Mellan dikt och verklighet

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Per Anders Fogelström

Title Mellan dikt och verklighet

Issue 15

Year of Publication 1988

Pages 129–133

ISSN 0349−2834

ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Mellan dikt och verklighet

avPer

Anders Fogelström

Attnoteradetsomalla känner till har väl alltid be¬

traktats som en överloppsgärning. När man vill

skildraenförlänge sedan förfluten tidärdet där¬

för svårastattfå framdetaljerade uppgifteromdet

som alladå visstemen som knappast någon vet i dag.

Ännu

svårareblirdetomdepersoner manvill lära kännavar analfabeter ochegendomslösa och överhuvudtaget inte lämnat efter sig några skrivna meddelanden ellernågra föremålsomansettsvär¬

daattbevara.

Densomvill berätta om de första fabriksarbe- tarnablir därför tvungen atti hög grad nyttja and- rahandsuppgifter.Präster ochfattigläkare harytt¬

rat sig om dessa ”eländas” liv och förhållanden, arbetsgivare kommit med anklagelser mot dem, domstolar avlämnat utlåtanden och avkunnat do¬

mar.Tidningsskrivare har skymtat ”våra tiggande spektakel ifrån fabrikerna” och klagat över att dessa”få frittstryka ikring våra gator” bärande på sina hungrande barn. Den citerade skribenten (i Stockholmsoordentligheter, 1770)^menaratt”de¬

ras ödeäger någon likhet med negrernas slaviska

uselhet”.

Arbetarna vid de så kallade manufakturernaut¬

gjorde vid 1700-talets mitt ^en procent av befolk¬

ningen eller knappa 20 000av Sveriges (med Fin¬

land)tvåmiljoner invånare. Denstörstamanufak¬

turen,i Stockholm och i riket,varBarnängens klä¬

desfabrikpå Södermalm intill Hammarby sjö, den sysselsatte (som mest) omkringtusen arbetare—

män,kvinnor och barn.

Detvar omtextilarbetarnaviddenna fabriksom

jag ville berätta i^romanenVävarnas barn. Männi¬

skorsombetraktadesoch ibland ocksåbehandla¬

dessomdjur, eller tilloch medsämre.Djuren kun¬

deköpas och säljas och representerade därför ett värde, mindre yrkeskunniga arbetare och deras barnsom kostnadsfrittgickattersättamed andra

var närmastvärdelösa. Ävenomde förstås skulle hållas vid livoch måstefånågonfödaochenliten kontantersättning medan de nyttjades. 1arbetslo¬

kalerna fick de dessutom ”njuta sinsängochvär¬

ma”, vilket betraktades som enstorförmån.

Klädesarbetarnanyttjades, förbrukades, ersat¬

tes avandra —ochglömdes och förintades också

av historieskrivningen. De kan skymta förbi som

skuggor i företagshistorik, ståsomklumpsummor

itabeller. Inteensifackförenings- eller arbetarrö¬

relsehistorikhar denågotegentligtutrymmeefter¬

somde levdelångt före organisationernasoch”rö¬

relsens” tid.

Ändåmåste väl ocksåderas livvara endelavvår historia, något lika viktigt^somprodukterna de till¬

verkade ellersomlokalerna därdearbetade.

Den förstaklädesfabrikeni Stockholm_var,typiskt

nog,etttukthus. Jochim Firbrandt fick 1624upp¬

draget att som tuktomästare tahand om hundra

goss-ochflickebarnsomgripits för tiggeri och lära

dem att reda ull, spinna och väva. Vid företagets

start året därpå utnyttjades också ett femtiotal

vuxna ”skalkar, skökor och bovar” i arbetetsom bedrevs idetgamla klostret på Riddarholmen.Fö¬

retagetblev föga framgångsrikt och avvecklades så småningom. Men under århundraden skulle textil¬

arbete och kriminalitet fogas samman. Främst gällde det spinnandet, kvinnofängelsetsnamnblev Spinnhuset. Mellan företag och fängelser rådde längeettnärasamarbete, uppstudsiga eller arbets- ovilliga klädesarbetare fick fortsättaattarbeta för sina fabrikörer medan de satti fängelse. När till¬

gången påspunnetgarnbehövde ökas^—sominför Adolf Fredriks kröning 1751, då gästerna skulle

varaklädda isvenska kläder^—företogstillexem¬

pelstorapolisaktioner förattförse spinnhuset med tillräckligt antal ”lösa kvinnor” till spinnandet.

Sedanuppdraget

fullföljts gjorde

man

sig

^av

med

denöverflödigaarbetskraftengenomatt ett

”par-

donsplakat”

utfärdades i samband med kröning¬

en.

Under 1600-talets senaredel uppstod fleraklä¬

desfabriker iStockholm,destörstapå

Södermalm

— Leijonanckers vid Nytorget,

Gavelius’ och

Westmansintill Barnängenoch

Hammarby sjö.

Jacob Gavelius, 1698 adlad

Lagerstedt,

som drev sinfabrik på

Danviks hems mark vid Barn¬

ängen, inköpte

såväl maskiner

som en

del lokaler

efterden1688avlidneLeijonancker.

Under början

av 1700-taletleddesverksamhetenvid Barnängen

avErikSalander,somocksåvar

kommissarie

över

riketsmanufakturer.

Salandervar enhårdherresomdrevsinaanställ¬

dasomenhjordboskap. Eftersom

han också

var nationalekonomisk författare finns hans

åsikter

dokumenterade. Salanderansågattarbetarna

bor¬

devara”utfattiga” för att

arbeta flitigt, ”magan

ochbehoven ärostarkastepådrivare”.

Matpriser¬

nabordedärförhållashögasåattarbetarna

inte la-

tadesig. Derasbarn

skulle inte få någon skolning,

devar”medmodersmjölkenuppfödda

till arbete

ochelände”,omdeskämdesbortblev

de ”till fab¬

riksarbete odugliga”.

Enligt Salander kunde ett

barn ”på sjätte eller

sjunde året begynna arbeta

ochbrödetförtjäna”(Genväg

till slöjder, 1754,

s 73).

Barnängenshistorik har

skrivits

av

direktören för

Stockholms handelskammare, fil.doktor

Holger

Rosman (Textilfabrikerna

vid Barnängen, 1929),

dentillkom påuppdrag av

Stockholms bomulls¬

spinneri- och

väveriaktiebolag,

som

1929 firade 60-

årsjubileumoch

då ägde fabriken. Tydligen beslöt

mansigganskasentföratt

”jubilera” varför

upp¬

dragetgavsförst

vid början

avsamma

år och slut¬

fördesinovember, dåskriftentrycktes.

Under så¬

dana förhållanden är verket imponerande men tidsbristen har naturligtvis ändå

präglat utföran¬

det.Liksomförhållandetattstörredelenav

fabri¬

kens tidigare handlingar

inte kunnat återfinnas.

Räkenskaper frånden

tid då fabriken delvis eller

heltägdesavRiddarhuset

(1724—1761) finns beva¬

rade i Riddarhusets arkiv.

Bomullsspinneriets

handlingar (efter

1869) fanns också tillgängliga.

Men fördentid som fabrikenhadeolika

privata

ägare(1761—1829)

finns ingenting bevarat i

sam¬

latskickvarför Rosmanfåttsökavadsomfunnits

attfå i allmännaarkiv, statistik etc.Aren 1829—

1848användeslokalernaavHillskaskolan,1848—

1870avLarsJohanHiertassidenfabrik.

Rosmansuppgift harvaritatt

skildra de företag

som avlöst varandra, att ge en

företagshistorik.

Han nämner knappast arbetarna

inom företagen

ochderasförhållanden.

Minönskanvarattberättaomdeanställda och

deras dagliga liv. Rosman

kunde

ge

vissa ”stol¬

par”iutvecklingen,

uppgifter

om

antalet anställda

ochtillverkningen, om

framgångs- och nedgångs¬

perioder, om

företagare och arbetsledare och

om

händelser ^som nybyggen, bränder och

så vidare.

Bland det viktigaste(för mig) var

den inventarie¬

förteckning och beskrivning av

byggnader med

merasomgjorts 1745

och Chr. Faxells karta med

beskrivning, från 1744.

Uppgifter om

tillverkningen kunde komplette¬

rastillexempelgenomSvenT.

Kjellbergs

storaav¬

handlingUllochYlle(1943)

där skildringen

av

till¬

verkningeniäldretid bygger

på samtida handskrif¬

ter. Även om texten sällan handlade direkt om Barnängen gav den många

uppgifter

om

arbets¬

processer,yrken

och redskap. Andra källor

av

vär¬

devarEli F. Heckscherslångaartikel. De

svenska

manufakturerna under 1700-talet, i Ekonomisk

tidskrift 1937, Per Nyströms

Stadsindustriens

ar¬

betare före 1800-talet (1955) och G.H.

Stråles

Alingsås

manufakturverk (med inledning

om

tidig

svensk industri, utgiven 1884). I Nyströms

bok

fanns ocksåGöstaWalldéns avsnittManufaktur¬

arbetarnassocialaförhållanden,somhademycket

attge.

Forskarenochromanförfattarenharolikaspelreg¬

lerattfölja,ocksånärde

behandlar

ett

och

samma

ämne.Forskarenfår intetadettroliga försant

eller

självförsökafylla

de luckor

som

uppstår när veri-

fierbarauppgifter saknas.

Gång på gång kan han

tvingas konstateraattom

detta

vetman

mycket li¬

tetochomdettaingenting alls.

Romanförfattaren måste låta skildringen löpa vidare, berättaom vad som

händer hans figurer,

hurdelever. Han måstelåtsas ochkanskerentav självtro att hanär

allvetande, tvingas

att

skildra

även miljöer och

situationer

som

för honom är

okända. Naturligtvis kan författaren

välja eller

iblandtvingasattyttrasig diffust,

undvika okända

ochdärför svårbeskrivbarascenerochsituationer,

”sudda”. Menärskildringenav dentyp somkan kallas ”realistisk”går detinteattbara undvika och glida förbi. Man får försöka ”ljuga sant” (som

VilhelmMoberg kallade det), lita till sinegenkäns¬

la och fantasi. Ochjagtror faktiskt attman kan kommaganska långt på denvägen,känna så starkt

att man når fram till något som åtminstone kan upplevassomsanning.

Men naturligtvis krävs det ändåatt författaren försökt få fram så mycket material ^som möjligt

ochlänge levt sånäraochinne i detta material att detfungerarsom enbärandeavstampnärsprånget

genom något okänt måste företas. Kunskapenär

enförutsättning,utanden saknarmanbegreppom

riktningen ochriskerar atthamna helt galet.

På Faxells karta från 1744 finns ett ”wärkhus”

med åttarumi tvåvåningar, placerat intill kanten

avHammarby sjö. Detsynsmotsvaranummer25

iförteckningen från 1745: ”Ett WärkhuusavTrä.

Dettahuusärtwåwåningar högt af timmer, fyra

rumpå hwar bottn, fönster och dörrar med tillbe¬

hör, femb kakelugnar och twå spijsar, samt 22 sängar, taket täckt med torf. Huuset är nytt och

wällConditionerat,något sänkt åt Södre hörnet”.

Ett hus försettmedkakelugnar och spisarsamt22 sängarbörrimligenhagettplats för boende. Men ingenstans i Rosmanstextuppgesattde anställda

bott i fabrikslokalerna. Heckscher noterar där¬

emot att Drags fabrik i Norrköping 1738 har 58 spinnerskor och skrubblerskorsombor och arbe¬

tar(”njuta sinsängochwärmasamthava ther sitt dagliga tillhåld”) i arbetslokalerna. Per Nyström

anser att såväl de så kallade vånings- somverks-

rummen vid Barnängen — även enligt mantals- längderna^—använts sombostäder.

I Waldéns skildring av manufakturarbetarnas sociala förhållanden återges en skrivelse till läka¬

ren Anders Bäck och Tabellverket (Statistiska centralbyråns föregångare) från prästenJ. Aurin- der i Mariaförsamling.Därheter det: ”På fabriker

äromånga hushåll hoppackade uti låga och osunda

rum, somuppfyllde med orenlighet hysteensåve¬

dervärdig luft och lukt,attenfriskoch starkmän¬

niska, som är ovan därvid, icke många minuter,

kan bärga sig därinne.” Bäck har själv (i Talom farsoter,1764)skrivit^omtrångboddhetens orsaker

till ”ofta grasserande febrar i Stockholm ibland

sämrefolket, vid fabrikerochlängstutpå malmar- ne” och konstateratatt ”vissa arbeten hava stank medsigoch de i ull i synnerhetärolängevanrykta- de för den orsaken”.

Av andrauppgifter framgårattdestörre fabri¬

kerna, som Barnängen, också hade det vi i dag skulle kalla underleverantörer. Det var mera

självständigaverkmästaresomdrevenverksamhet i_egnalokaler, därförmodligenockså deras anställ¬

da bodde. Manskildepåtillverkning ”inomhus”

(påden egna fabriken) och ”utomhus” (hos un¬

derleverantörer). Dessutom förekom också att hustrur och änkorarbetade i _{sina egna} hem med spinnandeochiblandockså medplysande (”plock¬

ning” av råullen). En stor del av arbetskraften fanns alltså utanför de egentliga arbetslokalerna och detärväl osäkert i vad mån dessa inräknades bland de anställda.

Omkring 1755 ^uppges Barnängen ha omkring

630 anställda, mantalslängdernaupptarcirka560 boende inomkvarteret Vintertullen yttersta,bland dem102barn underfemton år. De 560 får välantas till största delen arbeta inom fabriken eller som

”herrskapets” anställda. 1 förteckningen 1745 upptas ettsjuttiotal fastasängari verkhusen, dess¬

utomlogement och ”våningshus”.

Mycketmerän så har jag inte kunnat få fram för

attgestalta boendet på arbetsplatsen. Jag fann det troligt attenfamilj fick nöja sig medensäng och

attdetkanske fannstresängari varjerum.Något

rum kundeavnågon anledningvaramindre lämp¬

ligtattha sängari.

Det föreföllocksåtroligtattdeflestasomarbe¬

tade irummetockså bodde därmenattfamiljerna

ändå höllsihop. Om plyserskorna(somi romanen) hadeenarbetslokalkundemantänkasigattockså deras män (till exempel min figur Johannes, som arbetade vidensköljbrygga där ingengärnakunde bo) sov i hustruns arbetslokal och säng tillsam¬

mans medhenneoch barnen. DerassonPerarbe¬

tadetillsammans med andra barn medatttillverka och rengöra kardkors (kardborrförsedda verktyg

somanvändesavruggarna sommed korsen borsta¬

deklädet).

Närdetgällde det dagliga livet fick jag naturligt¬

vissökamig fram ikällorsomi och försig inte alls

hade med förhållandena på Barnängen att göra.

Om den bristande hygienen och förekomsten av

lopporochlösskundeartiklar i Nordiskamuseets Fataburen_{ge en}del,omavträden fannseningåen¬

deredogörelseavG. Tilanderi Saga och sed 1963

osv.Uppgifteravskilda slag har fått hämtas urett otal källor och försöket att rekonstruera en för¬

svunnenverklighet skulle överhuvudtaget inte ha varitmöjligtomjag inte haft minaegnasamlingar

av stockholmiana. (I 40år har jag, till att börja medsom enhobby, samlat böcker, bilder, kartor, klipp ochhandlingar och samlingen uppgårnutill

cirka 120hyllmeter litteratur ochuppemot 10 000 bilder.)

Bakgrundsmaterialetgörattjag vågar påståatt skildringenavklädesarbetarnaslivärsannidetav¬

seendetattdet kunde ha varitså, somjag berättat.

Däremotfinnsingen möjlighetatt garantera attdet ivarje detaljvarjust så på Barnängen. Viktiga hän¬

delsersomskildrats,såsom bränder ochnybyggen, har haft sina historiska förebilderpåplatsenmen

personliga öden och upplevelseräri hög grad för¬

fattarens påfund. Det finns till exempel ingen do¬

kumenteradskildringavhurentvättare (sommin Johannes)gripsavlustatt bliren och kryperneri

ettbryggkarmenavslöjasgenomattde fetarester¬

nafrån ulltvätten avsättersig i^enrandkring hans hals. Däremot har jag träffat flera gamla Söder¬

grabbarsomvid 1900-talets början avslöjades på

sammasättsedan de badat i ”varma rännan” där avloppsvattnet från dåvarande bomullsspinneriet flötutiHammarby sjö.

Mycketavdetsomberättats i Vävarnas barn fruk¬

tadejagattläsare skullefinnaotroligt,överdrivet.

Detgällde inte minst den delavberättelsensomtill¬

drogsig itukthuset därkvinnorna sysselsattesmed salpeterframställning och flera av dem svalt och

frös ihjäl. Salpetertillverkningen var en märklig

process därrutten mat och halm, gatuorenlighet och latrin lagrades i jord i skjul och bevattnades

medruttenurin.Jagfann det nödvändigtatt utar¬

betaett särskilt60-sidigt häfte i anslutning tillro¬

manen — Kommentarer och noter till Vävarnas barn(1981).Denintresserade kan där finnaen me¬

ra ingående redogörelse för källorna och kanske

ocksåupptäcka skiljelinjen mellandikt och verk¬

lighet.

När det gäller salpetertillverkningen hade jag

nöjetattnyligenmotta ettbrev frånensprängäm- nesexpertsommeddeladeattdetvardenmestingå¬

ende ochsakliga beskrivningavdennaprocess som han läst. Detgladde, förstås.

Berättelsen om Vävarnasbarn (1981) har följts

av Krigens barn (1985) och Vita bergens barn (1987).Vita bergens barn anknytertillmin tidigare romansvit. Stad, sominleddes 1960 medromanen Mina drömmars stad. Isammanlagt åttaromaner har tiden 1749—1968 skildrats.

I Vita bergens barn berättas bland annat om

Barnängenunder Hillska skolans och Hiertas och

sidenfabrikens tid. Då detgällde skoltidenanvän¬

dejag mig i stor utsträckning av en minnesskrift

sammanställd av bruksägaren i Ramsberg, norra

Västmanland, Harald Mauritz Ericsson (Hillska skolan åBarnängen, 1885). Närjag renskrev kom¬

mentarerna fickjag veta attHillska skolans arkiv ska finnas i Ludvika bruks arkiv. Ericsson, som blandannatvarmed ochgenomdrev Frövi—Lud¬

vikajärnväg (1873) har tydligen placerat det därse¬

dan hananväntdet för sin skrift.Det ärinte alltid sålättattgissavarkällorna kanfinnas.

Attberättaom engångentid och då särskilt intres¬

serasig för sådantsomtidigare skildratsganskali¬

tet,somstadensarbetare före industrialismensge¬

nombrott, har känts både viktigt och roligt. Det

har varit någotav enupptäcktsfärd i okänt land.

Försöket harmöttsavintresseöverförväntan och någraavböckerna och utdrag^urdem hartillexem¬

pel använtsför skolbruk.

Det är väl såatt en roman har betydligt större möjligheterattnå många läsareänforskarens his¬

torik. Det är naturligtvis uppmuntrande för ro¬

manförfattaren—menibland ocksånågotoroan¬

de och ansvarsfullt.Gång på gång måstemanfråga sigom den bild mangett varit denrätta, sannfär¬

dig, rättvis. Och något säkert svarpå den frågan går knappastattfå.

PerAnders Fogelström, f 1917, författare till en

långrad stockholmsskildringar sominleddes med

Minadrömmars stad(1960) och Barn avsin stad (1962).

Between Fact and Fiction

by Per Anders Fogelström Summary

Sometimes theexistingsources are notenoughto provide^uswithasufficientlysharp picture of the living conditionsof the^commonpeople,sothat^we

are sometimes inclined to use our imagination.

How far should the researchergoand howdoes the literaryauthor relatetothisproblem?This issue of theperiodicalconcludes withadiscussionof these questions in the article ”Between Fact and Fic¬

tion”by the author, Per AndersFogelström,who, with hisprofound experience oftheseissues,takes

as hispoint ofdeparturehis latest book, ”Vävar¬

nas barn” (”The Weavers’ Children”), a novel withatheme from the textilefactoryatBarnängen duringthe 18thcentury.

Litteratur och debatt

Lars Hellberg: Ortnamnen och den svenska bosättningen på Åland. Skrifter utgivna av Sven¬

ska litteratursällskapet i Finland

nr 541. Studier i nordisk filologi

68(utgivnagenomLarsHuldén).

Ekenäs 1987. Andra översedda och utökadeupplagan.

Den förstaupplagan av detta arbete publicerades 1980 som en rapport inom forskningsprojektet Ortnamn och Samhälle (2) vid Seminariet för nordiskortnamnsforskning vid Upp¬

salauniversitet,varavHellbergspro¬

jekt Ortnamnen och den forntida sveastatenärendel.

Rapporten utkom i en begränsad upplaga men väckte trots detta ett brettintresse. Denutgörtex en avut¬

gångspunkternaför mittegetavhand¬

lingsarbeteinomämnetkulturgeogra¬

fi rörandeÅlands tidiga bebyggelse¬

historia.

Hellbergs ortnamnsstudier har starkinriktningpå denbebyggelsehis¬

toriskautvecklingen.Detärockså den aspekten på det aktuella arbetetsom

kommerattbehandlas i dennaanmä-

—Recensioner

lan.Huvudfrågangäller dennubestå¬

endesvenskabosättningens ålder.

Den nyaupplagan har utökats,bå¬

devad gällertext, noteroch figurer.

Nytt i dennaupplagaärocksåattupp¬

gifter om de fasta fornlämningarna redovisasdetaljerat för dei arbetet in¬

gående byarna. Jämförelserna med studier av finlandssvenska ortnamn har utökats liksom textavsnitten om

särnamn och namn på -karlar samt

bynamnmed personnamnsförled.Ett avsnittomhydronymerärnytillkom¬

met. Den bättre trycktekniken och -kvaliteten görocksåtextenmerlätt¬

läst ochöverskådligäntidigare.

Arbetetären synnerligen grundlig genomgång av de åländska ortnam¬

nen.Ävenförenicke fackman fram¬

står den språkliga granskningen av namnen somprägladavettdjuptkun- nade. Övervägandebeträffande tolk¬

ningochdatering av namnenredovi¬

sasistort settärligtävennärdessa inte alldeles_passarini den bildsomHell¬

berg har av den äldre bebyggelseut¬

vecklingenpåÅland,framförallt för övergången mellan vikingatid ochme¬

deltid. Här skiljer sig nämligen mitt synsätt från Hellbergs; tillsammans

med företrädare för bla finsk ort¬

namnsforskning och numismatik ser han i fyndfattigdom under tidig me¬

deltid och husgrundslämningar från

yngre järnåldern tecken på en bygd

som övergivits och finner detta be¬

kräftatavnamnskicket,som hanan¬

ser vara ”starkt kolonisationspräg-

lat” och ”avotvetydig medeltida ka¬

raktär”(s 19).

Med utgångspunkt framförallti de

s k särnamnen (Dalkarby, Gottby, Sviby etc)somhananserindikerarin¬

vandrarnasgeografiskaursprung an¬

tarHellbergenkolonisation medmili¬

tärbakgrund (ledungen)somresulte¬

ratienkollektivbosättning påavsta¬

ten fördelad mark (s 20, 35). Denna kolonisationsfas sammankopplas medledungsföretagi börjanav 1100- talet.Inflyttningenantarmed tidenen mer ”privat prägel” (s280) somav¬

speglas i ett namnskick med person- namnsförleder.

Den utbredda bosättningen under yngre järnåldern som visas av de mångahöggravfälten, ofta med hus¬

grundslämningar inärheten, har en¬

ligt Hellberg intelämnat några säkra spår inamngivningen.De äldrenamn