Av: Isabel Wåland
Södertörns högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats 15 hp
Statsvetenskap | Höstterminen 2016 Antal ord: 10 725
Abstract
The paper has two objectives: on the one hand, it intends to examine the rhetorical process that constituted the displacement of the contents of "integration" in Swedish politics between the years 1997-2015 - the years that the Swedish government had an integration ministerial post - and on the other hand, it will from this find out how this affected the perception of integration policy "us" and "them". The mainly empirical material is government explanations and yearbooks. To analyze empirical data, a post structural discourse approach by Laclau and Mouffe is used. The paper concludes that there has been a shift in the concept of "integration" from being a metaphor for diversity, “mångfald” to a metaphor for a white normativity, “vithetsnorm”. The Swedish "us" has thus gone from diversity to a more ideological "norm criticism".
”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.” […] [kliver ner från talarstolen och möter den kvinnliga oppositionsledaren Anna Kinberg-Batra (M) i en handskakning]
Stefan Löfven, Socialdemokratisk ordförande och statsminister Riksdagen 21 april 2016
Innehållsförteckning
Abstract ... 2 Inledning ... 5 Forskningsproblem, syfte och forskningsfrågor ... 6 Bakgrund ... 9 Tidigare forskning ... 11 Material ... 13 Teori ... 13 Socialkonstruktivismen ontologi – hur den sociala världen betraktas ... 14 Laclau och Mouffes poststrukturella diskursteori – ”vi och de” i politiken ... 15 Metod ... 21 Operationalisering ... 22 Analys ... 25 1.0 År 1996-2005. Från Solidaritet till Mångfald ... 25 2.0 År 2013-2016 Från Mångfald till Normkritik ... 32 Slutsats ... 37 Framtida forskning ... 39 Referenser ... 40 Material ... 42Inledning
År 1996 infördes en ny policy i svensk invandrarpolitik som politikerna själva kallade ett ”paradigmskifte” (Borevi 2011: 16). Politiken skulle byta namn från invandrarpolitik till integrationspolitik och den dåvarande statsrådsposten invandrarminister delades upp i två nya ministerposter, migration- och integration. Man menade att den tidigare förda invandrarpolitiken kommit att på ett ”olyckligt sätt förstärka en uppdelning av befolkningen i ett ”vi” och ett ”de” och därigenom medverkat till uppkomsten av det utanförskap som många invandrare och deras barn upplever i det svenska samhället” (prop 1997/98/16: 17). Syftet med den nya integrationspolitiken var alltså att minska uppdelningen mellan vi och de. Nästan två decennier senare, år 2014, inför Socialdemokraterna (SAP) återigen en ny policy inom integrationspolitiken då de avsätter integrationsministerposten med motiveringen att ”en integrationspolitik som är skild från jobbpolitik och välfärdspolitik är föråldrad” (SAP 2013b: 81). Man hänvisar till att integrationsministerpostens funktion har lett till att ”statsrådens ansvar är uppdelat i två olika läger – ett där svenskar inom normen tar plats och ett där svenskar som inte tillhör normen tar plats” (SAP 2013b: 315) vilket innebär att samhället betraktar problem olika om det gäller ”nysvenskar” eller ”svenskar födda i Sverige”. På kongressen artikuleras istället en ny vision om ett Sverige där ”vi är en familj av tusen ursprung. I Sverige finns inte ”vi och dom” – i Sverige finns vi” (Löfven 2013).
Vid både införandet och avskaffande av integrationsministern var alltså policy-problemet att det svenska folket var uppdelat mellan ”vi” och ”de” och man betraktade tidigare integrationspolicys som en del av problemet snarare än lösningen.
Forskningsproblem, syfte och forskningsfrågor Forskningsproblem
Det har alltså tagits fram två integrationspolitiska policyåtgärder, införskaffande och avskaffande av integrationsministern, men med närmast identiska problemformuleringar där tidigare politik antas ha spätt på problemet snarare än löst det, och där en språklig begreppsförändring ansetts vara en viktig komponent i den nya politiken.
Den tidigare forskning (till exempel Borevi 2011: 16, Dahlström 2003: 49, Riksrevisionen 2005) som finns kring den första policyns misslyckande har tolkat utfallet som att det inte fanns några konkreta förändringar i policyåtgärderna utan endast en retorisk vision. Dessa studier har fokuserat på huruvida åtgärderna matchade med de uppsatta målen, eller huruvida det fanns några mål alls.
Den här uppsatsen ämnar dock inte undersöka huruvida politiken har lyckats eller ej, istället ligger intresset i hur den begreppsförskjutning som uppenbarligen har skett med begreppet ”integration” har påverkat politiken i allmänhet och den svenska identiteten i synnerhet. Man kan alltså argumentera för att en nationell strategi för integration baseras på att det finns ”dem” som skall integreras med ”oss” och att det därmed kan vara fruktsamt att försöka besvara frågan på hur integrationspolitikens förskjutning gått till, genom att också sätta fokus på vilka som föreställs ingå i de två grupperna.
Den statsvetenskapliga forskningen på detta område, integrationens ”vi” och ”de”, har till stor del fokuserat på medborgarskapets och identitetens villkor (t.ex. Borevi 2011, Dahlström 2007, Västerdal 2016), men färre har intresserat sig för den kollektiva identitetens innehåll. Bland de som ändå har gjort det bör nämnas Johansson Heinö (2009) och Västerdal (2016). Den här uppsatsen ämnar fortsätta i nämnda forskares spår gällande sökandet efter svensk identitet, men tillför också den nya teoretiska frågan kring hur det integrationspolitiska språket förändrat identiteterna samt nytt empiriskt material.
Syfte
naturligt även i denna uppsats. Bland den uppsjö av diskursteorier är Laclau och Mouffes vanliga inom policystudier (bl.a. i Howarth & Griggs artikel från 2012) och även den teoretiska orienteringen för den här uppsatsen på grund av deras utförliga teori kring konstruktionen av ”vi” och ”de”.
Vad Laclau och Mouffe (Laclau 2014: 68) beskriver mer specifikt är hur retoriken är den process varigenom olika politiska projekt kämpar om att skapa en samhällelig totalitet baserad på ett ”vi” och ”de”. Det teoretiska syftet med uppsatsen är utifrån denna ansats att ta reda på om Laclau och Mouffes diskursteori kan förklara hur integrationsbegreppets innehållsliga förskjutning är en del av en större diskursiv förändring i regeringens syn på ”viet”.
Vidare gör Laclau och Mouffe (Mouffe 2008: 17-18) en distinktion mellan det politiska och politiken. Det politiska är det ontologiska begreppet för det som konstituerar våra sociala relationer, medan politiken är den ontiska (konkreta) dimensionen av politiken, det vill säga den uppsättning praktiker genom vilka ordningen konstitueras. Mouffe (2013) hävdar att den liberala demokratins tro på det rationella och ”logiska” samtalet skall leda till konsensus är dömt att misslyckas och att misslyckandets essens ligger i dess oförmåga att förstå den politiska dimensionen. Utifrån dessa definitioner betraktar uppsatsen själva policyn (problemformuleringen) som politiken och de underliggande föreställningarna som den strävar efter att blottlägga som det politiska. Det empiriska syftet med uppsatsen är således den kritiska ansatsen1 att synliggöra den politiska dimensionen av politiken och därmed bidra
till en ökad möjlighet till konstruktiv dialog (vad Mouffe kallar ”agonism”) mellan olika politiska projekt och minska den rationella antagonismens polarisering.
Forskningsfrågor
För att operationalisera forskningsproblemet har inspiration hämtats från Bacchis (2009) poststrukturella ansats för policystudier kallad What’s the problem represented (WPR), vars vetenskapsteoretiska grund vilar på diskursteorin. Bacchi (2009: ix) menar att genom att analysera policyns källor och hur de arbetar, kommer vi åt en större fråga – hur den styrande makten fungerar och vad det får för konsekvenser för de som blir styrda. En policy är i detta
perspektiv alltså inte en naturlig reaktion på ett problem i samhället, utan en medskapare av problemet i sig – vilket ju även är utgångspunkten för de två stora integrationspolitiska förändringar som den här uppsatsen ämnar studera. Det betyder med andra ord inte att det inte finns problem utanför den retoriska framställningen i materialet, men eftersom retoriken betraktas som konstituerande för den sociala världen, innebär det att hur ett problem framställs konstituerar dess möjligheter att hantera det (Bacchi 2009: 1).
Uppsatsens forskningsfrågor är alltså
Bakgrund
I mars 1996 anordnar ABF under ledning av riksdagsledamoten Juan Fonseca ett socialdemokratiskt ”invandrarforum”2
i syfte att ”täcka det demokratiska underskottet” man menar att den kommande Socialdemokratiska kongressen innehar då den endast består av 1,4% individer med invandrarbakgrund (Idling 1996). Forumet, med ett 40-tal närvarande personer, kräver att Sverige skall byta ut invandrarministerposten mot två nya ministrar – integrations- och migrationsminister, i syfte att särskilja utrikespolitiken från inrikespolitiken. Invandrarforumets förslag att dela upp invandringsministern på två poster bifalls av kongressen en vecka senare (TT 1996, Fonseca 1996).
Bakgrunden till invandrarforumets förslag är en längre tids kritik mot förd invandrarpolitik. Kritiken uppstod redan under slutet av 1980-talet då den första generationen infödda svenskar med föräldrar från icke-europeiska länder växte upp men ändå blev betraktade som invandrare och upplevde utanförskap (prop 1997/98:16 s. 17-18). Detta manifesterade sig bland annat i begynnande etniskt segregerade förorter och skolor, svårigheter för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. (SOU 1996/55, s. 78)
Politiker såg därmed ett behov av paradigmskifte i invandrarpolitiken och tillsätter en statlig utredning för att undersöka hur invandrarpolitiken kan förbättras. I slutbetänkandet ”Sverige, framtiden och mångfalden” (SOU 1996/55, s 310-311) kritiserar man hur begreppet ”invandrare” slentrianmässigt appliceras på allt för många med utländsk härkomst och hur det dessutom leder till negativa konnotationer. Man skriver i den efterföljande propositionen (1997/98:16 s. 22) att en ”ny politik måste sträva efter att bryta upp gränserna mellan vi och dom, mellan ’svenskar’ och invandrare.” Propositionen godkänns och Sverige skall nu gå från ”Från invandrarpolitik till integrationspolitik”, vilket också är propositionens namn.
Knappt tio år senare, år 2005, samma år som SAP förlorar regeringsmakten, genomför Riksrevisionen (RiR) en utredning för att ta reda på hur den nya integrationspolitiken påverkat det faktiska arbetet. RiR:s kritik (RiR 2005:5) blev omfattande och gick i två huvudsakliga linjer. För det första var den nya integrationspolitiken diffus, det fanns ingen tydlig förändring mer än ett namnbyte och för det andra så saknades underlag som gjorde det
möjligt att ens följa upp integrationen i samhället. Rapporten får det ironiska namnet ”Från invandrarpolitik till invandrarpolitik”.
Ytterligare knappa decenniet senare, hösten 2013, vinner SAP tillbaka regeringspositionen efter åtta år i opposition. Tidigare samma år har det hållits socialdemokratisk kongress och som nu starkt kritiserat begreppet ”integration”, på samma sätt som man 1997 kritiserade begreppet ”invandrare”, för att ha en stigmatiserande och bevarande funktion av den kvarliggande klyftan mellan ”vi och dom”. Man skriver i ett av partistyrelsens utlåtande att ”[i]ntegration är ett problematiskt begrepp som partistyrelsen helst inte vill använda” (SAP 2013:a: 399). Vidare menar man att det finns en debatt idag som pekar ut individer som ansvariga för integrationen och denna debatt vill man ”vända” för att istället fokusera på klassamhället (SAP 2013a: 400). Kongressen föreslår att man skall avsätta integrationsministern vilket också görs vid regeringsbildningen under hösten.
Tidigare forskning
I detta avsnitt presenteras forskningsfältet kring den svenska integrationspolitikens ”vi” och ”de” som till större delen har dominerats av medborgarskapets villkor, men det finns undantag hos bland andra Johansson Heinö (2009) och Västerdal (2016). Syftet med redogörelsen är att visa hur teoribildningen utvecklats och den lucka jag menar finns.
Dahlström (2003, 2007) har undersökt den diskrepans mellan retorik och åtgärder som finns i svensk integrationspolitik. Den mångkulturella policy som antogs i riksdagen 1975, och skapat ett rykte om Sverige av att ha Europas mest mångkulturella målbild, har inte speglats i den praktiska politiken. Dahlström menar att detta förklaras av att den uttalade mångkulturella policyn legitimerades offentligt utifrån moraliska normer som ändras med tiden, medan den praktiska politiken utvärderades av tjänstemän utifrån programmens effektivitet i att uppnå särskilda resultat baserade på 1968 års assimilerande målinriktning.
Borevi (2011, Borevi och Bengtsson 2016) har undersökt medborgarskapets villkor där den europeiska likriktningen mot liknande policys och dess konsekvenser har legat i fokus. Hon har analyserat skillnaden på två olika policyinriktningar mellan civil integration och mångkultur och huruvida de leder till en inkludering eller exkludering av nya medlemmar. Borevi menar att båda inriktningarna har samma grundläggande liberala intentioner, det vill säga att se till att alla får ta del av samhällets resurser utan att tvingas till kulturell assimilering. Men båda två kan i ett värsta fall-scenario, få en illiberal etnisk assimileringseffekt. Effekten beror på en kombination av innehållet och statens inställning till möjligheten/skyldigheten att ansluta.
Vidare stämmer Västerdals slutsats överens med Marie Demkers kapitel ”Att förbli i ingenmansland” (2003) som menar att Sverige under åren 1960-2000 dominerats av en ”solidaritetsprincip” med fokus på själva migrationen istället för integrationen. Solidaritetsprincipen innebär i korthet att Sveriges politiker har sett det som sin plikt att generöst ta emot flyktingar vilket lett till att de sett sig som maktlösa inför migrationsströmmar. Demker menar att solidaritetsnormen spillt över på invandrarpolitiken som därför handlat om att bekräfta invandrarkulturens särart i rädsla att konstruera en assimilerande tvångspolitik (ibid: 67-69). Med andra ord kan man argumentera för att solidaritetsprincipen avpolitiserat och därmed underminerat möjligheten till diskussioner kring nationalidentitetens gränser och integration.
Nationalidentitetens gränser och innehåll har intresserat historiker och etnologer desto mer, framförallt under 1980/90-talet då den etnologiska litteraturen kring svensk identitet blomstrade. Anledningen till uppsvinget antas vara den ökade invandringen och fokus på mångkulturalism som bevarande av invandrarnas kultur, vilket skapade en medvetenhet att svenskhet inte var något ”självklart” utan något som stod i relation till ”de andra”. Frågan man nu ställde sig var vad som var svenskt. (Ehn et al. 1993: 9, 127)
Enligt statsvetaren Andreas Johansson Heinö, förlagschef på den liberala tankesmedjan Timbro, har dock det statsvetenskapliga intresset för nationell identitet konstant varit svagt, istället har man intresserat sig för minoriteter och konstruktionen av ”de andra” (2012: 94). Som svar på detta gjorde Johansson Heinö (2009) sin avhandling baserad på ideologikritik för att analysera ”oss” och har efter det ägnat stor del av sitt arbete åt just identitet, nationalism, mångkultur och mångfald. Han menar dock, till skillnad från Västerdal, att det i Sverige finns en tydlig svensk identitet om man ”läser mellan raderna” (Johansson Heinö 2012: 93-118). Den svenska identiteten har dock bytt ut etnicitet och religionstillhörighet till sekulära värderingar kring bland annat familjen, sexualmoralen, skattepolitik och religionen (Johansson Heinö 2009, 2012, 2015). Frågan den här uppsatsen ställer sig är om det genom en dekonstruktion av annan empiri, svensk integrationspolitik, går att belysa vad konstruktionen av det svenska ”viet” består av men också genom ett nytt teoretiskt angreppssätt fördjupa vår förståelse för hur det retoriskt har legitimerats.
Material
Eftersom den svenska invandrings- och integrationspolitiken sedan 1968 (se t.ex. prop. 1997:98/16 s. 15) är tänkt att ske inom ramen för den generella politiken och därmed förväntas integreras i övriga frågor kan det vara svårt att avgränsa omfånget. Men eftersom fokus för studien ligger på att studera hur integrationspolitikens uppfattning av ”vi” och ”de” diskursivt inverkat på regeringens prioriteringar i sin helhet och därmed kommit att påverka konstruktionen av det svenska folket har huvudmaterialet bestått av den regeringsförklaring som ges vid Riksdagens öppnande varje höst samt den årsbok som ges ut med sammanfattning av varje år. Utöver detta har jag även tagit del av tidningsartiklar, betänkanden, propositioner och kongressmaterial.
o Regeringsförklaringar 1996–2005 + 2014, 2015 o Årsböcker 1997–2005 + 2014, 2015
o Socialdemokraternas kongress 1996. o Socialdemokraternas kongress 2013. o Propositioner och SOU.
o Tidningsartiklar kring införandet av integrationsminister 1996. Teori
Diskursteorin erbjuder alltså en teoretisk och metodologisk helhet vilket innebär att det teoretiska ramverket som nedan redovisas flyter samman med och ger relevanta verktyg för den diskursanalytiska metod som ämnas används.
Socialkonstruktivismen ontologi – hur den sociala världen betraktas
I Berger och Luckmanns (1966: 65-87) epokgörande bok för socialkonstruktivismen, The Social Construction of Reality beskrivs hur människan antas inta en särskild plats i relation till övriga djur och materia då hennes verklighetsuppfattning inte är determinerad vid födseln utan sker genom social inlärning. Det är i mötet med andra människor som identiteter och kunskap om världen produceras. Men vi upplever verkligheten som objektiv när vi till exempel identifierar oss som ”barn” eller ”kvinna”, vilket är en effekt av kunskapsöverföring. Viktigt att understryka redan nu är att detta perspektiv på ingalunda sätt förnekar den fysiska världens realitet, vad man här diskuterar är upplevelsen av den fysiska världen, det vill säga människan både har en kropp och är en kropp (Berger & Luckmann 1966: 68, Laclau & Mouffe 1985: 107-108). Det är alltså den andra aspekten, är, som konstrueras genom kunskapsförmedling. Kunskapen är i detta perspektiv ett medel att förmedla ”vad alla vet” och därmed konstruera ett samhälle där vi agerar på gemensamma sätt enligt överenskomna normer (Berger & Luckmann 1966: 88). Den sociala världen behöver därför inte vara som den är. Om handlingarna som skapar den sociala världen förändras, så ändras också den sociala världen (Laclau & Mouffe 1985: 111, Mouffe 2007: 25, Winther Jørgensen & Philips: 38). Det är med andra ord den föränderliga aspekten av verkligheten, vad vi är, som Laclau och Mouffe kallar det politiska. Detta innebär för uppsatsens kritiska syfte att om man genom en dekonstruktion av integrationspolitiken kan kontextualisera ”vi” och ”de” blottlägger man också relationernas tillfälliga natur, det vill säga den politiska dimensionen av ”vi” och ”de”. Men socialkonstruktivism är enligt Winther Jørgensen & Philips (2002: 4) som sagt en form av paraplybegrepp för många olika teoretiska inriktningar som omfamnar idén om att världen kan se annorlunda ut om förutsättningarna för relationen är andra. Nedan kommer, kraftigt förenklat, uppsatsen ta upp två av de inriktningar som enligt Howarth (2007: 18) till stor del har influerat diskursteorin, nämligen marxismen och strukturalismen.
som förhindrar subjektets möjlighet att handla och skapa förändring i den sociala världen. För att svara på frågan hur sociala förändringar går till har diskursteoretiker som Foucault och Laclau & Mouffe utvecklat det så kallade poststrukturella perspektivet vars huvudtes är att lingvistikens struktur är öppen och konstitueras i ett dialektiskt spel mellan subjekten och strukturen. (Howarth 2007: 18-21, 24-26, 99-103, 117-119) Nedan preciseras hur Laclau och Mouffe tänker sig denna process och på vilket sätt retoriken är den process som konstituerar innehållet i den sociala världens uppfattning av ”vi” och ”de”.
Laclau och Mouffes poststrukturella diskursteori – ”vi och de” i politiken
Den poststrukturella och postmarxistiska uppfattningen av den sociala världen lämnar alltså diskursen öppen och fri från lagbundna eller materiella begränsningar. Detta innebär för Laclau och Mouffe att gränsen mellan det diskursiva och icke-diskursiva hävs och att det därmed inte går att betrakta samhället som en ontologisk totalitet (som t.ex. marxismens ekonomiska fixering av strukturen), istället skapas upplevelsen av kontinuitet genom ett behov av sammanhang, det vill säga känslan av ett ”samhälle” med inneboende ”vi” och ”de”-relationer.
Vår upplevelse av att samhällen är uppdelade mellan ”vi” och ”de” är enligt Laclau och Mouffe alltså en förutsättning för den sociala världen. Denna logik bygger på ett lingvistiskt system vars logik är beroende av exkluderingar. Att den svenska integrationspolitiken är med och konstruerar ”vi” och ”de” är alltså inte ett problem i sig, utan problematiken ligger i hur tydliga eller vaga gränsdragningarnas politiska karaktär görs.
Hur detta system är uppbyggt och på vilket sätt retoriken är den praktik som konstituerar strukturen kommer nedan att specificeras i syfte att redovisa på vilket sätt analysdelen kommer att dekonstruera uppsatsens empiri.
Lingvistisk poststrukturalism: Artikulation, antagonism och hegemoniska projekt
Själva idén med artikulering förutsätter att det finns en annan möjlighet till mening som utesluts, något som begreppet/handlingen inte är, detta är vad Laclau och Mouffe (1985: 114) kallar det diskursiva fältet. Ibland är det diskursiva fältet uppenbart, som i fallet med begreppet ”svensk” där vi vet att det finns flera olika diskurser som kämpar om att få fylla elementet med mening. Men när det diskursiva fältet är osynliggjord genom ett så kallat hegemoniskt projekt, förvandlas elementet till ett låst moment (Laclau & Mouffe 1985: 106). Begreppet hegemoni har Laclau och Mouffe lånat från marxismen (Gramsci) och modifierat så att det passar deras syn på samhället som en konstant kamp mellan olika diskurser (politiska projekt) vars mål är att skapa en känsla av kontinuitet och sammanhang. Som nämndes i inledningen uppstod en debatt i Sverige under våren 2016 när miljöpartisten Khan vid ett möte med en TV4-reporter valde att inte ta henne i hand. Detta kommer nedan stå som ett artikuleringsexempel för att belysa hur hegemoniprocessen går till.
En framsträckt hand och en därefter följande handskakning mellan två personer i Sverige är ofta en artikulering av en diskurs som befäster innehållet i handlingen som en allmän hälsning, här definierat som ”allmändiskursen”. Den här diskursen har varit en sådan som man i Sverige inte reflekterat över utan tagit för givet att den är en ”allmän” hälsning. Elementet, handskakningen, blir därmed ett låst moment. Momentet är låst fram tills en alternativ diskurs träder in i det diskursiva fältet och utmanar innehållet i momentet, som utsätts för en identitetskris då det förhindras att fullt ut vara det den är, vilket gör att den tvingas tillbaka till ett element igen (Laclau och Mouffe 1985: 126). Vad gäller handslaget kan den diskursiva utsidan bestå av till exempel den diskurs som betraktar handslaget, åtminstone om det sker mellan två personer av olika kön, som en intim handling reserverad endast för familjen, här kallad ”familjediskursen”. När så Khan, som en ung svensk man, artikulerade den alternativa ”familjediskursen” uppstod en identitetskris för momentet (handskakningen) som förhindrades från att fullt ut vara en ”allmän” hälsning. Denna identitetskris uppfattades som ett hot mot hela den diskursiva strukturen den var en del av och den nya diskursen betraktades därför som avvikande och onormal.
logik som uppstår i relationen mellan olika politiska projekt och som inte går att lösa med logiska eller ”rationella” argument just eftersom det är diskursiva formationer med endast en negativ essens. Det är således genom antagonismen som diskursens gränser manifesteras. (Laclau & Mouffe 1985: 125). Handskakningen kan återigen statuera exempel på denna typ av antagonism där det inte finns några rationella argument för huruvida handskakningen är en allmän eller en familjehälsning, utan detta är relativt till diskursen.
Men debatten kring handskakningen stannade inte vid att den nya diskursen var ”avvikande” utan artikulerades i Sveriges riksdag som osvensk, hur kan det förklaras? Laclau och Mouffe (1985: 1985: 122-126) beskriver hur de politiska projekten, i strävan efter helhet, ständigt försöker minska antagonismen mellan diskurserna för att konstruera en form av ”superstruktur”, det vill säga en hegemoni. Vad som hände i riksdagen var därför en retorisk process som vävde samman ”allmändiskursen” med ”familjediskursen” i ett större politiskt projekt kring svenskhet, där den ena fick representera insidan av svenskheten och den andra utsidan. Denna process – konstruktionen av ”vi” och ”de” eller närmare bestämt konstruktionen av ett ”folk” – beskriver Laclau (2005: 154) som det politiska projektets viktigaste uppgift. Och eftersom de två integrationspolitiska policyers kring integrationsministern som denna uppsats ämnar analysera så explicit syftar till att förändra ”vi” och ”de” är det just denna retoriska process som är det analytiska föremål för uppsatsen. Populismens roll i konstitueringen av ”vi” och ”de”
I On Populist Reason (2005) dekonstruerar Laclau populismens retorik och menar att den oförtjänt kopplats med negativa konnotationer eftersom den består av vaga formuleringar och ”tom” retorik. Vad Laclau (2005: 67) hävdar är dock att det politiska projektets retoriska konstruktion av ett ”vi” alltid är beroende av en ”tom” retorik eftersom ”viet” i sig är en känslobaserad social konstruktion. Den populistiska retoriken är alltså inneboende i det politiska projektets mål och är ”the royal road to understand […] the political as such” (Laclau 2005: 67).
signifikant, då den kan röra sig mellan olika politiska projekt samtidigt (”svenskhet” kan som tidigare påpekats till exempel definieras via en såväl ”juridisk diskurs” som ”färgdiskurs”) (Laclau 2005: 129-135).
Den tomma signifikanten kan därmed fungera som ett sorts center för den politiska kampen om hegemonin. När ”svenskheten” identifierats som ett sådant center kan den även betraktas som en nod, kring vilket alla artikuleringar alltså relaterar Laclau och Mouffe (1985: 112-113). Noden organiserar på så vis den sociala världen och tillhandahåller identiteter för alla objekt och subjekt i strukturen. Men eftersom diskursen inte är en fixerad form, utan en öppen relation, kan det finnas flera noder i ett hegemoniskt projekt (Laclau & Mouffe 1985: 139). För att återkoppla till exemplet med handskakningen och den artikulering Stefan Löfven utövade i riksdagen när han kopplade ihop hälsningsdiskursen med påståendet att ”i Sverige tar man alla i hand” så kan man tolka ”svenskheten” som den nod kring vilken hälsningsdiskursen vävdes samman i. Noden möjliggjorde ett center för de svenska riksdagspolitikerna att enas kring som ett gemensamt ”vi”, vilket sedimenterades när Löfvens kvinnliga politiska motståndare, Anna Kinberg-Batra, bekräftade artikulationen genom att bland annat leende skaka hans hand.
Ekvivalenslogik
För att förklara på vilket sätt svenskheten fick den priviligierade rollen som nod i sammanhanget måste här introduceras Laclaus (2005: 78) två former av ”regler” som fångar den dynamiska process genom vilken det politiska projektets gränser konstitueras, stabiliseras eller försvagas (Howarth och Griggs 2012: 330). Dessa regler är ekvivalenslogiken (”logics of equivalence”) och differenslogiken (”logics of difference”), där ekvivalenslogiken har företräde i konstitueringen av ett sammanhängande vi.
handskakningsmomentet utan hade fått en ny identitet på utsidan av ”svenskhetsdiskursen” som ett ”osvenskt” moment.
Nedan ses ett diagram (Figur 1) som är lånat från Laclau (2005: 130) som beskriver på vilket sätt en ekvivalenskedja skapas i relation till dess antagonistiska utsida som skapas i det diskursiva fältet. B1 är alltså det begär som fått den privilegierade rollen som nod i ett enskilt projekt där en ekvivalenskedja har skapats mellan olika begär (B2, B3, B4, B5). I handskakningsexemplet blev alltså B1 noden ”svenskhet”. B2, B3, B4 skulle då kunna stå för en ekvivalenskedja bestående av till exempel B2 Medborgarskap, B3 Välfärd och B4 Nationell enhet. Dessa begär hålls samman genom deras antagonistiska relation till det som finns utanför, F1 som här skulle kunna bestå av icke-svensk. Vad Löfven gör i sin artikulation är att addera ett till begär, B5 ”Ta i hand”. I den antagonistiska logik som uppstår skulle en utebliven handskakning innebära ”icke-svensk”.
Figur 1. Laclau. Ekvivalenskedja i relation till dess antagonistiska utsida.
Figur 2. Två rivaliserande projekt använder samma nod.
Metod
I denna sektion behandlas de tekniker uppsatsen kommer att använda sig av för att koppla ihop teorin med empirin. Den kritik som ofta riktas mot Laclau och Mouffes teori är dock att den framförallt är ontologisk och saknar tydliga metodologiska verktyg. Därför kräver en diskursanalys baserad på deras teori en komplettering av tekniker anpassade efter teorin (Howarth & Griggs 2012: 329-333, Howarth 2007: 133-134, Winther Jørgensen och Philips 2002: 4).
Howarth & Griggs (2012) utarbetade i sin studie av flygplanspolicy i Storbritannien en metod som de kallar poststrukturell diskursanalys, en tradition inom vilken även denna uppsats rör sig, där de i huvudsak använder sig av Laclau och Mouffe, men också retorisk policyanalys (RPA) för att få de hermeneutiska verktyg som krävs för tolkning av materialet.
Deras användning av RPA bestod till stor del av att tolka och på så vis belysa på vilket sätt staten använde retoriska troper i förhandlingen om den hegemoniska makten. På liknande sätt kommer den här uppsatsen att använda sig av två specifika troper – metonymi och metafor – för att tolka på vilket sätt integrationspolitiken kopplar samman olika samhälleliga begär i olika ekvivalenskedjor och rivaliserande politiska projekt.
Lindqvist skriver i Klassisk retorik för vår tid (2016: 281-282) att det senaste århundradets lingvistik och språkvetenskap har satt metaforen och metonymin i centrum just för att de antas vara grundläggande för vår förståelse för språket som sådant, vilket ur det poststrukturella perspektivet innebär att de två troperna är grundläggande för vårt tänkande. Laclau (2014: 53-78) bygger vidare på dessa idéer och beskriver hur dessa två troper används för att strukturera politikens ekvivalenskedjor, vars syfte alltså är att konstruera ett enhetligt ”vi”.
För att illustrera vilka funktioner Laclau (2014: 53-78) menar att metonymin och metaforen fyller i konstruktionen av ett folk och ekvivalenskedjor kan man betrakta handskakningsexemplet igen.
1. Först artikulerar Löfven en kontiguitet (beröring) mellan ”hur man gör i Sverige” (B1) och ”ta i hand” (B5), det vill säga det finns en explicit koppling mellan de två elementen. Relationen mellan B1 och B5 är metonymisk, det vill säga de kompletterar varandra i kedjan och relationen dem emellan är synliga.
kopplingen försvinna och B1 får en överordnad roll över B5. Svenskhet blir därmed en outtalad men socialt självklar benämning av att ”ta både män och kvinnor i handen”. Relationen mellan B1 och B5 är nu metaforisk, de kompletterar inte längre varandra utan ”svenskhet” blir en metafor för att ”ta i hand”. Det vill säga om svensk tar man alla i hand, om man utesluter det ena (handskakningen) kan man inte vara det andra (svensk).
Operationalisering
Utifrån det relativt tunga teori- och metodpaket som presenterats skall nu tydliggöras hur analysen av materialet har utförts. Utgångspunkt för analysen är att betrakta begreppet ”integration” som en tom och flytande signifikant som den svenska integrationspolitiken fyllt med olika innehåll genom en artikulation av begär i olika ekvivalenskedjor.
Analysen tar sin början i en genomgång av materialet för att ta reda på vilka begär som finns artikulerat, med begär syftas till uttalade behov av till exempel arbete eller jämställdhet. När detta har konkretiserats undersöks om relationen mellan begäret och integrationsbegreppet är metaforiskt eller metonymiskt. Nu har analysen mejslat fram de ekvivalenskedjor av begär som finns uttryckta i politiken. Om det finns fler begär med likvärdiga metaforiska relationer till begreppet integration tolkas det som rivaliserande hegemoniska projekt. Detta steg syftar till att ta reda på hur den innehållsliga förskjutningen av begreppet ”integration” har gått till. Nästa steg i analysen är att ta reda på vilka som ingår i integrationspolitikens ”vi”. Men eftersom ”viet” inte har någon faktisk essens måste dess innehåll sökas i dess gränser, som står att finna i den antagonistiska logik som Laclau menar skapas genom att definiera vad begäret inte är. Detta innebär en dekonstruktion av de dikotomier som konstituerats i de metaforiska begär till integrationen som hittats i analysens första steg, för att på så vis synliggöra ”viets” yttre gräns.
De två stegen kommer att utföras synkront i analysen för att synliggöra den diskursiva processen som uppsatsen ämnar avtäcka.
Forskningsdesign
metoderna. I de konventionella metoderna ger teorin en uppsättning regler/förutsättningar att mäta empirin emot (är det ett avvikande eller extremt fall). Diskursteorin erbjuder inte den typen av regler utan tillhandahåller istället ett ontologiskt ramverk som möjliggör en dekonstruktion av föreställningar som tagits för givna inom ett visst fenomen. Det innebär att gränsen mellan teori och empiri löses upp och ansatsen blir vad de kallar problemdriven. Det vill säga diskursteorin strävar inte efter att jämföra empiri med teori, utan att problematisera empirin genom teorin. För den här uppsatsens forskningsdesign innebär det att den är en problematiserande fallstudie av den politiska konstruktionen av ”vi” och ”de” i svensk integrationspolitik.
Val av tekniker
Men hur gör man en metodisk problematisering av en policydiskurs? Metoden kan inte, som i mer naturvetenskapligt inspirerade ansatser, mekaniskt appliceras som en färdig mall på materialet utan måste till sin natur vara reflexiv och kritisk (Howarth & Griggs 2012: 310). Diskursteorin erbjuder därför de logiker som på ett ontologiskt plan förklarar hur den politiska och sociala strukturen är konstituerad och därmed möjliggör för analytikern att både distansera sig men också begränsa möjliga tolkningar av empirin. Detta skapar vad Howarth & Griggs (2006: 31) kallar en artikuleringsmetod. Artikuleringsmetod handlar om att analytikern genom sin kunskap i det teoretiska ramverket kopplar samman abstrakta element i en specifik problematisering av ett fenomen och på så sätt konstruerar en alternativ beskrivning av fenomenet.
En viktig distinktion bör här göras mellan diskursanalysens och ideologianalysen, ty båda söker avtäcka underliggande faktorer och ligger därmed som metod nära varandra. Men emedan en ideologianalys vill förstå avsändarens intentioner och ideologi, strävar den problemdrivna studien efter att avslöja den retoriska processen och hur den kan dölja en implicit föreställning som kanske inte ens policy-skaparen själva var medveten om (Bacchi 2009: xix, Howarth 2005: 319).
Validitet
Winther Jørgensen & Philips (2002: 172) föreslår att man tar fasta på huruvida analysen är sammanhängande och fruktbar (”fruitfullness”). Med sammanhängande menar man att analysen av empirin måste logiskt stämma överens med teorin, men för att undkomma en statisk applicering av teorin, krävs också kriteriet fruktbarhet. Med detta menas att analysen bidrar med ett nytt perspektiv som ifrågasätter rådande maktrelationer och kan ge upphov till nya handlingar och tankar (ibid 2002: 119, 172).
Hur uppfylls dessa krav i den här uppsatsen? Vad gäller kriteriet ”sammanhängande” så har ambitionen varit att den kvalitativa analysen och slutsatsen skall begränsas av det teoretiska ramverkets begreppsliga och logiska apparat. Fruktbarheten bör ställas mot huruvida uppsatsen lyckades svara på forskningsfrågan om vilka som föreställs ingå i integrationspolitikens ”vi och de” genom användningen av Laclau och Mouffes teori på empirin, vilket den måste sägas göra. Men eftersom empirin endast bestod av den Socialdemokratiska diskursen kan detta tänkas sänka validiteten, men det gör fortfarande inte undersökningen ofruktbar, eftersom SAP under perioden varit en stor maktfaktor och de som sjösatt och avskaffade integrationsministerposten.
Reliabilitet
Reliabilitetsaspekten i en diskursanalys bedöms främst utifrån huruvida den tillhandahåller transparenta tolkningsstrategier och välgrundade argument (Howarth 2005: 328, Winther Jørgensen & Philips 2002: 173). För att tolkningsstrategin skall vara så transparent som möjligt så har ansatsen varit att genom en noggrann genomgång av det teoretiska ramverket ihop med en praktisk analys av handskakningsfallet redovisa för läsaren relationen mellan den ontologiska och ontiska nivån. Därefter har analysdelen präglats av ett ömsom beskrivande ömsom teoretiskt språk tillsammans med så många citat som möjligt för att tydliggöra för läsaren hur tolkningarna har utförts och på vad.
Uppsatsens omfattande material är både till för- och nackdel för reliabiliteten då ett för omfattande material riskerar att analysen blir för ytlig. Fördelen med den omfattande empirin är dock dess möjlighet att, i enlighet med diskursteorin, undersöka policyn som ett kulturellt uttryck och inte enbart kopplat till ett enskilt policy-dokument (Bacchi 2009: ix).
Analys
Analysen är uppdelad i två delar. Den första behandlar åren 1997-2005 och tar sin utgångspunkt i mediedebatten samt det betänkande och den proposition som förelåg den nya integrationspolitiken. Därefter följer en diakronisk analys av regeringsförordningar, årsböcker och utvecklingen av integrationsministerposten. I del två sker ett hopp i tiden till att SAP, tillsammans med Miljöpartiet, vinner tillbaka makten år 2014. I den sektionen behandlas SAPs kongress 2013 separat och därefter en diakronisk analys av regeringsförordningar, årsböcker och vad som hände med integrationsministerposten. För en fullständig kronologisk genomgång av varje års utvecklingen av begären se Appendix 1.
1.0 År 1996-2005. Från Solidaritet till Mångfald
1.1 Medieartiklar. Från solidaritet till mångfald.
I januari 1996 offentliggör den socialdemokratiska statsministern Ingvar Carlsson ett nytt invandrar- och flyktingpolitiskt råd med ett tal inför ett stort medieuppbåd. Talet inleds med att försvara den hårt kritiserade utvisningen av den s.k. Åsele-familjen, en kurdisk familj som utvisades efter flera års medial uppmärksamhet och kamp om att få stanna (Carlblom DN 1996). Carlssons försvar av utvisningen riktar istället fokus mot Sverige som invandringsland och den socialdemokratiska kampen för generell rättvisa:
”Socialdemokraterna har, sade Carlsson, en lång historia av att kämpa mot orättvisor. Först handlade det om klass, sedan kön. Nu är det, sade han, dags att lägga ett nytt begrepp till dessa: folkgrupp. - Dessa tre - klass, kön och folkgrupp - hör ihop.” (Carlblom DN 1996)
Vidare beskriver han hur Sverige idag ska bestå av en ”sammanhållen mångfald”. ”Det är varken smältdegel eller mosaik, varken enhetssamhälle eller något helt osammanhängande”
(Carlblom DN 1996).
som är inne” i den nya diskursen öppnas ett behov av att konstituera ett nytt ”vi” där de som åberopar begären själva blir delaktiga.
På det ”invandrarforum”3 som hölls en månad efter Carlssons tal artikuleras nu tydligare de begär från ”de som är inne”, det vill säga invandrarna. Det begär som artikuleras gäller framförallt representation i det politiska systemet (Idling TT 1996). Forumet väcker medial uppmärksamhet och företrädaren Juan Fonseca skriver en debattartikel och kräver en ”integrationsministerpost” för att uppnå begäret. Han skriver bland annat att samtidigt som ”landets gator, torg och bostadsområden präglas av en mångfald i form av människor med olika färger och ursprung, har institutioner, olika maktstrukturer och de politiska partierna enorma svårigheter att öppna sina dörrar för människor med annorlunda utseende och ursprung.”
Fonsecas begär att få betraktas som svensk kan betraktas som synonymt med Carlssons ”sammanhållen mångfald”. Begäret ”tillgång till de demokratiska institutionerna” anses dock vara förhindrat på grund av ”svårigheter att öppna sina dörrar”, vilket kan tolkas som en artikulering av en antagonistisk logik i det diskursiva fältet. Det vill säga anledningen till att invandrare inte är representerade i politiska institutioner skulle kunna förklaras av många olika skäl, men i denna diskurs är ”diskriminering” den faktor som ses som naturlig. Ytterligare ett begär, ”anti-diskriminering”, kan därför tänkas vara formulerat som en metonymiskt relation till ”etnisk mångfald” i integrationsdiskursen.
Figur 3 nedan visar hur noden ”solidaritet” utsatts för ytterligare begär men i en rivaliserande diskurs, ”mångfaldsdiskursen”. De begär som tidigare artikulerades som ”öppen invandring” kompletteras med ”etnisk mångfald”. I Carlssons artikulering såg vi även hur ”etnisk mångfald” blir ett sätt att rikta fokus från utrikespolitiken (migration) till inrikespolitiken (integration), det vill säga det metonymiska begäret för solidaritet förskjuts från uppehållstillstånd till mångfald. Den svenska identiteten kan här tolkas som att ha gått från att ha varit ett ”vi” som genom solidaritet tar hand om ”de andra”, till att bli ett ”vi” som är integrerat med ”de”. Enligt Laclaus teori om diskursens strävan efter en omöjlig totalitet krävs en yttre gräns som skiljer ”vi” från ”de” och i den nya mångfaldsdiskursen är det språket och anti-diskriminering, en form av civic integration-diskurs (jfr Borevi 2011). Men språket
3 Protokollet från kongressen saknas i Arbetarrörelsens arkiv, jag har även varit i kontakt med SAP:s
förpassas till ”begränsade åtgärder för nyanlända” medan anti-diskrimineringen blir en starkare nod som vävs samma i en ekvivalenskedja med kön och klassfrågor.
Figur 3. Från invandringsdiskurs till mångfaldsdiskurs.
1.2 SOU 1996 och Proposition 1997. En villkorad mångfald.
I detta avsnitt behandlas prop. 1997/98:16 (prop. 1997) och SOU 1996/55 (SOU 1996). I prop. 1997 (1) inleder man genom att skriva att på ”några decennier har Sverige genom invandring blivit ett land präglat av kulturell och etnisk mångfald”, baserad på SOU 1996 (31-46) statistiska framställning av hur migrationen utvecklats. Artikuleringen av att landet har genomgått en ”naturlig” förändring av etnisk och kulturell sammansättning i landet är likartade den som förts i den mediala debatten. Denna förändring kan betecknas som en organisk identitetskris för ”viet” som kräver en omformulering av innehållet (se Laclau 2005: 132). Och på samma vis konstrueras en problemformulering kring det oönskade avståndet mellan de invandrade och de infödda.
Förutom de definitionsproblem som tagits upp i kapitel 5 leder benämningarna invandrarbarn och andragenerationsinvandrare lätt till att skillnader och missförhållanden görs till invandrarproblem. Själva begreppet invandrare får en onödig koppling till något som är problematiskt. (SOU 1996/55: 310)
redan på första sidan vikten av att säråtgärder ”som riktar sig till invandrare som grupp bör begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige”. Man vill på detta sätt ha ”mångfalden som utgångspunkt för den generella politiken”.
De två huvudsakliga linjerna i propositionen (1997: 102-103) är att å ena sidan hjälpa nyanlända med etablering på arbetsmarknaden via språk och å andra sidan att motverka diskriminering. Man kan tolka det som att begäret är ”arbete” och ”anti-diskriminering”. Från mångkultur till mångfald
I prop. 1997 (19) byter man ut begreppet mångkultur till mångfald och menar att den inte enbart berör ”etnisk mångfald utan också kulturell, religiös och språklig” och på detta skapas alltså en metonymisk relation mellan dessa kategorier som kompletterande i den svenska integrationspolitiken.
Man skriver i början av propositionen att den nya politiken skall
särskilt inriktas på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället, värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter samt förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. (Prop. 1997: 1)
I citatet ovan artikuleras fyra begär som integrationspolitiken artikulerar: mångfald på arbetsmarknaden, mångfald i demokratiska institutioner, jämställdhet mellan könen och anti-diskriminering.
De begär som åberopas i betänkandet och propositionen handlar till stor del om ökad mångfald i arbetslivet där man bland annat menar att fördelningen av stadsförvaltningens anställda skall avspegla befolkningen (Prop. 1997 s. 45-46). Men man kräver också att arbetsplatser, i analogi med tidigare införda jämställdhetsplaner, upprättar mångfaldsplaner. Ytterligare en åtgärd är att öka kompetensen och det nämns exempel på hur kvinnor och invandrare ingår i ett utbildningsprogram inom IT (s. 43) samt hur man han tänker sig att det bland ”kvinnor utan yrkeserfarenhet finns kunskaper i sömnad, matlagning m.m.” (s. 53) som kan uppmuntras och utnyttjas.
majoritetsbefolkningen, till exempel via förskola (64) och svenskundervisning (84), ska hjälpa individer att själva ta ansvar för sin integration till de ”grundläggande svenska värderingarna” men med rätten att få behålla sin etniska och kulturella identitet. De värderingar som explicit nämns är ”jämställdhet mellan könen” (s. 24) som också beskrivs vara ett område som kräver separerade åtgärder för personer med annan kulturell bakgrund än svensk.
Ytterligare ett begär som får en framträdande roll i relation till mångfalden är ”demokratiska värderingar” som dessutom förflyttas i 1998 års budget från budgetpost ”17. Kultur, medier, trossamfund och fritid” till budgetpost ”8. Invandrare” (Prop. 1997/98:16, 2s. 23).
1.3 Regeringsförklaringarna
Vid analysen av regeringsförklaringarna (RF) har fokus till en början legat på att undersöka vilka begär som artikuleras som prioriterade för att konstituera det ideala svenska samhället – vad behöver ”folket”? Tre begär artikuleras som mer framträdande under åren 1996-2005: jämställdhet mellan könen, grön välfärd och arbete. Nedanstående två citat kan båda få representera artikulationer som skapar en ekvivalenskedja av begär med metonymiska relationer till varandra, men en metaforisk relation till det svenska eller statliga ”viet”.
”Tillsammans med övriga nationer [inom EU] skall Sverige bedriva en politik för jämställdhet, ekologisk hållbarhet, låg arbetslöshet och ökat konsumentinflytande.” (RF 1999: 6)
”Vi ska stärka Sverige som välfärdsnation och som världens mest jämställda land. Vi ska se till att Sverige fortsätter gå i spetsen för omställningen till en ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling.” (RF 2001: 2)
För att koppla dessa begär till integrationspolitiken har en utgångspunkt varit att närmare studera hur mångfald, det artikulerade målet för integrationen, relateras till de tre ovanstående begären.
Arbete och mångfald
Mångfalden artikuleras framförallt inom arbetsbegäret så som i nedanstående citat med en antagonistisk utsida i form av diskriminering. För att få folket i arbete krävs alltså ett anti-diskrimineringsarbete som prioriterat begär.
styrka ur mångfalden.” (RF 2000: 6)
”Starkare antirasistiskt arbete, lokal diskrimineringsverksamhet och ökad sysselsättning för invandrare. Det var några delar i integrationsarbetet under året.” (ÅB 2001: 58)
På liknande sätt framstår mångfalden i majoriteten av RF/ÅB som en metafor för svenska folket, där ”viet” hela tiden begränsas av hotet från diskrimineringen vilket ytterligare kan illustreras i nedanstående citat.
”Sverige skall vara en nation av mångfald [---] All form av diskriminering kränker människovärdet och hämmar utvecklingen. [---] Hela Sverige måste engageras för att bryta vanföreställningar och fördomar och skapa öppenhet och tolerans” (RF 1999: 3)
Man kan alltså argumentera för att mångfaldsdiskursen artikuleras i en antagonistisk logik mot diskrimineringen. Att bryta diskrimineringen är något som berör hela befolkningen och framstår i RF som att det kan åtgärdas genom å ena sidan information och upplysning och å andra sidan lagstiftning mot diskriminering:
”Nästan var femte innevånare i Sverige har minst en förälder som inte är född här. I en global värld är detta en stor tillgång. Diskrimineringen måste upphöra – oavsett om den sker på grund av kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning eller funktionshinder. En utbildningskampanj genomförs för att öka kunskapen om de nya diskrimineringslagarna.” (RF 2004: 6)
Välfärd/Jämställdhet och mångfald
Jämställdhet mellan könen är ett av de mer tydliga värden som artikuleras i alla RF med formuleringar som ”världens mest jämställda parlament” (1998: 2, jfr. 2002: 6) och ”[v]i ska stärka Sverige som välfärdsnation och som världens mest jämställda land.” (RF 2001: 2). Efter det uppmärksammade mordet på den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal i januari 2002 dök det nya begreppet ”patriarkala familjer” upp i ÅB (t.ex. ÅB 2001: 58, ÅB 2002: 62-63) som ett område inom integrationspolitiken som inte kunde hanteras inom den generella välfärden. År 2003 förflyttas detta arbete till jämställdhetspolitiken men fortfarande som en avskild och kulturspecifik typ av våld som i formuleringen om att ”inte bara flickorna i patriarkala miljöer utan även kvinnorna kan leva i en vardag av ofrihet, tvång, hot och våld.”
(ÅB 2003: 18-19). Året därpå, 2004, får dåvarande integrations- och demokratiminister Mona
Moderaterna sitter vid makten, införs den nya budgetposten ”Integration och jämställdhet” (ÅB 2009: 67). Båda artikulationer kan ses som en sedimentering av den metaforiska roll jämställdheten har i relation till mångfalden
Integration och demokrati
Slutligen i analysen av RF kan det konstateras att själva integrationsbegreppet inte används mer än ett fåtal gånger och då är det i direkt hänvisning till integrationspolitiken och att den antingen ”arbetar” (RF 2000: 3) eller ”skall ses över” (RF 2005: 2) eller som år 1997:
”En samlad politik för integration kommer att föreläggas riksdagen. Nazisternas systematiska mördande av judar och oliktänkande under andra världskriget står som en evig symbol för demokratins bräcklighet.” (RF 1997)
Integrationens begär av mångfald kan här tolkas som en metafor för demokratin och dess antagonistiska utsida artikuleras som nazism och Förintelsen. Denna metaforiska relation mellan mångfald och demokrati upprepas i så gott som alla regeringsförklaringar när man skriver:
”Vi får aldrig ta demokratin för given. Den måste ständigt erövras på nytt. Fascism, nazism och rasism kan aldrig tolereras. Vi skall aldrig glömma det förflutnas fruktansvärda förbrytelser mot människovärdet.” (RF 1999: 7, jfr. RF 1998: 8)
Men år 2001 sker terrordådet i tvillingtornen i New York vilket skapar ett nytt konkret hot mot demokratin. Demokratins antagonistiska utsida som tidigare endast bestod av ”nazism” får nu sällskap av ”terrorism”.
”Terrordåden blev en grym påminnelse om hur sårbart det öppna samhället är. En påminnelse om hur sårbar demokratin är, när den ställs inför krafter som är beredda att utmana dess själva kärna – det okränkbara människovärdet.” (2001: 1)
Året därpå, 2002, får dessutom integrationsminister ytterligare ett arbetsområde på sitt bord, hon blir både integrations- och demokratiminister vilket kan tolkas som en katakresisk artikulering av de värden som håller samman det svenska folket. På utsidan konstituerats alltså nazism och terrorism, vilket vi kan se även i 2004 års RF:
samhälle.” (RF 2004: 1)
I och med de ökade terrordåden i USA och västvärlden beskrivs nu hoten mot demokratin som allestädes närvarande och fram till 2004 hade demokrati- och antidiskrimineringsarbetet till stor del handlat om upplysning, men i RF 2004 (7-8) avhandlas demokratin under avsnittet om brottslighet och man skriver att yttre hot ”i det närmaste försvunnit” och att ”samtidigt har inre hot smugit sig på”. Därför skriver man att
”Demokratin får aldrig tas för given. [---] Den svenska nationaldagen ska kunna firas i stolthet och glädje av nya och gamla svenskar. Den sjätte juni blir allmän helgdag från och med 2005.” (RF 2004:8)
Som svar på inre hot artikuleras nu alltså ett begär efter nationalistisk stolthet att enas kring. För att sammanfatta hur integrationspolitiken artikulerats i RF och ÅB har dess innehåll fyllts med begär av mångfald och demokrati, där mångfald blivit en metaforisk omskrivning för demokratin. Mångfalden beskrivs i en antagonistisk logik till en början mot nazismen, men med en förändrad omvärld beskrivs hoten som terrorism och inre hot. Integrationsministern får parallellt med detta fler uppdrag – demokrati och jämställdhet. Jämställdheten är också det enda generella område i politiken som har integrationsspecifika åtgärder i form av arbetet mot hedersvåld.
2.0 År 2013-2016 Från Mångfald till Normkritik
2.1 Socialdemokratiska kongressen 2013 – utmaning av vithetsnormen
Under den socialdemokratiska kongressen i februari 2013 beslutar man att, om man vinner tillbaka regeringsmakten, avskaffa integrationsministerposten eftersom man menar att begreppet integration har lett till en fixering av dikotomin mellan de som ”inte anses tillhöra den vita normen” och de som anses tillhöra den (SAP 2013a: 404, jfr. SAP 2013b: 315-316). Vidare skriver man att:
grupper. ”Viet” är artikulerat som en ”mångfald av individer istället för kollektiva generaliseringar” och man vill ha en ”konkret politik som utmanar normer istället för att befästa dem.” Den här typen av artikulering av ”vi” och ”de” kan tolkas som en ”normkritikdiskurs”.
Integrationspolitiken har alltså tidigare strukturerats kring noden anti-diskriminering som skapat en sammanhållen politik kring konstruktionen av grupper såsom kön, ålder och kulturell bakgrund. Den nya politiken använder anti-diskrimineringsnoden men förskjuter innehållet genom att införa begreppet ”vit norm” för att ifrågasätta en mångfald baserad på förhand bestämda kollektiv. Den här typen av artikulering av ny integrationspolitik kan tolkas som en ”normkritikdiskurs” och illustreras i figur 4 nedan.
Figur 4. Från mångfald till Normkritik
2.2 Regeringsförklaringarna och årsböckerna – normkritisk nationalism RF under perioden 2014–2015 uttrycker ett förändrat tonläge då hoten mot ett enhetligt ”vi” är påtagliga. I RF 2014 inleder man till exempel med att artikulera de begär som man menar att svenska folket har uttryckt genom valresultatet genom att alarmera:
”Sverige är i ett allvarligt läge. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. Skolresultaten rasar och välfärden uppvisar stora brister. Klyftorna växer och ojämställdheten mellan kvinnor och män kvarstår. Sverige missar 14 av 16 miljömål.” (RF 2014: 1)
symbolisera? […] Vad vill vi att Sverige ska stå för?” (RF 2015:1). Man avslutar dito RF med att knyta ihop vad den ”blågula flaggan [ska] symbolisera” genom att skriva att ”tillsammans skapar vi ett Sverige att vara ännu mer stolt över” (RF 2015: 18).
Det går alltså att tolka det som en artikulation av ett begär av ett nationalistiskt vi med tydliga normer. Denna artikulation står att återfinna i ÅB 2014 (9) där man att man skriver att ”medborgarskap grundas i tillhörighet” och därmed är ett viktigt verktyg i integrationsprocessen, därför inför man ett krav på att ”landets kommuner ska anordna ceremonier för nya svenska medborgare för att högtidlighålla deras nya medborgarskap”. Det går även att argumentera för en förskjutning i anti-diskrimineringsdiskursen från att ha handlat om åtgärder grundade i arbetsmarknadsrelaterade anti-diskrimineringslagar, till en fråga om nationella normer och värderingar. Exempel på detta är att utredningar för att minska diskrimineringar och handlingsplaner mot rasism som tidigare låg på Justitiedepartemt eller Inrikesdepartementet nu hamnat under Kulturdepartemtent (ÅB 2015: 49, 23).
Demokratin som metafor för mångfalden
Mångfalden presenteras fortfarande som en metafor för demokratin genom artikuleringar som att ”[v]i representerar olika intressen och ideologier, olika landsdelar och livsåskådningar. Det är en styrka för demokratin.” (RF 2014: 18).
Nu artikuleras dock en distinktion mellan mångfalden i arbetslivet som relaterat till ekonomisk tillväxt, skiljt från det man i RF 2014 kallar den ”demokratiska tillväxten” bestående av ”allas rätt och möjlighet att utöva kultur, oavsett deras bild av livet” (RF 2014: 13).
För att möjliggöra mångfalden krävs ett aktivt arbete mot ”antidemokratiska idéer” som artikuleras som ”rasism och fördomar [som] reducerar oss till vår hudfärg, vår sexuella läggning eller könsidentitet, vår religion eller vårt ursprung. Det är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.” (RF 2014: 13). Denna formulering kan jämföras med RF 2015 (14-15) där ytterligare kategorier inympas som definition på mångfalden: ”kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder”.
om värderingar som ”reducerar” oss till olika typer av identiteter. Man kan alltså argumentera för att noden i mångfaldsdiskursen har förändrats från att ha handlat om juridiskt anti-diskrimineringsarbete till att handla om kulturell normkritik.
Jämställdhet och mångfald
I RF 2014 (9) har även jämställdhetskraven accentuerats. Man har tidigare år hävdat att regeringen är ”världens mest jämställda” men deklarerar nu att regeringen är ”feministisk” vilket innebär att ”hämmande könsroller och strukturer skall bekämpas” vilket materiellt innebär allt från hårdare sexuallagstiftning till kvotering i börsbolag, reglering av föräldraförsäkring samt avskaffande av vårdnadsbidrag.
I propositionen gällande avskaffandet av vårdnadsbidraget (2014/15:147 s. 18) är ett av de tyngre skälen just integrationspolitiska eftersom det främst är invandrade kvinnor som utnyttjat vårdnadsbidraget vilket man anser ha bidragit till en högre tröskel in på arbetsmarknaden. Målet för den feministiska regeringen är att ”heltid ska vara norm på arbetsmarknaden” (RF 2014 s. 9). Här kan man alltså argumentera för att det finns en ekvivalenskedja mellan arbete och jämställdhet, där begäret för jämställdhet är överordnat begäret om sysselsättning, det vill säga utan jämställdhet kommer målet om ”heltid som norm” inte att uppfyllas, och kravet på jämställdhet förväntas uppfyllas genom full sysselsättning. Den budgetpost som infördes år 2009 under den blåa regeringen som kallades ”13. Integration och jämställdhet” (ÅB 2009: 67) har trots ett starkt avståndstagande från begreppet integration, och den politik som fördes inom ramen för den, fått ligga kvar (ÅB 2014: 44, ÅB 2015: 68). Detta kan tolkas som en indikation på att jämställdhetens roll för möjliggörandet av integration fortfarande anses avgörande, man skulle kunna tala om en metaforisk relation till integrationen. Med andra ord har jämställdheten inkorporerat mångfalden i sitt eget begär och därmed konstituerat en hegemonisk status där den tar över det värde som inte kan ifrågasättas i en demokrati.
Arbete och mångfald
Man konstituerar även en historisk kontinuitet i mångfaldens relation till arbetsmarknaden i RF 2015 (4-5) när man skriver att ”[s]å kan dagens nyanlända, precis som de som en gång flydde diktaturens Chile eller kriget på Balkan, snabbare bli en del av vårt samhälle och vara med och bygga Sverige. [---] Alla vuxna som kommer till Sverige ska få arbete och göra rätt för sig.”
Slutsats
Efter 1968 konstruerades integration som ett begrepp dikotomt till assimilering som uppfattades som otänkbart i den svenska politiken. I den svenska integrationspolitiken från och med 1997 konstrueras en ekvivalenskedja mellan demokrati och integration och den nya motsatsen till integration var inte längre assimilering utan nazism och terrorism. När integrationspolitiken får bred kritik under mitten av 2000-talet från såväl Riksrevisionen som statliga utredningar förskjuts innehållet kraftigt i integrationsbegreppet till att vara ekvivalent med assimileringsbegreppet och ställs i motsats till den nya normkritikdiskursen.
För att tydliggöra förskjutningen visas nedan två tabeller. Tabell 1 visar hur innehållet i begreppet ”integration” förskjutits. I Tabell 2 visas hur integrationspolitiken som sådan har förskjutits, det vill säga vilka diskurser som varit dominerande. För en fullständig genomgång av processen se Appendix 1. Tabell 1. Integrationsbegreppets förskjutning. År Metonymiska begär för integration Metafor för integrationens begär ”Vi”: Metafor för demokratiskt begär ”De”: Demokratins antagonistiska utsida 1968-1997 Mångkultur, uppehållstillstånd
Invandring Mångkultur Assimilering
1997-2013 Mångfald,
jämställdhet, arbete, anti-diskriminering
Anti-diskriminering
Mångfald Terrorism / Nazism
2013 > Assimilering /
vithetsnorm
Vithetsnorm Normkritik &
nationalism
Assimilering/
vithetsnorm, terrorism
Tabell 2. Diskursförändring inom integrationspolitiken.
År Dominerande diskurs Diskursens antagonism
1968-1997 Invandrarpolitik Assimilering
1997-2013 Integrationspolitik Nazism & terrorism
2013> Normkritisk politik Integrationspolitik & terrorism
tänkas ingå i den svenska gemenskapen, vilket alltså implicerar de som omfamnar de jämställdhetsideal som den svenska staten för stunden tillhandahåller. Så trots att man genom policys syftat till att skapa en integrationsplan baserad på föreställningen om en svensk mångfald, så har mångfalden uteslutit de som har en annan syn på jämställdhet.
Figur 5. Jämställdhetens hegemoni.
Ergo innebar den nya normkritiska diskursen, delvis i linje med Johansson Heinös teorier (Johansson Heinö 2009, 2012, 2015), i praktiken en begränsning snarare än ett vidgande av den integrationspolitiska ”viet”, när till exempel värdekonservativa åsikter kom att statuera utsidan av diskursen, ”de andra”, vilket illustreras i figur 6 och 7 nedan.
Figur 7. Normkritikdiskursen 2013
Framtida forskning
Referenser
Bacchi, Carol Lee (2009). Analysing policy: what's the problem represented to be?. Frenchs Forest, N.S.W.: Pearson
Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.) (2012). Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. 3. uppl. Lund: Studentlitteratur
Berger, Peter och Thomas Luckmann. (1966). The Social Sonstruction of Reality. A Treatise in the Sociology of Knoledge. London: Penguin
Borevi, Karin (2011).”From multi-culturalism to assimilation? Swedish integration policy from a European perspective”. Statsvetenskaplig Tidskrift (113) 1, 47-56
Borevi, Karin och Bo Bengtsson (2016) ”Mångfaldens vägskäl – om integrationspolitikens stigberoende” i Bo Bengtsson, Gunnar Myrberg & Roger Andersson (red.) (2016). Mångfaldens dilemman: medborgarskap och integrationspolitik. 1. uppl. Malmö: Gleerups Utbildning
Dahlström, Carl (2003) ”Lagt kort ligger. Svensk invandrarpolitik 1964-2000” ur Pierre, Jon; Rothstein, Bo (red) Välfärdsstat i otakt. Om politikens oväntade, oavsiktliga och oönskade effekter. Malmö: Liber
Dahlström, Carl (2007) “Rhetorical Objectives and Program Efficiency in Swedish Policy about Immigrants” Journal of Public Policy (27) 3, 319-340
Demker, Marie (2003) ”Att förbli i ingenmansland. Immigrationspolitikens brist på institutionell förändring” ur Pierre, Jon; Rothstein, Bo (red) Välfärdsstat i otakt. Om politikens oväntade, oavsiktliga och oönskade effekter. Malmö: Liber
Ehn, Billy, Frykman, Jonas & Löfgren, Orvar (1993). Försvenskningen av Sverige: det nationellas förvandlingar. Stockholm: Natur och kultur
Glynos, Jason & Howarth, David (2007). Logics of critical explanation in social and political theory [Elektronisk resurs]. London: Routledge
