Brottsofferstöd i Östra Norrbotten EXAMENSARBETE

Brottsofferstöd i Östra Norrbotten

Polisens perspektiv

Linnéa Töyrä

Filosofie kandidatexamen Psykologi

Luleå tekniska universitet

Brottsofferstöd i Östra Norrbotten

Polisens perspektiv

Linnéa Töyrä

PSYKOLOGI C Luleå tekniska universitet

can reduce the negative consequences of a crime, such as posttraumatic stress disorder and secondary victimization. In many communities in Sweden there are local support services for the crime victims, but in the district of Östra Norrbotten there are no support activities that specifically address this issue. The purpose of this thesis is to investigate if the police in Östra Norrbotten feel that they can offer the crime victim sufficient support or refer to such support. Eight police officers in the district were interviewed to learn about their experiences. The results show that the majority of respondents felt that there are gaps in the field they can´t provide the crime victims to a support that they deem as sufficient or refer to such support. The fact that crime victims do not receive support can lead to negative impact on the recovery from all events.

Keywords: crime victims, victim support, secondary victimization, posttraumatic stress

efter händelsen kan minska de negativa följderna av brottet, såsom PTSD och sekundär viktimisering. I många kommuner i Sverige finns lokala brottsofferjourer som finns till för de brottsutsatta, men i distriktet Östra Norrbotten finns det ingen verksamhet som specifikt täcker detta område. Syftet med detta examensarbete är att undersöka om poliserna i Östra Norrbotten upplever att de kan erbjuda eller hänvisa de brottsutsatta individerna tillräcklig hjälp. Åtta poliser i distriktet intervjuades för att på så sätt ta del av deras upplevelser. Resultatet visar att majoriteten av intervjupersonerna upplevde att det finns brister på området och att de inte kan erbjuda eller hänvisa de brottutsatta till det stöd som de anser krävs. Att de brottsutsatta inte får stöd kan leda till negativa effekter på återhämtningen och bearbetningen av händelsen.

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 3 TEORETISK REFERENSRAM ... 4 SOCIALT STÖD ... 4 SOCIALT ERKÄNNANDE ... 4 SEKUNDÄR VIKTIMISERING ... 5 METOD ... 6 INTERVJUPERSONER ... 6 MATERIAL ... 6 PROCEDUR ... 6 AVGRÄNSNINGAR ... 6 DATABEHANDLING ... 6

EMOTIONELLT STÖD OCH SOCIAL NÄRVARO ... 7

INFORMATION OCH PRAKTISKT STÖD ... 8

UPPLEVELSER HURUVIDA STÖDET ÄR TILLRÄCKLIGT ... 9

FÖRÄNDRINGSFÖRSLAG ... 10

SAMMANFATTNING AV RESULTATET... 10

DISKUSSION ... 12

BROTTSOFFERSTÖD ... 12

UPPLEVELSER HURUVIDA STÖDET ÄR TILLRÄCKLIGT ... 14

FÖRBÄTTRING AV BROTTSOFFERSTÖD ... 15

SLUTSATSER ... 16

METODDISKUSSION ... 17

ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 18

FÖRSLAG TILL FRAMTIDA FORSKNING ... 19

REFERENSER ... 20

Inledning

I Sverige utsätts människor för brott varje dag och dessa brott har en påverkan på den utsatta individen. Det är individuella skillnader i hur individen påverkas av händelsen. Vissa påverkas mer och visar starka reaktioner, medan andra inte påverkas i samma utsträckning. Händelsen kan påverka individens syn på sig själv, men även synen på samhället. Den utsatta individen kan få skador som är både fysiska och/eller psykiska och händelsen, i sig, kan medföra ekonomiska och praktiska problem. Dessa individuella skillnader beror på brottstyp samt vilken typ av skada som brottet har medfört och detta leder till att det även finns individuella skillnader i behovet av stöd och hjälp (Lindgren, 1999).

För människan är social interaktion samt integration grundläggande behov (Nietlisbach & Maercker, 2009) och studier visar på vikten och behovet av socialt stöd i samband med händelser eller situationer som upplevs stressfulla eller traumatiska (Flannery, 1990). Hur individer bemöts av samhället och av personer i sin närhet efter att ha blivit utsatta har en betydande positiv alternativt negativ effekt vid återhämtning efter en händelse (Johansen, Wahl, Eilertsen, & Weisaeth, 2007).

Idag finns olika organisationer som arbetar med brottsofferfrågor och som erbjuder brottsofferstöd. Brottsoffermyndigheten samt lokala Brottsofferjourer finns runt om i Sverige för att ge hjälp och finnas som stöd för individer som har blivit utsatta för brott. Brottsofferjouren arbetar med att förbättra villkoren för brottsutsatta individer. Kostnadsfritt erbjuder de praktisk rådgivning, emotionellt stöd i from av stödsamtal, hjälp med myndighetskontakter, skadeståndsanspråk och vägledning genom rättsprocessen (Svensson, 2006).

Både kommuner och polismyndigheter i Sverige har ett ansvar gentemot brottsutsatta. Enligt förundersökningskungörelsen (SFS 1947:948) 13a§ har polisen skyldighet att vid en brottsanmälan fråga den utsatte om kontakt ska tas med en brottsoffersstödjande verksamhet. I distriktet Östra Norrbotten, som består av kommunerna Kalix, Haparanda, Övertorneå, Överkalix och Pajala kommun saknas idag en lokal Brottsofferjour, som i många andra kommuner finns för att kunna erbjuda brottsutsatta stöd och hjälp.

Tidigare forskning

Ett samband mellan utsatthet för brott och förekomsten av posttraumatic stress disorder, PTSD, har visats i forskningen (Johansen et al., 2007). Individer som har upplevt våld, som orsakat fysisk skada i kombination med rädsla för att skadas allvarligt och/eller rädsla för sitt liv i samband med övergreppet uppvisar hög förekomst av PTSD (Johansen et al., 2007).

PTSD är en förekommande reaktion på traumatiska händelser, olyckor, katastrofer eller övergrepp. Olika symptom som individer med PTSD visar är återupplevelser av händelsen och dessa återupplevelser är upprepande och icke önskvärda. Upphetsning, emotionellt bedövande och undvikande av stimuli som påminner om händelsen är även symptom av PTSD. Många individer upplever någon eller några av dessa symptom i direkt samband med händelsen och en betydande andel återhämtar sig efter ett antal veckor eller månader. Det finns dock även en betydande grupp individer hos vilka symptomen kvarstår i åratal (Ehlers & Clark, 2000). En förebyggande åtgärd för PTSD kan vara att individen har en hög nivå av socialt stöd. Forskning visar på att socialt stöd är en viktig psykosocial resurs för att förebygga både fysisk och psykisk ohälsa (Johansen et al., 2007). Social interaktion, socialt stöd och social bekräftelse är variabler som påverkar förekomsten av PTSD (Mueller, Moergeli, & Maercker, 2008). Att det finns socialt stöd för den brottsutsatta individen har positiv påverkan på den kognitiva kontrollen och påverkar därmed den emotionella och mentala återhämtningen efter händelsen. Att omgivningen och samhället bemöter den utsatta med förståelse påverkar individens syn på sig själv som en del av samhället och förtroendet för samhället, vilket även påverkar hans/hennes bearbetning och återhämtning från händelsen (Lindgren et al., 2001). Enligt Orth (2002) finns en hög nivå av upplevd sekundär viktimisering bland brottsutsatta. Många av personerna som deltog i studien upplevde allmänna negativa effekter i samband med det straffrättsliga förfarandet. I denna studie visades även att de negativa effekterna på individens förtroende till rättsystemet och tron på en rättvis värld var betydligt starkare än effekterna på att hantera själva utsattheten, självkänslan och framtidstron (Orth, 2002).

I Sverige genomförs den nationella trygghetsundersökningen varje år. I den undersöks bland annat hur brottsutsatta upplever sina erfarenheter vad gäller bemötandet av polisen i samband med ett brott. Resultatet från den senaste, år 2011, visade att 58% av de tillfrågade uppgav att de hade ganska eller mycket positiva erfarenheter, medan 15% uppgav att de hade ganska eller mycket negativa erfarenheter av polisens bemötande. Avsevärt fler av de brottutsatta var nöjda med bemötandet av polisen (76%) än med polisens effektivitet i att klara upp brotten. Möjligheten att komma i kontakt med polisen upplevdes som god och 76% av de tillfrågade gav polisen ett bra omdöme angående möjligheter att komma i kontakt med polisen. Däremot var de tillfrågade inte lika nöjda med information om hur arbetet med ärendet fortlöper (Brottsförebyggande rådet, 2012).

vilket, i sin tur, leder till förbättringar i bemötande och omhändertagande. I propositionen tas det även upp om vikten med ett väl fungerande samarbete mellan myndigheter inom rättsväsendet. Ett bra samarbete mellan myndigheter påverkar den brottsutsattas upplevelser positivt (Regeringen, 2000).

Syfte och frågeställningar

Syftet med detta examensarbete är att genom intervjuer undersöka om polisen i Östra Norrbotten upplever att de kan hänvisa eller erbjuda brottsutsatta individer ett tillräckligt stöd. Frågeställningar som ska besvaras är:

 Vilket stöd upplever poliserna att det kan erbjuda idag?

 Upplever poliserna att de kan erbjuda ett tillräckligt stöd för brottsutsatta individer?  Hur påverkas de brottsutsatta av stödet som finns idag?

Teoretisk referensram

Socialt stöd

I en studie om socialt stöd och psykologiskt trauma redogör Flannery (1990) för hur det i olika studier har klargjorts vikten av sociala interaktioner hos vuxna. I olika empiriska studier redovisas vilka positiva respektive negativa effekter socialt stöd kan ha med tanke på hälso- och beteendeutfall. Fyra olika sociala utbyten som har empiriskt stöd för att vara adaptiva för att minska de negativa effekterna av stress och eventuellt negativa effekter på hälsan i samband med trauma har identifierats. Dessa är:

Emotionellt stöd - Att ha ett emotionellt stöd har en positiv påverkan på individen, vilket bidrar till att hälsan bibehålls. Med emotionellt stöd menas att det finns möjlighet för individen att ventilera och dela sina känslor med andra som på ett sympatiskt sätt lyssnar (Flannery, 1990). Information -Att individen får information är även en faktor som minskar negativa effekter på hälsan. Detta handlar om att individen delges konkret information som hjälp för att lösa situationen alternativt information om att problemet inte går att lösa, men att individen hanterar det på bästa möjliga sätt (Flannery, 1990). Att få information om händelseförloppet i ärendet, normala reaktioner och stödverksamhet kan bidra till att individen återfår kontrollen och lättare kan hantera situationen (Lindgren, 1999).

Social närvaro - Vikten av att vara omgiven av andra är betydande. Den sociala närvaron bidrar till reducerad känsla av ensamhet, hjälplöshet och sårbarhet. Social närvaro bidrar till att individen kan se en mening med händelsen (Flannery, 1990).

Instrumentellt stöd - Instrumentellt stöd innefattar att individen får hjälp med att lösa problemet genom att andra personer tillhandahåller pengar, materiella tillgångar eller politiska förmåner. Detta kan även minska stressfulla och negativa effekter hos individen om behov likt dessa bemöts och uppfylls (Flannery, 1990).

I en studie av Burgess och Holstrom (1978, refererad i Flannery, 1990) visas att positivt socialt stöd underlättar återhämtning hos individer, som har utsatts för sexuellt övergrepp. Inom samma område har studier gjorts som visar att kvinnor som hade ett stödjande nätverk i samband med händelsen återhämtade sig bättre än kvinnor som saknade detta nätverk och var ensamma. Utsatta som inte hade något stöd att tillgå isolerade sig och blev mer nödställda.

Socialt erkännande

grannar och kollegor samt lokala myndigheter, präster och media (Nietlisbach & Maercker, 2009). Det är genom familj, släkt, arbetskamrater, kyrka och samhälle, som ett dagligt socialt utbyte sker. Detta utbyte leder till en perceptuell stabilitet och ökad självkänsla hos individen, eftersom individen då känner en gruppacceptans (Flannery, 1990). I resultat från tidigare studier understryks de stora potentiella fördelarna med att den utsatte har möjlighet till ett utbyte med andra och att socialt stöd samt förståelse för personer som är utsatta för trauma finns. Utsatta som fråntas det sociala utbytet och erkännandet har en förhöjd risk att utveckla kronisk PTSD. Betydande samband ses mellan uteblivet erkännande och PTSD, samtidigt erhåller utsatta med PTSD generellt mindre socialt erkännande än utsatta utan PTSD. Personer med PTSD har försämrad förmåga vad gäller mellanmänskliga funktioner och har svårigheter att samverka inom nära sociala relationer, vilket förminskar och ogiltigförklarar dess fördelar (Nietlisbach & Maercker, 2009).

Sekundär viktimisering

Campbell och Raja (1999) beskriver att begreppet sekundär viktimisering myntades av J. E Williams i hans studie om våldtäktsoffer. Sekundär viktimisering belyser samhällets bemötande av en individ som har blivit utsatt för brott. Begreppet används för att beskriva våldtäktsoffers situation, men har senare även kommit att tillämpas på andra typer av brott.

Williams (1984, refererad i Campbell & Raja, 1999) definition av sekundär viktimisering är: Secondary victimization is a prolonged and compounded consequence of certain crimes; it results from negative, judgmental attitudes (and behaviors) directed toward the victim, (which results) in a lack of support, perhaps even condemnation and/or alienation of the victim (s. 262).

Metod

Intervjupersoner

Intervjupersonerna bestod av anställda inom Polismyndigheten och som hade sin anställning i distriktet Östra Norrbotten. Drygt hälften av intervjupersonerna hade inte en tjänst där de regelbundet kom i kontakt med brottsutsatta. De resterande hade tjänster som var mer riktade mot utsatta personer. Åtta (fyra män och fyra kvinnor) poliser intervjuades, vilka hade varit anställda hos Polismyndigheten i 1,5 - 45 år på varierande positioner.

Material

Intervjuerna genomfördes utifrån en tidigare utformad intervjuguide (Bilaga 1). Intervjuguiden var semistrukturerad med öppna frågor, vilket ger möjlighet till följd- och sammanfattande frågor som kan leda till ett mer ingående samtal. Intervjuguiden började med frågor om intervjupersonens bakgrund inom Polismyndigheten för att sedan följas av frågor om brottsofferstöd.

Procedur

Tidigt i planering togs kontakt med avdelningschefen på Polismyndigheten i Norrbotten. Med polischefen fördes en diskussion om möjligheten, och behovet, av studien och han gav kontaktuppgifter till möjliga intervjupersoner. Utöver kontakterna från polischefen togs kontakt med slumpmässigt utvalda poliser i distriktet. Intervjupersonerna kontaktades via telefon, då även tid för intervju bokades. Fyra av intervjuerna genomfördes under en heldag på Kalix polisstation och två intervjuer utfördes i Luleå, då intervjupersonerna under intervjutillfället befann sig i Luleå och resor kunde undvikas. Intervjuer utfördes även på Haparanda polisstation. Samtliga intervjuer genomfördes på kontor eller i ett bokat rum på de olika stationerna. Alla intervjuer spelades in och transkriberades.

Avgränsningar

Fokus var på intervjupersonernas upplevelser av huruvida de kan hänvisa eller erbjuda brottsutsatta ett tillräckligt stöd och avgränsades till distriktet Östra Norrbotten, som består av Kalix, Överkalix, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner.

Databehandling

Resultat

Emotionellt stöd och social närvaro

Samtliga intervjupersoner ansåg att bemötandet gentemot brottsutsatta var av stor vikt. Vilket emotionellt stöd som Polismyndigheten kunde hänvisa eller erbjuda den utsatta ansåg de påverkade den fortsatta bearbetningsprocessen.

Majoriteten av intervjupersonerna upplevde brister i brottsofferstödet inom kommunerna, vilket de menade berodde på bristande kunskap både inom Polismyndigheten och inom kommunen. Vilken utbildning intervjupersonerna hade om brottsoffer och brottsoffersstöd varierade, men samtliga trodde att bättre utbildning och kunskap skulle förbättra stödet. Genom kunskap skulle de ha bättre förutsättningar att identifiera behoven som finns hos de utsatta och förutsättningar och verktyg för att hjälpa individen i sin bearbetning. En av intervjupersonerna berättade:

God kunskap skulle leda till undvikande av att brottsoffret glöms bort, vilket ibland sker idag. Alla har inte den kunskapen om hur brottsoffret påverkas och därför glömmer man offret, och endast fokuserar på brottsutredningen. Vi har inte nog med kunskap för att kunna finnas där för brottsoffret under den första tiden och många har även för lite kunskap och förståelse för att veta att brottsoffret är i behov av stöd och därför erbjuds heller inget stöd.

Fem av de åtta intervjuade poliserna berättade att det första mötet med den utsatta är viktigt, men de menade att det fortsatta stödet är viktigare. Att de utsatta har någon att vända sig till där de kan prata och ventilera det inträffade ansåg intervjupersonerna måste finnas tillgängligt. Intervjupersonerna berättade att de ofta har fått positiv kritik om hur deras bemötande och stöd har varit mot den utsatta direkt på plats, men det fortsatta stödet är intervjupersonerna inte nöjda över. De berättade att de upplevde att de kan ge ett bra emotionellt stöd när de kommer till brottsplatsen, eftersom de alltid strävar efter att minst en av poliserna tar ansvar och finns för den utsatta. Att de inte kan erbjuda eller hänvisa till ett konkret emotionellt eller praktiskt stöd för den fortsatta bearbetningen upplevde de var tråkigt. En av dem uttryckte sig så här:

Vi har inte tiden och inte heller kunskap att ge dem det optimala stödet. Jag skulle vilja kunna ge de något eller kunna hänvisa de till ett bra stöd, en stödperson som lyssnar till dem och som finns där både emotionellt och praktiskt. Jag önskar att den värdigheten fanns, att ingen behöver sitta ensam med sina tankar.

Några ansåg att det inte finns emotionellt stöd och social närvaro medan resterade ansåg de motsatta, dvs. att i och med det goda samarbete som finns mellan verksamheterna i kommunen kan ett emotionellt stöd ges och därmed även social närvaro.

Information och praktiskt stöd

Eftersom de som utsätts för brott sällan har så god kunskap om vad som sker och vart de ska vända sig ansåg intervjupersonerna att informationen och det praktiska stödet, som de ger till den utsatta är av stor betydelse.

Intervjupersonerna delgav att de ger så god information som de kan, men majoriteten (7 av 8) ansåg att det finns brister inom området. De menade att de ger den utsatta individen all information de har, men att de inte kan ge information som de själv inte är säkra på. En intervjuperson uttryckte sig på detta sätt:

Vi ger information om hur allt kommer att fortlöpa, vi ger personerna broschyrer och jag brukar till och med ge mitt visitkort utifall att de vill kontakta mig. Men jag kan inte ge information om vart de kan vända sig för jag vet det inte riktigt själv.

Intervjupersonerna berättade att de ger information om vart den utsatta kan vända sig vid behov av stöd, exempelvis information om Brottsoffermyndigheten i Umeå. De menade dock att det kan vara svårt för den utsatta att själv ta kontakt och att det är enklare att ta emot ett erbjudet stöd. De intervjuade berättade att de hade en önskan att kunna ge information om en instans eller verksamhet som specifikt riktar sig mot frågor likt dessa. Då skulle de kunna ge konkret information om vart de kan vända sig eller att de tar kontakt med verksamheten som, i sin tur, tar kontakt med den utsatta. Sex av åtta intervjupersoner menade att om de skulle kunna ge den informationen skulle det leda till att de som poliser kan lämna över den utsatta i trygga händer, men att det även skulle lugna den utsatta om de hade vetskap om möjligheten till hjälp. En av intervjupersonerna berättade:

Fanns det en verksamhet som en lokal Brottsofferjour skulle det underlätta. Vi skulle kunna ge informationen om verksamheten och be verksamheten kontakta den utsatta. Denna verksamhet finns även där för den utsatta när det gäller praktiskt stöd. Det vägleder personen i rättsprocessen, i skadespråksanmälan och finns alltid som stöd och hjälp när det uppstår frågetecken för den utsatta. Hade vi en sådan verksamhet lokalt skulle jag kunna säga att vi kan erbjuda den utsatta god information och ett bra praktiskt stöd. Men idag så kan jag tyvärr inte det.

En av intervjupersonerna ansåg att den information och det praktiska stöd som erbjuds är god och berättade att information om processen och kontakter till stödverksamheter ges. Den utsatta kan även återkomma till polisen om frågor skulle uppstå. Intervjupersonen sade:

Upplevelser huruvida stödet är tillräckligt

Huruvida intervjupersonerna ansåg att de kan hänvisa eller erbjuda brottsutsatta personer ett tillräckligt stöd fanns delade åsikter om. Sex av de åtta intervjuade ansåg att de inte kan det, medan två av dem ansåg att de kan erbjuda ett tillräckligt stöd.

Ett tillräckligt stöd ansågs kunna ges i och med att den brottsutsatta delges information om vart de kan vända sig. Skulle den informationen vara oklar eller ha brister kan personen återkomma till polisen. Finns det ytterligare behov av stöd kan kontakt tas med Socialtjänsten eller Kvinnojouren. Personalen på dessa verksamheter, menade intervjupersonerna, var tillgänglig och ett ärende kan med gott samvete lämnas över dit. Ett tillräckligt stöd ansågs det även vara, eftersom Brottsoffermyndigheten i Umeå som finns specifikt för brottsutsatta kan kontaktas, samt kontakt med jourhavande präst. En av intervjupersonerna sade:

Med bra information, verksamheterna i kommunen, brottsoffermyndigheten samt vi poliser och skulle det inte fylla behoven hos en person så finns det mycket information på Internet. Med allt detta tycker jag att ett tillräckligt stöd kan erbjudas.

En bra kontakt ansåg två intervjupersoner finns mellan Polismyndigheten och kommunens verksamheter. Den ena intervjupersonen sa så här:

Vi har aldrig behövt mer än vad vi har nu och finns det individer som skulle behöva något utöver detta så hittar vi vägar för att kunna erbjuda individen det eller så hänvisar vi vidare. Jag tycker vi kan ge ett bra stöd.

De övriga sex intervjuade poliserna menade att de inte kan erbjuda eller hänvisa brottutsatta till ett stöd som de upplevde som tillräckligt. Som har framkommit tidigare finns Socialtjänsten och Kvinnojouren, men är personen i behov av något utöver dessa verksamheter menade de att det inte finns mer att erbjuda. De berättade även att det är långt ifrån alla utsatta som går under dessa verksamheter, utan att det är ett antal utsatta som faller utanför ramarna och för dessa har de inget att erbjuda. De menade att de inte kan erbjuda det stöd som ibland krävs och finns det ingen verksamhet att kontakta faller både det emotionella och praktiska stödet bort. Intervjupersonerna menade att de inte kan erbjuda ett likvärdigt stöd, som kommuner med en lokal Brottsofferjour kan. En person uttryckte:

Vi sår det lilla fröet med information, men sedan får den utsatte tyvärr ordna resten själv. Vi följer inte upp och vet inte hur det gick med kontakten, vilket jag upplever frustrerande. Det känns som att vi stöter bort dem med en bunt information, och det är inte det optimala för någon som just blivit utsatt.

En av de intervjuade berättade att det är någonstans det brister. Antingen är det de som inte har kunskapen att veta vem de ska kontakta eller så är det för att det inte finns någon att kontakta. En annan intervjuperson berättade:

Dessa intervjupersoner tyckte att den personliga kontakten med en stödperson saknas för de personer, som inte faller inom ramarna för Socialtjänsten eller Kvinnojouren.

Förändringsförslag

Två av intervjupersonerna ansåg att det fungerar bra som det är nu och att ett bra stöd kan erbjudas av Polismyndigheten och kommunen. Dock berättade den ena att tydligare riktlinjer om vilken information som ska ges samt vart de kan vända sig borde finnas. Båda upplevde att det som finns idag är av hög kvalitet.

De övriga intervjupersonerna menade att det finns områden, som kan förbättras vad gäller frågan om brottsofferstöd. Att alla instanser tar sitt ansvar, både från Polismyndighetens såväl som från kommunens sida, är avgörande för att få ett fungerande brottsofferstöd. De menade att polisen ska bära sitt ansvar genom att ha lämpliga personer som ansvarar och driver frågan, men som även håller utbildningar för polisen. Ett bättre samarbete mellan instanserna i kommunerna och att söka en lösning tillsammans tyckte intervjupersonerna ska eftersträvas. De trodde att ett bättre samarbete samt att sprida information och kunskap skulle kunna vara till stor nytta både för samhället och för den enskilda individen. En intervjuperson sade:

Man måste påvisa vikten av ett fungerande stöd, hur både samhället och individen tjänar på det i längden.

Att ha en lokal Brottsofferjour i respektive kommun skulle vara det optimala och det var något som återkom bland intervjupersonerna. Detta skulle innebära att en organisation finns som omhändertar de personer som utsätts för brott, men det skulle även innebära att instanser vet att de ska vända sig dit om det är i behov av att hänvisa någon till stöd. Eftersom det är fem kommuner med relativt lågt invånarantal trodde tre av intervjupersonerna att ett samarbete mellan de fem kommunerna i distriktet skulle kunna vara en lösning. Idag finns det ett samarbete mellan poliserna i kommunerna och de trodde att det skulle fungera på samma goda sätt med ett samarbete även inom detta område. Om alla kommuner visar intresse och är beredda att lägga resurser på det. Detta trodde de skulle bidra till att ge en personlig kontakt till stödpersoner för de utsatta. Brottsofferjourer står även med praktiskt stöd och vägledning vid rättsprocessen. Detta skulle kunna gynna alla kommuner menade intervjupersonerna:

Vi måste alla hjälpas åt; kommunerna, polismyndigheten och räddningstjänsten måste ställa frågan vilket värde man sätter på detta område.

Sammanfattning av resultatet

Majoriteten av intervjupersoner ansåg att det första mötet med den brottsutsatta är viktigt, men att det fortsatta stödet är ännu viktigare. De upplevde även att de inte kan erbjuda eller hänvisa brottsutsatta emotionellt och socialt stöd, som motsvarar behoven.

Majoriteten av de intervjuade upplevde även brister i informationen de ger de utsatta. De kände sig osäkra på vilken information de ska ge. De önskade sig ha möjlighet att ge konkret information om var den utsatta kan vända sig. De upplevde även brister i det praktiska stödet. En av de intervjuade ansåg att både informationen och det praktiska stödet är av god kvalitet, då de ger information om stödverksamheter samt att den utsatta vid frågor kan återkomma till Polismyndigheten.

Två av intervjupersonerna ansåg att de kan erbjuda och hänvisa de brottsutsatta ett tillräckligt stöd genom att god information delges och för att Kvinnojour, Socialtjänst, poliser och Brottsoffermyndigheten i Umeå finns tillgängliga. Resterade intervjupersoner ansåg att stödet inte är tillräckligt, eftersom de upplevde att de inte kan erbjuda de stöd som krävs för att möta behoven. Dessa personer menade att trots att Kvinnojouren och Socialtjänsten finns tillgängliga finns de utsatta personer som faller utanför dessa verksamheter och som därmed inte kan bli erbjudna detta stöd. I och med detta faller både det praktiska och emotionella stödet bort. Saknaden av möjlighet till personlig kontakt med en stödperson var även en orsak till att upplevelserna om otillräckligt stöd finns.

Sju av åtta intervjuade ansåg att det finns områden som kan förbättras rörande brottsofferstöd. En punkt som framkom var tydligare riktlinjer om vilken information som ska ges. Även ett ökat ansvartagande och samarbete mellan olika instanser i kommunen och mellan de olika kommunerna ansågs kunna förbättras. Information och kunskapsspridning om området ansågs även kunna medföra förbättringar inom arbetet med brottsutsatta. En lokal Brottsofferjour ansågs vara en fördel för att kunna ge ett optimalt stöd.

Diskussion

Brottsofferstöd

Som framkom i resultatet upplevde majoriteten av intervjupersonerna att det inte kan erbjuda ett tillräckligt emotionellt stöd. Fem av dem ansåg att mötet med den utsatte i samband med det inträffade är viktigt. De intervjuade hade upplevelser av att poliserna har fått positiv kritik angående detta, dvs. att de visar förståelse över det inträffade och lugnar den utsatta. Dessa upplevelser stämmer väl överens med resultatet i Nationella trygghetsundersökningen (Brottsförebyggande rådet, 2012). Tidigare har presenteras hur drygt hälften av de tillfrågade i Nationella trygghetsundersökningen hade ganska goda, eller mycket goda, erfarenheter av polisens bemötande (Brottsförebyggande rådet, 2012). Några intervjupersoner menade dock att det finns tillfällen då den brottsutsatta glöms bort, vilket de menade beror på kunskapsbrister och att de därmed inte förstår vikten av att visa sitt stöd.

Flannery (1990) beskriver vilken betydelse det har för den utsatta att vara omgiven av andra människor och hur det har en reducerande effekt av de negativa effekterna hos den brottsutsatte. Det betyder att polisernas roll, vad gäller omhändertagande och bemötande, vid det första mötet med den brottsutsatte är av stor vikt. Tar poliserna sig tid att finnas där för den utsatta och inte lämnar personen ensam kan det bidra till att känslan av ensamhet, sårbarhet och hjälplöshet minskar. Detta är något som majoriteten av intervjupersonerna upplevde finns och i Nationella trygghetsundersökningen visas att över hälften av Sveriges befolkning upplever detsamma (Brottsförebyggande rådet, 2012).

på bearbetningen. Ett varaktigt stöd på en nivå som täcker behoven hos den utsatta individen är det optimala i syfte att skapa en bra bearbetningsprocess.

När det gäller information upplevde intervjupersonerna att de ger god information, men att det finns vissa brister när det gällde kontakter för stöd. Broschyrer och information om hur fallet ska fortlöpa kan de oftast ge, men föll personen inte inom ramen för stöd från Socialtjänsten eller Kvinnojouren ansåg majoriteten att de inte har något mer att ge. Intervjupersonerna menade att de saknar en organisation, som de kan informera om och som kan ge den brottsutsatte praktiskt stöd.

Flannery (1990) menar att informationen, som den utsatta får påverkar hälsan. Att ge den rätta informationen, trots att den inte är just den information som personen ifråga önskar höra är viktigt (Flannery, 1990). Intervjupersonerna menade att de kan ge information om tillvägagångssättet i processen angående utredningen, men att de inte kan ge information om stöd. Istället för att säga att de inte har något tillgängligt stöd, där en personlig kontakt med en stödperson finns ger de istället den utsatte broschyrer. Detta kan upplevas som missvisande, då informationen kan leda till att den brottsutsatta antar att det finns stöd att tillgå. I teorin om socialt stöd (Flannery, 1990) påvisas även hur viktigt det är att ge den rätta informationen och leder dessa broschyrer till en förväntning hos de utsatta, som inte kan täckas ger det negativa konsekvenser på hälsan och bearbetningsprocessen. En av intervjupersonerna berättade under intervjun att de inte alltid kan delge den utsatta vad som händer i utredningen och hur den fortlöper. De vill undvika att information som går under sekretess skulle komma ut och då valde de ibland att inte säga något. Denna intervjuperson menade även att det kan vara svårt att ge konkret och rätt information, eftersom de själva inte är säkra på hur det kommer att utveckla sig och för att det inte vill säga något som de inte kan garantera. Detta menade intervjupersonen även kan leda till att de inte går in på det med den utsatta. Huruvida de kan uppfylla informationskravet varierande från kommun till kommun och det var olika upplevelser från intervjuperson till intervjuperson, men det kan ifrågasättas om den optimala informationen ges. Både att de inte själv vet vad de ska ge för information när det gäller stöddelen och att informationen kan upplevas som missvisande samt att de undanhåller och inte vågar ge information om utredningsprocessen. Att få information om hur utredningen fortlöper, vilka reaktioner som kan uppstå vid utsatthet samt om stödverksamheter kan leda till att den utsatta återfår kontrollen över situationen och till att han/hon lättare kan hantera situationen (Lindgren, 1999). I och med detta kan det ifrågasättas om informationsutbytet till den utsatta är optimalt. Uteblir den korrekta informationen till den brottsutsatta påverkas individen och bearbetningen kan bli svårare.

I teorin om socialt erkännande impliceras att en person som utsatts för trauma och inte får ett socialt erkännande eller stöd löper högre risk att utveckla PTSD (Nietlisbach & Maercker, 2009). I teorin belyses även hur stor betydelse det har för de utsatta att de upplever att det finns förståelse för hans/hennes situation och hur dessa bitar påverkar det mentala tillståndet och bearbetningen. Vikten av socialt stöd i form av familj och andra anhöriga klargörs i många studier, men också att individer med PTSD förlorar social förmåga och därmed har denna typ av socialt stöd inte samma effekt (Nietlisbach & Maercker, 2009). I dessa situationer är det av stor vikt att samhället kommer in och tar sitt ansvar vad gäller stöd till individen. Som framkommer i föreliggande arbete ansåg sex av åtta intervjupersoner att detta ansvar inte togs av kommunerna. Det fanns inte stöd att få för alla typer av utsatthet och de hade ingenstans att hänvisa individer som är i behov av stöd. Denna typ av stöd och hjälp kan ha en avgörande betydelse för den utsatta, som löper en risk att utveckla PTSD.

Upplevelser huruvida stödet är tillräckligt

Som framkom i resultatet upplevde majoriten av de intervjuade att de inte kan erbjuda de brottsutsatta individerna ett tillräckligt stöd. De menade att det finns brister i olika grad inom olika områden. Att erbjuda emotionellt och socialt stöd ansåg de inte att de kan göra, eftersom de inte har någonstans att hänvisa alla brottsutsatta. De ansåg att de borde finnas likanande hjälp för alla brottsutsatta och att de inte ska bero på vilket brott han/hon har utsatts för och inte heller var han/hon är bosatt. Intervjupersonerna menade att de inte kan ge alla stöd och därmed ansåg de inte att det var tillräckligt.

Även vissa brister i information ansåg intervjupersonerna att det finns. De berättade att de inte har tillräcklig kunskap och information själva för att kunna ge den vidare. En av dem menade även att de inte ger information om utredningsprocessen på grund av att de är osäkra på utfallet.

Dessa upplevda brister kan bidra till att den brottsutsatta individen blir sekundärt viktimiserad och riskerar även att drabbas av PTSD. Den brottsutsatta har inte i alla situationer tillgång till emotionellt och praktiskt stöd och får inte heller den information som är viktig. Att hamna i den situationen som brottsutsatt kan påverka både bearbetningen av de inträffade och att återigen bli viktimiserad genom att inte hans/hennes behov blir tillgodosedda. Tydliga kopplingar kan dras mellan bristerna som intervjupersonerna upplevde finns gentemot brottsutsatta och sekundär viktimisering.

utsatte, dvs. att det finns en förståelse för situationen och svårigheterna med det inträffade (Nietlisbach & Maercker, 2009). Blir den utsatte sekundärt viktimiserad finns inte detta. Detta visar på att det finns ett samband mellan teorin om socialt erkännande och sekundär viktimisering. En person som är i riskzonen för att utveckla PTSD eller som har det får inte bli sekundärt viktimiserad och de personer som blir sekundärt viktimiserade riskerar att drabbas av PTSD. Bearbetningen av de inträffade samt eventuella PTSD symptom får en negativ effekt om sekundär viktimisering uppstår. Emotionellt stöd, information, praktiskt stöd och instrumentellt stöd har stor betydelse för den utsatte för att reducera de negativa effekterna av det inträffade och undvika sekundär viktimisering samt för att förebygga PTSD. I och med att majoriteten av intervjupersonerna upplevde att de inte kan erbjuda dessa typer av stöd och hjälp finns det en stor risk för att de utsatta hamnar i riskzonen för att inte få det stöd som behövs för att undvika sekundär viktimisering samt förebyggandet av PTSD. Detta visar på att distriktet Östra Norrbotten har något att arbeta med för att förbättra situationen för brottsutsatta individer.

Intervjupersonerna ansåg att de tillsammans med andra instanser bör titta på hur detta påverkar både individen och samhället i längden. Att avsätta resurser och satsa på att ge ett bra stöd till personer som behöver det i ett tidigt skede tjänar samhället på i längden. Om stödinsatserna sätts in i ett tidigt skede skulle det kunna ge både den utsatte individen en lättare väg ut ur händelsen och leda till att samhället kanske skulle behöva ge långvarigt stöd i mindre utsträckning.

Förbättring av brottsofferstöd

Majoriteten av intervjupersonerna menade att det finns områden inom vilka det kan ske en förbättring. De var inne på samarbete både mellan instanserna i kommunen samt kommunerna emellan. Kommunerna måste ta beslut om hur de ska hantera frågan och om det ska lägga ytterligare resurser på detta område. De menade att brister på detta område försvårar deras arbete. Eftersom dessa kommuner har ett relativt lågt invånarantal skulle ett samarbete mellan dessa kommuner kunna bidra till bättre brottsofferstöd. En intervjuperson menade att om en lokal Brottsofferjour för alla fem kommunerna skulle bildas skulle det finnas möjlighet att erbjuda ett bra brottsofferstöd. Att ha en lokal Brottsofferjour i varje kommun menade intervjupersonen skulle vara svårt, då det kan vara svårt att täcka upp med ideella stödpersoner samt att det inte i alla kommuner begås så mycket brott att det skulle behövas en enskild jour för varje kommun.

kommunerna får en bredare förståelse, men även påverka kommuninvånarnas intresse för frågan.

Ett ökat samarbete, ökat intresse och ökad kunskap skulle kunna leda till att en förbättring sker menade en intervjuperson. Brottsofferstöd är en fråga som måste bedrivas i hela landet, men främst i de kommuner där det upplevs finnas brister.

Skulle det finnas en Brottsofferjour som majoriteten av intervjupersonerna önskade skulle bristerna som upplevdes kunna reduceras. Brottsofferjouren står för emotionellt och praktiskt stöd. De ger även information om rättsprocessen och instrumentellt stöd. En verksamhet likt denna skulle ge möjlighet till personlig kontakt med en kontaktperson. Denna verksamhet skulle intervjupersonerna ta kontakt med då en utsatt är i behov av stöd och verksamheten skulle då kunna ta kontakt med personen. På detta sätt blir inte den utsatta tvungen att ta kontakt, vilket kan vara svårt, utan verksamheten kan ta kontakt med personen.

I och med att detta skulle kunna erbjudas den utsatta individen skulle det bidra till att individen känner att det finns förståelse och erkännande för hans/hennes situation. Detta skulle långsiktigt kunna minska de negativa effekterna på individens mentala tillstånd samt reducera risken för att individen utvecklar PTSD, men det skulle även bidra till att individen inte känner sig kränkt och utsatt än en gång, dvs. sekundärt viktimiserad.

Slutsatser

Slutsatserna som kan dras från detta arbete är att det finns brister vad gäller brottsofferstöd i Östra Norrbotten. I och med bristerna som upplevdes ansåg intervjupersonerna att det inte finns ett tillräckligt stöd i kommunerna till brottsutsatta personer. Bristerna ansågs vara för betydande för att ett tillräckligt stöd skulle anses finnas.

Bland de åtta som intervjuades var det, som förväntat, inte identiska upplevelser, men det finns tydliga likheter hos majoriteten av intervjupersonerna. Att det finns brister i det emotionella och sociala stödet, men även brister i information och praktiskt stöd var upplevelser som majoriteten av intervjupersonerna hade. Det finns inte stöd som täcker behoven hos de utsatta och bristerna som påpekades var ett flertal och betydelsefulla.

Genom att dessa brister finns i kommunerna påverkas den brottsutsatta personen, som är i behov av stöd. Denna påverkan är negativ, då det stöd som de får har en betydande roll i hur de bearbetar och återhämtar sig efter en sådan händelse. PTSD (Nietlisbach & Maercker, 2009) och sekundär viktimisering (Svensson, 2006) är åkommor, som kan uppstå när bemötandet och omhändertagandet inte är tillräckligt. Emotionellt, socialt, praktiskt och instrumentellt stöd samt information, förståelse och erkännande har stor betydelse för den utsatta och detta är stödområden som intervjupersonerna upplevde att det finns brister inom. Detta kan leda till en negativ påverkan, eller att den positiva effekten uteblir, med avseende på bearbetning och återhämtning för den utsatta personen.

inom området. Kunskap om hur individen påverkas emotionellt och mentalt av att bli utsatt för brott bör förbättras, men även det som krävs för att individen ska kunna bearbeta och återhämta sig från händelsen. Brottutsatta kan drabbas av exempelvis PTSD och sekundär viktimisering och det är viktigt att veta vad som krävs för att dessa följder ska undvikas. Personer som kommer i kontakt med brottsutsatta behöver ha kunskap om att stimuli som förknippas med händelsen inte ska undvikas, utan att dessa stimuli ska bearbetas. Genom att bearbeta händelsen kan den kognitiva kontrollen återtas (Lindgren et al., 2001). Kunskap om vad olika typer av stöd, såsom emotionellt och praktiskt samt information innebär, samt vilka verktygen är för att ta sig igenom bearbetningsprocessen bör finnas. Denna kunskap skulle kunna leda till att en förståelse för området skapas i kommunerna och diskrepansen mellan behov och stöd minskas. Kunskap och utbildning för de som ofta kommer i kontakt med brottsutsatta ska vara konstant och byggas på för att skapa ett så bra utgångläge som möjligt för att identifiera behov och bemöta dessa.

Att ha en verksamhet likt en lokal Brottsofferjour är ett förslag som återkom i intervjuerna. På detta sätt skulle bristerna i det emotionella och sociala stödet kunna reduceras, men detta skulle även innebära ett bra praktiskt och instrumentellt stöd. Information om processen skulle även kunna förbättras genom denna verksamhet och att information som ges den utsatta blir mer korrekt och utförlig. En Brottsofferjour eller liknande verksamhet skulle kunna skapas gemensamt för dessa kommuner. Samarbete både mellan instanser i kommunerna samt kommunerna emellan skulle även kunna bidra till ett bättre utgångsläge vid bemötandet och omhändertagandet av brottsutsatta. Samverkan mellan instanserna och olika aktörer är en förutsättning för framgång.

Metoddiskussion

Detta arbete är baserat på kvalitativa data, där intervjuer har använts. Eftersom upplevelser vad gäller brottsofferstöd skulle undersökas ansågs denna metod som mer lämplig än kvantitativa metoder, som syftar till att ta fram generaliserbart material.

Alla intervjupersoner fick samma information och hade därmed samma utgångsläge och bakgrund om studien innan intervjun påbörjades. Författaren strävade efter att delge samma information till samtliga intervjupersoner i syfte att öka reliabiliteten, dvs. undvika att intervjuerna skulle färgas av skillnader i information.

En semistrukturerad intervjuguide med grund i studiens syfte och frågeställningar utformades innan intervjuerna utfördes. Författaren var medveten om svårigheter med objektivitet vid intervjusituationer, men har strävat efter att behålla objektivitet genom intervjuernas gång. Att ställa ledande frågor är även en svårighet vid intervjuer, men detta är även något som författaren har tagit hänsyn till och försökt att undvika för att inte färga och påverka intervjupersonen och hans/hennes svar.

men att avbrytas medför svårigheter att komma tillbaka in i intervjun. Detta kan ha lett till att värdefull information har missats, vilket, i sin tur, påverkar resultatet.

Alla intervjuer spelades in, vilket godkändes av intervjupersonerna. Att spela in intervjuerna var ett val som författaren tidigt tog, eftersom det underlättar transkribering av materialet samt reducerar risken att material glöms bort eller feltolkas. Transkribering av materialet gjordes samma dag eller dagen efter intervjutillfället. Författaren strävade efter att transkribera materialet så snabbt som möjligt efter intervjun för att intervjun skulle finnas färsk i minnet, då risken för feltolkningar och förlust av material därmed minskar.

Intervjuerna som användes i studien bokades via telefon. Urvalet skedde både slumpmässigt och genom ett bekvämlighetsurval, då polischefen gav kontaktuppgifter till möjliga intervjupersoner. De kontaktuppgifter han gav var till poliser i de olika kommunerna. Ett antal av intervjupersonerna fick författaren genom honom och resterande kontaktades genom ett slumpmässigt urval. Eftersom det kan var svårt att få kontakt med poliser, som har yttre tjänst, var det till hjälp att använda vissa av de kontaktuppgifter som erhölls av polischefen. Utifrån kontaktuppgifterna var det upp till författaren att välja vilka som skulle kontaktas. I och med att författaren inte hade kännedom om dessa personer sedan tidigare tror inte författaren att det kan ha påverkat resultatet.

Begreppsvaliditeten kan diskuteras, eftersom det inte fanns någon given definition av begreppet brottsutsatt och de begrepp som är kopplade till stödprocessen. Hur intervjupersonerna tolkade begreppen kan ha lett till att deras svar på frågorna påverkades, därmed har även resultatet av denna studie påverkats. Under intervjuns gång ställdes dock ett antal frågor, där författaren definierade begreppet i frågan där exempelvis brottets typ var av stor vikt. Den felkälla som författaren anser är störst är social önskvärdhet i svaren i och med att intervjupersonerna kanske svarade utifrån sin yrkesroll.

Intervjupersonerna var i tjänst i olika kommuner i distriktet. Dessa kommuner har skillnader i både invånarantal och brottsstatistik. Att dessa skillnader finns kan påverka intervjupersonernas upplevelser. En intervjuperson som arbetar i en kommun med låg brottslighet kanske inte upplever samma behov som en i en kommun med högre brottslighet. Detta kan vara en anledning till att de intervjuades upplevelser såg något olika ut.

Etiska överväganden

Förslag till framtida forskning

I detta arbete utgicks det från polisens perspektiv och upplevelser. Det som skulle vara av intresse att studera vidare är den brottsutsattas perspektiv. Hur upplever de brottsutsatta bemötandet från polisen och samhället? Upplever de att det erbjuds ett stöd, som de finner täcker deras behov? Att studera utifrån detta perspektiv skulle vara intressant för att undersöka om de har samma uppfattning som intervjupersonerna i detta arbete. Finns det någon skillnad och/eller vilka skillnader finns det med utgång från dessa två olika perspektiv?

Referenser

Brottsförebyggande rådet. (2012). Om utsatthet, trygghet och förtroende. (NTU-rapport, 2012:2). Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Campbell, R., & Raja, S. (1999). Secondary Victimization of Rape Victims: Insights From Mental Health Professionals Who Treat Survivors of Violence. Violence and

Victims, 14(3),261-75. Retrieved from

http://search.proquesr.com/docview/208555581?accountid=27917

Ehlers, A., & Clark, D. M. (2000). A cognitive model of posttraumatic stress disorder. Behaviour

Research and Therapy, 38, 319-345. doi: http//dx.doi.org/10.1016/S0005

7967(99)00123-0

Flannery, R. B. (1990). Social Support and Psychological Trauma: A Methodological Review.

Journal of Traumatic Stress, 3(4), 593-611. doi:

http://dx.doi.org/10.1007/BF02039590

Green, D. L., & Pomeroy, E. C. (2007). Crime Victims: What Is the Role of Social Support?

Crime Victims, Journal of Aggression, Maltreatment & Trauma, 15(2), 97-113. doi:

http//dx/.doi.org/10.1300/J146v15n02_6

Johansen, V. A., Wahl, A. K., Eilertsen, D. E., & Weisaeth, L. (2007). Prevalence and

predictors of post-traumatic stress disorder (PTSD) in physically injured victims of non-domestic violence. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology, 42(7), 583 93. doi: http//dx.doi.org/10.1007/s00127-007-0205-0

Lindgren, M. (1999). Brottsoffren i rättsprocessen: en undersökning. Stockholm: Rikspolisstyr. Lindgren, M., Pettersson, K., & Hägglund, B. (2001). Brottsoffer: från teori till praktik.

Stockholm: Jure CLN.

Miles, M. B., & Huberman A. M. (1994). Qualitative Data Analysis An expanded Sourcebook. Thousand Oaks, CA: SAGE Publications Inc.

Mueller, J., Moergeli, H., & Maercker, A. (2008). Disclosure and social acknowledgement as predictors of recovery from posttraumatic stress: A longitudinal study in crime victims. Canadian Journal of Psychiatry, 53(3), 160-8. Retrieved from

http://search.proguest.com/docview/222799391?accountid=27917

Nietlisbach, G., & Maercker, A. (2009). Social Cognition and Interpersonal Impairments in Trauma Survivors with PTSD. Journal of Aggression, Maltreatment & Trauma,

18(4), 382–402. doi: http://dx.doi.org/10.1080/10926770902881489

Orth, U. (2002). Secondary Victimization of Crime Victims by Criminal Proceedings. Social

Justice Research. 15(4), 313-325. doi: http://dx.doi.org/10

1023/A:1021210323461

Regeringen. (2000). Stöd till brottsoffer. (Prop.2000/01:79). Stockholm: Regeringen. SFS 1947:948 Förundersökningskungörelsen. Stockholm: Riksdagen.

Sundbom, E. (2011). Betydelse av tidig kontakt och behandling av våldsdrabbade offer: En

prospektiv longitudinell studie. Institutionen för kliniskt vetenskap: psykiatri o

medicinsk psykologi. Umeå universitet.

Svensson, K. (2006). Socialt arbete med brottsoffer: sympati, empati och organisering. Stockholm: Carlsson.

Vetenskapsrådet. (2011). God forskningssed. Hämtad från

Intervjuguide

 Kön

 Antal år i verksamheten  Befattning

 Har du någon utbildning i hur du ska bemöta brottsutsatta?

 Ni, som poliser, är ofta de som först kommer i kontakt med den utsatta. Vad tror du att detta möte betyder för den utsatta?

 Vad tycker du angående tillgängligt brottsofferstöd för brottsutsatta?

 Hur ser era rutiner ut när ni i arbetet kommer i kontakt med personer som blivit utsatt för brott?

 Ni har ju inte någon lokal brottsofferjoursverksamhet här, känner ni att ni kan erbjuda/hänvisa de utsatta till något liknande stöd (praktiskt och emotionellt)?

 Vad för stöd?

 Vilken kvalitet har det stödet?

 Om Nej: Vad beror det på och anser du att något behöver förändras?  Det är ju obligatoriskt att som polis ställa frågan ”vill du bli kontaktad av en

brottsofferstödjande organisation?” till den utsatta. Hur hanterar ni de som svarat Ja på den frågan?

 Kan ni hänvisa personerna någonstans där de kan få professionell hjälp?  Om personen behöver kan han/hon återkomma till samma stödperson vid flera

tillfällen?

 Vad anser du om det?

 Finns det något som du anser bör förändras?

 Upplever du att ni kan erbjuda ett tillräckligt stöd till de brottsutsatta?  Vad är det som gör att du upplever det?

 Anser du att något bör förändras?

 Tycker du att det finns något som ni skulle kunna göra annorlunda eller bättre rörande brottsoffersstöd?