U760 och U796 : två delar av samma sten?
Stille, Per
Fornvännen 45-47
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1995_045 Ingår i: samla.raa.se
Kort meddelande
U 760 och U796. Två delar av samma sten?
I Sparrsätra kyrka finns ett litet runstensfrag- ment i grå granit, U 796 (fig. 1). Fragmentet har varit känt sedan 1829. Det är inmurat i valvbågen mellan de två västra valven på södra sidan. Sparrsätra kyrka är förmodligen inte en av de äldsta kyrkorna i Uppland. En dopfunt kan dateras till 1100-talets slut, vilket signa- lerar att det då bör ha funnits en träkyrka.
Denna kyrka har utvidgats med en sakristia.
Rosell (1969 s. 289) anser att kyrkans långhus tillkommit i början av 1300-talet. Bonnier (1987 s. 283) hävdar att det bör ha uppförts tidigast under senmedeltiden. Det bör då vara den tid- punkt då fragmentet murats in på sin nuvaran- de plats. I Upplands runinskrifter 3 (s. 393) till- skrivs fragmentet runristaren Livsten.
I S:t Ilians kyrka i Enköping återfanns 1942 en runsten som legat som gravhäll med rist- ningssidan uppåt framför högaltaret, U 760 (fig.
2). Redan Bureus har känt till den och att den legat »inne för altaret». Jansson (1946 s. 273) ansåg att runstenen hade huggits till för att (a en lämplig form för sitt ändamål. Runstenen kan knappast ha kommit på plats förrän efter
det att salkyrkan från omkring 1300 hade fär- digställts (Bonnier 1984 s. 20). I Upplands run- inskrifter 3 (s. 318) tillskrivs stenen runristaren Livsten.
En närmare undersökning av de två runste- narna visar att de troligen har hört samman.
Stenmaterialet verkar vara detsamma. Orna- mentiken ger god passnig. Runstensdjuret har på båda en mycket speciell utformning av foten, som bara förekommer på 6 av Livstens stenar (Stille 1992 s. l i f ) . Av dessa är det dock en- dast U 1152 som är helt lik. Påfallande är också att precis de ord som borde följa på U 760 återfinns på U 796.
På figur 3 visas ett förslag till hur de två runstenarna kan fogas samman, med en streck- tecknad supplering.
Inskriften bör ha lytt som följer:
+ se-rimr + lit + aku| a + sten + a]t + sun sin + afast + lifsten + iuk runi + t>sa + at + ku^on trek +
Sa[g]rimR let haggv[a stain a]t sun sinn Afast. Lif- stceinn hiogg runiR pessa al godan dneng
Fig. 1. Runstensfragmentel U 796 i Sparrsätra kyrka.
Foto Håkan Sjöö. - The rune stone fragment U 796 al Sparrsätra Church, Upp- land.
Fornvännen 90 (1995)
46 Kort meddelande
m i r3Tf
Fig. 2. Runstenen U 760 från S:t Ilians kyrka, Enkö- ping, Uppland. Foto Håkan Sjöö. - The rune stone U 760 al St. Ilian, Enkö- ping, Uppland.
Livsten använder ett ganska formelartat språk, vilket gör att det knappast behöver råda något tvivel om suppleringen. Så till exempel skrivs stein sten på alla Livstens stenar utom Vs29.
Prepositionen at är ovanlig hos Livsten, men finns belagd på den till Livsten altribuerade U 780. Den ovanliga ordföljden sun sinn Afast
har en motsvarighet på den till Livsten altribu- erade U 795.
Vad är det då för ett namn som döljer sig bakom runföljden se-rimr? Jansson (1946 s.
273) skriver så här om tredje runan: »Av r. 3 återstår huvudstaven. En bred fåra på huvud- stavens högra sida utgör troligen nedre delen av
Kort meddelande 47
Fig. 3. Rekonstruktion av stenens ursprungliga utse- ende. Teckning förf, - Reconstruction of the original rune stone.
en k-bistav, som h a r s k a d a t s d å s t e n e n s k a n t höggs b o r t . » Livsten h a r m y c k e t b r e d a r u n o r och stort m e l l a n r u m m e l l a n d e s s a p å såväl U 760 som U 795. D e t t a gör a t t m a n k n a p p a s t behöver a n t a a t t y t t e r l i g a r e n å g r a r u n o r utöver den s k a d a d e r u n a n skall s u p p l e r a s . M i t t förslag är att läsa d e n n a r u n a som k och d ä r m e d fa n a m n e t SagrimR, vilket ä r fullt rimligt, o m ä n ej tidigare belagt i r u n s v e n s k t m a t e r i a l m e n väl i a n g l o s k a n d i n a v i s k t och d a n s k t (Insley 1994 s.
364). I d e t t a s a m m a n h a n g k a n n ä m n a s a t t Liv- sten i d e flesta fall a n v ä n d e r e - r u n a n för [a]
(Stille 1992 s. 33 f, 39).
H u r k o m m e r d e t sig d å a t t d e två b i t a r n a h a r skilts åt och n u befinner sig p å ett så l å n g t a v s t å n d från v a r a n d r a ? Det ä r en fråga som k n a p p a s t kan b e s v a r a s . Vi p å m i n n s o m a t t r u n s t e n a r h a r sina ö d e n . D e t förslag till t ä n k - b a r t h ä n d e l s e f ö r l o p p s o m följer skall b a r a ses som en gissning. S t e n e n h a r en g å n g varit pla- cerad i n ä r h e t e n av d e n b l i v a n d e k y r k p l a t s e n i S p a r r s ä t r a , eller, vilket är lika troligt, p å en e x i s t e r a n d e k y r k o g å r d d ä r . V i d n å g o t tillfälle h a r d e n s p r u c k i t . D e n s t ö r r e b i t e n h a r förts till S:t Ilian och fatt fungera s o m g r a v h ä l l d ä r n å - gon g å n g i början av 1300-talet. T r o l i g e n h a r i så fall d e n p e r s o n s o m föranstaltat o m förflytt- ningen haft a n k n y t n i n g till S p a r r s ä t r a , m e n ve- lat ha sin g r a v p l a t s i S:t Ilian. D e n m i n d r e biten h a r h a m n a t i m u r e n vid u p p b y g g a n d e t av den nya k y r k a n i S p a r r s ä t r a . E v e n t u e l l t kan också d e s a k n a d e p a r t i e r n a av s t e n e n å t e r f i n n a s d ä r .
Referenser
Bonnier, A. C. 1984. Enköpings kyrkor. Sveriges Kyr- kor volym 195. Uppland 10.
— 1987. Kyrkorna berättar. Upplands kyrkor 1250-1350.
Insley, J. 1994. Scandinavian Personal Names in Norfolk.
A Survey Based on Medieval Records and Place-Names.
Uppsala.
Jansson, S. B. F. 1946. Några okända uppländska runinskrifter. Fornvännen. Stockholm.
Rosell, I. 1969. Sparrsätra och Breds kyrkor. Sveriges Kyrkor volym 130. Uppland 11:1. Stockholm.
Stille, P. 1992. Runristaren Livsten. Uppsats D/10 p.
Institutionen för nordiska språk, Uppsala Univer- sitet. (Dupl.)
Per Stille S y s s l o m a n s g a t a n 6 B S-753 11 U p p s a l a
Fornvännen 90 (1995)
