UNGDOMAR PÅ BEHANDLINGSHEM Några ungdomars erfarenheter av institutionsvård samt förståelse av den egna självbilden i relation till sitt sociala nätverk

STOCKHOLMS UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Socialhögskolan

UNGDOMAR PÅ BEHANDLINGSHEM

Några ungdomars erfarenheter av institutionsvård samt förståelse

av den egna självbilden i relation till sitt sociala nätverk

Karolina Widmark Stockholms Universitet Institutionen för socialt arbete Socialhögskolan

UNGDOMAR PÅ BEHANDLINGSHEM

Några ungdomars erfarenheter av institutionsvård samt förståelse av den egna självbilden i relation till sitt sociala nätverk

ABSTRAKT

Studiens syfte var att kartlägga ungdomars upplevelser av sin institutionsplacering samt sätta detta i relation till socialpsykologiska begrepp som stämpling och självbild. Undersökningen bygger på halvstrukturerade intervjuer med fyra ungdomar placerade på institution. Resultaten analyserades i relation till socialpsykologiska begrepp som stämpling och självbild, utifrån symbolisk

interaktionism och stämplingsteorin samt om disciplinering utifrån social responsivitet. I studien har framkommit att ungdomarna ofta har en problematisk relation till sina föräldrar. Ungdomarna har en klar uppfattning om hur människor i deras sociala nätverk skulle beskriva dem och det verkar som att de är vana vid att se sig själva utifrån andras ögon. Ungdomarna identifierade sig med och trodde i stor utsträckning att personer i deras sociala nätverk skulle säga negativa saker om dem. Alla ungdomarna uppgav att det var svårt att skaffa vänner när man bor på institution och de upplevde att de i stor utsträckning hade en negativ påverkan på varandra, så kallad negativ smittoeffekt. Det som ungdomarna framförallt upplevde som positivt med att bo på institution var att det alltid fanns människor runt om kring en. Som mest negativt upplevdes att man fick en begränsad frihet och inte hade så stor möjlighet att träffa andra ungdomar.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING……….1

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR………... 2

2.1. Disposition………...2

3. TIDIGARE FORSKNING………...2

3.1. Presentation av olika teman i tidigare forskning………...3

3.1.1. Avvikande ungdom och riskfaktorer...3

3.1.2. Negativ smittoeffekt på institution………..5

3.1.3. Delaktighet i behandlingen………..5 4. UNGDOMSPERSPEKTIV………..6 5. TEORETISK BEGREPPSGENOMGÅNG………7 5.1. Symbolisk interaktionism……….8 5.2. Stämplingsteori………...10 5.3. Social responsivitet………11 6. METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN………..12 6.1. Intervjuguiden………12 6.2. Urvalsprocessen……….12

6.2.1. Problem med urvalet………13

6.3. Datainsamling och bearbetning……….13

6.3.1. Hermeneutisk tolkning………..13 6.4. Etiska överväganden………..14 6.5. Validitet………..15 6.5.1. Utskriftsvaliditet………...15 6.6. Reliabilitet………..16 6.7. Generaliserbarhet………...16

7. RESULTAT OCH ANALYS………..17

7.1. Introduktion till resultat……….17

7.1.1 Presentation av institutionerna………...17

7.1.2. Presentation av intervjupersonerna………...17

7.1.3. Tematisering av empiriskt material………...17

7.2. Relationen till föräldrar………..18

7.2.1 Självbild inom familjen………..19

7.2.2. Analys- Familjen………...20

7.3. Vänner………20

7.3.1. Självbild som kompis………22

7.3.2. Analys- Vänner……….23

7.4. Skola………...23

7.4.1. Självbild som elev……….24

7.4.2. Analys- Skolan………..25

7.5. Behandling……….26

7.5.1. Självbild som klient………...27

7.6. Positivt och negativt med att bo på institution………...29

7.6.1. Analys- Positivt och negativt………30

8. EN TEORETISK FÖRSTÅELSE AV UNGDOMARNAS SITUATION………..31

8.1. Symbolisk interaktionism………...31

8.2. Stämplingsteori………...33

9. SAMMANFATTNING AV RESULTAT………..34

10. SLUTDISKUSSION………..36

10.1. Förslag på fortsatt forskning………37

11. REFERENSER………..39 BILAGOR

1. INLEDNING

Varje år placeras tusentals barn och unga på institutioner så kallade HVB –hem. Under 2003 påbörjade ungefär 6900 barn och unga heldygnsinsatser enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om vård av unga (LVU). Närmare 20 000 barn och unga var någon gång under 2003 föremål för olika heldygnsinsatser (Socialstyrelsen, 2004).

Detta är ett stort antal barn och unga. Därför är det viktigt att låta dessa barns röster bli hörda, kring hur de ser på sitt liv, ser på sig själva och sin placering på institution. Mitt intryck är att tidigare forskning som finns om ungdomsproblematik ofta är utifrån ett vuxenperspektiv, och kanske är det vad som är möjligt att göra, ungdomsperspektiv är ett begrepp som man kan se ur olika synvinklar, och det är inte alltid självklart vad som är ett ungdomsperspektiv och vem som kan ha ett sådant. Men jag anser att det i alla fall är vår skyldighet att göra vad vi kan för att utröna ungdomarnas mening. Min uppfattning är att det oftast är socialarbetare och andra representanter för samhället som definierar vad som är ungdomsproblematik och ungdomsproblem. Genom att lyssna till ungdomarnas egna berättelser vill jag få en ökad kunskap om hur de upplever sin situation av att vara placerade på institution.

Jag tror att genom att på detta sätt i den här rapporten låta ungdomarna göra sina röster hörda så kan man öka socialarbetares förståelse för så kallade problemungdomars egen upplevelse av sin verklighet, något som jag tror kan ge viktig kunskap för att utveckla socialarbetares kompetens inom behandlingsarbetet. Jag vill ge ungdomarna möjligheten att vara experter på sina egna liv. Det är de som sitter inne med insiderkunskapen om sina problembilder och behov (Berglund, S-A. 1998).

Jag har valt att använda mig av symbolisk interaktionism och stämplingsteori som teoretiska utgångspunkter i den här studien. Teorin används som en bas för förståelsen av bland annat hur ens självbild skapas. Stämplingsteorin är en form av symbolisk interaktionism som försöker förstå snarare än förklara orsakerna till hur en stämplingsprocess går till och hur individer kommer in i en avvikelsespiral/karriär. Johan Asplunds teori om social responsivitet används först och främst genom hans teori om disciplinering av individer, och det blir intressant för den här studien eftersom ungdomarna ofta befinner sig på institution som har olika former av disciplinering och normalisering som syfte och mål.

Att i princip varje dag bli påmind om sina svårigheter och problem, som man faktiskt måste bli när man bor på ett behandlingshem under en längre period måste sätta spår i den egna känslan och den egna uppfattningen av sig själv. Ohlsson & Swärd (1994) skriver om stämplingsteorin att genom att definiera någon som problematisk eller avvikande kan man istället för att hjälpa den personen skapa förutsättningar för fortsatt avvikelse. Efter att någon stämplats som avvikare förväntar sig de flesta att denne ska fortsätta bryta mot normer för normalt beteende och bete sig avvikande. Och genom att stämpla någon så begränsar man den stämplades chans till upprättelse och utvecklar och förstärker den avvikande rollen (Ohlsson & Swärd, 1994). Sanktionerar vi som socialarbetare och andra professionella att avvikelsespiralen fortsätter? Ger vi ungdomarna ingen annan utväg än att fortsätta avvika?

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

Studien syftar till att kartlägga ungdomars upplevelser av sin placering samt sätta detta i relation till socialpsykologiska begrepp som stämpling och självbild.

Frågeställningar

Hur ser ungdomarnas självbild ut i relation till sitt sociala nätverk ut när de har varit placerade på institution en tid?

Upplever ungdomarna att olika aspekter av livet har förändrats sen de blivit placerade på institution, såsom relationen till vänner, familj och skola?

Vad upplever ungdomarna som positivt respektive negativt med sin institutionsplacering? 2.1. Disposition

Kapitel 1 och 2 består av en inledning och problemformulering kring valet av studie, samt syfte och frågeställningar. Kapitel 3 är en genomgång av tidigare forskning inom området

ungdomsproblematik utifrån teman som ”Avvikande ungdom och riskfaktorer”, ”Negativ smittoeffekt” och ”Delaktighet i behandlingen”. Kapitel 4 består av en diskussion kring

ungdomsperspektiv och om det är möjligt för vuxna att inta ett ungdomsperspektiv. Kapitel 5 är en teoretisk begreppsgenomgång utifrån valda teorier; symbolisk interaktionism, stämplingsteori och social responsivitet. I kapitel 6 presenteras de olika metodologiska överväganden som har gjort i arbetet med rapporten. Kapitel 7 är en resultatpresentation utifrån olika teman samt en analys i anslutning till varje tema, främst utifrån tidigare forskning. I kapitel 8 följer en analys utifrån de teoretiska begrepp som presenterats tidigare. Kapitel 9 består av en sammanfattning av resultaten och kapitel 10 är en slutdiskussion.

3. TIDIGARE FORSKNING

Jag kommer i det här kapitlet om tidigare forsning att presentera dels en generell bild av det allmänna forskningsläget och sen kommer en något mer ingående presentation att genomföras utifrån teman som jag anser vara relevanta för min egen studie och då kommer jag att använda mig av ett mindre antal tidigare genomförda studier och då i huvudsak utifrån två forskningsöversikter som är aktuella på området.

De teman som kommer att behandlas i avsnittet är vilka som är aktuella för institutionsbehandling, de största riskfaktorerna för att bli placerad, negativ smittoeffekt på institution och delaktighet i behandlingen.

Institutioner för barn och ungdomar har alltid setts som problematiska. Det finns förhoppningar om att institutionsmiljön ska leda till en positiv förändring för ungdomarna, men det har i forskning kunnat visas på direkt negativa konsekvenser såsom att problemen består eller till och med ökar av institutionsplaceringen. Flera forskare antyder att det saknas kunskap om vilken inverkan

Tore Andreassen (2002) har gjort en forskningsöversikt där han har försökt sammanfatta befintlig kunskap, både nordisk och internationell forskning om barn –och ungdomsinstitutioner. Syftet har varit att presentera en analys med tonvikt på samband mellan resultat, placeringsalternativ och behandlingsinnehåll för olika grupper av antisociala ungdomar. En annan viktig

forskningsgenomgång är Vård av ungdomar med sociala problem –en forskningsöversikt, under redaktion av Bengt –Åke Armelius m fl. från 1996. Där har man också haft en liknande ansats fast man har samlat olika svenska forskare från flera olika fält, såsom kriminologer, psykiatriker, psykologer och socionomer.

Det som forskare inom fältet verkar vara överens om är att ungdomar som befinner sig i

behandling är i en mycket svår situation. Det verkar finnas ett starkt samband mellan att problemen uppstår tidigt i livet och att problemen fortsätter upp i vuxen ålder. De är socialt utsatta i flera olika aspekter och de riskfaktorer som tydligast verkar förutse kriminalitet är; antisociala vänner,

aggressivitet, impulsivitet, drogmissbruk, skolproblem och skolk, dåliga familje –relationer. Det finns ofta psykologiska problem, svag självkänsla och svag identitetsutveckling (Andreassen, 2002; Armelius; 1996).

Det verkar även finnas en överensstämmande bild om vad för typ av behandling som är den som fungerar. De metoder där man kan se positiva effekter tycks vara den behandling som inkluderar ungdomarnas föräldrar, där man arbetar med hela familjen. Det tycks också som att

institutionsarbete för ungdomar bör organiseras med utgångspunkt i kognitiv beteendeterapi och fokusera på att förändra såväl beteende som tankesätt och färdigheter för att uppnå lyckade resultat (Andreassen, 2002; Armelius; 1996).

Annan forskning på området som kan nämnas är Marie Sallnäs avhandling Barnavårdens

institutioner –framväxt, ideologi och struktur (2000) där hon ger en överblick av historisk framväxt

och utveckling inom institutionsvård för ungdomar i Sverige såväl som en analys för hur struktur och organisation ser ut i dagsläget. Samt Karin Borgströms Ansvar och Vägval – blivande och

erfarna socialpedagogers föreställningar om ungdomar med sociala problem (2001) där hon tar

upp vad blivande och yrkesverksamma socialpedagoger har för vardagsföreställningar om ungdomar med sociala problem. Hon presenterar därutöver hur företeelsen presenteras i dagspressen.

3.1. PRESENTATION AV OLIKA TEMAN I TIDIGARE FORSKNING

Följande avsnitt kommer att utifrån teman som är relevanta för min egen forskning gå lite djupare in i den befintliga forskningen om ungdomar på institution. De forskningsöversikter som jag har valt att använda mig av är Tore Andreassens Institutionsbehandling av ungdomar –vad säger

forskningen från 2002 och Vård av ungdomar med sociala problem –en forskningsöversikt under

redaktion av Bengt –Åke Armelius m fl. från 1996. Jag kommer även att referera till rapporter av Stig-Arne Berglund och Ingrid Claezon.

3.1.1. Avvikande ungdom och riskfaktorer

Antisocialt beteende hos ungdomar är kända för att vara svåra att förändra. Andreassens

forskningsöversikt omfattar ungdomar som visar ett negativt beteende i form av våld, utagerande, brottsliga handlingar, rymningar, missbruk och annat regel –och normbrytande beteende som motiverar till ett ingripande från samhällets sida (Andreassen, 2002 s 26).

och familjeproblem. Kön och socioekonomisk status visade också ett signifikant samband med kriminalitet. De riskfaktorer som starkast förutsåg kriminalitet var; antisociala vänner eller attityder, aggressivitet, impulsivitet och drogmissbruk, skolproblem och skolk, dåliga föräldra – barnrelationer och personlighetsvariabler som till exempel förmågan till att känna empati och inga eller låga moraliska värderingar (Andreassen, 2002, s 131).

Jerzy Sarnecki har gjort en omfattande undersökning om Problemprofiler hos ungdomar på

särskilda ungdomshem i Stockholms län åren 1990-1994 (Sarnecki I Armelius m fl, 1996). Den

handlar om ungdomar som varit inskrivna på Stockholms särskilda ungdomshem. Syftet var bland annat att ”beskriva problembilden hos de ungdomar som blir föremål för denna vård” (a.a. s 113). Nästan alla ungdomar i undersökningen (totalt 814 individer) hade någon form av brottslighet bakom sig. Det verkade vara en av de främsta orsakerna till placeringen. Sarnecki, liksom

Andreassen påpekar också att missbruk och inlärningssvårigheter var utbrett bland de undersökta. I materialet bekräftas även att ungdomar med allvarliga problem ofta kommer från splittrade hem, där både fäder och mödrar varit frånvarande under långa perioder av ungdomarnas liv (a.a. s 136). Jag kommer här att behandla några av dessa övergripande riskfaktorer var och en för sig.

Familjen

Familjerna utmärks av sträng och inkonsekvent uppfostran, inget eller litet positivt engagemang och dålig kontroll och uppföljning av barnens aktiviteter, samt en hög grad av konflikter i familjen. Barnen och föräldrarna har ofta väldigt dåliga relationer (Andreassen, 2002, s 31).

Skolan

De största riskfaktorerna i skolan var dålig motivation, dåliga färdigheter, konfliktrelationer med lärarna och en skolkultur med låga krav och ett odemokratiskt undervisningssätt. Andreassen tar upp skolan och menar att forskning har visat att problem i skolan ökar risken för beteendeproblem och att om ungdomar som har misslyckats i skolan tidigare får hjälp på det området så minskar risken för att de skall utveckla beteendeproblem. I samband med institutionsplaceringar läggs ofta en liten vikt på skolan och inriktas istället på att förändra beteendet men enligt forskning så borde alltså skolan vara ett område som prioriteras även under behandling. Avbruten skolgång minskar möjligheterna till ett självständigt liv efter utskrivning (Andreassen, 2002).

Det faktum att skolan är viktig för utsatta ungdomar diskuteras även av Ingvar Lundberg i artikeln

Läs –och skrivstörningars betydelse för utsatta ungdomars utveckling (Armelius m fl. 1996). Han

menar att forskning har visat ett betydelsefullt samband mellan avvikande beteende och problem med att läsa och skriva. Han skriver att genom att tidigt misslyckas på ett så viktigt område som skolan och att inte klara av att läsa och skriva kan leda till allvarliga konsekvenser. Möjligheterna till god inlärning minskar i takt med att elevens försök att undvika att läsa och skriva. Istället för att jobba med det som är det verkliga problemet så blir en del elever trotsiga, bråkiga, aggressiva och okoncentrerade. Ungdomar med lässvårigheter har ofta en mycket negativ självbild. De ser sig själva som dumma och inkapabla till att lära sig något alls. Detta är viktigt att komma ihåg i arbetet med utsatta ungdomar. Istället för att påpeka felen blir det viktigt att hjälpa eleven att få en mer positiv självbild (Lundgren I Armelius, 1996, s 260ff).

Kamrater

I kamratgruppen är antisocialt beteende hos kamrater, riskbeteende under fritiden och

3.1.2. Negativ smittoeffekt på institution

Institutionsbehandling skiljer sig från behandling i öppen vård på flera sätt. En viktig skillnad är att när ungdomarna placeras på institution så skiljs de från sin familj och närmiljö, och samlas i stället i en grupp med andra ungdomar. En fördel i det kan vara att det ger ungdomarna en möjlighet att få distans till det ofta spända förhållandet mellan barn och föräldrar. Att behandlingen sker i grupp skapar en ungdomsgrupp som kan förändra beteendet och utöva grupptryck. Men lika gärna som att ungdomsgruppen kan kontrollera dess medlemmar till att följa reglerna, lika mycket kan den även utöva press i motsatt riktning. En särskild ungdomskultur som personalen inte kan kontrollera kan då uppstå bland ungdomarna (Andreassen, 2002, s 15).

Det finns de som betonar att kontakten med andra avvikande ungdomar är orsak till den negativa utvecklingen på institutioner, en slags smittoeffekt. Att man samlar ihop ungdomar med

problembeteende är något som skiljer institutionsbehandling från andra behandlingsformer. Ungdomarna i gruppen kan påverka varandra. Och fler och fler stöder idén att negativa

kamratförhållanden har betydelse för att antisocialt beteende ska utvecklas och vidmakthållas. Genom att samla ungdomar med beteendeproblem på institution så bidrar man till att etablera ett samspel i en avvikande ungdomsgrupp, vilket ökar risken för negativ kamratpåverkan i miljön. Resultat visar att avvikande kamrater utgör ett sammanhang där problembeteendet ökar och att processen fungerar om avvikande samtal utlöser positiva sociala reaktioner. Ungdomarna lär av varandra, om kriminalitet och missbruk och samtalar om dessa saker. Genom att kunna får man en positiv reaktion från resten av gruppen. Personal på institutionerna har ofta svårt för att stoppa den här formen av alternativa ungdomskulturer som bildas inne på en institution (Andreassen, 2002, s 139). Vissa studier har visat att ungdomar med beteendeproblem påverkas positivt genom kontakt med ungdomar utan beteendeproblem. Det tycks vara viktigt att ungdomarna etablerar kontakt med ”normalfungerande” ungdomar utanför institutionen under loppet av behandlingsvistelsen (a.a. s 142).

3.1.3. Delaktighet i behandlingen

Ingrid Claezon har genomfört en studie som heter Tvångsomhändertaganden. Ur tonåringars,

anhörigas och socialsekreterares perspektiv (2004). Boken handlar om det sociala arbetet med

barn, ungdom och familj. Socialarbetarna, ungdomarna och familjerna ses som aktörer och Claezon har med studien velat ge dem en möjlighet att göra sina röster hörda. Claezon uttrycker det som ”Interventionen sedd inifrån! En och samma intervention presenterad utifrån tre olika perspektiv” (Claezon, 2004, s 10). Ungdomarna tyckte att det som hade fungerat bra och varit till hjälp för dem, enligt dem själva, hade varit en socialarbetare som tog sig tid, tid att lyssna och som kunde ge goda råd. Claezon har tolkat detta som att ungdomarna önskar bli delaktiga i processen, men det kräver att socialarbetaren har tillräckligt med tid för att lyssna på dem så att samspelet blir konstruktivt. När socialarbetaren inte ser den unge, lyssnar på denne eller möter den unge med den respekt som man begär så hotas också den unges integritet och denne känner sig ännu mer utsatt (a.a.).

Stig- Arne Berglund har skrivit Social pedagogik –I goda möten skapas goda skäl, (2000). Boken utgår från en doktorsavhandling Val av livsstil, som Berglund disputerade på 1998. Det är en ”studie av hur 14 omhändertagna och problemdefinierade tonårsungdomar hanterar problematiska uppväxtvillkor och hur de skapar sina egna liv” (Berglund, 2000, s 13). Berglund har försökt att lyfta fram ungdomarnas egna röster och låtit deras ord vara utgångspunkten för teoretiska

Berglund menar att ungdomarna alltid på något sätt väljer livsstilar och att det är val som sker i sociala sammanhang. Dessa sociala sammanhang består alltid av relationer med viktiga och betydelsefulla människor. Han skriver att människors betydelse för andra människor är avgörande, både när det gäller vägar in i och vägar ut ur problematiska livssituationer. När det gäller

förändringar i ungdomarnas liv beskriver de i allmänhet någon som förstått dem, lyssnat på dem och ställt upp för dem. De lyfter upp människor som de tycker har haft ett personligt intresse och engagemang. De uttrycker en känsla av att det är ett engagemang som har skett utanför tjänsten, att de fått något extra av den här personen (a.a. s 18)

Berglund menar att ungdomarna inte i första hand lider av kunskapsbrist vad gäller sina egna problembilder utan är ofta mycket medvetna om sina brister och problem. Däremot är det nästan alltid väldigt omedvetna om sina talanger, resurser och andra alternativa vägval som de kan ta. Berglund skriver att för dessa ungdomar så finns ingen poäng med att ännu mer förstärka en redan negativ självbild. Det är snarare den andra sidan som behöver förstärkas (a.a. s 20).

4. UNGDOMSPERSPEKTIV

Ungdomsperspektiv är ett problematiskt begrepp. Vem har rätt att definiera vad som är ett ungdomsperspektiv och vad som är ett vuxenperspektiv? Är det ens möjligt för vuxna att inta ett ungdomsperspektiv? En ståndpunkt är enligt Swärd (2000) att eftersom vuxna inte delar

ungdomars uppväxtvillkor och erfarenheter så kan de aldrig inta ett ungdomsperspektiv. Däremot kan de lyssna på ungdomarna, visa intresse för dem och försöka förstå. Socialarbetare och forskare kan ge de unga utrymmen och möjligheter att komma till tals och utrycka sina åsikter och därmed framföra sitt perspektiv, men de kan inte föra ungdomars talan (Swärd i Denvall, Jacobson, 2000, s 72).

En annan ståndpunkt står för att vuxna delvis kan inta ett ungdomsperspektiv. Detta eftersom de själva varit unga och har erfarenheter som de kan gå tillbaka till när de vill sätta sig in i ungas situation. Men tiden har förändrats radikalt sen de var unga, det är nya sociala villkor som gäller för dagens ungdom så därför kan de aldrig helt leva sig in i ett ungdomsperspektiv (a.a.).

Den tredje ståndpunkten som Swärd presenterar säger att vuxna kan inta ett ungdomsperspektiv genom att se omvärlden med de ungas ögon. Genom att vistas bland ungdomar och dela deras vardagsvillkor kan vuxna sätta sig in i ungdomars situation. Detta tillvägagångssätt kräver dock ett djupt engagemang och är ett tidsödande arbete. Som forskare skulle det kräva mycket mer än att bara göra intervjuer med några få personer (a.a.).

Den här studien kommer att försöka anlägga ett ungdomsperspektiv, på så sätt att den vill ge ungdomarna själva en möjlighet att själva komma till tals och ett utrymme för de unga att själva definiera sin verklighet och sina upplevelser av denna verklighet och även problemen som kan vara förknippade med denna. Denna ståndpunkt ansluter främst till Swärds första ståndpunkt, som hävdar att vuxna inte kan tala för ungdomar och därmed inte ha ett ungdomsperspektiv. Detta är problematiskt eftersom jag menar att genom att låta ungdomarna själva uttrycka sina åsikter så har man ett visst ungdomsperspektiv. Men bara för att intervjupersonerna alla är ungdomar så finns det inget som säger att de alla har samma perspektiv, deras liv har påverkat de perspektiv som de ser. Deras perspektiv är personligt, och därför blir det viktigt att låta dem göra sina röster hörda och inte låta någon annan tala för dem, att ha ett ungdomsperspektiv.

använder mig av tidigare forskning och teoretiska begrepp för att tolka och förstå det ungdomarna uttrycker i ett större perspektiv. Men jag försöker att hela tiden ha fokus på att göra deras värld rättvisa.

5. TEORETISK BEGREPPSGENOMGÅNG

I det här kapitlet kommer några teoretiska begrepp utifrån de teoretiska perspektiv som är valda att presenteras. Jag har valt att använda mig främst av symbolisk interaktionism och stämplingsteorin i genomförandet av den här studien. Symbolisk interaktionism är användbart för att definiera

samhället och i det här sammanhanget framförallt med fokus på teorins syn på sociala problem och ungdomsproblematik som är aktuell för studien och stämplingsteorin är en del av det

interaktionistiska perspektivet. Båda perspektiven är betydelsefulla i vår förståelse av hur individers upplevelse av sig själva och andra i sin omgivning formas.

Det finns flera andra sätt att förklara och förstå ungdomsproblematik. Den mest traditionella och mest vedertagna kan väl sägas vara ett psykodynamiskt perspektiv, där man främst söker orsak – verkan -förhållanden i individens bakgrund och familjestruktur. Den psykodynamiska teorin läger vikt vid motsättningar mellan drifter och försvar i människans psyke, personligheten ses som en utveckling av kompromisslösningar av inre psykiska konflikter (Bernler, Johnsson, 1988, s 69). Andra förklaringsformer skulle till exempel kunna vara systemteorier, där man ser till individens närmaste nätverk och de system man ingår i och söker bland annat cirkulära mönster, i de olika delarna av systemet såväl som helheten. Det finns även ett otal övriga interaktionsteorier som skulle kunna vara applicerbara på studien, såsom etnometodologi, fenomenologi,

socialkonstruktivism och andra sociologiska eller psykologiska teorier. Att välja teoretiska perspektiv innebär samtidigt att man väljer bort andra möjliga förståelseformer av en viss

problematik. Det styr även till viss del hur man ser på materialet, och jag har valt att inte använda mig av hela teorier eftersom detta blir så omfattande och istället har jag försökt koncentrera mig kring ett antal begrepp inom de valda teorierna.

Jag har varit tvungen att begränsa mig och göra ett urval av vad jag anser vara mest relevant för mitt syfte och mina frågeställningar. Min avgränsning är ett antal begrepp inom symbolisk

interaktionism och stämplingsteori. De teoretiska begrepp som är centrala för mig i den här studien är de som handlar främst om självbild, hur man skapar sin egen självbild och förståelse av sig själv och sin omgivning, Cooleys resonemang om spegeljaget, Meads tankar om vårt sociala jag,

rollövertagande och begreppen ”Me” och ”I”, stämplingsteorins primär och sekundär avvikelse och Johan Asplunds teori om disciplinering av den socialt responsiva människan genom inskränkningar och kontroll av den naturliga sociala responsiviteten.

5.1. SYMBOLISK INTERAKTIONISM

Jag har valt symbolisk interaktionism som en teoretisk utgångspunkt eftersom det är av största intresse hur individen skapas genom interaktion och kommunikation med andra och i relation till olika situationer som människor befinner sig i. Symbolisk interaktionism är ett bra redskap i den här studien, eftersom det är ett teoretiskt perspektiv som försöker förstå och förklara hur människor skapar en självbild, och hur vi gör det i ett samspel med andra människor runt omkring oss.

Symbolisk interaktionism är användbart för att studera mänskligt beteende och grupp- processer, hur människan och gruppen är delar av samhället. De som använder sig av symbolisk

interaktionism är inte främst intresserade av orsak –verkan, att förklara och förutsäga utan snarare utav att förstå skeenden, en förståelse (Trost, Levin, 1999). Den mänskliga handlingen ses inom interaktionistiska perspektiv som samhällets ursprung. Sättet att nå kunskap om den socialt skapade världen sker med inlevelse och tolkningar av mänskliga handlingar, där forskarna är intresserade av individens subjektiva upplevelsevärld. (Hilte, 1996)

Cooley skrev 1902 Human Nature and the Social Order, där han utvecklade sina tankar om människan som en social varelse. Han påpekade bland annat språkets betydelse och menade att tänkandet är en fantiserad och tyst konversation med andra. ”Andra människor blir verkliga för oss först när vi föreställer oss ett inre liv som vi inte kan se. I den meningen blir alla existerande människor skapelser av vår fantasi” (Hilte, 1996, s 109). Han menar att vi aldrig kan möta andra människor förutsättningslöst utan vi möter bara våra egna föreställningar om den andre. Cooley utvecklade den tanken till att även gälla uppfattningen av det egna jaget. Han menade att en människas enskilda medvetande inte kan skiljas från den sociala kontexten utan att vårt jag, vår egen självbild, påverkas av de människor vi kommer i kontakt med (Hilte, 1996). Människan gör sig en bild av den andre, föreställer sig sedan utifrån den bilden hur hon själv framstår och känner sig bra eller dålig i överensstämmelse därmed (Hewitt, 1981, s 106).

Till att beskriva den processen använder Cooley begreppet spegeljag. ”Speglingen av jaget innehåller tre olika dimensioner: (1) vi föreställer oss den bild andra har av oss, (2) vi föreställer oss ett omdöme av den bilden och (3) vi erfar också en känsla som stolthet eller förödmjukelse” (Hilte, 1996, s 110). Vi kan aldrig veta säkert hur andra människor ser på oss så det jag känner när jag tänker på mig själv grundar sig i hur jag tror att andra tänker om mig.

Ett barn som alltid gör sig bilder av andra –föräldrar, lärare, jämnåriga –som får honom att föreställa sig själv som underlägsen får en s k invand låg självkänsla

Låg självkänsla innebär en omedveten tendens att se andra i ett mer positivt än negativt ljus och tillskriva dem önskvärda, värdefulla, positiva och goda egenskaper, något som leder till en

nedvärdering av jaget. Låg självkänsla medför hög ångestnivå. Låg självkänsla driver fram positiva bilder av andra, och de bilder man gör sig blir medvetna eller omedvetna mål för ens ambitioner så att man styr sitt uppträdande mot dessa bilder, men en alltför hög grad av ångest kan hindra den processen eftersom den kan fungera paralyserande. Ångesten påverkar uppträdandet och gör det svårt att visa uppskattning av andras egenskaper även när personen vill efterlikna den andre och hindrar förmodligen också ett riktigt rolltagande (Hewitt, 1981).

Föreställningar om jaget är också förknippade med idealföreställningar om vad personen bör vara, och dessa varierar efter etniska, religiösa, regionala, klassmässiga eller andra uppdelningar i samhället (Hewitt 1981).

Mead är en annan av dem som ses som grundarna för perspektivet. Han menade att det finns ingen objektiv verklighet bortom våra subjektiva upplevelser. Verkligheten är en skapelse av våra tankar och handlingar. I likhet med Cooley var Mead intresserad av vårt sociala jag. Och menade även han att människor inte upplever sig själva direkt utan interaktionen förmedlas alltid via

omgivningens reaktioner och uppfattningar. Därför måste människan göra sig själv till ett objekt för sig själv och först då kan hon reflektera över sig själv och ha en dialog med sig själv.

Mead kallade förmågan att se sig själv ur den andres perspektiv för rollövertagande. Och där talar Mead om termerna ”I” och ”Me” (Hilte, 1996). Jag har valt att behålla de engelska termerna här, för många hävdar att det blir fel att översätta de här begreppen, (se t ex Trost & Levin, 1999). Människan som helhet kallar Mead för ”The Self” (jaget) och inom det ryms begreppen, ”Me” och ”I”. Vårt ”Me” är den del av vårt jag som har samlat på sig alla våra erfarenheter, vårt minne, både medvetet och omedvetet. Det är här våra normer och värderingar lagras. Vårt ”I” är den aktiva delen av vårt jag, det är med det vi handlar dagligen, med bakgrunden av vårt ”Me” som i och med att våra tidigare erfarenheter lagrats här styr och bromsar det vi gör (Trost & Levin, 1999). ”Me” kan ses som jagets objektfas, eftersom individen räknar med sig själv som ett objekt. Det står för individens medvetenhet om sin egen reaktion på en situation (Hewitt, 1981, s 82). Vårt ”Me” är dock inget statiskt utan något som sker i en konstant process, vi lär oss nytt hela tiden, så det som för en liten stund sen skedde med det handlande ”I” lagras i vårt ”Me” och så fortsätter det. Via omgivningens reaktioner och dialogen mellan ”Me” och ”I” formas vi till samhällsvarelser (Trost & Levin, 1999)

I rollövertagandet tillägnar vi oss normer och värderingar som bestämmer hur livet bör levas inom den egna gruppen. Införlivandet av samhällets eller gruppens normer och värderingar sker enligt Mead genom den generaliserade andre. Det är de internaliserade samhälls –och gruppnormerna. (a.a.) Den generaliserade andre är ett sätt att visa hur samhället och dess förväntningar kommer att utgöra en del av individens medvetande. En individs beteende styrs av den sociala kontrollen som finns genom utvecklandet av ett ”jag”. Genom att inta den generaliserade andres attityd lägger individen upp sina handlingar så att de svarar mot de sociala förväntningarna (Hewitt, 1981, s 77). Inom symbolisk interaktionism menar man att människan skapar det samhälle hon lever i. För att skapa social ordning inom det samhället håller sig samhället med olika sanktioner och

kontrollapparater, så att människor som avviker rättar in sig i ledet igen.

Men det är inte helt korrekt att tänka på jaget som först och främst en utövare av kontroll. I verkligheten så kontrollerar individen sina handlingar både med hänsyn till den de för tillfället samspelar med och den generaliserade andre. Men människor är inte perfekt socialiserade, ibland gör de saker de inte skulle ha gjort om den generaliserade andre hade varit totalt effektiv, till exempel ljuger, bryter mot det som anses passande, brottsliga och andra avvikande handlingar. Men man måste komma ihåg att jaget är en process och inte något statiskt. ”Jaget är en process som innebär att individen ger akt på sitt eget uppträdande och kontrollerar det, om än inte perfekt” (Hewitt, 1981, s 78-79).

Signifikanta andra är de som har störst betydelse för vår självuppfattning, det är till exempel

5.2. STÄMPLINGSTEORI

Stämplingsteorier undersöker sociala definitioner av avvikelse och försöker förklara och förstå varför olika situationer, individer, processer och händelser definieras som sociala problem. Bakgrund och orsak till problemet är inte det viktigaste, utan det är samhällets reaktion på avvikande beteende som är grunden för stämplingsteori. Det blir ett socialt problem om någon definierar och stämplar en handling eller beteende som ett socialt problem (Ohlsson & Swärd, 1994). Sociala problem och avvikelse är samhälleligt definierat.

Teorin har sitt ursprung i den symboliska interaktionismen och fenomenologin. En av dem som anses vara stämplingsteorins grundare är Edwin M Lemert. Han skiljer på primär och sekundär avvikelse. Primär avvikelse orsakas av normbrott, men leder inte till några större

beteendeförändringar eller förändringar i individens sociala roll. (a.a.) Avvikandet ses som primärt så länge det kan införas i en socialt accepterad roll. Även om den primära avvikelsen är något som inte är accepterat så får den marginella konsekvenser för avvikarens ställning och självuppfattning. Vi kan normalisera den avvikande handlingen. Men enligt Lemerts resonemang så kommer vi till en brytpunkt när vi inte längre kan normalisera det avvikande utan det leder till en självstämpling och identifiering med det icke –önskvärda beteendet. Då inleds den sekundära avvikelsen (Hilte, 1996). Den sekundära avvikelsen är samhällets reaktion på den primära avvikelsen och leder till att individer i högre grad går in i rollen som avvikare och slutligen definierar sig själv som en

avvikare (Ohlsson & Swärd, 1994). Avvikandet blir dock inte sekundärt förrän individen

”använder sitt avvikande beteende och sin avvikarroll som ett försvar mot eller anpassning till de problem som stigmatiseringen skapar” (Hilte, 1996, s 116). Det räcker oftast inte med en

avvikande handling och en samhällelig reaktion på denna, utan det sker oftast i en process med flera primära avvikelser som följs av samhälleliga reaktioner, tills man når en kritisk punkt och blir stämplad som och stämplar sig själv som avvikande (Hilte, 1996)

Att definiera någon som problematisk eller avvikande kan leda till förändringar i beteende som skapar förutsättningar för att fortsätta avvika. Detta görs ofta av professionella, såsom poliser och socialarbetare. När någon har stämplats som avvikare förväntar sig de flesta att denne skall bete sig avvikande och fortsätta bryta mot normer för normalt beteende. Genom att stämpla någon som avvikande så utvecklar man och förstärker den avvikande rollen och begränsar den stämplades chans till upprättelse (Ohlsson & Swärd, 1994). Hilte skriver om Frank Tannenbaum som menade att samhället dramatiserar ondskan. Något som leder till att den utpekade drivs längre bort från det etablerade samhället och rakt i armarna på det avvikande gänget, med dess normer och värderingar. Han menar att lösningen ligger i att undvika att dramatisera ondskan och istället fokusera på det goda och bra som personen gör (Hilte, 1996).

Ohlsson & Swärd (1994) påpekar att ett sätt att använda stämplingsperspektivet är att se på

5.3. SOCIAL RESPONSIVITET

Johan Asplund (2002, 1987) har utvecklat en socialpsykologisk teori. Teorin kretsar kring ett nyckelbegrepp; social responsivitet, ibland använder han även en annan variant av samma begrepp, nämligen responsiv socialitet. Med socialitet menar han samhällelighet eller sällskaplighet.

Responsivitet kommer från begreppet respons som betyder svar eller gensvar.

Två personer som gör något tillsammans samspelar med varandra, och vad de gör är att de ger varandra gensvar på det den andre personen gör eller det som den första personen tror att den andre kommer att göra. Det växelspel som föregår i mänsklig samvaro är det som Asplund (2002, 1987) betecknar som ”social responsivitet”. För att det ska finnas social responsivitet måste det enligt Asplund även finnas ett motsatsförhållande, det kallar han för asocial responslöshet. Människan växlar mellan dessa två förhållanden hela tiden. Men teorin handlar om den socialt responsiva människan, någon som lever upp i närvaro av andra och i ensamhet och isolering blir samma människa liv –och mållös.

Asplund poängterar vikten av språket, för att förhålla sig socialt responsivt till en annan människa så kommunicerar man med varandra. Det som gör språket så viktigt är förmågan för människor att kunna ge gensvar och att förekomma motpartens gensvar samt att kunna sätta sig i motpartens ställe. Utan social responsivitet skulle vi människor inte ha haft ett språk.

”den teori som skall utvecklas i fortsättningen handlar om människans sällskaplighet och om hennes benägenhet att ”svara” när det ställs ”frågor” till henne. Denna responsivitet är så stark att människan ofta ställer frågor bara för att få tillfälle att svara” (Asplund, 2002, s 29).

Gräl och bråk är på samma sätt som glädje och sorg social responsivitet. Det handlar om

engagemang och att inte vara likgiltig och oberörd. Han ser ”slagsmål som en form av handgriplig social responsivitet och därmed en av det sociala livets elementära former” (Asplund, 2002, 1987 s 50).

Hur är social responsivitet intressant för studien om ungdomar som är placerade på behandlingshem?

Asplund för ett viktigt resonemang kring social responsivitet och asocial responslöshet och dessa två begrepps betydelse för disciplinering av människor. Vad innebär det att disciplinera? ”Det vill säga att man försöker eliminera en fri social responsivitet och ersätta den med entydiga

förbindelser mellan stimuli och responser, varvid responserna ska vara sådana som överheten är betjänt av (Asplund, 2002, (1987)). Eftersom man alltid är socialt responsiv i tid och rum, kräver disciplineringen att rörelsefriheten här begränsas. Och det krävs samvaro för att vara social, Asplund kallar det för konvivialitet. Därför behöver man även göra tiden och rummet socialt tomma. Han formulerar tre punkter för disciplinering; ”1) Inför en tidtabell, 2) gör rummet

6. METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN

Jag har genomfört ett antal kvalitativa forskningsintervjuer. Dessa har formen av halvstrukturerade livsvärldsintervjuer. Steinar Kvale (1997) definierar det som ”en intervju vars syfte är att erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening” (Kvale, 1997 s 13). Vidare förklarar han en halvstrukturerad intervju som varken ett öppet samtal eller ett strängt formulerat frågeformulär. Intervjun är uppbyggd utifrån relevanta teman och frågeförslag, men det finns möjlighet att under intervjusituationen förändra frågornas form och ordningsföljd för att följa upp svaren från den intervjuade (Kvale, 1997, s 117).

6.1. INTERVJUGUIDEN

I utformandet av intervjuguiden har flera avväganden gjorts. Jag har medvetet valt att ha ett ganska stort antal frågor i intervjuguiden. Detta eftersom jag tror att när man intervjuar ungdomar så kan de behöva struktur och hjälp att komma igång, så för att undvika att intervjun stannar upp med svar som ”Jag vet inte”, ”Det är väl bra” och dylikt har jag valt att ha många frågor som jag hoppas ska inspirera dem till ett mera fritt berättande.

I intervjuguiden har jag försökt ha öppna frågor, som syftar till att de ska berätta om sina egna upplevelser och känslor utifrån olika teman. Jag har försökt att fånga in mina forskningsfrågor på olika sätt, genom att ställa frågor som förhoppningsvis får fram berättelser om självbild och självupplevelse. Det är framförallt de frågorna där jag ber dem beskriva sig själva utifrån hur de tror att andra personer i deras olika nätverk uppfattar dem. Detta grundar sig i den teori som jag valt att använda, symbolisk interaktionism med fokus på spegeljaget (se teoriavsnittet ovan) och stämplingsteori som även den handlar om självbild och hur man ser på sig själv utifrån hur andra ser på en. Enligt den symboliska interaktionismen så är det sociala nätverket samma sak som dess signifikanta andra, men jag har valt att för enkelhetens skull behålla begreppet socialt nätverk.

6.2. URVALSPROCESSEN

Jag började med att kontakta föreståndaren på min tidigare praktikplats för att genomföra en provintervju på en av ungdomarna där. Provintervjun skedde med en ungdom som passade för urvalet av studien. Denne har bott på institution under en längre tid, fyller snart 15 år och har haft en problematisk bakgrund. Vi kände varandra och hade god kontakt sen tidigare. Intervjupersonen var väldigt positiv till att delta i studien. Intervjun tog ungefär en timme. Intervjun fungerade bra och i slutet av intervjun så frågade jag om det fanns några övriga frågor och sen fick personen ge feedback på mig som intervjuare, intervjuguiden och hur intervjusituationen hade upplevts. Jag fick mycket positiv feedback. Jag ändrade inga frågor på grund utav provintervjun utan ansåg att de fungerade bra. Jag valde i slutändan att inkludera provintervjun som en fullgod intervju

eftersom jag tyckte att jag hade fått fram mycket bra och viktig information i den och jag ansåg att det var möjligt att göra eftersom intervjun inte hade lett till några förändringar i intervjuguiden. Något som kan ha påverkat intervjun är att jag kände personen sen tidigare, men jag uppfattade det snarast som positivt. Vi var båda avslappnade med varandra och intervjun fungerade väldigt bra. Jag är medveten om att eftersom vi var bekanta med varandra så kan jag ha ställt frågor på ett annorlunda sätt på grund av viss förkunskap.

behandlingshem om de ville ställa upp på intervju. Föräldrars samtycke har i vissa fall, för de ungdomar som är under 15 år (se HSFR:s forskningsetiska principer) inhämtats av personal på behandlingshemmet i de fall personalen bedömde detta som nödvändigt.

6.2.1. Problem med urvalet

Intresset för att medverka i studien har varit stort och jag har fått positiv respons både från de olika institutioner jag har kontaktat samt av ungdomarna själva. Det har dock varit en tidsödande process att hitta intervjupersoner, då telefonkontakt först har tagits med föreståndare för respektive

institution som sen i sin tur har kontaktat ungdomarna eller delegerat detta till personal, samt inväntat föräldrars samtycke. Efter det har de återkommit till mig och vi har gemensamt bokat tid för intervjuer.

Från början hade jag tänkt begränsa mig till att endast intervjua ungdomar som hade nått tonåren. Men eftersom processen att hitta institutioner tog lång tid så blev det i ett par fall så att

ungdomarna var lite yngre, den yngsta var 12 år. Det ideala hade varit om alla intervjupersoner varit över tretton år, dels på grund av etiska skäl men framför allt på grund av att de som har varit lite äldre har haft lättare att reflektera över sig själva. De hade en bättre förmåga att reflektera både över sin placering, sin egen process i och med placeringen och i ett längre tidsperspektiv. De hade även lättare att uttrycka sig kring frågor som handlade om självbild i relation till sina signifikanta andra, sitt sociala nätverk. Det har i de intervjuerna med något äldre ungdomar blivit ett rikare intervjumaterial.

På grund av omständigheter som på grund av etiska skäl inte närmare kan specificeras har jag valt att utelämna en av intervjuerna jag genomförde. Jag har totalt genomfört fem intervjuer men bara fyra stycken kommer att presenteras och analyseras i uppsatsen.

6.3. DATAINSAMLING OCH BEARBETNING

Samtliga intervjuer har ägt rum på ungdomarnas respektive HVB –hem. Personalen har tilldelat oss lämpliga samtalsrum på institutionen, där vi har kunnat sitta avskilda och ostörda under

intervjuernas genomförande.

Intervjuerna har inletts med att ungdomarna har fått information om studiens syfte, om att det är frivilligt att delta och även frivilligt att svara på de frågor som ställs under intervjun, jag har inhämtat godkännande från dem att använda bandspelare, förklarat vad materialet kommer att användas till och om anonymitet och sekretess. Det har även givits tid för eventuella frågor innan intervjun påbörjades. I slutet på varje intervju har ungdomarna haft möjlighet till övriga egna kommentarer.

6.3.1. Hermeneutisk tolkning

”Forskningsintervjuer är ett samtal om den mänskliga livsvärlden, där den muntliga diskursen förvandlas till texter som ska tolkas” (Kvale, 1997, s 49). En hermeneutisk tolkning utgörs av ett ständigt växlande mellan delar och helhet (Kvale, 1997, s 50). Jag har i analysen av intervjuerna inspirerats av ett hermeneutiskt tillvägagångssätt, dock har jag inte använt mig av en totalt hermeneutisk tolkning. Först lyssnade jag igenom dem som helhet på banden, för att sedan kort sammanfatta några centrala teman som jag uppfattade. I nästa steg skrev jag ut intervjuerna i sin helhet, för att få en text att analysera vidare ifrån. Från utskrifterna som helhet, har jag sedan gått ner till delar av intervjuer, identifierat olika teman och försökt sätta in dem i ett större

6.4. ETISKA ÖVERVÄGANDEN Informerat samtyckte

Kvale (1997) beskriver vikten av informerat samtycke och det innebär att intervjupersonerna ska vara informerade av undersökningens generella syfte, hur undersökningen är upplagd och vilka risker och fördelar som kan vara förenade med att delta i forskningsprocessen. Intervjupersonerna ska delta frivilligt och ha möjlighet att kunna dra sig ur när som helst under projektets gång (Kvale, 1997, s 107).

Ett viktigt avgörande när det gäller det informerade samtycket är hur mycket information som ska ges till intervjupersonerna och när den ska ges. Ibland kan det finnas poänger med att undanhålla det specifika syftet med undersökningen för att inte färga de svar som intervjupersonerna kommer att ge (Kvale, 1997, s 107). Jag har i den här studien fått göra vissa avgöranden om hur syftet med undersökningen ska presenteras. Dels av den anledningen som Kvale anger, att få svar som är så ofärgade som möjligt och samtidigt har det varit ett etiskt avvägande att inte från början i

intervjusituationen gå in och stämpla intervjupersonerna genom att sätta en etikett på dem, såsom att påpeka att de är stämplade och jag har inte heller haft några frågor där jag har satt en etikett som ”problematiska” eller ”avvikande” på dem.

Konfidentialitet

Att skydda intervjupersonernas identitet genom att till exempel ändra namn och annat som kan identifiera dem är viktigt i redovisningar av intervjuer. Om undantag ska göras så behövs

intervjupersonens tillåtelse (Kvale, 1997, s 109). Jag har gjort noga övervägningar om vad som kan vara med och inte för att inte röja deras identitet, till exempel i deras bakgrundshistorier. Jag är medveten om att det är svårt att ge total konfidentialitet, det finns alltid en möjlighet att till exempel personalen på behandlingshemmen känner igen personerna. Men eftersom det är ungdomar som bor på institution så har jag behandlat uppgifterna med största försiktighet, med tanke på sekretesslagen och det är viktigt att inte utomstående kan identifiera intervjupersonerna. Konsekvenser

En intervjuundersökning måste tänka på de möjliga konsekvenserna som ett deltagande kan få för intervjupersonerna, både om de kan ta skada av undersökningen och eventuella fördelar med att delta. ”De potentiella fördelarna för en undersökningsperson och betydelsen av den kunskap som erhålls ska uppväga skaderisken för undersökningen” (Guidelines, 1992, I Kvale, 1997, s 110). Berglund skriver att alla människor har ett behov av att berätta sin historia. Speciellt viktigt menar han att det är för problematiska ungdomar att få uttrycka sig och att någon har tid och lust att lyssna till deras historia. Det ger dem en spegel att förstå sig själva emot (Berglund, 1998). Jag har tid och intresse att lyssna till dessa ungdomar, och om de är villiga att dela med sig så tror jag att det kan bli en positiv erfarenhet för dem såväl som för mig.

Forskarens roll

som intervjuare att känna av om intervjupersonen känner sig bekväm i situationen. Jag är även medveten om att jag som person kan påverka intervjusituationen eftersom det är ett samspel mellan den intervjuade och intervjuaren.

6.5. VALIDITET

Kvale skriver att med validitet menas om jag mäter det jag avser att mäta. Det betyder att jag måste ta ställning till om observationerna speglar de fenomen och variabler som intresserar mig (Kvale, 1997, s 215). En vanlig kritik av forskningsintervjuer är att resultaten blir ogiltiga eftersom intervjupersonernas rapporter kan vara falska (Kvale, 1997). Eftersom jag avser att undersöka intervjupersonernas egna upplevelser av fenomenet självbild och deras upplevelser av sin

institutionsplacering så finns det inga rätta svar. Det som de säger sig uppleva är den sanning som jag har utgått ifrån. Jag har bara deras utsagor att utgå ifrån i studien. Utifrån deras svar har jag sedan byggt mina tolkningar med hjälp av tidigare forskning och teoretiska perspektiv. De svar jag har fått utifrån min intervjuguide är svar som har vuxit fram i samspel mellan den intervjuade och mig som intervjuare, något som jag är medveten om kan påverka hur svaren har utformats, kanske även i vissa fall tillrättalagts. Men intervjupersonernas upplevelser av de olika fenomenen har varit i fokus under hela intervjutillfället och även senare under analysarbetet.

En god validitet blir det även om man har informationsrika fall. Jag har under intervjusituationerna stävat efter att få deltagarna att ge så rika och beskrivande svar på mina frågor som möjligt. Kvale menar att under intervjusituationen så bör det som sägs hela tiden ifrågasättas och kontrolleras (Kvale, 1997). För att öka validiteten har jag under intervjusituationernas gång ställt följdfrågor och bett om förtydliganden. Detta för att försäkra mig om att jag har uppfattat dem riktigt. I många fall har jag bett dem förklara begrepp som ”snäll”, ”schysst” och ”jobbig” och liknande uttalanden för att utröna vad orden betyder för dem.

Wibeck skriver att det är viktigt för validiteten att intervjuerna äger rum på en plats där

intervjupersonerna känner sig hemma och är trygga med miljön (Wibeck, 2000, s 120). För mig har det fallit sig naturligt att vi har varit på intervjupersonernas respektive institution. Det tror jag har varit ett bra val eftersom det är en plats där de känner sig hemma och trygga. Jag är medveten om att valet av plats kan ha påverkat situationen och de svar jag fick. Jag tänker till exempel på att en del frågor kopplades direkt till ungdomarnas upplevelse av institutionen och dess personal. Det kan eventuellt ha gjort det svårt för ungdomarna att uttrycka kritik eller negativa åsikter eftersom de befann sig på institutionen. Jag upplevde inte direkt att så var fallet, men det är en möjlighet. I det stora hela tror jag att det var den bästa platsen som fanns att tillgå eftersom det är en miljö som de är välbekanta med.

6.5.1. Utskriftsvaliditet

är något som jag genom att ibland ge vissa uttalanden en något mer skriftspråklig form har försökt att undvika. Men jag har även ansett det viktigt att intervjupersonerna kommer till sin rätt och har därför i möjligaste mån försökt att bevara deras stil och språkform i utskrifterna.

Jag har valt att redan under utskriftsstadiet värna om mina intervjupersoners konfidentialitet och har därför inte angett namn på vare sig dem eller institutionerna. Detta förfarande har gjort att jag efter att utskrifterna var färdiga har kunnat låta ett par utomstående läsa dem och även om de inte varit inblandade i analysen så har deras spontana reaktioner i vissa fall hjälpt mig i mitt

tolkningsarbete.

Jag har i mitt resultatavsnitt använt mig av ett stort antal citat från intervjupersonerna själva, eftersom jag anser att det är viktigt att läsaren ges möjlighet att se den information som jag har byggt mina tolkningar på.

6.6. RELIABILITET

Med reliabilitet menas datainsamlingsmetodens tillförlitlighet. Har en undersökning hög reliabilitet så ska i princip vem som helst kunna utföra undersökningen och få samma resultat (Kvale, 1997). Jag har i mitt metodavsnitt försökt beskriva så ingående som möjligt hur jag har gått tillväga under de viktiga delarna av studien, för att öka reliabiliteten. Jag har även där diskuterat vissa saker som kan ha påverkat resultaten, såsom till exempel forskarens person (Se 6.4 s 15). En intervjusituation bygger på ett samspel mellan den intervjuade och den som intervjuar, något som är svårt att

återskapa av en annan forskare. Jag som person kan ha påverkat situationen genom mitt sätt att ställa frågor och val av följdfrågor, men ungdomarnas upplevelser och utsagor borde vara liknande även om det varit en annan intervjuare. I utskriftsarbetet och även i analysarbetet är jag medveten om att jag kan ha tolkat på ett sätt som en annan forskare inte skulle ha gjort. Jag har gjort de val som jag har ansett varit relevanta för studien och jag har tolkat mitt empiriska material med hjälp av både den tidigare forskningen och teoretiska begrepp.

Jag kontaktade institutioner som hade ungdomar placerade som passade målgruppen för studien och de hade sen möjlighet att tacka ja eller nej innan jag ens hade kontakt med dem. Därför har jag ingen kontroll över hur eventuella bortfall ser ut eller hur det skulle ha kunnat påverka studien om andra personer hade deltagit. Jag tycker att det har varit en bra blandning av både positiva och negativa upplevelser av institutionsplaceringar av de intervjupersoner som har deltagit i studien. 6.7. GENERALISERBARHET

Målet med generaliserbarhet är att fastställa det typiska (Kvale, 1997). Min studies resultat bygger på ett mindre antal intervjuer, närmare bestämt fyra stycken. Jag har inte haft som syfte att

generalisera resultaten av undersökningen men de har ändå jämförts med tidigare forskning. De resultat som kommit fram representerar enbart de specifika intervjupersonerna. Flera av

ungdomarna i studien hade liknande erfarenheter och upplevelser i samband med sin

7. RESULTAT OCH ANALYS

Som en inledning till resultatkapitlet kommer här först en kort presentation av intervjupersonerna och de olika behandlingshem där intervjuerna har genomförts. Intervjupersonernas namn har ändrats och behandlingshemmen kommer inte att namnges, utan bara vara en kort beskrivning av hur de arbetar och vilken målgrupp de vänder sig till. Detta för att så långt som möjligt skydda intervjupersonernas identitet. Behandlingshemmens beskrivningar har jag tagit utifrån hur de presenterar sig själva och sitt arbetssätt på sina hemsidor på Internet.

7.1.1. Presentation av institutionerna Behandlingshem nr 1

Målgruppen är flickor 15-20 år med psykosocial och psykiatrisk problematik. Behandlingshemmet erbjuder heldygnsvård. Den problematik som är vanligast förekommande är sociala och psykiska problem. Flickornas symtom kan ta sig uttryck till exempel i självdestruktivt agerande,

depressioner, ätstörningar, ångesttillstånd och relationsproblem. De har en integrerad

skolverksamhet i ESS-skola. Utbildningen är individuellt anpassad. Behandlingshemmet uppger sig arbeta utifrån en miljöterapeutisk bas, med både individuellt och familjeterapeutiskt arbete. Behandlingshem nr 2

Målgrupp är ungdomar 11-16 år. De erbjuder både heldygnsvård och dagvård. Behandlingshemmet tar emot ungdomar som har psykosociala och psykiatriska problem. Ungdomarnas problem

uttrycks bland annat i koncentrationssvårigheter, låg impulskontroll och kraftiga ageranden. De har en integrerad skolverksamhet i ESS-skola. Behandlingshemmet arbetar utifrån individens enskilda behov och de försöker integrera familjen och nätverket i behandlingsarbetet.

Behandlingshem nr 3

Målgrupp är ungdomar 11-16 år med psykosociala svårigheter. Ungdomarnas svårigheter varierar och kan till exempel vara ångest, depression och destruktivt beteende. De arbetar utifrån ett

psykodynamiskt och systemteoretiskt synsätt De har en integrerad skolverksamhet i ESS-skola. De anser att det är viktigt att familjen är delaktiga i behandlingsarbetet.

7.1.2 Presentation av intervjupersonerna Malin

Malin är 16 år gammal, fyller snart 17 år. Hon är positiv till att bli intervjuad och berättar gärna, en pratglad tjej. Hon har bott på behandlingshemmet i ca 1 år. Innan det har hon flyttat runt på flera olika institutioner, såsom utredningshem, annat HVB –hem, akuthem och två olika §12 –hem sen hon var tretton år. Hon är placerad på behandlingshem enligt LVU (Lagen om vård av unga)

eftersom hennes mamma inte är förmögen att ta hand om henne. Malins pappa dog när hon var fyra år. Hennes mamma har haft alkoholproblem under hela hennes uppväxt och Malin har därför periodvis bott i olika kontaktfamiljer framförallt på helgerna, sen hon var fyra år gammal. Hon har två yngre bröder, som även de är placerade på olika institutioner.

Anna

Anna är 12 år, snart 13. Hon ger ett blygt och ganska tystlåtet intryck. Hon är litet tveksam till att bli intervjuad i början men efter en stund så vill hon ändå. Hon har varit på den aktuella

Maria

Maria är 12 år. Hon verkar lugn och har inget emot att bli intervjuad. Hon har bott på

behandlingshemmet i lite mer än ett halvår. Mamma och pappa är skilda och båda har skaffat nya familjer. Maria bodde mest hos sin pappa men sen hon blev placerad på institutionen är hon oftast kvar där på helgerna eller alternerar mellan ett familjehem och sina föräldrar. Före den här

placeringen så har hon bott på ett jourhem på landet. Fredrik

Fredrik är 14 år. Han har bott på institutionen i två år och är när intervjun genomförs i slutskedet av sin placering. Före det hade han bott hos en jourfamilj i ungefär ett år. Fredrik är väldigt

entusiastisk inför att bli intervjuad och hade lätt för att prata. Han bor med sin mamma och har inga syskon.

7.1.3. Tematisering av empiriskt material

I det här avsnittet kommer jag att presentera ett resultat utifrån intervjuerna och efter varje tema – avsnitt kommer det att följa en analys. Jag har valt att lägga analysen i anknytning till varje tema istället för att vänta tills efter jag har presenterat hela resultatavsnittet eftersom jag tycker att det ger en bättre sammanhållning i avsnittet som helhet.

Jag har utifrån de teman jag har identifierat i mitt intervjumaterial tematiserat resultatredovisningen efter vad jag anser besvarar mina frågeställningar. Mina teman har vuxit fram framförallt utifrån intervjuguiden, där jag har utgått ifrån ungdomarnas sociala nätverk. De teman jag kommer att presentera och analysera är;

Relationen till föräldrar, självbild inom familjen Vänner, självbild som kompis

Skola, självbild som elev

Behandling, självbild som klient

Positivt respektive negativt med behandlingen 7.2. RELATIONEN TILL FÖRÄLDRAR

Familjen är en viktig del av ens liv. Tidigare forskning visar att ungdomar som är placerade på institution ofta har en problematisk relation till sina föräldrar, samtidigt som ett lyckat

behandlingsresultat ofta är beroende av att man jobbar med hela familjen. Jag var i frågan om familjen intresserad av att se hur ungdomarna upplevde sina relationer till sina familjer och framför allt sina föräldrar.

Anna och Maria har bott på familjehem före de kom till institutionen de är på nu. De har under längre perioder inte haft någon eller väldigt liten kontakt med sina föräldrar. Maria hade mest kontakt med sin pappa innan hon kom till behandlingshemmet och det var en relation som hon inte upplevde som positiv. Hon upplevde att hennes pappa inte kunde se någonting positivt med henne utan bara kunde se hennes negativa sidor. För båda flickorna har institutionsplaceringen varit positiv i den bemärkelsen att de har börjat etablera en ny relation med sina mammor. Båda flickorna besökte nu sina mammor regelbundet ett par helger i månaden.

Malins mamma har lämnat familjen och valt att inte ha någon kontakt alls. Malin säger att hennes mamma tycker att nu när Malin är 16 år så är hon gammal nog att ta hand om sig själv.

ha ett eget liv utan barn, men ändå så har hon blivit gravid med den här killen som hon har träffat och har förlovat sig. (Malin)

Malin hoppas på att genom att ge mamman tid för eftertanke så kommer de så småningom att kunna ha någon form av kontakt. Men hon känner även att det har varit positivt för henne att mamman tog avstånd. Det gav henne tid att arbeta med sig själv istället för att hela tiden fundera över om hon kan lita på sin mamma eller inte. Malin är placerad enligt LVU (Lagen om vård av unga) och hon uttrycker det som att socialtjänsten har tagit över rollen som ”mamma” och de är en bättre förebild för henne än hennes egen mamma kan vara.

Innan det här… då tyckte hon att jag skulle vara inlåst därför att hon klarade inte av att vara mamma, hon klarade inte av att ta ansvar. Hon orkade inte bry sig helt enkelt. Och det var det att hon ville ha mig inlåst för då visste hon vart jag var och att hon slapp att ta hand om mig. Så det var ju liksom bara för att slippa ta hand och ta ansvar. (Malin)

Fredrik har bott både hos sin ensamstående mamma och i olika kontaktfamiljer och jourfamiljer. Flera av ungdomarna har en problematisk relation till sina familjer. De kommer alla från mer eller mindre splittrade hem. Antingen har de levt i långa perioder utan både sin mamma och sin pappa, eller utan den ena av sina föräldrar på grund av problematiska situationer såsom till exempel alkoholmissbruk hos föräldern. De har många gånger upplevt att föräldern inte har kunnat ta hand om dem på grund av eget missbruk och sjukdom utan lämnat dem mycket hos andra.

7.2.1. Ungdomens självbild inom familjen

När ungdomarna blir ombedda att utifrån sina föräldrar beskriva sig själva så ger de många gånger en välformulerad bild av sig själva. Det verkar som att de här ungdomarna är vana vid att se sig själva utifrån andras ögon. De visar prov på att de dels kan se sina positiva sidor men de har även anammat och identifierar sig med många negativa egenskaper, som till exempel att vara

missbrukare, ångestfylld eller som någon som lever fan. Men möjligheterna för ungdomarna att beskriva sig utifrån en förälders ögon varierar självklart med relationen till sina föräldrar. Har man inte haft kontakt med en eller båda av sina föräldrar på länge så är bilden avlägsen och har man en dålig relation till sin förälder så blir det enklare att tro att de bara skulle se de negativa sidorna. Maria säger;

Ja, jag gillar inte min pappa så mycket så jag vet faktiskt inte. Han skulle nog säga en massa elakt om mig faktiskt, det brukar han göra.

Malin tror att hennes mamma skulle se henne som i riskzonen för att bli missbrukare, men det fanns bra saker också.

Hon skulle nog tycka att jag är i riskzonen för att bli missbrukare, riskzonen för att alltså… faror…och hon litar inte på mig och ja, det är de dåliga sakerna och sen de bra sakerna som hon skulle prata om är att jag lär mig saker fort, social och att prata liksom och så där. (Malin)

Fredrik ser sig själv som ”mammas lilla pojke” men han tror även att mamma skulle säga att han var full av ångest.

När jag frågade dem om de trodde att föräldrarna skulle beskriva någon skillnad på dem sedan de började på institutionen så uppfattade jag det som att det både hade varit en del negativa

förändringar och en del positiva.

Fredrik trodde att hans mamma skulle påpeka att hon tyckte att han hade förändrats, och fått annorlunda kompisar från tidigare, han hade mer problematiska vänner nu.

Ja! Förr tyckte hon att jag var, kanske, en helt annan person. Förut så kanske jag bara hade snälla kompisar. Sen så började man på behandlingshem och det är folk över hela Stockholm, Sverige nästan som man lär känna deras kompisar, så blir det lite mer problem. (Fredrik)

Andra förändringar som ungdomarna uttryckte var att de trodde att föräldrarna tyckte att de hade blivit lugnare och några hade fått en bättre relation till sina föräldrar nu än före de blev placerade på institution.

7.2.2. Analys –Familjen

Ungdomarna i studien kommer allesammans från splittrade hem. Relationerna till föräldrarna varierar, men det verkar typiskt att de under långa perioder har levt antingen utan sin mamma eller pappa. Forskning har visat att så oftast är fallet för ungdomar på institution. Att ha dåliga

familjerelationer är en stor riskfaktor för att hamna i situationer som främjar avvikande beteende, enligt Andreassen (2003). Ungdomarna upplever oftast relationen till föräldrarna som negativ och de uppger att föräldrarna oftast har fullt upp med sig själva och sina egna problem. Andreassen menar att utsatta barns föräldrar ofta har dålig kontroll på barnens aktiviteter och engagerar sig inte i vad som sker i barnens liv (Andreassen, 2003). Ofta är familjerelationerna fyllda av konflikter, något som flera av mina intervjupersoner har uttryckt. De säger att det är bråkigt och stökigt hemma och att de inte kommer överens med sina föräldrar eller styvföräldrar.

Flera av intervjupersonerna har dock ett hopp om att institutionsplaceringen ska leda till positiva förändringar i relationen till deras föräldrar. De hoppas på att få flytta hem efter avslutad

behandling och institutionsplaceringen har i många fall varit en början på att etablera nya relationer till framför allt mamman, så har varit fallet för både, Maria och Anna och Malin hoppas på att ger hon bara sin mamma tid så kommer de att kunna ha en bättre relation i framtiden än vad de har nu. Fredrik upplever inga problem i sin relation till sin mamma.

7.3. VÄNNER

Att skaffa sig vänner när man bor på institution uppger de allra flesta vara väldigt svårt. Flera av ungdomarna har flyttat runt mycket på flera olika institutioner och familjehem och aldrig stannat tillräckligt länge för att skaffa sig vänner utanför institutionen. De vänner de har fått har varit såna som också har bott på institutionen, vilket är något som alla ser som något problematiskt, eftersom man blir satt med ungdomar som alla har egna problem. Antingen finner de ingenting gemensamt med de ungdomar som de måste bo med, eller så umgås de med andra ungdomar och uttrycker att de ofta har en negativ påverkan på varandra.

Någon som tycker sig ha mycket erfarenhet av negativ kamratpåverkan är Malin. Hon är väldigt kritisk till att man placerar så många ungdomar med olika problem på en och samma institution.

Så att det har varit lite olika men jag har ju mest hamnat med kompisar som har bott på institution och det själv, eftersom det är svårt att lära känna någon i en ny stad när man bor på institution och det är andra tjejer, så det har mest blivit att jag blivit kompis med dem som bor på institutionen och deras kompisar och så där. Och alla tjejer som bor på institutionen har ju nått problem. Och jag tycker inte att det är så bra att man placerar ihop tjejer som har olika