Samspelet mellan förläggning av arbetstid och jämställdhet: En studie av skift- och nattarbetsregleringar

Samspelet mellan förläggning av arbetstid och jämställdhet

En studie av skift- och nattarbetsregleringar

Författare: Rebecca Eidstedt

Handledare: Ann-Christine Hartzén Examinator: Frantzeska Papadopoulou Skarp

Termin: HT20

Ämne: Rättsvetenskap

Kandidatuppsats

Abstract

This essay stresses the questions regarding whether or not the Swedish implementation of the European Union’s directive 2003/88/EG should be considered sufficient enough to fulfil the purpose of the scope of the directive. The essay will also consider the gender equality perspective regarding how different solutions concerning the organization of working time within two different collective agreements can give workers more or less favourable opportunities, amongst men and women.

The study of the Swedish legislation in relation to the directive shows that the way the

directive has been implemented into the Swedish judicial system must be interpreted so that it is compatible with the purpose set out by the European Union. Despite this, the study spots an issue. The issue regarding how the regulations in both the directive, but also throughout the Swedish law are enunciated. The way the regulations are phrased bring on questions considering how far the European Union should be allowed to go regarding their right to control the Member States when it comes to legislation within their own countries. This raise the question regarding the interpretation of the autonomy of the Member States.

The study also shows that the regulations within the collective agreements does not, alone, indicate a difference regarding more or less favourable conditions for men or women. Despite this, the study did show a difference regarding how the collective agreements emphasize different characteristics of the regulations as the most important ones. Which collective agreement provides the most favourable conditions regarding the promotion of equal rights for men and women must therefore be answered by every single individual themselves. Based on how they define gender equality and how the characteristics of the different agreements promote those aspects of gender equality.

Keywords

Collective agreements, European Union, gender equality, shift- and nightwork/workers,

working time directive.

Innehållsförteckning

1 Inledning 1

1.1 Bakgrund 1

1.2 Syfte och frågeställningar 2

1.3 Metod och material 2

2 EU:s Arbetstidsdirektiv, 2003/88/EG 6

2.1 Definition av begreppen; natt, skift- och nattarbete 6

2.2 Arbetstidens förläggning 7

2.2.1 Förläggning av nattarbete 8

2.3 Viloperioder 9

2.3.1 Dygnsvila 9

2.3.2 Veckovila 9

2.4 Avvikelser från direktivets bestämmelser 10

2.5 Medlemsstaternas skyldigheter 11

2.6 Arbetstidsdirektivets betydelse för svensk lagstiftning 11

3 Nationell lagstiftning 13

3.1 Arbetstidsregleringar 13

3.2 Semidisposivitet och EU-spärr 13

3.3 Tillsynsansvar över arbetstidsregleringar 14

3.4 Definition av begreppen; natt, skift- och nattarbete. 15

3.5 Arbetstidens förläggning 16

3.5.1 Förläggning av nattarbete 18

3.6 Viloperioder 19

3.6.1 Dygnsvila 19

3.6.2 Veckovila 21

3.7 ATL i relation till Arbetstidsdirektivet 22

4 Kollektivavtal 23

4.1 Den mansdominerade industribranschen 23

4.2 Den kvinnodominerade vårdbranschen 25

4.3 Jämförelse av avtalens bestämmelser ur ett jämställdhetsperspektiv 27

5 Slutsatser 32

Förkortningslista

AB 17 Allmänna bestämmelser – AB 17. I lydelse fr.o.m.

2020-05-01.

AD Arbetsdomstolen.

AML SFS 1977:1160. Arbetsmiljölag.

Arbetstidsdirektivet Direktiv 2003/88/EG.

ATL SFS 1982:673. Arbetstidslag.

EU Europeiska Unionen.

EU-domstolen Europeiska Unionens domstolar.

HÖK 19 Huvudöverenskommelse om lön och allmänna

anställningsvillkor samt rekommendationer om lokala kollektivavtal m.m. – HÖK 19. Avtal mellan Sveriges Kommuner och Landsting och OFRs förbundsområde Hälso-och sjukvård. I lydelse 2019-04-01–2022-03-31.

I-avtalet I-avtalet. Avtal mellan IF Metall och IKEM. I lydelse 2017-04-01–2020-03-31.

SCB Statistiska centralbyrån.

SIMAP-målet C-303/98. Sindicato de Médicos de Asistencia Pública (Simap) v Conselleria de Sanidad y

Consumo de la Generalidad Valenciana. Datum för avgörande: 3 oktober 2000.

SKR-avtalet Kollektivavtal mellan Sveriges Kommuner och Regioner och Sobona. I lydelse 2016-05- 01–2020-10-31.

SOU Statens offentliga utredningar.

1 Inledning

1.1 Bakgrund

I Europeiska Unionens officiella tidning tillkännagavs det i november 2003 att direktiv 2003/88/EG ersatte tidigare direktiv 93/104/EG gällande arbetstidens förläggning.

Det tidigare direktivet innehöll så kallade minimikrav vad det gällde regleringar angående arbetstid, där begrepp som skift- och nattarbete, bland andra, specificerades. Minimikraven infördes främst för att arbetstagarnas säkerhet och hälsa skulle garanteras. År 2000 antogs en del ändringar som Europaparlamentet och Rådet hade lagt fram. Ändringarna innebar en utvidgning så att branscher och verksamheter som inte ursprungligen omfattades av direktivet hädanefter gjorde det. Dessa två rättsakter verkade därefter parallellt.

Genom det nya

Arbetstidsdirektivet från år 2003 sammanfördes det ursprungliga direktivet med ändringarna som skedde år 2000. Alltså innebar införandet av det nya Arbetstidsdirektivet inga egentliga rättsliga ändringar. Syftet med kodifieringen av detta Arbetstidsdirektiv och dess ändringar var att förenkla och förtydliga gemenskapsrätten för medborgarna och utvidga möjligheterna för dem att få tillgång till och kunna åberopa sina rättigheter.

En grundläggande tanke som påverkade hur Sverige valde att genomföra de krav som det nya Arbetstidsdirektivet ställde på medlemsstaterna var viljan och tanken att parterna på

arbetsmarknaden skulle ges en viktig roll i processen gällande anpassning av arbetstiden.

Detta är alltså en anledning till att stora delar av Arbetstidslagens

(ATL) bestämmelser består av semidispositiva regleringar.

På grund av ATL:s höga grad av semidispositivitet har arbetsmarknadens alla kollektivavtal bidragit med nya tappningar av den traditionella arbetstidsregleringen. I och med detta finns det i princip inte några rättsliga hinder inom detta område och möjligheten för

arbetsmarknadens parter att sluta avtal sinsemellan är således stor.

Vidare anger inte ATL några direkt specifika regler vad det gäller arbetstidens förläggning, alltså när under dygnet eller veckan arbete får utföras. Istället finns det i lagen föreskrifter om vissa avbrott och viloperioder som måste följas, vilka indirekt påverkar arbetstidens förläggning. Detta leder till

1 Europeiska unionens officiella tidning. L299/9. 18.11.2003. EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseende, s. 9.

2 Nyström, Birgitta. EU och arbetsrätten. 5 uppl. Stockholm: Wolters Kluwer. 2017, s. 381.

3 KOM (2002) 336 slutlig den 24 juni 2002, s. 2.

4 SFS 1982:673. Arbetstidslag.

5 Prop. 2003/04:180, s.16.

6 Glavå, Mats. Arbetsrätt. 4 uppl. Lund: Studentlitteratur. 2020, s. 515.

att det i dessa luckor är de centrala kollektivavtalen som står för detaljregleringen gällande förläggning av skift- och nattarbete.

Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) hade år 2018–2019 två av tio arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden ett schema som innebar att arbetstiden var förlagd till olika tider på dygnet och dessa arbetstagare ansågs därmed vara skiftarbetare.

Samtidigt var det vanligaste arbetet för förvärvsarbetande kvinnor år 2018 vårdrelaterande yrken.

Inom denna

yrkeskategori var 91% av alla anställda kvinnor.

I en annan undersökning utförd av SCB år 2019 visades att 81% av all arbetskraft inom stålindustrin utgjordes av män.

Det går här att se en klar skillnad i könsfördelningen mellan de två ovan nämnda branscherna, vilka båda kännetecknas av att organiseras genom skiftarbete, om än på olika vis. Detta leder till den komplicerade, om än ännu mer intressanta frågan; om det finns någon skillnad i hur villkoren är reglerade inom de olika branscherna.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med utredningen är att bidra med förståelse och kunskap angående arbetstidsregleringar gällande skift- och nattarbete. Arbetet kommer fokusera på hur Sveriges nationella regelverk är förenligt med Europeiska Unionens (EU) regelverk inom området. Vidare kommer

kollektivavtal från en kvinnodominerad och en mansdominerad bransch att studeras, valet av branscher har gjorts för att kunna lyfta frågan om hur regleringarna ser ut ur ett

jämställdhetsperspektiv.

I ljuset av detta kommer undersökningen grunda sig i följande frågeställningar;

o Hur kan arbetstidslagens bestämmelser om skift- och nattarbete förstås i förhållande till direktiv 2003/88/EG?

o Hur bör regleringarna angående skift- och nattarbete inom centrala kollektivavtal från vård- respektive industribranschen förstås ur ett jämställdhetsperspektiv?

1.3 Metod och material

För att besvara arbetets frågeställningar kommer rättsdogmatisk metod att användas.

Rättsdogmatisk metod bygger främst på att svaret på de frågor som ställs ska kunna hittas i de

7 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 35.

8 Statistiska Centralbyrån. Andel anställda 16–74 år som arbetar skift eller schema 2018–2019. www.scb.se (Hämtad: 2020-09-11).

9 Så som undersköterska, hemtjänstarbete, arbete på äldreboende osv.

10 Statistiska Centralbyrån. 20 vanligaste yrkena för kvinnor. 2020-03-05. www.scb.se (Hämtad: 2020-09-16).

11 Statistiska Centralbyrån. Allt färre jobbar inom stålindustrin. 2019-06-05. www.scb.se (Hämtad; 2020-09-16).

redan väl accepterade rättskällorna. Till dessa räknas bl.a. lagstiftning, rättspraxis, förarbeten, juridisk litteratur m.m.

I och med Sveriges medlemskap i EU och kravet att följa EU:s rättsordning kommer rättskällor från EU att behandlas och förklaras för att bidra med förståelse för hur de olika rättskällorna förhåller sig till varandra. För att kunna undersöka huruvida Sveriges nationella lagstiftning är förenlig med EU:s rättsordning kommer främst Europaparlamentets och Rådets direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, hädanefter refererat till som Arbetstidsdirektivet, att ges fokus.

För att skapa en tydlig bild av hur Arbetstidsdirektivet är tänkt att tolkas kommer rättsfall från EU-domstolen att tas upp och diskuteras i relation till de aktuella rättsakterna. EU-domstolens domar ger ofta en värdefull och mer detaljerad beskrivning av rättsläget,

i och med detta har rättsfallen valts utifrån dess relevans och koppling till det valda ämnet och till

arbetstidslagstiftningen i sin helhet. De rättsfall som nedan refereras till som är från tidigt 2000-tal har hämtats från Rådets och Europaparlamentets tolkningsmeddelande från 2017.

Syftet med tolkningsmeddelandet var att förtydliga hur Arbetstidsdirektivet var menat att tolkas, vilka skyldigheter och möjligheter till flexibilitet direktivet innebar.

I och med tydligheten i hur bestämmelserna är tänkta att tillämpas samt hänvisningen till domarna i det nyligen tillkomna dokument från EU, har de äldre domarnas fortsatta relevans erkänts och domarna kommer därmed användas i studien.

Utöver detta kommer den svenska ATL samt rättsfall från Arbetsdomstolen (AD) att granskas för att göra klart för hur Sverige valt att implementera EU:s krav. Samt för att göra klart för vilka arbetstidsregleringar som gäller inom den svenska rättsordningen och hur de ska tolkas och tillämpas. I och med att ATL består av många semidispositiva regleringar kommer lagens förarbeten i form av propositioner och Statens Offentliga Utredningar (SOU) även att

granskas parallellt med lagen. Dessa typer av förarbeten spelar inom Sverige en väldigt stor roll vid tolkning av lagar, i och med att de svenska lagarna ofta kännetecknas av att vara korta och vaga kompletterar och förklarar förarbeten deras tilltänkta tillämpning. Med tanke på att

12 Nääv, Maria och Zamboni, Mauro. Juridisk metodlära. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur. 2018, s. 21.

13 Bernitz, Ulf. Europarätten. I Finna rätt: Juristens källmaterial och arbetsmetoder. 15 uppl. Stockholm: Norstedts juridik. 2020, s. 62.

14 Europeiska unionens officiella tidning. C165/1, 25.05.2017. Tolkningsmeddelande om Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.

15 Ibid, s. 6.

propositionerna tappar betydelse ju äldre de blir

kommer flera propositioner till ATL att tas upp för att förtydliga lagens tilltänkta tolkning gällande olika bestämmelser.

Granskningen av ATL och lagens reglering i sin helhet kommer att genomföras för att bidra med en grundläggande förståelse för rådande lagstiftning inom området, vilket krävs för att fullt ut kunna följa med i resterande delar av studiens resonemang. Fokus kommer främst att läggas på regleringar gällande skift- och nattarbete, däremot kommer regleringar gällande arbetstidens förläggning, viloperioder samt maximal arbetstid också att ges fokus.

Anledningen till detta är att utan denna bakgrundsinformation är det svårt att reda ut hur, främst, skiftarbete är menat att organiseras för att vara förenligt med gällande rätt.

En del av uppsatsen bygger på en analytisk granskning av två centrala kollektivavtal, ett från vårdbranschen och ett från industribranschen. Av de avtal som kommer granskas är HÖK 19

med tillhörande AB 17

två av dem. Både HÖK 19 och AB 17 kommer vara objekt för granskning då HÖK 19 utgör det centrala kollektivavtalet som gäller för vårdbranschen och AB 17 är den bilaga där regleringar gällande bland annat arbetstid specificeras. En

publicering från Kommunal gällande SKR-avtalet,

som är tillämpligt inom Sveriges alla kommuner och regioner kommer även att tas upp för att visa på rådande löneläge. För att få en övergripande och tydlig bild av branschens regleringar ur ett jämställdhetsperspektiv behöver samtliga avtal granskas i relation till varandra för att sedan kunna kartlägga hur arbetstid är reglerat inom vårdbranschen.

Dessutom kommer ett av industribranschens centrala kollektivavtal, I-avtalet, mer specifikt I- avtalets arbetstids- samt lönebilaga, granskas i relation till HÖK 19, AB 17 samt

publiceringen angående SKR-avtalet. I och med Covid-19 viruset har förhandlingarna av Industriavtalen och SKR-avtalet skjutits upp och kommer att påbörjas under hösten 2020 istället för att de genomfördes, som planerat, under våren 2020.

Detta har lett till att

giltighetstiden för avtalen, som egentligen upphörde att gälla 31 mars 2020, har förlängts till 31 oktober 2020.

Därav kommer uppsatsen bygga på dessa egentligen utgångna avtal.

16 Bernitz, Ulf. Europarätten. I Finna rätt: Juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 31.

17 Huvudöverenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor samt rekommendationer om lokala kollektivavtal m.m. – HÖK 19. Avtal mellan Sveriges Kommuner och Landsting – Kommunala företagens arbetsgivarorganisation och OFRs förbundsområde Hälso-och sjukvård jämte i förbundsområdet ingående organisationer. I lydelse fr.o.m. 2019-04-01. Hädanefter refererat till som HÖK 19.

18 Allmänna bestämmelser – AB 17. I lydelse fr.o.m. 2020-05-01. Hädanefter refererat till som AB 17.

19 Kommunal. Ditt nya avtal. www.kommunal.se (Hämtad: 2020-10-22). Om kollektivavtal mellan Sveriges Kommuner och Regioner och Sobona. I lydelse 2016-05-01–2020-10-31. Hädanefter refererat till som SKR-avtalet.

20 IF metall. Förhandlingar om nya avtal. 2020. www.ifmetall.se (Hämtad: 2020-09-29). Och Kommunal. Nytt avtal-kommuner och regioner-SKR och Sobona. www.kommunal.se (Hämtad: 2020-10-19).

21 IKEM Innovations- och kemiindustrierna i Sverige. Kollektivavtal. www.ikem.se (Hämtad: 2020-10-05). Och Kommunal. Nytt avtal- kommuner och regioner-SKR och Sobona. www.kommunal.se (Hämtad: 2020-10-19).

Med tanke på begränsningen av tid och arbetets omfattning samt på grund av bristande tillgänglighet till lokala kollektivavtal inom den privata sektorn kommer studien enbart bygga på dessa centrala avtal från vård- respektive industribranschen. Detta har lett till att avtalens arbetstidsbestämmelser har granskats och analyserats på ett grundligt sätt, med beaktande till dess oprecisa bestämmelser inom vissa områden.

Valet av branscher har medvetet gjorts utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Detta då en kvinnodominerad bransch, vårdbranschen, kommer att studeras i relation till en

mansdominerad bransch, industribranschen. Studien av branscherna kommer göras för att

exemplifiera hur det kan se ut på arbetsmarknaden samt för att visa hur olika branscher valt

att reglera frågan genom centrala kollektivavtal. Denna studie kommer användas för att visa

hur regleringarna av arbetstid kan förstås ur ett jämställdhetsperspektiv och även skapa en

ingång för fortsatta studier inom området då ett större antal kollektivavtal kan studeras. Även

om studien således inte kommer kunna ligga till grund för en generell slutsats angående

jämställdhet som kan tillämpas på hela Sveriges arbetsmarknad har genomförandet skapat ett

utgångsläge för vidare forskning samt gett tydliga indikationer om vad som framöver kan

behöva studeras ytterligare då mer tid och bättre access till material föreligger.

2 EU:s Arbetstidsdirektiv, 2003/88/EG

Artikel 1 i Arbetstidsdirektivet anger att det som föreskrivs i direktivet är minimikrav. I samma artikel anges även att direktivets bestämmelser är tillämpliga på alla typer av

verksamheter. Detta betyder alltså att medlemsstaterna kan välja att införa regleringar som är mer förmånliga för arbetstagare, än de som anges i direktivet. Dessa regleringar måste sedan tillämpas på samtliga arbetstagare som verkar inom landets arbetsmarknad. Genom

Arbetstidsdirektivet har EU lyckats införa gemensamma lagar inom det socialpolitiska området, i och med detta har direktivet beskrivits som en viktig del i den europeiska sociala modellen. Samtidigt består stora delar av arbetstidsregleringen på EU-nivå av luckor som är tänkta att fyllas av nationella regleringar.

2.1 Definition av begreppen; natt, skift- och nattarbete

Artikel 2 i Arbetstidsdirektivet redogör för ett antal begrepp, deras innebörd samt hur de ska tolkas. Artikel 2.3 i Arbetstidsdirektivet fastslår att det är upp till varje medlemsstat att själva göra en exakt kartläggning gällande vilka klockslag på dygnet som ska räknas som natt. De riktlinjer medlemsstaterna måste förhålla sig till är att perioden måste innefatta sju timmar och fem av dem måste vara förlagda mellan midnatt och 05.00. Utöver det är det alltså upp till medlemsstaterna att utöka denna period med minst två timmar hur de själva vill. Punkt 4a i artikel 2 klargör att den som normalt har minst 3 timmar av sin arbetstid, per arbetspass, förlagd mellan midnatt och 05.00 ska anses vara nattarbetare. Vidare anger punkt 4 b i artikel 2 att medlemsstaterna själva kan, via nationell lagstiftning eller regional reglering, genom kollektivavtal eller genom avtal mellan arbetsmarknadens parter, införa ytterligare riktlinjer angående vilka arbetstagare som ska räknas som nattarbetare. Medlemsstaterna har möjlighet att besluta om att i de fall en specificerad del av arbetstagares årsarbetstid fullgörs under nattetid ska arbetstagaren i fråga räknas som en nattarbetare. Denna reglering ska då gälla även om arbetstagaren i fråga inte normalt utför minst 3 timmar av sin arbetstid under nattetid. EU-domstolen har konstaterat att dessa två riktlinjer ska gälla helt fristående från varandra. Dessa rekvisit utgör alltså alternativ, där enbart ett behöver vara uppfyllt för att arbetstagare ska räknas som nattarbetare.

Artikel 2.5 i Arbetstidsdirektivet förklarar att till skiftarbete ska alla verksamheter vilka är planerade så att olika arbetslag eller arbetstagare löser av varandra vid samma arbetsplats

22 Lovén Seldén, Kristina. Europeiska fackföreningar och arbetstidsreglering på EU-nivå. Arbetsmarknad & Arbetsliv. Vol. 20, nr. 4. 2014, s.

42.

23 Europeiska unionens officiella tidning. C165/1, 25.05.2017. Tolkningsmeddelande om Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, s. 20.

enligt en viss arbetsgång räknas. Oavsett om avlösningen, arbetslagen och skiften är roterande, kontinuerliga eller diskontinuerliga. Denna arbetsmetod medför vanligtvis att arbetstagarna måste arbeta vid olika tider under olika perioder av dagar eller veckor. Vidare beskriver artikel 2.6 i Arbetstidsdirektivet skiftarbetare som alla arbetstagare vars

arbetsschema ingår i skiftarbete. Definitionerna av just skiftarbete och skiftarbetare har inte varit föremål för EU-domstolens tolkning mer än ett fåtal gånger.

Mål C-303/98, SIMAP- målet är en av de domar där EU-domstolen fastslog definitionen av skiftarbete. EU-domstolen fastslog att den jourtid och beredskapstjänst som läkarna i fallet utförde räckte för att de skulle anses uppfylla rekvisiten för att räknas som skiftarbetare. EU-domstolen konstaterade att det räckte att arbetstagare fortlöpande avlöste varandra på samma arbetsplats enligt ett rullande schema för att de skulle anses vara skiftarbetare. Just i SIMAP-målet förtydligades detta då EU-domstolen klargjorde att det räckte att läkarna i fallet utförde sitt arbete under en annan tidsperiod av dygnet, var elfte dag. I och med detta uttalande gjorde EU-domstolen klart att till skiftarbete ska inte enbart arbete som har egenskaper av den vanligaste ”roterande arbetsgången” räknas. Med uttrycket den vanligaste ”roterande arbetsgången” syftade EU- domstolen till det arbetssätt då arbetstagare arbetar under ett visst antal timmar under en period för att sedan rotera till att arbeta under ett annat antal timmar under nästa period.

I SIMAP-målet gjorde även EU-domstolen klart för att en arbetstagare kan vara både skift- och nattarbetare samtidigt. I och med detta förtydligades även att de som ska anses vara både skift- och nattarbetare har rätt till det skydd som gäller för respektive kategori.

2.2 Arbetstidens förläggning

Artikel 6 b i Arbetstidsdirektivet fastställer att den maximala genomsnittliga veckoarbetstiden som mest får uppgår till 48 timmar per varje sjudagarsperiod. I denna maximala

veckoarbetstid på 48 timmar ska även arbetad övertid räknas med. Enligt artikel 16 b i

Arbetstidsdirektivet är det upp till medlemsstaterna att införa egna beräkningsperioder vad det gäller den maximala veckoarbetstiden, dessa får dock inte överstiga fyra månader. Artikel 19 anger vidare att om det på grund av arbetets organisation kräver det så är det tillåtet att genom kollektivavtal träffa bestämmelser om att beräkningsperioden ska sträcka sig över 12

månader. Samtidigt anger artikel 22 i Arbetstidsdirektivet att medlemsstater som inte har möjlighet att tillämpa bestämmelserna i artikel 6 har möjlighet att bortse från bestämmelserna

24 Europeiska unionens officiella tidning. C165/1, 25.05.2017. Tolkningsmeddelande om Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, s. 21.

25 Dom i mål C-303/98, punkt 59–64.

26 Ibid, punkt 53–64.

däri. Denna möjlighet gäller så länge medlemsstaterna tar hänsyn till de allmänna principerna om arbetstagarnas säkerhet och hälsa.

Det framgår däremot av direktivet att arbetsgivare inte kan kräva av en arbetstagare att hen ska arbeta mer än 48-timmar under en sjudagarsperiod. Det föreskrivs i artikel 22 i

Arbetstidsdirektivet att det krävs att varje arbetstagare lämnar ett, av fri vilja, individuellt medgivande till att den genomsnittliga veckoarbetstiden kommer överskrida 48 timmar för att det ska vara giltigt att förlägga arbetstiden på det viset. EU-domstolen har även tydliggjort att det således inte är tillräckligt att det i kollektivavtal är avtalat om en veckoarbetstid som är längre än 48-timmar och att anställningsavtal i sin tur enbart hänvisar till kollektivavtalet vad det gäller arbetstidens förläggning. Vidare har EU-domstolen lagt fram att då tvister uppstår ska rättsreglerna tolkas mot direktivets ordalydelser.

Grundtanken är att tillämpningen av arbetstidsvillkor inte får medföra skada för arbetstagare, detta leder till att arbetstagare inte är tvungna att acceptera att avvikelser från 48-timmars regeln ska få göras. EU-domstolen gjorde i mål C-243/09 klart för att en arbetsgivare som överskrider den maximala veckoarbetstiden utgör ett åsidosättande av bestämmelserna i fråga oavsett om berörda arbetstagare tillfogats skada eller ej.

2.2.1 Förläggning av nattarbete

Artikel 8 klargör att medlemsstaterna är skyldiga att vidta åtgärder för att se till att den genomsnittliga arbetstiden för nattarbetare inte överstiger åtta timmar per 24-timmars period.

Vid denna genomsnittsberäkning ska arbetstagarens hela arbetstid räknas in, och alltså inte enbart den tid som är förlagd till nattetid.

Utöver detta gäller, vid arbete som innebär

särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning, att arbetspassen som är förlagda till nattetid inte får överstiga åtta timmar per 24-timmars period. Vilka arbeten som ska anses innebära särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning ska definieras i nationell lagstiftning, praxis eller genom kollektivavtal. Artikel 16 c i Arbetstidsdirektivet anger att medlemsstaterna själva, genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå, får besluta om vilken beräkningsperiod som ska gälla när den genomsnittliga arbetstiden beräknas.

27 Dom i mål 303/98, punkt 73.

28 Dom i mål C-243/09, punkt 41–53.

29 Europeiska unionens officiella tidning. C165/1, 25.05.2017. Tolkningsmeddelande om Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, s. 39.

2.3 Viloperioder

I artikel 2.9 i Arbetstidsdirektivet beskrivs tillräcklig vila som arbetstagares rätt till

regelbundna viloperioder. Dessa perioder ska vara tillräckligt långa och sammanhängande för att kunna säkerställa att arbetstagarna inte utgör en hälso- eller skaderisk för varken sig själv eller andra på grund av trötthet eller ojämn arbetsrytm. I skäl 5 till Arbetstidsdirektivet görs en hänvisning till begreppet tillräcklig vila där det uttryckligen står att alla arbetstagare bör ha rätt till lämpliga viloperioder. Det skrivs även i samma skäl att begreppet vila måste uttryckas i tidsenheter, alltså i dagar eller timmar alternativt delar av dessa. För att hälso- och

skaderisken ska vara så liten som möjligt måste varje arbetstagare därmed, bland annat ges, tillräcklig dygns- och veckovila mellan arbetspassen.

2.3.1 Dygnsvila

I artikel 3 föreskrivs kravet på den dygnsvila som varje arbetstagare ska beviljas. Denna vila består av ett minimikrav på elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarperiod.

Denna tidsperiod är uppsatt för att skapa en ram som ska ge arbetstagarna en viss

regelbundenhet mellan arbete och vila. Kommissionen yttrade även i sitt förslag till det första Arbetstidsdirektivet att detta krav kan ses som ett skyddsnät för arbetstagarnas hälsa och säkerhet som även tar hänsyn till ekonomiska krav och skiftgång.

Detta uttalande har även stärkts av EU-domstolen i mål C-151/02 där de fastslog att varje arbetstagare har rätt till en regelbundenhet vad det gäller förhållandet mellan ledighet och arbetstid. Denna

regelbundenhet ska ses som ett skydd för att hälsan och säkerheten hos arbetstagare inte ska drabbas negativt på grund av de påfrestningar arbetet utgör.

Det är däremot inte ovanligt att medlemsstaterna väljer att ge bättre skydd till arbetstagarna genom att öka kravet på hur lång dygnsvila som ska garanteras.

2.3.2 Veckovila

Artikel 5 i Arbetstidsdirektivet beskriver vilka krav som ställs på medlemsstaterna vad det gäller veckovila. Detta krav går ut på att varje arbetstagare, varje vecka, har rätt till minst 24 timmars sammanhängande ledighet, plus den dygnsvila som garanteras i artikel 3. Detta leder till att den mista veckovilan varje arbetstagare har rätt till är 35 sammanhängande timmar under varje period om sju dagar. Däremot har EU-domstolen gjort klart att det inte finns några krav på under vilka dagar, inom varje sjudagarsperiod, veckovilan ska infalla.

Vidare yttrade

30 COM (1990)317 final-SYN 295. 3 august 1990, s. 1.

31 Dom i mål C-151/02, punkt 95.

32 Europeiska unionens officiella tidning. C165/1, 25.05.2017. Tolkningsmeddelande om Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, s. 23.

33 Dom i mål C-306/16, punkt 51.

även Kommissionen i sitt förslag till det ursprungliga Arbetstidsdirektivet

att

medlemsstaterna kan välja att stifta nationella regleringar som tillåter att veckovilan räknas utifrån ett genomsnitt av två arbetade veckor. Kommissionen menade att detta beräkningssätt satte upp rimliga miniminivåer som tog hänsyn till bland annat mönster för skiftarbete. Inte heller vid detta beräkningssätt finns några uppställda krav på att vilan ska infalla på samma dagar under varje 14-dagarsperiod.

Medlemsstaterna kan alltså i denna fråga välja att införa bättre skydd t.ex. krav på längre sammanhängande viloperioder för arbetstagarna. Samtidigt kan medlemsstaterna införa regleringar som leder till att arbetstagare i vissa fall kan få en sammanhängande arbetsperiod som varar i upp till tolv dagar innan veckovilan faller in.

Enligt sista meningen i artikel 5 i Arbetstidsdirektivet öppnas även en möjlighet för medlemsstaterna att minska veckovilan till enbart 24 timmar, detta anses vara okej om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden kräver det. Däremot har denna bestämmelse inte varit föremål för EU-domstolens tolkning och det är därmed svårt att fastställa dess exakta räckvidd.

Kommissionens argument för att denna avvikelse var en nödvändig sådan var att det annars kan uppstå problem då skiftarbetare går av sista skiftet en lördag för att sedan gå på det tidiga skiftet på måndagsmorgonen.

Utöver detta har EU- domstolen varit tydlig med att undantag från direktivet, av ovan nämnda karaktär, ska mot bakgrund av EU-domstolens mål, genföras restriktivt.

2.4 Avvikelser från direktivets bestämmelser

Artikel 3–5, 8 samt artikel 16 i Arbetstidsdirektivet anger övergripande vilka regler som ska följas vid förläggning av arbetstid, samtidigt anger artikel 17.3 att medlemsstaterna får göra avvikelser från dessa bestämmelser då det gäller arbeten som kräver en kontinuitet i service eller produktion. Till dessa typer av verksamheter räknas både olika typer av vårdrelaterade yrken

samt arbeten inom industri, vilket framkommer ur artikel 17.3 c. Avvikelser får göras så länge de tar hänsyn till arbetstagares hälsa samt att deras säkerhet tas i beaktande. Vad det gäller avvikelser för just skiftarbete föreskriver artikel 17.4 att avvikelser från

bestämmelserna i artikel 3 och 5 får göras i de fall då en skiftarbetare går på ett nytt skift och

34 Rådets direktiv 1993/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.

35 COM (1990)317 final-SYN 295. 3 august 1990, s. 2.

36 Europeiska unionens officiella tidning. C165/1, 25.05.2017. Tolkningsmeddelande om Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, s. 25–26.

37 Ibid, s. 27.

38 COM (1993) 578 final-SYN 295. 16 november 1993, s. 3.

39 Dom i mål C-303/98, punkt 35. Och dom i mål C-151/02, punkt 89.

40 Dom i mål C-303/98, punkt 32–38 och 42–45. Och dom i de förenade målen C-397/01-C-403/01, punkt 97.

hen inte kan ta ut en dygns- eller veckovila mellan slutet av nämnda skift och början av nästa.

Avvikelsen i artikel 17.4 är i övrigt begränsad till att enbart gälla just bestämmelserna om dygns- och veckovila. Således ska alla andra bestämmelser i direktivet alltid tillämpas. Vidare reglerar artikel 17.2 att avvikelser av denna typ kräver att de berörda arbetstagarna ges

motsvarande kompensationsledighet. EU-domstolen har även gjort klart för att viloperioden ska följa omedelbart efter arbetstiden som viloperioden är menad att kompensera för.

Även artikel 18 anger att avvikelser får göras från artikel 3–5, 8 och 16 genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå. Dessa avvikelser får ske så till vida de följer de allmänna principerna om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet samt att de skapats i samråd mellan arbetsmarknadens parter. Kommissionen underströk redan i sitt förslag till 1993 års Arbetstidsdirektiv att frågor gällande arbetsvillkor måste lösas inom varje enskild medlemsstat och till största del genom att arbetsmarknadens parter agerar på de offentliga myndigheternas vägnar alternativt kompletterar deras arbete.

Kommissionen menade att kollektivavtal kan bidra till tillämpningen av direktivet men att det främsta ansvaret att bestämmelserna införlivas i rättsordningen fortfarande ligger på

medlemsstaterna.

Vidare har EU-domstolen klargjort att artikel 18 är självständig från bestämmelserna i artikel 17.3 där antalet verksamheter och branscher, inom vilka avvikelser får göras, räknas upp. Detta leder alltså till att den semidispositivitet som erkänns i artikel 18 tillåts att tillämpas inom alla branscher av arbetsmarknaden.

2.5 Medlemsstaternas skyldigheter

Artikel 9–10 samt artikel 12 belyser vikten av att alla medlemsstater är skyldiga att se till att utarbetade åtgärder vad det gäller hälsoundersökningar, skyddsanordningar, åtgärder samt möjlighet till omplacering till dagarbete finns tillgängliga för skift- och nattarbetare. Artikel 13 ålägger medlemsstaterna en skyldighet att vidta de åtgärder som behövs för att se till att en arbetsgivare på en arbetsplats som organiserar arbetet enligt en viss rytm tar hänsyn till den allmänna principen om att arbetet ska anpassas utefter arbetstagaren. Arbetsgivaren ska även i dessa fall ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet.

2.6 Arbetstidsdirektivets betydelse för svensk lagstiftning

Det finns en tvetydighet i Arbetstidsdirektivets regleringar angående inom vilken instans, regleringar gällande arbetstid och dess förläggning är tänkta att stiftas. Däri väcks även frågan

41 Dom i mål C-151/02, punkt 94.

42 COM (1990)317 final-SYN 295. 3 august 1990.

43 Dom i mål C-227/09, punkt 32–36.

om relationen mellan medlemsstaternas autonomi och EU:s överstatlighet. I och med att en överenskommelse på EU-nivå ännu inte nåtts angående precisa regleringar gällande arbetstid är det fortfarande medlemsstaternas alternativt medlemsstaternas arbetsmarknadsparters ansvar att stifta specifika regler som måste vara förenliga med de riktlinjer som

Arbetstidsdirektivet sätter upp.

Detta leder till att de olika medlemsstaternas lösningar på hur de valt att reglera arbetstidsfrågorna skiljer sig åt, främst gällande på vilken nivå

regleringarna stiftas. Denna distinktion kan även återfinnas inom de olika medlemsstaternas egna rättssystem. Då på så vis att de olika kollektivavtalen inom arbetsmarknaden kan ge mer eller mindre stöd för avvikelser från de nationella eller centrala arbetstidsregleringarna.

Detta leder till att EU:s krav ger medlemsstaterna en stor möjlighet att själva välja till vilken grad och på vilket vis de ska implementera reglerna som föreskrivs i direktivet.

Formuleringen av reglerna kan därmed tolkas som att de öppnar upp en möjlighet för medlemsstaterna att kunna reglera dessa frågor precis på det sätt de vill. Samtidigt öppnar denna formulering en möjlighet för EU att inom dessa områden fortfarande besitta en beslutandeposition. Detta genom att definitionerna inte enbart gör det svårt att avgöra vilka regler medlemsstaterna ska förhålla sig till gällande införandet av Arbetstidsdirektivets krav in i de nationella rättsordningarna, utan även hur långt EU:s beslutanderätt sträcker sig.

Hur Sveriges ATL, med sin höga grad av semidisposivitet, har växt fram och den kritik ATL, från EU:s håll, fått utstå kan ses som ett bevis på detta.

44 Lovén Seldén, Kristina. Europeiska fackföreningar och arbetstidsreglering på EU-nivå, s. 42.

45 Ibid, s. 49–50.

3 Nationell lagstiftning

3.1 Arbetstidsregleringar

I 2 kap. 1§ Arbetsmiljölagen

(AML) sätts olika allmänna skyddsbestämmelser angående arbetsmiljö och arbetsförhållanden på arbetsplatser upp. I 2 kap. 1§ 4st. AML framgår att arbetsorganisationen och arbetsinnehållet ska vara utformat på ett sätt som inte orsakar fysiska eller psykiska belastningar för arbetstagarna. Till detta ska bland annat arbetstidens förläggning räknas. Utöver denna generella reglering gällande arbetstidens förläggning är det ATL som idag står för den huvudsakliga, nationellt övergripande, regleringen gällande arbetstid inom Sverige.

3.2 Semidisposivitet och EU-spärr

Arbetstidsdirektivet innehåller genom hela sin lydelse en uppmuntran till att medlemsstaterna själva får införa mer detaljerade regleringar än de som anges i Arbetstidsdirektivet. Så länge avvikelserna inte inskränker på minimikraven Arbetstidsdirektivet sätter upp och så länge avvikelserna införts i enlighet med de allmänna principerna om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Samt att avvikelserna har beslutats i samråd med arbetsmarknadens parter.

I och med detta anges i 3§ ATL att stora delar av lagens bestämmelser är semidispositiva, många med EU-spärr.

Redan i propositionen till den första versionen av ATL från år 1981 klargjorde regeringen att ATL var tänkt att finnas till för att ange normer för hur arbetstiden bör förläggas. Dessa normer var sedan tänkta att antingen ersättas och/eller kompletteras genom

kollektivavtalsbestämmelser. Vidare nämndes i samma proposition att en omfattande undersökning som genomfördes som en del av ett betänkande till den nya lagstiftningen visade, bland annat, att det inte fanns tillräckliga grunder för att införa en detaljerad arbetstidslagstiftning. Det var inte rimligt att arbetstidens förläggning, och framförallt den maximala dygnsarbetstiden, precist skulle regleras i en och samma författning som skulle gälla över hela arbetsmarknaden.

Denna tanke bekräftades även år 1995 då ATL förändrades så att den skulle bli förenlig med, det då gällande, arbetstidsdirektivet.

I propositionen till denna lagändring erkändes kollektivavtalens betydelse för arbetstidsreglering. Det framgick att det ditintills varit kollektivavtalen som främst reglerat detta område inom

arbetsmarknaden. I och med lagändringen som följde propositionen infördes den så kallade

46 SFS 1977:1160. Arbetsmiljölag.

47 Sigeman, Tore och Sjödin, Erik. Arbetsrätten – en översikt. 7 uppl. Stockholm: Wolters Kluwers Sverige AB. 2017, s. 247–248.

48 Prop. 2003/04:180, s. 46.

49 Prop. 1981/82:154, s. 14–15.

50 Direktiv 93/104/EG.

EU-spärren på ett tydligare sätt. Denna spärr innebär att kollektivavtalens regler inte får underskrida den miniminivå för regleringar som anges i rådande Arbetstidsdirektiv från EU.

Implementeringen av dessa regler bör ses som att Sverige gjort allt som behövs för att uppnå de krav EU ställer på medlemsstaterna gällande minimikrav inom Arbetstidsdirektivets tillämpningsområde. Samtidigt leder denna typ av formulering av regleringar till att Sverige gjort allt för att på bästa sätt ta tillvara på rätten att låta arbetsmarknadens parter stå för en stor del av detaljregleringen och på så vis söka mer lokala och flexibla lösningar.

3.3 Tillsynsansvar över arbetstidsregleringar

EU-spärren regleras vidare i 19§ ATL där det föreskrivs från vilka paragrafer

Arbetsmiljöverket, i de fall då de lokala parterna inte nått en överenskommelse och då det finns särskilda skäl, kan meddela om avvikelser. Vad det gäller Arbetstidsdirektivets krav på medlemsstaterna angående att de måste vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa arbetstagarnas säkerhet och hälsa på arbetsplatser kan Arbetsmiljöverkets arbete ses som en reaktion på detta krav.

Detta genom att Arbetsmiljöverket kan bevilja undantag i de fall då kollektivavtal inte har kunnat träffas.

Vad det gäller Arbetsmiljöverkets uppgift angående reglering och förläggning av arbetstid inom den svenska arbetsmarknaden framgår det av 20–22§§ ATL att det är Arbetsmiljöverket som utövar tillsynen över att de regleringar som föreskrivs i ATL följs av arbetsmarknadens parter. Däremot gäller Arbetsmiljöverkets ansvar över tillsyn endast lagens regleringar, om en avvikelse gjorts i ett kollektivavtal är det de berörda parterna som har ansvar över att tillsynen genomförs. I de fall där Arbetsmiljöverket utför sin tillsyn har de rätt att till berörd

arbetsgivare meddela ett föreläggande eller ett förbud. Vilket arbetsgivaren då är skyldig att följa för att se till att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen.

I de fall kollektivavtal träffats är det, som ovan nämnts, istället parterna som själva ansvarar över att se till att regleringarna följs av samtliga parter.

Detta leder till att för de arbetstagare som omfattas av kollektivavtal är tillsynsansvaret redan utdelat och lösningen på frågan är väl inarbetad på arbetsmarknaden i och med kollektivavtalens höga täckningsgrad inom den svenska arbetsmarknaden.

Därmed är arbetsmiljöverket och deras tillsynsansvar den fråga

51 Prop. 1995/96:162, s. 16.

52 Detta gäller paragraferna; 5, 6, 10b, 12–14§§ samt 15§ 2–3 st. ATL.

53 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 48.

54 Ibid, s. 47.

55 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 50–51.

56 Ibid, s. 50–51.

57 Medlingsinstitutet. Avtalsrörelsen och lönebildningen år 2019 medlingsinstitutets årsrapport. Helsingborg: Stibo Graphic. 2019, s. 167.

som är mest intressant ur ett EU-perspektiv och då även huruvida regleringarna i ATL, gällande tillsynsansvar, bör tolkas som att Arbetstidsdirektivets krav är uppnådda eller inte. I och med att Arbetsmiljöverket har möjlighet att förse arbetsgivare med föreläggande eller förbud om de inte följer ATL:s regleringar bör existensen av denna myndighet i sig ses som att kravet som EU genom Arbetstidsdirektivet ställer på medlemsstaterna, angående de åtgärder som måste tas för att säkerställa arbetstagarnas säkerhet och hälsa, har uppnåtts.

3.4 Definition av begreppen; natt, skift- och nattarbete.

13a§ 3 st. ATL anger att perioden mellan klockan 22.00 och 06.00 ska kännetecknas som natt.

Samma lagrum anger vidare att till nattarbetare ska varje arbetstagare som normalt fullgör minst tre timmar av sina dagliga arbetspass under nattetid räknas. Likaså ska en arbetstagare räknas som nattarbetare om hen troligen kommer att fullgöra minst en tredjedel av sin

årsarbetstid under nattetid. I propositionen från 2003 angavs att nattarbetsreglerna var tänkta att endast vara tillämpliga på arbetstagare som ansågs vara nattarbetare. Genom lagändringen som följde av propositionen och dess tolkning av regleringarna gällande begreppen och preciseringar angående vilka arbetstagare som ska räknas som nattarbetare samt vad som ska räknas som nattetid menade regeringen att kraven i Arbetstidsdirektivet bör anses vara uppfyllda.

Att Sverige valt att vidga innebörden gällande vilken period som ska räknas som natt,

samt vem som ska räknas som nattarbetare kan tolkas som ett utökat skydd för arbetstagarna, i jämförelse med det skydd de ges i Arbetstidsdirektivet. I och med att reglerna gällande natt och nattarbete enbart får åberopas av de som klassas som just nattarbetare kan denna

utvidgning av begreppen tolkas som en lika stor utvidgning av arbetstagarnas skydd för deras hälsa och säkerhet.

ATL innehåller inte någon definition av vad som menas med skift- eller skiftarbete, därmed är det Arbetstidsdirektivets definitioner av dessa begrepp

som gäller även inom den svenska rättsordningen. AD har däremot i ett fall från 2015 hänvisat till tidigare domar och konstaterat att det inte finns någon klar definition av skiftarbete som gäller för hela arbetsmarknaden. AD menar istället att detta är en fråga som måste bedömas mot bakgrund till omständigheterna i varje fall. Vid tidigare tillfällen har AD yttrat sig om att skiftarbete innefattar arbete som organiseras genom att två eller flera arbetslag avlöser varandra enligt en förutbestämd

58 Prop. 2003/04:180, s. 43–44.

59 ATL föreskriver nattetid mellan 22.00-06.00, Arbetstidsdirektivet föreskriver enbart att nattetid ska innefatta sju timmar där fem av de ska innefatta tiden mellan midnatt och 05.00.

60 Se kapitel 2.1.1..

ordning. Det framgår även av tidigare praxis från AD att begreppet arbetslag kan ha olika innebörd samt att de olika arbetslagen som byter av varandra inte behöver vara av samma storlek eller sammansättning. Den viktigaste frågan är istället hur arbetet är ordnat och om arbetsorganiseringen är att kategorisera som skiftarbete. AD menade även i detta fall att den definition de berörda kollektivavtalsparterna har avtalat om ska ses som vägledning i frågan om hur begreppet är tänkt att tolkas.

Detta uttalande kan tolkas som att AD uppmuntrar till ett utökat skydd för arbetstagare genom att när det ska bedömas vilka som ska anses vara skiftarbetare ska tolkningen inte enbart göras utifrån de rekvisit som anges i Arbetstidsdirektivet. Istället ska arbetsmarknadens parter besluta om vilka förhållanden som, inom den särskilda branschen, ska anses vara rimliga att ligga till grund för en bedömning gällande vilka arbetstagare som ska räknas som

skiftarbetare. Detta leder till att de som har närmre insyn i arbetstagarnas arbetssituation är de som lägger grunderna för hur tolkningen ska ske.

3.5 Arbetstidens förläggning

Hur lång den ordinarie veckoarbetstiden får vara anges i 5§ ATL. Där framgår att

veckoarbetstiden som högst får innefatta 40 timmar ordinarie arbetstid. 5§ 2 st. ATL anger att när det behövs, på grund av arbetets natur eller arbetsförhållanden, kan den genomsnittliga veckoarbetstiden beräknas på en period om fyra arbetsveckor. De verksamheter där detta beräkningssätt anses vara godtagbart är inom områden där verksamheten pågår längre tid än den vanliga dagarbetstiden.

Det gäller också att den ordinarie arbetstiden då får överstiga 40 timmar under en, två eller tre veckor. Så länge den sammanlagda arbetstiden inte uppnår mer än 160 timmar under denna treveckorsperiod.

Hur veckan ska beräknas anges i 5§ 3st ATL.

Där anges att veckan ska räknas från och med måndag, om inte något annat gäller på arbetsplatsen. Det går alltså att avtala om en annan typ av sjudagarsperiod, detta är

genomförbart så länge beräkningsperioden är fast och inte ändras. Hur arbetet ska förläggas anges inte i ATL, därmed är det möjligt att via kollektivavtal besluta om både kortare och längre ordinarie arbetstid.

10b§ ATL anger att den sammanlagda arbetstiden under varje sjudagarsperiod som mest får uppgå till 48 timmar i genomsnitt under en beräkningsperiod på högst 4 månader. Denna bestämmelse infördes för att på ett tydligt sätt genomföra Arbetstidsdirektivets begränsning av

61 AD 16/2015.

62 T.ex. sjukvård eller industriverksamheter.

63 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 18.

64 Ibid, s. 18.

veckoarbetstiden, även kallad 48-timmars regeln, genom att reglera hur mycket ordinarie arbetstid, jourtid, övertid och mertid som en arbetstagare får ta ut inom varje period om fyra månader.

Denna reglering sätter alltså upp ett tak för hur mycket arbetstid som kan tas ut under beräkningsperioden, däremot anges inte på vilket sätt arbetstiden kan tas ut. 48- timmarsregeln kan enligt Arbetstidsdirektivet inte förhandlas bort, det som genom

kollektivavtal kan regleras på annat sätt är beräkningsperiodens längd.

Utöver dessa två riktlinjer innehåller ATL inte några definitiva regleringar gällande arbetstidens förläggning.

Det gjordes klart i propositionen från 2003, att dess efterföljande lagändring av ATL var menad att göra den svenska lagstiftningen förenlig med Arbetsdirektivets krav. Regeringen menade att ATL efter denna lagändring tog hänsyn till 48-timmarsregeln enligt dess lydelse i Arbetstidsdirektivet. Arbetstidsdirektivet ger medlemsstaterna en möjlighet att ange en kortare beräkningsperiod än fyra månader, men regeringen menade i denna proposition att maxgränsen bör användas. Detta då det framgår att arbetsgivare då fortfarande har möjlighet att använda sig av en kortare beräkningsperiod eftersom fyra månaders gränsen är en

maxgräns.

Eftersom dessa regleringar i ATL är semidispositiva och är tänkta att närmare regleras i kollektivavtal bör denna del av den svenska lagstiftningen gällande arbetstidens förläggning anses vara förenlig med Arbetstidsdirektivet. Däremot skulle en diskussion kunna föras angående om ordalydelsen av undantagen från dessa regler är tillräckligt specificerade i ATL:s paragrafer. Det framgår av Arbetstidsdirektivet att det är medlemsstaternas ansvar att se till att kraven i direktivet är införlivade i den nationella lagstiftningen, således kan inte lagstiftaren förlita sig enbart på arbetsmarknadens parter. Detta leder till att allt för vaga regleringar inte får framställas i ATL. Vidare har EU-domstolen i denna fråga även klargjort att det inte heller räcker med att kollektivavtalen behandlar frågan i de fall avvikelser från 48- timmars regeln sker. Det krävs då även ett godkännande från varje enskild arbetstagare som berörs. EU-domstolen har även gjort klart att det inte krävs att en arbetstagare upplever att hen tagit skada av en överskriden arbetstidsförläggning. Överskrids denna regel kan det i sig ses som ett åsidosättande av bestämmelsen. Den vaga reglering av just arbetstidens

förläggning i ATL skulle mot bakgrund av detta kunna ses som att regleringarna i

65 SOU 2002:58, s. 179.

66 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 30–32.

67 Ibid, s. 18, 30–32.

68 Prop. 2003/04:180, s. 28.

Arbetstidsdirektivet inte fullt ut uppnås. I alla fall inte genom den benämning som just nu återfinns i de paragrafer inom ATL som behandlar detta område.

3.5.1 Förläggning av nattarbete

Vad det gäller förläggningen av nattarbetares arbetstid framgår det av 13a§ 1 st. ATL att arbetstid förlagd till nattid inte får överstiga åtta timmar per varje period om 24 timmar, under en beräkningsperiod om högst fyra månader. Vidare ska det även från beräkningsperioden räknas av 24 timmar för varje påbörjad period om sju dagar. Detta ska göras för att

veckovilan, som infaller under beräkningsperioden, på minst 24 timmar ska räknas av enligt Arbetstidsdirektivet.

Denna bestämmelse inför en maxgräns för den sammanlagda

arbetstiden under en och samma beräkningsperiod.

Arbetstidsdirektivet anger att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som säkerställer att den normala arbetstiden för nattarbetare inte överstiger maxgränsen. Det är sedan upp till medlemsstaterna att själva genomföra detta krav genom samråd med arbetsmarknadens parter på antingen nationell eller regional nivå. För att uppnå detta krav infördes 13a§ ATL som en semidispositiv lagregel, men med en så kallad EU-spärr.

13a§ 2 st. ATL föreskriver att nattarbeten som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning inte får förläggas under mer än åtta timmar per 24-timmarsperiod. Vilka arbeten som ska räknas som sådana ska fastställas i kollektivavtal, i praxis rörande tolkningen av dessa

eller i samband med Arbetsmiljöverkets tillsyn. Vilka arbeten som ska räknas till de som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning måste bedömas från fall till fall. Bedömningen ska ske genom att en kvantitativ bedömning av risken genomförs, för att se i hur hög grad risken eller ansträngningen uppenbarar sig under arbetspassen.

I propositionen från 2003 menade regeringen att det inte var möjligt att i lag slå fast vilka arbeten som ska anses innebära särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning.

Därmed infördes definitionen i 13a§ 2 st. ATL vilken gör det möjligt för kollektivavtal att reglera frågan, vilka sedan i sin tur kan komma att bli objekt för granskning av båda

avtalsparterna eller AD. Regeringen menade att prövningen gällande vilka arbeten som ska omfattas av dessa bestämmelser ska ske mot bakgrund av Arbetstidsdirektivets syfte att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa med beaktande av nattarbetets särskilda

69 Prop. 2003/04:180, s. 42.

70 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 41.

71 Prop. 2003/04:180, s. 41–42.

72 Det finns ännu ingen praxis inom detta område.

73 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 41–43.

konsekvenser och risker.

Denna tanke bekräftas även i SOU 2002:58 där det föreskrivs att vilka yrken det är som ska omfattas av denna regel bör avgöras av rättstillämpningen och inte genom en definition i lagtext.

Bestämmelserna gällande den genomsnittliga arbetstiden för nattarbete i ATL är i stora drag identisk med det som föreskrivs i Arbetstidsdirektivet. I ATL förtydligas även att vilka arbeten som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning ska föreskrivas i kollektivavtal eller genom praxis. Även i detta fall ålägger ATL arbetsmarknadens parter att tillsammans med AD själva bedöma vilka arbeten som ska räknas till denna kategori. Detta kan förstås på så vis att arbetstagarna i och med detta ges större möjlighet att påverka sina egna arbetsvillkor. Något som i sin tur kan ses som ett utökat skydd för arbetstagare som räknas som nattarbetare.

Vidare har regeringen i propositionen från 2003 uttryckt vikten av att 48-timmars regeln ska hållas avskild från regeln gällande maxgränsen för arbetstid under nattetid. I propositionen förtydligas vikten av detta genom att avskiljandet reglerna emellan bidrar till att

Arbetstidsdirektivets bestämmelser tydligare genomförts.

Distinktionen av dessa två regler skulle kunna anses bidra till en extra skyddsregel för arbetstagare. Detta genom att

nattarbetare inte löper risk att missunnas av varken begränsningen om arbetspassens

maxlängd, och inte heller gällande beräkningen av den genomsnittligt arbetade arbetstiden.

3.6 Viloperioder

I SOU 2002:58 nämns arbetstid som en komponent som har stor inverkan på arbetstagarnas hälsa och välbefinnande. Det föreskrivs däri att en viktig faktor, för att arbetstagarna inte ska lida skada till följd av arbetstidens förläggning, är att arbetstagarna ska få möjlighet till återhämtning mellan varje arbetspass. Längden på arbetspassen påverkar också hälsan och välbefinnandet men möjligheten till återhämtning har visat sig vara viktigare. I och med detta innebär reglerna om dygnsvila och veckovila ett skydd för arbetstagarnas hälsa och

välbefinnande.

3.6.1 Dygnsvila

5 juli 2004 väckte EU Kommissionen talan mot Sverige angående att Arbetstidsdirektivets krav på en minsta dygnsvila om elva timmar per 24-timmars period inte uppnåtts inom den svenska rättsordningen. Kommissionen menade här att det inte räckte att kollektivavtal

74 Prop. 2003/04:180, s. 43.

75 SOU 2002:58, s. 182.

76 Prop. 2003/04:180, s. 41–42.

77 SOU 2002:58, s. 190.

reglerar frågan om dygnsvila. Det krävs att det finns regleringar som omfattar samtliga arbetstagare på arbetsmarknaden, inte enbart de som omfattas av kollektivavtal, om än de utgör merparten av alla arbetstagare. Således konstaterades att Sverige underlåtit att uppfylla sina skyldigheter beträffande införandet av Arbetstidsdirektivet.

Redan innan talan mot Sverige väcktes hade en kommitté tillsatts för att genomföra ett förtydligande av

Arbetstidsdirektivets införande i ATL.

Efter utredningen som genomfördes vidtogs de nödvändiga ändringarna för att ATL skulle anses vara förenlig med Arbetstidsdirektivet.

Således anger nu 13§ ATL att arbetstagare har rätt till minst elva timmars sammanhängande ledighet under varje 24-timmarsperiod. Samma paragraf anger att denna dygnsvila ska genomföras så att en del av vilan genomförs mellan midnatt och 05.00. I propositionen från 2003 anges däremot att avvikelser bör vara godkända att genomföra i de situationer som anges i Arbetstidsdirektivet, t.ex. för arbeten som kräver kontinuitet i produktion och för service i form av behandling eller vård, samt inom områden där skiftarbete utförs och arbetet delas upp mellan olika perioder under dagens lopp.

Dessa arbeten ska direkt få undantas från denna regel. Denna möjlighet ska däremot utnyttjas restriktivt. Trots detta får arbeten som inte faller under direktundantagen göra avvikelser från denna regel genom stöd i kollektivavtal.

Dessa avvikelser anses vara giltiga så länge kollektivavtalet inte innebär mindre förmånliga regler för arbetstagaren än vad som anges i Arbetstidsdirektivet, denna lagregel är alltså semidispositiv med EU-spärr.

I och med införandet av dessa mer specifika regler angående dygnsviloreglerna bör ATL nu, efter EU-domstolens dom, ses som förenlig med

Arbetstidsdirektivet.

Det finns vidare inga specifika bestämmelser angående under vilken del av varje 24- timmarsperiod som dygnsvilan ska förläggas, inte heller mellan vilka klockslag 24-

timmarsperioden ska räknas. Denna period måste däremot beräknas konsekvent, enligt ett fast system. Detta innebär att dygnsvilan kan förläggas till de första elva timmarna under den första 24-tmmarsperioden för att sedan förlägga nästa dygnsvila till den sista delen av nästa 24-timmarsperiod.

78 Mål C-287/04.

79 Prop. 2003/04:180, s. 9.

80 Sigeman, Tore och Sjödin, Erik. Arbetsrätten – en översikt, s. 248.

81 Prop. 2003/04:180, s. 37–39.

82 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 37–38.

83 Prop. 2003/04:180, s. 37–39.

84 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 36–37.

I propositionen från 2003 förtydligade även regeringen att huvudregeln bör vara att arbete ska utföras dagtid och att ledighet ska förläggas till nattetid. Regeringen menade att de säkerhets- och hälsoproblem som nattarbete innebär leder till att denna begränsning är nödvändig. Detta beslut motsattes hos flera remissinstanser då de menade att en dubbelreglering som denna, som går längre än Arbetstidsdirektivets bestämmelser, skulle innebära en inskränkning av möjligheterna till flexibilitet gällande arbetstidsförläggning.

Remissinstanserna pekade på att om ATL inte tillåter avvikelser från dygnsviloregeln i alla eller i ännu fler än de situationer som Arbetstidsdirektivet anger finns en risk att den redan existerande flexibiliteten i

arbetstidssystemet kommer minskas. Vilket i sin tur kommer riskera höga kostnader genom att arbetstidssystemet behöver ändras och även att kollektivavtal således behöver ändras.

Motståndet mot dessa regleringar och remissinstansernas uttalande gällande dessa frågor bör förstås som ett tydligt missnöje över den så kallade dubbelregleringen gällande

nattarbetsförbudet och dygnsviloregeln. Remissinstanserna menade att denna dubbelreglering innebar en inskränkning i flexibiliteten gällande arbetstidssystemet. Arbetstidsdirektivets tilltänkta syfte föreskriver att flexibilitet och arbetstagarnas möjlighet att påverka sin egen arbetstidsförläggning främjar arbetstagarnas hälsa, således skulle en inskränkning av denna möjlighet kunna leda till negativa effekter för arbetstagare.

3.6.2 Veckovila

Sveriges nationella lagstiftning sätter upp minimikrav på veckovila som varje arbetstagare har rätt till. I 14§ 1 st. ATL föreskrivs att varje arbetstagare har rätt till 36 timmars

sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar. Sjudagarsperiodens start kan ligga på vilken veckodag som helst, periodens start måste däremot vara fast och får inte bytas mellan olika sjudagarsperioder.

Denna ledighet ska, enligt 14§ 2 st. ATL, till största möjliga mån förläggas till veckoslut. Det är däremot inget krav att veckovilan infaller i slutet av veckan, det finns inte heller något krav på att veckovilan ska infalla regelbundet utan den kan placeras olika mellan olika sjudagarsperioder. Detta kan alltså medföra att två perioders veckovila placeras efter varandra så att ledigheten uppgår till 72 timmar och antalet arbetade dagar uppgår till så mycket som elva dygn i sträck. Dessa bestämmelser kan även frångås genom kollektivavtalsregleringar.

14§ 3 st. ATL anger att avvikelser från denna regel får göras tillfälligtvis om de berörda arbetstagarna får motsvarande kompensationsledighet.

85 Prop. 2003/04:180, s. 39.

86 Ibid, s. 38.

87 Arbetsmiljöverket. Arbetstidslagen och dess förordning med kommentar 1 januari 2015, s. 44.

88 Ibid, s. 44.

Denna bestämmelse infördes för att se till att ATL:s bestämmelser är tydliga och förenliga med de krav som Arbetstidsdirektivet ställer på medlemsstaterna.

Både Arbetstidsdirektivet och ATL anger att från både dygns- och veckovilan får avvikelser göras. Det föreskrivs att viloperioderna är uppsatta för att ge arbetstagare möjlighet till en viss regelbundenhet mellan arbete och vila. Ett mål som ATL:s regleringar bör anses uppnå genom de ordalydelser lagen innehåller. I och med semidispositiviteten tillåts ett flexibelt

tillämpningssätt av dessa regler så att de kan förenas med arbeten som utförs genom olika skiftgångar. Samtidigt garanterar reglerna att arbetstagarna får den veckovila de har rätt till.

3.7 ATL i relation till Arbetstidsdirektivet

Regleringarna i ATL är generellt sett väldigt lika de som framställs i Arbetstidsdirektivet, detta faktum bidrar däremot till tvetydigheter. I och med Arbetstidsdirektivets vaga, diffusa och bortförhandlingsbara regleringar och formuleringar kan dess betydelse och egentliga rättsliga gränser vara svåra att definiera. Att ATL följt både Arbetstidsdirektivets riktlinjer och även beaktat den svenska arbetsmarknadens modell har lett till att ATL till stora delar består av semidispositiva regleringar, vilket tidigare har fått kritik från EU:s håll. Lösningen på dessa dispyter har då lösts genom införandet av tydligare regleringar samt införande av definieringar av minimigränser vilka inte får över- eller underskridas inom arbetsmarknaden.

Ändringen av regleringarna har då i princip letts av EU och inte de svenska lagstiftarna, i och med att EU uttalat vad som, gällande detaljregleringen, varit fel och vad som behöver fixas.

Flera gånger om föreskriver även både Arbetstidsdirektivet och ATL kollektivavtalens innebörd och position gällande regleringen av just arbetstidsfrågor. Detta leder till att ATL överlåter stora delar av beslutandeansvaret till arbetsmarknadens parter, hur de sedan väljer att tolka detta uppdrag och dess möjligheter kan skilja sig åt från bransch till bransch. En

intressant frågan är då, vilka konsekvenser de olika tolkningarna kan leda till för arbetstagarna som omfattas av kollektivavtalen och dess regleringar.

89 Prop. 2003/04:180, s. 45.