Forza TV?
Debatten kring den medierade valkampanjen i det italienska
parlamentsvalet 1994
Högskolan på Gotland 2011/HT Magisteruppsats Författare: Emelie Palmaer Avdelningen för/Institutionen för Historia Handledare: Michael Scholz
Abstract
During the 1994 Italian elections many things were new for the voters. A new electionsystem, new parties emerging where old traditional ones were dying out because of long ongoing corruption scandals that were coming up to the surface. In all this one man, Silvio Berlusconi, a famous italian businessman, stepped in and with his two allied parties Lega Nord and Alleanza Nazionale he swept away the nation in a never before seen election campaign. Many things have been said about the motifs and the way he prosecuted the election campaign for the Forza Italia. But what I try to see for this thesis is the awereness in the Italian print media from this particular period - how and if the debate about an injust electoral campaign existed in the country from the date Silvio Berlusconi entered ”the playing field” as he called it and up to the days of election.
Keywords: Italian politics. 1994 elections. Berlusconi, Bossi, Fini, Occhetto, media and democracy,
1. Inledning! 2
1.1 Syfte och frågeställning! 3
1.2 Avgränsning! 3
1.3 Teori och metod! 4
1.4 Forskningsläge! 8
1.5 Källkritik material! 14
2. Bakgrund! 15
2.1 Operation ”Rena händer”! 15
2.2 Det nya valsystemet! 16
2.3 Huvudpersonerna presentation! 17
2.3.1 Silvio Berlusconi! 17
2.3.2 Umberto Bossi! 20
2.3.3 Gianfranco Fini! 21
2.3.4 Achille Occhetto! 22
3. Undersökning! 23
3.1 Intressekonflikten kring Berlusconi! 23
3.2 Januari! 26
3.3 Februari! 29
3.4 Mars! 33
4. Resultat och avslutande diskussion! 36
5. Sammanfattning! 40
Källförteckning! 41
1. Inledning
Italien 1994. Efter att den dåvarande regeringen fallit samman stiger Forza Italia fram, lett av finans- och mediemogulen Silvio Berlusconi, en nykomling i politiken men alltjämt ett välkänt namn. De slår sig samman med omstridda Lega Nord och Nationella Alliansen och bildar regering efter vinsten över vänstern. Berlusconi meddelade sitt deltagande i valet i januari och stod i mars som vinnare. Det var tre månader med en intensiv kampanj för att locka väljare.
Till 1994 års val gick man med en sällan skådad misstänksamhet efter år av skandaler och korruption, man talar om ett politiskt vakuum där valet kunde gå hur som helst. För att försvåra situationen ännu mer för väljarna bytte man även till ett valsystem med enmansvalkretsar (alltså ett mycket mer personfixerat system än tidigare). Man trodde att detta tillsammans med en procent- spärr skulle försvåra för de gamla konstellationer som inte var speciellt hållbara.
Italien har en komplicerad politisk historia och även en komplicerad politisk nutid. Under skrivandets gång har redan mycket hänt med just Berlusconi inblandad, så som förtroendeomröstningar, rättegångar och tillsist så hans avgång i mitten av november (2011). Då landet hamnat i en ekonomiskt ohållbar situation sattes press på Berlusconi även från de andra euroländernas stadshuvuden (främst Sarkozy och Merkel). Om han inte genom reformer kunde lösa situationen skulle det vara önskvärt med hans avgång. Efter omröstningar i parlamentet framgick det att Berlusconi inte längre hade majoritet och han erkände sig besegrad. Efter att ha inväntat att ett reformförslag gått igenom lämnade Berlusconi sin plats som premiärminister till förmån för Mario Monti (dock ej folkvald utan tillsatt av Italiens president Napolitano) som nu har en svår uppgift framför sig - att ordna upp en av eurozonens mer problematiska ekonomier.
Med facit i hand vet nu Italien mer om sin omdebatterade före detta ledare som trots alla skandaler och all kritik vunnit tre val och överlevt förtroendeomröstningar. Det har handlat om mut- och korruptionsaklagelser, påstådda maffiakontakter och uttalanden av mindre diplomatisk karaktär.
Den mediacentrering som är kring Berlusconi idag är väldigt fokuserad på hans "privata snedsteg", kring hans politik talas det sällan om - iallafall det som framkommer i media utanför landet. En del av syftet av denna uppsats är att försöka att bidra till den lite mer undangömda seriösa debatt om italiensk politik som ändå finns.
Jag fokuserar på det första valet Berlusconi ställde upp i och den korta period från dess att han meddelade att han ställde upp som kandidat tills dess att valet var avgjort - vad fick man som väljare för information och hur kan denna tolkas? Just det faktum att Silvio Berlusconi är en mediemogul i första hand - kan det ha gett honom ett försprång i valspurten och är det något man diskuterar i pressen under dessa tre månader eller är det något som framkommit efteråt? I Sverige
var debatten starkt kritisk till att Berlusconi i sitt ämbete som premiärminister var i kontroll över i stort sett all television, då han som privatperson äger de största tv-kanalerna (Mediaset) och som premiärminister var ansvarig för den statliga televisionen (RAI). Men den debatten väcktes snarare under hans andra vända som folkvald premiärminister - inte den första. Här är inte frågan om han drog fördel som är den viktiga, utan snarare medvetenheten om den problematiken under pågående valkampanj.
Här gör jag så med denna uppsats ett försök till att uppmärksamma en viktig händelse i den italienska politiska historien - parlamentsvalet 1994, ett val annorlunda än tidigare på många sätt.
1.1 Syfte och frågeställning
Jag anser att det är av vikt att försöka lägga fram en mer neutral och seriös diskussion kring Silvio Berlusconi, italiensk politik samt journalistikens makt i den medialiserade demokrati vi idag lever i.
Syftet med denna uppsats är att genom att se på det italienska parlamentsvalet 1994, som på många sätt innebar en brytpunkt i landets politiska historia, lägga fokus på en diskussion som kommit till ytan i efterhand; den om mediemakt och mediekoncentration. Uppsatsens huvudfrågeställning kommer att vara denna;
- Kan man redan under valkampanjen 1994 se i den i den italienska tryckta pressen kritik över den mediekontroll Berlusconi utövade i samma kampanj genom sin medverkan i valet då han också hade i sin ägo både television och tryckt press?
- Fanns det en debatt under samma period om Berlusconi genom denna roll drog fördel i valkampanjerna och hur såg i så fall den ut i de två största italienska dagstidningarna?
- Fanns det en diskussion om en intressekonflikt vid en eventuell vinst av Forza Italia då Berlusconi i såfall i rollen av premiärminister skulle ha kontroll över både den statliga och privata televisionen?
1.2 Avgränsning
Den tidsmässiga avgränsning som jag valt till analysen är januari - 30 mars 1994, alltså från den period då Silvio Berlusconi meddelat sin kandidatur i valet fram tills valdagen.
Materialmässig avgränsning till undersökningen är artiklar från italiensk tryckt press under samma period, januari-mars 1994 (se under Material).
1.3 Teori och metod
Även om detta uppsatsämne ligger nära andra vetenskaper är uppsatsen skriven för historievetenskapen. Det är av vikt att se på denna valkampanj och debatt i sitt historiska sammanhang för tolkningen och förståelsen av uttalanden, politiska utspel och till varför man kommit till den situation man var i när man gick till val 1994. Just i år firar Italien 150 år som enad stat, men man talar fortfarande om sprickor och klyftor som är oöverkomliga och använder ofta skillnaderna mellan nord och syd som orsak eller förklaring när något inte fungerar, eller som underliggande orsak till exempelvis valresultat. Det är en fråga som är svår att undvika när man undersöker italiensk politisk historia. Men kring valet 1994 var det stora ämnet främst de skandaler som landets politiker figurerade i, det som gjort att landet var i ett politiskt vakuum och man visste inte hur man skulle komma ur det. För att kunna sätta diskussionerna kring valkampanjerna i medierna i sitt sammanhang är det viktigt att se till hur situationen i landet var, samt vilka de iblandade politikerna är.
Enligt medievetenskapen som uppsatsämnet avgränsar till finns det i grund och botten bara tre perceptuella vägar till information och kunskap om politik och samhälle:
1 egna erfarenheter
2 interpersonell kommunikation (samtal med andra) 3 medierad kommunikation (via medier)1
Uppsatsens analys baseras på den tredje av dessa - den medierade kommunikationen vid 1994 års parlamentsval i Italien, då det är den tryckta pressen som är underlaget till undersökningen. Vad som skrevs och hur de slutgiltiga vinnarna porträtterades under de tre månader som ledde fram till Berlusconi-vinsten i mars detta år. Vad nådde fram till Italiens medborgare, dem som skulle gå till val?
Teorin för undersökningen ligger i linje med den av Patrick McCarthy2 presenterad, som är att Silvio Berlusconi inte vann 1994 års parlamentsval på grund av sin position som mediemogul och genom sin makt över televisionen som många hävdar då det politiska klimatet i landet var ett kaos.
Det finns för många andra faktorer att lägga in i varför han fick sådan framgång, men att han drog klar fördel av sitt medieimperium över de andra kandidaterna i sin kampanj är enligt min mening uppenbart. En klar intressekonflikt och en fara i en sådan mediekoncentration som kom att skapas efter vinsten i valet är även detta ett faktum - frågan är bara om det var uppmärksammad eller inte under själva valkampanjen 1994.
I valtider är det kampanjen och hur budskapet ska nås ut till invånarna som dominerar medierna;
1 Strömbäck; 2004 s15
2 Berlusconi does not owe his victory solely to TV. Certainly he could not have won without the TV-blitz he launched in January 1994, but he initiated his political activity in the late spring of 1993 while in his TV commercials and appearences the medium was not the sole message” McCarthy; 1997 s163
kampanjen sysslar med att "styra, förstärka och aktivera rådande tendenser mot socialt accepterade mål som att rösta, köpa varor, samla in pengar till goda ändamål".3 Den består av budskap som sprids genom olika medier - inte bara den tryckta pressen - och "ju större förmågan att manipulera verkligheten är (ex statens kontroll genom att bestämma en politik eller ge info) desto bättre kontroll har man över kampanjens resultat." 4
Ett annat fenomen som blir extra tydligt i valtider är "agenda setting" 5 - att göra upp dagordningen.
Politikerna försöker att övertyga väljarna genom att visa på vad som är deras hjärtefrågor - allt för att forma opinioner, vilket fungerar bara om det ses som en nyhetsprioritering från mediernas håll.
Annars får medborgaren söka denna information från annat håll - men just i valtider och med valjournalistiken är detta ett vanligt förekommande fenomen. Just Berlusconi har framgångsrikt använt sig av opinionsundersökningar för att utefter dem forma sina uttalanden, sina löften och sin kampanj.
Medierapporteringen under ett valår har enligt Strömbäck betydelse för valkampanjens utgång. I en period nära ett val ökar människors intresse för politik i allmänhet och människors vilja att ”sätta sig in i politiken” ökar avsevärt. Då söker sig man i första hand till medierna för information.
Strömbäck listar krav på valjournalistiken som han anser bör ställas, på den viktiga information som medborgarna behöver för att kunna genomföra sin demokratiska plikt - att rösta. De fem typer av information han menar på är nödvändig är:
- information om hur olika politiska alternativ beskriver verkligheten
- information om vilka ideologiska principer som är vägledande för de politiska alternativen - information om vilka sakpolitiska åsikter olika politiska alternativ har
- information om hur de olika politiska alternativen har agerat under föregående mandatperiod - information om de troliga konsekvenserna av att olika politiska förslag genomförs, för enskilda
eller samhället i dess helhet6
Detta är journalistens och dess forums plikt, men hur det sedan tas emot av läsarna är en annan fråga som man också har undersökt; effekterna (mottagligheten) av informationen på medborgarna, vad den har för påverkan på deras åsikter och i slutändan också på hur de röstar.
3 McQuail; 1984 s182
4 Ibid s184
5 Ibid s189
6 McQuail;1984 s99-100
I den komplicerade frågan kring mediemakt finns två underliggande huvudfrågor;
• Mediernas effektivitet som instrument för att uppfylla vissa maktmål - övertalning, mobilisering och information.
• Vems makt det är som medierna utövar - hela samhällets, makten hos en viss klass eller intressegrupp, de enskilda kommunikatörernas? 7
Strömbäck tar i denna fråga upp "maktens tre dimensioner", vilka är;
• Makten över beslutsfattande; som är maktens synliga ansikte, den politiska makt som utövas genom beslutsfattande och som är institutionellt bestämd och organiserad, den som i det demokratiska systemet avgörs genom val.
• Makten över dagordningen; innefattar vilka frågor som ens ska diskuteras och eventuellt bli föremål för politiskt beslutsfattande, som bestäms genom förhandlingar mellan aktörer (de med intresse att påverka dagordningen).
• Makten över tanken; innebär makten över de tankeprocesser som ligger till grund över hur vi uppfattar "verkligheten" eller aspekten av den. Mediernas makt över medborgarnas dagordning eller tankar förutsätter att medborgaren tar del av dess innehåll och att vi väljer (medvetet eller omedvetet) att på något plan låta oss påverkas. Då nästan alla konsumerar någon slags medial information i stort sett varje dag har de alltså den teoretiska förutsättningen att utöva denna makt.8 När man talar om mediernas makt talar man alltså också om mediernas effekter - för det är däri själva makten över medborgarnas dagordning/tankar ligger - om övertalningsförmågan eller förstärkningen av redan latenta föreställningar i medborgarens medvetande. Men sen måste man ta det ännu ett steg längre och se vem är det som sedan ligger bakom denna makt, dessa budskap och informationen som når medborgarna? Vem har tillgång till medierna som kanal för detta och hur stor är egentligen mediernas frihet som just rapportör och kanal? Detta är mycket viktigt för förståelsen, tolkningen och kritiken av det material jag valt ut till uppsatsen, för jag läser samma artiklar som 1994 års väljare tog del av.
Tillvägagångssättet har varit att genom utvalda nyckelord9 och tidsperiod söka material till undersökningen via de utvalda tidningarnas databaser och arkiv. Utifrån första resultaten har jag smalnat av sökningen mer och mer tills jag har fått ett urval av artiklar som är relevanta för undersökningen. Att arbeta utefter sökord har underlättat framtagningen av material då det inte går att bara gå efter rubriksättning på artiklarna, många gånger har det funnits relevant material ”gömt”
i texten där rubriken inte är ledande. Efter genomgång av material har jag först organiserat det
7 McQuail;1984 s212
8 Strömbäck; 2004 s22-23, 25
9 Berlusconi, Fini, Bossi, Occhetto, TV, press (stampa), valkampanj (campagna elettorale), kontrovers (polemica)
tematiskt men för själva presentationen har jag valt att lägga fram det periodiskt, utefter de tre månaderna fram till valdagen med början vid Berlusconis meddelande av valdeltagande.
För övrigt material har jag använt mig av samma tillvägagångssätt, att via Högskolans databaser söka relevant material och här i Italien via bibliotek och bokhandel söka litteraturen. Då det som sagt är ett vetenskapsmässigt gränsöverskridande ämne har materialmängden varit stor, mycket arbete har gått åt till att urskilja det material som är mest lämpat för denna sorts uppsats. Mycket tid och arbete har dessutom gått åt att sätta uttalanden och artiklar i sitt sammanhang för tolkningens skull, då ett uttalande från en viss person i ett visst sammanhang kan betyda en sak men om man tar det ur sitt sammanhang kan det betydelsen verka vara en helt annan.
1.4 Forskningsläge
En rapport från organisationen ”Reportrar utan gränser” går igenom den intressekonflikt Silvio Berlusconis position som mediemogul och den som premiärminister (och premiärministerkandidat) skapar. Rapportens främsta utgångspunkt är att det är ett hot mot det fria ordet inom en demokrati med den sortens mediakoncentration som skapats i Italien efter det att Silvio Berlusconi valts till premiärminister. Det man kommer fram till i rapporten är;
The very close links between politics, the economy and the news media were an Italian characteristic long before Berlusconi became prime minister, and never prevented the press from enjoying considerable freedom. But the concentration of political and broadcasting power in a single person’s hands is unprecedented.10
Men här tas bara kort upp hur man såg på frågan 1994 och om han drog fördel av sina medier under valkampanjen utan att gå djupare in på det. Soria Blatmann påpekar det faktum att många menar på att Berlusconi faktiskt förlorade valet 1996 - fastän han var lika involverad i medierna då som vid valet 1994. Vissa (dem som Blattman kallar ”his political allies”) menar så på att man lagt för stor vikt vid hans makt över medierna i valkampanjen i frågan om varför Berlusconi vann valet 1994.
The issue of Berlusconi’s conflict of interests has been raised ever since he entered politics.
(...) the influence of Berlusconi’s TV stations was widely questioned during the 1994 elections, which he won. His political allies hasten to point out that he lost the 1996 election despite being supported by the same TV stations.11
Från Università di Milano presenterar Roberto Biorcio en studie om politisk tillhörighet och politiskt deltagande, om skillnaderna mellan att vara informerad och aktiv / informerad och inaktiv / aktiv men oinformerad / inaktiv och ointresserad (political apathy) samt hur dessa grupper påverkas av media samt hur deras medverkan i valen sett ut, med fokus på 1990-talet. 12
Man presenterar i denna undersökningar baserade på intervjuer gjorda under 1999 - alltså inte under min aktuella tidsperiod till undersökningen - men går ofta tillbaka till valet 1994 samt medias inflytande på detta;
The observations we made previously concerning the links which have been set up between areas of the electorate with a low political awareness, and viewing of news and entertainment programmes offered by the Mediaset channels are thus confirmed. These links have without a doubt influenced the electoral success of Berlusconi.13
10 Reporters sans frontiers; ʻBlatmann, Soria. Italy A media conflict of interests: Anomaly in Italy. 2003 s14
11 Ibid s3
12 Università di Milano; Biorcio, Roberto. Antipolitics, political apathy and media in Italy. 2002
13 Ibid s20
Från Università di Bologna och presenterad vid ”the Political Studies Association 2008 congress” i Swansea, UK, 2008 och sedan också publicerad 2010 finns ”Mediatization and Personalization of Politics in Italy and France: The Cases of Berlusconi and Sarkozy”.14
Donatella Campus gör i ovan nämnda en jämförelse mellan Italien med Berlusconi och Frankrike med Sarkozy för att se på medias inflytande i president- eller premiärministerkampanjer. Hon utgår bland andra från denna teori i sitt arbete;
Theories on political leadership have shown that leadership “depends on the combination of three aspects: the personal characteristics of the leaders, the instruments they have at their disposal, and the situation they face.”15
Med ”instruments” menas här de medier som står till förfogande att sprida valkampanjens propaganda utan kritisk granskning. Även Campus är fundersam över om det är Berlusconis tillgång till medierna som har gjort honom mer framgångsrik än andra eller om det handlar om att han vet hur man bäst handskas med dem i den medierade demokratin;
For instance, why has Silvio Berlusconi been more successful than many others? Is this simply because of his greater access to television, as some people claim? Or is his long permanence as a key actor on the Italian political scene because of the fact that he has a superior knowledge of the rules of image management in the era of media politics?16
För att söka svar på dessa frågor väljer så Campus att ställa Italien mot Frankrike och kommer fram till att Berlusconi kan ses som den typiska ”telepopulist leader” som kommer utifrån, kritiserandes den politiska eliten och utropar sig till folkets försvarare. Han kommer med något nytt och baserar inte sitt ledarskap på en tidigare tradition av hur ledare uppträtt utan har infört en ny ledarstil till den italienska politiska kulturen;
(...) the telepopulist leader, one who has weak ideological and partisan roots but whose appeal is predominantly based on the personal factor.
(...) the most salient aspect of Berlusconi’s mediatized leadership is the imperative to establish a personal and direct relationship with the public, one that can be guaranteed only through the indispensable channel of television. (...) 17
14 The International Journal of Press/Politics; Campus, Donatella. Mediatization and Personalization of Politics in Italy and France: The Cases of Berlusconi and Sarkozy. 2010
15 Ibid s221. Teorin hämtad ifrån Blondel, Jean: Political Leadership: Toward a General Analysis. Newbury Park, CA: Sage. 1987.
16 The International Journal of Press/Politics Campus; 2010 s225.
17 Ibid s 231
Ännu en studie ifrån Bologna18, från 2004, där fokus ligger vid den strukturella reformen av valsystemet som enligt denna kom att vara av stor vikt för utgången av 1994 års val. Gianfranco Pasquino lägger också som flera av de andra fokus på Berlusconi som person och ledare för utgången av valet;
There can be little doubt that had in 1994 Berlusconi decided not “to take the field”, the Italian party system would have moved into the direction Duverger has called leftism.19
Den geopolitiska professorn John Agnew har skrivit flertalet böcker, artiklar och studier om det italienska politiska systemet, med en utgångspunkt utifrån geopolitiska teorier och metoder. Till denna uppsats har jag använt mig av en av hans artiklar från 2007, ”Remaking Italy? Place Configurations and Italian Electoral Politics under the ‘Second Republic”.20 Den ger en annan, likväl intressant bild av skeendet då Italien kämpar med sina Nord- och Syd-motsättningar som avspeglas tydligt i landets politik och hur väljarna röstar. Han tar även upp frågan hur Berlusconi använt sig av sitt tv-imperium under valkampanjen och menar på att Berlusconi ”has changed the rules of the political game”. 21
Från Florens kommer en studie från 1996 som är ett försök att i relativt nära anslutning till händelserna 1994 förstå vilken effekt de gamla partiernas kriser och valsystemets förändring hade på det politiska livet i Italien. I denna tas även upp framväxten av Lega Nord, Forza Italia och Alleanza Nazionale och hur stor inverkan ”Mani pulite” operationen (undersökningarna av politisk korruption) hade på deras popularitet. Leonardo Morlino menar på att ”in Italy moderate and deep dissatisfaction has always been much higher than in other European countries” något som man måste ha i åtanke när man studerar hur rörelser som till exempel Lega Nord kan få så stort genomslag. 22
Uppsatser gjorda i ämnet vid svenska universitet är relativt få, via sökning på libris uppsatssök med
”Berlusconi” som nyckelord fick jag fram fyra resultat och ingen av dem med samma utgångspunkt som min uppsats. 23
18 Università di Bologna/John Hopkins center Bologna; Pasquino, Gianfranco. The restructuring of the Italian party system. 2004
19 Ibid s10
20 Modern Italy; Agnew, John. Remaking Italy? Place Configurations and Italian Electoral Politics under the ʻSecond Republicʼ. 2007
21 Ibid s19
22 Università di Firenze; Morlino, Leonardo. Crisis of parties and change of party system in Italy. 1996
23 Två magisteruppsatser, en ”övriga arbeten” och en ”uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå.” Tre av dessa från Lunds universitet och en från Stockholms universitet.
1994 års val var avgörande i så många frågor; hur skulle man komma ifrån den ekonomiska krisen, skulle nya jobb skapas, hur skulle man få tillbaka förtroendet för politikerna (något man fortfarande idag kämpar med) - hur skulle man återuppbygga det Italien som under sina glansdagar varit ett starkt och stolt land? Man lägger viss vikt vid förändringarna i valsystemet till 1994 års val i litteraturen när man försöker förklara framgångarna för de allierade Berlusconi, Bossi och Fini.
Men den största vikten läggs vid de gamla kristdemokratiska (DC) jättarnas fall, om hur de byggt upp ett Italien som i slutändan inte var starkare än ett korthus i kristider där det för nya politiska grupperingar som Lega Nord, Alleanza Nazionale och Forza Italia bara var att tacka och ta emot.
Till bakgrunden om Umberto Bossi och hans rörelse, Lega Nord har jag främst använt mig av Thomas W Gold; The Lega nord and contemporary politics in Italy, 2003. Den fokuserar sig på de politiska och ekonomiska faktorer som ligger till grund för framväxten av den sortens politiska rörelse som Legan. Gold menar på att en av de främsta faktorerna till detta är den italienska statens natur (byråkratisk problematik och administrativ ineffektivitet) och den kris man genomgick på slutet av nittonhundratalet. Den kris som satte allt på sin spets och som fick upp den italienska statens alla fel på ytan. 24
Då Gold fokuserar på Lega Nords framväxt i Italien går han mer djupgående ner i de bakomliggande orsakerna till det stora missnöje som började rota sig i de norra delarna av landet, i regioner som Veneto och Lombardia. Han ger en genomgående förklaring av hur landet hamnat i den situation som man vid valet 1994 stod i; den kristdemokratiska traditionen i landet, hur man använt sig av syd som en röstbank där man betalat för att få röster - antingen med pengar eller med arbeten - vilket man anser vara en av anledningarna till hur syd halkat efter. Sedan fick den politiska eliten får betala för sina korruptionsskandaler genom den stora operationen kallad ”Rena händer” (Mani pulite). Detta tar min andra bok om den italienska staten också upp - Patrick McCarthy; The crisis of the Italian state, from the origins of the cold war to the fall of Berlusconi and beyond, 1997.
Gold med sin bok menar på tre faktorer som bäddat för i alla fall Lega Nords framväxt under 1980 och 1990talet (mer om detta under rubriken Umberto Bossi):
This book argues that the regionalist cleavage between the North and South, which has produced the Lega is itself a product of three interrelated factors; the crisis of the centralized state structure, recent economic changes in the North and the patronage politics of the postwar politics.25
En av dem som ställt upp i valet för Berlusconi’s Forza Italia och talar om detta är mannen bakom
”Il grande inganno” (sv; ”Den stora lögnen/lurendrejeriet”) - Michele Caccavale, från 1997. Här ska man dock vara lite försiktig för Caccavale känns som en väldigt besviken man, någon som ställt upp
24 Gold; 2003 s123
25 Ibid s7
på en valkampanj han trott på och sedan fått upp ögonen för att det kanske inte var så ”rent” som man hoppats på, vilket lett till utgivandet av denna bok. Men ställer man data mot andra källor ger även han en trovärdig bild av skeendet och hans egna erfarenheter av kandidaturen i valet, där han fått en insikt i framväxten av fenomenet Forza Italia.
Min andra italienska källa är Marco Travaglio, en välrenommerad italiensk journalist och författare, dock även han Berlusconikritisk. Det är få som är neutrala i frågan, italienare är generellt sett antingen ”helt för” eller ”helt emot” något, gråzoner är svåra att hitta här - i alla fall i den brännheta frågan om Berlusconi och politik. Det närmaste något som visar på både en ”god och en ond sida” (alltså är relativt neutral och lämnar dig som åskådare en chans att tänka och bedöma frågan själv) av Berlusconi är dokumentärfilmen ”Silvio forever” som kom ut tidigare i år. 26
Travaglio är intressant och viktig för mitt arbete med uppsatsen då han skrivit ”Montanelli e il Cavaliere - storia di un grande e di un piccolo uomo”, från 2004, som går in djupare på Berlusconis (il Cavaliere som han även kallas) förhållande till Indro Montanelli och den italienska pressen.
Montanelli är grundaren av ”Il Giornale” tidningen som Berlusconi först personligen ägde och som han efter lagändring ”gav” till sin bror Paolo. Travaglios bok är rak och öppen om frågan om politik och medier, om makt och om maktmissbruk för egna förmåner. Häri finns också publicerat utdrag från telefonavlyssningen av Berlusconi från italienska myndigheten ”Guardia di finanza”, en avlyssning man gjort då man, som Travaglio skriver, utredde en misstänkt trafik av olagliga preparat styrd av Berlusconi (en utredning som lades ner 1991, och som kan ha varit bara en hypotes, en trolig ursäkt att få avlyssna en högintressant person?).27
”Italy, from first to second republic” fokuserar på den politiska historien i Italien under övergången till ”den andra republiken” under 1990 talet vilket har varit till stort intresse för min uppsats. Det är just vinsten av en helt ny koalition av partier i 1994 års val som brukar ses som den formella brytpunkten mellan den första och andra republiken. För att se hur detta har varit möjligt så går Sondra Koff igenom de olika politiska partiernas historia, framgångar och bakslag och presenterar de nya politiska rörelsernas (AN, FI, Lega Nord) framväxt och talar även om de institutionella problem som finns i landet. Inte heller den här som nästan all annan litteratur till bakgrunden är skriven i nära anslutning till händelserna, men i det här fallet ser jag det som något positivt - att man har med tiden kunnat gå igenom fler fakta och haft mer tid att analysera dem till ett mer riktigt resultat. Det negativa är dock att om man med tiden överanalyserar så är risken större att dem lägger in fler ”efterhandskonstruktioner”. Inställningen till Berlusconi i denna bok är rätt neutral, lutandes åt det kritiska hållet vilket enligt min mening framkommer klarast i detta stycke;
One area where the position of Berlusconi is clear is his extensive criticism of the prosecutors who have been investigating him and Fininvest. So far he has been indicted and
26 Dokumentärfilmen av Roberto Faenza och Filippo Macelloni, 2011
27 Travaglio; 2004 s25
sentenced three times. He has viewed these judicial officers as agents of the left who are unscrupulous in their hounding of him. He sees political enemies everywhere. In spite of some of his major collaborators being indicted or put in prison, including his brother Paolo, he has constantly repeated that he and Fininvest have done nothing wrong. Arguing he has done no damage to anybody, he insists he is being prosecuted because of politics. Given his discrediting of investigating prosecutors, some observers are concerned that the independence of the judiciary, a central aspect of democracy, is being threatened.28
I frågan som är viktigast för min undersökning har Koff denna ståndpunkt;
Following the election, it was asked if it were true that television won the contest (Lerner 1994). There was certainly a TV blitz. With Berlusconi owning three major channels, his staff used innumerable election spots, most of which featured him, symbols of FI and its theme song. The public channels were much more balanced in their presentations, even though they were generally not favourable to the Freedom Pole.29
Alexander Stille, amerikansk journalist och författare som under perioder även har levt i Italien, delar denna relativt kritiska synen men är inte fientlig. Han har skrivit flertalet artiklar och böcker om Silvio Berlusconi och om det italienska politiska systemets brister. Han har även personligen intervjuat Berlusconi. Den bok jag här har använt mig av har även (2006) släppts på italienska och fick ett relativt varmt välkomnande, som han själv skriver i förordet;
"Even a couple of papers close to Berlusconi wrote pieces that quoted those selections of the book as if to say that while the author doesn't approve of Berlusconi, at least he takes him seriously and compares him to major and highly interesting political figures".30
För att få mer insikt i frågan om mediainflytande (vem bestämmer över medierna och vilket inflytande medierna själva sedan har över medborgarna) har jag använt mig av svenska Jesper Strömbäck - hans ”Makt och medier” från 2000 och ”Den medialiserade demokratin - om journalistikens ideal, verklighet och makt” från 2004. I samma ämne, men lite äldre, har Denis McQuail’s ”Masskommunikationsteori” från 1984 också använts. I Strömbäcks ”Makt och medier”
diskuteras olika syner och uppfattningar på vad som är politik och vad som är demokrati och ”vårt nutida beroende av medierad information”. 31
Den ger främst ett svenskt perspektiv på frågan, men har ändå varit väsentlig för min undersökning då han också ger en historisk översikt av forskningen i ämnet och olika teorier, undersökningar och forskningsexperiment - vilket ger mig en insikt i frågan som kan underlätta i genomgången av mitt aktuella material.
28 Koff; 2000 s46
29 Ibid s72
30 Stille; 2007
31 Strömbäck; 2000 s11 Se även mer under rubrik 1.3
1.5 Källkritik material
Dessa tre exempel här är de största dagstidningarna i Italien;
• Corriere della Sera (plus La gazzetta dello sport som är landets mest inflytelserika sportdagstidning och La Stampa) med huvudägare familjen Agnelli (mer känd som FIAT-familjen, som gjort sig ett namn inom bilindustrin) ska ses som "oberoende liberal".
• La Repubblica ges ut av Gruppo Editoriale L'Espresso; där en av huvudägarna är finansmannen Carlo De Benedetti. Ses som starkt "Berlusconi fientlig" med en politisk agenda. Berlusconi och De Benedetti har en komplicerad relation.
• Il Giornale är familjen Berlusconis enda dagstidning - Silvio gav efter lagstiftning kontrollen över den till sin bror Paolo men tvivel över frågan om inflytandet kvarstår, speciellt under valkampanj och efter vinsten i valet. Genom förlaget Mondadori så äger man även magasinen Panorama och Chi (en motsvarighet till våra "damtidningar").
Jag har efter tillgång till artiklar från berörd tidsperiod valt att basera min undersökning på La Repubblica och Corriere della Sera. Jag har av flera skäl valt att utesluta Il Giornale från undersökningen, främst på grund av källkritiska skäl men också på grund av omfånget på det totala materialet. På så sätt har jag kunnat fokusera mer ingående på hur man utifrån (inte från Berlusconi) har sett på hans kandidatur och frågan om mediekoncentration samt om man gett honom en chans att svara på det i samma medier eller om det varit en ensidig kritik. Materialmängden har till en början av arbetet varit enorm och jag har på så sätt varit tvungen att rätta mig efter både tillgång, tid och omfång på analysen. Urvalet är dessutom baserat på tidningarnas trovärdighet utifrån en italiensk synvinkel, samt på deras popularitet i landet.
Många artiklar står dock utan namnunderteckning vilket gör det svårare att veta ursprunget på artiklarna. Av de övriga är de flesta skriva av ungefär samma journalister som täckt valkampanjen och den italienska politiken under dessa månader.
Under teori-avsnittet tar jag upp de frågor som är av stor vikt när man undersöker valkampanjer och främst då medierade budskap. Om makten över dagordningen och vad som når fram till läsaren/
väljaren och hur detta budskap påverkar eller inte påverkar deras sätt att rösta. Dagordningen i de tidningarna vars artiklar jag använder mig av är av annat slag än det som Berlusconi i sin media lägger fram då de har andra bakomliggande motiv. Av de två jag har valt ut är ”La Repubblica” den med tydligast ”anti-Berlusconi” hållning och hårdare ton mot både hans politik och motiven till varför han ställt upp i valet. ”Corriere della Sera” däremot håller en mer neutral linje överlag.
2. Bakgrund
2.1 Operation ”Rena händer”
Detta juridiska försök till att komma till rätta med den långtgångna korruptionen i Italien är enligt många forskare och historiker en av de viktigaste underliggande faktorerna till utgången av valet 1994. Att man var i behov av ”nytt blod” i regeringen. Att en vilja till förändring var stark. Men min fundering här är då hur Berlusconi lyckades tala sig ur alla försök som gjordes att lägga fram bevis mot att hans affärer varit rena. Mitt under brinnande valkampanj häktas dessutom Paolo Berlusconi (Silvios bror) i Milano misstänkt för mutbrott som han också erkände sig skyldig till.
Sett till händelseförloppet skiljer sig inte litteraturen åt utan beskriver händelserna på följande sätt;
Operation "Mani puliti" - "rena händer" - försökte göra rent hus bland de korrumperade italienska politikerna under 1990talet. Det började med att man 1992 arresterade en lokal höjdare inom det Socialistiska partiet då han försökte göra sig av med bevis på en muta och det visade sig att det var inte den första han tagit emot. Detta var dock egentligen inget nytt i den italienska politikens historia, men denna gång från 1992 visade det sig vara värre än någonsin. Man var tvungna att sätta stopp då tycket från befolkningen var hårt. Detta tryck var mycket på grund av att landet samtidigt befann sig i en extrem ekonomisk sits då man löst tidigare kriser på enbart på kort sikt. Man hade tidigare "köpt" sig ur sina problem, genom att statligt finansiera de företag som gått dåligt (allt från supermarkets via 75% av landets banker till det nationella flygbolaget Alitalia). Men i längden visade sig det inte få landets ekonomi på fötter. Skandal efter skandal rullades upp av envisa jurister. 32
Detta tillsammans med skandalerna gjorde att det italienska folket nu fått nog, det räckte med problem. Operationen hyllades av många, men fruktades av fler. Det var många nu som var under lupp och som riskerade sina karriärer. Man hade börjat med att granska affärsmän och "mindre viktiga" politiker men var snabbt på väg upp mot toppen av den politiska stegen.
32 Stille; 2007 s131 McCarthy; 1997 s140-142
2.2 Det nya valsystemet
Det lades fram ett förslag på en reform av valsystemet 1993, som också röstades igenom. Man behövde desperat hitta ett system som kunde bidra till någon slags politisk stabilitet efter alla kriser.
Det gamla systemet var strikt proportionellt och saknade procentuella spärrar för att komma in i parlamentet - något som bidrog till instabiliteten då partierna inte hade möjlighet att få egen majoritet. Detta ville man i högsta grad undvika och gick över till ett system av brittisk och amerikansk modell som förebild; enmansvalkretsar. Agnew kallar denna insikt om ett behov av en reform av valsystemet "en längtan att bli ett normalt land" 33 (sett till det politiska systemet) och man sneglade då på andra länders system - främst USA och Storbritannien. Agnew ser detta som problematiskt då man enligt honom idealiserat dessa system och inte ser till att de länder/politiska system man vill försöka efterlikna inte har samma geografiska och ideologiska problematik som de själva kämpar med.
Så i praktiken blev det hela en slags hybrid; till de 630 platserna i deputeradekammaren (underhuset) och 315 i senaten väljs 75 procent i enmansvalkretsar där kandidaten med flest röster står som segrare. De resterande 25 procenten tillsätts proportionellt (för att inte missgynna småpartierna dras röster bort från det parti som redan vunnit i enmansvalkretsarna). Minst 4% måste ett parti uppnå i den proportionella delen som procentuell spärr för inträde till parlamentet. 34
Man hade som sagt hoppats på att detta nya system skulle underlätta men i slutändan var det en väldigt konfunderad befolkning som gick till val - röstandes på den som i detta system haft den klaraste kampanjen och stod längst ifrån de tidigare korrumperade, opålitliga politikerna. Systemet totalsågas i början av valkampanjen av en italiensk statsvetare i Corriere della Sera. 35
Detta nya system gav kampanjen en helt ny innebörd då den blev mycket mer personfixerad än tidigare. Partierna och dess sakfrågor hamnade mer i skymundan än tidigare vilket också kan ha varit förvirrande för väljaren som var ovan vid denna situation. Man hade också hoppats på att komma ifrån de bräckliga koalitioner som framtvingats men även med den här valreformen var partierna tvungna att skapa sig allianser för att vara säkra på att vinna sig en plats i parlamentet, man delade upp enmansvalkretsarna emellan sig. Vänsterns Achille Occhetti ingick en allians med inte mindre än åtta andra partier på vänsterblocket - men de skrev alla under en politisk plattform för att visa på någon slags enad front.36
33 Agnew; 2007. s 17, 18. ”One of the high hopes of the early 1990's was that following the cleansing of the corruption associated with the party regime of the Cold War period, Italy could become a 'normal country' in which bipolar politics of electoral competition between clearly defined coalitions formed before elections (…)”.
34 DN; 1994-03-27 s10
35 Corriere della Sera; 1994-02-04 s3
36 DN; 1994-03-25 s12
Silvio Berlusconi gick ihop med Umberto Bossi's Lega Nord under koalitionen ”Polo della libertà”
med kandidater i norr och med Gianfranco Fini's Alleanza Nazionale under koalitionen ”Polo del Buongoverno” med kandidater i syd. Detta var egentligen en allians som borde ha varit dömd att misslyckas just på grund av att man inte hade en gemensam politisk plattform och för att man sinsemellan uttalat avskydde varandra. Lega och AN stod för två helt skilda positioner i termer av synen på ekonomi och stat; Lega var mer neoliberalt inställda, regionalister och för en fri marknad medan AN med en fascistiska bakgrund var mer statiskt och främjade en stark välfärdsstat med ett fortsatt stöd till syd. Men det var en allians som underligt nog strategiskt sett (med betoning på strategiskt) till valet visade sig vara en triumf. 37
2.3 Huvudpersonerna presentation
Det som följer här är en kortare biografisk presentation av de fyra huvudpersonerna i 1994 års parlamentsval, av naturliga skäl ligger fokus på Berlusconi. Övriga personer som är av vikt finns nämnda i appendix 1.
2.3.1 Silvio Berlusconi
Fram till januari 1994 var Silvio Berlusconi mest känd som mediemogul, ägare av fotbollslaget Milan och finansherre, som med stora framgångar byggt sig ett imperium (och även en stadsdel i Milano). Vissa hävdar att hans styrka ligger i att han har arbetat sig uppåt och startat från noll, andra hävdar att det är omöjligt att nå så långt om man börjar just från inget. Ärligheten i den nu före detta premiärministerns affärer är omdiskuterad, men ingen kan ännu säga hur det verkligen ligger till.
Här blir det igen en fråga om man är med eller mot Berlusconi. Hans motståndare hävdar blint en sak medan hans följare blint hävdar motsatsen. Det som imponerar många är det faktum att hans imperium inte är ett arv utan något som han själv skapat.
Ofta när man talar om Berlusconi och hans förhållande till medierna negligeras hans inflytande över det tryckta pressen, över tidningarna. Berlusconi är inte bara en tv-magnat, han äger dessutom förlaget Mondadori som ger ut de i Italien populära magasinen Panorama och Chi (en motsvarighet till Svensk damtidning ungefär). Berlusconi och Italien nämns ofta som ”skräck-exemplen” från den fria världen (då Italien räknas som en fri demokrati, trots att man kan diskutera om Italien verkligen lever upp till alla de kriterier som bland andra Strömbäck räknar upp för att få kvalificeras som en fungerande demokrati):
I Italien har mediemogulen Silvio Berlusconi tämligen oblygt använt sina tidningar och tv- stationer för att propagera för sitt eget politiska parti, Forza Italia. (...)
Att det finns regler betyder tyvärr inte alltid att de fungerar. I ett land som Italien har Silvio Berlusconi skaffat sig makt över en rad medieföretag, tv-stationer, tidningar och nya medier, trots att Italien har regler mot sådan här ägarkoncentration. 38
37 DN; 1994-03-27 s10
38 Bengtsson; 2001 s63 och s129
In i det sista förnekade han i alla fall sin medverkan i valet och gjorde det med förklaringen att han inte ville dra in sin mediemakt i politiken då det "var emot hans principer" och skulle vara "orättvist mot de andra kandidaterna". 39
Men bakom kulisserna förberedde han sig tillsammans med flera andra redan politiskt involverade män ett storslaget intåg på den politiska arenan. Ingen annan hade tidigare presenterat sin kandidatur på det sätt han kom att göra det; med ett förinspelat tal som sedan skickats till TV. Den 26 januari 1994 sändes på eftermiddagen på Rete 4 hela detta talet som riktade sig till den italienska befolkningen.40
Bakom sig organisatoriskt sett hade han medarbetarna från Publitalia, (som är en del av Berlusconis företag Fininvest) - landets ledande reklam firma. 41
Silvio Berlusconi’s inträde i politiken var egentligen ingen jätteöveraskning, det hade spekulerats en tid och det var bara en fråga om när det skulle ske, inte om. Men Berlusconi förnekade in i det sista.
Men så den 26 januari 1994, på Berlusconi’s egna Rete 4 sändes så det förinspelade talet till den italienska befolkningen. Han vänder sig direkt till dem med orden;
Italien är landet jag älskar. Här har jag mina rötter, mina hopp, mina horisonter. Här har jag lärt mig, av min fader och av livet, mitt arbete som företagare. Här har jag lärt mig passionen för frihet. Jag har bestämt mig att ge mig ut på spelplanen och ta hand om det offentliga för jag vill inte längre leva i ett intolerant land, styrt av omogna styrkor och av män bundna med dubbel tråd till ett ekonomiskt och politiskt misslyckat förflutet. 42
Han tar själv också upp frågan om rollen som kandidat kolliderar med den som företagare med att säga att han avstår alltså från rollen som förlagsman och företagare för att helhjärtat viga sig åt den
”strid som jag tror på med absolut övertygelse”. En strid för att rädda Italien från kommunisterna (som egentligen inte var ett jättehot mot landets överlevnad).43
Han fortsätter i talet och återknyter till det han redan sagt om landets politiska förflutna genom att gå hårt åt vänstern. Det är enligt honom en medborgerlig skyldighet att ge landet ett trovärdigt alternativ mot en vänster- eller kommuniststyrd regering. Han menar på att samtidens vänster tror sig vara förändrad men att; ”deras (läs: vänsterns) män är alltid de samma, deras mentalitet, deras kultur” etc. Han uppmanar folket att ”läsa se på deras tv-nyheter vilka är betalda av staten och läsa
39 Stille; 2007 s152
40 Ibid s151
41 Morlino; 1996 s21
42 Caccavale; 1997 s17
43 Ibid s17
deras press” för att se vilka ”de” verkligen är. En nu utpekad fiende som vill förstöra landet, enligt Berlusconi.44
Avslutningsvis säger Berlusconi till tittarna;
Jag säger er att det är möjligt att tillsammans realisera en stor dröm: den om ett Italien mer rättvist, generösare mot dem som har behov, mer blomstrande och lugnt, modernare och effektivare, ledande i Europa och i världen. 45
Allt detta som de besvikna italienarna behövde höra sade Berlusconi, att det fanns en möjlighet att komma ifrån det gamla misslyckandet, att det fanns en chans att få landet på fötter igen efter alla skandaler och kriser. Allt detta rätt in i hemmen hos den italienska befolkningen, via televisionen på ett sätt man aldrig sett tidigare i landet. Propagandistiskt sett var detta tal storartat;
Propagandisterna tar upp lämpliga symboler och paroller för sin agitation. (...) väljer kortfattade, kärnfulla slagord som sammanfattar deras ideologi (...) slagord är i regel vaga och betydelsefattiga uttryck, klichéer, som trissar upp förväntningarna och skyler över besvärande obehagliga frågor och problem. 46
44 Caccavale; 1997 s17
45 Ibid s19
46 Möijer; 1994 s30
2.3.2 Umberto Bossi
Ledare för de omdiskuterad Lega Nord, eller snarare som Gold säger; ”In short, the Lega Nord is Bossi” för att verkligen understryka betydelsen av personligheten Bossi. Även Koff är av samma åsikt; ”His strong personality not only characterizes the party but also dominates it”. 47
Bossi hade redan 1987 vunnit en plats i senaten under ”Lega Lombarda”, även detta en av hans politiska rörelser med bas i Lombardiet48, som med åren utvecklades till att bli basen i Lega Nord.
Till en början var detta en separatistisk rörelse fokuserad mest på regional identitet (som kultur, folklore, dialekt), men man gick snart över till att strida för regional autonomi i termer av ekonomisk kontroll och reservation av arbeten i den offentliga sektorn för den lokala befolkningen.
Man spelade på den våg ”anti-söder känslor” som många i norr (i konkurrens om arbete, om skattepengar som drogs in i norr och spreds ut över södern, och allmän ignorans) kände. Även en starkare våg av rasism mot icke-vita immigranter drog över Italien och detta vände Legan till sin fördel av då man var uttalat emot immigration, som man såg som en del av hoten mot Nords intressen. Man började se utanför Lombardiets gränser och insåg att man skulle vara ännu starkare om man slog ihop sig med andra regioner i norr, där liknande rörelser vuxit fram. 1991 skapades så Lega Nord, där dock Bossi’s ”Lega Lombarda” tog den dominerande positionen och man fortsatte att använda deras gamla symbol för den nya rörelsen. 49
Det som gör att en sådan rörelse som Lega Nord kan växa fram är problem som skapats redan för 150 år sedan när Italien enades, problem som istället för att lösas har fått gro sig och lagt sig som en underbyggd polemik mellan Nord och Syd av Italien. Ett Nord och ett Syd som har behandlats så olika av de politiska krafterna att man halkat efter i Syd och man skapat ett Nord som tycker att det lagts på dem att betala bördan bland annat genom skatter. Enligt Gold har man från det politiskt, historiskt sett, dominerande kristdemokratiska hållet medvetet använt sig av Syd som en slags röstbank, ett system av tjänster och gentjänster där man tjänat på att Syd inte moderniseras på samma sätt som i Norr. 50
Trots sin kontroversiella politik och aggressiva uttalanden menar Biorcio på att under 1980 talet var mediafokus på framväxen av Lega’n väldigt låg, utan det var efter de första framgångarna i valen och bildandet av Lega Nord 1991 som man började få mer utrymme i medierna, både tryckt press och i televisionen. Bossi hade inga pengar eller egna tv-nätverk att vända sig till folket genom i början av sin politiska karriär, så han tog till vara på det gammeldags sättet att sprida budskap genom att sätta upp posters och uppmuntrade ”klotter” till Lega’ns förmån. 51
47 Gold; 2003 s86 samt Koff, S Z; 2000 s48
48 Lombardiet är en av de rikare regionerna i norra Italien med Milano som huvudort.
49 Gold; 2003 s82-83
50 Ibid s63
51 Biorcio: 2002 s23 samt McCarthy;1997 s131
2.3.3 Gianfranco Fini
Fini är fronfiguren för Alleanza Nazionale (Nationella alliansen), ett nyfascistiskt parti som grundades 1991 ur spillrorna efter MSI - landets tidigare ledande fascist parti. McCarthy menar att Fini ville få in AN i ”finrummet” och distansera sig från det tidigare partiets politik, så de försökte måla upp bilden av en ny rörelse och det krävdes mycket från ledaren för att det skulle gå igenom.
Fini tog öppet avstånd från rasism och anti-semitism men partiet fortlöpte efter den nationalistiska linjen och en klar anti-vänster hållning. Om Fini som politiker skriver Koff;
In contrast to Mussolini and early MSI leaders, Gianfranco Fini, the youthful Alliance leader, is not bombastic or given to theatrics. He is a very skilful, suave politician who has worked hard to change the image of the party from extremism to that of a democratic mainline organization.52
McCarthy skriver också att Fini ”performed well on TV”, så även han ses som en karismatisk ledare med ett sätt som går hem hos många väljare. Det faktum att han valde att ge AN en ny profil skadade inte heller, man kan ha tappat de mest extrema av anhängare men ändå tjänat i längden (sett till antal röster) på denna nya linje. 53
AN hade ett starkt fäste i Syditalien där fascismen fortfarande är stark som politisk ideologi, och man fokuserade på den väljarbas som tidigare varit trogna MSI. Trots landets historia som diktatur och det lidande det inneburit, så som Koff påpekar; att under fascismen förvärrades ”the southern question” (problemen med det eftersatta syd) så har fascismen som idé ett starkt fäste just där. Men MSI och senare AN är i sin politik attraktiva för de missnöjda medborgarna i syd där man lyckats utnyttja just detta missnöje till en framgång i valen. 54
Fascism and right-wing politics did not disappear in 1945. Many Italians remained committed fascists, often in silence, whilst others were still attracted by the policies and the ideologies of the regime which had ruled the country for twenty years. 55
Dessa som ”ofta i tysthet” hållt sig kvar vid den fascistiska ideologin kan man anta var dem som sedan lockades till Fini och hans Alleanza Nazionale vid valet 1994. Koff menar dessutom på att Berlusconi haft stor del i denna legitimeringsprocess av AN genom sitt öppna stöd till Fini i borgmästarvalet 1993 i Rom. Att en känd affärsman (som ännu inte gjort sitt inträde i den politiska
52 Koff; 2000 s47
53 McCarthy; 1997 s161-162 Foot; 2003 s191
54 Foot; 2003 s191 Gold; 2003 s59
55 Gold; 2003 s99 se även Koff; 2000 s4; ”A mistaken agricultural policy which damaged the soil, structural unemployment, the halt of political and economic development and the Second World War all added to the problems of the South”
sfären) stödde dem signalerade att AN/dåvarande MSI inte längre var ett extremt parti och den senare strategin att gå in i koalition med dem gav ännu klarare tecken till det italienska folket. 56
2.3.4 Achille Occhetto
Ex-kommunisten Achille Occhetto var vid 1994 års valtillfälle vänsterblockets ledande figur och så valets ”förlorare”, motståndaren till de övriga tre (Berlusconi, Fini och Bossi). Han sågs dock inte direkt som en kandidat till premiärministerposten först då vänstern ville helst ha kvar tidigare premiärministern Carlo Azeglio Ciampi - som hade högt anseende i de flesta politiska lägren. Men då Vänsterblocket, även kallat "progressisterna", dominerades av Occhetto's parti PDS (det före detta kommunistpartiet som vid valet 1994 gått över till en mer socialdemokratisk politik) föll det sig naturligt. Denna valallians omsluter också en hel rad andra partier: de gröna, det "återuppbyggda kommunistpartiet", antimaffiapartiet La Rete och vänsterfalanger ihopsatta av de splittrade socialisterna och kristdemokraterna.57
Italien har en stark tradition av en vänsteropposition som spelade en stor roll i motståndet under Andra Världskriget och under de turbulenta åren av politisk terrorism (ca 1960-1980), då man dock officiellt tog avstånd från våldet. Även om PDS omvandlats till ett mer "rumsrent"
socialdemokratiskt parti samarbetade man fortfarande nära med det gamla kommunistpartiet som inte gett upp de marxistiska idéerna. Detta kunde verka missgynnande i fiskandet efter röster hos medelklassväljarna, samtidigt hade man stort behov av det starka stöd och de många anhängarna av extremvänstern om man skulle kunna vinna över högern i valet vilket gjorde att man satt i en ganska besvärlig sits. Man hade dessutom emot sig den starka anti-kommunistiska propagandan från högerblocket som blivit en del av deras populistiska politik. Dock hade man nått framgång i de lokala val som skett i juli året innan, så en optimism fanns inför parlamentsvalet. 58
Svensk press på plats i Italien under perioden fram till valet gav inte en bra bild av Occhetto utan beskriver honom som ”färglös politiker”, ”ingen medryckande talare” samt ”måhända allt för historiskt belastad”. Om man i fallen av deras motstånd lägger stor vikt vid de starka personligheterna kan man säga att vänstern låg i klart underläge i hur man såg på deras ledare. 59
56 Koff; 2000 s42
57 Dagens Nyheter; Carlbom. 1994-03-25 s12 samt 1994-03-22 s8.
58Ibid. Samt McCarthy; 1997 s148 samt Foot; 2003 s183
59 Dagens Nyheter; Carlbom 1994-03-25
3. Undersökning
3.1 Intressekonflikten kring Berlusconi
När man idag talar om Berlusconi som en mediemagnat lägger man mer vikt vid hans tv-bolag och reklamfirmor. Därför är denna uppsats mer inriktad på den tryckta pressens förhållande till valkampanjen 1994, då Berlusconi anklagats för att skrupellöst ha använt sig av sina medier (främst tv-kanaler och kontakter inom nyhetsvärlden) för att närma sig vinsten i valet. 60
1977 investerade Berlusconi i den då nya, konservativa dagstidningen Il Giornale, genom att köpa en stor andel aktier. Tidningen hade grundats ett par år tidigare av den välrenommerade journalisten Indro Montanelli som lämnat en av Italien största tidningar - Corriere dela Sera - för vilken han hade skrivit sedan 1930-talet. Han lämnade Corriere för att den enligt honom och några av hans kollegor (ca 20 journalister som följde honom till den nya tidningen) började bli för vänster- orienterad. Il Giornale var alltså en anti-kommunistisk högerorienterad tidning, men beskrivs också som "intelligent, livlig och sofistikerad". 61 Berlusconi fick 1987, då tidningen var svårt skuldsatt, erbjudandet att få absolut majoritet bland aktieägarna. Vilket han mer än gärna ville ha.
Men Montanelli som grundare ville inte bli influerad av Berlusconi, som vid många tillfällen försökte blidka sina politiskt viktiga "vänner" genom att inte publicera vissa artiklar som kunde sätta dem i dålig dager. Detta retade dock Montanelli som ofta satte emot, och det var en stark maktkamp dem emellan. Vid några tillfällen lyckades han och vid andra inte. 62
Det nämns bland annat i Stille att Il Giornale hade en starkt kritisk inställning till Antimaffia- poolen, vilket kan ses som underligt då denna höger-tidning annars hade en "stark uppskattning av lag och ordning", men inte så underligt om man sedan går till grunden med de anklagelser om maffiakontakter som gjorts kring Berlusconi och hans närmaste politiska rådgivare. 63
Dock var Il Giornale (och Montanelli) positivt inställd och gav fullt stöd till "Mani puliti"
undersökningarna. Så hans verkliga inflytande över Il Giornale är inte helt klart och dessutom var Berlusconi tvungen av lag att lämna över sin makt över tidningen. Man lagstiftade 1990 att ingen individ får äga mer än tre nationella tv-nätverk samt att någon som ägde ett nationellt tv-nätverk
60 Se under 1.5 om källkritik och val av material
61 Stille; 2007 s28 s82
62 Ibid s83-85 Se även Travaglio; 2009
63 Ibid s85
inte samtidigt kunde äga en nationell dagstidning. Detta gick Berlusconi runt genom att, på pappret, ge brodern Paolo Berlusconi sin aktiemajoritet. 64
Det var dock fortfarande lagligt för honom att äga en utgivnings-grupp (Mondadori) och vecko- och månadsmagasin (Chi och Panorama). Just Mondadori-affären var en omtvistad övertagning som skedde genom en lång domstolstvist mellan Berlusconi och Carlo De Benedetti.65
Berlusconi ägde till en början 8% mot DeBenedettis 16% och resten ägdes av två grenar av familjen Mondadori. 1987 gick företagets överhuvud plötsligt bort och en maktkamp sattes igång - DeBenedetti ingick i en överenskommelse med familjen Mondadori om att få effektiv kontroll över företaget. Samma år tog han också över tidningsgruppen L'espresso-Reppublica som ger ut de två näst största dags- och veckotidningarna i landet. I december 1989 går Silvio Berlusconi ut med en presskonferens där han påstår att Mondadori familjen ändrat sig och att de istället för DeBenedetti skulle sälja till honom. Första rundan i rätten vann DeBenedetti. Även den andra vann DeBenedetti.
Men den tredje och avgörande dömde i favör till Berlusconi, 1992. Cirka 10 år senare i undersökningar gjorda i anti-korruptionssyften visade det sig att några av de avgörande advokaterna i målet varit betalda av Berlusconis advokat. Man ville till och med ge Berlusconi L'espresso- Reppublica gruppen, något som inte gick igenom då denna "maktkoncentration" oroade flertalet politiker och DeBenedetti fick behålla i alla fall två av sina tidningar. 66
I början av januari 1994, alltså innan valkampanjen, lämnade Montanelli sin post på Il Giornale efter en stormig period och det gav stora rubriker i de andra dagstidningarna. 67
Egentligen borde det inte finnas någon klar intressekonflikt då Berlusconi efter att ha ”gett sig ut på spelplanen” som han kallar det inte längre på pappret har någon makt i sina företag. Han är bara ordförande för det Milano baserade fotbollslaget AC Milan. I övriga företag har familjemedlemmar eller affärskontakter (associates) satts på ordförande posterna och getts i uppgift att leda dem. Men som Campus menar på är det inte en tillfredställande lösning då Berlusconi är väl medveten om företagens natur och inblanding i hans valkampanj och senare roll som premiärminister:
But the blind trust formula – whereby a trust administers a public office holder’s private interests without his being aware of or having any say in its decisions – is not applicable in
64 La legge Mammi (Mammi-lagen) döpt efter kommunikationsminister Oscar Mammi. Har dock framkommit i efterhand att mutor varit inblandade när lagförslaget gått igenom.
65 De Benedetti är tillsammans med Agnelli (FIAT) en av Berlusconis främsta ”motspelare” i den italienska industri- och medie-världen. Se Palmer; 1991 om de tre stora mediamogulerna om hur det låg till innan Berlusconi gav sig in på den politiska arenan.
66 Stille; 2007 s102-104 samt Palmer; 1991 om frågan om mediakoncentration; ”De Benedetti was questioned about the risks to Press freedom presented by the new combine. He replied: ‘I’m neither a journalist nor a politician, so I look at the profit margins.’” Så alltså var mediekoncentration inget farligt förän politik blir inblandat?
67 Göteborgs-Posten; 1994-03-25 s14
