”Du var ganska full den kvällen, va?”

”Du var ganska full den kvällen, va?”

En kvalitativ studie av våldtäktsmyters påverkan på tjejer som varit utsatta för våldtäkt

SQ1562, Vetenskapligt arbete i socialt arbete, 15 hp

Scientific Work in Social Work, 15 higher education credits Kandidatnivå

Höstterminen 2014

Författare: Emma Gustafsson och Janina Pettersson Handledare: Anna Hall

Abstract

Titel: ”Du var ganska full den kvällen, va?”: En kvalitativ studie av våldtäktsmyters påverkan på tjejer som varit utsatta för våldtäkt.

Författare: Emma Gustafsson och Janina Pettersson

Nyckelord: Våldtäktsmyter, våldtäkt, feministisk teori, diskurser.

I denna kvalitativa studie har vi undersökt föreställningar och fördomar kopplade till våldtäkt.

Syftet var att synliggöra våldtäktsmyter som finns i samhället och undersöka hur dessa kan komma att påverka tjejer som själva varit utsatta för våldtäkt. Studiens frågeställningar är:

”Hur påverkar våldtäktsmyter hur den utsatte ser på sig själv och händelsen efteråt?” samt

”Hur påverkar våldtäktsmyter det bemötande den utsatte får efteråt, både från professionella och från närstående/anhöriga?”. För att besvara dessa frågeställningar har vi genomfört sex stycken semistrukturerade intervjuer med våldtäktsutsatta tjejer. Den inhämtade empirin tolkades sedan mot ett poststrukturalistiskt feministiskt perspektiv med ett särskilt fokus på begreppen diskurs, sociala konstruktioner, makt och motmakt. Resultatet visade tydligt att samhälleliga föreställningar kopplade till våldtäkt, det vill säga våldtäktsmyter, har haft en direkt påverkan på informanterna i termer av hur de ser på sig själva och händelsen men också i det bemötande de har fått. Dessa våldtäktsmyter har bidragit till känslor av självanklagelse hos tjejerna samt att de har förminskat sina upplevelser och erfarenheter kopplade till övergreppet, vilket har försvårat bearbetningen av våldtäkten. Våldtäktsmyterna har även minskat deras handlingsutrymme och begränsat dem i deras vardag. Vidare fann vi att våldtäktsmyterna var vanligt förekommande hos såväl professionella som närstående och anhöriga, vilka har tagit sig uttryck i ett icke-sympatiskt bemötande och fördomsfulla frågor och kommentarer. Slutligen beskrev vissa informanter handlingar av motmakt som ett sätt att protestera mot dessa föreställningar samt som ett sätt att ta tillbaka makten över sin kropp och sitt liv.

Innehållsförteckning

Förord

1 Inledning och problemformulering

1.1 Syfte och frågeställningar……….3

1.1.1 Diskussion kring syfte och frågeställningar………...………3

1.2 Avgränsningar………..…………3

1.2.1 Avgränsningar kopplat till syfte och frågeställningar………...……….3

1.2.2 Begreppsmässiga avgränsningar………...….4

2 Bakgrund

2.1 Synen på våldtäkt i en svensk kontext………...………..………4

2.2 Svensk lagstiftning………...………6

3 Tidigare forskning

3.1 Våldtäktsmyter som begrepp……………..…..………6

3.2 Ett utrymme för förhandling och omtolkning………..………..……7

3.3 Våldtäktsmyter……….…………9

3.3.1 Våldtäksmyter kopplade till förövaren………..……9

3.3.2 Våldtäktsmyter kopplade till offret………..…10

4 Teoretiskt perspektiv

4.1 Feministisk teori……….………12

4.2 Gavey och ”the cultural scaffolding of rape” ………12

5 Metod

5.1 Metodval……….………15

5.2 Tillvägagångssätt………15

5.2.1 Litteratursökning………..………15

5.2.2 Urvalsprocessen………...………15

5.2.3 Intervjuguiden………..………16

5.2.4 Intervjuernas genomförande………17

5.2.5 Bearbetning och analys………18

5.3 Forskningsetiska principer och etiska överväganden……….…………18

5.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet………19

5.4.1 Reliabilitet………19

5.4.2 Validitet………20

5.4.3 Generaliserbarhet……….………20

6 Resultat

6.1 Att se på sig själv efteråt………20

6.1.1 Självanklagelse………20

6.1.2 Ett begränsat handlingsutrymme ……….………22

6.1.3 Känslomässiga reaktioner skiljer sig åt………24

6.2 Att se på händelsen efteråt……….………26

6.2.1 ”Var det verkligen våldtäkt?” ……….………26

6.2.2 Förändrad syn på våldtäkt………28

6.2.3 Anmälan och rättsprocessen som ett motstånd………31

6.3 Bemötande från professionella………...………33

6.3.1 Vikten av att berätta för andra……….………33

6.3.2 Vad utgör ett positivt och ett negativt bemötande från professionella?...34

6.4 Bemötande från närstående/anhöriga……….……37

6.4.1 Förväntningar kopplade till reaktion och beteende efteråt……….……….37

6.4.2 Föreställningar om förövaren………...………38

6.4.3 Ett fokus på den utsattes agerande innan och under våldtäkten……….…..40

6.5 Positiva konsekvenser av våldtäkten………...41

6.5.1 Att utmana stereotypa föreställningar om den utsatte………..………41

7 Sammanfattande diskussion

7.1 Förslag till tidigare forskning………...43

8 Referenser

9 Bilagor

9.1 Bilaga 1: Informationsbrev……….………48

9.2 Bilaga 2: Samtyckesblankett………..………49

9.3 Bilaga 3: Intervjuguide………...………50

Förord

Vi vill rikta ett varmt tack till de sex tjejer som utgjort våra informanter. Vi är så tacksamma att ni ville träffa oss och dela era berättelser. Er styrka har inspirerat oss och utan er hade denna uppsats inte varit möjlig!

Vidare vill vi tacka Föreningen Tillsammans för er hjälp med att komma i kontakt med dessa fantastiska tjejer och för det viktiga arbete ni utför. Ni förändrar sam- hället till det bättre!

Sist, men absolut inte minst, vill vi tacka vår fantastiska handledare Anna Hall.

Utan dina kloka ord och råd hade denna uppsats inte varit vad den är idag. Tack för all tid du har lagt ner på att hjälpa oss framåt i vårt arbete och för att du trott på oss. Det har varit väldigt betydelsefullt för oss båda!

Emma Gustafsson och Janina Pettersson Göteborg, December 2014.

1 Inledning och problemformulering

Uppsatsidén föddes under våren 2014 då vi båda på var sitt håll läste Katarina Wennstams bok Flickan och skulden: en bok om samhällets syn på våldtäkt. I boken synliggörs fördomar och föreställningar kring våldtäkt, våldtäktsoffer och våldtäktsmän, vilka tycks finnas både hos den enskilda individen men även bland myndigheter och rättsväsendet. Vi förfärades båda över dessa fördomar och hur utspridda och accepterade de tycktes vara i samhället och det var i och med detta vårt intresse för frågan uppkom.

Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) gjordes det under år 2013 17 700 anmälningar av sexualbrott i Sverige, varav 6000 av dessa rubricerades som våldtäkt. I 98 procent av dessa fall var den misstänkte förövaren en man (BRÅ, 2013). När man i det vardagliga samtalet pratar om våldtäkt är det troligt att många föreställer sig en ensam kvinna som en sen kväll går genom en mörk park och plötsligt blir överfallen av en för henne okänd, psykiskt sjuk eller galen man som med grovt våld tvingar till sig ett samlag. I denna ganska vanliga föreställning ryms många myter om våldtäkt. Scenariot ovan beskriver vad man ofta brukar kalla för en överfallsvåldtäkt, och dessa är i själva verket bara en liten andel av de våldtäkter som varje år polisanmäls.

I en kartläggning av samtliga anmälda våldtäkter mellan åren 1995 och 2000 fann man att 32 procent av våldtäkterna har skett i nära relationer, vilket innebär att offer och gärningsmän är eller har varit i en nära relation, samt att offret i 27 procent av fallen var ytligt bekant med förövaren. Detta kan ställas mot det faktum att endast 12 procent av fallen i kartläggningen definierades som en överfallsvåldtäkt (BRÅ, 2005). Det blir således tydligt att de flesta våldtäkter begås av någon som offret faktiskt känner. Vi menar att det är viktigt att poängtera att skuld och skam kan hindra människor som varit utsatta för en våldtäkt att göra en anmälan, en skam som troligtvis är större om våldtäkten har begåtts av en närstående eller bekant. Vi kan därmed anta att överfallsvåldtäkter anmäls i större utsträckning än andra våldtäkter, vilket också borde betyda att mörkertalet av andra typer av våldtäkter är stort. Vi kan således misstänka att sifforna 32 samt 27 procent i själva verket är högre i verkligheten. I samma kartläggning fann man även att våldtäkten i 68 procent av fallen ägt rum inomhus (ibid). Även detta står i tydlig kontrast till den föreställning som säger att våldtäkter begås utomhus, och då gärna i en mörk park eller gränd. Statistiken ovan tyder på att det finns många föreställningar i samhället kring hur omständigheterna runt en våldtäkt ska se ut, föreställningar som sällan stämmer överens med verkligheten.

I Sverige finns det idag få verksamheter och organisationer som riktar sig specifikt till människor som har varit utsatta för våldtäkt, vilket är något vi anser är problematiskt med tanke på att antalet anmälda våldtäkter enligt Brottsförebyggande rådet (2008) ökar år för år. Vi har under socionom- programmets gång berört ämnet sexuellt våld i mycket liten utsträckning både när det kommer till föreläsningar och litteratur, vilket troligtvis är en effekt av det faktum att det finns få verksamheter där man som socionom kan arbeta specifikt

med människor som varit utsatta för sexuellt våld och våldtäkt. Vi tolkar detta som att det bland professionella socionomer finns stora kunskapsluckor inom ämnet, vilket har bidragit till vår vilja att utforska ämnet vidare. Som socialarbetare är man i ständig kontakt med människor som på olika sätt befinner sig i utsatta situationer. Då sociala problem, vilket inkluderar sexuellt våld, ofta går hand i hand är det mycket troligt att man som socionom kommer att komma i kontakt med människor som varit utsatta för våldtäkt. Att kunskapen kring detta ämne är så pass liten på utbildningen och bland professionella yrkesutövare finner vi därför både uppseendeväckande och problematiskt. Bristande kunskap om sexuellt våld och våldtäkt bland professionella riskerar leda till att samhälleliga fördomar begränsar den professionelles förmåga att på ett adekvat sätt möta personer som varit utsatta för våldtäkt. För att öka kunskapen kring detta kommer vi i denna uppsats undersöka ämnet genom att intervjua tjejer som själva har blivit utsatta för våldtäkt.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att synliggöra våldtäktsmyter som finns i samhället och undersöka hur dessa kan komma att påverka tjejer som själva varit utsatta för våldtäkt.

Frågeställningarna är följande:

 Hur påverkar våldtäktsmyter hur den utsatte ser på sig själv och händelsen efteråt?

 Hur påverkar våldtäktsmyter det bemötande den utsatte får efteråt, både från professionella och från närstående/anhöriga?

1.1.1 Diskussion kring syfte och frågeställningar

Då vi båda har läst in oss på ämnet sexuellt våld och våldtäkt innan uppsatsens start upplever vi att vi hade en stabil förkunskap att stå på. I och med att vi de senaste tio veckorna har fördjupat oss ytterligare i ämnet anser vi att vi trots bristen på egna, personliga erfarenheter nu har en god kunskap kring detta ämnesområde. I intervjusituationen har det för oss varit positivt att vara införstådda i ämnet då vi tror att vi lättare har kunnat hänga med i samtalen samt förstå de psykologiska processer informanterna berättat om. Vidare tror vi att vår kunskap inom ämnet har gjort att fördomar kring våldtäkt som finns i samhället har blivit synliggjorda för oss och att vi således har kunnat vara mer öppna för informanternas olika berättelser och erfarenheter utan att verka dömande.

Vi menar att vår förkunskap har avspeglat sig i formuleringen av studiens syfte och frågeställningar, där den observante läsaren kan se att vår formulering är definitiv i det avseendet att vi utgår från att våldtäktsmyter har en aktiv påverkan på den utsatte. Vi kan givetvis aldrig vara säkra på att detta alltid är fallet, men då det är en premiss som är understödd av den tidigare forskning vi tagit del av, och en del av vår förförståelse, har vi valt att behålla denna formulering.

1.2 Avgränsningar

1.2.1 Avgränsningar kopplat till syfte och frågeställningar

Då vi i denna uppsats har begränsat med utrymme har vi fått göra en del avgränsningar kopplat till syfte och frågeställningar. Det har konstaterats att våldtäkt i huvudsak är ett brott som begås av män mot kvinnor (BRÅ, 2005) och i enighet med detta har vi i denna studie valt att fokusera på mannen som förövare och kvinnan som offer. Vi är medvetna om att även män och transpersoner utsätts för våldtäkt och att även kvinnor kan vara förövare. Trots att statistiken visar att dessa fall endast representerar en bråkdel av landets anmälda våldtäkter tror vi oss kunna ana att skuld och skam hindrar människor att anmäla dessa typer av våldtäkt och att mörkertalet således är stort. Vidare har vi i denna uppsats valt att fokusera på några av de myter som finns kring våldtäkt och vi är också medvetna om att genom att fokusera på män som förövare och kvinnor som offer kan vissa av dessa myter förstärkas.

1.2.2 Begreppsmässiga avgränsningar

Vi har i denna uppsats valt att i så stor utsträckning som möjligt undvika begreppet ”offer” och i stället benämna informanterna som ”den utsatte”. Detta val grundar sig i att vi vill undvika att sätta en person i en offerroll som inte anser sig höra hemma där. Att bli betraktad som ett offer kan för vissa människor upplevas som negativt ur ett socialt perspektiv, och skapa känslor av avvikelse, vilket vi har velat undvika. Detta innebär rent språkligt att vår text ibland kan uppfattas som upprepande, men för oss har det varit viktigare att inte sätta en stämpel på informanterna. I de mer forskningsbaserade avsnitten har vi däremot använt oss av begreppet offer mer frekvent, då detta är ett begrepp som faktiskt förekommer i forskningen vilken vi har velat återge så korrekt som möjligt.

2 Bakgrund

Syftet med denna uppsats är inte att jämföra hur den juridiska och samhälleliga synen på våldtäkt har förändrats, men det är trots detta betydelsefullt att göra en kort historisk tillbakablick för att på så sätt ge läsaren en förståelse av hur man har sett på våldtäkt över tid i Sverige. Denna redogörelse startar vid mitten av 1900- talet då andra vågens feministiska rörelse började ta form, då det ligger i linje med övriga delar i denna uppsats. Vidare ämnar denna studie inte heller att redogöra för den rättsliga aspekten av våldtäkt, men det är ändå relevant att presentera den juridiska definitionen då den kan hjälpa läsaren att förstå hur brottet definieras och förstås i ett svenskt sammanhang.

2.1 Synen på våldtäkt i en svensk kontext

I Sverige kom 1953 ett betänkande som kom att ligga till grund för 1962 års lag angående våldtäkt. Man ville nu flytta fokus från skyddandet av den personliga friheten till skyddandet av den sexuella integriteten. I lagen gjorde man ingen skillnad på våldtäkt inom och utom äktenskapet, men man betraktade en intim relation mellan parterna som en förmildrande omständighet. Detta innebär att en man som våldtagit sin partner kunde dömas till ett lägre straff. Vidare menade man att om offret inte kallat på hjälp eller om hon tillåtit vissa närmanden skulle även detta betraktas som förmildrande (Bergenheim, 2010; Löhr, 2010). I samhällsdebatten fanns det under denna tidpunkt tankar om att ett nej inte alltid behöver betyda nej, utan att det i själva verket kunde vara ett uttryck för kvinnans sexuella hämningar. Att kvinnan vill, men hon vågar inte säga att hon vill. Vidare

fanns det tankar om att ett visst mått av våld kan göra gott för det sexuella samlivet (Bergenheim, 2010).

Under 1960-talet präglades den svenska samhällsdebatten av liberala idé- strömningar kring sexualitet och man menade att sexualiteten måste släppas fri.

1970-talet var årtiondet då de feministiska rörelserna på allvar började växa fram i Sverige med idéer som härstammade från USA. Man började ägna sig mer åt frågor såsom kön, makt och sexualiserat våld och de feministiska förespråkarna menade att det är patriarkala maktstrukturer som utgör grunden för kvinno- förtryck, vilket tar sig uttryck i våldtäkt (Bergenheim, 2010). 1977 tillsattes en ny sexualbrottskommitté som hävdade att det tidigare legat för stor vikt vid kvinnans beteende före och efter övergreppet, likväl som relationen mellan offret och gärningsmannen. Man menade att lagen skulle skydda kvinnan mot övergrepp i stället för att sätta henne ansvarig för det, vilket dåvarande lagstiftning tenderade göra. Detta resulterade att man i 1984 års lag valde att lägga fokus på brottet och handlingen snarare än hur offret agerat och uppträtt (Löhr, 2010). Nu vidgades också våldtäktsbegreppet så att det även omfattade samkönade relationer samt övergrepp som är jämförliga med vaginala samlag, såsom orala och anala samlag (Bergenheim, 2010).

1980- och 1990-talet var sexuellt våld ett mycket omdiskuterat ämne och tankar om att ett nej inte alltid behöver betyda nej, utan att det kan vara en del av det erotiska spelet, dök återigen upp i samhällsdebatten (Bergenheim, 2010).

Gruppvåldtäkt uppmärksammades i media i allt högre grad och diskussioner om gärningsmannens ursprung florerade både på ett samhälleligt plan men även inom rättsväsendet. Man lyfte fram kulturkrockar, negativ kvinnosyn och svårigheter att kommunicera på svenska som bidragande faktorer till våldtäkt (Bergenheim, 2010). Fokus lades alltså på gärningsmannen, men också på gärningsmannen som avvikande och annorlunda.

År 2005 skedde en lagförändring, vars mest centrala ändring var att man nu kunde dömas för våldtäkt om offret befunnit sig i ett ”hjälplöst tillstånd”. Med detta menade man bland annat tillstånd då offret varit påverkad av alkohol eller droger, sovit eller varit medvetslöst (Bergenheim, 2010). Den senaste lagändringen trädde i kraft 1 juli 2013. Där utvidgades och ersattes begreppet ”hjälplöst tillstånd” med

”särskilt utsatt situation” för att lagen även skulle omfatta offer som bemöter övergreppet med passivitet. Ett exempel på passivitet kan vara så kallad ”frozen fright”, vilket är en vanligt förekommande reaktion hos våldtäktsoffer som innebär att den utsatte upplever att kroppen stängs av och att man därför inte kan eller vågar göra motstånd (Lagrådsremiss, 2013).

I dagsläget är den mest aktuella frågan i samhällsdebatten om huruvida det bör införas ett samtyckeskrav i lagstiftningen eller inte. Förespråkare menar att skyddet mot sexuella övergrepp måste stärkas genom att tydliggöra att sexuella handlingar alltid måste föregås av ett samtycke från båda parter. De menar vidare att en samtyckesklausul i lagen skulle sätta mer fokus på gärningsmannen när ord står mot ord. De som argumenterar mot en samtyckeslagstiftning menar bland annat att det riskerar innebära att bevisbördan skiftas och att rättssäkerheten således äventyras, samt att det skulle förstöra det sexuella samlivet då man menar att det är ”oromantiskt” att fråga om samtycke innan man inleder sexakten.

2.2 Svensk lagstiftning

Brottet våldtäkt regleras i Brottsbalken 6 kap 1 § och lyder:

“Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation”

(Lag, 2013:365).

3 Tidigare forskning

I detta kapitel presenteras tidigare forskning som behandlar inställningar till och föreställningar om våldtäkt, offer och förövare då detta ligger i linje med undersökningens syfte. I uppsatsen används både nationell och internationell forskning för att beskriva begreppet ”våldtäktsmyter” och hur dessa påverkar synen på våldtäkt, men även hur de används för att omförhandla en händelse från våldtäkt till något annat. Avslutningsvis synliggörs och förklaras några av de våldtäktsmyter som finns i samhället.

3.1 Våldtäktsmyter som begrepp

I USA fick forskningen kring det sexuella våldet ett stort uppsving i samband med den andra vågens feministiska rörelse i slutet på 60- och början på 70-talet.

Termen våldtäktsmyter (“rape myths”) är numera vanligt förekommande i den amerikanska forskningen kring våldtäkt och introducerades första gången av Martha R. Burt 1980. Hon definierade då våldtäktsmyter som “skadliga, stereotypa eller falska trosföreställningar om våldtäkt, våldtäktsoffer och våldtäktsmän” (Burt, 1980:217)¹. Denna definition vidareutvecklades senare av Lonsway och Fitzgerald (1994) som menade att det var viktigt att också artikulera på vilket sätt myterna kan vara skadliga och gentemot vem, samt att det är viktigt att förtydliga vad man menar med “myt” för att få en så användbar definition som möjligt. De valde därför att definiera våldtäktsmyter som “attityder och stereotypa uppfattningar som generellt sett är falska men som är allmänt vedertagna i samhället och som tjänar till att förneka samt rättfärdiga manlig sexuell aggression mot kvinnor” (1994:134)². Dessa myter kan variera mellan olika samhällen och kulturer men har en gemensam funktion i att de förminskar den utsattes erfarenheter samt skiftar skulden från förövaren till offret (Grubb &

Turner, 2012; Suarez & Gadalla, 2010). De våldtäkter som stämmer överens med våldtäktsmyterna tenderar att spridas och publiceras genom exempelvis media, 1 Vår översättning.

2 Vår översättning.

medan de våldtäkter som motsäger våldtäktsmyterna, vilket enligt forskning är majoriteten av de våldtäkter som sker, helt enkelt förbises (Lonsway & Fitzgerald, 1994). Detta är ett problem då studier visar att medias framställning av våldtäktsfall har en direkt påverkan på konsumenternas uppfattningar och attityder till våldtäkt. I förlängningen blir det således svårt att bryta dessa stereotyper och fördomar då det just är de som reproduceras och får spridning i samhället. Vidare innebär en högre samhällelig acceptans för dessa våldtäktsmyter att allmänhetens uppfattning om vad som är en “riktig våldtäkt” blir allt snävare, då de övergrepp som inte passar in i våldtäktsmyterna enkelt kan bortförklaras eller rättfärdigas.

Genom att godta de myter avseende våldtäkt som finns i samhället får det betydelse för hur våldtäktsoffer uppfattas, hur våldtäktsoffer behandlas samt att våldtäkt får större acceptans i ett kulturellt sammanhang, vilket bidrar till ett våldtäktsstödjande samhälle (Grubb & Turner, 2012; Ensign, 1996).

Med hjälp av sin forskning kunde Burt (1980) utveckla det första mätinstrumentet för acceptans av våldtäktsmyter, Rape Myth Acceptance Scale (RMAS). Denna utvecklades senare av Payne, Lonsway och Fitzgerald (1999) som lanserade Illinois Rape Myth Acceptance Scale (IRMA) som ett sätt att undersöka respondenternas attityder till myter om våldtäkt. Skalan består av en rad påståenden som respondenterna får ställa sig positiva eller negativa till. Skalan testades och resulterade i sju teman som var och en representerade en våldtäktsmyt. Dessa var: hon bad om det; det var inte en riktig våldtäkt; han menade det inte; hon ville det; hon ljuger; våldtäkt är en trivial händelse; samt våldtäkt är en avvikande händelse. Den faktor som har studerats mest i förhållande till acceptans av våldtäktsmyter är kön och näst intill alla studier visar att män accepterar och införlivar våldtäktsmyter i högre grad än kvinnor (se exempelvis McMahon, 2010; Suarez & Gadalla, 2010; Aosved & Long, 2006).

Aosved & Long (2006) fann i sin studie att acceptansen av våldtäktsmyter också är starkare hos individer som ingår i andra förtryckande strukturer såsom sexism, rasism, homofobi, åldersdiskriminering, klassförakt, och religiös intolerans. Dessa samband fann man både hos män och kvinnor, men männen rapporterade en högre grad av acceptans för våldtäktsmyter samt för samtliga ovan nämnda strukturer än kvinnorna. Dessa resultat har senare bekräftats av Suarez och Gadalla (2010) som bland annat fann ett starkt positivt samband mellan acceptans av våldtäktsmyter och individer som påvisar sexuell aggression och/eller andra fientliga attityder och beteenden riktat mot kvinnor, såväl som ett starkt samband mellan acceptans av våldtäktsmyter och rasism.

3.2 Ett utrymme för förhandling och omtolkning

Våldtäkt och sexuellt våld är ämnen som är relativt outforskade i en svensk kontext. I Sverige refererar man fortfarande ofta till Sociologen Stina Jeffners banbrytande doktorsavhandling från 1998, Liksom våldtäkt, typ…, vilken utforskar ungdomars syn på våldtäkt. De ungdomar som Jeffner intervjuade var alla på ett principiellt plan överens om att allt som sker efter att en tjej har sagt nej till sex är en våldtäkt. När de sedan diskuterade konkreta situationer fann dock Jeffner att det fanns en rad omständigheter som gjorde att ungdomarna omförhandlade situationen och valde att inte tolka det som en våldtäkt, trots att tjejen sagt nej. Dessa omständigheter är:

 Sättet att säga nej. En tjej som inte vill ha sex med en kille bör säga ett klart och tydligt nej för att det av ungdomarna inte ska tolkas som en våldtäkt. Hon bör inte säga nej till sex men ja till annat, såsom kyssar eller smekningar, då detta uppfattas som en inbjudan till sex. En tjej bör inte heller säga nej i sista stund. Det tycks alltså viktigt för ungdomarnas tolkning av händelsen vid vilken tidpunkt tjejen säger nej samt på vilket sätt.

 Kärlekens betydelse. Om det finns romantiska känslor från ett eller båda hållen menar ungdomarna att det inte kan vara fråga om en våldtäkt.

Kärlek är något som innehåller romantik och fina gester, inte våld och tvång. På grund av detta är våldtäkt heller inte något som kan ske mellan personer som är kära i varandra, menar ungdomarna. Om det har funnits eller fortfarande finns känslor och/eller kärlek med i bilden omtolkas situationen således som ett sexuellt möte snarare än en våldtäkt.

 Alkoholpåverkan. Ungdomarna menar att tjejer har ett ansvar att inte försätta sig i situationer där de kan utsättas och falla offer för killars starka sexdrift. Om en tjej inte följer dessa försiktighetsråd utan exempelvis dricker sig berusad så får hon till viss del skylla sig själv om hon blir våldtagen. Tjejens alkoholkonsumtion tycks således göra henne till medskyldig i det inträffande, medan ungdomarna menar att om en kille har druckit alkohol så minskar hans skuld och ansvar för det inträffade.

 Föreställningar om “horan”. Enligt ungdomarna finns det vissa tjejer som inte beter sig som “fina” tjejer ska göra. Det kan handla om att de är utmanande klädda, festar mycket, är flirtiga eller har haft sex med många killar. Detta är tjejer som blir sedda som “horor”, och enligt ungdomarna är detta en förmildrande omständighet vid våldtäkt. “Horor” är tjejer som ber om det och bjuder in till sex, och en sådan tjej kan inte bli våldtagen.

 “Avvikande” killar. Ungdomarna är överens om att det är en viss typ av killar som våldtar, företrädesvis en psykiskt sjuk person. Om en “schysst”

och “normal” kille anklagas för en våldtäkt har ungdomarna svårt att tro att det kan vara sant och omtolkar händelsen till något annat. Det är inte heller ovanligt att skulden i dessa fall läggs på tjejen då det tycks vara lättare att tro att en tjej har bjudit in till sex, alternativt ljuger om det inträffade, än att en “vanlig” kille skulle våldta en tjej.

 Konsekvenser för tjejen. Slutligen fanns bland ungdomarna en tydlig bild av hur en tjej ska bete sig och må efter att hon har blivit utsatt för en våldtäkt. Det ska vara tydligt att hon mår väldigt dåligt och hon ska helst kunna uppvisa fysiska bevis på det inträffade för att det ska vara frågan om en riktig våldtäkt. Om tjejen skulle reagera på något annat sätt eller bete sig ”som vanligt” tenderar ungdomarna att omtolka händelsen till något annat än våldtäkt (Jeffner, 1998:224).

Det är alltså bara om ingen av ovanstående förmildrande omständigheter är aktuella som ungdomarna anser att det kan handla om en våldtäkt. Det sker med andra ord en ständig förhandling och omtolkning beroende på omständigheterna kring händelsen. Jeffner menar att i stället för en gräns mellan sex och våldtäkt kan man se ett utrymme, ett utrymme för tolkning. Dessa ovan beskrivna förmildrande omständigheter består till stor del av de våldtäktsmyter som nedan kommer att redogöras för, vilket ytterligare bekräftar dess relevans och påverkan i huruvida människor väljer att tolka och definiera en händelse som våldtäkt eller

inte, samt i vilken grad ansvaret tenderar att hamna på förövaren eller offret (Jeffner, 1998).

3.3 Våldtäktsmyter

Trots att våldtäktsmyter ofta är flytande i avseende vems beteende och i viss mån även vems utseende/karaktär den fokuserar på är de myter som presenteras i detta avsnitt uppdelade i myter kopplade till förövaren och myter kopplade till offret.

Det som myterna kan sägas ha gemensamt är att samtliga agerar som så kallad

”victim-blaming”, det vill säga där skulden av olika anledningar läggs på offret i stället för förövaren.

3.3.1 Våldtäktsmyter kopplade till förövaren

Mäns oförmåga att behärska sin sexualitet

Pineau (1989) menar att föreställningen om att “hon bad om det”, vilket grundar sig i tanken att offret provocerade gärningsmannen att begå våldtäktshandlingen, är en av de vanligaste försvaren för män som anklagas för att ha begått en våldtäkt. Detta bygger på tanken om att manlig sexualitet av sin natur är aggressiv, ständigt närvarande och okontrollerbar i en kvinnas närhet. Vi ser ofta denna myt i medias framställning av domar där man tenderar att trycka på att förövaren i sin sexuella upphetsning inte förstod att kvinnans tårar var ett uttryck för att hon inte ville eller att hennes motstånd skulle vara en del av det sexuella

“spelet”. Denna föreställning fungerar inte bara som ett ursäktande av den manlige förövaren, då det skiljer honom från sina sexuella drifter och handlingar, utan det implicerar också att kvinnor till viss del är ansvariga för händelsen då deras blotta uppenbarelse är en sexuell provokation för mannen (Weiss, 2009).

Vidare skriver Bergenheim (2010:15) att “den felaktiga föreställningen att mannens sexualitet av naturen är aggressiv medan kvinnans är underkastande får till följd att vålds- och tvångsinslag accepteras som en del av en normal heterosexualitet”.

Våldtäktsmannen skiljer sig från andra män

I samhället finns det en hel del föreställningar om våldtäktsmannen och dennes kännetecken, både utseende- och beteendemässiga. Tanken är att våldtäktsmannen på ett eller flera påtagliga sätt skiljer sig från andra, “vanliga” män. Lundgren et al. (2001) menar att vi i Sverige ofta använder oss av en individualpsykologisk förklaringsmodell när det kommer till mäns våld mot kvinnor, vilket resulterar i att förklaringen till våldet söks i förövarens personlighet. Detta, menar de, resulterar ofta i föreställningar om våldtäktsmannen som störd, psykiskt sjuk eller på annat sätt avvikande och onormal. Detta kan ses som ett sätt för mannen att frånskriva sig sitt ansvar genom att hävda att utövandet av det sexuella våldet skedde i ett tillstånd av temporär psykisk förvirring och att han således inte kan hållas ansvarig för det inträffade. Att utmåla våldtäktsmannen som pervers och avvikande innebär också att de förövare som inte stämmer överens med den bilden riskerar att gå fria från misstankar om våldtäkt, vilket kan få allvarliga konsekvenser för enskilda utsatta kvinnor och kvinnor som grupp, då det implicerar att vanliga, trevliga och “normala” killar inte kan våldta (Bergenheim, 2010). Genom att använda sig av denna myt kan också män särskilja förövaren från gruppen män för att på så sätt rättfärdiga sig själv och förskjuta skulden på någon annan genom att tänka “jag är inte han”.

Män kan inte våldta sina fruar/partners

År 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige, men fortfarande lever föreställningar kvar om att en våldtäkt som sker inom ett förhållande inte är en riktig våldtäkt. Pedersen och Strömwall (2013) fann, i enighet med många andra studier, att kvinnor som har varit utsatta för våldtäkt av någon bekant eller någon de är i en relation med klandras mer för händelsen än en kvinna som våldtagits av en främling. I enighet med Jeffners (1998) resultat finns det även en föreställning om att all sexuell samvaro som sker i ett förhållande är lika med “bra sex”, vilket kan antas ligga till grund för myten att man inte kan bli våldtagen i en relation. Det finns även en förväntning att en kvinna i en relation alltid ska finnas till hands och ställa upp på mannens (ibland aggressiva) sexualitet, då sex är en del av det romantiska samlivet.

Här kan även begreppet “tjatsex” aktualiseras. Riksorganisationen för kvinno- jourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) menar att tjejer och kvinnor många gånger går med på att ha sex efter att ha utsatts för påtryckningar i form av tjat, trots att det är mot deras vilja. Dessa påtryckningar eskalerar inte sällan och övergår till hot och psykiska övergrepp, vilket enligt dem är att anses likvärdigt med att tvinga någon till sex (ROKS, 2013). Om en kvinna “ställer upp” och har sex i en relation trots att hon upprepade gånger har sagt nej tenderar detta inte att tolkas som våldtäkt, utan snarare som att hon har “kommit till insikt” och gett efter för mannens (och sin egen) vilja. På så sätt omtolkas det faktum att hon inte längre säger nej som ett tyst samtycke (Jeffner, 1998).

3.3.2 Våldtäktsmyter kopplade till offret

Som kvinna bör man inte ta onödiga risker

Det finns i samhället en rad regler och föreskrifter om hur kvinnor bör agera för att undvika risken att bli våldtagen. Detta kan exempelvis handla om att man som kvinna inte bör dricka för mycket alkohol, följa med eller bjuda hem en kille man nyss träffat, gå ensam hem under kvällstid, klä sig utmanande, och så vidare. Om en kvinna inte följer dessa regler riskerar hon att själv beskyllas för det inträffade.

Just frågan om kvinnans alkoholkonsumtion tycks ofta vara av stor betydelse.

Exempelvis fann Sims, Noel och Maisto (2007) att deltagarna i deras studie var mer benägna att klandra offret om kvinnan hade druckit alkohol vid tillfället för våldtäkten. Detta skulle också kunna tolkas som en föreställning om att när kvinnor konsumerar alkohol finns det en förväntan från deras sida om att kvällen ska sluta med sex. Vidare fann Deaming et al. (2013) att deras respondenter upplever att en kvinna som är full får skylla sig själv då hon agerar oansvarigt, medan en kvinna som är nykter förväntas kunna avvärja en potentiellt farlig situation. Detta leder till en dubbelbestraffning av kvinnor som oavsett hur de har agerat i frågan får stå ansvariga för händelsen. Ett intressant observandum är att alkoholkonsumtionen hos förövaren agerar som en ursäktande faktor, medan offrets potentiella alkoholkonsumtion innebär att hon har agerat oförsiktigt och således får ”skylla sig själv”, även detta i enlighet med Jeffners resultat. Vidare finns det också en föreställning om att en kvinna kan förhindra en våldtäkt om hon verkligen vill, exempelvis genom att säga ett tillräckligt tydligt nej, göra fysiskt motstånd eller skrika och tillkalla hjälp.

“Fina flickor” blir inte våldtagna

Ytterligare en vanlig myt är att det bara är vissa kvinnor som blir våldtagna, då i synnerhet de kvinnor som har ett “dåligt rykte”, det vill säga de som inte beter sig enligt normer om kvinnlighet, samt kvinnor från marginaliserade grupper i samhället (Lonsway & Fitzgerald, 1994). Med hjälp av denna myt skuldbelägger man kvinnan genom att påstå att hennes utseende, beteende eller karaktär är vad som föranlett våldtäkten. Exempelvis kan en kvinna som klär sig utmanande, gärna går på barer och klubbar, som har många sexpartners eller som tycker om våldsamt sex förvänta sig att bli våldtagen (Bohner et al., 2009). Om övergreppet sker mot en kvinna som befinner sig i prostitution, kriminella kretsar eller missbruk har dessa därför ofta svårt att hävda sin offerstatus (ROKS, 2013). För denna myt handlar inte bara om vilka kvinnor som riskerar eller “förtjänar” att bli våldtagna, utan det innebär också att vissa kvinnor (företrädesvis de som tillhör någon av ovan nämnda kategorier) inte heller är trovärdiga som offer.

Då våldtäkt är vanligt förekommande i alla samhällen och kulturer kan det få kvinnor att känna sig osäkra och utsatta i det offentliga, särskilt om man tillåter sig att tro att alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer. Lonsway och Fitzgerald (1994) menar att denna myt således kan fungera som ett sätt att som kvinna förneka sin egen utsatthet genom att intala sig att det enbart är andra kvinnor som riskerar att falla offer för våldtäktsmän. Således kan det för dessa människor tänkas vara både befriande och bekvämt att tänka att offret genom antingen sitt beteende eller utseende kan ha gjort något för att “bidra” till att våldtäkten genomfördes, något som skiljer offren från dem själva.

Det är inte våldtäkt utan våld

Föreställningen om våldtäkt som en plötslig och brutal våldsattack gör att det från omvärlden ofta finns en förväntan på att offret efteråt ska kunna uppvisa någon form av fysiskt bevis för att en våldtäkt har ägt rum. Dessa fysiska bevis fungerar också som en bekräftelse på att offret har agerat “ansvarsfullt” genom att värja sig och kämpa emot. Om en våldtäktsutsatt person inte kan uppvisa dessa bevis riskerar dennes trovärdighet att minska och omgivningens skepsis angående händelsen att öka. I kontrast till detta menar Öberg, Lucas och Heimer (2010) att de som varit utsatta för sexuella övergrepp sällan får svåra fysiska skador efter händelsen, utan att de vanligaste skadorna snarare består av ytliga blåmärken och skrapsår. De menar vidare att skador i underlivet är än mer ovanliga. Peterson och Muehlenhard (2004) fann i deras studie att de deltagare som har föreställningen att en våldtäkt inte kan ske om kvinnan inte gör motstånd, och som själva inte gjort motstånd då de utsattes för en våldtäkt, var mindre benägna att definiera händelsen som våldtäkt. I stället valde de ofta att tolka det som en “vanlig” sexakt och att ursäkta mannens beteende genom att hävda att de inte gjorde tillräckligt mycket motstånd eller att de inte sa nej tydligt nog. Detta visar på hur våldtäktsmyter också införlivas i offren och deras upplevelse av händelsen.

Kvinnor ljuger om våldtäkt

Lonsway och Fitzgerald (1994) hävdar att en av de vanligaste våldtäktsmyterna är tron att kvinnor ljuger om den våldtäkt hon har varit med om. Det kan till exempel handla om tanken att kvinnor i efterhand överdriver effekten våldtäkten har haft på henne, eller att kvinnan i efterhand rekonstruerar det frivilliga sexet till en våldtäkt för att minimera risken att själv bli sedd som lösaktig. En annan vanligt

förekommande tanke är att kvinnor ljuger om våldtäkt för att hämnas på sina män.

I själva verket visar många studier att mörkertalet våldtäkter är stort och att det sexuella våldet anmäls i väldigt liten utsträckning. Lundgren et al. (2001) fann exempelvis att majoriteten av deras tillfrågade kvinnor menade att händelsen var för obetydlig för att anmäla, och att de således förminskade sina erfarenheter av det sexuella våldet (troligtvis just på grund av dessa myter). Denna omtolkning av våldtäkten som något som visserligen var ofrivilligt men “mindre allvarligt”

motsäger myten om att kvinnor överdriver och ljuger om våldtäkt. Vidare föreställningar knutna till denna myt är att det är synd om oskyldiga män som hamnar i fängelse efter att falskeligen ha blivit anklagade för våldtäkt. Även detta är statistiskt osannolikt då det dels är väldigt svårt att få någon fälld för våldtäkt på grund av höga beviskrav, men även då statistiken säger att ungefär 90 procent av anmälningarna om våldtäkt läggs ner (BRÅ, 2008). Risken att det bland de förhållandevis få fällande domarna i Sverige skulle finnas flera män som blivit oskyldigt dömda är således väldigt liten.

4 Teoretiskt perspektiv

I detta avsnitt redogörs för det teoretiska perspektiv som studiens resultat kommer att analyseras utifrån, vilket är ett poststrukturalistiskt feministiskt perspektiv där ett särskilt fokus kommer läggas på begreppen diskurs, sociala konstruktioner, makt och motmakt.

4.1 Feministisk teori

I studien används feministisk teoribildning för att analysera materialet, dels då det är just feministiska forskare som bidragit med den mesta teoretiska förståelsen av sexuellt våld mot kvinnor och våldtäkt, men framförallt för att feministisk teori bäst kan hjälpa till att begripliggöra och tolka materialet. Det är dock viktigt att förtydliga att det inom feminismen finns ett oändligt antal inriktningar och idéströmningar, varav vissa går hand i hand medan andra står som totala motsatser till varandra. En gemensam bas för samtliga feministiska perspektiv är dock att de uppehåller sig kring frågor som rör kvinnors underordnade position i samhället och den diskriminering kvinnor dagligen möter på grund av sitt kön. Vidare kräver och strävar feminister efter en förändring av samhällets sociala, ekonomiska, politiska och kulturella plan för att motarbeta och så småningom kunna övervinna denna diskriminering av kvinnan (Freedman, 2001). Vi är medvetna om att det feministiska fältet är oerhört brett, varför vi varken vill eller förmår redogöra för feminismen i sin helhet i denna uppsats. I stället kommer detta avsnitt fokusera på Nicola Gaveys (2005) teoretisering av våldtäkt som ett socialt och kulturellt konstruerat fenomen, vilket hon presenterar i sin bok Just Sex?: the Cultural Scaffolding of Rape (2005). Gavey befinner sig på det poststrukturalistiska feministiska fältet och fokuserar på våldtäktens diskursiva natur, vilket vi anser kan hjälpa oss tolka empirin på ett tydligt men kreativt sätt i förhållande till studiens frågeställningar.

4.2 Gavey och ”the cultural scaffolding of rape”

Gavey (2005) menar, i enlighet med Foucault, att diskurser är organiserade system av påståenden som reglerar vad som är de socialt förstådda och accepterade sätten för hur man talar om, ser på och beter sig i förhållande till ett

fenomen. Det är den sociala omgivningen man befinner sig i som utgör och reproducerar olika diskurser, vilket innebär att diskurser inte är universella utan varierar beroende på tid, plats och kulturellt sammanhang. Diskurser är alltså den, inom den givna teoretiska ramen, pågående diskussionen. Den diskurs som dominerar i ett givet samhälle framstår alltid som naturlig då den normaliserar ett visst sätt att se på och tänka kring ett fenomen, och således är detta också vad som i allmänhet tas för sanning. Ur detta perspektiv kan man se det som att det är diskurser som konstituerar den sociala värld och verklighet vi lever i och att allting omfattas av diskurser. Detta innebär att även vår förståelse av kön och sexualitet är beroende av de diskurser som dominerar vårt samhälle idag.

Kännetecknande för dessa är att de normaliserar en viss typ av sex (det hetero- sexuella, vaginala samlaget), ett visst sätt att se på sex (som ett sätt att till- fredsställa mannen) och ett visst sätt att se på män (dominanta) respektive kvinnor (undergivna).

I alla diskurser är en maktdimension inbyggd, och Gavey (2005) menar att det i själva verket är genom diskurser som makt och maktrelationer skapas och upprätthålls. För att förklara detta utgår hon från Foucaults tankar om disciplinär makt, som går ut på att alla diskurser omfattas av en makt vilken reglerar människors sätt att leva och tvingar fram/framhåller vissa sätt att vara på framför andra. Den disciplinära makten får därför samhälleliga normer att framstå som något naturligt och normalt i det vardagliga livet. Detta sker genom att individer ständigt korrigerar sitt beteende i enlighet med rådande normer och diskurser, från det som anses avvikande till det som anses vara normalt och socialt accepterat.

Vad vi anser är normalt (eller onormalt) när det kommer till sexuella handlingar, sexuellt begär, sexuella identiteter och så vidare är således inte statiskt utan socialt konstruerat just genom dessa normativa diskurser samt social praxis.

Foucaults maktanalys innebär att makt är något relationellt som alltid är närvarande i alla sociala relationer (Nilsson, 2008). Vidare menar han att makten aldrig är permanent hos en individ i en relation, utan att det pågår en ständig kamp om vem som utövar denna makt. Foucault menar att där det finns makt, finns det därför även utrymme för motmakt och motstånd. Motmakt är enligt detta synsätt en reaktion på maktutövande samtidigt som det är ett utövande av makt i sig, vilket innebär att motmakt inte heller är något som kan existera oberoende av relationen. Likväl som en diskurs kan skapa och upprätthålla makt, menar Foucault att den också kan underminera makten och därmed skapa ett utrymme för motstånd. Att använda en diskurs på ett sätt som skiljer sig från den dominerande och normaliserade förståelsen av densamma, skapar en möjlighet att förändra maktrelationernas karaktär. Ett exempel på detta är invandraren som kallar sig för “blatte” eller “svartskalle” och på detta sätt använder dessa diskurser på ett annorlunda sätt och därmed “tar tillbaka ordet”, vilket skapar en möjlighet att tala om sig själv och för sig själv på ett nytt sätt (Nilsson, 2008).

Gavey lyfter upp fyra olika heterosexuella diskurser, som hon menar dominerar i västerländska samhällen, för att visa hur dessa förstärker den ojämna makt- relationen mellan könen och förtrycker den kvinnliga sexualiteten. Dessa är ”the male sexual drive discourse”, ”the have/hold discourse”, ”the permissive sex discourse” samt ”the coital imperative” (2005:103). Uppsatsen kommer i det följande främst fokusera på the male sexual drive discourse, diskursen om den

manliga sexualdriften. Denna diskurs, menar Gavey (2005), har en stor påverkan på normaliserandet av den manliga sexualiteten och i denna konstrueras mannens sexuella begär som en oerhört stark drivkraft i deras liv. Män framställs genom denna diskurs som ett aktivt subjekt som alltid är redo för sex, där kvinnor och deras kroppar är både det som aktiverar detta begär men även vad som förväntas tillfredsställa det. Kvinnan blir i detta sammanhang ett passivt objekt vars enda sexuella mål är att tillgodose mannens behov. Detta normaliserar tanken om att mannen har rätt till kvinnans kropp, vilket antyder att kvinnan alltid ska ställa upp på sex då mannen kräver det. Inbyggt i denna diskurs finns alltså en tanke om hur en kvinna ska agera sexuellt, och i förlängningen också vad det innebär att vara kvinna. Om en kvinna avstår från sex initierat av mannen innebär det således att hon också avviker från de normer som finns avseende kvinnlighet. Detta visar att det i praktiken inte alltid är lätt att neka mannen sex, då det inte bara är kvinnans sexuella identitet som förminskas utan också hennes kvinnlighet. Detta är särskilt tongivande om mannen och kvinnan är i en relation då tanken om att en kvinna ska ställa upp på sex med sin partner är extra stark. Diskursen om den manliga sexualdriften följs således av en diskurs om en passiv feminin sexualitet.

Gavey (2005) menar att dessa normaliserande sociala konstruktioner av den manliga aggressiva sexualiteten och den kvinnliga passiva sexualiteten skapar ett mönster för en tvingande sexualitet gentemot kvinnan. Det är detta normaliserande som möjliggör att förhandla och omtolka en våldtäkt till “bara vanligt sex”. Om en kvinna ställer upp på sex endast på grund av en känsla av att hon måste eller borde, enbart för att tillfredsställa mannen och utan att hon själv erhåller njutning av det, kan detta ses som ett övergrepp baserat på den maktrelation och de förväntningar som finns på sex kopplade till kön. Gränsen mellan ett frivilligt samlag och sexuella övergrepp/våldtäkt är i dessa fall hårfin.

Diskursen om den manliga sexualdriften dikterar således kunskap och antaganden om vad sex är, om män och kvinnors sexuella natur (män som aktiva och dominanta, kvinnor som passiva och underordnade), och om sexets roll och betydelse i en (heterosexuell) relation. Vidare dikterar de dominerande diskurserna normativa skript för utövandet av sex, det vill säga vem som gör vad mot vem, hur och i vilket sammanhang. De våldtäktsmyter som vi diskuterat i kapitlet Tidigare forskning är således, enligt detta synsätt, en direkt konsekvens av rådande dominerande diskurser om män, kvinnor och sexualitet. Dessa diskurser och myter konstruerar i sin tur tankar om vad en “riktig” våldtäkt är och hur den ska gå till, vem det är som våldtar och vilken sorts kvinna det är som blir våldtagen. Det blir således tydligt att sociala konstruktioner gällande kön och sexualitet samt heterosexuella normsystem formar vår subjektivitet gällande dessa frågor.

5. Metod

I detta kapitel redogörs för de metodval som gjorts genom hela forsknings- processen. Tillvägagångssätt avseende urval, genomförande av intervjuer, in- samling av empiri samt bearbetning av materialet kommer att beskrivas. Det kommer även föras en diskussion rörande etiska förhållningssätt samt uppsatsens kvalitetsbedömning. I denna studie har vi både arbetat tillsammans och var för sig.

I de fall vi producerat text på skilda håll har vi sedan gått igenom och reviderat texten tillsammans. Detta innebär att båda uppsatsförfattarna har varit delaktiga i samtliga delar av uppsatsen.

5.1 Metodval

Den kvalitativa forskningen är tolkningsinriktad vilket innebär att man lägger större vikt vid människors individuella tankar, uppfattningar och beteenden i relation till den specifika kontext där de befinner sig, snarare än att försöka få en generell förklaring av verkligheten (Bryman, 2011). Detta är vad som främst låg till grund för beslutet att använda en kvalitativ metod i denna studie, då intresset var att lyssna till tjejernas enskilda och unika berättelser och upplevelser kopplat till de övergrepp de har varit med om. Tanken med denna studie har aldrig varit att få en generaliserad bild av hur våldtäktsmyter påverkar den utsatte eller att komma fram till en allmängiltig sanning, utan i stället visa hur myter och föreställningar kring våldtäkt kan komma att påverka den utsatte genom att lyssna till några tjejers erfarenheter och upplevelser. För att göra detta användes en semi- strukturerad intervju där informanterna gavs stor frihet att formulera sina egna svar och berättelser (ibid). Detta har haft fördelen att informanterna tillåtits lyfta fram det som de själva upplever som viktigt i sin historia, snarare än att de blir styrda med våra på förhand bestämda frågor. Detta minskar även risken för att vår egen förförståelse kring ämnet kommer i vägen för informanternas berättelser, vilket är klart positivt.

5.2 Tillvägagångssätt

5.2.1 Litteratursökning

För att komma i kontakt med relevant litteratur inom ämnet har vi främst sökt i databaserna Social Services Abstracts samt Sociological Abstracts. De sökord som inledningsvis användes var “rape”, “sexual violence” och “attitudes”, vilka användes i kombination med varandra. Genom dessa första sökningar uppenbarades mer specifika sökord, såsom “rape myths”, “rape myth acceptance”

och “rape scripts” som sedan användes tillsammans med “attitudes”, “norms”, och

“stereotypes”. I de resultat som detta genererade användes referenslistan som ett sätt att komma i kontakt med ytterligare litteratur som var relevant för uppsatsämnet. Databasen SwePub användes med motsvarande svenska sökord, vilket dock enbart genererade ett fåtal träffar som inte ansågs vara relevanta för studiens frågeställningar. Vidare har vi tagit del av kandidatuppsatser och avhandlingar som behandlat närliggande ämnesområden och har även där hittat relevanta källor i refererad litteratur. Funktionen “cited by” har dessutom använts, där alla som citerat den aktuella artikeln står listade. Det är genom dessa tillvägagångsätt som vi funnit den litteratur som används i denna uppsats.

Tillsammans med detta används även tidigare kurslitteratur samt litteratur som vår handledare rekommenderat.

5.2.2 Urvalsprocessen

För att komma i kontakt med uppsatsens informanter användes vad Bryman (2011) kallar för ett målinriktat urval, vilket är en strategisk samplingsmetod med syfte att skapa en överensstämmelse mellan forskningsfrågor och urval. Vi sökte därefter efter verksamheter och organisationer som arbetar med människor som

varit utsatta för våldtäkt i förhoppningen att de skulle kunna hjälpa oss att komma i kontakt med relevanta informanter. Valet föll på Föreningen Tillsammans som är en förening för personer som varit utsatta för sexuellt våld och som tillsammans arbetar för ett samhälle fritt från sexuellt våld. I första hand valdes att ta hjälp av denna förening då en av uppsatsförfattarna är bekant med en av föreningens grundare, vilket vi antog skulle innebära ett relativt snabbt svar på huruvida de kunde hjälpa till att förmedla information om studien till eventuella informanter eller inte. Detta kan ses som ett bekvämlighetsurval där det mest lättillgängliga alternativet används, vilket vi dels motiverar med det faktum att det är ett begränsat tidsutrymme att utföra intervjuerna på men också för att den målgrupp vi ville intervjua kan anses vara ovanligt svår att få tillgång till (Bryman, 2011).

Föreningen Tillsammans meddelade att de hade möjlighet att hjälpa till och ett informationsbrev om studien (se bilaga 1) skickades till dem för vidarebefordring till deras medlemmar. De enda kraven som ställdes på informanterna var att de skulle vara tjejer som blivit utsatta för våldtäkt av en man samt att de skulle ha kommit en bit i sin bearbetningsprocess så att intervjuerna inte skulle komma att bli en allt för stor påfrestning för dem. Dessa kriterier stämde överens med samtliga informanter som har intervjuats. Sju tjejer meddelade att de kunde tänka sig ställa upp, varav en senare valde att dra sig ur, vilket innebar att det genomfördes totalt sex intervjuer. Vi är medvetna om att Föreningen Tillsammans arbetar aktivt mot sexuellt våld och att bryta fördomar och föreställningar om detsamma, vilket troligtvis har genererat informanter som redan är insatta i och har ett intresse för frågan. Vi anser dock att det är av stort värde att individer som själva har varit utsatta för våldtäkt får göra sin röst hörd, samt att en medvetenhet kring ämnet inte nödvändigtvis behöver ha en negativ inverkan på materialet, varför detta i det stora hela ses som mindre problematiskt.

Det slutliga urval bestod av sex tjejer i åldrarna 19-34 år, vilka alla hade olika erfarenheter av våldtäkt. I urvalet är våldtäkt inom en relation, överfallsvåldtäkt, våldtäkt kopplat till utelivet samt upprepad utsatthet för våldtäkt alla representerade omständigheter. Våldtäkterna har skett både utomhus och inomhus, och i de fall våldtäkten skett inomhus har det varit antingen i den utsattes egna hem eller i förövarens hem. Förövaren har för våra informanter varit okänd, bekant, vän, partner eller en person de nyligen träffat, i samtliga fall har förövaren varit en man.

5.2.3 Intervjuguiden

Innan intervjuerna ägde rum utarbetades en intervjuguide vilken innehöll en rad övergripande frågor som var framtagna i syfte att stödja studiens frågeställningar och hjälpa oss att hålla en röd tråd genom intervjuerna (Bryman, 2011). Denna reviderades och gicks igenom flertalet gånger, vilket medförde att vi inför intervjuerna kände oss trygga med de frågor vi ville beröra. Intervjuguiden har hjälpt oss att hålla ett fokus på uppsatsens syfte och frågeställningar men har samtidigt tillåtit en flexibilitet i intervjuerna på så sätt att det har varit möjligt att hoppa från en fråga till en annan samt ställa aktuella följdfrågor vid behov. Vidare har nya frågor tillkommit under intervjuernas gång medan andra, redan befintliga frågor har upplevts mindre relevanta och har således uteslutits. Detta har medfört att intervjuerna har haft strukturen av ett öppet och fritt flytande samtal där

informanten har givits stor möjlighet att påverka och lyfta fram det hon anser vara av betydelse (ibid). Inga pilotstudier har genomförts i denna studie.

5.2.4 Intervjuernas genomförande

Båda uppsatsförfattarna medverkade vid samtliga intervjuer. Trost (2010) belyser det faktum att informanten kan uppleva en maktobalans om det är två intervjuare närvarande, vilket är något vi har haft i åtanke och noga övervägt. Alla informanter fick möjlighet att välja om de ville att endast en av uppsatsförfattarna eller båda skulle medverka vid intervjutillfället. Alla sex tjejer gav sitt godkännande till att båda närvarade, men trots det har vi reflekterat mycket kring denna fråga och vad det kan ha för eventuell inverkan på intervjusituationen. För att undvika att informanterna skulle känna att det blev en 2-mot-1-situation intog vi olika roller vid intervjutillfället. En agerade “huvudintervjuare” medan den andra hade som syfte att föra kortare anteckningar samt ställa kompletterande frågor vid behov. Detta gjordes i enlighet med en önskan att utjämna den maktobalans som finns i relationen mellan intervjuare och informant. Trost (2010) menar att en fördel med att vara två intervjuare är att man kan utvinna en större mängd information ur intervjun om man är två, vilket vi också har erfarit. Detta har inneburit att vi kunnat tolka informanternas svar olika, då vi är två personer som tänker på olika sätt, vilket har medfört att varierande följdfrågor har kunnat ställas. Detta har resulterat i fylligare och mer uttömmande intervjuer. Vi anser att det har varit av stor betydelse vid bearbetningen av materialet att båda har varit införstådda och delaktiga i samtliga intervjuer som genomförts.

Kvale och Brinkmann (2014) menar att den kvalitativa forskningsintervjun aldrig kan bli ett samtal mellan jämlika parter, utan att den alltid innefattar en maktobalans mellan intervjuare och informant. I ett försök att utjämna makten har vi ansträngt oss för att vara så inlyssnande som möjligt i rollen som intervjuare, samt uppmanat informanten att ge så fria beskrivningar av hennes erfarenheter som möjligt. Vi har också försökt fokusera på det informanten verkar vilja berätta om genom att då ställa följdfrågor och på så sätt låta henne uppehålla sig vid vad vi uppfattar att hon upplever är viktiga delar av hennes egen berättelse.

Trost (2010) menar att valet av plats där intervjun ska äga rum alltid innefattar för- och nackdelar och framhåller att en ostörd miljö där informanten känner sig trygg är betydelsefullt. Informanterna fick själva bestämma på vilken plats de ville att intervjun skulle äga rum, då vi var måna om att det skulle ske på en plats där de själva kände sig bekväma. I samtliga fall erbjöds ett bokat samtalsrum där intervjun kunde genomföras. En intervju ägde rum i informantens hem, en på ett café, en på informantens arbetsplats samt tre stycken i ett bokat samtalsrum. I efterhand kan vi se att framförallt de intervjuer som ägde rum på ett café samt på informantens arbetsplats inte innebar en helt ostörd miljö, vilket gjorde att transkriberingen av dessa intervjuer tog längre tid på grund av störande bakgrundsljud. Vi tror dock inte att dessa miljöer påverkade informanterna och deras berättelser, då det var de själva som önskade att intervjun skulle äga rum på dessa platser. I och med att tjejerna själva fick besluta var intervjuerna skulle genomföras kan även detta ses som ett sätt att öka makten till informanten i intervjusituationen.

Inför varje intervju fick samtliga informanter ta del av informationsbrevet (se bilaga 1) samt möjlighet att kontakta oss och vår handledare via mail eller telefon vid eventuella frågor. Varje intervju inleddes med att bekräfta att informanterna tagit del av och förstått detta informationsbrev samt information om de etiska principer som denna studie vilar på. De fick därefter skriva under en samtyckesblankett (se bilaga 2), där det framgår att de har tagit del av denna information samt att de samtycker till att delta på givna premisser. Varje intervju var mellan 60-90 minuter lång.

5.2.5 Bearbetning och analys

Kort efter att intervjuerna hade genomförts transkriberades dessa med syftet att samtalen skulle finnas färskt i minnet. Transkriberingen gjordes individuellt och vi transkriberade tre intervjuer var. I den redovisade empirin exkluderas vad Bryman (2011) kallar för verbala tics, till exempel ”typ” och ”liksom” i de fall detta har använts frekvent, och vid behov har även hummanden och upprepning av ord uteslutits. Detta har gjorts med syfte att öka läsbarheten i texten. För att öka läsbarheten ytterligare har även dialektala ord och talspråk omvandlats till skriftspråk. Exempel på detta är att det i uppsatsen står ”sådant” istället för ”sånt”.

Vi vill dock poängtera att innebörden i det informanterna har berättat inte har ändrats på något vis, utan alla intervjuer har transkriberats ordagrant och utan tolkning. Dessa transkriberingar är vad som sedan låg till grund för resultatdelen.

För att analysera den insamlade empirin har vad Bryman (2011) kallar för en tematisk analys använts. Studiens frågeställningar har varit utgångspunkt, och dessa har även fungerat som övergripande teman i studiens resultatdel. Dessa är;

Att se på sig själv efteråt, Att se på händelsen efteråt, Bemötande från professionella samt Bemötande från närstående/anhöriga. Efter att noggrant ha läst igenom det empiriska materialet ett flertal gånger kunde centrala subteman urskiljas under vart och ett av dessa teman, subteman som på olika sätt förhåller sig till påverkan av samhälleliga våldtäktsmyter. Därefter jämfördes materialet från samtliga intervjuer för att på så sätt se vilka teman som är gemensamma, men även för att finna det unika i varje intervju. I kapitlet Resultat konkretiseras och synliggörs informanternas upplevelser med hjälp av utvalda citat kopplat till varje tema och subtema, vilka tolkas mot ett poststrukturalistisk feministiskt perspektiv.

Detta gör det möjligt för läsaren att följa med i informanternas berättelser samt med hjälp av citaten kunna dra egna slutsatser.

5.3 Forskningsetiska principer och etiska överväganden

I alla forskningssammanhang är det av stor vikt att man som forskningsansvarig förhåller sig etiskt till sin forskning, och då särskilt gentemot de deltagare som är inblandade i den (Bryman, 2011). Vetenskapsrådet har därför lagt fram fyra forskningsetiska principer för humanistisk och samhälls-vetenskaplig forskning vilka alla har varit viktiga för oss att beakta i denna studie. Dessa är:

informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjande- kravet. Då våldtäkt är ett ämne som kan argumenteras vara av särskild etiskt känslig karaktär har det i denna uppsats tagits stor hänsyn till samtliga fyra ovan nämnda principer för att i så stor utsträckning som möjligt kunna tillgodose dem, framförallt i förhållande till våra informanter. Hur dessa beaktats går delvis att

skönja i redovisningen av studiens tillvägagångssätt ovan, men för tydlighetens skull klargörs detta även här.

I denna studie har tjejer som själva varit utsatta för våldtäkt intervjuats, vilket har inneburit mycket funderingar på hur mötet med dem bör gå till. För oss har det varit viktigt att intervjuerna skedde på informanternas villkor och främsta fokus har varit att de ska känna sig så bekväma som möjligt i intervjusituationen. Med hänsyn till detta fick informanterna själva besluta om de skulle träffa oss båda eller om de föredrog att prata med endast en av oss, och de fick även möjlighet att välja på vilken plats intervjun skulle genomföras.

Redan i det informationsbrev (se bilaga 1) som skickades ut till potentiella informanter poängterades att de kommer ha full anonymitet genom hela processen och att det i uppsatsen kommer användas fingerade namn. Informanterna fick även förklarat för sig att deras personuppgifter samt det insamlade materialet skulle behandlas konfidentiellt, att det bara var vi som skulle lyssna till inspelningen och att ljudupptagningen skulle raderas efteråt. Slutligen infor- merades informanterna i brevet om deras fulla rätt att avstå från att svara på vissa frågor samt avbryta intervjun om så skulle önskas. I informationsbrevet informerades de även om uppsatsens syfte och att materialet enbart skulle användas till denna uppsats.

Information om de etiska principer som denna uppsats vilar på har alltså givits skriftligt till samtliga deltagare i samband med rekryteringen av informanter, men även muntligt då varje intervju inleddes med att bekräfta att de läst och förstått informationsbrevet, varefter vi också klargjorde för eventuella frågor de hade angående detta. Informanterna skrev därefter under en samtyckesblankett (se bilaga 2).

Kvale och Brinkmann (2014) menar att det i alla forskningssammanhang är viktigt att väga nyttan och värdet studiens resultat kan tänkas skänka samhället mot de eventuella negativa konsekvenser det kan föra med sig för den grupp man undersöker, i detta fall de enskilda informanterna samt våldtäktsoffer som grupp.

Trots att detta är ett etiskt känsligt ämne har vår drivkraft i denna uppsats varit att vi anser att det är viktigt att låta den utsattes röst få höras. I den litteratur och forskning vi har kommit i kontakt med under uppsatsens gång har vi märkt att man många gånger talar om den utsatte snarare än med den utsatte. Vidare har man även i forskningen kring våldtäktsmyter ofta undersökt allmänhetens uppfattningar i frågan, vilket var något vi ville ändra på. Genom att tala direkt med den utsatte kan vi dels kompensera den kunskapslucka som finns inom ämnet, men också få en större förståelse för hur våldtäktsmyter kan komma att påverka kvinnor som själva varit utsatta för våldtäkt.

5.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

Begreppen reliabilitet, validitet och generaliserbarhet är enligt Trost (2010) utvecklade utifrån och anpassade för den kvantitativa metoden. Men oavsett vilken metod man använder sig av är det viktigt att visa att det valda tillvägagångssättet har genererat trovärdig data. I de fall man använder sig av en kvalitativ metod bör man därför revidera och anpassa dessa begrepp för att de ska bli användbara, vilket vi i detta avsnitt har ämnat göra.