Den våldsamma staden

(1)

Emma Elfversson

& Kristine Höglund

DE N VÅ L D S A M M A

S TA D E N

RJ:S ÅRSBOX 2020 På senare år har vi i Sverige kunnat läsa om åter

kommande uppgörelser med skjutningar och sprängningar mellan olika kriminella gäng i svenska städer. Men olika former av våld – upp

görelser, upplopp, terrorattentat – tycks vara en ständig gäst i världens städer. Det verkar till och med som om städer har en särskild sårbarhet för våld och fungerar som magneter för konflikter.

Vad beror det på? Och hur kan våldet förebyggas?

I detta häfte presenterar freds och konfliktfors

karna Emma Elfversson och Kristine Höglund, som gjort fältstudier bland annat i Kenyas huvud

stad Nairobi, en analys av vad det är som driver på våldsamheter i just staden.

Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadam förlag

ISBN 978-91-7061-314-2 RJ:s årsbox 2020: Staden

DEN VÅLDSAMMA STADEN

RJ:s årsbox 2020 Staden

Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond (RJ) publicerar sedan 2008 en årsbok. Ambitionen med årsböckerna är att ge en bild av kvaliteten och bredden i dagens forskning inom humaniora och samhällsvetenskap. Varje bok behandlar ett övergripande tema med utgångspunkt i den forsk ning stiftelsen stödjer. År 2020 består års boken av sex häften, essäer på temat

”Staden”, som tillsammans utgör en årsbox.

Emma Elfversson är forskare inom freds och konfliktforsk

ning vid Uppsala universitet.

Hon leder två forskningsprojekt om etnopolitiskt våld i städer.

Hennes forskning berör urba

nisering och konflikt i utvecklingsländer, kon

fliktlösning i lokala etniska konflikter och olika statliga och ickestatliga aktörers roll i konflikt

hantering.

Kristine Höglund är professor i freds och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Hon fors

kar om orsaker till fred i södra Afrika, lokalt fredsbyggande, politiskt våld i samband med val och demokratiseringsprocesser, våld i städer samt hur urbana konflikter kan före

byggas och lösas.

RJ 2020_Den våldsamma staden. Omslag.indd 1 2020-04-15 14:44

(2)

ST

AD NE

R J : S Å R S B O X 2 0 2 0

(3)

Emma Elfversson Kristine Höglund

Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadam förlag

D E N V Å L D S A M M A

S TA D E N

Digitalt läsexemplar av kapitel i RJ:s årsbok 2020: Staden

(4)

makadam förlag göteborg & stockholm www.makadambok.se

Staden · Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2020 Red. Jenny Björkman & Patrik Hadenius

DEN VÅLDSAMMA STADEN

ISBN för denna volym: 978-91-7061-814-7 (pdf) ISSN 2000-1029

Detta verk är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige.

För att se en kopia av licensen, besök http://creativecommons.org/licenses/

by/2.5/se/ eller kontakta Creative Commons, PO Box 1866, Mountain View, CA 94042, USA.

(5)

Innehåll

Förord: Staden 7 Politiskt våld i städer 9 Stadens unika karaktär 13 Staden som en arena för väpnade konflikter 17 Kriminellt våld i städer och civila som måltavla 23 Exempel från Nairobi 27 Konsekvenser för svenska städer 37 Noter 39 Presentation av Riksbankens Jubileumsfond 47

(6)

Förord: Staden

Enligt FN kommer närmare 70 procent av jordens befolkning att leva i städer år 2050. I Tokyo bor det redan i dag ofattbara 37 miljoner människor. Den som betraktar staden från ovan ser inte slutet. Men att bo i städer innebär också många utmaningar.

Ett av FN:s 17 globala hållbarhetsmål riktar sig direkt till staden.

Så vad är det som lockar så många? Vad är egentligen en stad? Vad har staden varit och vad kan den komma att bli? Temat för RJ:s årsbox 2020 gräver i begreppet staden – den del av vår värld där allt fler tillbringar sin vardag.

Årsboxen består av sex häften där ett antal forskare har fått fördjupa sig i staden och dess utmaningar. Det handlar om hur moderna städer har utvecklats, om den eviga staden Rom, om hur staden kan organiseras i framtiden och mycket mer.

I boxens andra häfte diskuterar freds- och konfliktforskarna Emma Elfversson och Kristine Höglund hur det kommer sig att staden blivit en sådan magnet för våldsamma konflikter. Deras utgångspunkt är Kenyas huvudstad Nairobi, en av världens många våldsdrabbade megastäder, men det urbana våldet är numera en realitet också i svensk stadsmiljö. Genom denna forskning kan vi bättre förstå vilka möjligheter det finns att för- hindra att våldet bryter ut och att lösa konflikter när de uppstår.

Jenny Björkman & Patrik Hadenius

(7)

(8)

Politiskt våld i städer

En rad händelser de senaste åren sätter fokus på staden som en arena för politiskt våld. Exempel på det är koordinerade terroristattacker i Colombo på Sri Lanka och i Kenyas huvudstad Nairobi, folkliga demonstrationer som urartat i våldsam- heter i Santiago de Chile och Hongkong, och ökat gängvåld i flera svenska städer.

Runtom i världen är staden en arena för våldsamma konflikter. Det kan handla om lokala spänningar som resulterar i massprotester och strider mellan etniska och religiösa grupper, om våldsamma upplopp eller andra former av våld. Städer drar också till sig våld i form av uppgörelser mellan kriminella, gängbråk och slagsmål mellan fotbollssupportrar.

Inte minst blir städer en arena för politiskt våld. I många fall drivs konflikterna av utsatta grupper som vänder sig mot otill- räcklig vatten- och elförsörjning, dåliga sanitära förhållanden och överlag nedslående levnadsförhållanden.¹ Våldsamma protester gentemot växande inkomstklyftor och gruppbaserad exkludering har drabbat städer i instabila regimer, som i exempelvis Caracas, Khartoum och Beirut, men också välbärgade stä- der i stabila demokratier, såsom London, Paris och Stockholm.²

(9)

1 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

I andra fall har våldet koppling till nationella eller internationella konflikter. Så är det i de upprepade striderna om kontrollen av det krigshärjade Somalias huvudstad Mogadishu, och i Jeru sa- lem där etnoreligiöst våld speglar kärnan i det bredare konflikt- komplexet i Mellanöstern.

Städers utsatthet för politiskt våld är inget nytt. Urbani se- ringen har samtidigt gjort städerna till den vanligaste av omgiv- ningar. Fler bor i städer än på landet. Av denna snabbt växande urbana befolkning bor en stor andel i något av de gi gan tiska slumområden som dramatiskt brer ut sig utanför städer i Asien, Afrika och Amerika. Politisk instabilitet, resurs knapphet och klimatförändringar bidrar till att öka många städers sårbarhet.

Till detta hör att bland världens fattiga utgörs en oproportionellt stor del av urbana invånare. Det är mot denna palett av utmaningar som ”hållbara, säkra och inkluderande städer” blev ett av de globala utvecklingsmål som FN:s medlemsländer enades om 2015.

Så hur kommer det sig att staden är så attraktiv för politiska våldsmakare? Och på vilket sätt manifesterar sig våld i städer?

Det urbana våldet påverkas av stadens dynamik, på ett sätt som är viktigt att förstå för att kunna hantera det. Och vet vi om de väpnade konflikterna i städerna faktiskt ökar? Svaren på dessa frågor kan hjälpa oss förhindra att våldet bryter ut och att lösa våldsamma konflikter när de uppstår.

Regimkritiska demonstrationer i Hongkong, 25 augusti 2019 [bilduppslag endast i pappersutgåvan av upphovsrättsliga skäl]

(10)

Stadens unika karaktär

Vad som formellt utgör en stad – från ett geografiskt, juridiskt eller administrativt perspektiv – skiljer sig mellan olika länder.

Men på ett generellt plan kan man säga att staden har fyra definierande särdrag: heterogenitet, täthet, öppenhet samt dess centrala roll i relation till ett bredare politiskt sammanhang.³ Samtliga dessa definierande drag påverkar hur våld och konflikt tar sig uttryck i staden.

Utmärkande för städer är att de är heterogena samtidigt som de är tätbefolkade. I staden finns en mångfald av aktörer, grup- peringar och intressen representerade. Ofta bidrar mångfalden till ökad tolerans och ett kosmopolitiskt synsätt eftersom stads- bornas intressen regelbundet möts och stöts mot varandra.

Samtidigt ökar risken för konflikt eftersom det finns så många fler kontaktytor i städer. Många städer präglas av segregation och konflikter kan uppstå till följd av stor socioekonomisk ojämlikhet och skillnader mellan olika bostadsområden eller etniska grupper. Befolkningstätheten bidrar i sin tur till ökad konkurrens om stadens resurser, det vill säga mark, bostäder, mat och liknande.⁴ Om konkurrensen om exempelvis mark eller bostäder får en identitetsdimension är risken för att individuella

(11)

1 4 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

oförrätter eskalerar till kollektiva och mer gruppbaserade konflikter stor.

Städer är också öppna till sin karaktär. En hög grad av genom- tränglighet innebär att invånarna kan röra sig fritt inom staden samtidigt som den präglas av ett både in- och utgående flöde av personer och resurser. Öppenheten underlättar kontakt och etablering av nätverk – nationella och globala – mellan olika grupperingar, och kan också nyttjas för mobilise ring av olika intressegrupper. Demonstrationer och massprotes ter är alltså i hög grad urbana fenomen – och även den typen av aktioner kan urarta i våldsamheter.⁵ Då blir stadens allmänna platser – gator, torg och parker – en möjliggörande infrastruktur.

Öppenheten gör alltså staden sårbar för extern påverkan:

våldsverkare – både individer och grupper – kan relativt lätt nå staden, organisera sig inom den och komma undan med vålds- dåd genom att försvinna i stadens myller.

Slutligen tillmäts städer högt symboliskt, politiskt och ekono

miskt värde både i absoluta termer och sett i det bredare sam- manhang som en enskild stad befinner sig i.⁶ Huvudstäder har en särställning i de flesta länder och tenderar att samla ekonomiska, politiska och kulturella resurser. Men även andra städer får sin attraktionskraft från ekonomiskt välstånd och politisk betydelse.

Den status som städerna får leder till ökad urbanisering och folktäthet, vilket i sin tur leder till utbredning av slumområden, eftersom många söker sig till staden i hopp om att finna arbete och välstånd.

Stadens centrala position innebär att den inom ramen för en regional eller nationell väpnad konflikt blir angelägen att erövra

(12)

och kontrollera för de stridande parterna, oavsett om de utgör regeringsstyrkor eller rebeller.⁷ Det gäller i synnerhet huvudstaden; den av de stridande parterna som kontrollerar huvudstaden har oftast kontroll över statsapparaten, vilket förstås är en viktig maktresurs. Därför sker statskupper i städer där statsmakten har sitt säte.

Städer utgör av samma orsaker ett uppenbart föremål också för terroristattacker. Eftersom terrorismens syfte är att sprida maximal rädsla bland så stora delar av befolkningen som möj- ligt är folktäta städer med politisk och ekonomisk betydelse en idealisk måltavla. Stadens sårbarhet kan i sin tur leda till en militarisering av infrastrukturen och det urbana livet med ökad övervakning, fler säkerhetskontroller och större polisnärvaro som följd.⁸

Staden har alltså en rad egenskaper som gör den attraktiv för människor att bo i, men som också kan göra den till en arena för våld. Stadens öppenhet och heterogenitet gör att den blir en fristad för människor som av olika skäl inte passar in eller känner sig fria i mindre, tätt sammanknutna samhällen.

Städerna har också historiskt varit nav för ekonomisk utveckling och en modern livsstil. Världen över söker sig människor till städer på grund av de ekonomiska möjligheter de erbjuder, möjligheter som lockar även om bara en liten andel ”lyckas”.

New Yorks snabba tillväxt kan ses som ett tydligt historiskt exempel, där inflödet av migranter runt förra sekelskiftet var skyhögt, trots att många av dessa nya invånare hamnade i undermåliga bostäder i slumområden där våld och misär var utbrett.

D E N VÅ L D S A M M A S TA D E N · 1 5

(13)

Staden som en arena för väpnade konflikter

Att städer, och kanske framför allt huvudstäder, utgör mål för terrorattacker är ett mönster som går igen runtom i världen – Mumbai 2008, Paris 2015, London och Stockholm 2017 och Colombo 2019 är bara några sentida exempel. Terrorattacker i städer får stor effekt – de sprider skräck bland stadens invånare och kastar en skugga över statens förmåga att upprätthålla kontroll och säkerhet inom sina gränser.

Men det är inte bara terrorister som dras till städer. Städer över hela världen tenderar att utgöra centrala måltavlor och arenor för väpnade konflikter både inom och mellan stater just eftersom politisk makt och ekonomiskt välstånd ofta koncen- treras till staden. I inbördeskrig är det ofta viktigt för rebell- grupper att ta över huvudstaden, eller en regional huvudstad om kriget rör en särskild regions status. Statskupper kan, som nämnts, betraktas som det tydligaste exemplet, där kuppen i sin helhet ofta utspelas i huvudstaden.⁹

Med väpnad konflikt avses här konflikt mellan organiserade aktörer, varav minst en är en stat, och som resulterar i minst 25 stridsrelaterade dödsfall under ett år. Denna definition används

(14)

1 8 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

av Uppsala konfliktdataprogram (Uppsala Conflict Data Pro- gram, UCDP) som samlar in och sammanställer information om organiserat våld runtom i världen.¹⁰ Baserat på dessa data och med hjälp av den geografiska information som ingår i data basen kan man identifiera väpnade konflikter som drabbat städer.¹¹

Figur 1 visar dödstalen i städer i väpnade konflikter mellan 1989 och 2017. Vi kan notera en särskild hög nivå 1991–1993, med i medeltal 14 000 dödsfall per år. Perioden präglades bland annat av inbördeskriget i Angola, där en stor del av striderna mellan regeringen och rebellgruppen UNITA var centrerad kring städer som Huambo (landets näst största stad) och Cuito (en provinshuvudstad) som belägrades under långa perioder.

Andra konflikter som under samma period orsakade höga döds- tal i städer var inbördeskrigen i Afghanistan och Somalia, Gulf- kriget och konflikterna på Balkan. Den topp som kan urskiljas 1998 ska till största delen tillskrivas inbördeskrigen i Afgha- nistan, Sudan och Kongo-Brazzaville. I det sistnämnda fallet orsakade några få dagars strider i huvudstaden, till följd av en offensiv av rebellgruppen Ntsiloulous, runt 3 000 dödsfall samtidigt som hundratusentals civila tvingades på flykt.¹²

På senare år har konflikterna i Mellanöstern lett till höga dödssiffror i städer. Nämnas bör att i figurerna som presenteras här saknas information om kriget i Syrien, då UCDP:s kartlägg- ning av denna konflikt vid skriftens tillblivelse fortfarande pågick.

Bortsett från Gulfkriget i början av 1990-talet har väpnade konflikter mellan två stater relativt sällan gett upphov till stor- skaliga strider i städer. Kriget mellan Etiopien och Eritrea 1998–

2000, som totalt orsakade runt 100 000 dödsfall, utspelades

(15)

Figur 1. VÄPNAD KONFLIKT: ANTAL DÖDSFALL I STÄDER, 1989–2017

Figur 2. DÖDSFALL I OLIKA FORMER AV INOMSTATLIGA KONFLIKTER

till exempel i sin helhet utanför urbana områden. I stället är det inbördeskrigen och framför allt konflikter som handlar om mak- ten i landet (till skillnad från konflikter som avser självständighet för ett visst territorium) som drabbat städer. Figur 2 illustrerar

Territoriell konflikt

Konflikt om makten i landet

(16)

2 0 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

detta. Mellan 1989 och 2017 orsakade inomstatliga konflikter om styret över nationen uppskattningsvis 160 000 dödsfall i städer, medan inomstatliga konflikter om ett visst territorium orsakade uppskattningsvis 25 000 dödsfall i städer. Konflikter om vem som ska ha makten i ett land har varit mer destruktiva – där är andelen dödsfall i städer ungefär dubbelt så hög (22 procent jämfört med 11 procent för territoriella konflikter).

Givet att ett centralt mål i konflikter om makten över staten är att störta den sittande regeringen och ta över kontrollen över statliga institutioner, som i regel är lokaliserade i huvudstaden och andra nyckelstäder, är detta mönster föga förvånande. I Somalia, som befunnit sig i väpnad konflikt i princip ända sedan diktatorn Siyad Barres fall 1991, har en stor del av strider na ägt rum i huvudstaden Mogadishu. Genom att ta kontrollen över olika stadsdelar och attackera regeringsbygg nader och andra viktiga institutioner har väpnade grupper, inklusive al-Shabaab, försökt störta de regeringar som installerats med stöd av Etiopien, Afrikanska Unionen och andra externa aktö- rer.¹³

På senare tid har konflikterna i Mellanöstern fått särskild uppmärksamhet på grund av de höga nivåer av våld och förstö- relse som drabbat städerna där. Materiell förstörelse i städer har ofta en symbolisk betydelse, genom medvetna attacker på platser där olika grupper möts och skapar gemensam mening.¹⁴ I Syrien har mångtusenåriga städer som Aleppo, vars äldre delar var klassade som världsarv, mer eller mindre raserats till grunden.¹⁵ Sådan förstörelse av gemensamma minnesmärken och kulturarv understryker den polarisering som sker i krig, och försvårar försoning och återuppbyggnad efter konflikters slut.

(17)

Även i andra länder i regionen, till exempel i Irak och Afgha- nistan, har städerna drabbats särskilt hårt av en stor del av striderna. Dessa konflikter har gemensamt att de varit bland de absolut våldsammaste under de senaste åren och har haft en stor extern inblandning samt hög närvaro av högteknologisk stridsföring. I Irak har ungefär hälften av de stridsrelaterade dödsfallen sedan 2015 skett i städer, framför allt Mosul, Ramadi, Fallujah och Bagdad. Striderna har involverat Iraks regering, understödd av en internationell allians ledd av USA, och Isla- miska staten (IS). IS lyckades 2014 ta kontroll över stora delar av landet, inklusive den näst största staden Mosul, och drevs tillbaka under 2016–2017 i en offensiv som till stor del utspelades i staden.¹⁶ I kriget i Syrien har städerna som sagt drabbats hårt, inte minst eftersom båda sidor använt urskillningslösa former av våld mot de städer som varit under fiendens kontroll.¹⁷

D E N VÅ L D S A M M A S TA D E N · 2 1 Figur 3. DÖDSFALL I STÄDER SOM ANDEL AV TOTALA NIVÅER, 1989–2017

(18)

2 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

Det finns forskare som menar att väpnade konflikter i ökan- de grad drabbar städer. De ovannämnda konflikterna anförs ofta som exempel på det. Ser man till perioden från 1989 och framåt finns emellertid ingen tydlig sådan trend (se figur 3).

Överlag finns det dock tecken på att konflikter med extern inblandning – det vill säga där andra stater eller koalitioner av stater strider på någon av, eller bägge, de primära parternas sida – drabbar städer i större utsträckning än andra konflikter.¹⁸ Sådan extern inblandning har därtill blivit vanligare och är dessutom förknippad med mer destruktiva och utdragna konflikter.¹⁹ Att städer drabbas hårdare i sådana konflikter kan bero på flera olika saker. För det första kan konflikter med internationell inblandning innebära mer högteknologisk krigföring, till exempel flygräder och bombning av städer. Städer tenderar också att bli hårdast drabbade i konflikter där rebellsidan har tillräckliga resurser att utmana regeringens grepp om städerna, vilket kan bli fallet om en annan stat blandar sig in i konflikten på rebeller- nas sida.

(19)

Kriminellt våld i städer och civila som måltavla

Väpnade konflikter utgör bara en del av det våld som drabbar dagens städer. Enligt en del forskare har det skett en förskjut- ning mellan olika former av konflikter – från konventionella inbördeskrig till mer irreguljära strider och våldsamma protester som i högre grad är urbana fenomen.²⁰ Många av världens mest våldsamma städer är framför allt utsatta för höga nivåer av kriminellt våld. Det gäller inte minst de latinamerikanska städerna Rio de Janeiro, Guatemala City och San Salvador.²¹ Tar man ett bredare perspektiv på de data som UCDP samman- ställer, och inkluderar även så kallat icke-statligt våld (mellan organiserade grupper som slåss mot varandra) och våld mot civila utfört av organiserade grupper (se figur 4), ser vi att de mest våldsdrabbade städerna sedan 1989 inkluderar Ciudad Juárez i Mexiko, där väpnat våld mellan rivaliserande gäng resulterat i tusentals dödsfall. Även om denna typ av våld ofta beskrivs som främst kriminellt eller ekonomiskt våld, måste höga nivåer av våld i städer också analyseras från ett politiskt perspektiv. I fallet Ciudad Juárez finns det till exempel komplexa relationer mellan staten och kriminella organisa-

(20)

2 4 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

tioner som upprättat sociopolitisk kontroll över olika delar av staden.²²

Det går alltså inte att på ett enkelt sätt särskilja politiskt våld från den här typen av utbrett kriminellt våld eftersom det av olika anledningar finns kopplingar mellan dem. En sådan analys är i linje med vår forskning i Nairobi, som vi kommer att diskutera längre fram. Liksom Ciudad Juárez har Kenyas huvudstad Nairobi periodvis kallats för en av världens farligaste stä- der. Också där samspelar olika politiska, ekonomiska och institutionella faktorer och ger upphov till en rad olika former av våld – mellan olika gäng och miliser, mellan olika identitets- grupper, mellan militanta grupper och civila och mellan poliser och misstänkta brottslingar.²³

I städer som Bagdad, Mazar-e Sharif och Mosul ser vi också att ensidigt våld mot civila står för en stor andel av dödsfallen.

Det handlar alltså om fall där en organiserad väpnad grupp, eller statsmakten, vänder sig mot civilbefolkningen, vilket kan vara en taktik i krig men också knutet till olika former av förtryck under fredstid. De nämnda exemplen illustrerar hur terrorism flätas samman med bredare väpnade konflikter och hur urbana områden ofta utgör en särskild måltavla för många sorters våld.

I Bagdad och Mosul har en stor del av våldet utförts av IS;

i en av de värsta attackerna, i stadsdelen Karrada i Bagdad den 3 juli 2016, dödades över 300 personer då en självmords- bombare sprängde sitt fordon på en gata full av människor.²⁴ I afghanska Mazar-e Sharif, å andra sidan, har den största delen av massakrerna utförts av regeringsstyrkor, i anslutning till den väpnade konflikten i slutet på 1990-talet mellan regeringen,

(21)

som då kontrollerades av talibanerna, och den så kallade Norra alliansen. Då regeringsstyrkorna i augusti 1998 intog staden, som tidigare kontrollerats av rebellstyrkorna, dödades tusentals invånare från grupperna hazarer, tajiker och uzbeker urskillnings- löst som straff för dessa gruppers kopplingar till motståndsrörel- sen.²⁵

Sådana kollektiva bestraffningar av civila är en inte ovanlig taktik i inbördeskrig, och städer kan drabbas särskilt hårt eftersom de är så tätbefolkade och symboliskt och politiskt viktiga.

Figur 4. STÄDER HÅRDAST DRABBADE AV VÄPNAD KONFLIKT, 1989–2017^*

* Rwandas huvudstad Kigali är exkluderad ur denna graf, då de hundratusentals dödsfallen under folkmordet 1994 delvis är sammanställda på en aggregerad nivå och inte särskiljer de dödsfall som skedde i huvudstaden.

-statlig konflikt

(22)

Exempel från Nairobi

Nairobi är med sina närmare 6 miljoner invånare en av Afrikas största städer.²⁶ Staden är en regional knutpunkt där många internationella organisationer, inklusive ett antal FN-organ, har sina högkvarter. Det är också i många avseenden en delad stad, inte minst eftersom ungefär hälften av befolkningen bor i slum- områden. I dessa områden har endast en minoritet av hushållen säker tillgång till elektricitet, rent vatten och annan grundläg- gande infrastruktur.²⁷

Staden är liksom många andra afrikanska städer ganska ung – den grundades 1899 i samband med att britterna som kolo- nialherrar satsade på en järnväg från kuststaden Mombasa.

1905 ersatte Nairobi Mombasa som huvudstad för Brittiska Östafrika. Konflikter har från början varit en del av stadens historia, inte minst eftersom den byggdes på gränsen mellan olika folkgrupper (maasai och kikuyu) som historiskt stridit om kon- troll över territorium. Konflikter olika folkgrupper sinsemellan, och frihetskamp gentemot kolonialherrarna, har således varit återkommande alltsedan 1900-talets början.

Under 2000-talet har Nairobi dessutom varit föremål för ett antal terroristattacker, framför allt utförda av al-Shabaab, en

(23)

2 8 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

väpnad grupp som bildades för att störta regeringen i grann- landet Somalia.²⁸ Efter att Kenya år 2011 blev en aktiv stridande part i inbördeskriget i Somalia har al-Shabaab slagit tillbaka bland annat genom uppseendeväckande attacker mot civila mål i Nairobi. Den senaste större attacken i januari 2019 riktades mot ett hotellkomplex i en välbärgad del av staden. En tidi gare attack – år 2013 – riktades mot en shoppinggalleria, Westgate, i Nairobi, som under flera dagar belägrades av terror- gruppen; det slutade med runt 80 dödsfall.²⁹

Internationellt har Nairobi dessutom länge varit känt under öknamnet Nairobbery, vilket anspelar på de höga nivåerna av kriminellt våld. Framför allt syftar det på den våg av rån och kid- nappningar av turister och välbeställda gästarbetare som varit en del av stadens liv sedan 1980-talet och framåt. Det är dock de fattigaste invånarna i staden som är mest utsatta för olika sorters kriminalitet och våld. I en nyligen utförd studie av fyra urbana slumområden, hade 98,8 procent av de tillfrågade be vittnat eller själva varit utsatta för brott de senaste tre månaderna.³⁰

En orsak till det utbredda våldet i Nairobi är stadens relativa ungdom och att den har vuxit snabbt. Vid Kenyas självständig- het 1963 uppskattades Nairobis befolkning till 300 000 men i dag är det alltså en mångmiljonstad.³¹ Stadens snabba tillväxt har till stor del skett genom växande slumområden. På grund av bristen på bostäder för en så snabbt växande befolkning och en stadsplanering som inte klarar av att möta behoven, har människor som flyttat till Nairobi i stor utsträckning bosatt sig i informella bosättningar. Marken de slår sig ner på ägs ibland av staten, ibland av privatpersoner, som då får se sin mark ockuperad. Ursprungliga bosättare har ofta byggt ut sina hus

(24)

och hyrt ut rum till nykomlingar, vilket därtill skapat en stor informell hyresmarknad.³² Många av dessa informella bosätt- ningar har över tid utvecklats till att bli extremt tätbefolkade slumområden, med en rad sociala problem som följd, inklusive höga nivåer av våld.³³

Samma sak sker i en mängd andra snabbt växande städer i utvecklingsländer, och en analys av våldsdynamiken i Nairobi ger lärdomar som är relevanta för många städer.

Olika former av urbant våld

Förenklat kan man tala om fyra huvudsakliga former av urbant våld – det vill säga våld som tar sig speciella uttryck för att det utspelas i staden – i Nairobi: våldsamma landkonflikter, gäng- relaterat våld, polisiärt övervåld och repression samt terror- relaterat våld.³⁴ Dessa olika former av våld är emellertid nära kopplade till varandra, liksom till bredare politiska strömningar i Kenya. Mycket av våldet i Nairobi kan knytas till politiska val och det sätt på vilket politiker mobiliserar stöd och, i vissa fall, aktivt uppmuntrar till våld. Det kan låta konstigt att val – som utgör en grundbult inom demokratier – bidrar till att öka våldet, men det är ofta då som konflikter blir synliga och lyfts till ytan.

Allra tydligast framgick detta i den våldsvåg som följde efter valet i Kenya i slutet av 2007, där den sittande presidenten Mwai Kibaki utropades som segrare, vilket gav upphov till våld- samma protester från motståndare som ansåg att resultatet var riggat. Protesterna blev startskottet för månader av brutala sammandrabbningar runtom i landet, som berövade över tusen människor livet.³⁵ Våldet följde huvudsakligen etniska skiljelinjer, vilket kan förstås mot bakgrund av att politiker i Kenya i

(25)

3 0 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

stor utsträckning mobiliserar stöd från olika etniska grupper.

En stor del av våldet drabbade Nairobi, framför allt några av dess slumområden. I områden där oppositionsgrupper var i majoritet attackerades grupper knutna till president Kibaki och vice versa. I vissa områden tog våldet till och med formen av en etnisk rensning.³⁶

Våld och dess orsaker i Kibera

En stadsdel som har varit särskilt hårt drabbad av olika former av våld är Kibera, som är Nairobis största informella bosättning och som utpekats som ett av Afrikas största slumområden.

Kibera var en av de mest våldsamma stadsdelarna under det valrelaterade våldet 2007 och 2008, och området har även sett politiskt våld i samband med andra val.

Men Kibera har också drabbats av bittra konflikter som rör vem som äger marken i området. Genom att titta närmare på dessa urbana landkonflikter kan vi som forskare förstå konflikter om markrättigheter i andra slumområden. Konflikterna visar att det paradoxalt nog finns stora ekonomiska värden även i slummens kåkstäder och att dessa områden kan ha politisk betydelse. Våldsdynamiken i Kibera illustrerar hur konflikter kring markägande ofta vävs samman med andra konfliktfrågor – det kan handla om identitet, medborgarskap eller ekonomisk och politisk makt. Och liknande strukturer finns i andra slum- områden världen över.³⁷

Kibera utgör ofta första anhalten i Nairobi för dem som flyt- tar från landet till huvudstaden i jakt på arbete och ett bättre liv.

Området är beläget bara några kilometer från stadskärnan och är mycket tätbefolkat. Det är omtvistat exakt hur stor Kiberas

(26)

befolkning är – den senaste befolkningsräkningen anger ca 15 300 personer per kvadratkilometer, men andra källor har an- gett mycket högre befolkningssiffror.³⁸ Den informella hyres- marknaden är omfattande. Merparten av Kibera består av icke sanktionerad bebyggelse på statlig mark. Det handlar om bo- sättningar som inte ingår i stadsplanen och som är av låg kvali- tet. Närheten till centrala Nairobi gör samtidigt att det är dyrt att bo där. Att äga hus och annan bebyggelse eller att vara hyres- värd i Kibera är således en mycket lönsam affärsverksamhet.

Med anledning av de stora folkmassor som bor på en plats som Kibera, blir det därför också en viktig plats för politisk mobilisering, särskilt under valperioder, då många röster kan vinnas just där. I Kibera har en av de viktigaste oppositions- politikerna i Kenya – Raila Odinga – etablerat starkt stöd. Dess- utom äger många nationella och lokala politiker hus och bygg- nader i området. Hyresgästerna blir därmed brickor i det politiska spelet. Under de våldsamheter som följde på valet i Kenya i december 2007 var Kibera en av de värsta oroshärdarna:

anhängare till de olika politiska partierna drabbade samman där, och området stod mer eller mindre i brand under flera veckor.³⁹

I dag lever Kiberas befolkning uppdelade i bosättningar eller byliknande områden som domineras av någon av Kenyas folkgrupper. Men de första bosättarna i Kibera var nubierna – ur- sprungligen från Sudan – som under det brittiska styret från 1918 tilldelades området som tack för sina insatser i bland annat första världskriget. I samband med Kenyas självständighet reglerades aldrig nubiernas markrättigheter. Större delen av marken är i dag statligt ägd, men nubierna har sedan själv- ständigheten fört en kamp gentemot den kenyanska staten,

(27)

3 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

och i viss mån gentemot andra grupper bosatta i Kibera, för att få sin rätt till marken erkänd. En viss framgång nåddes 2017, då president Uhuru Kenyatta utfärdade en lagfart som gav nubierna kollektiv rätt till en liten del av det ursprungliga Kibera.⁴⁰ Nubierna är i dag en liten minoritet och det uppskattas att av Kenyas 20 000 – 30 000 nubier bor 10 000 – 15 000 i Kibera.⁴¹

Att marken i Kibera (och i många andra liknande områden) formellt ägs av staten innebär att invånarna kan betraktas som ockupanter, så kallade squatters. De boende står under ständigt hot om att vräkas från sina hem om staten skulle vilja använda marken för andra syften. Så skedde också under 1970- och 80-talet. Många nubier miste då både sin bostad och sin källa till inkomst. Mer nyligen, i juli 2018, vräktes tusentals invånare i Kibera en tidig morgon för att göra plats för en ny väg som byggdes rakt igenom området. Trots löften om kompensation och alternativa bostäder skedde vräkningarna plötsligt och utan tillräcklig förvarning och för de flesta utan någon vidare- bosättning, vilket understryker den osäkra situationen för de boende i Kibera och liknande områden.⁴²

I brist på rättsligt skydd vänder sig många till olika informella nätverk för att skydda sina intressen. Sådana informella nätverk kan i sin tur öka på våldsanvändningen och det kriminella vål- det.

Landkonflikter i slumområden

En viktig dimension av konflikter som rör markrättigheter i stä- dernas slumområden är alltså att de ofta karaktäriseras av en sammanvävning av olika frågor som gör att de blir svåra att lösa. För nubierna i Kibera har markrättigheter varit viktiga av

(28)

ekonomiska skäl. Många nubier är hyresvärdar och har sin huvudsakliga inkomstkälla från uthyrning av bostäder. Men markrättigheterna har också blivit nära sammankopplade med frågor kring identitet och medborgarskap. I Kibera händer det ofta att de som gör anspråk på marken legitimerar sina krav utifrån sin etniska tillhörighet. Det beror på att i det postkolo- niala Kenya är etnicitet och stamtillhörighet helt centralt för vem som har rätt till medborgarskap. Nubierna har betraktats som ”etniska främlingar” och inte som en av Kenyas ursprungs- stammar (på engelska tribes). Det har lett till att nubierna upp- levt sig som diskriminerade och många nubier har exempelvis haft svårt att få id-kort utfärdade.⁴³ Diskrimineringen har påver- kat hur nubierna som grupp har försökt rättfärdiga sina an- språk på att få äga marken i Kibera. Parallellt med kampen om markrättigheter har de strävat efter att bli erkända som en av de ursprungliga stammarna i Kenya. Till skillnad från andra etniska grupper i Kenya har nubierna ingen hemvist på lands- bygden, inget så kallat rural homeland, i någon annan del av Kenya.

Nubierna har också hamnat i konflikt lokalt med andra etniska grupper som är bosatta i Kibera. Våldsamheter har blossat upp vid ett flertal tillfällen. Delvis är detta ett resultat av spelet mellan politiska partier med olika etnisk tillhörighet. Både 1995 och 2001 blossade våldsamheter upp mellan hyresgäster från den etniska gruppen luo och nubiska hyresvärdar. Våldet 2001 hade sin upprinnelse i uttalanden från politikern Raila Odinga, som är luo, och som vid ett valmöte proklamerade att hyres- värdarna, det vill säga nubierna, var tvungna att sänka hyrorna. På senare tid har våldsamma protester från andra etniska grupper

(29)

3 4 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

riktats mot de politiker som lovat nubierna markrättigheter i Kibera. Dessa protester kan förstås i skenet av att de andra etniska grupperna fruktat att bli vräkta från sina hem och affärs- verksamheter om nubierna blir ägare till marken.

De här exemplen belyser hur konflikter kring markrättigheter kan tolkas på olika sätt – som en konflikt mellan staten och en grupp (här nubierna), eller som en konflikt mellan etniska grupper, eller som en konflikt mellan fastighetsägare och hyres- gäster. Dessa olika skiljelinjer gör konflikterna mångfacetterade och svårhanterliga.

Dessutom leder osäkerheten kring markägandet till mot- stånd mot att utveckla och förbättra standarden i slumområdet, något vi sett de senaste åren i Kibera. Samtidigt som nubierna förde fram sina krav till staten om markrättigheter, protesterade de mot projekt som syftade till att upprusta Kibera. Detta hän- de också efter valet 2013 då president Kenyatta beslutade att lansera omfattande projekt i området, sannolikt i syfte att vinna stöd i vad som länge varit ett starkt fäste för hans politiska rival Odinga.⁴⁴ På bara några månader kunde man se markanta skillnader i Kibera: huvudgator asfalterades och breddades, avlopps- systemet rensades och toaletter byggdes. Paradoxalt nog protesterade nubierna mot detta och såg det som ett steg mot att för evigt mista möjligheten att formellt äga marken, ett steg mot vad de kallar final dispossession. Även om också nubierna höll med om behovet av utveckling, så befarade de att regeringen när Kibera väl rustats upp skulle sälja ut marken till kommer- siella investerare, medan de själva skulle gå lottlösa. Senare, i samband med valet 2017, fick nubierna visserligen en lagfart som innefattar åtminstone en del av Kibera, men utgången av

(30)

deras långsiktiga kamp – och den bredare frågan om olika gruppers status och rättigheter till sina bostäder – är fortsatt oviss.

Problematiken som finns i Kibera är inte unik, utan påminner mycket om situationen i andra slumområden i Afrika och andra delar av världen. I utvecklingsländer där stadens formella bo- stadssektor av olika skäl inte växer i takt med befolkningen, tenderar migranter till staden i hög utsträckning att söka sig till informella bosättningar,⁴⁵ där den snabba befolkningsökningen ställer nykomlingar mot dem som ser sig som ursprungliga invånare. I sådana sammanhang kommer vi att se konflikter där ekonomi, politik och identitet kopplas ihop med osäkerhet kring markrättigheter och äganderätt på ett intrikat sätt. Sådana konflikter eskalerar förstås inte alltid till väpnat våld. Men i sammanhang där landkontroll, gruppidentitet, politiska val och tillgång till statliga resurser är sammanvävda, och dessutom utnyttjas av politiker i syfte att vinna röster – såsom i Kenya – finns en risk att gruppbaserade konflikter av denna typ blossar upp och blir våldsamma.⁴⁶

Situationen kompliceras ytterligare av att det ofta är en mångfacetterad institutionell struktur som finns för att hantera urbana markkonflikter, där olika initiativ och vägar för att hantera tvister (formella och informella) inte alltid drar åt samma håll. När det gäller Nairobis slumområden finns det en nationell lagstiftning och formella statliga institutioner satta att lösa mark- tvister. I Kenya har det lokala styret fått starkare makt i en ny konstitution från 2010, men det är de nationella institutioner na som har ansvar för just konflikthantering. Det finns emellertid också en uppsjö av icke-statliga organisationer och intresse-

(31)

grupper som är mer eller mindre organiserade och företräder olika grupper i konflikten. Dessutom är traditionella institutioner viktiga aktörer i lokala konflikter. Traditionella ledare, så kallade elders (byäldste eller stamledare), förknippas ofta med landsbygden, men de finns även i städerna. I nubiernas fall finns det ett formaliserat Council of Elders och även mer informellt utsedda ledare, som är tänkta att företräda den etniska gruppen, men vars roll inte alltid är helt oproblematisk i en modern urban kontext där generationskonflikter är vanligt förekommande. De har exempelvis en särskild roll i så kallade lokala fredskommittéer, en typ av hybridinstitution som utgör en länk mellan de statliga organen och lokalsamhällena. De har också en formell roll i den administrativa strukturen, som dock bygger på informellt ledarskap i form av exempelvis traditionella och religiösa ledare. Det här institutionella landskapet både skapar möjligheter och komplicerar hanteringen av lokala konflikter i stadens slumområden.

3 6 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

(32)

Konsekvenser för svenska städer

Vår forskning har främst fokuserat på städer i låg- och medel- inkomstländer, där statens roll är omtvistad och där demokra- tiskt styre inte fått fullt fäste. Men frågan om stadens sårbarhet och urbant våld är i all väsentlighet relevant också för mer välbärgade länder med en lång historia av demokrati, som till exempel Sverige och stora delar av övriga västvärlden. Centrala Stockholm utsattes 2017 för ett terrordåd med fem dödsoffer.

Även om gärningsmannen inte var formellt kopplad till en internationell terroristgrupp, inspirerades dådet av Sveriges bidrag till att bekämpa IS i Mellanöstern. Genom attacken på- visades även svenska städers sårbarhet i dagens era av trans- nationell terrorism och globala säkerhetsutmaningar.

Men en större källa till sårbarhet kommer inifrån. Många svenska städer möter utmaningar i form av ökad segregation och otrygghet, gängkriminalitet och dödligt våld. Polisens lista på så kallade särskilt utsatta områden – där poliser har svårig- heter att genomföra sitt arbete – innefattar delar av bland annat Malmö, Göteborg, Stockholm och Uppsala.⁴⁷ Flera av dessa områden har drabbats av våldsamma upplopp, såsom Husby i Stockholm och Rosengård i Malmö. Orsakerna till problemen

(33)

3 8 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

är desamma som i övriga delar av världen: ekonomisk och social marginalisering och utsatthet, lågt förtroende för statens institutioner och till och med förakt gentemot polisen samt en brist på drägliga boendeförhållanden, arbetstillfällen och utbild- ning.⁴⁸

Likaså har vi av liknande skäl sett en ökning av gängrelaterat våld i svenska städer. Även om Sverige har en låg grad av död- ligt våld visar forskning på en oroväckande utveckling: över en tjugoårsperiod har det dödliga våld som utförs utomhus och dödligt våld med skjutvapen ökat markant. Särskilt utsatta för dödligt våld är unga män – en studie visar att risken för yngre män (15–29 år) att drabbas av våld med skjutvapen var fem gånger högre 2015 jämfört med 1996. Samma studie visar att våldsnivåerna inom denna grupp är koncentrerade i de större städerna och är höga i jämförelse med andra europeiska län- der; inom gruppen yngre män förekom 1,1 skjutvapenrelaterade dödsfall per 100 000 invånare, att jämföra med ca 0,8 i Neder- länderna, 0,5 i Frankrike och 0,1 i Norge.⁴⁹

Insatser för att minska städers sårbarhet och våldsamhet kräver således ett spann av åtgärder som innefattar mer än rena säkerhetsåtgärder. Verksamma insatser bör också bidra till att tackla de sociala utmaningarna, det vill säga förbättrade levnadsförhållanden i de allra fattigaste och mest marginalise- rade områdena.

(34)

Noter

1. James Holston, Insurgent Citizenship: Disjunctions of Democracy and Modernity in Brazil, Princeton: Princeton University Press 2008.

2. Mustafa Dikeç, Urban Rage: The Revolt of the Excluded, New Haven:

Yale University Press, 2017.

3. Ivan Gusic, Contesting Peace in the Postwar City: Belfast, Mitrovica, and Mostar, Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2019.

4. Se t.ex. Eduardo Moncada, ”The politics of urban violence: Chal- lenges for development in the global south”, Studies in Comparative Inter

national Development vol. 48, nr 3, 2013, s. 217–239.

5. Nezar AlSayyad & Muna Guvenc, ”Virtual uprisings: On the inter- action of new social media, traditional media coverage and urban space during the ’Arab Spring’”, Urban Studies vol. 52, nr 11, 2015, s. 2018–2034.

6. Gusic 2019.

7. Marika Landau-Wells, Capital Cities in Civil Wars: The Locational Di

men sion of Sovereign Authority, London: Crisis States Research Centre, 2008.

8. Stephen Graham, Cities Under Siege: The New Military Urbanism, London: Verso Books, 2011.

9. Halvard Buhaug, ”Dude, where’s my conflict? LSG, relative strength, and the location of civil war”, Conflict Management and Peace Science vol.

27, nr 2, 2010, s. 107–128.

10. På programmets hemsida, www.ucdp.uu.se, finns dessa data fritt

(35)

tillgängliga i olika format, samt ytterligare information om metodologi och definitioner.

11. Med städer avses här urbana centrum med minst 100 000 invåna- re. Identifieringen av städer som möter detta kriterium är i sin tur base- rad på data från FN:s statistiska enhet, United Nation Statistics Division (UNSD), ”City population by sex, city and city type”, tillgänglig på http://

data.un.org/Data.aspx?q=city+population&d=POP&f=tableCode

%3a240 (hämtad 28 maj 2018).

12. UCDP, ”Congo: Government”, 2019, tillgänglig på https://ucdp.

uu.se/#/conflict/408 (hämtad 6 september 2019).

13. Afyare Abdi Elmi & Abdullahi Barise, ”The Somali conflict: Root causes, obstacles, and peace-building strategies”, African Security Studies vol. 15, nr 1, 2006, s. 32–54.

14. Johan Brosché, Mattias Legnér, Joakim Kreutz & Akram Ijla, ”Her- itage under attack: Motives for targeting cultural property during armed conflict”, International Journal of Heritage Studies vol. 23, nr 3, 2017, s.

248–260.

15. Antônio Sampaio, ”Before and after urban warfare: Conflict pre- vention and transitions in cities”, International Review of the Red Cross vol. 98, nr 901, 2016, s. 71–95.

16. UCDP, ”Iraq: Government”, 2019, tillgänglig på https://ucdp.uu.

se/#/statebased/524 (hämtad 6 september 2019).

17. UCDP, ”Syria: Government”, 2019, tillgänglig på https://ucdp.uu.

se/#/statebased/11973 (hämtad 6 september 2019).

18. Emma Elfversson & Kristine Höglund, 2019, ”Are armed conflicts becoming more urban?”, manuskript presenterat vid EISA Conference, Sofia, 11–14 september 2019.

19. Therése Pettersson, Stina Högbladh & Magnus Öberg, ”Orga- nized violence, 1989–2018 and peace agreements”, Journal of Peace Re

search vol. 56, nr 4, 2019, s. 589–603.

20. Jo Beall, Tom Goodfellow & Dennis Rodgers, ”Cities and conflict in fragile states in the developing world”, Urban Studies vol. 50, nr 15,

4 0 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

(36)

2013, s. 3065–3083; Clionadh Raleigh, ”Urban violence patterns across African states”, International Studies Review vol. 17, nr 1, 2015, s. 90–106;

Sampaio 2016.

21. Elena Lucchi, ”Between war and peace: Humanitarian assistance in violent urban settings”, Disasters vol. 4, nr 4, 2010, s. 973–995; Emma Van Santen, ”Inclusive peace mediation in the city: Spatial segregation of violence and urban politics of social inclusion in gang truces”, Third World Thematics: A TWQ Journal vol. 4, nr 2–3, 2019, s. 201–219.

22. Michael Jerome Wolff, ”Violence and criminal order: The case of Ciudad Juarez”, Urban Geography vol. 39, nr 10, 2018, s. 1465–1483.

23. Elfversson & Höglund 2019.

24. Reuters, 31 juli 2016, ”Death toll in Baghdad bombing rises to 324:

ministry”.

25. HRW, Afghanistan: The Massacre in Mazari Sharif, HRW Report vol.

10, nr 7, Human Rights Watch, 1998.

26. OECD/SWAC, Africapolis (databas), 2018, tillgänglig på www.

africapolis.org (hämtad 5 september 2019).

27. Mutuma Ruteere, Patrick Nuthai, Becky Mitchell & Jeremy Lind, Missing the Point: Violence Reduction and Policy Misadventure in Nairobi’s Poor Neighbourhoods, IDS Evidence Report nr 39, Institute of Develop- ment Studies, 2013.

28. Uppsala Conflict Data Program (UCDP), ”Al-Shabaab”, 2019, till- gänglig på https://ucdp.uu.se/#/actor/717 (hämtad 6 september 2019).

29. Elfversson & Höglund 2019.

30. Kyalo Musoi et al., A Study of Crime in Urban Slums in Kenya: The Case of Kibra, Bondeni, Manyatta and Mishomoroni Slums, Nairobi: Secu- rity Research and Information Centre, 2014.

31. Claire Médard, ”City planning in Nairobi: The stakes, the people, the sidetracking”, i Nairobi Today: The Paradox of a Fragmented City, red. Hélène Charton-Bigot & Deyssi Rodriguez-Torres, Dar es Salaam:

Mkuki Na Nyota Publ., Institut Français de Recherche en Afrique, 2010, s. 25–60.

(37)

4 2 · R J : S Å R S B OX 2 0 2 0

32. Philip Amis, ”Squatters or tenants: The commercialization of un- authorized housing in Nairobi”, World Development vol. 12, nr 1, 1984, s.

87–96.

33. Alfred Omenya & Grace Lubaale, ”Understanding the tipping point of urban conflict: The case of Nairobi, Kenya”, Urban Tipping Point Work

ing Paper vol. 6, Manchester, 2012.

34. Emma Elfversson & Kristine Höglund, ”Violence in the city that belongs to no-one: Urban distinctiveness and interconnected insecuri- ties in Nairobi (Kenya)”, Conflict, Security and Development vol. 19, nr 4, 2019, s. 347–370.

35. Republic of Kenya, Report of the Commission of Inquiry into Post Election Violence (CIPEV), Nairobi: Government Printers, 2008.

36. Omenya & Lubaale 2012.

37. Emma Elfversson & Kristine Höglund, ”Home of last resort: Urban land conflict and the Nubians in Kibera, Kenya”, Urban Studies vol. 55, nr 8, 2018, s. 1749–1765.

38. KNBS, 2019 Kenya Population and Housing Census: Volume 1, Nai- robi: Kenya National Bureau of Statistics, 2019, s. 38. Högre befolkningssiffror rapporteras av t.ex. African Population and Health Research Cen- ter i Population and Health Dynamics in Nairobi’s Informal Settlements:

Report of the Nairobi Crosssectional Slums Survey (NCSS) 2012, Nairobi:

APHRC, 2014.

39. Johan de Smedt, ”’No Raila, no peace!’ Big man politics and elec- tion violence at the Kibera Grassroots”, African Affairs vol. 108, nr 433, 2009, s. 581–598.

40. ”Uhuru issues Nubians with title deed for 288 acres Kibra land”, Nairobi News, 2 juli 2017.

41. Samantha Balaton-Chrimes, Ethnicity, Democracy and Citizenship in Africa: Political Marginalisation of Kenya’s Nubians, Farnham: Ashgate, 2015.

42. Rael Ombuor, ”Rights groups condemn evictions in Kenya’s larg- est slum”, VOA News, 25 juli 2018.

(38)

43. Balaton-Chrimes 2015.

44. För en utförlig diskussion av detta och tidigare slumuppgra de- ringsprojekt i Kibera, se Shreya Mitra et al., ”Developing risk or resilience?

Effects of slum upgrading on the social contract and social cohesion in Kibera, Nairobi”, Environment and Urbanization vol. 29, nr 1, 2017, s. 103–

122.

45. Jonas Ingemann Parby et al., Stocktaking of the Housing Sector in SubSaharan Africa: Challenges and Opportunities, Vol. 2: Main Report, Washington, D.C.: World Bank Group, 2015, s. 1–3, tillgänglig på http://

documents.worldbank.org/curated/en/551311468194953133/main-report (hämtad 3 mars 2020).

46. Melanie Lombard & Carole Rakodi, ”Urban land conflict in the global south: Towards an analytical framework”, Urban Studies vol. 53, nr 13, 2016, s. 2683–2699.

47. Polisen, ”Kriminell påverkan i lokalsamhället: En lägesbild för ut- vecklingen i utsatta områden”, Nationella operativa avdelningen, Under- rättelseenheten, Diarienr A309.000/2018, 2019.

48. Markus Holdo & Bo Bengtsson, ”Marginalization and Riots: A Rationalistic Explanation of Urban Unrest”, Housing, Theory and Society, 2019, DOI: 10.1080/14036096.2019.1578996.

49. Joakim Sturup et al., ”Increased Gun Violence Among Young Males in Sweden: A Descriptive National Survey and International Com- parison”, European Journal of Criminal Policy Research nr 25, 2019, s.

365–378. Se också BRÅ, Dödligt våld i Sverige 1990–2017: Rapport 2019:6, Stockholm: Brottsförebyggande rådet, 2019, och Amir Rostami, ”Street- gang violence in Sweden is a growing concern”, Sociologisk forskning vol.

54, nr 4, 2017, s. 365–368.

(39)

Riksbankens Jubileumsfond:

främjar, inspirerar och deltar

Riksbankens Jubileumsfond (RJ) är en fristående stiftelse, som har till ändamål att främja humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning i Sverige. Stiftelsen bildades genom ett beslut i riksdagen 1964, då en donation från Sveriges riksbank godkändes och stadgarna fastställdes.

Jubileumsfondens tillkomst var en del av 300-årsfirandet av världens äldsta ännu verksamma centralbank, i vilket även ekonomipriset till Al- fred Nobels minne och bankhuset vid Brunkebergstorg ingick. Med bil- dandet av en stiftelse önskade riksdag och riksbank gagna ett angeläget nationellt ändamål: vetenskaplig forskning med anknytning till Sverige.

I mer än 50 år har stiftelsen nu gjort detta. Under 2019 uppgick de beviljade forskningsanslagen till cirka 525 miljoner kronor. Hela 40 pro- jektanslag, 3 program och 9 projekt som syftar till att stödja forskningens infrastruktur beviljades. Utöver detta gjordes en rad riktade insatser.

Därtill gav fonden möjlighet åt hundratals forskare att genomföra kon- ferenser och seminarier och bilda nätverk för att knyta kontakter och testa nya forskningsidéer.

(40)

RJ:s årsbox 2020 Staden

Red. Jenny Björkman & Patrik Hadenius Detta är andra häftet i en serie som tillsammans utgör RJ:s årsbox 2020. Häftena innehåller forskartexter om bland annat stadsutveckling, medeltida städer och framtidsvisioner om städer.