Anestesisjuksköterskors upplevelse av att arbeta på
Covid-19 iva
Jessica Karlsson och Magnus Königsson
Examensarbete, 15 hp
Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård, 60 hp
Innehållsförteckning
Abstrakt ... i
Abstract ... ii
Introduktion ... 5
Bakgrund ... 5
Motiv för studien ... 9
Syfte ... 9
Metod ... 9
Design ... 9
Deltagare ... 10
Procedur ... 10
Analys ... 11
Forskningsetiska överväganden ... 11
Resultat ... 12
Känslor av hopp och förtvivlan ... 13
Att känna osäkerhet ... 13
Att känna otillräcklighet ... 14
Att få förståelse ... 14
Att bearbeta ... 15
Arbetsmiljöns betydelse i omvårdnaden ... 16
Att ha säkra hygienrutiner och trygghet i arbetsdräkten ... 16
Att ha fungerande teamarbete ... 17
Att arbetsdräkten var ångestskapande ... 17
Ambivalenta känslor i kontakten med anhöriga ... 18
Att känna sig obekväm ... 18
Att ha en känsla av samhörighet ... 19
Diskussion ... 19
Resultatdiskussion ... 19
Metoddiskussion ... 23
Konklusion ... 23
Referenser ... 24 Bilagor ...
Bilaga 1 Intervjuguide ...
Bilaga 2 Information om att delta i studien ...
Bilaga 3 Samtyckte till att delta i studien ...
Översikt över arbetets omfattning Magister (max 8000 ord) Antal sidor 26
Antal ord 6023 Antal tabeller 1 Antal figurer 0
Anestesisjuksköterskors upplevelse av att arbeta på Covid-19 iva
Abstrakt
Bakgrund: I december 2019 kom nyheten från Kina om Covid-19 viruset. Ett
smittsamt virus som spred sigt över världen och skapade en ny pandemi. Covid-19 kan ge mycket allvarliga luftvägssymtom som kräver avancerad intensivsjukvård.
Anestesisjuksköterskor har fördjupad kunskap av att hantering av luftväg samt övervaka sövda patienter i respirator. De placerades därför på Covid-19 iva för att förstärka bemanningen. Studier visar att den mentala hälsan påverkas i större
utsträckning hos sjukvårdspersonal som jobbar med svårt sjuka patienter med Covid- 19.
Motiv: Att få insikt hur det som anestesisjuksköterska är att jobba med Covid-19 smittade patienter och hur de hanterar det.
Syfte: Beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att arbeta på Covid-19 iva.
Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. En intervjustudie med semistrukturerade intervjuer.
Resultat: Informanterna upplevde arbetet på Covid-19 iva som lärorikt, givande och positivt men även till viss del stressigt och tungt. Vissa kände en stress och osäkerhet till en början som sedan minskade ju mer de arbetade där. Ingen av informanterna upplevde att detta har påverkat dem psykiskt på något sätt men några uppgav att de fortfarande kan få ångest när de tänker tillbaka. Kontakten med patienternas anhöriga via telefon kändes speciell och berörde då de inte fick komma på besök på grund av smittorisken. Ingen uppgav att de själva var rädda att bli smittade men det fanns en stor rädsla för att eventuellt smitta andra och ingen av de intervjuade vill arbeta på Covid-19 iva igen.
Konklusion: Det inte bara är skrämmande, stressande och nervöst när något nytt inträffar och man som anestesisjuksköterska utmanas i sin arbetsroll, utan även givande, lärorikt och intressant. Studien tyder att ett behov av återhämtning och paus är viktigt för anestesisjuksköterskors psykiska hälsa.
Nyckelord: Covid-19, anestesisjuksköterska, kvalitativ innehållsanalys, arbetsmiljö, mental hälsa
Nurse anesthetists experiences from working at Covid-19 icu
Abstract
Background: In December 2019 news came from China about the Covid-19 virus. A
contagious virus that quickly spread across the world and created a new pandemic. Covid-19 can cause very serious airway symptoms that require advanced intensive care. Nurse
anesthetists have in-depth knowledge regarding managing airway and monitoring sedated patients in respirator thus they were placed at Covid-19 icu to reinforce. Studies show that mental health is affected to a greater extent by healthcare staff who work with seriously ill patients with Covid-19.
Motive: To gain insight into what it is like as a nurse anesthetist to work with Covid-19 infected patients and how they handle that.
Aim: Describe nurse anesthetist experiences from working at Covid-19 icu.
Methods: Qualitative content analysis with inductive approach. An interview study with semi-structured interviews.
Result: Participants experienced the work at covid-19 icu as instructive, rewarding and positive but also to some extent stressful and dense. Some felt a stress and insecurity early on that later decreased the more they worked there. None of the participants experienced that this has affected them psychologically any way but some reported that they can still get anxiety when they think back. The contact with the patients relatives by telephone felt special and affected as they were not allowed to visit due to the risk of infection. No one stated that they were afraid of becoming infected themselves, but there was a great fear of possibly infecting others. No participant wanted to work at Covid-19 icu again.
Conclusion: It’s not only scary, stressful, and nervous when something new shows up and as a nurse anesthetist you are challenged in your professional role, but also rewarding, instructive and interesting. This study suggests that a need for recovery and pause is important for the mental health of anesthesia nurses.
Keywords: Covid-19, nurse anesthetist, qualitative content analysis, work enviroment, mental health
Introduktion
SARS-coronavirus-2 (Covid-19) har medfört att sjukvården har fått anpassa sig snabbt. En del patienter måste intuberas vilket gör att de kräver vård på
intensivvårdsavdelning (iva) (1). Det har medfört att anestesisjuksköterskor har fått hjälpa till på iva. Studier visar att sjukvårdspersonal har blivit påverkade negativt av att arbeta med Covid-19 patienter (2). För anestesisjuksköterskor innebär det att snabbt landa i en ny roll även fast luftvägshantering är deras specialitet (3). För närvarande finns det ingen studie som tittat på specifikt anestesisjuksköterskors erfarenheter av att jobba på Covid-19 iva. Denna studie kanske kan främja framtida insatser när anestesisjuksköterskor behöver sättas in i nya roller eller behöva arbeta på Covid-19 iva igen.
Bakgrund
31 december 2019 fick Världshälsoorganisationens (World Health Organization, WHO) (4) huvudkontor i Kina nyheter från Wuhans kommuns hälso kommission om en viral lunginflammation i Wuhan. Första gången ett lab-bekräftat fall av novellt coronavirus (tillfälligt namn på coronavirus tills det fått ett officiellt namn) från Wuhan rapporterades var 13 januari 2020 i Thailand av deras motsvarighet till Folkhälsomyndigheten. 11 februari 2020 får sjukdomen namnet Covid-19. Namnet valdes för att undvika felaktighet, stigmatisering, geografiskt plats, djur och grupp av folk (4). 11 mars publicerar Folkhälsomyndigheten en nyhet; Covid-19 deklareras som en pandemi av WHO. Alla länder bör förbereda sig för sjukdomen, främst sjukvården (5). Ett flertal ändrade sin arbetssituation genom att exempelvis arbeta hemifrån. Det kunde dock inte sjukvårdspersonal som behövs på plats, bland annat
anestesisjuksköterskor.
Covid-19 tillhör coronavirusfamiljen där det finns ett stort antal virus. Majoriteten finns hos olika djurarter där ett litet antal virustyper kan smitta mellan djur och människa. Sju olika coronavirus kan orsaka sjukdom hos människor. Av dem sju är fyra vanliga och orsakar förkylning. Severe acute respiratory syndrome (SARS) och Middle East respiratory syndrome (MERS) som är varianter av coronavirus, orsakar mycket allvarligare luftvägssymtom. Covid-19 har en inkubationstid uppskattas till 2-
14 dagar. Majoriteten insjuknar ca 5 dagar efter smitta. Symtom kan vara bland annat hosta, feber, andningsbesvär, snuva, halsont, huvudvärk. Lukt och smaksinnet kan också påverkas. Även diarré har rapporterats. På grund av så breda symtom kan det vara svårt att veta om man drabbats av Covid-19 eller något annat till exempel
pollenallergi (6). För att veta om man drabbats av covid-19 finns det två typer av test som kan tas. Ett Polymerase chain reaction-test (PCR) visar om en covid-19 infektion pågår och ett antikroppstest visar om man har haft viruset och bildat antikroppar (7).
Majoriteten av de som får lindriga symtom blir friska efter några dagar men för en del kan det ta mycket längre tid och det är ännu för för tidigt att veta om kroniska besvär kan förekomma. Man är troligen som mest smittsam i anslutning till insjuknandet och i början av sjukdomsförloppet. För att anses vara smittfri ska man ha varit feberfri i två dagar och känna sig märkbart bättre.
Pitlik (8) har gjort en litteraturöversikt som publicerades juli 2020 där Covid-19 jämförs med andra pandemier. Den basala reproduktionskvoten (R0) , det vill säga det epidemiologiska måttet på smittsamheten, är högre än bland annat SARS, Ebola och MERS. Att en sjukdom kan spridas asymtomatiskt är inte unikt för Covid-19, däremot vid Covid-19 är det i en del fall nästan 90% som är infekterade men som inte upplever symtom. Till exempel i ett utbrott på en båt på väg till Antarktis från
Argentina där samtliga testades visades att en stor majoritet haft sjukdomen och 80%
av dem hade inte haft symtom. Det blir väldigt svårt att isolera en befolkning på ett effektivt sätt på grund av detta. En annan komplicerad egenskap av viruset är att det smittar via luftvägarna i första hand under de tidiga faserna under inkubationstiden innan symptom uppstår. Pitlik (8) beskriver också att det överväldigande dödstalet har startat ett stort antal projekt för att identifiera läkemedel som kan användas som specialbehandling i fall där patienter drabbats hårt. Det enda läkemedlet som visat lovande resultat i randomiserade dubbelblind kliniska studier jämfört med placebo är det antivirala läkemedlet Remdesivir som har blivit godkänt av bland annat
amerikanska livsmedel och läkemedelsmyndigheten (U.S. Food and Drug Administration).
Rekatsina et al. (9) skriver att många anestesiologer och anestesisjuksköterskor har blivit placerade att arbeta på intensivvårdsavdelning utökade timmar på grund av sin vana, kunskap om luftvägen och dess skicklighet på att hantera den. De sköter
ventilatorer och övervakar den kritiska vården av patienter med Covid-19, vilket de
vanligtvis gör på sovande patienter under operationer. Utöver de stressiga situationer anestesipersonal ofta möter är ett annat problem den sociala isoleringen, som håller dem borta från sina nära och kära under en obegränsad tid under Covid-19 epidemin.
Vidare skriver Rekatsina et al. (9) att hälso- och sjukvårdspersonal som jobbar med Covid-19 i första ledet kan behöva ta omöjliga beslut och jobba under extrem press vilket kan leda till moraliska dilemman och mentala hälsoproblem på sikt.
Chen et al. (10) skriver att anestesisjuksköterskor har omfattande klinisk erfarenhet i luftvägshantering, patientövervakning, akutåtgärder och säker transportering. Dessa egenskaper ger dem en unik fördel i behandlingen och hanteringen av Covid-19 patienter. De har även mer erfarenhet än vanliga sjuksköterskor när det gäller användandet av personlig skyddsutrustning. I operationssal används bland annat kirurgklädsel, handskar, ögonskydd, operationsmössor, masker med flera. Därför är de bra på att acceptera och anpassa deras skyddsutrustning. Under Severe acute respiratory syndrome (SARS) utbrottet år 2003 var personligt skydd största orsaken till stress hos sjuksköterskor. Covid-19 är mer smittsamt än vad SARS utbrottet var 2003. Författarna skriver också att respiratorvård har blivit rutin när det gäller att vårda patienter som drabbats hårt av Covid-19. Under generell anestesi används respirator och anestesisjuksköterskan har stor vana att hantera den vilket är till stor fördel.
Trots dessa fördelar är bland annat isoleringsvård och intensivvård nya moment som anestesisjuksköterskor kanske inte stöter på så ofta. Liu Y et al. (11) och Liu Q et al.
(12) har gjort kvalitativa studier där de intervjuat personal som arbetat på Covid-19 sjukhus i Kina för att undersöka sjukvårdspersonalens upplevelser av att bekämpa Covid-19. Liu Y et al. (11) intervjuade endast sjuksköterskor och Liu Q et al. (12) intervjuade sjuksköterskor och läkare. De fann en hel del liknande upplevelser. Bland annat upplevelsen att stå inför en ny utmaning, rädsla för att själv bli smittad, rädsla för att smitta andra och utmattning.
I en studie från Kina av Si et al. (2) undersöktes den psykologiska påverkan på
sjukvårdspersonal i Kina under utbrottet av Covid-19, där man såg en hög förekomst av depression, stress och oro bland sjukvårdspersonal och även att mer än hälften av deltagarna har minst ett symtom på posttraumatisk stress syndrom (PTSD), som man även har sett under SARS utbrottet 2003 och Ebola utbrottet 2014-2016 (13). De
menar att det är viktigt att sjukvårdspersonalen tillhandahålls med aktiva copingstrategier och får socialt stöd för att minska psykiskt lidande.
Även i en studie från Italien (14) under Covid-19 pandemin där man jämfört sjukvårdspersonals psykiska hälsa med den generella populationen visar att
sjukvårdspersonal har större risk att utveckla posttraumatisk stressyndrom, samt att de mår sämre psykiskt jämfört med den generella populationen. Studien gör även skillnad på sjukvårdspersonal i första och andra ledet i omhändertagandet av Covid- 19 patienter. De som arbetar i första ledet upplever fysisk och psykisk trötthet i större utsträckning än vad sjukvårdspersonal i andra ledet gör.
Efter en lång arbetsdag kan den trötthet som infinner sig ibland ha inslag av
sorgsenhet och det kan vara svårt att skilja på vad som är trötthet, lätt uppgivenhet och kraftlöshet. Tröttheten kan vara både fysisk och psykisk och påverka individen genom bland annat försämrad tanke- och beslutsförmåga samt långsammare
informationsöverföring. Efter en god återhämtning kan tröttheten minska markant.
Därav är återhämtning en viktigt del i att kunna hantera fysiska och psykiska påfrestningar vi utsätts för i vardagen (15).
Vi definierar coping som att ständigt ändra vår förmåga att klara av specifika yttre eller inre krav, både kognitivt och beteendemässigt. Coping är förmågan att hantera psykisk stress. Det är vanligt att känslor delas upp i positiva och negativa, att man drar en skarp gräns mellan dessa och behandlar dem som att de är motsatsen till varandra (16). Rice (17) menar att detta är olyckligt att dela upp känslor i två typer på detta sätt. Det förvränger deras individuella mening och den komplexa betydelsen av varje känsla. Ibland kan det som anses som positiva känslor involvera skada och hot, samt ha sitt ursprung i negativa livssituationer.
Enligt Lazarus et al. (18) är inte meningen med coping att man ska försöka behärska omgivningen då stresskällor kan oftast inte påverkas. Effektiv coping under vissa förhållanden är det som möjliggör för personen att tolerera, minimera, acceptera eller ignorera det som inte kan påverkas.
Motiv för studien
Att få insikt hur det som anestesisjuksköterska är att jobba med Covid-19 smittade patienter på iva och hur de hanterar detta. Det är av yttersta vikt att undersöka hur den mentala hälsan påverkas av att jobba med Covid-19 smittade patienter. Det är en stor del som fortfarande är okänt gällande viruset och än är det inte helt kartlagt vem som blir kritiskt sjuk och vem som knappt märker av att den är smittad.
Anestesisjuksköterskor har fått nya arbetsuppgifter under den pågående pandemin då de omfördelats från operationsavdelningarna till att arbeta på Covid-19 iva. En pandemi som ännu inte är över och nya riktlinjer utvecklas kontinuerligt. Detta leder till vårt syfte med studien.
Syfte
Beskriva anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta på Covid-19 iva.
Metod
Design
Kvalitativ innehållsanalys är beskrivande och kan tolkas på olika djup. Forskaren använder meningsenheter, koder, subkategorier, kategorier och/eller
subteman/teman (18). Kvalitativ innehållsanalys har sitt ursprung i det positivistiska paradigmet vilket har betydelse för diskussionen då forskaren bevarar distans till fenomenet som undersöks och försöker greppa någon objektiv ”sanning”. Vid användandet av kvalitativ innehållsanalys identifieras mönster för att beskriva variationer där fokus ligger (19).
I den kvalitativa metoden studeras personens levda erfarenheter av ett fenomen (20).
Författarna valde kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats vilket innebär att forskaren utgår från deltagarnas levda erfarenheter av ett fenomen. Syftet är att resultatet kan generera en teori eller ställas mot en teori i examensarbetets diskussion och använde sig av semistrukturerade intervjuer med hjälp av en intervjuguide (bilaga 1) under datainsamlingen (20).
Deltagare
Inklusionskriterierna var att informanterna skulle vara anestesisjuksköterskor och arbetat på Covid-19 iva. Författarna valde att begränsa antalet intervjuer till mellan åtta och tio stycken på grund av tidsaspekten. Informanterna arbetade på
operationsavdelning som anestesisjuksköterskor på ett sjukhus i en ort i norra
Sverige och arbetade även på Covid-19 iva på samma sjukhus. Förutom en informant som hade arbetat på Covid-19 iva på ett större sjukhus in en större stad i södra Sverige. Åldern var mellan 27 till 47 år, medelålder 34,8 år. Sju kvinnor och två män.
De hade varit anestesisjuksköterskor från mindre än ett år till 15 år. Antal pass på Covid-19 iva varierade från åtta pass till ca tre månaders heltidsarbete. Fem informanter var frivilliga att arbeta på Covid-19 iva, två blev ditplacerade utan förfrågan och resterande två är det oklart om de var frivilliga eller ej. Fem informanter hade civilstånd gift, sambo eller pojkvän/flickvän och övriga var ensamstående.
Procedur
Innan datainsamlandet började sökte författarna relevant litteratur inför studien för att få bakgrundsfakta och en uppfattning inom det valda ämnet.
Anestesisjuksköterskor att intervjua till studien rekryterades via
operationsavdelningar där författarna utförde sin verksamhetsförlagda utbildning.
Information om studien gavs muntligt och skriftligt (bilaga 2) och de som var intresserade att delta fick kontakta författarna via mejl, sms eller telefonsamtal. Vid anmält intresse mejlades information ut om tidsbokning för intervju ut och att de hade rätt att när som helst avbryta sin medverkan. Tre av tio som visat intresse för att intervjuas fick författarna ingen respons av efter två mejl och ett sms vilket
resulterade i bortfall. För studien hade författarna satt som mål att utföra åtta till tio intervjuer vilket ledde till en andra rekrytering. Författarna tog åter kontakt med operationsavdelningarna och bad personal sprida ut att fler informanter söktes.
Författarna utförde drop-in intervjuer för anestesisjuksköterskor som fyllde inklusionskriteriet under två förmiddagar i ett rum i nära anslutning till
operationscentrum för att fylla den bestämda kvoten av antalet intervjuer i studien.
Totalt deltog nio informanter i studien.
För datainsamlingen användes semistrukturerade intervjuer med stöd av intervjuguide (bilaga 1) med öppna frågor och stödord. Detta ger informanten möjligheten att få berätta fritt och med egna ord men samtidigt kan forskarna ställa frågor om stödorden om dessa inte har nämnts. Det är dock av vikt att frågorna inte är för detaljerade då det kan förstöra interaktionen, samt att forskaren kan blir för styrd och inte anpassar sig till det som kommer fram i intervjun (21). Intervjuerna utfördes både ansikte mot ansikte och digitalt på grund av rådande omständigheter och efter informanternas önskemål. Intervjuerna varade i 30-40 min och författarna var tillsammans vid varje intervjutillfälle för att minimera förlust av information.
Informanterna fick skriva under ett samtyckesformulär (bilaga 3) innan intervjun startade. Intervjuerna spelades in på författarnas mobiltelefon för att sedan överföras till dator, avidentifieras och kodas.
Analys
Efter utförda intervjuer påbörjades ordagrann transkribering. Danielson (21) beskriver att innehåll kan falla bort eller felaktigheter kan uppstå och enligt Polit et al. (22) är misstag vid transkriberingar nästan oundvikliga. Genom att ha välskrivna transkriberingar som följer upplevelsen från intervjun underlättas nästa steg av analysen (21, 22). Författarna delade sedan upp intervjuerna och transkriberade på varsitt håll. Sedan lästes varandras transkriberingar och inspelningarna från
intervjuerna lyssnades igenom på nytt för att minska risken att någon information går förlorad. Samtliga inspelningar raderades efter att transkriberingarna var klara.
Materialet lästes igenom ett flertal gånger av båda författarna. Analysen fortsatte sen enligt Graneheim et al. (23) och meningsenheter sorterades ut som författarna ansåg svarade mot syftet. Dessa meningsenheter kondenserades och därefter kodades dem och författarna började urskilja kategorier och subkategorier som fastställdes, se tabell 1.
Forskningsetiska överväganden
Inför examensarbetet har författarna tagit hänsyn till etiska aspekter och följt den
forskningsetik som råder utifrån bland annat Helsingforsdeklarationen 2013 och personuppgiftslagen i svensk lagstiftning (24). Helsingforsdeklarationen 2013 handlar bland annat om att värna om människors lika värde, självbestämmande, integritet samt att undvika att de skadas, såras eller utnyttjas. Innan studien utfördes skickades en förfrågan med information om studien ut till verksamhetscheferna (bilaga 2) för ett godkännande att tillfråga personal på sjukhusets
operationsavdelningar för att kunna utföra studien. Informanterna som deltog fick skriva på ett samtyckesformulär (bilaga 3) innan intervjun började, där det
förtydligades att de när som helst kunde avbryta sin medverkan i studien samt att all insamlad data avidentifieras och kodades för att inte kunna härleda tillbaka till person.
Resultat
Under intervjuerna berättades det om många tankar och känslor som uppstod, både positiva och negativa. Även arbetsmiljöns påverkan samt den speciella kontakten med anhöriga och hur den påverkade dem togs upp. Ur detta växte tre
huvudkategorier fram, ”Känslor av hopp och förtvivlan”, ”Arbetsmiljöns betydelse i omvårdnaden” och ” Ambivalenta känslor i kontakten med anhöriga”, vilket har lett fram till studiens resultat. Se tabell 1.
Tabell 1. Översikt av kategorier och subkategorier Huvudkategorier Subkategorier
Känslor av hopp och förtvivlan
Att känna osäkerhet Att känna otillräcklighet Att få förståelse
Att bearbeta
Arbetsmiljöns betydelse i omvårdnaden
Att ha säkra hygienrutiner och trygghet i arbetsdräkten Att ha fungerande teamarbete
Att arbetsdräkten var ångestskapande
Ambivalenta känslor i kontakten med
anhöriga
Att känna sig obekväm
Att ha en känsla av samhörighet
Känslor av hopp och förtvivlan Att känna osäkerhet
Anestesisjuksköterskorna beskrev blandade känslor av att arbeta med patienter som insjuknat i Covid-19. De uppgav både positiva och negativa upplevelser och känslor. I efterhand beskrev alla informanter att upplevelsen och erfarenheten har varit bra, lärorikt, givande, intressant och positivt. Men även stressande, tungt och till viss del svårt. Flertalet uttryckte en nervositet och osäkerhet innan de skulle arbeta på Covid- 19 iva.
”Det var ju ganska, det var nervöst innan eftersom man inte riktigt visste.”
Informanterna berättade om en upptrissad stämning bland personalen, alla gick och väntade på ett kaos som inte infann sig.
”[… ] rädslan var ju liksom att det skulle bli ett lika stort utbrott här uppe som det hade varit i Stockholm […]”
Sjukhuset hade förberett för kunna ta emot ett stort antal svårt sjuka patienter i Covid-19 som var i behov av intensivvård.
Att känna otillräcklighet
Informanterna ställdes inför en ny utmaning, någonting helt nytt och okunskapen om viruset var till en början fortfarande omfattande. Några informanter uppgav en
känsla av tvivel på sina förmågor då vården av denna patientkategori var något annorlunda än vad de är vana vid att utföra, men över tid kändes det bättre och trygghetskänslan återfann sig. En del upplevde det svårt och tungt att arbeta på Covid-19 iva då patienterna var kritiskt sjuka innan det vände och de såg förbättring.
“[...] man gick hela tiden och väntade sig det värsta och sen vart dom så mycket bättre […]”.
Det fanns ändå en uttalad grundtrygghet som informanterna kände i sin profession som anestesisjuksköterska. Vana att hantera och vårda patienter som är sövda, intuberade och har svårigheter med luftvägarna
Något som ett flertal informanter upplevde påfrestande var känslan av otillräcklighet och inte ha kontroll samt tankarna kring att man kan ha missat något. Detta skapade en inre stress och hos en del även ångest.
”[...] eller fick ångest för att man kände att man inte har gjort tillräckligt eller liksom man har missat något […]”
Att få förståelse
Alla informanter berättade att osäkerheten och stressen minskade med tiden under arbetet på Covid-19 iva. De kände att de kom in i rutinerna vilket ledde till att de hade bättre kontroll och upplevde att arbetet gick bättre. Hälften uppgav att det var jobbigt ibland då patienterna var så sjuka och att det inte bara var äldre (70+) som låg på Covid-19 iva Insikten att vem som helst kan bli så sjuk att de hamnar på Covid-19 iva blev påtaglig.
“[...] men här skulle någon jag känner faktiskt kunna ligga. Åh det var väl kanske lite såhära man blir lite eh tagen [...]”
En ny förståelse och respekt för viruset växte fram och många informanter upplevde att de distanserade sig mer än sina vänner som inte jobbade inom vården vilket några informanter uppgav var jobbigt och till en viss del frustrerande, att inte få träffa sina nära och kära och hålla social distansering i samhället. Även om alla informanter uppgav att det gick bra att arbeta på Covid-19 iva i efterhand så var det ingen av dem som vill uppleva detta igen och de kände även att de hade gjort rätt yrkesval att jobba som anestesisjuksköterskor på operation och inte som intensivvårdssjuksköterska på intensivvårdsavdelning.
Informanterna fick ändra tankesätt och var tvungna till att landa i känslan som infann sig när de inte hann med allt som skulle utföras, att deras prioriteringar blev rätt och att nästa skift fick ta över och fortsätta med det som inte var utfört. En av dem uppgav att hen trodde på att man behövde ha rimliga och inte för höga krav på sig själv.
Att bearbeta
Påväg till och från arbetet uppstod en del blandade tankar och känslor hos vissa av informanter medan någon uppgav att hen inte funderade så mycket på jobbet, utanför arbetstid. Majoriteten av informanterna uppgav en lättnadskänsla av att få gå hem efter avslutat arbetspass men även en trötthet och ledsamhet. En informant uppgav dock att hen tyckte att det var jobbigt att lämna arbetsplatsen, hen “tog med sig massa saket hem”, även om det var övervägande positiva. Någon uttryckte en stark känsla av att vilja motionera, röra på sig ut då hen kände sig väldigt instängd under arbetstid. Ingen av informanterna var själva speciellt rädda för att själv bli smittade av viruset. Det fanns dock en stor rädsla bland många av informanterna att eventuellt kunna smitta andra utanför avdelningen vilket resulterade i att några till och med duschade direkt efter avslutat pass.
“[...] väldigt noga med att tvätta mig, för jag var ju jätterädd att dra ut någonting [...]”
Informanterna upplevde inte att de har blivit påverkade psykiskt av arbetet på Covid- 19 iva eller att deras mentala hälsa har påverkats negativt. Då flertalet av dem uppgav
att de fått pauser mellan passen och de hade funderat över att de kanske upplevt allt annorlunda om situationen varit mer ansträngd och kaosartad.
Informanterna trodde inte att deras profession som anestesisjuksköterska har haft någon påverkan på förmågan att hantera och bearbeta det de har sett och upplevt under arbetet på Covid-19 iva. En informant uppgav att det mer har att göra med vem man är som person och ens egna erfarenheter och någon annan menade att det inte fanns något att bearbeta. Ingen av informanterna uppgav att det kände sig
nedstämda eller mådde dåligt när intervjuerna utfördes.
Arbetsmiljöns betydelse i omvårdnaden
Att ha säkra hygienrutiner och trygghet i arbetsdräkten
Anestesisjuksköterskorna var vana att vara instängda i operationssalar men de upplevde ändå en känsla av instängdhet. Dels för att skyddsutrustningen i sig upplevdes jobbig men också för att det var en omständig process när avdelningen skulle lämnas för att till exempel gå på rast. Oftast blev de flesta utsläppta två gånger per pass, en rast och en fikapaus. Det var vanligtvis en timmes rast för att hinna återhämta sig. En informant nämnde att det ibland inte kändes värt att gå ut bara för att fika med tanke på den tidskrävande process som man utförde för att ta av och på sig skyddsutrustningen på ett säkert sätt. Informanterna berättade om en
arbetsbörda som var i överlag bra. Arbetsmiljön beskrevs bland annat som uppstyrd och som ett väl utformat koncept. En informant berättade att de hade bra
arbetsbörda i alla fall de flesta pass hen var där. Oftast hade dem hand om en patient per pass vilket en informant beskrev upplevdes fullt tillräckligt. En annan beskrev;
“[...] hade man en patient då gick det jättebra men har man två varav en är typ halv vaken då var det fullt upp.”
Även om informanterna uppgav att de var vana att använda skyddsutrustning som de använder på sin vanliga arbetsplats på operationsavdelning, var detta annorlunda.
Dem flesta kände sig trygga med skyddsutrustningen och däribland försvarets skyddsmask 90.
”Sen fick jag en stridsmask 90 vilket kändes väldigt safe, för då kände jag mig säkrare på Covid-19 iva än vad jag gjorde på operation.”
Att ha fungerande teamarbete
Oavsett om informanterna blev placerade eller själv valde att arbeta på Covid-19 iva uttryckte de flesta att de kände att de vill hjälpa till och bidra dels av solidaritet mot kollegor och dels för att bidra med sin kunskap om bland annat luftväg.
Informanterna berättade om ett gott samarbete på Covid-19 iva. Det blev bra
stämning med ett öppet och tillåtande klimat. Alla gjorde så gott de kunde och man hjälpte varandra vilket skapade en god gemenskap.
”[...] vi kunde lika lite allihopa så att vi eh vi va ganska toleranta med varann, vilket gjorde att det blev ganska bra arbetsmiljö [...]”
Stöttningen från iva-personalen uppskattades. Samtliga berättade att det fanns alltid en iva-sköterska som kunde stötta vilket var till stor hjälp. Några informanter nämner även att sjukgymnasternas deltagande fungerat bra med daglig närvaro. En
informant berättade att det var mycket värt för hen att jobba med en rutinerad iva- undersköterska istället istället för en undersköterska från operationsavdelning som hade lika lite erfarenhet om vården på Covid-19 iva som anestesisjuksköterskan.
Det var ambivalenta upplevelser om inskolningen. Några upplevde att det inte var någon inskolning medan andra berättade att det var det. En motivation till att några anmälde sig som frivilliga var just för att de ville få en ordentlig inskolning och hinna lära sig i god tid innan det väntade kaoset skulle komma. En informant berättade att hen fick lära sig i lugn takt med en iva-sköterska bakom sig som hen kunde fråga om allt medan en annan förklarade;
”[...] det är ju som att kasta sig in i nåt helt nytt jobb som man inte har fått inskolning i heller sådär.”
Att arbetsdräkten var ångestskapande
Arbetsdräkten var inte helt utan bekymmer. Skyddsutrustningen upplevdes varm, obekväm, utmanande och besvärlig. Till exempel det tunga filtret på skyddsmasken
gjorde att det var lätt att stöta i saker och gav värk i nacken samt en huvudvärk som ibland inte gick över på flera dagar. Även sikten och hörseln försämrades. I ju med att sikten var begränsad var informanterna tvungna att vänja sig att vrida på huvudet för att kunna se åt sidorna samt att skrika för att kunna höras. Det var speciellt att andas i den och några informanter tyckte därför att det var jobbigt att använda den. En informant valde tillslut att inte använda den längre och fick gå över till annat
munskydd istället, även fast det var ett sämre skydd. Ångesten och huvudvärken över att använda skyddsmasken var större än behovet att ha bästa möjlig skydd. Denna ångest finns till viss del kvar hos vissa informanter månader efter att tiden på Covid- 19 iva är över. En annan informant blir påmind när hen ser lokalerna där Covid-19 iva låg och en annan när hen ser skyddsmasken som ligger kvar i skåpet:
”[…] lite ångest när man ser dem för då kommer man ju på hur det va, för man har ju som ändå förträngt det lite, man tyckte att det gick så bra och så ser man den där, så bara nej, det kanske inte gjorde det.”
Ambivalenta känslor i kontakten med anhöriga
Att känna sig obekväm
Det blev frekvent kontakt med anhöriga via telefon. En berättade att anhöriga fick komma till avdelningen men bara vid speciella fall, till exempel om en patient var i kritiskt tillstånd. Övriga informanter berättade att det var strikt endast
telefonkontakt. Kontakten med anhöriga var det blandade känslor om. Vissa hade inget emot det medan andra ville helst inte ha den i sitt arbete.
”Det var inget jag helst gjorde men det vart man ju tvungen till.”
En del informanter upplevde att kontakten var svår, bland annat att veta hur mycket anhöriga vill veta och hur mycket dem förstår men att det märktes att anhöriga hade ett stort behov av kontakten då det var den enda länken till deras sjuka anhörig.
Hälften av informanterna tyckte att kontakten fungerade bra, andra kände sig bland annat ovana, obekväma och att det var svårt. En informant förklarade att hen hade inte riktigt tid för det, att det tog dit från det andra arbetet.
Att ha en känsla av samhörighet
Några andra informanter berättade att de fick en nära kontakt med anhöriga. Det blev speciellt när anhöriga inte får hälsa på och frekvent telefonkontakt.
“Vi hade kontakt med anhöriga varje dag i telefon i sex veckor.”
En förklarade att hen kunde nästan känna sig otillräcklig när det inte gick att svara när dem ringde, att det kändes hemskt att dem inte fick vara nära varandra och att det var speciella händelser med anhöriga som berörde mest. En annan berättade om ett exempel:
”[...] om patienten börjar bli piggare och man sätter på högtalartelefon så håller man den till patienten så att dom ska kunna prata med sin anhörig kunde jag nog tycka att det var lite påtagligt att men typ höra eller se deras interaktion.”
Diskussion
Resultatdiskussion
Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelser av att arbeta på Covid-19 iva. Författarna blev överraskade av det som framkom av materialet, att informanterna ändå hade en positiv uppfattning av arbetet på Covid-19 iva och att mitt i all misär har varit en god stämning.
Tidigare studier beskriver att sjukvårdspersonal blivit väldigt påverkade av pandemin främst på ett negativt sätt, att de haft en hög arbetsbelastning, jobbat konstant och inte haft paus eller tid för återhämtning (2, 11, 12, 14, 25).
En kvalitativ studie från England (26) beskriver sjukvårdspersonals erfarenheter, tankar, känslor och oro kring att arbeta under pandemin. Inledningsvis var
personalen positiv, drevs av adrenalin och optimism. Men över tiden gick det över till en känsla av överväldigande och känsla av utmattning. Det fanns en oro och rädsla i väntan på andra vågen av patienter med Covid-19. Det överensstämmer till viss del till vårt resultat då vissa kommenterade att de vill inte tillbaka till Covid-19 iva.
Studien beskriver även att personalen upplevde en otillräcklighet av att inte hinna
med samt att de fick hitta på nya sätt att arbeta (26). Vilket även överensstämmer med vårt resultat där informanterna fick ändra tankesätt och var tvungna till att landa i känslan som infann sig när de inte hann med allt som skulle utföras, att deras prioriteringar blev rätt och att nästa skift fick ta över och fortsätta med det som inte var utfört.
I folkmun uppfattas stress vanligtvis som någonting negativt vilket det till viss del är men stress kan även göra oss fokuserade, beslutsamma och starka (15). Människans självkänsla har stor betydelse gällande upplevelsen av stress och hur effektivt
copingstrategier används. En stressreaktion kan uppstå på grund av låg självkänsla och känslan att inte ha kontroll över omgivningens krav. Om människan känner att hen har kontroll över omgivningen och med en god självkänsla så ger inte stressen lika negativ inverkan på känslorna eftersom att copingstrategier kan användas effektivare (17).
Majoriteten av informanterna var nervösa och osäkra innan arbetet på Covid-19 iva började. Det gällde bland annat vad de skulle möta och vissa tvivlade på sina
förmågor. De upplevde att de inte hade kontroll men med tiden då de kom in i rutinerna blev det bättre och bättre vilket bidrog till att de kände sig säkrare och mindre stressade. Dem flesta av Informanterna arbetade på Covid-19 iva under en begränsad period och har haft tid för återhämtning. Till exempel jobbade några varannan vecka på ordinarie operationsavdelning och varannan vecka på Covid-19 iva.
Majoriteten av informanterna berättade inte om några dödsfall och i överlag var sjukhuset där studien tog plats besparad från kaoset som ägde rum i mellersta och södra Sverige. Kan möjligtvis detta försköna känslan av att allt gick bra?
Någonting som författarna upplevde positivt var att samarbetet mellan olika yrkesgrupper hade fungerat väldigt bra på Covid-19 iva samt att det hade varit ett öppet, tillåtande och hjälpsamt klimat. Detta tror författarna kan vara en bidragande faktor till den positiva upplevelse informanterna gett bild av.
Att ha ett positivt synsätt på sig själv kan vara en viktig psykologisk resurs när det kommer till coping och en bra grund för hopp. Känslor av att ha kontroll bidrar också positivt. Andra viktiga copingresurser är problemlösning som inkluderar förmågan
att söka information, analysera situationen, identifiera problemet och genomföra lämplig handlingsplan. Även sociala färdigheter bidrar på grund av den sociala funktionens roll i mänsklig anpassning (18).
Det finns två komponenter som överlappar självkänslan och involverar
utvärderingsprocessen: coping potential och förväntningar på framtiden, som förenar värderingar av omgivningens potentiella svar på copingstrategi. Dessa värderingar hjälper till att besluta vilken copingstrategi som minskar stressen och den negativa känsloupplevelsen. Att involvera sig aktivt i något meningsfullt är en god
copingstrategi (13).
Alla informanter oavsett hur de upplevde kontakten med anhöriga förstod hur viktigt den var och hur mycket den betydde både för de anhöriga men även för patienterna.
Situationen på Covid-19 iva under rådande pandemi var speciell eftersom anhöriga inte fick besöka de sina på grund av smittorisken. Eftersom besöksförbud rådde så var det telefonsamtal som var aktuellt. När tekniken fungerade och patienterna var vid medvetande även videosamtal. Att ha möjlighet att kommunicera med anhöriga gav båda parter hopp och personalen såg att det upplevdes positivt och blev många gånger påverkade av kontakten.
Hopp är någonting mellan att veta och vilja veta vad som kommer att hända i
framtiden. Det bidrar till lösningar på problem, förmedlar säkerhet i kunskapen och genererar energi som ger motivation att handla. I den vårdande processen för
individen är närvaro eller frånvaro av hoppfullhet avgörande för sjuksköterskan (17).
Författarna blev förvånade över att informanterna inte kände någon rädsla för att själva bli smittade trots osäkerheten på hur sjuk människan blir av Covid-19 viruset.
Den stora rädslan låg i att om de skulle bära på viruset och smitta någon annan.
Därför var de extremt noga med procedurerna av att ta på och av skyddsutrustningen samt att en del duschade innan hemgång. Santarone et al. (27) skriver om läkares oro som ledde till självisolering då de inte skulle kunna leva med skulden om de skulle bära ansvaret till att smitta någon familjemedlem eller kontaminera hemmet vilket påverkade den mentala hälsan negativt.
Lazarus et al. (18) menar att höga krav från omgivningen och hög belastning orsakar stress hos en många människor men att skillnader i känslighet, sårbarhet, tolkningar
och reaktioner för olika typer av händelser varierar. Stress i sin tur påverkas av förhållandet mellan person och miljö, med hänsyn till personens egenskaper och omgivningens natur. Det är svårt att förutsäga en psykologisk stressreaktion utan att ta hänsyn till en persons egenskaper (22, 24).
Författarna blev därför inte förvånade över att skyddsutrustningen var för många av informanterna ansträngande att arbeta i och för vissa till och med ångestskapande.
Även om informanterna var vana att använda och arbeta i viss skyddsutrustning var detta annorlunda. De kunde inte bara ta av sig utrustningen när de blev avlösta utan det var en tidskrävande procedur att ta på och av sig den för att minska smittorisken.
Det resulterade i färre raster och längre pass och ledde till en ökad känsla av instängdhet.
Metoddiskussion
Författarna valde kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats, då det var informanternas upplevda erfarenheter som skulle studeras och ansåg att denna analysmetod passade syftet (28). Intervjuerna som författarna utförde var semistrukturerade och använde sig av en intervjuguide (bilaga 1). Under
semistrukturerade intervjuer finns det utrymme för författaren att ställa följdfrågor och få fördjupade svar från informanten (22).
Båda författarna var med under samtliga intervjuer för att minimera förlust av information. En av författarna har viss erfarenhet av att utföra intervjuer sedan tidigare vilket båda ansåg som en styrka även om Danielson (29) uttrycker att det är mer tidskrävande och kan påverka resultatet.
Författarna använde sig av strategiskt urval för att välja informanter som kan ge beskrivningar av fenomenet som motsvarar syftet (28). Informanterna var i varierad ålder och kön, samt hade varierande arbetslivserfarenhet som anestesisjuksköterska vilket stärker studiens trovärdighet enl Graneheim et al. (23).
Anestesisjuksköterskor på sjukhusets operationsavdelningar som hade arbetat på Covid-19 iva rekryterades efter de tagit del av informationen om studien och anmält sitt intresse att delta. Tre av dessa tio responderade inte på upprepade kontaktförsök via mejl och sms vilket resulterade i exkludering från studien. För att få fler
informanter utfördes dropp-in intervjuer på plats och anestesisjuksköterskor som
fyllde inklusionkriteriet och kände att de ville delta fick komma och bli intervjuade under arbetstid.
Trots de tre bortfallen anser inte författarna att datainsamlingen och studiens trovärdighet påverkas negativt. Dels för att ytterligare intervjuer genomfördes samt att inom kvalitativa studier går kvalitet för kvantitet; färre deltagare med olika erfarenheter och rika beskrivningar är viktigare än en stor homogen grupp (20). Det är inte heller en garanti att data rikedomen ökar med fler deltagare (30).
Denna studie ägde rum hösten och vintern 2020 på ett sjukhus i en stad i norra Sverige som inte blev belastat lika hårt som exempelvis sjukhus i större städer i mellersta och södra Sverige. Intervjuerna genomfördes när Covid-19 spridningen hade stabiliserat sig i Sverige och innan den andra vågen började. Ingen av
informanterna arbetade kvar på Covid-19 iva när intervjuerna genomfördes.
Möjligtvis hade informanternas beskrivningar och upplevelser varit annorlunda om intervjuerna ägde rum kort efter arbetet på Covid-19 iva eller under arbetets gång eller om det förväntade kaoset hade infunnit sig, vilket det inte gjorde. Här förblev situationen hanterbar och detta reflekterade även några av informanterna över under intervjuerna.
Detta kan bidra till att studien inte är överföringsbar i hela Sverige. Mer forskning inom området behövs för att få en klar bild av hur denna pandemi påverkar
anestesisjuksköterskor, så väl som annan sjukvårdspersonal och hur påföljder som exempelvis depressiva symtom och posttraumatiskt stressyndrom kan undvikas.
Konklusion
Det inte bara är skrämmande, stressande och nervöst när något nytt dyker upp och man som anestesisjuksköterska utmanas i sin yrkesroll utan även givande, lärorikt och intressant. Studien tyder att ett behov av återhämtning och paus är viktigt för anestesisjuksköterskors psykiska hälsa.
Under uppsatsens utformning uppstår en andra våg av Covid-19 efter en period av minskad smittspridning, viruset är någonting vi kommer att få leva med. Vaccin är framtaget och vaccinering är påbörjad men att vårda kritiskt sjuka med Covid-19 är en del av verkligheten och därmed är det viktigt att fortsätta forskning inom området på alla nivåer.
Referenser
1. Jalde FC, Petersson J. Rekommendationer för SARS-Covid-19 avseende andningssvikt och ventilatorbehandling. [webbsida] 2020 [läst 2021-01-07].
Tillgänglig: https://strummet.files.wordpress.com/2020/03/pmi-karolinska- covid-19-lungsvikt-intubation-ventilatorbeh-2020-03-19.pdf
2. Si M-Y, Su X-Y, Jiang Y, Wang W-J, Gu X-F, Ma L et al. Psychological impact of COVID-19 on medical care workers in China. Infect Dis of Poverty. 2020
Aug;9(1).
3. Ouersighni A, Ghazali DA. Contribution of certified registered nurse anaesthetists to the management of the COVID-19 pandemic health crisis.
Intensive Crit Care Nurs. 2020 Okt;60.
4. World health organization. Timeline: WHO’s COVID-19 response. [webbsida].
2020 [läst 2020-10-06]. Tillgänglig:
https://www.who.int/emergencies/diseases/novel-coronavirus- 2019/interactive-timeline
5. Folkhälsomyndigheten. Spridningen av covid-19 är en pandemi. [webbsida].
2020 [läst 2020-10-06]. Tillgänglig:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-
press/nyhetsarkiv/2020/mars/spridningen-av-covid-19-ar-en-pandemi 6. Folkhälsomyndigheten. Om viruset och sjukdomen. [webbsida]. 2020 [läst
2020-10-13]. Tillgänglig: https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd- beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid-19/om-sjukdomen-och-
smittspridning/om-viruset-och-sjukdomen
7. Folkhälsomyndigheten. Frågor och svar om covid-19 (coronavirus). [webbsida].
2020 [läst 2020-10-13]. Tillgänglig:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella- utbrott/covid-19/fragor-och-svar/
8. Pitlik, SD. Covid-19 compared to other pandemic diseases. Rambam Maimonides Med J. 2020 Jul; 11(3):e0027.
9. Rekatsina M, Paladini A, Moka E, Yeam CT, Urits I, Viswanath O et al.
Healthcare at the time of COVID-19: A review of the current situation with emphasis on anesthesia providers. Best Pract Res Clin Anaesthesiol. 2020 Sep:34(3):539-51.
10. Chen Q, Lan X, Zhao Z, Hu S, Tan F, Gui F et al. Role of anesthesia nurses in the treatment and management of patients with covid-19. J Perianesth Nurs. 2020 Okt:35(5);453-56.
11. Liu Y-E, Zhai Z-C, Han Y-H, Liu Y-L, Liu F-P, Hu D-Y. Experiences of front-line nurses combating coronavirus disease-2019 in China: A qualitative analysis.
Public Health Nurs. 2020 Jul; 37:757-63.
12. Liu Q, Luo D, Haase JE, Guo Q, Wang XQ, Liu S et al. The experiences of health- care providers during the COVID-19 crisis in China: a qualitative study. Lancet Glob Health. 2020 Jun;8(6):e790-98.
13. Wester M, Giesecke J. Ebola and healthcare worker stigma. Scand J Public Health. 2019; 47(2): 99-104.
14. Rossi R, Socci V, Pacitti F, Mensi S, Di Marco A, Siracusano A et al. Mental health outcomes among healthcare workers and the general population during the covid-19 in italy. Front Psychol. 2020 Dec;11.
15. Risberg A, Risberg C, Risberg D, redaktörer. Stress, prestation och återhämtning, i ett fysiologiskt och ett beteendevetenskapligt perspektiv. Örnsköldsvik:
Kunskap till hälsa; 2016.
16. Edih D, Raleigh H. I: Rice VH, redaktör. Handbook of Stress, Coping and Health, implications for nursing, research, theory and practice. Thousand Oaks: Sage Publications, Inc; 2000.
17. Siela D, Wieseke AW. I: Rice VH, redaktör. Handbook of Stress, Coping and Health, implications for nursing, research, theory and practice. Thousand Oaks:
Sage Publications, Inc; 2000.
18. Lazarus RS, Folkman, S. Stress, appraisal, and coping. New york: Springer Publishing Company, Inc; 1984.
19. Granskär M, Höglund-Nilsèn B, redaktörer. Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. 3 uppl. Lund: Studentlitteratur AB; 2017.
20. Henricson M, Billhult A. Kvalitativ design. I: Henricson M, redaktör.
Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. Lund:
Studentlitteratur AB; 2012. s. 129-137.
21. Danielson E. Kvalitativ forskningsintervju. I: Henricson M, redaktör.
Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. Lund:
Studentlitteratur AB; 2012. s. 163-174.
22. Polit DF, Beck CT. Nursing Research: Generating and Assessing Evidence for
Nursing Practice. 9 uppl. Philadelphia: Wolters Kluwer Health | Lippincott Williams & Wilkins; 2011.
23. Graneheim UH, Lundman B. Qualitative content analysis in nursing research:
concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Educ Today. 2004 Feb;24(2):105–112.
24. Kjellström S. Forskningsetik. I: Henricson M, redaktör. Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. 2 uppl. Lund:
Studentlitteratur AB; 2017. s. 57-80.
25. Dosil M, Ozamiz-Etxebarria N, Redondo I, Picaza M, Jaureguizar J.
Psychological symptoms in health professionals in spain After the first wave of the covid-19 pandemic. Front Psychol. 2020 Dec:11.
26. Bennett P, Noble S, Johnston S, Jones D, Hunter R. COVID-19 confessions: a qualitative exploration of healthcare workers experiences of working with COVID-19. BMJ Open. 2020 Dec;10(12).
27. Santarone K, McKenney M, Elkbuli A. Preserving mental health and resilience in frontline healthcare workers during COVID-19. Am J Emerg Med. 2020
Jul:38;(7):1530-31.
28. Henricson M, Billhult A. Kvalitativ metod. I: Henricson M, redaktör.
Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. 2 uppl.
Lund: Studentlitteratur AB; 2017. s. 111-117.
29. Danielson E. Kvalitativ forskningsintervju. I: Henricson M, redaktör.
Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad. 2 uppl.
Lund: Studentlitteratur AB; 2017. s. 143-153.
30. Graneheim UH, Lindgren B-M, Lundman B. Methodological challenges in qualitative content analysis: A discussion paper. Nurse Educ Today. 2017 Sep;56:29-34.
Bilagor
Bilaga 1. Intervjuguide
Bakgrund:
-ålder, -kön,
-civiltillstånd,
-antal år som anestesisjuksköterska,
-anmälde du dig frivilligt eller blev du bara satt på pass på Covid-19 iva?
Berätta om din upplevelse att jobba på Covid-IVA -tankar/känslor på väg till jobbet
-arbetspassen
- arbetsmiljö/klädsel -kontakten med anhöriga
-tankar/känslor på vägen hem efter arbetspass
Hur har detta påverkat dig psykiskt/socialt?
Avslutningsvis:
Hur tror du att din yrkesprofession som anestesisjuksköterska har hjälpt dig i arbetet på Covid-19 iva och din egen bearbetning av upplevelserna?
Är det något annat som du känner att du vill ta upp eller berätta om?
Bilaga 2. Information om att delta i studien
Umeå 2020-09-26 Information och förfrågan om att delta i studien:
Anestesisjuksköterskans upplevelse av att jobba på Covid-19 Iva
Hela världen lamslogs när ett virus, Covid-19, började sprida sig och utvecklades till en pandemi. Samhällen och städer stängdes, människor isolerades och många som blev smittade dog. Många kunde fortsätta sitt jobb hemifrån men inte
sjukvårdspersonal, de behövs på sina arbetsplatser för att vårda de svårt sjuka i Covid -19.
Syftet med studien:
Syftet med studien är att ta reda på anestesisjuksköterskors upplevelser av att jobba på covid-19 IVA.
Vad innebär det att delta i studien:
Studien genomförs med semistrukturerade intervjuer som hålls av studerande under handledning. Det kommer ställas öppna frågor för att du som deltar får berätta fritt.
Vi söker 10 anestesisjuksköterskor att intervjua.
Plats och tid bestäms med respektive deltagare. På grund av rådande omständigheter går det att genomföra intervjuerna både genom att vi träffas och håller avstånd eller digitalt via dator. Intervjun kommer ta cirka en timme. Intervjuerna spelas in digitalt, skrivs ut i text och avidentifieras. Materialet kommer att analyseras med en kvalitativ metod och resultaten kommer att presenteras i ett examensarbete vid Umeå
universitet.
Studien följer gällande lagstiftning enligt Dataskyddsförordningen.
Personuppgiftsansvarig myndighet är Umeå universitet. Ditt deltagande i studien är
helt frivilligt och du kan när som helst utan att uppge något skäl välja att avbryta din medverkan.
Om du väljer att delta i studien:
Om du är intresserad av att delta i studien, kontakta oss så bokar vi in en tid för intervju. Hör av dig så fort som möjligt, senast 11 oktober. Vi vill gärna veta ungefär hur många pass som du har arbetat på Covid-19 IVA. Vi vill även att du fyller i ett skriftligt samtycke som du får innan intervjun.
Umeå universitet, institutionen för omvårdnad är ansvarig för studiens
genomförande. Har du frågor om studien är du varmt välkommen att höra av dig till någon av oss.
Med Vänlig Hälsning
Jessica Karlsson Magnus Königsson
Yez79k@gmail.com magnus.konigsson@gmail.com 073-0409827 073-0328518
Bilaga 3. Samtycke till att delta i studien
Anestesisjuksköterskans upplevelse att jobba på Covid-IVA.
Härmed samtycker jag till delta i ovanstående studie. Jag har fått skriftlig
information om studien och blivit erbjuden möjligheten att ställa frågor om sådant jag undrar över. Jag har också fått information om att mitt deltagande i studien är helt frivilligt, och att jag när som helst och utan att uppge skäl kan välja att avbryta min medverkan.
Jag är informerad om att min person avidentifieras och ersätts med en kod efter att intervjun är genomförd, och att alla uppgifter om min person kommer att behandlas konfidentiellt och att inspelningen från min intervju kommer att raderas.
Ort och datum:
Underskrift:
Namnförtydligande:
