke från den enskilde för att kunna anordna ett förvaltarskap. Förvaltarskap är därför en mycket ingripande åtgärd som kan anordnas mot den enskildes vilja, som en tvångsåtgärd till skydd för hens ekonomi.

Därmed inte sagt att förvaltarskap inte kan anordnas med den enskildes samtycke, vilket jag återkommer till nedan.

Medicinskt rekvisit

Det medicinska rekvisitet, dvs. den medicinska omständighet som ska vara uppfylld, uttrycks i

bestämmelsen som sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd och annat liknande förhållande. En god mans eller en förvaltares uppgift är att bistå den enskilde vid beslutsfattande. Därför är det huvudsakligen

aktuellt att anordna ett godmanskap när den enskilde har en intellektuell funktionsnedsättning eller vid förhållandevis långvarig psykosocial ohälsa, vilket de två inledande uppräknade tillstånden ger uttryck för.

Godmanskap kan även anordnas vid somatisk sjukdom, om den enskilde på grund av sitt hälsotillstånd har ett sådant behov av hjälp med att sköta sina angelägenheter, som inte kan tillgodoses på något mindre ingripande sätt.

Försvagat hälsotillstånd avser främst en nedsatt förmåga, såväl mentalt som fysiskt, på grund av hög ålder. Men det kan också avse en nedsatt förmåga av andra orsaker som exempelvis långvarig krisreaktion. Hänvisningen till liknande förhållande är tänkt att visa för

rättstillämparen att det ovanstående inte är en fullständig uppräkning av hälsotillstånd utan att även andra

hälsotillstånd kan medföra att tingsrätten får anordna ett ställföreträdarskap. I motiven anges exempelvis missbruk av narkotika som ett sådant liknande tillstånd och i senare praxis har också allvarligt spelmissbruk ansetts kunna leda till anordnande av ställföreträdarskap (i det fallet rörde det sig om ett förvaltarskap). Förutom att hänvisningen till liknande förhållande visar att det inte är en uttömmande uppräkning, så betyder skrivningen också att godmanskap inte får beslutas på grunder som okunskap, oerfarenhet, likgiltighet för materiell välfärd etc.

Funktionellt rekvisit

Det funktionella rekvisitet uttrycks i bestämmelsen om godmanskap på så sätt att den enskilde skall behöva hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Godmanskap kan anordnas för en person som anses vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom, om detta är tillräckligt för att tillgodose hens hjälpbehov. Det är till och med så att det föreligger ett hinder för att anordna förvaltarskap i den situationen, vilket jag återkommer till nedan under behandlingen av behovsrekvisitet.

När rätten skall bedöma den enskildes hjälpbehov och dennes förmåga att själv fatta beslut i de egna angelägenheterna är det inte en generell bedömning som skall göras. Bedömningen av hjälpbehovet skall rätten göra i relation till just de beslut som den enskilde specifikt har att fatta. Rätten skall alltså inte bedöma den enskildes förmåga att fatta beslut i sig, utan om hen behöver hjälp med att sköta sina egna faktiska personliga och ekonomiska angelägenheter.

Den skillnad som finns mellan godmanskap och förvaltarskap, dvs. ”behöver hjälp med” respektive

”är ur stånd att” fanns inte med i det ursprungliga lagförslaget, vilket för båda formerna använde uttrycket

”behöver hjälp med”. Regeringen rättade sig efter lagrådets uppmaning att förvaltarskapet skall vila på självständig grund, och att kravet för att förvaltarskap skall kunna anordnas skall vara högre ställt än vad som krävs för att en god man skall kunna förordnas.

En sådan förändring gjordes i det förslag som slutligen lades fram för lagstiftning.

Behovsrekvisit

Behovsrekvisitet, dvs. krav på att behov finns, är den uttryckliga lagregleringen av principen om minsta ingripande åtgärd, som infördes i lagstiftningen genom 1975 års reform av Föräldrabalken. Principen innebär att den åtgärd som vidtas för att tillgodose en persons hjälpbehov, eller för att skydda hen från olika typer av övergrepp, skall inte vara mer omfattande eller inskränka den enskildes möjligheter att själv fatta beslut för egen räkning i större utsträckning än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose hens behov av hjälp och skydd.

I bestämmelsen om anordnande av godmanskap uttrycks principen kortfattat med uttrycket ”om det behövs”.

Motsvarande skrivning rörande förvaltarskap anger att förvaltarskap inte får anordnas ”om det är tillräckligt

(10)

att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp”. Principen är internationellt erkänd och återfinns bland annat i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning i art. 12:3 - 4. ⁱ

Motsvarande skrivningar finns också i Europarådets rekommendation nr 4 från år 1999, Recommendation No. R (99) 4 of the Committee of Ministers to Member States on Principles Concerning the Legal Protection of Incapable Adults. Rekommendationen innehåller tio grundläggande principer vilka alla ger uttryck för olika aspekter av den grundläggande principen om minsta ingripande åtgärd. Europarådets rekommendationer har ingen rättsligt bindande verkan men de ger uttryck för en gemensam europeisk policy på de områden som rekommendationerna behandlar och deras värde som rättslig standard skall inte underskattas. ⁱⁱ

De nämnda principerna kan sägas ge uttryck för principen om minsta ingripande åtgärd i samband med själva anordnandet av en viss åtgärd.

Rekommendationen innehåller också, till skillnad från svensk rätt, en anvisning om att detsamma bör gälla även när en ställföreträdare genomför sitt uppdrag.ⁱⁱⁱ Det kan tyckas vara en självklarhet att en person som behöver viss hjälp inte skall förhindras att själv agera i frågor och situationer där hen inte behöver hjälp. Det kan även ses som självklart att den som har uppdraget att hjälpa en person också bör ha i uppgift att hjälpa den enskilde att utveckla sina förmågor så långt möjligt, så att hen framöver skulle kunna agera för egen räkning.

Det här är emellertid inte fallet i svensk rätt vilket behandlas separat i ett senare avsnitt.

Samtyckeskrav

Utöver de nu behandlade grundläggande rekvisiten skall också den enskilde lämna sitt samtycke till att ett godmanskap anordnas, under förutsättning att dom stolen inte anser att hens tillstånd hindrar att samtycket inhämtas.

Samtycke är inte en förutsättning för förvaltarskap, vilket hänger samman med den skyddsfunktion rättsregeln har. Skyddet bygger på att den enskilde inte skall ha ansvar för konsekvenserna av sitt eget rätts- handlande och kan grunda sig i två olika huvudsakliga grunder:

• att den enskilde själv utsätter sig för risken att försätta sig i ekonomiska eller andra svårigheter

genom oövertänkt agerande.

• att den enskilde är utsatt för påtryckningar från andra som vill att hen skall använda sina tillgångar på ett visst sätt, som kan leda till främst ekonomisk skada för den enskilde.

När det gäller den första grunden så är det inte oväntat att den enskilde kan vilja motsätta sig anordnande av förvaltarskap. Avseende den andra grunden kan dock även den enskilde ibland tänkas vilja ha, och därmed samtycka till, det skydd som ett förvaltarskap kan ge mot försök till ekonomiska övergrepp. Även om ett sådan samtycke alltså inte är nödvändigt för att tingsrätten skall kunna anordna förvaltarskapet.

Undantag för samtycke vid godmanskap Det finns möjlighet för rätten att besluta om

godmanskap utan att den enskilde har lämnat samtycke, om hens tillstånd hindrar att hens uppfattning kan fastställas. Utformningen av undantagsregeln går tillbaka på motsvarande regel angående godmanskap i 1924 års förmynderskapslag. Vid 1975 års reform, då godmanskapet ändrades på så sätt att det kunde användas vid andra tillstånd än sjukdom och då det inte heller krävdes att det tillstånd som var grunden för hjälpbehovet var av övergående natur, så ändrades också undantagsregeln till den nuvarande lydelsen.

Det framgår inte att samtycket skall ges i någon särskild form. I den mån den enskilde kan kommunicera ett samtycke, verbalt eller på något annat sätt, krävs samtycke från hen för att rätten skall kunna anordna ett godmanskap.

Det faktum att det krävs ett intyg från en läkare som säger att den enskildes tillstånd hindrar att samtycke inhämtas är självklar. Mindre självklar är den undantagsregel rörande läkarintyg om den enskildes hälsotillstånd, som är möjlig i de fall den enskilde har lämnat samtycke till att hen förordnas en god man.

Rätten är skyldig att inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd, om ansökan gäller förvaltarskap eller om ansökan gäller godmanskap och den enskilde inte har lämnat samtycke till anordnandet av godmanskap, enligt Föräldrabalken 11:17. Även om läkarintyg som regel visas upp även om den enskilde har lämnat samtycke till godmanskapet, så är det alltså inte obligatoriskt.

Som angiven huvudregel gäller också att rätten skall höra den enskilde muntligen om det kan ske utan skada

(11)

11

för hen och det inte är uppenbart att hen inte förstår vad saken gäller, Föräldrabalken 11:16. Rätten kan enligt samma bestämmelse avstå från att höra den enskilde muntligen om hen själv har ansökt om god man eller om hen har lämnat samtycke till åtgärden. Rätten kan alltså avstå från att dels utreda den enskildes hälsotillstånd, dels höra den enskilde muntligen enbart mot bakgrund av att det i ärendet har registrerats ett samtycke till anordnande av godmanskap. Den fråga man då bör ställa sig är hur rätten under sådana omständigheter kan bilda sig en uppfattning om det lämnade samtyckets kvalitet, dvs. om den enskilde faktiskt har lämnat ett informerat samtycke till att hen förordnas en god man.

Kausalitetskrav

Ett ytterligare krav för att ett ställföreträdarskap skall kunna anordnas är vad som kan betecknas som ett kausalkrav dvs. ett krav på ett orsakssamband mellan den enskildes tillstånd och dennes hjälpbehov.

Kausalkravet framgår av skrivningen ”på grund av” i Föräldrabalken 11:4. Det här innebär att hjälpbehovet måste kunna kopplas till någon av de grunder som räknas upp i det medicinska rekvisitet. Det är med andra ord inte tillräckligt att en person exempelvis är sjuk och samtidigt är i behov av hjälp med sina angelägenheter för att ett ställföreträdarskap skall kunna anordnas för hen. En förutsättning för ställföreträdarskapet är att hjälpbehovet också beror på sjukdomen. Det framgår

inte lika tydligt att detsamma också bör gälla avseende förvaltarskap, men rimligen är det så.

De olika uppdragen Inledning

En ställföreträdare kan ha uppdragen att bevaka den enskildes rätt, förvalta hens tillgångar och sörja för hens person. Ofta har en ställföreträdare ett så kallat fullt förordnande, vilket innebär att ställföreträdaren skall utföra alla dessa uppgifter. Ställföreträdarens uppdrag skall emellertid enligt principen om minsta ingripande åtgärd anpassas efter det hjälpbehov den enskilde har.

Varken ett godmanskap eller ett förvaltarskap får göras mer omfattande än vad som behövs med hänvisning till hjälpbehovet. Begränsningen av uppdraget görs ofta så att ställföreträdaren bara har två eller ett av de nämnda uppgiftsområdena. Ibland än mer begränsat till ett specifikt enskilt ärende (exempelvis: bevaka NN:s rätt i boutredning och arvskifte efter sin moder MM).

Bevaka rätt och förvalta egendom

Uppdraget att bevaka rätt har sin grund i det godmansinstitut som infördes med 1924 års

förmynderskapslag. Enligt den lagstiftningen skulle rätten om det behövdes förordna god man för den som på grund av sjukdom, som kunde antas vara över-

(12)

gående, var ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom. ^iv I en senare offentlig utredning (SOU 2004:112) har ställföreträdarens uppdrag beskrivits som att företräda den enskilde i personliga respektive ekonomiska angelägenheter samt att uppdraget att bevaka rätt var en naturlig del av dessa båda uppdrag.

Uppdraget att bevaka rätt innebär att vara ombud för den enskilde i olika rättsliga angelägenheter. Dessa angelägenheter kan vara kopplade till den enskildes personliga angelägenheter, varför uppdraget i det fallet kan anses ha samband med uppdraget att sörja för person.

De rättsliga angelägenheterna kan också ha koppling till den enskildes egendomsförvaltning på motsvarande vis och bör ses som en naturlig del av uppdraget att förvalta egendom.

De rättsliga angelägenheterna kan också vara fristående från de båda andra uppdragen, exempelvis för det fall den enskilde är part i en rättegång som kan anses röra något annat än dennes personliga eller ekonomiska angelägenheter. Det kan förvisso vara svårt att ge exempel på vad detta något skulle vara, vilket också utredaren i den ovan nämnda utredningen framhöll. ^v När godmanskapet förändrades i samband med 1975 års reform så valde lagstiftaren att behålla den tidigare formuleringen, bevaka rätt och förvalta egendom, och att uttryckligen synliggöra att den gode mannen också skulle kunna ha ett särskilt ansvar att sörja för den enskildes person. I motiven till bestämmelsen görs inga särskilda överväganden kring att uppdragen med en sådan skrivning överlappar varandra.

Vad innebär det att förvalta egendom?

Ibland uppkommer det frågor om hur

egendomsförvaltningen skall gå till. I Föräldrabalken anges att den enskildes medel skall användas för hens uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte behövs för detta skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras varaktighet och så att de ger skälig avkastning, enligt Föräldrabalken 12:4. Med uppehälle menas levnadsomkostnader som hyra, mat, el, sjukvård, TV-avgifter etc. och utbildning är just kostnader förknippade med den enskildes utbildning.

Det senare är kanske främst relevant när det gäller omyndiga personer.

Medlen skall också användas för den enskildes nytta i övrigt, och det som inte behövs för de tre specificerade ändamålen skall placeras så tryggt som möjligt och med

skälig avkastning.

De medel som inte används för den enskildes nytta skall alltså placeras så att tillräcklig trygghet finns för egendomens varaktighet och så att de ger skälig avkastning. Skrivningen går i princip tillbaka på 1924 års förmynderskapslag. ^vi

Det första vi kan sluta oss till av bestämmelsens ursprungliga förarbeten är att ställföreträdarens förvaltning skall vara aktiv. Det räcker inte att ta emot egendomen och redovisa vad som händer på kontona. Ställföreträdaren skall fortlöpande bevaka att placeringarna uppfyller lagens krav, dvs. att det finns tillräcklig trygghet för medlens varaktighet och att de ger skälig avkastning. Ställföreträdaren skall även göra omplaceringar i de fall hen bedömer att placeringarna inte uppfyller dessa krav.

Denna regel har inte berörts av de reformer av den förmynderskapsrättsliga lagstiftningen som genomförts, inte heller har frågan varit föremål för bedömning i praxis. Det finns därför inte anledning att anta att reglerna angående ställföreträdarens för- valtning i detta avseende skulle ha förändrats. Även om förmynderskapslagen instiftades under en tid då det sociala skyddsnätet var betydligt sämre utvecklat än idag, så finns det ingen anledning att anta att

samhällsutvecklingen har medfört att en ställföreträdare inte längre skulle vara skyldig att utföra sitt uppdrag genom en aktiv förvaltning. Överförmyndaren har fortfarande ansvar att kontrollera att ställföreträdaren kontinuerligt övervakar att placeringarna uppfyller lagkravet.

Hur själva placeringen skall göras – dvs. vilka placeringsregler som skall gälla – berörs också i förarbetena till 1924 års förmynderskapslag. Enligt lagberedningen skall placeringen främst tillgodose intresset att bevara egendomen. ^vii

Inställningen att förvaltningen fortfarande i huvudsak skall vara att bevara den enskildes

tillgångar, skulle kunna ifrågasättas mot bakgrund av samhällsutvecklingen. Med tanke på den utveckling av det sociala skyddsnätet som genomfördes under perioden 1930 - 1960 är inte längre behovet av att den hjälpbehövandes förmögenhet bevaras avgörande.

Skulle pengarna ta slut har samhället idag ett betydligt större ansvar för den enskilde än vad som var fallet i början av förra seklet. Tillgångarna behöver alltså inte

(13)

13 Rapport Kunnig, engagerad och tillgänglig

bevaras i syfte att trygga att den enskilde skall kunna försörja sig. Frågan är emellertid om detta egentligen berör placeringsreglerna i samma utsträckning som det berör den inledande punkten i Föräldrabalken 12:4, dvs. att den enskildes medel i skälig omfattning skall användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. ^viii

Vad som avses med uppehälle och utbildning ger knappast anledning till osäkerhet, och med nytta i övrigt avses enligt de nämnda förarbetena vård, rekreation etc. I förarbetena anges också att det ”[i] många fall kan […] vara befogat att den enskildes medel används för att bekosta en bättre bostad eller en annan form av vård”

och att det också kan ”ligga i den enskildes intresse att få göra en rekreationsresa eller dylikt”.

Detta innebär alltså att placeringsreglerna i

Föräldrabalken 12:4 i princip kan sägas vara desamma idag som vid förmynderskapslagens införande, även om ambitionen att bevara den enskildes förmögenhet idag har mildrats.

Vad är då tillräcklig ekonomisk trygghet enligt Föräldrabalken? Om man följer de mer preciserade placeringsreglerna i Föräldrabalken 12:4 bör

skyldigheten att sörja för medlens varaktighet och för skälig avkastning vara uppfylld. ^ix

Det intressanta med tillämpningen av denna regel är gränsfallen. Ställföreträdaren skall som nämnts vid tillträdet och fortlöpande därefter granska sin huvudmans placeringar. Vi har också konstaterat att de medel som inte behövs för den enskildes nytta skall placeras så att placeringen först och främst tillgodoser intresset av tillräcklig trygghet för de placerade medlens varaktighet. Om en ställföreträdare vid uppdragets början upptäcker att en del av de aktier som huvudmannen äger är på stark nedgång, och att hen bedömer att de kommer att fortsätta att sjunka i värde, är det självfallet så att ställföreträdaren skall sälja aktierna.

Det behövs inget medgivande från överförmyndaren för att sälja aktier. Lika självklart är att en aktie som är på stark uppgång får behållas; att tillgångarna ökar i värde är naturligtvis ”med trygghet till den [enskildes] fördel”.

Problemen uppstår i de tveksamma fallen. Vad skall ställföreträdaren göra om aktiernas värde tenderar att sjunka men om det inte är klart, i vart fall inte för ställföreträdaren, om det beror på marknadens allmänna läge, på tillfälliga omständigheter som kanske kan

förändras till det bättre eller på omständigheter som kan medföra att aktiens värde kommer att sjunka ytterligare? Innebär regeln i Föräldrabalken 14:4 att aktier bör behållas bara när det kan antas vara till huvudmannens fördel eller innebär regeln att aktierna bör säljas bara när det kan antas att en försäljning är bäst för huvudmannen? Det är som synes en subtil men ändå klar skillnad mellan de olika hållningarna. I det ena fallet måste ställföreträdaren finna det sannolikt att ett bevarande av aktieposten är till fördel för sin huvudman, annars skall dessa avyttras, medan i det andra fallet ställföreträdaren bör vara skyldig att avyttra aktierna först när omständigheterna pekar på att detta är nödvändigt. Den första hållningen ställer uppenbarligen högre krav på placeringens trygghet än den senare.

Denna mycket intressanta fråga berördes i samband med införandet av förmynderskapslagen. Av förarbetena till denna lag framgår att försäljning av aktierna skulle ske i tveksamma fall. ^x

Hur ställföreträdaren skulle göra vid förmynderskaps- lagens införande är alltså förhållandevis klart. Men har de reformer som senare har genomförts inneburit någon förändring av rättsläget? Svaret på den frågan bör bli nekande. I den senaste reformen av bestämmelsen, 1995 års lagändring, märks inte att inställningen om hur ställföreträdaren bör agera i tveksamma fall har förändrats. Det finns inte heller någon anledning att tro att samhällsutvecklingen mellan år 1995 och idag skulle medföra någon annan bedömning.

Sörja för person

Det som oftast vållar störst huvudbry är uppdraget att sörja för person. Uppdragstypen som sådan fanns med redan vid införandet av 1924 års förmynderskapslag, även om det i motiven antogs att denna uppgift var vanligare för förmyndare för underåriga än för förmyndare för omyndigförklarade. För den senare gruppen tänktes uppgiften att sörja för person, begränsa sig till att ”vidta anordningar för att bereda vård åt myndling”, dvs. beslut om att den enskilde behövde vårdas på anstalt. Förmyndaren hade också möjlighet att med överförmyndarens samtycke omhänderta egendom, som den enskilde hade intjänat genom eget arbete eller fått som gåva eller genom testamente med villkor om att den omyndige själv skulle få råda över egendomen. En motsvarande regel finns kvar idag för personer som har förvaltare.

Vid 1975 års reform, då godmanskapet fick den roll som

(14)

Samtycke från den enskilde är också en

förutsättning för att anordna godmanskap

överhuvudtaget

(15)

15

huvudsaklig åtgärd för personer som behövde lång- varig hjälp med att fatta beslut i sina angelägenheter, lades uppgiften att sörja för person till tillsammans med de två tidigare uppgifterna för en god man – att bevaka rätt och att förvalta egendom. Detta innebar att regeln fick den lydelse som än idag gäller frånsett vissa redaktionella förändringar av enskilda ord med anledning av ändrat språkbruk.

Även om omvårdnaden av den enskildes person hade varit en uppgift för förmyndare tidigare så var alltså förvaltningen av hens egendom den huvudsakliga uppgiften. I motiven till 1975 års reform lyftes behovet av att en förmyndare (märk väl att omyndigförklaringen inte togs bort förrän nästa reform, år 1989) samt en god man enligt det nya systemet också skulle kunna ha uppgiften att sörja för den enskildes person. För att säkerställa att ställföreträdarna också tillgodosåg de enskildas behov av personlig omvårdnad gavs de rätt till arvode även för detta uppdrag: ^xi

De uppgifter som då ansågs ingå i uppdraget att sörja för person berörs förhållandevis knapphändigt i förarbetena, men en rimlig avgränsning av uppdraget är att det är frågor som inte innebär ekonomisk förvaltning eller eventuella rättsbevakande uppgifter kopplade till den ekonomiska förvaltningen. Med en sådan beskrivning av uppdraget att sörja för person blir definitionen av uppdraget helt enkelt; om beslutet inte rör den direkta skötseln av den enskildes ekonomiska angelägenheter är det en fråga som omfattas av

uppdraget att sörja för person, antingen direkt eller som en rättsbevakande uppgift kopplad till uppdraget att sörja för person. På det här sättet kan man också dela in den regel om hur ställföreträdaren skall använda den enskildes medel som tas upp i Föräldrabalken 12:4, dvs.

att hens medel i skälig omfattning skall användas för hens uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. Vidare att de medel som inte används för sådana ändamål skall placeras tryggt och med skälig avkastning. Beslut om användning av medel för den enskildes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt hör då till uppdraget att sörja för person. Medan beslut om placering av de medel som inte behövs för dessa ändamål hör till uppdraget att förvalta egendom. ^xii

På motsvarande sätt kommer åtgärder som inte direkt hör till skötseln av den enskildes ekonomi, exempelvis ansökan om insatsen bostad med särskild service för vuxna enligt LSS, att falla inom området att sörja för person. Eventuellt också kombinerat med uppdraget

att bevaka dennes rätt i frågor som rör den enskildes personliga angelägenheter. ^xiii

Som ovan nämnts förordade utredaren i SOU 2004:112 att de nuvarande tre uppgiftsområdena ersattes av två, dvs. företrädare i personliga angelägenheter och företrädare i ekonomiska angelägenheter. En sådan förändring av lagstiftningen skulle utan tvekan göra det enklare att avgöra till vilket uppgiftsområde ett specifikt beslut hör. En motsvarande indelning av uppgifter finns exempelvis i Nederländerna där ställföreträdarskap för en hjälpbehövande vuxen, utöver ett fullt

förmynderskap, kan vara ett mentorskap för personliga angelägenheter eller ett ekonomiskt förvaltarskap.

Såväl fysiska som juridiska personer kan förordnas som mentorer eller förvaltare.

Beslutsdeltagande Godmanskap

Ett anordnat godmanskap påverkar inte i sig självt den enskildes behörighet att utföra olika rättsligt bindande handlingar, såsom att köpa saker eller betala räkningar.

Den enskilde och den gode mannen har båda behörighet att förvalta den enskildes egendom. Den gode mannens befogenhet att företräda den enskilde är emellertid begränsad på så vis att hen som huvudregel måste ha den enskildes samtycke för en rättshandling. Detta gäller förutom då rättshandlingen hör ihop med den dagliga hushållningen eller då den enskilde antingen på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller hens uppfattning av annan anledning inte har kunnat inhämtas. Samtycke från den enskilde är också en förutsättning för att anordna godmanskap överhuvudtaget om inte den enskildes tillstånd hindrar att hens mening inhämtas. ^xiv

Kravet på att en god man måste ha samtycke från huvudmannen när hen skall vidta en åtgärd för dennes räkning, har i motiven till lagstiftningen beskrivits som att den gode mannen är mer av ett biträde till den enskilde. I relation till omvärlden ansågs också den svenska lagstiftningen efter 1975 års reform, när det nuvarande godmanskapet infördes, som progressiv.

Godmanskap har också i offentliga sammanhang beskrivits som ett exempel på assisterat beslutsfattande, vilket anses tillgodose den enskildes rätt att delta i de beslut som påverkar hens livssituation.

Mot bakgrund av utformningen av lagstiftningens

(16)

huvudregel så ser det också ut som om ett godmanskap på ett bra sätt balanserar den enskildes behov av hjälp och hens intresse av att få vara involverad i skötseln av hens egna angelägenheter. Förutom de ovan redovisade undantagen måste en god man inte alltid inhämta sin huvudmans samtycke. Det är till och med så att kravet på samtycke för många personer som har en god man inte alls är tillämpligt när den gode mannen skall rättshandla eftersom de flesta, kanske alla, rättshandlingar som den gode mannen utför omfattas av ett eller båda undantagen. Härigenom får den gode mannen en ställning som i realiteten motsvarar en förvaltares. I realiteten kan godmanskapet bli ett exklusivt beslutsfattande, dvs. att den gode mannen fattar beslut i stället för huvudmannen.

Därtill tyder själva kravet att ställföreträdaren skall ha samtycke från den enskilde på att den enskilde inte egentligen tänks delta i skötseln av de egna angelägenheterna. Ställföreträdaren skall sköta den enskildes angelägenheter, men den enskilde har en slags vetorätt om hen anses kunna ge uttryck för sin mening.

Det finns i svensk lagstiftning inte någon skyldighet för en ställföreträdare att försöka få den enskilde involverad i själva skötseln av hens angelägenheter. Det gör det däremot i en del utländska lagstiftningar, bl.a. i tysk och engelsk lagstiftning. ^xv

Engelsk lagstiftning innehåller också, till skillnad från svensk lagstiftning, en anvisning om att alla som utgångspunkt skall anses vara kapabla att fatta beslut.

En person får inte bedömas sakna förmåga att förstå relevant information, om denne kan förstå en förklaring av vad saken handlar om som hen har fått på ett anpassat sätt utifrån hens förutsättningar. Som exempel på sätt att kommunicera och förklara specifika beslut anges, direkt i själva lagstiftningen, användning av enkelt språk, visuella hjälpmedel eller Alternativ och Kompletterande Kommunikation, AKK.

Den engelska lagstiftningen har en klar koppling till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som i artikel 2 anger att kommunikation i konventionstexten innefattar språk, textning, punktskrift, taktil kommunikation, storstil, tillgängliga multimedier, såväl som textstöd, uppläst text, lättläst språk och mänskligt tal, alternativa och kompletterande former, medel och format för kommunikation, samt tillgänglig informations- och kommunikationsteknik och att språk innefattar talade och tecknade språk och andra former av

icke talade språk. Den svenska lagstiftningen om ställföreträdarskap saknar denna koppling. De regler som behandlar samtycke, hörande av den enskilde inför anordnande av ställföreträdarskap och inför viktigare beslut, hindrar förvisso inte att myndigheter och

ställföreträdare använder AKK vid kommunikation med den enskilde. Men det finns alltså ingen direkt anvisning i lagstiftningen om detta.

Förvaltarskap

Förvaltarskap begränsar starkt den enskildes möjligheter att ha inflytande på förvaltningen av de egna angelägenheterna. En förordnad förvaltare har inom ramen för uppdraget ensam förfoganderätt över den enskildes egendom, vilket innebär att den enskildes samtycke i det fallet inte krävs. Den enskildes samtycke är inte heller en nödvändig förutsättning vid anordnandet av förvaltarskap, även om denne självfallet normalt skall höras i ärendet innan tingsrätten fattar beslut. När möjligheten till omyndighetsförklaring togs bort i och med 1989 års reform av föräldrabalken, anfördes att det var nödvändigt att ersätta

omyndighetsförklaringens skyddsfunktion. Som skäl för detta angavs i förarbetena till lagändringen (regeringens proposition 1987/88:124) det angelägna i att psykiskt svaga personer skyddas från ekonomiska påtryckningar av personer i deras närmaste omgivning eller som ett verksamt medel för att förhindra att en missbrukare slösar bort sin egendom för att finansiera sitt missbruk.

Det faktum att en person som har förvaltare inte har behörighet att själv förfoga över sin egendom är alltså en skyddsfunktion. Förvaltarskapet är ett skydd för den enskilde.

Även om förvaltaren enligt ovan har ensam förfoganderätt över den egendom som omfattas av uppdraget måste han eller hon ändå under vissa omständigheter låta den enskilde komma till tals.

Enligt Föräldrabalken 12:7 skall både en god man och en förvaltare höra den enskilde och dennes make eller sambo i viktigare frågor och om det lämpligen kan ske. Enligt specialmotiveringen till bestämmelsen är föreskriften av ordningskaraktär, dvs. det har ingen betydelse för giltigheten av rättshandlingen om hörande har skett. I förarbetena poängteras även att det många gånger är angeläget att förvaltaren inhämtar den enskildes mening i frågor som kan anses viktiga för den enskilde, trots att förvaltaren har ensam förfoganderätt över den förvaltade egendomen. Förvaltaren kan låta bli att höra huvudmannen om den enskildes hälsotillstånd

(17)

17 Rapport Kunnig, engagerad och tillgänglig

inte tillåter det. Det framgår inte av motiven vilket hälsotillstånd som avses, men då undantaget förefaller vara en motsvarighet till den ovan behandlade regeln i Föräldrabalken 11:5 kan förvaltaren troligen låta bli att höra huvudmannen om hen inte kan kommunicera eller om hens tillstånd är sådant som avses i 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under påverkan av psykisk störning (se ovan).^xvi

I ställföreträdarutredningen från år 2004 föreslogs det att det skulle föras in en regel i Föräldrabalken 12:3, som ger ställföreträdaren i uppdrag att beakta den enskildes egen uttryckta eller förmodade inställning. Det här förslaget har ännu inte lett till lagstiftning.

Det framgår inte av motiven eller praxis vad hörandet av maken/sambon syftar till, dvs. om det är dennes egen mening om förvaltningsåtgärden som skall inhämtas eller om det är den anhöriges uppfattning om den enskildes uttryckliga vilja som skall efterforskas. En ledtråd kan dock hämtas i det faktum att föräldrabalkens förvaltningsregler i stora stycken i princip är oförändrat överförda från 1924 års förmynderskapslag, så alltså även denna regel. Vid tiden för förmynderskapslagens införande utgick det förmynderskapsrättsliga regelverket från helt andra premisser än vad som är fallet idag.

Regeln hade troligen en annan funktion vid dess införande i lagstiftningen än vad den kan antas ha idag.

Myndighetsåldern som idag är 18 år var då 21 år. Idag börjar ungdomar normalt inte förvärvsarbeta eller flytta till egen lägenhet innan de är myndiga. I början av förra seklet var dock detta inte ovanligt på grund av dels den kortare obligatoriska skolgången, dels den högre myndighetsåldern.^xvii

Skyldigheten för en förvaltare att höra den enskildes make eller sambo inför en viktigare förvaltningsåtgärd kan dock hävdas fylla samma funktion som tidigare.

Den tänkta åtgärden kan påverka hushållets finansiella situation i stort och då även makens eller sambons ekonomiska angelägenheter, så det ter sig naturligt att inhämta dennes mening om åtgärden innan den genomförs.

En sådan tolkning stämmer också bättre överens med skadeståndsreglerna i föräldrabalken. Förvaltaren ansvarar nämligen enligt Föräldrabalken 12:14 för skada som han eller hon uppsåtligen eller på grund av vårdslöshet vållar den enskilde. Skulle föreskriften om att den enskilde och dennes make eller sambo skall höras i viktigare frågor anses medföra en begränsning

av valmöjligheterna för förvaltaren, skulle den situationen kunna uppstå att förvaltaren tvingas välja åtgärder som han eller hon inte egentligen anser är de mest lämpliga. Om dessa åtgärder leder till skada för den enskilde skulle förvaltaren också kunna bli skadeståndsskyldig för detta.

En tolkning av bestämmelsen såsom den ovan

rekommenderade finner också (förnuftsmässigt) stöd vid en jämförelse med norsk och dansk rätt.^xviii

Förvaltare är inte skyldiga att ta hänsyn till den enskildes vilja, dvs. ge den enskildes uttalade eller förmodade vilja ett bestämmande inflytande, vid beslut om olika åtgärder som rör huvudmannens egendom.

Detta följer uttryckligen av regeln om förvaltarens exklusiva rådighet, dvs. hen förfogar i stället för den enskilde över den förvaltade egendomen, enligt Föräldrabalken 11:9. Med tanke på förvaltarskapets karaktär av en sista utväg, när den enskildes behov inte kan tillgodoses med hjälp av en förordnad god man, skulle en sådan skyldighet motverka själva syftet med förvaltarskapet, dvs. att avskära den enskildes möjligheter att på egen hand bestämma över den egendom som omfattas av uppdraget.

Vad gäller förvaltarens skyldighet att fråga efter den enskildes vilja är svaret att det, som så ofta vid rättsliga frågeställningar, beror på. Förvaltaren skall höra – samråda – med den enskilde i viktigare angelägenheter, men bara om den enskildes hälsotillstånd är sådant att han eller hon kan ge uttryck för en grundad mening.

Förvaltaren skall också höra den enskildes eventuella make eller sambo om dennes uppfattning om åtgärden.

Detta skall sedan ligga till grund för valet av åtgärd. Det måste dock poängteras att det i slutändan är förvaltaren själv som på eget ansvar skall avgöra om en viss åtgärd bör vidtas eller inte. Förvaltaren har inte någon skyldighet att efterforska den enskildes förmodade vilja eller höra andra anhöriga eller närstående än make eller sambo. Regelns funktion är främst att säkerställa att ställföreträdaren grundar sina förvaltningsbeslut på en så fullständig bild som möjligt av hur den presumtiva åtgärden påverkar dels den enskilde, dels den som han eller hon har hushållsgemenskap med.

Inte att fastställa en förmodad vilja i syfte att begränsa handlingsmöjligheterna för förvaltaren.

(18)

4. Professionella eller ideella ställföreträdare

Professionella ställföreträdare ur ett historiskt perspektiv

Frågan om godmanskap och förvaltarskap som ideella respektive professionella uppdrag är mångfacette rad.

Som framgår under det historiska avsnittet har personer varit förordnade som ställföreträdare inom ramen för sin yrkesutövning i vart fall sedan år 1948 (se ovan angående tjänsten som förmyndarkurator vid Lillhagens sjukhus i Göteborg). I kommentarerna till den bestämmelse i förmynderskapslagen som är föregångaren till Föräldrabalken 11:12, där de

grundläggande kraven på en ställföreträdare formuleras, anges att förhållandena ofta är sådana att man måste gå utanför kretsen av anhöriga, exempelvis ”då det gäller en större förmögenhetsförvaltning, som måste handhavas av en fackman”.

Även arvodesreglernas utformning i

förmynderskapslagen, kan tolkas på så sätt att det ibland fanns anledning att förordna en person med yrkesmässig kunskap och att denne då också kunde få ett högre arvode. Arvodesreglerna i förmynderskapslagen skilde sig något mot dagens regler, men huvudlinjen var då som nu att förmynderskapsuppdraget var ett förtroendeuppdrag.^xix

Eftersom förmyndare i Sverige av tradition hade haft rätt till arvode och då det kunde befaras att det skulle bli svårare att hitta lämpliga förmyndare, som var villiga att åta sig ett uppdrag, ansågs det att uppdraget skulle arvoderas.

I dag stadgar Föräldrabalken att en förordnad ställföreträdare har rätt till ett ”skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de uppgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande”. ^xx En annan fråga är om det fanns möjlighet att förordna en person som förmyndare inom ramen för dennes tjänst. Den ovannämnda inrättade tjänsten som

förmyndarkurator är ett tydligt exempel på att detta inte ansågs vara i strid mot lagstiftningen. ^xxi

När det gäller mängden uppdrag som en person bör ha

oavsett ”om överförmyndaren föreslår en kommunal tjänsteman eller [min kursivering] en enskild person bör han beakta […] att inte alltför många förmynderskap kommer att samlas på en och samma person”. Just denna omständighet kommer jag att återkomma till nedan när lämplighetsfrågor behandlas.

Professionella ställföreträdare i Sverige idag

Utgångspunkten är att ställföreträdarskapet skall utföras som ett ideellt uppdrag. Det framgår av det förmynderskapsrättsliga regelverket tillsammans med olika motivuttalanden. Även om det finns uppdrag beskrivna i motiven, som anges behöva skötas av en ställföreträdare i sin profession eller åtminstone att denne bör utses mot bakgrund av sina professionella kunskaper. Även om utgångspunkten alltså är det ideella uppdraget, så framgår det med all önskvärd tydlighet i Riksrevisionens ovan nämnda rapport att det finns personer som åtar sig uppdrag som ställföreträdare för hjälpbehövande vuxna i sin yrkesprofession och att detta i vart fall inte anses vara i strid mot lagstiftningen.

De former av professionella ställföreträdare som idag förekommer ser lite olika ut, eftersom det inte finns några tydliga regler om när och hur ett visst uppdrag kan eller bör skötas av en professionell eller ideell ställföre- trädare. Det finns inte heller några regler om hur en professionell verksamhet bör vara inrättad.

En typ av professionella ställföreträdare är de som tar på sig så många olika uppdrag att den sammanlagda summan av de arvoden som betalas ut för respektive uppdrag är så omfattande att den går att leva på. Ett normalarvode idag är mellan 12 000–15 000 kr per år och om en person förordnas som ställföreträdare för 30 personer ger det en årlig arvodesinkomst på mellan 360 000–450 000 kr. Det är alltså möjligt att försörja sig på det tänkta ideella uppdraget om man kan bli förordnad ställföreträdare för tillräckligt många personer. Det finns också exempel på personer som har haft betydligt fler än 30 olika uppdrag som ställföreträdare samtidigt. När ställföreträdaren har i uppdrag att sörja för den enskildes person, vilket kräver relativt frekventa kontakter med huvudmannen

(19)

19

och ingående kunskap om denne och dennes särskilda behov, så är det ganska enkelt att konstatera att en ställföreträdare kommer att ha det svårt att upprätthålla en sådan kontakt med samtliga huvudmän om

ställföreträdaren har alltför många uppdrag. Det blir då i slutändan domstolen respektive överförmyndaren som får avgöra om en enskild ställföreträdare kommer att kunna ge varje huvudman den tid som de uppdragen kräver, om ställföreträdaren föreslås få ett ytterligare uppdrag. Om hen har alltför många uppdrag sedan tidigare så kan det ifrågasättas om det är lämpligt att hen får ytterligare uppdrag.

En annan typ av professionella ställföreträdare är de som arbetar vid någon av de förvaltarenheter som finns i runt 20 kommuner i landet. Det är personer som är anställda av kommunen på grund av sina kompetenser och de åtar sig uppdrag som ställföreträdare för boende i kommunen. Personerna får lön av sin arbetsgivare, dvs.

kommunen, och arvodet betalas i stället till kommunen om det är den enskilde som skall betala den kostnaden.

En tredje typ av professionella ställföreträdare utgörs av, såvitt kunnat utrönas, av ett enda företag vars anställda åtar sig uppdrag som ställföreträdare. Företaget kallar dessa för intressebevakare (vilket också är den

svenskspråkiga termen för den finska motsvarigheten till god man och förvaltare). Företaget sluter avtal med olika kommuner och sedan åtar sig företagets anställda det personliga uppdraget som ställföreträdare. Arvodet för tjänsten betalas till företaget som i sin tur betalar lön till de anställda intressebevakarna.

Professionella ställföreträdare utomlands

Det är inte möjligt att i den här rapporten redogöra för alla olika former av professionella ställföreträdare som finns i andra länder, men så mycket kan i vart fall sägas att det finns en rad olika former av professionella ställföreträdare i utlandet.

Alla våra tre nordiska grannländer har någon form av reglerat professionellt ställföreträdarskap. I övriga världen finns exempel på såväl ideella som professionella ställföreträdare och det finns också system med

juridiska personer som förordnade ställföreträdare.

Ordningarna med professionella ställföreträdare i våra nordiska grannländer ser lite olika ut, men en gemensam faktor är att de professionella ställföreträdarna inte är anställda av kommunerna och att tillsynen inte heller utförs av kommunerna.