Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Hans Bjur
Title Vattenbyggnadskonst och stadsutveckling. Göteborg kring industrialismens genombrott
Issue 44
Year of Publication 2002
Pages 59–74
ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Vattenbyggnadskonst och stadsutveckling
Göteborg kring industrialismens genombrott
av Hans Bjur
FIGUR I.Sjöfarten, speciellt Ostindiska Kompaniets verksamhet under slutetav vjoo-talet, präglade stadsmiljön
i Göteborg. Till höger syns kompaniets kontors- och magasinsbyggnad (numera Historiska museet). I Stora Hamnkanalen servihemförargillets båtar föra ingodsfrån Klippan, där Ostindiefarare ankratpä djuparevat¬
ten. Näringslivets koncentration till vattendragen, både i och utanför staden, var den främsta orsaken tillatt
göteborgarna behövdeen nydricksvattentäkt. Akvarellen,som utgårifrånen teckningavElias Martin år 1787, fångar typiskaföreteelseristadslivet. Mittibilden kan viblandannatsehurenkvinna bärvattenfrånkanalen
i sinaämbar. Strax vänsterdärom transporterasdricksvattenienkärra till Kämpebronförattsaluföras.Vattnet kommerifrån Kallebäck ellernågon annankällautanför staden.
Vattenledning
- ett publicum bonum
EfterRoms förfallpå400-500-talet råkade etrus¬
kers och romares framsteg inom vattenbygg¬
nadskonsten i glömska. Det kom att dröja till 15-1600-talen innan vatten-, avlopps- och dräne-
ringstekniken återtagiten central platsi samhälls- byggandet. I Sverige började urbaniseringen att
skapa stadsmässiga problem först under denstora stadsanläggningsepoken kring 1600. I ett brev år 1630uppmanarGustafIIAdolf stadsstyrelsernaatt öka ansträngningarna för att ordna vattenförsörj-
ningen: ”En vattenledning i en stad är publicum
bonum” -dvs. ettallmänna bästa.
Vattenförsörjningen i Sverige var således länge
avenkelt slag.Man anpassade sigtill naturförhål¬
landena ochutnyttjadevad som gavspåbästasätt.
Göteborgs stadsanläggning1621vart.ex.utformad
så att hamnarna och kanalerna inom vallgraven
också var stadens vattenmagasin. När moderna företagsomdet Ostindiskakompanietomdanade
samhällslivet kring mitten av 1700-talet ökade
snabbtföroreningarnaivattentäkten. Rödsot och
rötfeber härjade staden år 1771 och invånaranta¬
letsjönkfrån 10 000 till 9 600. Som ett led i en
generell strävan att modernisera samhället utlys¬
tes därför 1784 en allmän tävlan om en vatten¬
ledning från Kallebäcks källai bergen en halvmil
öster om Göteborg. Stadsbyggmästaren Friedrich August Rexvann deni obefintlig konkurrensoch
i grova drag blev det hans förslag som kom att
ligga till grund för projekteringenavden förstavat¬
tenledningen. Den bestod avborrade aspstockar
vilka ompackades med blålera i en rörgrav drygt
tvåalnar undermarkytan. Staden ficktre”watmup- ståndare”,envid Kungsportendär ledningen löpte
in i staden, en vid StoraTorget och en tredje på
LillaTorget.Varjevattenposthadefyraitums”tap- pecranor” samten större 2 tums kran som skulle brukas videldsvådorochföratt”furneraskeppsfar¬
ten”. Den 17november1787kunde GustafIII hög¬
tidligen inviga källan och två dagar senare kunde
vattnet släppas på i en av stadsarkitekt Garlberg
ritad ”fontain”avträstraxinnanförKungsporten.'
Stadstillväxt, vattenbrist och
sanitära problem
Under 1850-talet började alla kurvor i Göteborg
attpeka uppåt.Ävendemanhelst sågvore nedåt¬
gående: spädbarnsdödlighet, bostadslöshet, sta¬
densutgifteretc.Närkolerafarsotenår 1850grasse- rade för andragången istaden avled850personer.
Samma år härjade en frossaepidemi. Aret därpå iakttogs detförsta falletavdifteri. Underåren 1852 och1853härjade koleran pånyttoch detsenareåret dog626personer.
Staden hadeväxtoch dess slutenhetbörjatlösas
upp. Det första stegeti denna utvecklingvarnär Kungl.Maj:t år1806gavtillståndattraserabefäst¬
ningsverken.Stadensbefolkning ökade från12 490
år1805till 21 036 år 1830. Under 1830-talet hejda¬
desbefolkningsökningen,bl.a.av enkoleraepidemi 1834somskördadenästantvåtusenhv, varefter den återigenökade och komattprägla stadens utveck¬
ling och problem på alla områden. Bebyggelsen
hadenubörjatväxaoreglerat och vildvuxetutanför
den egentliga staden i Flygarns Fiaga, Masthug¬
get och ända ut till Majorna. Ar i860 var Göte¬
borgs invånarantal 37043och 1870hade dentagit
ett stort språng till 56 288 personer. Att åtgärda
den växande stadens vattenbrist och sanitära pro¬
blem var vattenbyggnadskonstens huvudproblem
från 1830-talet och åtminstonesextioårframåt.
I Göteborg började man på 1850-taletatt vidta åtgärder. År 1853 tillsatte stadsstyrelsen Sanitära kommittén, med doktorCharles Dicksonsomdri¬
vande kraft. Kommittén arbetade raskt och mål¬
medvetet. Redanföljandeåringavdenenskrivelse
till Magistraten där man föreslog en ”fullständig vattenledning, i nyare tiders mening, för Göte¬
borgs stad och dess område”,samt ett”fullständigt aflednings- ellersåkallat cloaksystem för staden”.^
Med ”fullständig” vattenledning avsåg man dels
enbetydligtstörrekapacitetänden Kallebäcksled- ningennågonsinskulle kunna erbjuda, delsettnytt
slags distributionssystem med s.k. serviser, som ledde vattnet från huvudnätet till varje fastighet.
Mantillkallade den danske experten, civilingenjör
A.Goldingfrån Köpenhamn,som1854upprättade
en fullständigvatten-och avloppsplanför 50 000 människor med ångpumpar, reningsanläggningar
och underjordiska avloppsrör.
Vi kan notera att verksamhetsområdet tänktes större änsjälva staden,vilketantyderattmanhade
en ny uppfattning om stadens naturliga begräns¬
ning.Degamla statiska uppfattningarna börjadege vika förennydynamisk tankefigursombestämdes
av industrisamhällets utveckling och tillväxt. Pro¬
duktionens och ekonominsGöteborgvarvidareän de administrativa ochjuridiska gränsernapå1850- och 60-talen.Kravet påen ”fullständig” vattenför¬
sörjning -i modern mening- faller bland annat tillbakapådetta förhållande.
Ettkraftfulltuttryck fördennanya framtidsbild
och utvecklingsoptimism kom i början av 1860- talet. Då tillsattes en kommitté med uppdrag att
undersöka hurGöteborg kunde utvidgas. Till en
början gällde uppgiften främst dennyvunna mark
somtorrläggningenavGullbergsvass skapat. Snart
BT00KH0LM9 WATraNI.EDNINS MABKTN-OCH PANNHUS FIGUR 2.Pumpverk med ångmaski¬
ner omtillsammans 120nominella
hästkrafter, enligt Woolfssystem.
Maskineriet,som utfördesefterrit¬
ningaravden engelskeingenjören Hawksley, ingickiF. W. Leijon- anckersvattenverksprojektiStock¬
holm och togsidrift1861.På balan¬
senshögra ändaäranbragt, sett
utifrån ochinåt:lågtryckscylindern, högtryckscylindern, luftpumpen och
sistmatarepumpen. Påbalansens
vänstrasidafinnerviytterst vev¬
staken, somärfästisvänghjulet,
därnästluftpumpen,som sugerupp
vattnetfrånsjön,ochslutligen tryckpumpen, vilkenpressar vattnet tillstadensreservoar.
Under detenorma tekniska
framåtskridandetsom hadeägt
rumförsvanndeutopiska dragen
hos deångdrivna pumpverken. De komförstibrukidestörre stä¬
derna, mensnartäven imindre städer. IGöteborg stod vattenbygg¬
nadskonstensföreträdareoch stadsstyrelsen införettvägskälpå i&^o-talet-skulleman våga ”tek¬
niskalösningar”, eller skulleman hållafastvid de ”naturliga”.
vidgades dock perspektivet. Man ansågattävende övrigaområdensomgränsade till staden ochsom mednågon sannolikhet kundeantasbli bebyggda
som stadsdelarien närmareframtid skulle plane¬
ras i ett sammanhang. Planen borde hellre tas till
förstoränför liten.’
Ar 1861gavMagistratenmed Borgerskapets älds¬
te, och Drätsel-Kommissionens ledamöteravBor- gerskapet, en kommitté i uppdrag att efter sam¬
råd med sakkunniga personer upprätta ”en plan
förindelning tillöppnaplatser,gatoroch kanaler, planteringar, qvarteroch tomter” avall den mark
ochvass som tillhörde staden. Undantagetvar en del bergigapartier isöder.Kommitterades första problem var att skaffa fram en tillförlitlig karta.
Nästauppgiftvarattfinna”sakkunnige personer”.
Då den lokala sakkunskapen var dåligt utvecklad
valdemanattutlysaeninternationell tävlan-för¬
modligen bland de första av sitt slag i Europa.’
”Det var en åtgärd av en stad, vars medborgare
hade stora tankar om sin framtid”, skreven sam¬
tida stockholmareomdettainitiativ. Såkom detsig
attGöteborgidecembersammaårutlysteeninter¬
nationellstadsplanetävlan. Efter granskningavde
23inlämnade förslagen ochenfortsatt bearbetning
kunde kommitténår1863presenteraenväl tilltagen
ochstorslagendispositionsplanför industri, bebyg¬
gelse ochsammanbindande kommunikationsleder ochgrönytor.Syftemåletvarattför framtidenföre¬
bygga sådana olägenhetersomtidigare uppkommit
när partiella utvidgningsplaner utförts utan avse¬
ende på inbördes sammanhang.* Kommitterades plan, och strävanefter helhetslösning, tål imånga avseenden attjämföras medgeneralplanerav gan¬
ska moderntsnitt.
Kommunalteknik för det allmänna bästa
Enavdetvåpristagarnavar]osef Gabriel Richert, kapteniVäg-och Vattenbyggnadscorpsen.^Detvar hansförslagsomihuvudsak komattligga till grund
för Göteborgs stadsplan med Kungsportsavenyen och de stadsdelarsomidag benämns ”stenstaden”.
J. G. Richert,® sedan år i860 anställd som Drät¬
selkommissionens ingenjör i Göteborg, var en av depionjärersomskapade industristadens tekniska underbyggnad.Hanvarfödd1828,togsinstudent¬
examen 1847, avlade civilingenjörsexamen vid HögreArtilleriläroverketiMarieberg1851och bör¬
jade däreftersin banainomVäg-och Vattenbygg¬
nadskåren. Praktiska erfarenheter hade han hämtat
FIGUR3. Kommittérades plan,somlädes fram 1863,föreslogen 48meterbredkanalgenom Gullbergsvass.
Överdennaplanerademansjubroar, varavfyravardirektaförlängningarav nyaallégator.Stadsfullmäktige
uteslötefter mycket diskussion kanalen.I övrigt ärförslagenistort settlika.
ITidskrift för byggnadskonst och ingenjörsvetenskap, år1865, beskrevsförslagetsomfullkomligt: ”Med
sakkännedom ochurskiljningärosärskiltföreslagna hvilka delar,somföreträdesvis lämpasigföratt bebyggasmedvaresigarbetarebostäder, magasiner,fabriker, vanliga boningshus eller sådanmeraför
de rikare samhällsklassernaafsedda och med trädgårdar omslutnavillor.”Vikannotera attdetvar nu Kungsportsavenynkom till. Speciellt uppmärksammadeshur vattenbyggnadskonstensfrågor behandlats. I
sammaårgångavtidskriften beskrevs dräneringsarbetet,somomgestaltatGullbergsvassen.Dethadegivit
intressantaerfarenheter-inte minst i sanitärtavseende: ”Gullbergsvassen hadeafåldervaritmenligför
sundheteniGöteborg.Dessdybotten, bemängdmed afloppurrännstenaroch rännilarfrån förstaden Stampen,kundeejannatänalstra skadliga dunster. Också varsistnämndeförstad bekant försinosundhet
ochsynnerligastförenvisa, nästanepidemiska frossor. Vassens utpumpninghade längevaritpåtänkt,men alltidstrandatmotanförde betänkligheter, deraf farhågan förstadensförpestande vid ochefterutpump- ningenutgjorde denstörsta.Emellertidgrep mansigslutligen verketan.Åretvar1858, ochimajåretdärpå
var vassenlänstill,somnågonyttradesigfiskars och fänsförvåning.
vid byggandet av landets första privata järnvägar och som driftsingenjör vid statens tidigaste järn¬
vägsbyggen under slutetav1850-talet.
Richerts ochde andrapionjärernasarbete under
denna tid måste till stor del betraktas som socia¬
la projekt; tekniken skulle sättas i det allmännas tjänstförattundanröja bådeepidemiska och poli¬
tiska smittohärdar. Ar1848, närRichert studerade
vidMarieberg, hadeunderklassernaiParisrevolte¬
rat,MarxochEngels hade publiceratettkommu¬
nistiskt manifest, utopister presenterade projekt
för detgodasamhällets förverkligande, ochförut¬
seendefilantropiskt lagdaindustriidkare hade bör¬
jatförstå värdetav att anläggamönstersamhällen
för sina arbetare. Det minst uppmärksammade,
med ändå mest omfattande reformarbetet, utför¬
des av en ny kår av praktiker i stadens tjänst - de nya stadsbyggnadsteknikerna. Metodiskt och
enträget arbetade de med att förbättra stadslivet
med teknik.
Stadens obehagliga frånsida
Åtminstone tre av Göteborgs olika kommittéer
kom utifrån olika utgångspunkter fram till rekom¬
mendationenattavloppssystemetmåste byggasut snarast möjligt. Detvar dels utredningen om vat¬
tenledningen, dels utredningarna om de sanitära förhållandena och om fattigdomsfrågan. De nya
kommunförfattningarna år 1862 ledde till att nya nämnder och förvaltningar skapades i staden. En
av de nya nämnderna var Sundhetsnämnden. I februari1864lämnade doktorCharles Dickson ett
”förslag till reglemente för Sundhetsnämnden” till fullmäktige. Reglementet ”skulleiväsendtligmån, bidraga till detta samhälles förkofran och dessinvå¬
nares välbefinnande” och förslaget var ett led i Dicksons filantropiska verksamhet.^Man kan väl säga att han i nya former fortsatte den väg han börjatnärhanpublicerade skriftenOmallmänna
hekotillståndetiGöteborg och ommöjligheten af
dessförbättringgenom sanitära reformer (1858).
Det finns framförallt tre krafter som ingriper djuptutiden allmänna sundheten, skrev Dickson:
”ortens läge, dess tillgång på tjenligtvatten samt invånarnaslefnadsomständigheter med hänsyn till lifsmedel, näringar, bostäder och renlighet. Alla förbättringar uti dessa omständigheter utöfva det kraftigaste inflytandepå folkets helsa och trefnad och,som en naturlig följd häraf, bidraga till sam¬
hälletsförkofran och tillväxt, icke blottuti materi- elt, utan, hvad meraär, uti moraliskt afseende.”'°
Dicksons avsiktvarattgeSundhetsnämndenstora
befogenheter att påverka industrins lokalisering, arbetsmiljön och dess förorenande utsläpp. Han underströk vidare vikten av att en vattenledning skyndsamtkom till stånd.Denmestangelägna frå¬
gan vardockettunderjordiskt kloaksystem.
”Ortens läge” kunde och borde förbättras med dränering,genom attskyndsamt avlopp ordnades
för alltytvattensåattansamlingaravstillastående
vatten förhindrandes. Utöver detta dränerings-
systembehövde snarastanläggasettunderjordiskt kloaksystem, som hastigt kunde avlägsna all den flytande orenlighet som bildades på gårdar och
gator.Förruttnelseprocessernaideövrejordlagren skapar osunda utdunstningar och här utvecklas
med tiden veritabla härdar förepidemiska sjukdo¬
mar, påpekade Dickson.
Densnabbaindustrialiseringen utveckladebåde rikedom och fattigdom, eleganta fasader och obe¬
hagliga frånsidor. I mars 1864 inlämnade den
stridbare liberale politikern och redaktören vid Handelstidningen, S. A. Hedlund enmotion ifat- tigdomsfrågan - pauperismen. Han föreslog en kommittésomskulle undersöka detverkliga förhål¬
landet med pauperismen inom Göteborg. Det är med bedrövelse man förnummit ”en mörk fläck på den ljusa och löftesrika framtidstaflan, nemli-
gentillvaron afettproletariat, afstortomfång och djup”, skrev Hedlund.'" Trotsatthan och Dickson
hademotsatta uppfattningaripolitiska frågor,var de helt ense omdet allmänna behovet avsanitära
förbättringar, och speciellt behovetavavloppsled¬
ningar.I någrabetänkanden1865-66omarbetare¬
bostäder ochfattigdom beskrevS.A.Hedlund och
andra denjämmerligasituationen igamla bofälliga trähus, där vinden spelar in genom otäta fönster
ochdörrar, där eldstädernarykain,där vindsrum¬
menhar såotillräckligtutrymme attfängelseceller
framstår som rymliga i en jämförelse, där grund¬
vattnetoftastårundergolvenikällarrummen.Här levdeett ”useltslägte af bleka pussigamed scrof- ler, tuberkler,’engelsk sjuka’ (rachitis)och chronis- ka tarmkanals-sjukdomar behäftade barn”. Dessa bostäder är härdar, vars hälsofientliga inflytande
inteendast drabbarinnehavarna,utan de inverkar
även indirektpåstadens andrainvånare-varnade
Hedlund.'^
Göteborgsförhållandenavarförvissointeunika.
Dickens’ London och Hugo’sParisvisade samma
”frånsidor” och miserabla förhållanden för ”sam¬
hälletsolycksbarn”.Iettbetänkande1866samman¬
förde S. A. Hedlund och Th. Bergervattenavled- ning med renhållning. Anledningenvar uppenbar
hävdade de. Stadens läge varsärdeles ogynnsamt förennaturlig dränering-ingenstanskundeman
göraengrop,utan attdenmereller mindre skynd¬
samtfylldes medvatten.Ochnärman, föratthär¬
bärgera latrin och annanorenlighet, på varje gård
inrättade ”öfverbyggda gropar”, somväl från bör¬
jan varit tätamenefterhandupphörtatt varadet,så förorenades grundvattnet.'^ De hygieniska förhål¬
landena lämnade således åtskilligt att önska och
detta var illa nog, men dessutom plågade situa¬
tionen det estetiska sinnet: ”Tager man härtill i betraktande detosnygga sätt, som hittills allmänt begagnats för bortförande aflatrinspillningenoch
annanorenlighet, i öppna och otätafordon, som
förpestat huset, der afhemtningen skett, och på
gatorna utminuterat en del af sitt innehåll ... så måste manmedgifva, attden vackra taflan afvåra praktfulla kanaler och kajer, beqväma gator och prydliga hus, har en obehaglig frånsida, hvarom
manhitillsej tagitnogkännedom.”’"*
Motdennamustigabakgrundsteckning framför
Hedlund ochBerger sittoch beredningens förslag,
att detpå stadens bekostnadborde finnas en rör¬
ledning i varje gata som avledde såväl grundvatt¬
netsom”öfvervattnet” och till vilkenrännstensvatt-
netnedleddesgenombrunnarsomförhindradeatt rören förstoppades. Till denna rörledning skulle
vidare alltvattenavledas frånvarjekällare ochtomt
- ochvarjehus,somejvarbelägetifullkomligttorr
grund, skulle förses med dränering kring grund¬
muren. Enanlagd brunn på gården, somhelstvar murad ellergjordavglaserad lera, skulle samla och
föra vidare allt spillvatten och dräneringsvatten.
Om dessutom latrinet och all urin hanterades av
”dertill antaget folk” och bereddes till pudrett (gödningsmedel) eller på annat sätt gjordes lukt¬
frisåskulle ”vår stad derefter åberopas såsom ett mönsterafsnygghet, ochstorförbättring af helso-
tillståndet och sedligheten med all säkerhet deraf
vara attpåräkna”.
Men var skulle man börja? Problemet var hur åtgärderna skulle genomföras. I nya gator hade
Gatu- och Vägförvaltningen sedan några år till¬
bakanedlagt glaserade tegelrör till vilka dränering¬
en från tomterna efterhand kunde anslutas. När sådanasaknades, bordedeovillkorligen anbringas
i samband med omläggningar och reparationer
avgator, menade beredningen. Påsikt borde alla
gator saneras. Kostnaderna för denna ”allmänna ledning” skulle staden bestrida och förvarjetomt skulle ”vexelrör anbringas och tomtägarna åläg¬
gaspåsinbekostnadihufvudröret inleda allt spill¬
vatten från sin tomt, genom en å gården anlagd brunn,upptagen,der hinderej möter,till fem fots djup och försedd med sil och vattenlås.”’®
Ar 1866 hade således en rad samverkande fak¬
torer i stadens utveckling gjort avlopps- och vat¬
tenledningsfrågorna ”mogna”: Devarbefolknings¬
tillväxten ochstadsutvidgningarna, desanitäraoch hygieniska missförhållandena, bostadsnöden, fat¬
tigdomen, epidemierna och inte minst - stadens föga representativa dofter och anblickar. De tek¬
niska och ekonomiskaförutsättningarna hade för¬
ändratsgynnsamtsedan Goldings förslagår 1854.
Dåfanns endastträledningar eller murade kulver-
tar atttillgå.De förravaropålitliga och desenare
var alltför dyra. Men nu fanns nya, industriellt
framställdaproduktersomglaserade tegelrör och gjutjärnsledningarsommöjliggjorde både pålitliga
ochnågotsånärbilliga anläggningar.Densomkom
attsammanfatta dennanyasimationvarJ.G.Rich-
ert.
Det första vattenförsörjnings¬
systemet - i modern mening
Redan på 1850-talet insåg många tekniker och hygienikerattdet ”sanitära problemet” omfattade
både tillförsel och avledningavvattenistaden.Är 1853, när ”sanitära kommittén” i Göteborg förde
upp stadens hygieniska frågor på dagordningen,
angrep mandem från två håll samtidigt. Måletvar vattenreservoireroch dräneringsplaner. Många av
städernas utvecklingsfrågor kring 1850-talet berör¬
devattenförsörjningen. Den främsta anledningen
till attde började behandlasi stadsstyrelserna vid
dennatidvarattutländska förebilder och tekniska
lösningar började bli kända. Flera städer i Eng¬
land hade anlagt allmänna vattenledningar redan
i början av1800-talet. Vid seklets mittkunde där¬
för den svenskavattenbyggnadskonsten grundas på
erfarenheter. Man kunde ta del av nya tekniska lösningar som stod till buds - ångmaskiner för
drift avkolvpumpar, muffskarvade röravgjutjärn
somtåldehöga tryck, teknik förreningavråvattnet
genom filterosv. Nu fanns tekniska lösningar för
sociala och ekonomiskastadsbyggnadsprojekt.
Ävensvenska projekt kom till stånd, vilket gav
erfarenheter ochingötmodi Göteborgs kommit¬
téer. Är 1853 presenterade kapten F. W. Leijon- ancker sitt vattenförsörjningsprojekt för Stock¬
holms stad.Förslaget diskuterades och granskades
bådeavinhemsk ochavutländskexpertis,varefter
detgenomfördes underåren 1858-61. Dekonkreta projekten stimulerade teknikdiskussionerna och bidrog till att eninhemsk kompetens så småning¬
omutvecklades.
Somliga principiella frågor återkom ideligen
i diskussionerna under genombrottsepoken. En sådanvarom man skullevälja ”tekniska” lösning¬
ar, som blev beroende av maskiner av olika slag.
Till dessa var manlänge tvehågsen. De beundra-
dessamtidigtsomde misstroddes. Enannanfråga
varvilken tekniksom skulle användasför att rena
råvattnet, vilken i sin mr hängde samman med kraven på vattentäktens kvalitet. En tredje fråga
varhuruvidavatten- ochavloppsförsörjningmåste behandlas somenenhet. Detvarspeciellt deeng¬
elska experterna somdrevindenna frågaidebat¬
ten genom attenvist förespråka införandetavs.k.
water-closets.
När arbetet med Göteborgs utvidgningsplan pågick under börjanavi86o-taletblevspeciellt drä- neringsplanerna aktuella. Dränering,somomfatta¬
de bådeavlopp, dikningochtorrläggningavmark,
hade ett direkt samband med stadsbyggandet.
Genom dräneringar, muddringar och utfyllningar
kunde staden omformas ochväxa,ochisjälvaöver- gångszonen mellanmark ochvattenbyggdes kajer¬
na.Dräneringenhade således,utöverdehygieniska
och estetiska värdensomsumpmarkernas omvand¬
ling innebar, ett direkt värde för stadens industri och handel. I denlåglänta hamnstaden Göteborg
blev dessa vinster speciellt tydliga och drygt ett halvsekel senare kunde staden stolt redovisa att
450hektarvassoch sumpmark hade förvandlatstill produktivt hamnområde.'^
Det kom att dröja ett drygt decennium innan
mankunde besluta hur stadensvatten-ochavlopps¬
systemskulle utformasoch undertiden verkställdes
en utvidgning av Kallebäcksledningen (1859-60).
Bland teknikernavarvattentäktens läge, teknikva¬
let ochprognosernadestorastridsfrågorna.Bland politikernaochmedborgarnaiallmänhetkretsade diskussioneniförsta handkring kostnaderna.Som¬
liga betraktade anläggningarna som nödvändiga
sociala projekt medan andra såg dem som nöd¬
vändiga lediutvecklingen.Teknisk utveckling och uppfinningarförenadesmednyföretagsamhet och entreprenöranda. Alltvarnytt,oprövatoch möjligt!
På 1840-talet hade stadsgasen tillkommit genom ett privat, t.o.m. utländskt initiativ,'*och år 1862 ansökte ett danskt företag, English & Hanssen i Köpenhamn,omkoncessionförattanläggaett vat¬
tenverk och förvalta Göteborgs vattenförsörjning
i femtio år.'’ De privatainitiativen vardrivkraften och denoffentligaorganisationenochförvaltning¬
en utvecklades efterhand. Tiden präglades av en
frapperandeteknikoptimism.Avstånd och naturbe¬
gränsningar kunde övervinnas med tekniska upp¬
finningar.
En ingenjörsvetenskaplig debatt
Göteborgs vattenledningsfråga kom att skapa en debatt som stod mellan överstelöjtnant F. W.
Leijonancker frånStockholm,kaptenJ. G. Richert och lektorn i matematik F. Th. Blomstrand. Den
tycks havaritmycket prestigefylld.Efterenlång och många gånger infekterad debatt kunde Richerttill slutmanövrera utbåde Leijonanckeroch Blomst¬
rand. Hurkom detsig? Varlåg tyngdeniRicherts argument?Allt pekar på att detvarhans förmåga
att sätta teknikfrågorna i relation till stadsbygg- nadsfråganistortsom fällde avgörandet.
Leijonancker hade våren 1865 tillkallats som expertförattbedömavattenledningens utformning
och anläggning. Han var den ende i landet som
hade såväl teoretiskkunskapsompraktisk erfaren¬
het av vattenledningsarbete.J. G. Richert var tio år yngre, ambitiös, kunnig och beslutsam. Femton år tidigare hade han haftLeijonanckersom lärare vid Artilleriläroverket. Dentredjepersonenidebat¬
ten var lektorn imatematik vid latinläroverket, F.
Th. Blomstrand.Hanvardjupt engageradistadens politik. Alltsedan 1858 hade han ständigt framfört synpunkter på allehandastadsbyggnadsprojekt.
Trots att man redan beslutat att vattnet skulle
tasfrånDelsjöarna,dökfråganupppånytt.Anled¬
ningenvarosäkerhetenomDelsjöns vattentillgång verkligen motsvarade stadens behov. Alla bedöm¬
ningarvarförknippademedtvåproblem-delshur mycketvattensjösystemet omsatte perår, och hur
man på vetenskaplig grund skulle kunna beräkna detta, dels hurstortkonsumtionsbehovetvar, och hurenprognos förbefolkningsutvecklingenskulle utföras. Göta älv, som Richert förespråkade, gav full säkerhet vad beträffarkapaciteten.Desomför¬
ordadeDelsjöarnaangav ekonomiskabesparingar
somfrämstaskäl,mendeanfördeockså det ”natur¬
liga”systemetsfördel,attvara oberoendeavmeka¬
niska pumpar och annan opålitlig teknik. Delsjö¬
arnas förespråkare var dock tvingade att besvara frågornaom tillgång och efterfrågan, och detvar
omdessa debatten kom atthandla.
En springande punkt var avdunstningen. För
atterhålla ettmåttpåDelsjöarnas vattenkapacitet gällde det först attberäknahur mycketregnsom i medeltal föll i området under året. Nästa fråga
blev hur stor del av dennavattenmängd som för¬
svann genom avdunstning, eller rann bort. Den
senare volymen kunde givetvis fastställas genom
mätningar i bäcken, men inte ens om hur detta
skullegöras tillförlitligtvar man ense.
Richertsslutsats blevattDelsjöarnaendast kunde försörja en befolkning på 70 till 80 000 männis¬
kor,förutsattatt vattnetmagasineradesireservfrån
ett år till ett annat. Eftersom befolkningen i sta¬
denredan vid denna tid uppgick till 65 000 invå¬
nare, omvimedräknarförstaden Majornasri000 invånare, så framstod konsekvensernaav Richerts beräkningar som allvarliga, vilket banade väg för
Göta älv-alternativet.“
Pådennapunktfickdock Richertgesig.Ar1866
togkommittén ettslutgiltigt beslut omatt vattnet skulle tasfrån Delsjöarna. Mendebattenvaringa¬
lunda slut. Nu koncentrerades den istället tillled¬
ningssystemet.”Ommannuändåtogevattnetfrån Delsjöarna”, anförde Richert, så borde lednings¬
systemet ges en annan utformning än den som
Leijonancker föreslagit. Framför allt borde reser-
voiren, som i Leijonanckers förslagvarplacerad i
närheten avfiltren,förläggas till bergen öster om Albostaden(Annedal).Vidfiltrenbehövdes endast
enbrunn,somförmedladevattnet.Richertföreslog
ävenandra dimensionerpå rörnätet,framför alltett
FIGUR4.]. G.Richertsplanför ”Watten-ledningiGöteborg”, 1867. LedningenföljerVasagatantill
CarlGustafsgatan,där denvikeravupptill Landalareservioren. VästerdäromsynsAlbostaden,
där Richertforladereservoireni sittförstaförslag. Vasastadenexisteradeendastsomplanoch
dettavarförsta gångensomdenstadsutvidgningsplansomantagits 1864bildadeutgångspunktför
stadsbyggandet. VikanurskiljafragmentavnyakvartersformerkringVasagatanochvikanana
konflikten med den gamla bebyggelseniFlygarnsHaga.
ALBO.'g'STADEN
