JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet
En rättssäker insats för bevakning av behov och intressen?
- om omfattningen av den legala
ställföreträdarens skyldigheter gentemot huvudmannen, samt överförmyndarens tillsynsansvar
Edvin Erkenborn
Examensarbete i civilrätt (familjerätt) 30 hp Examinator: Johan Schüldt
Stockholm, Vårterminen 2017
Abstract
For people with diseases, mental disorders, lowered state of health or similar condition, the Parental Code offers the right to help from a deputy if the need for it is connected to the person’s state of health. The deputy is supposed to help the person through supervision of the person’s needs and interests, and take suitable action when needed to. This essay shows that the Parental Code’s description of the deputies’ responsibilities is vague and dated. In light of the difficulties to perceive any concrete responsibilities in this description, a practice of the code has surfaced where a deputy is appointed in regard to specific needs, rather than the general need of help of a supervising deputy. This essay suggests that this practice would diminish the deputy’s supervising responsibility of the person’s needs and interests, since this responsibility isn’t easily perceived through mere mandate to act. The essay then shows that the motives for the Parental Code, with support from available presidents and doctrine, clearly state that the deputy is meant to have a supervising responsibility over the person’s needs and interests. With this in mind, the essay shows that non-criminal lack of supervision over needs and interests can result in damage for the guarded person. The essay then shows that only needs and interest that easily can be given a monetary value, is protected by the deputy’s obligation to compensate for any damage he or she may have caused. Therefore, it is only these needs and interests that can be supervised in a secured manner according to the Parental Code.
In the case of the deputys’s insolvency, there is often no compensation to be had from the municipal government, in its function as a supervisor of the deputies. The essay shows that the exception is if the municipal government has failed to do a proper control of the deputy’s suitability before appointment, or failed to act regarding questionable circumstances in the deputy’s reported work. The essay also shows that in some situations the deputy has the sole responsibility for the person’s needs and interests, due to the person’s lack of giving a valid approval or prohibition to make binding amendments. In these cases, the person in the deputy’s care lacks the means to take legal responsibility for the acts made on behalf of the deputy. Since these persons, by the society, has been stripped from the legal means to avoid damage in this case, the essay suggests that the state or municipal government is given an absolute responsibility for this kind of damage, in the event of the deputy’s insolvency.
Abstract ... 2
Förkortningar ... 4
1. Inledning ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Syfte och frågeställningar ... 5
1.2.1 Syfte ... 5
1.2.2 Frågeställningar ... 7
1.3 Metod och material ... 7
1.4 Disposition ... 10
2. Rättsområdets bakgrund ... 12
2.1 Godmanskap – En utveckling av omyndigförklaringen ... 12
2.1.1 Inledande ord om kapitlets innehåll ... 12
2.1.2 Legalt ställföreträdarskap – gamla regler men nya motiv ... 12
2.1.3 1924 års förmynderskapslag ... 13
2.1.4 1974 års reform ... 14
2.1.5 1988 års reform till idag ... 16
2.1.6 Sammanfattande analys ... 17
3. Godmanskap och förvaltarskap enligt gällande rätt ... 20
3.1 Inledande om godmanskap och förvaltarskap ... 20
3.2 Förutsättningar för anordnande ... 21
3.2.1 Anordnande av godmanskap ... 21
3.2.2 Anordnande av förvaltarskap ... 24
3.3 Uppdragets omfattning och innehåll ... 26
3.3.1 Uppdragets innebörd utifrån uppdragsdelarna ... 26
3.3.2 Möjligt med en gränsdragning mellan uppdragsdelarna? ... 29
3.4 Uppdragets utförande ... 31
3.4.1 Förvaltningsregler och huvudmannens samtycke ... 31
3.4.2 Kontakt med överförmyndaren ... 33
4. Överförmyndaren - tillsynsmyndigheten ... 36
4.1 Inledande om överförmyndaren ... 36
4.2 Överförmyndarens tillsynsområden ... 37
4.2.1 Övergripande om överförmyndarens ansvar ... 37
4.2.2 Rekrytering och lämplighetskontroll av ställföreträdare ... 37
4.2.3 Granskning av uppdragets utförande ... 39
4.2.4 Överförmyndarens samtycke vid egendomsförvaltning ... 41
4.2.5 Utredning av klagomål ... 43
4.3 Sammanfattning ... 44
5. Det legala ställföreträdarskapet i jämförelse med mellanmansrätten ... 45
5.1 Definitionssvårigheter rörande ställföreträdarskapet ... 45
5.2 Betydande skillnader mellan ställföreträdarskap och mellanmansförhållandet ... 46
5.2.1 Övergripande skillnader ... 46
5.2.2 Fullmakt som social stödinsats? ... 47
5.3 Det inre ansvarsförhållandet inom mellanmansrätten ... 48
5.3.1 Inledande om ansvaret mot huvudmannen ... 48
5.3.2 Fullmaktsförhållandet ... 49
5.3.3 Handelsagent ... 51
5.3.4 Kronofogden och konkursförvaltaren ... 51
6. Rättsligt skydd av huvudmannens behov och intressen ... 53
6.1 Ställföreträdarens skadeståndsansvar ... 53
6.1.1 Inledande om ställföreträdarens skadeståndsansvar ... 53
6.1.2. Ställföreträdarens roll som behovs- och intressebevakare påverkar gränsen för ansvaret ... 53
6.1.3 Skada på grund av bristande bevakning ... 58
6.1.4 Huvudmannens samtycke i förhållande till god mans agerande ... 61
6.2 Skadeståndsanspråk mot Överförmyndaren ... 63
6.2.1 Övergripande om överförmyndarens skadeståndsansvar ... 63
6.2.2 Bristande utredning av ställföreträdares lämplighet ... 65
6.2.3 Bristande granskning av årsräkningar ... 67
6.2.4 Bristande utredning vid beslut om samtycke ... 69
7. Slutdiskussion ... 72
7.1 Omfattningen på ställföreträdarens skyldighet ... 72
7.2 Överförmyndarens ansvar och tidigare förslag om strikt skadeståndsansvar ... 74
7.3 Ska huvudmannen behöva stå risken för sitt behov av hjälp? ... 76
8. Avslutning ... 79
Källförteckning ... 80
Förkortningar
ABL Aktiebolagslag (SFS 2005:551)
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
BrB Brottsbalk (1962:700)
FörmyndF Förmynderskapsförordningen (SFS 1995:379) FörmyndL Förmynderskapslag (1924:320)
FB Föräldrabalken (1949:381)
HaL Lag (SFS 1991:351) om handelsagentur
HB Handelsbalk (SFS 1736:0123 2)
LSS Lag (SFS 1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
KonkL Konkurslagen (SFS 1987:672),
SkL Skadeståndslag (SFS 1972:207)
SoF Socialtjänstförordning (SFS 2001:937)
SoL Socialtjänstlag (SFS 2001:453)
1. Inledning
1.1 Bakgrund
För personer som på grund av sitt hälsotillstånd inte kan ta hand om sina behov och intressen behövs ofta hjälp från en utomstående part. Om annan hjälp inte finns att få, eller är otillräcklig, kan ett legalt ställföreträdarskap bli en nödvändighet för att den enskilde ska kunna få del av berättigade stödinsatser, samt få sina tillgångar och övriga rättigheter tillgodosedda. För myndiga personer med dessa behov är godmanskapet och förvaltarskapet de två formerna av legalt ställföreträdarskap som kan aktualiseras.1 I uppdraget ingår en omfattande möjlighet för ställföreträdaren att rättshandla åt huvudmannen, och i vissa fall ett helhetsansvar över huvudmannens rättsliga, ekonomiska och personliga angelägenheter.2
I och med att olika huvudmäns förmåga att använda sin rättskapacitet kan variera stort, pendlar utformningen på ställföreträdarens uppdrag därefter. Uppdraget kan i vissa fall innebära att ställföreträdaren kan agera utifrån vad denne själv anser är bäst för huvudmannen, medan andra förordnanden endast ger ställföreträdaren rollen som ett biträdande stöd åt huvudmannen. Den svepande uppdragsbeskrivningen för ställföreträdare i FB 12:2 (1949:381), som stått mer eller mindre oförändrad sen 1924 års förmynderskapslag (1924:320), lämpar sig dock inte att läsa ut specifika skyldigheter ur.3 I kombination med det vida spektrumet på ställföreträdarens möjlighet att agera inom uppdraget, och blandningen av förmynderskaps- och mellanmansrättsliga aspekter, uppstår frågan om hur långtgående ställföreträdarens skyldighet att bevaka huvudmannens intressen är.
Av intresse blir även i vilken mån huvudmannens behov och intressen skyddas genom att rikta anspråk mot ställföreträdaren till följd av eventuella brister i förvaltningen. I anslutning till detta uppstår frågan om vilka skyldigheter överförmyndaren har i sin tillsyn över ställföreträdare, och i vilken mån överförmyndaren är ansvarig för skada som ställföreträdaren orsakat sin huvudman.
1.2 Syfte och frågeställningar 1.2.1 Syfte
En utgångspunkt i uppsatsen är att anordnandet av godmanskap och förvaltarskap är tänkt att fungera som en hjälp för huvudmannen att kunna leva som ett aktivt rättssubjekt med samma tillgång till sina rättigheter som personer utan funktionsnedsättningar.4 I linje med denna
1 Se Föräldrabalk (1949:381) 11 kap 4 och 7 § §.
2 Se Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare,, s. 338.
2 Se Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare,, s. 338.
3 Jfr FörmyndL 11:3; SOU 2004:112, Band II, s. 448; Jfr Fridström Montoya, a. a. s. 330.
4 Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 337.
utgångspunkt är det övergripande syftet för uppsatsen att undersöka och analysera i vilken utsträckning ett anordnande av godmanskap eller förvaltarskap kan leda till en rättssäker bevakning av huvudmannens intressen. Med utgångspunkt i de lagstadgade uppdragsdelarna bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person är det svårt att ange några specifika uppgifter som ställföreträdaren ska utföra åt sin huvudman.5 En effekt av detta blir en svårighet att utifrån lagrummen bedöma när ställföreträdaren misskött sitt uppdrag i ett specifikt fall. För att uppnå det övergripande syftet om att utreda vilken typ av rättsbevakning ett godmanskap eller förvaltarskap kan leda till behöver det först utredas vilka skyldigheter som ingår i ställföreträdarens uppdrag. Utifrån ställföreträdarens skyldigheter ska därefter bedömas i vilken utsträckning försummelse av dessa kan leda till ersättningsskyldig enligt FB 12:1. På så vis blir det tydligt vilka av huvudmannens behov och intressen som skyddas av möjligheten att rikta en skadeståndstalan mot ställföreträdaren för försummelse av dem.
Utöver ställföreträdarens ansvar för huvudmannen har överförmyndaren en skyldighet att ansvara för rekrytering av ställföreträdare och utöva tillsyn över deras uppdrag.6 I den mån överförmyndaren brister i någon av sina skyldigheter kan skadeståndsskyldighet aktualiseras enligt SkL 3:2 (SFS 1972:207). Av intresse för besvarandet av uppsatsens övergripande syfte är frågan hur överförmyndarens skadeståndsansvar förhåller sig till ställföreträdarens skadeståndsansvar enligt FB 12:14 st. 1. Undersyftet i den här delen är att undersöka och analysera i vilka fall brister i överförmyndarens tillsyn och rekrytering kan leda till skadeståndsansvar för överförmyndaren. Här ska även utredas om överförmyndaren och ställföreträdaren kan tänkas bli solidariskt ansvariga för skada som huvudmannen orsakats.
Syftet med att undersöka både ställföreträdarens och överförmyndarens skadeståndsansvar gentemot huvudmannen är att analysera om det finns skador för huvudmannen som inte föranleder ett skadeståndsansvar för någon av de två parterna. I linje med uppsatsens övergripande syfte skulle ett sådant resultat innebära att huvudmannen inte kan sägas ha någon rätt att få sina intressen bevakade efter ställföreträdarens bästa förmåga, med konsekvens att vissa skador helt enkelt inte kan uteslutas för den som har behov av hjälp från en ställföreträdare.
5 FB 12:2; Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare. s. 329.
6 FB 11:17a st. 2 och 12:9 st. 1.
1.2.2 Frågeställningar
För att kunna uppnå ovan angett syfte i alla delar ska följande frågeställningar besvaras:
• Vilket ansvar har ställföreträdaren för att huvudmannens behov och intressen blir tillgodosedda och tillvaratagna?
• I vilka situationer kan skadeståndsskyldighet för ställföreträdare eller överförmyndare aktualiseras, och var går gränsen för en ställföreträdares skadeståndsansvar enligt FB 12:14, respektive överförmyndarnämndens skadeståndsansvar enligt SkL 3:2?
• Finns det brister i rättsäkerheten gällande bevakandet av huvudmannens behov och intressen som, de lege ferenda, borde föranleda en lagändring?
1.3 Metod och material
Undersökningen av de aktuella frågeställningarna utförs med en i huvudsak rättsdogmatisk metod.7 Tillgängliga rättskällor kommer därmed att användas för att besvara ovan nämnda frågeställningar. 8 Metoden är tänkt att användas för att slå fast gällande rätt, och används med det motivet i den här uppsatsen. Den rättsdogmatiska analysen används även för att undersöka ett eventuellt behov av att lagstifta bort eventuella brister i rättssäkerheten gällande bevakandet av huvudmannens behov och intressen, varpå analysen i denna del har ett de lege ferenda perspektiv. Den rättsdogmatiska metoden får dock anses fortsatt lämplig i sammanhanget, trots att gällande rätt används analyseras i ett de lege ferenda perspektiv.9
För att utreda och analysera ställföreträdarens ansvar gentemot huvudmannen används en subjektiv teleologisk tolkning av gällande rätt.10 På så vis sker tolkningen av gällande rätt utifrån lagstiftarens ändamål med regleringen.11 Det ska här noteras att reglerna om godmanskap och förvaltarskap har utvecklats från de ursprungliga motiven i 1924 års regler om omyndigförklaring, 12 varpå gällande rätt utifrån lagstiftarens ändamål med bestämmelserna utvecklats under flera decennier. Med hänsyn till att den moderna
7 Sandgren, Om teoribildning och rättsvetenskap, s. 318 f.
8 Kleineman Juridisk metodlära, s. 21.
9 Lavin, Om förvaltningsrättslig forskning – en replik, s. 73.
10 Spaak, Rättspositivism och juridisk metod, s. 66.
11 Se not 50 i A. a. s 66.
12 FörmyndL 1:2; Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 110 .
förmynderskapsrätten har sitt ursprung i 1974 års reform på området är det lagstiftarens perspektiv från denna tid och framåt som är relevant att tolka lagtext utifrån.13
Materialet som används för att fastslå gällande rätt det som traditionellt sett hör till rättskälleläran.14 Till denna kategori hör traditionellt sett lagstiftning, förarbetsuttalanden, rättspraxis och rättsvetenskaplig doktrin.15 Samtligt material som hänvisas till i uppsatsen räknas dock inte traditionellt till rättskälleläran. Detta material är dock endast av belysande natur för att antingen visa på hur rätten tillämpas, eller problem med tillämpningen.16
Med hänsyn till att uppsatsen undersöker ändamålet med godmanskapet och förvaltarskapet som rättsinstitut, kommer förarbetena till bestämmelserna i 11-16 kap föräldrabalken att vara av avgörande betydelse för att utreda vilket ansvar som ställföreträdaren är tänkt att ha enligt reglernas motiv. För att kunna erbjuda en bild av förmynderskapsrättens historiska utveckling till sin nuvarande form kommer äldre förarbeten att behöva beaktas även i denna bemärkelse. Uttalanden i förarbeten är gjorda av regeringen, och därmed inte den lagstiftande riksdagens mening om lagtextens betydelse.17 Inom rättsvetenskapen råder därmed viss oklarhet om vilken vikt som kan läggas vid förarbeten vid studiet av gällande rätt.
I analysen av rättspraxis i frågorna undersöks främst rättsfall från allmän domstol för att uppnå syftena. Här bör noteras att det i flertalet fall hänvisas till domar och beslut från hovrätten, och i viss mån även tingsrätten. Dessa betraktas inom rättskälleläran som mindre betydelsefulla än prejudikat från Högsta domstolen. 18 Hänvisningarna till hovrättsavgörandena kan motiveras med att hovrätten fått stå för en stor del av rättsutvecklingen inom förmynderskapsrätten, i brist på att Högsta domstolen inte tagit upp målen för bedömning.19 I de fall tingsrättsavgöranden tas upp för analys är det för att de innehåller omständigheter som öppnar för diskussioner rörande rättsläget på ett sätt som avgöranden från överinstanserna inte kunnat erbjuda. Enstaka hänvisningar till rättspraxis från förvaltningsrätten görs endast där det kan belysa gällande rätt. Analysen av rättstillämpningen utgår även till viss del från JO-beslut.
13 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. s. 110.
14 Jareborg, Rättsdogmatik som vetenskap, s. 8.
15 Bernitz m. fl. Finna rätt –juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 32-33.
16 Se exempelvis Sveriges kommuner och landstings skrivelse den 7 april 2017, ”Begäran om översyn av reglerna om överförmyndare, gode män och förvaltare” ärendenr. 01225, s. 1.
17 Kleineman Juridisk metodlära, s 28.
18 Bernitz m. fl. a. a., s. 33.
19 Se von Schéele & Wallgren, Överförmyndarpraktika, kap 13. Notera omfattningen på hovrättsavgöranden jämfört med avgöranden i högsta domstolen.
Med hänsyn till att uppsatsens ämnesområde är förmynderskapsrätt är den sparsamma juridiska doktrin som finns att tillgå av de två forskarna på området, Torbjörn Odlöw och Therése Fridström Montoya, av central betydelse för tolkningen av lagtext och förarbeten.20 I och med att de förmynderskapsrättsliga reglerna utvecklats under lång tid används även Gösta Walins och Staffan Vängbys kommentar av föräldrabalken som källa i vissa avseenden där hänvisningar till förarbeten skulle inneburit kontroll av flera källor.21 Annan doktrin används i den mån det behövs men i mindre utsträckning för att förtydliga rättsläget.
Godmanskap enligt FB 11:4, och förvaltarskap enligt FB 11:7, är de två gällande formerna av legalt ställföreträdarskap för myndiga personer med hälsorelaterade behov av hjälp med att bevaka sina intressen. Med hänsyn till att utgångspunkten i uppsatsen är att huvudmannen behöver hjälp med att bevaka sina intressen kommer uppsatsen endast behandla frågeställningarna inom dessa former av ställföreträdarskap. Analysen kring god mans och överförmyndarnämndens eventuella skadeståndsskyldighet kommer dock i de flesta fall vara tillämplig på andra typer av förordnanden enligt föräldrabalken.
Av utrymmesskäl kommer det inte ske någon undersökning eller analys av hur det nuvarande rättsläget bistår huvudmannen med att på egen hand genomföra en skadeståndstalan mot ställföreträdaren eller överförmyndaren. Detta perspektiv är dock väsentligt, och läsaren bör reflektera över svårigheterna för huvudmannen att genomföra en sådan talan för att få en fördjupad förståelse för den problematik som uppsatsen behandlar.
Med hänsyn till denna avgränsning beaktas inte heller artikel 12 och 13 i FN:s funktionsnedsättningskonvention, rörande likhet inför lagen och tillgång till rättvisa och rättssystemet, inom ramen för denna uppsats.22
Vid analysen av ställföreträdarens skadeståndsansvar behandlas inte heller förutsättningarna för trolöshet mot huvudman, BrB 10:5 (1962:700), eller förskingring, BrB 10:1. Detta motiveras med att uppsatsen bland annat har till syfte att undersöka ställföreträdarens skyldigheter gentemot huvudmannen, och därmed snarare ta reda på när ansvar för oaktsamhet kan bli aktuellt för att kunna urskilja vart gränsen för ställföreträdarens ansvar går. Med hänsyn till att båda ovanstående brott är uppsåtsbrott kommer endast rättshandlingar som relativt klart ligger innanför ställföreträdarens skyldighet att omfattas av bestämmelserna, varpå de inte kan prioriteras i denna framställning.
20 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna; Fridström Montoya, Syftet som försvann; Leva genom ställföreträdare; Ett litet steg för HD.
21 Walin & Vängby, Föräldrabalken.
22 SÖ 2008:26 - Konvention om rättigheter för personer med funktions- nedsättning och fakultativt protokoll till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning New York den 13 december 2006.
1.4 Disposition
Inledningsvis redogörs för den bakomliggande historiken för godmanskapets och förvaltarskapets framväxt i svensk rätt. Den historiska bakgrunden följs av en genomgång av förutsättningarna för anordnande av godmanskap, FB 11:4, samt förvaltarskap, FB 11:7. I kapitel 3 behandlas omfattningen på uppdraget som god man och förvaltare och hur uppdraget ska tolkas enligt gällande rätt. Här problematiseras bl. a en rättstillämpning som uppstått vid anordnandet av ställföreträdarskap som fått betydelse för bedömningen av ställföreträdaren behörighet. Redogörelsen för gällande rätt rörande uppdraget som ställföreträdare avslutas med en genomgång av de förhållningsregler rörande ställföreträdarens skyldigheter gentemot huvudmannen och överförmyndaren.
I kapitel 4 redogörs för överförmyndarnämndens skyldigheter i sin roll som tillsynsmyndighet över legala ställföreträdare. Detta perspektiv har relevans för den senare bedömningen av när skadestånd från det allmänna kan bli aktuellt för huvudmannens del.23 Här behandlas skyldigheten att rekrytera och lämplighetspröva personer som vill ta på sig uppdrag som ställföreträdare. I denna del redogörs även för överförmyndarens tillsynsuppgifter att granska ställföreträdarens årsräkningar över den ekonomiska förvaltningen av huvudmannens egendom, samt ansvaret att lämna samtycke till rättshandlingar av betydelse för huvudmannen.
I kapitel 5 jämförs därefter godmanskapet och förvaltarskapet med ett antal former av civilrättsliga mellanmansupplägg. Denna jämförelse görs dels att belysa de skillnader i ansvar över huvudmannens intressen som föreligger mellan rättsinstituten, men även för att öppna för diskussion om rättsliga omständigheter inom mellanmansrätten som kan ha betydelse för uppfattningen av legala ställföreträdares skyldigheter. För att belysa överförmyndarens eventuella ansvar över ställföreträdares brister i sitt utförande av uppdraget, görs även en jämförelse med det ansvar kronofogden har över en konkursförvaltare.
I kapitel 6 redogörs först för de grundläggande förutsättningarna för ställföreträdarens skadeståndsansvar. Därefter undersöks och analyseras möjligheten att rikta ett skadeståndsanspråk mot ställföreträdaren utifrån de skyldigheter som etablerats i kapitel 3.
Bilden av ställföreträdarens ansvar gentemot huvudmannen förtydligas här genom en redogörelse av rättspraxis rörande skadeståndsanspråk mot legala ställföreträdare. I samband med detta kommer även vissa likheter med ett antal mellanmans förhållanden att göras för att belysa problem och möjligheter i de olika synsätten på det legala ställföreträdarskapet. Med utgångspunkt i SkL 3:2 kommer därefter gränsen för överförmyndarens skadeståndsansvar för
23 SkL 3:2.
bristfällig tillsyn och rekrytering att behandlas. Här behandlas även vilken betydelse ett samtycke från överförmyndaren till en rättshandling har för ställföreträdarens ansvar.
Kapitel 7 innehåller slutsatserna från ovanstående redogörelse och kapitel 8 ger några avslutande kommentarer på betydelsen av det redovisade resultatet.
2. Rättsområdets bakgrund
2.1 Godmanskap – En utveckling av omyndigförklaringen 2.1.1 Inledande ord om kapitlets innehåll
I detta kapitel ges en historisk tillbakablick på förmynderskapsreglernas ursprung och utveckling. Detta följs upp av kapitel 5.2, där en redogörelse lämnas för den gällande rätten beträffande vilka rekvisit som gäller för att bli anordnad ett godmanskap, hur uppdraget som god man är utformat samt hur överförmyndarens tillsyn ska utföras.
2.1.2 Legalt ställföreträdarskap – gamla regler men nya motiv
Lagstiftarens syn på personer med funktionsnedsättningar, och de ursprungliga motiven bakom legalt ställföreträdarskap, har sin grund i regelverk och värderingar från tiden innan 1734 års lag.24 Den stora reformen inom förmynderskapsrätten kom år 1924 och det regelverk som då togs fram har i stora delar förblivit oförändrade sedan dess.25 Till följd av det socialrättsliga reformarbetet som ägt rum under mitten och slutet av 1900-talet har dock lagstiftarens förhållningssätt till personer med funktionshinder förändrats väsentligt sedan 1924 års reform.26 Lagstiftarens perspektiv har skiftat från att betrakta funktionsnedsatta personer som en belastning för samhället som helst borde fasas ut, till att betrakta denna samhällsgrupp som likvärdiga medborgare med samma rättigheter som övriga medborgare.27 En funktionsnedsättning kan dock innebära svårigheter för den enskilde att tillgodogöra sig de rättigheter som denne har rätt till.28 Oförmågan att tillgodose sina egna intressen kan bestå i ett hjälpbehov med att utföra en viss rättshandling, exempelvis att göra en ansökan om bistånd.29 Hjälpbehovet kan även vara av den graden att någon annan behöver genomföra rättshandlingen åt den enskilde om denne saknar förmåga att förstå hur den ska genomföras.30 I dessa situationer kan ett legalt ställföreträdarskap vara den avgörande hjälpinsats som tillgodoser den enskildes behov av hjälp med att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter, och få sina intressen bevakade. 31 Lagstiftarens nuvarande ambition är även att ett legalt
24 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 107
25 Odlöw, a. a. s. 110
26 Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 29; Odlöw, a. a. s. 135.
27 Se SOU 1929:14 s. 26 (första steriliseringsutredningen); Prop. 1992/93:159 s. 172 (Handikapputredningen).
28 Fridström Montoya, a. a. s. 173-174.
29 A. a s. 175.
30 A. st.
31 A. a s. 178
ställföreträdarskap ska fungera som ett skydd mot att den enskilde blir förbisedd, samt att denne får tillgång till sina rättigheter.32 Det regelverk som ska tillgodose detta skydd har dock inte uppdaterats sedan tiden innan personer med funktionsnedsättning fick sina nuvarande rättigheter.33 En tillbakablick på hur lagstiftaren hanterat frågan om funktionsnedsatta personers rättskapacitet är därmed nödvändig för att förstå utformningen av det regelverk som idag är en del av den gällande rätten.
2.1.3 1924 års förmynderskapslag
I och med införandet av 1924 års förmynderskapslag moderniserades de regler om omyndigförklaring som varit gällande sen 1734 års ärvdabalk. 34 Den omyndiges rättshandlingsförmåga var starkt begränsad enligt förmynderskapslagens regler, men öppnade för viss egendomsförvaltning av den omyndige, bland annat av inkomst från dennes förvärvsarbete.35 Rekvisiten för omyndigförklaring preciserades till att gälla för personer som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själverksamheten kunde anses vara ur stånd att vårda sig och sin egendom.36 Möjligheten att omyndigförklara personer med stora svårigheter att förvalta sin egendom behölls från tidigare regler, och förutsatte ”onödiga utgifter för konsumtionsändamål i uppenbart missförhållande till slösarens ekonomiska ställning” eller en i övrigt försumlig och vårdslös inställning i hanteringen av sina ekonomiska intressen.37 Utöver detta fanns även möjlighet att omyndigförklara personer på grunden att de led av bestående missbruksproblem av alkohol eller narkotika.38
Omyndigförklaringen var enligt den här tidens reglering inte endast en tvångsåtgärd utan även något som gick att samtycka till.39 I förmynderskapslagen gavs personer som led av sjukdom, försvagat hälsotillstånd, lyte, oerfarenhet eller annan orsak möjlighet att samtycka till att bli omyndigförklarade om de behövde bistånd med bevakandet av sina intressen och saknade förmåga att kunna instruera och kontrollera en person med fullmakt på ett lämpligt sätt.40 Lagstiftaren betonade dock att omyndighetsförklaring inte fick ske utan att omständigheterna som grundade en omyndigförklaring förelåg och att samtycket endast var ett bevis på att behovet av förmyndare förelåg.41
32 SOU 2004:112, Band II, s. 430; Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 178.
33 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 110.
34 A. a s. 106 och 117.
35 A. a s.115. och NJA II 1924, s. 320.
36 FörmyndL1: 2.
37 Prop. 1974:142 s. 45.
38 A. st.
39 Fridström Montoya, a. a. s. 272-273.
40 NJA II 1924 s. 228.
41 NJA II 1924 s. 228.
En nyhet i 1924 års förmynderskapslag var införandet av godmanskapsinstitutet som en ny form av legalt ställföreträdarskap, med ett antal tydliga skillnader jämfört med omyndighetsförklaringen. En av skillnaderna bestod i att godmanskap enligt FörmyndL 11: 3 endast kunde anordnas till personer med kortsiktiga och övergående sjukdomstillstånd. Skälet till denna begränsning i tillämpningen av lagrummet var främst att undvika den negativa bild av omyndigförklaringen som kunde tänkas uppstå om ett mindre ingripande långsiktigt ställföreträdarskap infördes. Med hänsyn till att omyndigförklaringen vid denna tid ansågs vara en långt mer ”effektivare” åtgärd än godmanskapet behövde dess anseende skyddas.42
Rekvisiten från omyndigförklaringen att huvudmannen skulle vara ur stånd att vårda sig och sin egendom, och sakna förmåga att kontrollera en fullmäktig var dock tillämpliga även här.43 En förutsättning för anordnandet var även att huvudmannen samtyckte till att godmanskap anordnades för denne, förutsatt att huvudmannens hälsotillstånd tillät att samtycke kunde lämnas.44 Till skillnad från en omyndig person hade en huvudman med anordnat godmanskap fortfarande kvar sin rättshandlingsförmåga och kunde därför företa rättshandlingar som i värsta fall kolliderade med den gode mannens.45 Huvudmannens möjlighet att få sin vilja beaktad innan gode mannens rättshandlande var därmed sannolikt större än för omyndigförklarade personer.46 God mans behörighet att rättshandla åt huvudmannen hämtade dock stöd från samma regler som för förmyndare över omyndigförklarade, och en god man kunde i likhet med en förmyndare rättshandla åt huvudmannen utan dennes samtycke.47 Huvudmannens skyddades dock i någon mån av att överförmyndarens samtycke var nödvändigt för vissa typer av dispositioner.48
2.1.4 1974 års reform
I och med införandet av föräldrabalken 1949 inarbetades förmynderskapslagens regler i balken. För tillgänglighetens skull delades reglerna för förmynderskap upp i olika kapitel beroende på om det gällde förmynderskap för minderåriga eller omyndigförklarade personer.49 Uppdelningen av kapitlen och införandet i föräldrabalken medförde dock inte
42 NJA II 1924 s. 222.
43 A. a s. 491.
44 FörmyndL 11: 3.
45 NJA II 1924 s. 228.
46 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 119-120.
47 Odlöw, a. a. s. 148; Prop. 1987/88: 124 s. 141.
48 Se exempelvis NJA II 1924 s. 339.
49 NJA II 1950 s. 3; Odlöw, a. a. s 106.
några förändringar i sak.50 Reformen innebar även att plikten att ta på sig uppdrag som förmyndare upphävdes.51
Omyndigförklaringen och godmanskapsinstitutet fick en större omarbetning i 1974 års reformarbete, och omyndigförklaringens ingripande natur började ifrågasättas.
Omyndigförklaringsgrunder med rötter i 1800-talets tankesätt ansågs föråldrade, varpå möjligheten att omyndigförklara en person med hänsyn till slöseri med pengar eller missbruksproblematik togs bort.52 I reformarbetet beaktades även att omyndigförklaringens ingripande natur riskerade att ha en negativ effekt på personer med mildare former av funktionshinder53 Dessa skäl ledde till införandet av en begränsningsregel som angav att omyndigförklaring endast fick ske om det var utrett att en mindre ingripande åtgärd inte var aktuell.54 Med hänsyn till att godmanskapinstitutet i samma reform ändrats till att även gälla för personer med ett bestående hälsotillstånd ansågs dessa personer kunna omfattas av utökningen av godmanskapets tillämpning.55 De hälsotillstånd som utgjorde grund för omyndigförklaring i samband med den enskildes samtycke överfördes därmed till att gälla som grund för anordnande av godmanskap i dåvarande FB 18:3, och upphörde att samtidigt vara grund för omyndigförklaring.56 I NJA 1978 s. 350 betonade Högsta domstolen att principen om minsta ingripande åtgärd skulle beaktas även med hänsyn till risken för kolliderande rättshandlingar, som var ett återkommande skäl för hinder att anordna godmanskap i lagstiftningsarbetet.57 I fallet ansåg Högsta domstolen att en senildement kvinnas hälsotillstånd var av den graden att hon inte var kapabel att genomföra någon rättshandling, varpå godmanskap ansågs vara en tillräckligt ingripande åtgärd. För personer som led av oerfarenhet ansågs det dock finnas andra lämpliga hjälpinsatser än godmanskap, varpå den grunden lämnades utanför bestämmelsen.58
Angående den omyndiges eller huvudman i godmanskaps inflytande över ställföreträdarens bestämmanderätt genomfördes inga förändringar 1974 år reformarbete.59 God mans vidsträckta behörighet och möjlighet att rättshandla mot huvudmannens vilja förblev även den oförändrad i 1974 års reform.60
50 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 106 och 128.
51 Odlöw, a. a. s. 106.
52 A. st.
53 Prop. 1974: 142, s 113 och 116.
54 FB 10:1.
55 Prop. 1974:142, s. 118-119.
56 Odlöw, a. a. s. 106 och 128.
57 Prop. 1974:142 s 118 och 120.
58 Prop. 1974:142, s. 121.
59 Odlöw, a. a. s. 132 och 135.
60 Odlöw, a. a. s. 148
2.1.5 1988 års reform till idag
Under 60- och 70-talet tog en normaliseringsprocess av funktionsnedsatta personer fart i Sverige med syfte att så långt som möjligt integrera personer med funktionshinder i samhället.61 Detta nya förhållningssätt till personer med funktionsnedsättningar hade vid tiden för 1988 års reform kommit till uttryck i motiven till 1982 års socialtjänstlag.62 Vid sidan av omyndigförklaringens konkret negativa effekter för den enskilde betonade lagstiftaren den förändring som skett i och med den sociallagstiftning som vuxit fram. Till skillnad mot förmynderskapsrättens exkluderande inslag i form av omyndigförklaring betonade den nya tidens sociallagstiftning en respekt för människors integritet och självbestämmanderätt.63 Utöver detta betonades även att möjligheten ”att ta initiativ och hävda en åsikt” begränsades mer än nödvändigt i och med att rösträtten försvann som en effekt av omyndigförklaringen.64 Även aspekten att den enskildes psykiska hälsa riskerade att ta skada till följd av omyndigförklaringen sågs som ett starkt skäl till att avskaffa omyndighetsförklaringen.65
För att uppdatera förmynderskapsrätten efter den tidens reformarbete inom sociallagstiftningen avskaffades omyndigförklaringen och ersattes med förvaltarskapet som infördes i FB 11:7.66 Förvaltarskapet blev en utökad variant av godmanskapet där den enskildes rättshandlingsförmåga kunde inskränkas ”helt eller delvis”. Detta möjliggjorde en åtgärd som var mer anpassad efter den enskildes behov, varpå tillämpningen av principen om minsta ingripande åtgärd fick ett ännu större genomslag än tidigare.67 Som en naturlig följd kom förvaltarens behörighet att begränsas till uppdragets utformning, vilket skiljde sig från förmyndarens behörighet som gav denne ett oinskränkt ansvar över alla den omyndiges angelägenheter.68 Härtill infördes även en möjlighet för förvaltaren att lämna samtycke till att huvudmannen rättshandlade i något avseende som omfattas av förvaltarens förordnande.69
För godmanskapets del kom den gode mannens behörighet att rättshandla åt huvudmannen att förändras genom 1988 års lagändring. Möjligheten för god man att rättshandla självständigt mot huvudmannens vilja hade lett till ett flertal fall där den gode mannen agerat
61 Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 102.
62 Prop. 1979/80:1 Del A s. 295
63 Fridström Montoya, a. a. s. 290; Prop. 1987/88:124, s. 134.
64 A. st.
65 A. st.
66 Prop. 1987/88:124, s. 134. Lag (SFS 1988:1251) om ändring i föräldrabalken. Se även Fridström Montoya, a.a. s. 289-290.
67 Prop. 1987/88:124, s. 144.
68 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 145.
69 Lag (SFS 1988:1251) om ändring i föräldrabalken, 11 kap 10 §.
utan hänsyn till huvudmannens önskemål.70 Med beaktande av denna situation uttalade JO att en god man främst bör uppfattas som ett biträde till huvudmannen.71 Uttalandet fick gehör i lagstiftningsarbetet och ledde till införandet av FB 11:5 st1, vilken innebar en inskränkning av den gode mannens behörighet till att endast gälla sådana rättshandlingar som huvudmannen samtyckt till, förutsatt att huvudmannens hälsotillstånd inte förhindrade denne att uttrycka sin vilja.72 För vardagsdispositioner med hyror och dylikt ansågs huvudmannen ha lämnat ett generellt samtycke till att få hjälp, varpå inget samtyckes krav krävdes för dessa rättshandlingar, förutsatt att huvudmannen inte på egen hand inskränkt ställföreträdarens uppdrag gentemot tredje man i den delen.73 Att huvudmannen behövde lämna samtycke till rättshandlingen förväntades innebära en minskad risk för kolliderande rättshandlingar från huvudmannens håll.74 För huvudmän med förvaltare innebar dock upphävandet av omyndigförklaringen ingen större skillnad i deras inflytande över förvaltarens beslut.75
Senare lagändringar rörande godmanskapet och förvaltarskapet har till stor del varit av processuellt slag med fokus på tingsrättens och överförmyndarens administration av ställföreträdarskapsärendena.76 En utökad möjlighet för huvudmän med godmanskap att få den gode man de önskar infördes år 2014.77
2.1.6 Sammanfattande analys
Som visats ovan har vägen till dagens former av långvariga legala ställföreträdarskap, godmanskapet och förvaltarskapet, sitt ursprung i omyndigförklaringen. Därifrån har det utvecklats från att vara en åtgärd som helt begränsat den enskildes rättshandlingsförmåga, till att bli ett avvägt instrument som inte begränsar den enskilde mer än nödvändigt. För godmanskapets del dröjde det dock lång tid innan huvudmannens bevarade rättshandlingsförmåga fick den respekt den förtjänade. Det övergripande förhållningssättet till omyndigförklarade personer som hjälpbehövande subjekt utan inflytande över sin egen rättssfär påverkade även huvudmän med god man fram tills omyndigförklaringen avskaffades.
Att den gode mannen kunde rättshandla åt sin huvudman utan dennes samtycke och mot dennes vilja fram till och med upphörandet av omyndigförklaringen år 1988 är av intresse i denna bemärkelse.
70 JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 52-54.
71 JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 52-54.
72 Prop. 1987/88:124, s. 141.
73 FB 11:5 st 2.
74 SOU 1986:50 s. 176.
75 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 146.
76 Odlöw, a. a. s. 152.
77 Lag (SFS 2014:886) om ändring i föräldrabalken, 11 kap 12 § 1 st.
Den gode mannens befogenhet inom uppdraget innan 1988 kan ses som ett tecken på att den enskilde ansågs vara hjälpbehövande i första hand, och förtjänade respekt för sin rättshandlingsförmåga i andra hand. Införandet av samtyckeskravet i FB 11:5 innebar en förändring i hur en god man var tvungen att förhålla sig till huvudmannens bevarade rättshandlingsförmåga. I utförandet av uppdraget blev den gode mannen nu tvungen att beakta hjälpeffekten av aktuella rättshandlingen, och samtidigt försäkra sig om att denne agerade i linje med huvudmannens vilja och rättshandlingsförmåga.78 I förhållande till huvudmannens vilja kunde en god man därmed inte längre agera likt en förmyndare och på eget bevåg ta beslut kring större frågor i huvudmannens intressesfär som denne ansåg lämpliga.79 Samtyckeskravets begränsningar för den gode mannens möjlighet att agera för huvudmannens räkning innebar därmed nödvändig förstärkning av gode mannens skyldighet att samråda med huvudmannen inför betydande frågor. 80 Huvudmannens redan befintliga självbestämmanderätt betonades därmed genom att den gode mannens integritetskränkande befogenhet att rättshandla utan huvudmannens samtycke togs bort.81 I samma arbete med att undvika integritetskränkande ingrepp i enskildas rättssfär, och för att främja omyndigförklarade personers deltagande i samhället, upphävdes även omyndigförklaringen och ersattes med förvaltarskapet.82
De förändringar som skett för huvudmän inom godmanskap och förvaltarskap är i korthet att principen om minsta ingripande åtgärd fått ett gradvis starkare fäste i hur det påverkar huvudmannens rättsliga ställning. 83 I viss mån har principen även påverkat hur ställföreträdaren kan utföra sitt uppdrag.84 De personer som har behov av ställföreträdarskap på grund av ett funktionshinder har, utöver rätten att få sin rättshandlingsförmåga respekterad och inte begränsad mer än nödvändigt, dessutom fått en betydande utökning av rättigheter till bistånd och stödinsatser sen tiden för 1924 års förmynderskapsreform.85 Som ett verktyg för huvudmannen att tillgodogöra sig dessa är det som nämnt lagstiftarens avsikt att ställföreträdarskapet ska fungera som den insats som skyddar huvudmannen från att bli förbisedd och gå miste om sina rättigheter.86 Den lagtext som instruerar hur en ställföreträdare
78 Se FB 11:5 och 12:3. Se även JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 52-54.
79 A. st.
80 FB 12:7 st. 2; Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 151.
81 A. a. s. 151
82 A. a. s. 141, 151; SOU 1986:50, s. 168; Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 289-290.
83 Odlöw, a. a. s. 128, och 167; Fridström Montoya, a. a. s. 292.
84 Odlöw, a. a. s. 164; Jfr FB 11:5.
85 Se Socialtjänstlag (SFS 2001:453); Lag (SFS 1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade;
Fridström Montoya, a. a. s. 211 och 220.
86 SOU 2004:112, Band II, s. 430; Fridström Montoya, a. a. s. 178.
ska utföra uppdraget står dock mer eller mindre oförändrad sedan tiden för 1924 års förmynderskapsreform.87 I det följande ska därför förhållningsregler och praxis som reglerar ställföreträdares utförande av uppdraget redogöras för, för att beskriva i vilken mån en ställföreträdare kan anses ha en skyldighet att tillgodose huvudmannens rättsliga intressen, eller endast se till dem efter bästa förmåga.
87 Odlöw, a. a. s. 164.
3. Godmanskap och förvaltarskap enligt gällande rätt
3.1 Inledande om godmanskap och förvaltarskap
Godmanskapet enligt FB 11:4 fungerar som en stödinsats för myndiga personer som på grund av ett hälsotillstånd behöver hjälp med att få sina intressen bevakade på olika sätt.88 I de fall ett godmanskap inte är en tillräcklig hjälpåtgärd kan förvaltarskap bli aktuellt om huvudmannen, på egen hand eller genom påtryckning av andra, vidtar skadliga dispositioner med sin ekonomi eller skadar sina övriga intressen.89 För att skydda huvudmannen får förvaltaren, inom ramen för sitt förordnande, ensamt ansvar över huvudmannens ekonomiska, rättsliga och personliga intressen.90 Innebörden av ett förvaltarskap blir därmed att huvudmannens sakliga rättshandlingsförmåga inskränks, helt eller delvis.91 Huvudmannens egna rättshandlingar blir inom ett förvaltarskap därmed endast bindande mot tredje man om förvaltaren godkänt rättshandlingen.92
För att garantera att personer med behov av hjälp från en ställföreträdare får det har kommunernas socialnämnder en skyldighet att anmäla sådant behov till överförmyndarnämnden.93 Överförmyndarnämnden utreder därefter behovet av att anordna godmanskap eller förvaltarskap för huvudmannen och lämnar sedan en ansökan till tingsrätten om att ett förordnande av en ställföreträdare ska ske.94 Huvudmannen, eller dess anhöriga, kan även själva lämna in en ansökan om god man eller förvaltare till tingsrätten.95 Innan tingsrätten fattar beslut om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap ska överförmyndaren få möjlighet att yttra sig i ärendet kring frågor som rör anordnandet.96 Tingsrätten har möjlighet att själva rekrytera en lämplig ställföreträdare för uppdraget, men kan på begäran ge överförmyndaren i uppdrag att lämna förslag på en lämplig ställföreträdare.
88 Prop. 1987/88:124, s. 139.
89 A. a. s. 132 och 139; Jfr NJA 1992 s. 863 II.
90 Se dock Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 356-361. Förvaltarens ensamma rådighet över huvudmannens personliga intressen innebär inte att förvaltaren med tvång kan få huvudmannen att tillgodogöra insatser som rör huvudmannens person. Förvaltarens ensamma rådighet över huvudmannens intressen innebär inte att denne har samma rådighet över alla huvudmannenslivsbeslut. I rättsliga frågor där huvudmannen inte kan skada sig själv bör huvudmannen därmed tillåtas att rättshandla. Så ansågs bl. a fallet vara i RÅ 1989 ref 11.
91 Prop. 1987/88:124, s. 148, och FB 11:9 st. 1.
92A. prop.
93 SoF 5:3; samt LSS 15 §.
94 FörmyndF 5 § 1 st.
95 FB 11:15
96 FB 11:17; FörmyndF 7 §
97 När tingsrätten fattat beslut om anordnande av godmanskap för huvudmannen är det överförmyndaren som utövar tillsyn över uppdragets utförande.98
I det följande redogörs för förutsättningarna för anordnande av godmanskap och förvaltarskap. Inledningsvis utreds grunderna för anordnande av godmanskap eftersom förutsättningarna för anordnande av godmanskap även måste vara uppfyllda för att förvaltarskap ska vara aktuellt.99
3.2 Förutsättningar för anordnande 3.2.1 Anordnande av godmanskap
För att ett godmanskap ska anordnas ställer FB 11:4 upp som krav att behovet av hjälp har sin grund i något av de hälsotillstånd lagrummet anger. De hälsotillstånd som kan föranleda att godmanskap anordnas är enligt lagtexten sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande. Det ställs inget krav på att det aktuella hälsotillståndet är permanent eller förväntas bestå under längre perioder. 100 Däremot har lagstiftaren angett att godmanskap inte lämpar sig om hjälpbehovet har sin grund i ett kortvarigt hälsotillstånd.101
En förutsättning för att hälsotillståndet ska kunna läggas till grund för ett anordnade av godmanskap är att det har ett kausalt samband med huvudmannens hjälpbehov.102 Hjälpbehovet anses ha samband med hälsotillståndet om huvudmannen på grund av hälsotillståndet behöver bistånd med att bevaka sina intressen.103 Godmanskap är därmed inte endast ämnat för personer som är helt ur stånd att rättshandla eller tillgodose sina behov av hjälp på egen hand. Av de huvudmän som har god man enligt FB 11:4 blir därför spektrumet gällande hälsotillstånd och förmåga att ta hand om sig själv stort och varierande. Två avgöranden i Högsta domstolen kan här ge en bild av bedömningsspektrumet när det gäller den enskildes hälsotillstånd. I Högsta domstolens beslut i NJA 2015 s. 851 anordnandes godmanskap för en man med impulsproblematik och bipolär sjukdom, med svåra depressioner som följd. Detta kan jämföras med beslutet i NJA 1978 s. 350 där godmanskap anordnades för en kvinna som led av en så långt gången demens att hon inte ansågs vara kapabel att utföra någon rättshandling överhuvudtaget
Det är inte tillräckligt att någon har ett hjälpbehov på grund av sitt hälsotillstånd, utan för att godmanskap ska anordnas krävs det också att personen har behov av hjälp från en god
97 FB 11:17a
98 FB 12:9 st 1
99 Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 309.
100 Prop. 1987/88:124 s. 138.
101 A. st.
102 Westman, Förmynderskap, s. 51; Jfr HovR för Övre Norrland ÖÄ 242-11.
103 NJA II 1974 s. 410.
man. Rekvisitet kommer ur lagtexten till FB 11:4, som anger att ”(…) rätten, om det behövs, ska anordna godmanskap åt honom eller henne”.104 Detta behovsrekvisit härrör ur en princip om att den minst ingripande åtgärden ska tillämpas, och att god man inte ska anordnas om det finns en fungerande alternativ insats att få.105
Skälen bakom denna princip är att ett godmanskap anses vara ett ingrepp i huvudmannens personliga sfär och att detta bör undvikas i möjligaste mån.106 Exempelvis ska rätten beakta om huvudmannens hjälpbehov kan ombesörjas av anhöriga på ett tillräckligt sätt, eller om stödinsatser inom socialtjänsten eller sjukvården kan erbjuda tillräcklig hjälp. 107 Vad gäller hjälp med bevakning av rättsliga och ekonomiska intressen bör hjälp från notariatavdelning, advokat eller liknande också undersökas.108 Det ska dock betonas att anordnandet av godmanskap enligt FB 11:4 är en för rätten obligatorisk bestämmelse i det att ett anordnande ska ske om förutsättningarna för det är uppfyllda.109 Förutsatt att huvudmannen samtycker till godmanskapet ska därmed ett anordnade alltid ske om det finns ett behov av legalt ställföreträdarskap.110
För att kunna ta emot hjälp med att få rättsliga och ekonomiska angelägenheter bevakade på annat sätt än genom ställföreträdarskap krävs i regel att den hjälpbehövande ställer ut en fullmakt. För att detta ska vara ett alternativ till godmanskap har Högsta domstolen i NJA 2015 s. 851 dock lagt till att fullmaktsgivaren ska ha förmåga att instruera fullmäktigen om hur uppdraget ska utföras, samt kontrollera att uppdraget utförs på ett korrekt sätt.111 Att fullmaktsgivaren kan hantera den relationen är en förutsättning för att gränserna för fullmäktigens behörighet och befogenhet ska kunna urskiljas.112 Fokus för bedömningen är därmed inte huruvida fullmakten som sådan är giltig gentemot tredje man, utan om huvudmannen har förmåga att kontrollera att fullmäktigen agerar i enlighet med fullmaktsbeskrivningen.113 Om fullmaktsgivaren inte har möjlighet att göra det behövs istället ett godmanskap så att en ställföreträdare kan övervaka vilka rättshandlingar som behöver göras.114 Stöd för denna uppfattning finns även i förarbeten till 1924 års förmynderskapslag,
104 Min kursivering
105 Prop. 1974:142 s. 121; Jfr 1987/88:124 s. 135.
106 Prop. 1974:142 s 179; Prop. 1987/88:124 s 140
107 Walin & Vängby, Föräldrabalken, kommentaren för 11 kap 4 §.
108 A. st.
109 A. a. s. 299
110 Fridström Montoya, Syftet som försvann, s. 468. Se 1999 s. 691 och 2015 s. 851.
111 NJA 2015 s. 851, p 7.
112 Montoya, Ett litet steg för HD, s. 536
113 A. st.
114 Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 305.
där oförmåga att kontrollera en fullmäktig fanns med som ett skäl för omyndigförklaring i.115 I överflyttningen av vissa grunder för frivillig omyndigförklaring till att istället omfattas av godmanskapet lämnades grunden ”oerfarenhet” utanför med hänvisning till att dessa personer inte var i tillräckligt stort behov av hjälp från en god man.116 Personer som led av oerfarenhet ansågs ha tillräcklig förmåga att bevaka sina egna intressen att de kunde tillgodogöra sig av hjälp direkt från banker eller statens rättshjälp.117
Utifrån ovanstående, med understöd från HD:s avgörande, går det att dra slutsatsen att
”godmanskap behövs för den som saknar förmåga eller kraft att själv bevaka och tillvarata sina angelägenheter, eller att instruera och övervaka en fullmäktig eller syssloman”118 I realiteten innebär detta att enskilda som förlorat sin förmåga att kontrollera en fullmäktig med generalfullmakt kommer bedömas vara i behov av godmanskap.119
En betydande skillnad mellan anordnandet av godmanskap och förvaltarskap ligger i att godmanskap inte får anordnas utan samtycke från en enskild.120 Till skillnad från förvaltarskapet har godmanskapet ingen inskränkande effekt på den huvudmannens självbestämmande och möjlighet att rättshandla, vilket föranleder kravet på den enskildes samtycke till anordnande av godmanskap.121 Kravet på samtycke har sannolikt även en funktion som indikator för rätten om ett godmanskap kommer att fungera.122 Huvudmannens samtycke till godmanskapet måste även vara konstant genom hela uppdraget, varpå godmanskapet upphör om huvudmannen begär att det ska upphöra.123
I det fallet att en enskilds hälsotillstånd gör att denne saknar förmåga att förmedla sin vilja kan dock rätten fatta beslut om anordnande av godmanskap utan beaktande av dennes vilja.124 För att kunna fatta ett beslut om anordnande av godmanskap i dessa fall krävs att ett läkarintyg, eller liknande utredning, inhämtas som styrker den enskildes oförmåga att lämna samtycke till ett anordnande.125 I läkarintyget har läkaren att bedöma om den enskilde
115 NJA II 1924 s. 228.
116 Prop. 1974:142 s. 121; Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 305.
117 A. st.
118 Fridström Montoya, a.a s. 305.
119 A. st.
120 FB 11:4.
121 Fridström Montoya, a. a. s. 318. Se även sid 173-174 om möjligheten att rättshandla jämfört med förmågan att rättshandla.
122 Fridström Montoya, a. a. s. 320
123 Se RH 1990:67.
124 Prop. 1987:88:124 s. 138.
125 FB 11:17 st. 1; Se dock NJA II 1988 s. 472 ang. annan godtagbar utredning.
uppenbarligen inte förstår vad saken gäller.126 Om så är fallet kan rätten bortse från inhämtandet av samtycke inför beslut om anordnande.127
I praxis finns två fall där godmanskap anordnats mot den enskildes samtycke där den enskildes hälsotillstånd inte gjort det möjligt för rätten att bortse ifrån den enskildes vilja.128 Dessa fall lutar sig dock på en numera borttagen regel som gav möjlighet att anordna godmanskap utan samtycke i särskilda fall.129 För situationer där den enskilde, trots behov, inte önskar hjälp från en god man kan möjligheten att anordna förvaltare undersökas, med förbehåll då givetvis för att förutsättningarna för förvaltarskap delvis är andra än för godmanskap.130 Det bör i sammanhanget betonas att den enskildes samtycke till anordnande av godmanskap måste vara frivilligt lämnat, och inte ske under hot om anordnande av förvaltarskap.131 I övrigt har dock frågan om samtyckets giltighet i sammanhanget lämnats obehandlad i förarbetena.132
3.2.2 Anordnande av förvaltarskap
Förvaltarskapet fungerar som ett komplement till godmanskapet och ska användas när ett godmanskap inte är tillräckligt för att tillgodose ett behov av hjälp eller skydd i det enskilda fallet.133 Ett anordnande av förvaltarskap innebär att huvudmannens förmåga att i sak använda sin rättshandlingsförmåga inskränks i den del som en förvaltare förordnats för.134 Inom ramen för anordnandet är det förvaltaren som har ensamrätt att rättshandla angående huvudmannens intressen.135 Som ett yttryck för principen om minsta ingripande åtgärd ska omfattningen på förvaltarskapet anpassas efter den enskildes behov, FB 11:7 st. 2, och omprövas av rätten så snart det finns skäl till det, FB 11:23 st. 1.136
För att anordna förvaltarskap åt en enskild krävs att förutsättningarna för anordnande av godmanskap är uppfyllda, förutom att det inte finns något krav på samtycke från den enskilde.137 Innan bedömningen av om ett anordnande av förvaltarskap kan ske måste därför förutsättningarna för anordnande av godmanskap först prövas.138 Utöver att den enskilde har
126 Se Socialstyrelsens blankett för läkarintyg inför anordnande av godmanskap, SOSFS 2013:4 Bilaga 1.
127 FB 11:4.
128 Se NJA 1977 s. 201; RH 1980:20.
129 Prop. 1987:88:124 s. 138.
130 A. st.
131 Odlöw, Ställföreträdare för vuxna, s. 211 och 216.
132Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 251-252.
133 A. a. s. 291 och 297.
134 FB 11:7, och 9.
135 FB 11:9 st. 1.
136 Fridström Montoya, a. a. s. 292
137 A. a s.
138 FB 11:7; Fridström Montoya, a. a. s. 295-297.
ett behov av hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och sörja för sin person på grund av sitt hälsotillstånd krävs fortfarande att ett behov av godmanskap föreligger.139 Om mindre ingripande åtgärder än ett godmanskap är tillräckligt för att möta den enskildes behov får varken godmanskap eller förvaltarskap anordnas.140
Efter att behov av godmanskap konstaterats måste den enskilde också bedömas vara ”ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom”, samt att det inte är tillräckligt att godmanskap anordnas. Att en enskild är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom innebär att denne saknar förmåga att tillvarata sina egna intressen.141 Detta måste därmed särskiljas från ett eventuellt ointresse eller en ovilja att göra så, förutsatt att denna inställning i sig inte har sin grund i ett psykiskt hälsotillstånd som kan föranleda ett anordnande av godmanskap. Med hänsyn till att den enskildes samtycke inte behöver beaktas vid anordnade av förvaltarskap kan det därför finnas skäl att anordna förvaltarskap i situationer då ett godmanskap hade varit uteslutet. För att anordna förvaltarskap för en enskild mot dennes vilja krävs dock inte bara att ett hjälpbehov föreligger, utan även ett skyddsbehov.142 Om den enskildes situation saknar omständigheter som styrker ett skyddsbehov saknas förutsättningar för att anordna förvaltarskap. Detta illustreras i NJA 1978 s. 350 där yrkandet om att förvaltarskap skulle anordnas avslogs med hänsyn till att den enskilds hälsotillstånd ansågs vara så pass nedsatt att hon inte hade förmåga att utföra någon form utav rättshandling. Med hänsyn till avsaknaden av ett skyddsbehov ansågs dock godmanskap vara en tillräcklig åtgärd för att möta den enskildes hjälpbehov.
Skyddsbehovet gällande den enskildes person och egendom är grunden för att anse det nödvändigt att inskränka en huvudmans sakliga rättshandlingsförmåga, och var en av de gynnsamma funktioner i omyndigförklaringen som överfördes till förvaltarskapet.143 Ett skyddsbehov gällande den enskildes person eller egendom har i förarbetena ansetts föreligga när den enskilde vidtar skadliga dispositioner med sin egendom, eller riskerar att bli utpressad av andra till att göra det.144 Huvudmannens egendom kan även i sig utgöra en omständighet som påverkar bedömningen av behovet av förvaltarskap. I NJA 1992 s. 863 del 1 hade en kvinna med psykisk funktionsnedsättning genom arv och livförsäkring efter sin far fått en stor del pengar som kom att utgöra hennes hela förmögenhet. Utöver skadliga impulsköp riskerade hon även att utföra skadliga dispositioner under påtryckning från sin man. När frågan om
139 FB 11:7; Fridström Montoya, Leva genom ställföreträdare, s. 295-297.
140 FB 11:7 st. 1 men 2; Fridström Montoya, a. a. s. 297.
141 A. a. s. 309.
142 A. a s. 310. Se även NJA 1992 s. 863.
143 Prop. 1987:88:124 s. 132; Fridström Montoya, a.a., s. 310.
144 A. Prop. s. 132; Se även NJA 1992 s. 863 ang. omständigheten om påtryckningar från utomstående.
