Svar till Claes Theliander om Maglarps kyrka Ranby, Henrik Fornvännen 2012(107):2, s. [122]-123 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2012_122 Ingår i: samla.raa.se

Svar till Claes Theliander om Maglarps kyrka Ranby, Henrik

Fornvännen 2012(107):2, s. [122]-123

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2012_122

Ingår i: samla.raa.se

I Fornvännen 2011:3 recenserar Claes Theliander boken Maglarp – kyrkan som försvann (studier till Sveriges kyrkor 3, Riksantikvarieämbetet, Stock- holm 2010). Jag finner mig nödgad att bemöta hans recension med några kommentarer, i synner- het som han mest uppehåller sig vid min artikel i boken.

Theliander vill ställa de svåra frågorna om kul- turarvet. Så längt är jag helt ense med honom. Ett kulturarv som inte diskuteras är inget kulturarv.

Utgångspunkten för Maglarpsboken var emeller- tid en annan, att en byggnad som var skyddad en- ligt lag tilläts förfalla och rivas. Hur kunde detta ske och varför? Det är sant att boken är en kultur- miljövårdens självrannsakan och därmed kanske en »partsinlaga», men riktigt vari det »gråtmil- da» ligger har jag svårt att se.

Theliander menar att Jes Wienbergs accep- tans av förgängligheten tillhör bokens mera nyk- tra inslag. En annan recensent (Paul Hansson i Byggnadskultur 2011:2) kallade samma acceptans för »relativisering», något som Wienberg själv faktiskt också sade sig syssla med när han nyligen presenterade sin artikel på en kyrkoantikvarisk konferens i Kristianstad. Kyrkor har rivits förr (exempelvis under medeltiden) och det är själv- klart att historien alltid kan ge intressanta per- spektiv på nutiden. Problemet är dock att en så- dan relativisering riskerar att blir kontraproduk- tiv för bevarandearbetet, och att den som histo- riesyn riskerar att slå över i nihilism. Vad män- niskan sysslade med i forna tider är ju ofta inte alls särskilt föredömligt för oss. Kulturmiljövår- den uppstod just för att sätta ett slags balanshjul

Svar till Claes Theliander om Maglarps rivna kyrka

Fornvännen 107 (2012)

Debatt 122

Bøe, J., 1942. Til høgfjellets forhistorie. Boplassen på Sumtangen ved Finsevatn på Hardangervidda. Ber- gens Museums Skrifter21.

Crisler, L., 1956. Observations on wolves hunting cari- bou. Journal of Mammalogy 37. Lawrence, Kansas.

Finstad, E. & Pilø, L., Kulturminner og løsfunn ved is- breer og snøfonner I høyfjellet. Økt sårbarhet som følge av nedsmelting – global oppvarming. FOU prosjektet i Oppland. Oppland Fylkeskommune Kul- turhistoriske skrifter2010:1. Lillehammer.

Grieg, J.A., 1912. Dyrelevninger fra de gamle bopladser paa Hardangervidden. Bergens Museums Aarbok 1911:

5.

Hougen, B., 1947. Fra seter til gård.Studier i norsk boset- ningshistorie. Oslo.

Indrelid, S., 2010. Om reinsdyrfangsten på Sumtangen i gamal tid. Villreinen 2010. Villreinrådet i Norge.

Indrelid, S. et al., 2007. Fangstanlegget på Sumtangen, Hardangervidda – utforskningen gjennom 165 år.

VikingLXX. Oslo.

Indrelid, S. & Hufthammer, A.K., 2010. Medieval mass trapping of reindeer at the Hardangervidda mountain plateau, South Norway. Quaternary Inter- national(2010). Oxford. doi:10.1016/j.quaint 2010.

09.008.

Jenness, D., 1922. Life of the Copper Eskimos. Report of the Canadian Arctic Expedition, 1913–18, 12. Ottawa.

Negaard, H., 1912. Hardangerviddens ældste befolk- ning. Undersøkelser og fund. Bergens Museums Aar- bok1911:4.

Nicolaysen, N., 1861. Reiseberetning indsendt til det akademiske Kollegium. Foreningen til Norske For- tidsmerkers Bevaring. Aarsberetning.

Rasmussen, K., 1930. Intellectual culture of the Cari- bou Eskimos. Report of the Fifth Thule Expedition 1921–24, 7:2. Copenhagen.

– 1931. The Netsilik Eskimos. Social life and spiritu- al culture. Report of the Fifth Thule Expedition 1921–

24, 8:2. Copenhagen.

Stefansson, V., 1914. The Stefansson-Anderson Arctic Expedition of the American museum: preliminary ethnological report. Anthropological Papers of the American Museum of Natural History14. New York.

Taylor, J.G. (ed.), 1969. William Turner's journeys to the caribou country with the Labrador Eskimos in 1780. Ethnohistory 16:2. Lubbock, Texas.

Otto Blehr

Fornvännen 107 (2012)

Debatt 123 på utvecklingen, inte för att stå bredvid, titta på

och acceptera.

Två gånger i sin recension använder Thelian- der uttrycket »missförstå mig rätt», och minst lika många gånger missförstår han mig fel. Han utgår från att Maglarps gamla kyrka vid det nya kyrkobygget var en »välbevarad och för försam- lingen funktionell och omtyckt medeltida kyrka».

Det skriver inte jag, utan det är snarast en medel- tidsspecialists önskedröm. Hur omtyckt och funk- tionell Maglarps gamla kyrka var år 1900 har vad jag vet ingen undersökt. Däremot vet vi att C.G.

Brunius redan 1850 hade skrivit in den i konst- historien. Snarare byggdes Maglarps nya kyrka precis vid den brytpunkt när man slutade riva skånska medeltidskyrkor och i stället började upp- värdera dem som kulturarv. Inte heller menar jag att nedvärderingen var det enda skälet till att Mag- larps nya revs eller att enbart kulturmiljöpeda- gogik skulle ha kunnat rädda den.

Den »teologiska modernism» som jag särskilt karakteriserar som en »preliminär hypotes, base- rad på egna erfarenheter» blir i Thelianders tolk- ning en allmänt »kulturarvsfientlig» »konspira- tionsteori». Det är väl grovt. Han tillskriver mig också resonemang som jag aldrig för. Jag delar i själva verket hans uppfattning att kulturarvets värde bestäms i en dialog mellan brukare och spe- cialister, men vad jag ville visa med artikeln var inte minst kulturmiljövårdens eget ansvar för vilka värderingar den planterar och sprider och vad det- ta betyder för kanonisering och antikanonisering.

Brukarna, alltså församlingarna, värderar inte sina kyrkobyggnader i ett isolerat rum utan tar naturligtvis intryck av vad som skrivits i tjänste- memorial, yttranden, guider, hembygdsböcker etc.

Förvisso skall inte brukarnas upplevelse av en bygg- nad »viftas bort som okunskap». Men om det nu

rör sig om fördomar, lanserade av kulturmiljö- vården själv och framförda som rivningsskäl av Lunds stift och i sammanslagna församlingar långt från de egentliga »brukarna», då finns det väl goda skäl att kritisera värderingarna?

Sättet på vilket kulturmiljösektorns specialis- ter och handläggare själva talade om och förstod (eller missförstod) kulturarvet blev en av förhands- domarna för den problematiska kyrkan i Mag- larp. Den hade aldrig behövt få ett restaurerings- förslag för 30 miljoner (också det var beställt av en konsult som rivningsargument!) om man hade velat söka en kreativ lösning på problemet i ett tidigare stadium. Och en sådan lösning hade lät- tare sökts utan nedvärderingen. Hade kyrkan fått stå ytterligare trettio år, eller kanske bara tio, hade Trelleborg hunnit växa så långt ut på Söder- slätt att Maglarps nya kyrka faktiskt hade kunnat få en ny användning, sakral eller profan.

Tråkigt nog verkar Theliander missa denna huvudpoäng. När han avslutar med att påstå att

»brukarna aldrig egentligen ville ha» Maglarps nya kyrka (nybyggnadsförslaget röstades ju trots allt igenom enligt tidens praxis), när han inled- ningsvis kallar Maglarps nya kyrka »gökunge»

eller »föraktat och oönskat barn» trampar han själv ner i ett oreflekterat antikanoniseringsträsk.

Göken lägger som bekant inte ungar i sina egna bon. I Maglarp beställde ortsborna en gång en påkostad och arkitektoniskt intressant kyrka för att de ville ha en lika pampig kyrka som grann- socknarna. Och det var över den jag skrev min nekrolog.

Henrik Ranby