O M K Y R K O - T U K T
A C A D E M I S K A F H A N D L 1 N G I K T f i K O - L A G F A R E N I I E T E N
' • ■ ■'
— 4 - ---
Med Vidtlagfarnc Juridiska Facultetens tillstand
utgifven af
C A R L OL. D E L L D É N
PIIIL O S. ET JURIS U T R 1U SQ U E DO CTO R JURIS P A T R . E T ROM. ADJU N CT
H ÄR A D SH Ö FDIN G ,
OCH
J O N . OL. W A T T R A N G Norrlänning,
tiH allmänt ompröfvande framstäld i Gustavianska Lärosalen d. ia:te Junii i834.
p. r. t. e. in.
I:a .t).
U p s a l a , P a l m b l a d 8c C . 1 8 3 4
.
7
PROSTEN OCH KYRKOHERDEN
ÖFVER
THORSAKERS, YTTERLXNNÄS OCH DA H LS FÖRSAMLINGAR HÖGÄREVÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE
M A G IST ER
H E R R
C A R L G E N B E R G
OCH
PR O ST IN N A N HÖGÄDLA
F R U
CHRISTINA M. GENBERG
FO D D
RISSLER
for å tn ju tn a fad erlig a välgerningar
J . O. W a t r K A k o .
KONUNGENS
T R O T JE N A R E , P R O FE SSO R E N ,
E L O Q U E N T IA E T PO E SE O S LECTORN
V ID HERNÖSANDS KONGL. GYMNASIUM
IIÖGADLE OCH VIDTBERÖM DE
M AGISTER
H E R R
O L O F H U S S
tacksamt och vördnadsfullt
HÄRADSHÖFDINGEN
HÖGÄDLE
herr JOH- NICL- OLBERS
OCH
HOGADLA
M. A. O L B E R S »
f o d d
AHLBERG
med vördnad oeh tacksamhet
I . O . W ä t t b a n g ,
O M K Y B K O - T U K T 1)
A C A D E M 1SK A FH A N D L 1N G I KYRKO - LAG FA R EN H E TE N .
O m det i något ämne liar sina stora svårigheter, att med den s k ä r p a och noggrannhet, som en strän
gare analys fordrar, uppdraga begreppens gränsli- neer och bestämma, hvad innom hvarderas område ligger, så inträffar detta i hög grad med K yrko-tuk- t e n , och de med densamma sä nära beslägtade allmän-.
i) Då Förf. önskat, alt under en gemensam rubrik sam
manfatta de äm nen, som utgöra förem ålet för närvarande Af- liandling, liar lian haft att välja emellan de 3:ne benäm nin- garne, K yrko-S lralt, K— aga och K— tukt. Sjelfva fÖrfattnin- garne lem nade i delta hänseende ingen bestämd ledning, eme
d an, såsom bekant ä r, livarken Kyrk o-lagen eller dess S uple- m ent på ett ställe samlat, utan under särskildte Capitel hän
fört dessa så nära förenade ämnen. Em ot benämningen K y r - k o S t r a l f talar det vigtiga skälet, att Kyrkan icke kan sagas S t r a f f a i egentlig mening, emedan dess hufvudsyftning går u t på varning och förbättring. 1 begreppet A ga ( W å l i l i n begagnar denna rubrik i sin Handbok uti Sv. K.Eagfaienhe
ten , Sth. i s å * , 3:dje Lpl. s. 180 o. ff.) åter ingår visserligen något faderligt, till arten lika med den myndighet K yrkoSty- relsen liar att ulöfva, men språkbruket, serdeles det Ju rid i
ska, liar inskränkt detta begrepps användning innom liarna-
n a straffen. Del är a f vigt för framställningen af h ith ö ra n d e positiva L a g b u d , att göra sig red a för dessa s v å rig h e te r, och a tt, så väl på doctrinair som historisk väg, söka utfinna sjelfva grunden för den S tra ff-L a g s tiftn in g , hvilken, såsom om fattande de såkallade poenas Ecclesiasticae, skulle utgöra en del af Kyrko-förfaltningen. Genom denna förberedande inledning hoppas vi dessutom , dels att k u n n a sätta undersökningens föremål i klarare l j u s , dels o c k , a tt finna en princip för granskningen af K y rk o -tu k te n s serskildta a r t e r , med hänsigt till Svenska folkets nu uppnådde bildningsgrad.
I följd af caussal-sam bandet mellan b r o t t och straff, m åste m an, vid forskningen a f de s e d n a r e , altid ga tillbaka till u tre d a n d e t a f de fö rra s natur och beskaffenhet. Härvid finner m an l ä t t , att en förbrytelses allmänna c h a ra c te r, den neml., att u t göra en öfverträdelse u ta f en L a g s föreskrifter, m å ste intiaffa på hvad delictum , som helst. Men r e dan f r å n denna punct fram ställer sig en enkel och naturlig skillnad genom fästadt afseende p å d e n
2)> hvaremot brytes. D enna skillnad vägleder
och Ynglinga-årens gränsor, och skulle i följd deraf kunna för
anleda nagon förvillelse. Den valda benämningen K yrko-tukt (Tyskarnes Kirchenzucht) synes oss derem ot fri, så Vcäl från den ena, som andra svårigheten, och dock omfatta de fiuf- v u d a rte r, hvarpå reflexionen bör fästas. Vi hafva derföre i lik h et med Kyrkolags-Commitén valt densamma.
2) I K. Förordn. huru med Rätleg. i Dom-Capitlen för
hållas skall, d. 11 Febr. a(5jS7 in. 7. anmärkes ganska rigtigt, och i anseende till dittills rådande förblandning af andelig och verldslig jurisdiction ganska behölligt, ’’att Biskop och Consistorio alls ingen dom tillkommer öfver någons Iif lemmar ära och egendom/'
3
oss ock till följande deduction. D e bestäm m elser, som C r i m i n a l - L agen innehåller, ä r o , m ed hänsigt b å d e till den handlandes subjectiva sinnesbeskaffen
h e t, ocli till sjelfva handlingens objectiva fo rm , så*
d a n e , a t t deras öfverträdande bestäm dt faller innorn b r o ttm å ls - d o m a r e n s åtg ä rd , och att således K y r k o t u k te n i afseende p å dem icke äger tillämpning, S å d a n o handlingar dere m o t, hvilka i den Allmänna B r o t tm å l s - L a g e n icke äro m ed u t s a t t s tra ff be la gde , m en d o c k , i anseende till d e r a s , em ot Religionsbu—
d e n och Sedelagen stridande beskaffenhet, uti K y r - k o - L a g e n finnas förbjudne, ä r o egentligen de e n d a , som k u n n a blifva föremål för K y rk o tu k te n s använ
dan d e .
F ö r f . kan nenil. ingalu n d a biträ da deras m e ning , 3) som för serskiljningen mellan den Allmänna C rim in a l-L a g e n s och K y rk o -O rd n in g e n s positiva b u d och f ö r b u d , fästa hufvudreflexionen vid d e t sub
jec tiv a 4 ) i sjelfva L a g -ö fv e rtra d a re n s handling. T y e h u r u v ä l m åsle m edgifvas, a tt sjelfva 1 de r ä t t a in ne rliga bcyekelsegrunderna’’ synas ligga e tt steg n ä r m a r e intill ” Gudaktighets och samvetspligterna” , än till de yttre tvångsförbindelser, dem B rottinåls-
3) Jfr. KyrkoLag-Commitéens fram ställning s. VI ocli VII. före dess år i8 ^ 8 från trycket utgifna förslag, livartill vi i det följande få Here anledningar alt återkomma.
4) Tvertom följer det just af sakens egen n a tu r, att de i snbjectift afseende niäst o l i k a b ro tt kunna emot en ocli sam
ma strafflag begås. Sådant är t. ex. förliallandet med brot
te t att beröfva en annan lifvet-, det kan begas med lull upp - s å tlig h e t, då Lagen bjuder lif för lif, eller af full våda, då ansvaret stad nar vid våda-böter. Samma allmänna Strafflag äi det dock, li vare m ot, i båda dessa, subjectift olika qualified a- de fall, bry tes.
L ä g e n u t k iä f v p r , sa Tar man dock aldrig lcmnn ur s ig te , a tt äfven K y rk o -L a g en ä r en borgerlig L a g , cj m indre än den Allmänna Griininclln, ocli att s å ledes den lörra ej mindre än den »ed na re »kall til
lämpas af kortsynte dödliga, hvilkas blick b e g r ä n sas ai rit n i det y ttre gifna handlingen i dess e n samt uppfatteliga sinnliga formbestämning. E n d a st denna gernirtg, såsom y ltr e p ro d u ct a f den fria vil
ja n , f ia m stä r för lagtillämparen» o m d ö m e , och d e n ne m å visi igen taga sig till vara a tt dömma öfver den inre bevekelse-grunden, utan så vidt densam m a i sjelfva den y ttre handlingen u p p e n b a ra r sig 5). R e sultatet a f hvad kortedigen blifvit aritydt, ä r d e t , ' att K y r k o - L n g och Kyrk o - t u k t stå i e nahanda i ö r - hallande till handling och bevckelse-grund, som All
män CruninalLag och borgerligt straff, sam t a tt m a n , i följd häraf, bör från a n n a t håll än d e t s u b jectiva, söka discrim inations-grunden, om m an skall hoppas vinna en tilllredsställande lösning a f p r o
blemet. ö *
I)en begångna L a g ö f v e r t r ä d e l s e n s o b j e c t i va b e s k a f f e n h e t ti) u tg ö r liar den e nda
5) Dessa anmärkningar äro icke blott af thcorelisk v ig t;
de är o det icke mindre af Pracldsk. Deras inilytelse bäde på vippställningen af LagStadgarne för K yrko-tnkten och på K y r- koLagens innehåll i allm änhet, hvad angår dess m oniloriska del, är större, än man genast inser. En stor mängd § § , till—
hörande den Lilhurgiska Aldelningen, hade i ett förslag till Kyrko-Lng icke ansetts af n öden, om H rr Commiterade delat l*örf:s åsigt i alseende på nu förevarande fråga.
(i) Att vår Kyrko-Lagsliftning i mån af dess vunna allt större och större utbildning, mer och m er närmat sig till den princip, vi angifvit, inses lättcligen af den, som öfverskådar Kyrkoförfattningen i dess helhet. Historiska bevis skola ej i det följande fela.
antagliga distinctfonsgrunden. Dot h a r redan o f v a n - före hlifvit anm ärkt, att de ha ndlingar, som kränka Religionsbuden och Sedelagen, n ta n att vara af b e - skaltenhet att i Brottm ålsLagen serskildt med straff beläggas, u tg ö ra föremål för K yrko-tuktens beilran.
E n icke oväsendtlig del af dessa innefatta ö fv e r trä - delserna a f den så kallade K y r k o - d i s ci p l i n e n . E n icke m indre del kunde man hänföra u n d e r r u briken a f b ro tt mot Sedlighets-policen såsom då til
lika o m fa tta n d e Uplysnings-politien, åtm instone så vidt den s trä c k er sig till Folkundervisningen.
U ti hvarje S t a t, der i Evangelisk mening e n K y r k a finnes, måste denna K y rk a söka, a tt på sin v ä g , bidraga till uppfyllande a f Statens ideela b e stäm m else, såsom fullkomligt inneslutande jemväl K yrkans, och u r en annan synpunct äfven m ensklig- hetens. D e medel, dem K yrko-S tyrelsen för d e tta ändam ål a n v ä n d e r, äro val hufvudsakligcn b e rä k n a de p å moralisk och religiös verksam het, men då en m ängd af fall fört ko mma , uti hvilka d etta inre s a m - vetstvång icke är tillräckligt, så framställer sig b e - h o fv e t d e r a f , att KyrkoStyrelsen jemväl begagnar sin förm åga a f yl tre och mera indirect t vång, till uppfyllande a f K yrkans pligter. D e t ä r då mot ö f- verträdelser, som störa Kyrko-disciplinens ordning eller emot anslötliga oseder, livilka väcka förargelse i Försam lingen, som vårdarne a f K yrkans rä ttig h e t e r , rigta dess till förbättring syftande verksam het.
D en L a g , hva re fte r denna utöfning skall rätta sig, ä r icke m indre allm än, än Statens öfrigc L a g a r ; Sattet för den förres stiftande är ock esom oftast, t.
ex. i Sverige, d e tsa m m n , som f ö r d e sednares, men handhafvandet af Lagens tillämpning ä r församlin
6
gens 7) och dess Prästerskaps ensak. Det ligger här i sjelfva sakens idce ocli väsende, att K yrko-tuklen h a r e tt till innehållet vida inskränktare omfång än den Borgerliga S t r a f f - L a g e n , som bemägtigar sig m enniskans hela yttre handlings förm åga, och e tt ytte rlig are bevis för den characteristiska skillnad vi n u sökt a n ty d a , ligger i följande anmärkning. — A tt K yrkostyrelsens corrigerande åtgärd b lo tt liar e t t e nda syftemål neml. f ö r b ä ttr in g , visar sig u p p e n barligen d e r a f , att sjelfva R e lig io n sb ro tte n , i deras s v å ra r e g ra d e r ligga helt och hållet utom K y r k o tuktens gränsor. Lagstiltningen h a r med skäl an
s e tt den objectiva beskaffenheten af t. ex. uppsåtlig smädelse m ot G u d vara så d a n , att den Borgerliga
7) Emellan Papismens bierarchiska föreställningssätt af K yrkoStyrelsen och Protestantismens ägta Evangeliska åsigt af densamma framställer sig en, äfven på K yrko-tukten väsendt- ligt inverkande åtskillnad. Då neml. den förra tillegnar Påf- v»n , Biskoparne etc. all bade Lagstiftnings- och förvaltnings
rä tt i Ecclesiastika mål, så om fattar Protestantiska Kyrkan den enda rigtiga föreställningen, alt Bibeln är KyrkoLagstift- ningens Urkälla, ocb att den administrativa eller Reglemeu- tariska myndigheten i Kyrkomål om edelbart tillhör församlings- gemenskåperna sjelfva. Följden häraf är, hvad Sv. Reg. form.
i 87 uttryckligen föreskrifver, att på enahanda sätt bör förfaras m ed stiftande af K yrko- och Allmän-Lag; och livad angår livarje församlings serskildta angelägenheter dellager al
tid församlingen omedelbart i Socknestämma, eller medelbart i Kyrko-Rådet, uti deras afgörande. Detta förhållande, som ingår i Christendomeii3 innersta anda, vindicerades församlin
gen genom den kraftfulle L uther, och h ar en vigtig inflytel
se pa K yrkotuktens utöfning, såsom I 1 0 3 oss i dess grund oberoende af allt liierarchiskt godtycko. Att den Verldsliga magiens Representant, Konungen, tillika ar Kyrkans öfverhuf- vud, ger en ny styrka åt den grundval, hvarpå Svenska K yr- koväseudels organisation hvilar.
7
Lagens straffande hand bör d ra b b a förbrytaren.
D e re m o t, a tt bringa den ovillige till C h riste n d o m s- kunskap, till K y rk o b e s ö k , till interesse för R e li
gionens s a n n in g a r, detta utgör K y rk o S ty re ls e n s f ö remål, och den Allmänna Straff-Lagen Rar icke e tt o rd a tt h ä ro m föreskrifva. M an k u n d e tillägga K-yr “ k o -tu k te n det hufvudsyftem ål, att genom Religions undervisning och verkad M oralisk förbättring fö r m inska, samt så vidt möjligt ä r , undanrödja b e h o f - vet a f Borgerliga S tra ff-L a g e n s tilläm pning, och att såleds, då den förres m era p å den in re m enniskan o - m ede lbart verkande å tg ä rd e r fruktlöst blifvit a n v ä n de , å te rs tå r den sista nödtvångs utvägen a f det b o r gerliga straffet. Åfven genonn dessa praemisser k o m m e r man till det resultat, vi ofvanföre fram ställt.
I sammanhang m ed dessia A llm änna rellexioner öfver K yrko.tuktens b e g re p p och g r ä n s o r , anse vi tjenligt att uppkasta den f r å g a n : K a n det va ra s y f - tesenligt, att åt KyrkoStyrels;en inrym m a någon m e r eller m indre uteslutande bestraffningsrätt 8) ö fv e r U n g d o m ? 1828 års lörslag till K y r k o L a g stadgar i 7 Cap. 9 §. att ’'Ungdom f ö r e 21 å r m å äfvenväl k u n n a inför K y rk o R å d e t tilltalas f ö r L a g b r o tt , e när personliga säkerheten icke ä r i fråga” . F ö r f. h a r ej k u n n a t undgå alt föreställa s ig , det denne djupt in gripande Lagförändring skulle medföra en mängd
8) Allt livad som kommer under begreppet af Straff i vanlig Criminalislisk m ening, synes oss vara lör K yiko-Sty- félscn främmande, och Borgerliga Straffmagten uteslutande tillhörigt. Ungdomens oseder, tröghet och motvilja vid R eh- gions undervisning m. ni* utgöra tjenliga föremål föi yi tuktens beifran, men borgerliga lag-brott t. ex. alla Urbota mål , om äu icke förnärmande personliga säkerheten, syna*
svårligen kunna behandlas af h y i r koStyr elsen.
8
s to ra betänkligheter. Utom det a tt K y rk o -R å d e t på d etta sätt ifrån en paternell vårdare a f Kyrko-disci- plin och Sedlighet innom försam lingen, skulle bli f ö rv a n d la d t till en inquisitions-domstol a f ej ringa vidsträckt befattning, e när uti ganska m ånga f ö r b r y telse r den personliga säkerheten icke kom m er i frå g a , och oberäknadt det missförhållandet, a tt A llm ä n n a L a g e n s hittills gällande a f e rfa re n h e te n godkän
da g r u n d e r för öfverm ages och inogande mans straffskyldighet, skulle genom ett p e n n d ra g om stör
tas j b e fa ra vi a f den föreslagna förändringens a n tagande afven den betänkliga iöljden, att lagbrotten skulle betydligen tillväxa. D e t är nemligen icke b lo tt i våldsm älen, som en för samhället fiendtlig, och a f denna orsak till alfvarsam näpst hemfallen, sinnesstämning röje r sig. Den u p p e n b a ra r sig lika ofta i annorlunda beskaffade lag -ö fv e rträ d e ls e r, till hvilka retelsen ej sällan ä r lika mägtig i ynglinga
åldern,^ h ä r framskjuten ända till det 21 å r e t , och b ro ttm å ls-a n n a le rn a in ty g a , att b rott u n d e r denna lefnadsperiod icke äro sällsporda. H u r u vill man då tilltro K yrkoS tyre lsen a tt dämpa d etta onda i dess u tb ro tt ? E ller hu ru kan man ens föreställa sig, a tt den så vigtiga ra n s a k n in g s-å tg ä rd e n , ledd al Ecclesiastika tje n ste m än , för hvilkas y rk e L a g kunskap ä r frä m m a n d e , här skola kunna gå till vä
ga ined erforderlig sakkännedom ? Och i ö f r i g t , h u r u fjerran är icke en sådan be fattning från R e l i — gionsL ärarens försonande kall? — Vi äro långt ifrån att icke värdera det högst aktningsvärda i H r r Corn- m iterades syftning med detta stadgande, men för v a r del anse vi detsamma icke kunna utan de vä- sendtligaste inskränkningar antagas.
L11 allmän anmärkning u ta f vigt m å ännu till—
V
9
läggas. F ö r den Lagstiftning, som o m fa tta r K y r - k o - t u k t e n , m öter en dubbel svårighet, livilken uti ingen eller åtminstone vida mindre grad tra lla r ö f - rige L a g a r , neniligen sjellva dess föremåls ömtåliga beskaffenhet, och den strid mellan medel och ä nda mål , som h ä r nästan utgör sakens innersta v ä sende. H v a d det förra beträffar, så finner man, a tt en m ängd a f de så kallade Samvetsmålen (Casus Conscientiae) utgöra föremål för K yrkoSlyrelsens b e - ifrande åtgärder, och a tt K yrko-Lagstiltningen skul
le u r d e n n a synpunct utgöra liksom en medel- länk till förbindande a f Sedelagen och Borgerliga L a g e n . I se d n are hänseendet å te r , skall ej sällan in trä ffa, a tt e tt a nvändt tv å n g , som beafsigtigar fö rb ä ttrin g , ju st v e rk a r motsatsen. Så t. ex. alla K yrk o tu k te n s s trä n g a re å tg ä rd e r sås. uteslutande från Nattvarden och B annlysning, hvad följd verka d e ? Jo: ej sällan d e n , a tt K yrk a n s föraktare så mycket mera anser alla b and rned C hristna församlingen upplösta, och e rh å lle r n y näring för sitt uppsåt att undandraga sig aU K y rk a n s gemenskap. Dertill kom mer ä n n u en s v å r i g h e t , som för tillämpningen a r icke ringa , d e n , a tt åtskilliga till Kyrko-tukten hörande å tg ä r d e r , e h u r u i deras s trä n g h e t tillämpade på m edlem m a r af den lägre folkclassen, sällan blifva med b e hörigt allvar använda emot högt u p s a tte , med y t t r e anseende eller ä ra om gärdade personer. E nligt e r fare n h e te n s vitsord framställa sig såleds esom oftast h ä r afvikelser fran den förnemsta egenskapen a f en L a g , att vara lika för alla, och när inan betänker det b rydsam m a läge, hvaruti en stundom icke o b e roende P rä st sjelf befinner sig i denna pligt-utöfning, sa skall man , med kännedom af den menskliga svag
h e t e n , icke serdeles u n d r a , alt collisionsfallet så a l -
i o
gores, som ej sällafl a r händelsen. Men då allmän tillämplighet ä r proban på en Lagstiftnings syftsen- lig h e t, bör L a g e n , så mycket möjligt ä r , förebygga anledningarne till såbeskallade anonjalier.
Vi öfvergå n u till redovisandet a f bestäm mel
serna i den äldre hithörande Lagstiftningen. — R e dan i den äldsta Lagstiftningen fö re k o m m a , utom B öterna i ) , S k r i f t och B a n n . I äldre Codex a f V c ? s tG . L . G. B. 8. stadgas, a tt brottslingen skall
” a f'l a n d e t bortskriptae ok till R om s” J fr. med yngre Cod. O. B. 5 . d e r ä fv e n , jemte enahanda straff b ö t e r tilläggas, och G. b. X V . hvarest talas om b r e f till Påfven. O m o p p e n b a r a s k r i p t sta dga r II.
K . b. 72. ocfi 111: 9b. S k r i p t a b r u t omtalas i I:
G. b. 8. K b . 4 8 . 5 2 . III. g 4. 96. IV. 21. 27. 28.
D enna förbrytelse synes enligt vissa L a g a r bestå uti olydnad i u n d e rg å e n d e t a f e tt K y rk o stra ff eller brytandet a f en tagen fasta. F ö r fraendsima spioel (blodskam) 2) och iirnarwaerk (vederstyggliga g e r -
1) Af de b ö te r, som i många fall pålades, slogo de Andlige, och företrädesvis Biskopen, mider sig den största an
delen. Sjellva Lagarne auetoriserade dertill, ännu under Lands-Lagens period: Jfr., blund llere andra rinn, 19 Cap.
Kirk. B. L. L.
2) Det är serdeles anmärkningsvärdt, hurusom könsförbry- telserna enligt vår Lagstiftnings esprit blifvit hänförde blaiul Kyrkomålen och belagde med Kyrkans bestraffning. Flertalet af dem förekomma i Ky.rkobalkarne ci blott i Landskaps-
I I
niiigar) voro dessa K yrkoStraff bestämda. — N å g o t stadgande rörande B a n n innehåller icke den äldsta C odex a f VestG. L . Sådant finnes först i tilläggen till den Y ngre Codex af densamma. H ithöra nde lagrum II. K. 1)2. 5 9. O. 3 , II. A d d . i 3 : 1. och III. 90 synas innefatta en excommunicatio major, och de b r o t t , h v a rå denna bestraffning följde, utgjordes hufvudsakligen af gröfre könsförbrytelser. Straffet tyckes v a ra lika mycket B orgerligt, som egentligen E cclestastiskt, om man ej vill hänföra det bland de sistnämnda p å den g r u n d , at t Biskop ådömde d e t
samma. I II. Orbotac’ Mal 5, deri flere a rte r a f blodskam m. m. uppräknas, h e t e r det till slut ”Jjessu male aeru ale fyrnaewaerk ok banz mall.”
ö s t G Ö t h a L . har allai hithörande bestämmel
ser inom Kri6tnu B. och ådagalägger ett m era b e - stä m d t samband mellan de b å d a Kyrkostraffen Skrift och Bann. Cardin, rum m en i 5. 20. 21 och 25 K r . B. skilja ock mellan l ö n d a (Hemlig) och y p p i n - b a r a skript. P å förstnämnde ställe och i 29 f ö re kom m a de förbryte lser, h v a rå skrift-straffet följde.
D e t synes i denna L ag erhålla en bestämdare egen
skap af K y rk o S tra ff, och s k r i p t a b r u t inskränktes till iteration a f samma fel, för hvilket man fö ru t u n d e rg å tt offentligt KyrkoStraff. Ibland de i 10. 5. K r . b. uppräknade m å l , som inför BiskopsNämnd skulle förekom m a, upptages äfven oskriptaf} m andrap,
Lagarne, men äfven i LandsLagen (Jfr. XV Cap. K. b. L. L, der Biskop iörordnas (ill Domare i dessa mål) och ehuru mycken utveckling Lagstiftningen hade vunnit under sednare half ten af I7;de seklet, röja sig äfven under denna period spåren at fasthållandet vid det forra föreställningssättet. Man finner detta lätt vid (jeniförelsen af IX och XV Cap. i ltiSö års KyrkoLag — hvarom mera framdele#.
12
d. v. s. sådant d r å p , för !ivilket d råparen ännu ej blifvit skriftad 1 K r . b. 25. i . talas om sitta i b a n d natt och å r, och oo Cap. talar om färd till R o m för att låta sig lösas u r Bann. I öfrige L and- skapsL agarne finnas äfven åtskillige stadganden om Skrift och Bann Upl. L. K. b. 16 och i 7 fl. hafva i rubriken om S k rip ta b ru th och Bandsmal. Derrned sam m anstäm m er S uderm . L . K. b. 17, 18 fl. i u t sättande af 6 m ark b ö te r fö r d e t Bandsniålet a tt P r e s t eller K lä rk e r drapes. I Vestm. L K yrk. b.
2 2 fl. stadgas 9 m, b ö te r för B andsm ålet, och om S k rip ta b ru t förekomma flerfaldiga stadganden i den utförliga 24 fl. Ä fv e n Hels. L . K. b. 16 och 17 11. stadga om Skriptabruth och Bandsmahl. I s ta d gandet a f böter öfverensstämma alla dessa L agar.
L a n d s - L a g e n f o rtfa r äfven a t t lör K önsför - bryte lse r stadga b ö te r , hvilka K o n u n g e n n u m e ra får dela med Biskopen, och af hvilka en del treskiftas mellan K onung Biskop och M å lsä g a n d en : någon gång tredelas böterna mellan ”K o n u n g e , Malsäghande och H u n d a r e n o ”. ifl Cap. Kirk. B. L . L . Ibland de fall för S k rip ta b ru th , som 17 Caj). Kirk. b. o m fö r - m a le r, ä ro äfven det a tt äta köt t i s k rip t, ha sam- w a ru med bandsatt m an o. s. v.
I Liands-L. Kirk. B. i 3 Cap. stadgas om ” fore hw a a t saak P re ste r m a m an i forbudh sättja” . Bland dessa m ål uppräknas ock *’fore T ijo n d , fore K i r - kionna tillaghor och P r e s te n s ’’. Å fv e n P r ä s t 3) s y -
3) Enligt S t j e r n h ö ö k de Jure Sveonum et G othoruin vetusto s. 416. skulle församlingens Kyrkoherde ägt at sal tja i förbud (excludere ad tempus a Coetu Ecclesias) men endast Biskoparne haft rällighet alt sältja i bann (excommunicare);
men alt ulven det förra förutsatte Biskopens Orlof synes al det i texten äberopade lagrum.
V
i5
nes ha sådan rättig h e t att sätte i f ö r b u d , dock ej utan sin Biskops Orlof. Att åfer sätta i Bann till
kom blott Biskopen, efter det ragon i natt och å r sutit i förbud. Yille han sig ej rätta och n å d söka innom nat t och å r sedan han blef i bann s a tt , d å ägde K o n u n g e n öfver honom rred svärd rä tta och utom K y r k o g å rd döm a: rä tta A rfv in g a rn e skulle taga gods hans och han sjelf 1'gga ogild för b r o tt sitt. —• I öfrigt stadgar jemväl L L. a tt Biskopen är D o m a re öfver alla Bandsmal Kirk. b. iG Cap.
och då de Andlige tillegnade sig en så betydande del a f doinsrätten, skulle naturligtvis på ett godtyck
ligt förfarande kom ma att be ro, om saken upptogs vid verldslig eller andelig domstol. E n difficultas non exigua exorta est in te r Magistratum politicum et Clericos sager Stjernhoök 4) , och denna svårighet lät känna sig äfven långt efter Reformationen.
H u r u djupt Papismen hade slagit sina r ö tte r äfven u ppe i N o r d e n , bevisas tydligen a f de fö rsig - tigt tagna å t g ä r d e r , som den vise K. G ustaf endast steg för steg vidtog till dess utrotande. Genom de såkallade A cta Ecclesiastica 1554 stadgades blott bö t e r för vissa m in d re Kyrkoförbrytelser, och å r i 56o b efa lte s, a t t u p p e n b a re grofve syndare skulle fö r
m an a s a f P r ä s t e n första 2:dra och 5:dje g å n g , och om de sig icke b ä ttre ville» lysas i b a n n , dock att s å d a n t först skulle gifvas Biskopen tillkänna 5 ). G e nom v å r första K yrkoO rdning af 1571 vanns en n ä r m a r e be stäm ning a f fallen för bannlysningens användande. D e n skulle ej få ske förrän efter fruktlöst gifna v a r n i n g a r , cj för verldsliga saker skull
4) 1. c. p. 4i5.
5) ArchiCisk. Laur, Fctri Artiklar p5 Riksd. i 5Go. Art. 4.
*4
utan allenast for grofva m issgerningnr, ej åläggas a f P rä sts egen m y n d ig h e t utan e fte r rå d fråg a n ined Biskopen eller P r o s te n , i Jen B annlyste skulle dock ega infinna sig i K y r k a , men e fte r predikans slut b o r d e han gå sin kos. Satt någen längre i bann än öfver ett å r och u n d e r samm a tid föraktade alla f ö r m a n in g a r , han skulle om sider m ed verldsligt straff hem sökt varda *). Af d. v. H e r ti g Carls M andat om K y rk o p lig t af Ö r e b ro d. 28 Maji i 586 inhäm t a r m an, a tt K y rk o p lig t den tiden ådömdes ’’både H o f m ä n och K le rc k e r som lifvet lörverkat hafva men blifvit b e n å d d e ” så ock a n d r e , som m ed u p p e n b a ra la s te r och m issgerningar be fu n n e blifvit: de A n d e - lige M ynd ig h e te rn a ägde tillita de Verdsliges b i t r ä de vid någon motvillighet a tt K y rk o p lig te n u n d e r g å : genom fo rts a tt tre dsko afv e n ty ra d e d e n , som n å d erhå llit, a tt saken skulle u p p rep a s och han s t r a f
fas u tan all nåde.
P å Upsala möte i öcj3 be slöts; a tt m ed K y r k o - Disciplinen skulle förhållas efter den t r y c k t a K y rk o - O rdningen (af 1 5 71) och a tt i fall flere stadganden skulle befinnas a f n ö d e n , Biskoparnes och Capitlens g em ensam m a samtycke skulle erfordras 6). V i få dock s n a rt e r f a r a , h u ru le d e s äfven de föreskrifter som nitiske B isk o p a r, h v a r fö r sitt Stift u tg å f v o , v u n n o efte rrä tte lse . — B å d e i K o n . Sigismunds f ö r säkring angd. Relig. 16 M a rs i 5g 4 och p å N y k ö pings Riksdag 7) faststäldes P r ä ste rs k a p e ts och Bi
skopens r ä t t a t t satta i B a n n d e m , som icke voro
*) K yrko-O rdn. 1571. XXXIII. sq.
C) Decretum Upsal.
7) Pi’csterskapets förening 7 Jan. 1612, Art I n. 4,
i 5
hälsosamma varningar lydige, utan m e d obotfärdighet fra m h ä rd a d e i sina synder. For å d öm andet a f d e t t a Bann skulle nu m e ra äfven församlingens mening och sam tycke i n h ä m ta s , likväl tillskantsade sig den hierarchiska myndigheten det tillägget, ott livar för
samlingen icke gjorde Kyrkoherden b ista n d , skulle K y rk o tje n ste n dem förnekas, intill dess de sig r ä t t a de och b ättrade. P r . F ören. 5 Art.
Å f v e n rörande den U p p e n b a r a s k r i f t e n n ä m n e r W e s t e r å s Ordin. 1027 och pä mötet i Ö r e b r o i 5 2 C) stadgades, a tt Poenitentiarii (Skrift-fädren) skulle våld hafva att sättja den plikt, som de tro nyttigast va ra både h onom som skrift sältes och a ndrom . K y r k o - O rdningen a f 1671 **) , som kallar U ppenb. Skr. poenitentia publica, fram ställer uti e tt Capilel detta ämne. H ä r synes o c k , att den
’’allvarliga ån g e rn ” v a r en conditio sine qua non för den n a offentliga p o e n ite n z , för hvars u n d e r gående åtskilliga cauteler ä r o bestämde. Den ä nnu ej utrota de Catholicismens inflytande på detta Capi
tals b e stäm m elser ä r u p p e n b a rt. P å Riksdagen i Ö rebro 1617 fattade Biskopar och S u p e rin te n d e n te r
**) Såsom eget nia u r denna Författning anmärkas, att när någon, som uti en uppenbar last fallen v ar, kom fö r Kyr- k odörren, skulle Kyrkotjennren (Poenilcnliarius) ransaku om d et failet. Denne skulle neml. lämpa sina ord, ålhälvor och sjelfva plikten efter Syndarens sinnestillstånd. Att han om uppenbara Skriften borde vara ”ganska väl undervist’’, dera fastade Kyrko-Ordningen med sk ä l, ganska mycken vigt. För öfrigt skulle, uti det hemliga skriftermålet (t. ex. inför Sokn- Prästen) ingen aflöst varda, som hörde under uppenbara skriflt, utan en sådan skulle varda förvi.vt till Poenitentiarius Publi
cus, K. O. fob XXVII. Denne Poenitentiarius upräknas ock bland de 7 personer som skulle ”sittja vid Domkirkionne” f. XL1X.
16
beslut angående åtskilligt till Kyrko-Disciplinen hö~
ran d e : i sam m anhang derm ed synes s tå Kongl. R e solut. till H o lR :n den 6 Jun. i ti 17 , deruti förkla
r a s , ntt d e , som bl il va benådade m ed penningebö- t e r , skulle afbedja församlingen, d e r de boende äro, det de g jort hafva, och för samma thera s m issger- nings skull taga u p p e n b a ra skrift och aflösning i h e la församlingens närv a ro .
Vi näm nde föreskrifter för K yrkongan dem Bi- s k o p a rn e , h v a r och en serskildt, till rättelse för sitt Stift, läto sammanskrifva. B la n d så d a n a förekomma Biskopen O lo f L a u relii för W e s te r å s Stift a f å r if) 5 o , a f i 66 4 års S tänder m ycket b e r ö m d , och de såkallade P e r b re v e s Com m onitiones, som Bisk. Job.
Gezelius i Å b o utgaf å r 1G75. Gezelius föreslår äf- ven till K yrko-disciplinens vidmagthållande ett K y r - ko-R åd bestående al K y rk o h e rd e , C apellaner, K y r k o - v ä rdarne och Sexm ännen — och märkligt nog h a r d etta förslag, e h u ru icke u pptage t i 168Ö å rs K y r - ko -L a g , likväl i den sednare K y r k o -L a g stiftn in g e n gjort sig gällande. I öfrigt bä ra Gezelii stadganden så väl i denna, som öfrige p u n c te r, stäm peln af de ra s fö rfa ttare s u tm ä rk ta förtjenster om K y i k a n och Försam lingen.
Såsom en i flere afseenden inärkelig författning förtje na r Kgl. Maj.ts P la ca t om E d e r och Sabbats- b r o tt Stockh. d. 2 Oct. i ö 65 att något n ä r m a r e r e dovisas. M ed ganska s to r omständlighet ge nom gå r d e tta Placat alla h ith ö ra n d e f ö r b r y t e l s e r , och kan sålunda sägas hafva laggt grund till^ den sednare Lagstiftningen i äm net. H v a d för v å r t n ä rv a ra n d e
8) Historiska Anmärkningar om KyrkoCeremonierna af S.
Badter s 862 o. f.
