Djurbensmaterial från järnåldersboplatserna vid Ormöga och Sörby-tall på Öland
Sellstedt, Hans Fornvännen 1-13
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1966_001 Ingår i: samla.raa.se
järnåldersboplatserna vid Ormöga och Sörby-tall på Öland
Av Hans Sellstedt
Vår kännedom om husdjursfaunans sammansättning på Öland under förhistorisk tid är mycket knapphändig. Det har, enligt vad författaren erfarit, inte tidigare publicerats någon sammanställning av osteologiskt bearbetat djurbensmaterial från förhistorisk tid på Öland. Av detta skäl får det anses väsentligt med en redovisning av djurbensresterna från järnåldersboplatserna vid Ormöga och Sörby-tall på Öland, trots att det här handlar om två, relativt små material.
Ormöga
Utgrävningen av järnåldersboplatsen vid Ormöga, Bredsätra socken, Öland, har genomförts i två etapper (1963 och 1964) under ledning av Ulf Erik Hagberg, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.
Djurbenen påträffas här i ett u n d r e och ett övre boplatslager. Dessa båda skikt överlagrar befintliga skelett- och brandgravar. Två brand- gravar är daterade till ca 100 e. Kr. genom en ögonfibula och ett en- eggat svärd. Boplatslagren är yngre (200-700 e. Kr.), vilket konstaterats genom fynddateringar av 13 romerska mynt — denarer — från ca 200 e. Kr., ett spänne från 500-talet, en nyckel och ett fiskformigt hänge, snarast från 700-talet.
Undersökningsmaterialet består uteslutande av måltidsavfall. Rör- benen är till största delen märgkluvna och övriga benfragment be- finner sig i ett starkt krossat tillstånd.
Nio olika arter har identifierats ur 616 bestämbara benfynd. Den sammanlagda vikten av husdjursfragmenten förutom h u n d uppgår till 30,6 kg. Genomsnittliga åldern på nötboskap, svin och får beräknas
I —664230 l'ornvännen H. I, 1966
2 H a n s Sellstedt
T a b e l l i. Arternas absoluta fyndantal samt deras procentuella sammansättning.
Djurart Fyndantal %-andel %-andel
Husdjur
Häst Equus caballus Nötboskap Bos taurus
Får-Get Ovis aries-Capra hircus Svin Sus scrofa dom.
Hund Canis familiaris Jaktbara djur
Grönlandssäl Phoca groenlandica Gråsäl Halichaerus grypus Sork Arvicota sp.
Hare Lepus sp.
Fåglar Aves Fiskar Pisces Sammanlagt
2 8 1 8 0 3 0 2
58
2
•5 3
1 2 1 2 ]3 616
4-5 29,2 49,°
9,4 o,3
2,9
0 , 2 0 , 3 2 , 3
1 0 0
92,4
7,6
vara två år. Den permanenta M3 (molar 3) har b r u t i t fram, men företer ej nämnvärd nötningsgrad.
På g r u n d av materialets ringa storlek får man vara försiktig med att draga alltför vittgående slutsatser av undersökningsresultatet.
Av tabell 1 framgår h u r de olika benfynden fördelar sig på resp.
djurart samt h u r stor procentuell andel, som utgöres av vilda djur och husdjur. Tabell 2 och 3 visar från vilken kroppsdel benfragmen- ten härrör, dels med avseende på varje enskild skelettdel (tab. 2), dels efter indelning av skelettet i regioner (tab. 3).
Tabell 4 (sid. 4) belyser kraniedelarnas dominans hos de tre vik- tigaste husdjursarterna i Ormögamaterialet. Det bör påpekas, att hu- vuddelen utgörs av enskilda tänder, över- och underkäksfragment samt brottstycken från skalltaket. Orsaken till det relaterade förhållandet är antagligen bristande näringstillgång för folket vid Ormögaboplat- sen. Man tvingades således förutom hjärnan även tillvarataga den benmärg, som finns i underkäkens märgförande delar.
Ormögamaterialet har bearbetats efter Kubasiewiczs (1956) s. k. vikt- metod. Det är första gången i Sverige som den metodiken används på ett osteologiskt material. Viktmetoden g r u n d a r sig på att m a n väger alla bestämbara benfragment. På så sätt får man fram en reell bas att utgå ifrån vid bedömningen av vilken husdjursart, som var mest
T a b e l l 2. Benfragmentens fördelning på resp. kroppsdel och djurart.
Sammanlagt Horn tappar Kraniefragment överkäksfragment överkäkständer Underkäksfragment Underkäks tänder Halskotor (cervical v.) Bröstkotor (thoracal v.) Ländkotor {lumbar v.) Korsben (os sacrum) Revben (costae) Skuldergördel (scapula) överarmsben {humerus) .Strålben (radius) Underarmsben (ulna) Handlovsben (carpalia) Mellanhandsben (melacarpalia) Bäckengördel (pelvis) Lärben (femur) Os malleolare Patella Skenben (tibia) Vadben (fibula) Vrislben (tarsalia)
Mellanfotsben (metatarsalia) Tå ben I (phalanx I) Tåben II (phalanx II) Tåben I I I (phalanx III)
Mellanhands- eller mellanfotsben övrigt
1
X
2 8
7
1 2 H
M v, j a 0
1 8 0 11 4 1 5 2 9 69
2
1 4 1 6 1
2
4
5 2 2 6 5 2
iisdjur
-5?
•fl
u.
3 0 2
6 6 1 0 3 2 4 5 5 3
4 1
4 6 7 4
• 4 4 ' 2 3 2 3 5
1 9 4 5 7 9 3
'> c
t/3
58
I 2 2 6 ' 4 4 4 4
2
I 2
5 7 4 2 2
•o C 3
K
2
2
"ifl T3 w, S fl
" c
•B t -
O
"5
4
1 1
4
1 2
2
J
bö
A «
c E
21
11
3
2
1
1
1 2 1
1
aktbara djui
Gråsäl Sork Hare
3 ' 2 1
3
9
1
1
1
1
Fågel Fisk
2 13
2 13
betydelsefull som köttproducent. Enligt Kubasiewic/. utgör benen 7%
av slaktvikten hos nötboskap, får, get och svin.
O m man jämför nötboskap och får/get i Ormöga, dels efter deras absoluta fyndtal (tab. 1), dels efter viktmetoden (tab. 4), får man fram
4 H a n s Sellstedt Tabell 3.
Nötboskap Antal %
Får-Get Antal %
Svin Antal %
Totalt Antal %
Kraniedelar 136 75,5 Kotor + revben 2 1,1 Skuldergördcl +
överarm + strålben I
underarm 6 3,3 Bäckengördel +
lårben + skenben +
vadben 5 2,7 Nedre extremitels-
delar + fram- och bakfot 31 17,4
•93 63,9 25 44,6 354 65,9 8 2,3 8 14,3 18 3,3
21 6,9 2 3,5 29 5,3
' 3 4,8 3 5,3 21 3,9
67 22,1 18 32,3 116 21,6
Tabell 4.
Djurart Benens vikt i kg andel Slaktvikt i kg
Häst Nötboskap Får/get Svin Sammanlagt
4,760 '4,996 8,35- 2,49i 30*598
'5,5 49,a 27,2 8,1 100,0
68,000 214,200 119,300 35>6oo 437,100
två helt olika resultat. Diagram 1 åskådliggör tydligt detta förhållande.
Utgår m a n från det absoluta fyndtalet förledes man lätt till antagan- det, att får/get skulle vara väsentligast för köttproduktionen. I själva verket är det nötboskapen, som lämnat det största bidraget till kött- konsumtionen, vilket också framkommer, om materialet bearbetas en- ligt Kubasiewiczs metodik.
1001
50
m
rigt rigt
Diagram 1. Staplarna A och B åskådliggör skillnaden vid värde- ringen av nötboskap och får/get efter absolut fyndtal (A) och enligt viktmetoden (B).
Ofyllt område = fär.
Streckat område - nötboskap.
Bild 1. Öronbeii av Grönlandssäl (Phoca Croenlandica) från Ormöga.
Creenland seal from Ormöga. 2/3.
Ear-boncs of
Grönlandssäl p å Öland
Bland de jaktbara djuren lägger man främst märke till förekomsten av säl i Ormöga (tab. 1). T v å arter har k u n n a t urskiljas, nämligen grönlandssäl (Phoca groenlandica) och gråsäl (Halichaerus grypus).
Den förra förekommer inte längre i Östersjön utan lever uteslutande i N o r r a Ishavet. Grönlandssäl har tidigare påträffats som subfossil i kulturlager från litorinatiden på bl. a. Gotland och från stenåldern på Åland. Någon uppgift om dess förekomst på Öland har författaren inte lyckats få fram. Det skulle således vara första gången grönlandssäl påvisas frän Öland (bild 1).
Av övrigt vilt såsom rådjur, älg och kronhjort saknas bestämbara fragment. Fisk har däremot ingått i Ormögafolkets kosthåll. Både säl- och fiskbenens procentuella andel av jaktbart vilt tyder på systematisk fångst.
Ormöga j ä m f ört med andra järnåldersboplatser
Ormöga överensstämmer i procentuell fördelning av husdjuren med i tabell 5 angivna boplatser. Man utläser således, att ca 70% av hus- djuren utgjordes av nötboskap och får/get med undantag för Tofting,
6 H a n s Sellsledt
T a b e l l 5. Ormögamaterialet jämfört med djurben från andra järnåldersboplatser.
Djurart
Husdjur Häst Nöt Får/get Svin Hund Katt Totalt Jaktbara djur
Säl Räv Sork Hare Halsbandmus Fågel Fisk Totalt Sammanlagt
Ormöga 2 0 0 - 7 0 0 e. K r .
fynd- %- tal andel
2 8 1 8 0 3 0 2
58
2
—
1 8
—
1 2 1
—
2
' 3
616 4,5 29,2 49,o 9,4 o,3
—
9 2 , 4
2 , 9
—
i , 9 0 , 2
— o,3
2 , 3
7,6
1 0 0
Vallhagar Gejvall 1955 1 0 0 - 5 5 0 e. K r .
fynd- %- tal andel
191 18,4 403 38,9 334 32,2
51 4,9
13 i , 3 2 0,2
95,9
19 ' . 9 1 0,1
— —
22 2,1
— —
4 , ' 1 0 3 6 100
Sorte Mohl 2 0 0 - 5 0 0 fynd-
tal
77 560
2 0 4
• 2 5
8
—
2
3
1
37
1
1 0 1 8 Muld
1957 e. Kr.
ro- ande!
7,5 55,o 20,1 12,3 0 , 8
—
95,7
0 , 2
o,3
0 , 1
3,6
0 , 1
4,3
0 0
Tofting Nobis 1955 1 0 0 - 9 0 0 e. K r .
fynd- %- tal andel
66 3,8 1 153 66,1
4 0 0 22,9 105 6,0
3 0,2 8 0,5
99,5
— —
— —
— —
9 0,5
— —
o,5 1 744 100
Hodorf Haarnagel 1 0 0 - 9 0 0
fynd- tal
—
—
—
—
—
—
—
e. Kr.
/o
antal
6,7 64,4 10,2 17,0 ' , 7
—
1 0 0
1 0 0
där siffran uppgår till 8 9 % . T r e av boplatserna, nämligen Ormöga, Vallhagar och Sorte Muld är belägna på resp. Öland, Gotland och Bornholm, de övriga två i nordvästra Tysklands kustområde.
Jämför man de båda tyska boplatserna, visar det sig att vid Hodorf svin dominerar över får/get. Orsaken till detta förhållande ligger sannolikt i orternas olika geografiska läge. Hodorf var beläget i en skogrikare trakt än Tofting (Nobis 1955). I Ormöga är förhållandet det motsatta, där har fåren en avsevärd övervikt. Svinen har tydligen inte trivts i skogfattiga områden; där har de nämligen haft svårt att finna föda. För att ytterligare belysa h u r beroende svinen varit av att få vistas i skogrika regioner, kan nämnas att under stenåldern svin dominerar över får/get vid åtskilliga boplatser i Västeuropa. Kommer vi däremot in i brons- och järnålder, har fåren övertagit svinens roll såsom viktigaste husdjur tillsammans med nötboskapen, vilket anses bero på åkerbrukets utveckling med åtföljande uppodling av åker- marken (Glark 1947).
Tabell 6. Längd och breddmåti hos fem underkäkständer av häst.
F.nr.
98
90
54 66 54
Tand
P, P,
P4
P.
M ,
Längd
26,2 27,0
—
27,4 30,0
Bredd
14.5 14,2 14,6 13,5 12,8
T a b e l l 7. Längd- och breddmåti på phalanx I och I I av häst.
F.nr. Phalanx 1, Största längd 2. Största bredd Index 1
58 I 73,4 78,5 1,06 87 II 41,4 2. Diafys. min. 1,02
bredd 42,6
För Ormöga har färskötseln således varit av stor betydelse: Öland uppvisar den biotop, som är mest lämpad för fåruppfödning.
Befolkningen vid boplatserna på Östersjöns tre stora öar har också ägnat sig åt fågel- och säljakt i avsevärt större utsträckning än vid de båda tyska kustboplatserna (tab. 5).
Ormögamaterialet befinner sig i ett så fragmentariskt tillstånd, att nägra större mätserier på olika kroppsdelars skelettfragment inte går att genomföra. Däremot lämnas här ovan några mättuppgifter på ett par phalanger och fem tänder av häst. Hästtänderna har tillhört me- delålders djur (7-15 år). T a n d m ö n s t r e t hos överkäkständerna är kom- plicerat.
Sörby-tall
Sörby-tall är liksom Ormöga en järnåldersboplats. Den utgrävdes under sommaren 1964 under ledning av U. E. Hagberg och Margareta Beskow. Boplatsen dateras från romersk järnålder med fortsatt bebyg- gelse ned i vendeltid (Hagberg, 1964). Av djurbensfynden fördelar sig 98% på får och en procent på resp. nötkreatur och svin (tab. 8).
Benen saknar märken efter märgklyvning och visar för övrigt mycket
8 H a n s Sellstedt
T a b e l l 8. Benfragmentens fördelning på resp. kroppsdel och djurart.
Får Nöt Svin Får Nöt Svin
överkäkständer Underkäksfragment U nderkäks tänder överarmsben (humerus) Strålben (radius) Underarmsben (ulna) Handlovsben (carpalia) Mellanhandsben (metacarpalia)
• 3 1
i
•3 11 ' 7 4 8 9
Lårben (femur) Os malleolare i Skenben (tib:a)
Vristben (larsalia)
Mellanfotsben (melatarsatia) Tåben (phalanx)
Sammanlagt Procentuell fördeln.
8
i 1 2 2 I I I
I I I 1 9 8 1
I I
T a b e l l 9. Bredden av humerus distala ledhuvud i mm.
Ort Förf. Tid X Min. Max.
Egolzwil 2 Tofling Wurten Sörby-tall Haithabu Alt = Lybeck
(Hescheler- Rueger) (Nobis) (Nobis) (Herre) (Nobis)
S
J J J
M M
1 5
9
2 6
7 11 3
25.7
3i,5 28,2 26,0 3 0 , 0 2 9 , 0
24,0
28,0 2 5 , 0 25,0 25,0 27,0
27,0
35,o 33,0 2 9 , 0 33,o 3',o
3,o 7,o
8 , 0
4,o
8 , 0
4,o
liten yttre åverkan. Man kan sålunda inte anse att benmaterialet från Sörby-tall tillhör måltidsavfall.
Enligt W. H e r r e har tamfårets kroppsstorlek inte anmärkningsvärt förändrats från förhistorisk tid t. o. m. medeltid. Den variation, som ändå kommer till uttryck genom århundradena, beror på könsdi- morfism och inte på skillnader i kroppsstorlek hos olika fårraser.
Problemställningen i nedanstående redogörelse blir, med tanke på den höga procentsatsen får, följande: Hade folket vid Sörby-tall pä Öland en fårras, som påminner om det övriga nordeuropeiska om- rådets fårtyp vid motsvarande tidpunkt?
Medelvärdena av h u m e r u s för Sörby-tall och Egolzwil visar en god överensstämmelse. Däremot skiljer sig des.sa medelvärden ifrån Tof-
tings och W u r t e n s (tab. 9).
Mätvärdena för radius ligger inom gränserna för jämförelsemate- rialets variationsbredd. Antalet mätbara strålben är litet, men ändock bör påpekas att variationsbredden ligger lågt, vilket skulle tyda på att korsningsförsök mellan olika raser ä n n u inte påbörjats (tab. 10).
T a b e l l 10. Bredden av radius proximala ledhuvud i mm.
Ort
Egolzwil 2 Tofting Wurten Sörby-tall Haithabu Alt = Lybeck
Tid
S
J J J
M M
n
' 3 4 16 3
11
4
X
3',5 29,4 2 7,5 28,5 29,4
Min.
27,0 29,0 26,0 27,0 27,0 28,5
Max.
30,0 34,o 34,o 29,0 31,0 3',o
R
3,o 5,0 8,0 2 , 0 4,0 2,5
T a b e l l 11. Distala bredden av tibia i mm.
Ort Egolzwil 2 Tofting Wurten Sörby-tall Haithabu Alt = Lybeck
Tid S
J J J
M M
n 5 8 27 9 45 16
X
.—,
26,2 24,6 22,8 25,7 24,2
Min.
23,0 25,0 2 2 , 0 ' 22,0 23,0 23,0
Max.
27,0 28,0 28,0 24,5 28,5 27,0
R 4,0 3,o 6,0 2,5 4,5 4,o
T a b e l l 12. Metacarpus av f å r i mm.
Ort
Egolzwil Wurten Sörby-tall Haithabu
Egolzwil Wurten Sörby-tall Haithabu
Egolzwil Wurten Sörby-tall Haithabu
Tid
S
J J
M
S
J J
M
S
J J
M
n
5
12
4
"7
5
12
4 15
5
12
4
•5
X
1. Största 123,0 132,0 '25,9 i35,i
2. Största 20,8 22,4 21,3 23,6
Index 17,0 17,0 16,9 16,8
Min.
längd 110,0 121,0 122,0 120,0
prox.
19,0 2 1 , 0 20,8 19,0 I 2 •
l6,3 16,3 16,6
•5,7
Max.
I 3 4 , O
134,0 134,9 145,0 bredd.
23,0 23,0 22,5 25,0 100 1
17,3
•7,8 17,2 18,1
R
24,0 13,0 12,9 25,0
4,0 2 , 0
",7 6,0
1,0
' , 5 0,6 2,4
Sörby-tall
Största distala bredd.
22,8 21,4 24,3 2,9
io H a n s Sellstedt
T a b e l l 13. Metacarpus av f å r i mm.
Ort
Sorte Muld Sörby-tall
Sorte Muld Sörby-tall
Tid
J J
J J
n
2
4
2
4
X Min.
1. Största längd.
128,0 128,0 125,9 "22,0
2. Diafysens minsta 13,1 ' 3 , ' 11,6 11,3
Max.
128,0
•34-9 bredd.
2 • 100 ' 3 , ' 12,1
R
0 12,9
0 0 , 8
Seeberg Burgäschisee- Siid. (Boessneck) Sorte Muld Sörby-tall
S
J J
2 2*
4
9,6 10,1 9 , 2
9,4 10,1 8,9
9,8 10,1 9,6
0 , 4 0
o,7
Bland benresterna av tibia föreligger ett exemplar i helt oskadat skick. Den totala längden har uppmätts till 189,5 r n m- Jämför man nämnda måttuppgift med andra europeiska mätvärden från exempelvis Bundsö (Degerbol 1939) 174-203 mm, och Alt-Lybeck (Nobis 1957) 188-205 mm, visar det sig att fårrasen vid Sörby-tall i storlek inte skiljer sig från det övriga Nordeuropas. Nobis (1960) uppger sken- benets längd för recenta Karakulfår till 197-229 mm hos bockar och
184-227 m m hos tackor. Tabell 11 ger mätvärdena för dist.bredd.
Mellanhandsbenens mätvärden ligger inom variationsbredden för förhistoriskt material (tab. 12). Index I visar metacarpalbenens ringa förändringar från stenålder till medeltid. Index II (tab. 13) uttrycker också konformiteten hos mellanhandsben från sten- och järnålder. Kin- berg (1869) uppger, att variationsbredden hos 211 undersökta metacar- palben — de flesta från medeltid — ligger mellan 102 och 140 mm.
Gejvall (1955) har för 14 metacarpalia från folkvandringstid på Got- land beräknat den distala bredden (X) till 22,8 mm, ett värde som helt överensstämmer med motsvarande från Sörby-tall (tab. 12).
Bockar har i allmänhet längre metacarpalben än tackor (Nobis 1960)
och kastrering påverkar i liten utsträckning längdtillväxten av meta- carpalben (Tschirwinsky 1910). Nobis (1960) anser, att om längdmi- nima inte uppvisar några större differenser, medan värdena för maxima d ä r e m o t är olika, föreligger skäl för antagandet att tackor till största delen ingår i materialet. Vid Sörby-tall har tre av de mätbara meta- carpalbenen längdvärdena 122,0 m m , 124,0 m m och 122,8 mm, medan d e t fjärde uppmätts till 134,9 mm. Medelvärdet för de tre första är
122,9 mm, vilket visar att minimivärdena ligger väl samlade. Följakt- ligen kan man draga slutsatsen att ifrågavarande ben sannolikt här- stammar från tackor.
J o h n H a m m o n d (1962) omtalar h u r väsentligt en planmässig ut- fodring av husdjuren är vid olika slag av husdjursförädling. Man vet att hos rörben sker tillväxten först på längden och därefter på bredden. Domesticerade djurarter har, om man förädlat med avseende på köttproduktion, mycket grövre ben i förhållande till längden än deras vilda stamformer. Australiens förädlade merinofår, som är ett ullfår, uppvisar således ett bredd/ längd-förhål lande vilket ligger nära dess vilda motsvarighet.
Mätvärdena för metacarpalbenen tyder på smala, slanka mellan- handsben i förhållande till längden, och man får således antaga att fåren vid Sörby-tall inte börjat förädlas för att ge bättre köttprodu- cerande raser.
Av metatarsalia föreligger ett mätbart ben med följande mått:
största längd 148,3 mm, största proximala bredd 21,3 mm, diafysens minsta bredd 10,5 mm och största distala bredd 22,9 mm.
Sammanfattning
Nötboskap har varit Ormögas viktigaste k ö t t p r o d u c e n t Fåren domi- nerar över svinen, eftersom Ormöga och sannolikt hela Öland kunde erbjuda den biotop, som bäst lämpar sig för fårskötsel. Jakt och fiske utgjorde ett betydelsefullt inslag i befolkningens dagliga livsföring.
Grönlandssäl har för första gången påträffats i förhistoriskt benma- terial från Öland.
Fåren vid Sörby-tall skiljer sig inte i fråga om kroppsstorlek från den u n d e r samma tid förhärskande nordeuropeiska fårtypen. Det synes inte ha förekommit någon förädling av fåren för att fä fram mer kött- producerande raser.
12 Hans Sellstedt.
Referenser
G. Berg, >Det gotländska russet», Ymer 1933, Stockholm 1934.
J. Boessneck, J.-P. Jéquier und H. R. Stampfli, Seeberg Burgiischiseesiid, Teil 3, (Acta Ber- nesia II), Bern 1963.
J. Boessneck, H.-H. Muller, M. Teichert, »Osteologischc Untcrscheidungsmerkmale zwischen Schaf und Ziege», Kiilin-Ardiiv Bd 78, H. 1-2, 1964.
D. Brothwell and E. Higgs, Science in archaeology, Bristol 1963.
G. Clark, »Sheep and swine in the husbandry of prehistoric Europé», Antiquity, vol. I I , No 83, 1947.
J. U. Duerst, Handbuch der biologischen Arbeilsmdoden, Abt. VII, Teil I, Berlin 1930.
S. Ekman, Djurvärldens utbredningshistoria \>å skandinaviska halvön, Stockholm 1922.
W. Ellcnbergcr und H. Baum, Handbuch der vergleicbender Anatomie der Haustiere, Berlin 1932.
N.-G. Gejvall, »Tbc animal remains from Vallhagar», in M. Stenberger, Vallbagar, A migration period settlement on Gotland, Sweden, Stockholm 1955.
A. E. van Giffen, Die Fauna der Wurten, Leiden 1913.
U. E. Hagberg, »Bebyggelsehistoriska undersökningar kring Skedemosse 1964», Årsboken Kalmar län.
»I traktorplogarnas spär», Kulmin Nation» Skriftserie årg. 19C4.
J. Hammond,, »Some changes in lhe form of shcep and pigs under domestication», Z. j . Tierziicht u. Ziichlungsbiol. 77 (bf, 2), 1962.
W. Herre, »Zur Abstammung und Entwicklung der Haustiere III. Die Haustierrcste mit telalterlicher Siedlungen der Hamburger Alstadt», '/.. Tierziicht u. Ziichlungsbiol. 17 i95°-
W. Herre m. fl., Die Haustiere von Haithabu, Neumiinster 1960.
K. Hescheler und J. Rueger, »Die Reste der Haustiere aus den ncolithischen Pfahlbau dörfern Egolzwil 2 und Scematte-Gelfingen», Viertdjahrscb. Naturf. Ges., Ziirich 87
»942-
J. G. H. Kinberg, »Undersökningar rörande djurens historia. Ossa Metacarpi et metatarsi Ovis ct Caprae», Öfversigt af Kongl. Vetenskiijisakadamiens Förhandlingar 26, 1869 Stockholm 1870.
M. Kubasiewicz, »Uber die Methodik der Forschung bei Tierausgiabungsknochcn», Ma terialy Zadiodnio-Pomorskie-Tom II, Szczecin 1956.
J. Lepiksaar, »Die vor- und triihgcschichtlichcn Haustiere Siidschwedens», Z. f. Tierziicht u. Ziirhtungbiol. 77 (hf. 1), 1962.
B. Lundholm, »The horses from Vallhagar», in M. Stenberger, Vallhagar, A migration period settlement on Gotland, Sweden, Stockholm 1955.
Abstammung und Domestikation des Hauspferdes (Zoologiska bidrag från Uppsala), Bd 27, Uppsala 1947.
U. Mohl, »Zoologisk gennemgang af knoglematerialet fra jernalderbopladserne Dalshoj.
och Sorte Muld», i O. Klindt-Jensen, Bornholm i Folkevandringstiden, Köpenhamn 1957-
G. Nobis, »Die Haustiere von Tofting», in A. Bantelmann, Tofting eine vorgeschichtliche Warft an der Eidermundung, Neumiinster 1955.
H. Schatz, Die Tierknochenfunde aus einer mittelalterlichen Siedlung Wurttemberg», Miin- chen 1963.
M. Stenberger, Öland under äldre järnålder, Stockholm 1933.
N. Tschirwinsky, »Die Entwicklung des Skeletts des Schafes unter normalcn Bediiigungcn bei unzulänglicher Ernährung und nach Kastration der Schafböcke», in Friiher Alter.
Arch. mikr. Analomie, 75, 1910.
F. E. Zeuner, A history of domeslicated animals, London 1963.
Summary
Animal remains from I r o n Age sites at Ormöga and Sörby-tall on the island of Öland, off the S.E. coast of Sweden
Among tbc animal bones from Onnöga, 9 species have been idcntified. Domesti- tated animals are represented by cattle, sheep, pig, horse and dog, and of wild animals we find grey seal, Greenland seal, hare and vole. The inhabitants of tlie Ormöga site also had fish and birds in their diet, and these will be examined in greater detail together with the fish and bird bones from the prehistoric fortress of Eketorp on Öland.
This is the first time that Greenland seal has been established from Öland (Fig. 1). An approximate slaughter weight ol the animals was calculated accordings to Kubasiewicz's method. As indicated in diagram 1, cattle was the most important sourcc of meat at Onnöga, with sheep coming second.
The sheep bones from Sörby-tall nearby indicate that the size of Sörby-tall sheep are of the same size as other prehistoric North European sheep. It is prob- able that no breeding for better meat-producing strains took place during the period.
