NATIONALEKONOMISKA INSTITUTIONEN Uppsala Universitet
Uppsats Fortsättningskurs D Författare: Daniel Grythberg Handledare: Tomas Guvå Vårterminen 2005
Medelhavsområdets regionalisering
Handel och investeringar enligt nav-och-ekerteorin
Sammandrag
Sedan 1990-talet har antalet regionala handelsavtal ökat kraftigt och världshandeln präglas inte av den globala frihandel som WTO eftersträvar, utan snarare av handelssamman- slutningar med en stor aktör i centrum. Genom den så kallade Barcelonaprocessen har EU, ett av de största naven i världshandeln, knutit bilaterala avtal med sina grannländer kring Medelhavet och på så sätt gett upphov till ett struktur som kallas hub-and-spoke, nav-och- eker. I denna uppsats utreds detta begrepp och de effekter som strukturen har på handel och flödet av utländska direktinvesteringar. Vi ser tecken på att dessa flöden har ökat för Marocko och Tunisien under de senaste åren och finner det troligt att effekterna blir ännu större i övriga Medelhavsländer.
Nyckelord
Hub-and-spoke, nav-och-eker, Barcelonaprocessen, utländska direktinvesteringar (FDI), regionalisering, frihandelsavtal
Förkortningar
ASEAN Association of South East Asian Nations:
Brunei, Darussalam, Cambodia, Indonesien, Laos, Malaysia
Myanmar (Burma), Filippinerna, Singapore, Thailand och Vietnam
BAFTA Baltic Free Trade Area
CEFTA Central European Free Trade Area:
Bulgarien, Kroatien och Rumänien
(tidigare även Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) CIS Commonwealth of Independent States:
Azerbaijan, Armenien, Vitryssland, Georgien, Moldavien, Kazakhstan, Ukraina, Uzbekistan, Tajikistan och Kirgizistan.
EFTA European Free Trade Association:
Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz
EU Europeiska Unionen
EU15 EU:s 15 medlemsländer före 2004
FDI Foreign Direct Investment (utländska direktinvesteringar)
FN Förenta Nationerna
GATT General Agreement on Tariffs and Trade MERCOSUR The Southern Common Market:
Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay
MFN Most Favoured Nation
NAFTA North American Free Trade Agreement
UNCTAD United Nations Conference on Trade and Development
WTO World Trade Organization
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 5
2. HANDELSTEORI ... 8
2.1HANDELSALSTRING OCH HANDELSOMFÖRDELNING... 8
2.2MODERN HANDELSTEORI... 10
2.3NAV-OCH-EKER-STRUKTUREN... 11
2.3.1 Nav-eker-strukturens kostnader... 13
2.4UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR... 14
2.4.1 Utländska direktinvesteringar i ett nav-eker-system ... 16
3. VÄRLDSHANDELNS REGIONALISERING... 18
3.1EUROPAS HANDELSREGIONALISERING... 19
3.1.1 Barcelonaprocessen... 21
3.1.2 EU:s handel med Marocko och Tunisien... 23
3.1.2 Utländska direktinvesteringar i Marocko och Tunisien ... 25
4. SLUTSATSER... 29
5. SLUTORD ... 32
KÄLLFÖRTECKNING ... 34
BILAGA 1... 37
BILAGA 2... 38
BILAGA 3... 39
1. Inledning
Under de senaste två decennierna har världen gått från ett kallt krig mellan två supermakter till en värld där gränserna allt mer suddas ut. Europa har gått från järnridåer och inbördeskrig till en kontinent inte längre uppdelad i öst och väst. 2000-talet präglas av ett allt större samförstånd inför faktumet att vi alla delar samma resurser och att den totala globala välfärden skulle vara större om alla kunde samarbeta med varandra. Globaliseringsdebatten har tagit steget från parlamenten ut på gatorna och väcker heta känslor världen över. Fri och rättvis handel är slagord använda av inte bara organisationer som FN och WTO, utan också av aktivister och rockstjärnor. Få ekonomiska och politiska fenomen väcker idag så stort engagemang bland världens medborgare och stora förändringar sker dagligen mitt framför näsan på oss.
Ekonomisk teori visade tidigt att länder tjänar på att producera varor där de besitter komparativa fördelar för att sedan byta med varandra. Med tiden har dock handelshinder som tullar och kvoter begränsat genomslagskraften för länders komparativa fördelar då länderna varit måna om att skydda sin inhemska produktion mot billigare utländska produkter. Dessa handelshinder har under de senaste åren varit väldigt omdiskuterade och det finns idag en allt större consensus i världssamfundet att de bör avskaffas. WTO driver idag frågan om en multilateral handelsliberalisering, vilket skulle ge de komparativa fördelarna kraft att maximera den globala välfärd som tullar tidigare reducerat. Denna process går dock något trögt och med tiden har andra fenomen blivit allt tydligare. Många länder har valt att avskaffa handelshinder sinsemellan genom att ingå regionala frihandelsavtal och i vissa fall har även tullunioner och monetära unioner uppstått. På samma gång som dessa avtal har för avsikt att förbättra välfärden och förutsättningarna för tillväxt i de ingående länderna, stänger de ut övriga länder från samarbetet som då får sämre villkor i sina handelsrelationer. Effekterna av denna regionalisering är i dagsläget något oklara och bland annat WTO ägnar stor kraft åt att undersöka hur dessa påverkar den multilaterala handelsliberaliseringen.
Regionaliseringen har idag gett upphov till ett komplext mönster av frihandelsområden och handelsavtal. De stora aktörerna, allra främst EU och USA, är delaktiga i en stor mängd bilaterala handelsavtal med sin omgivning, men de berörda länderna har ofta inte några avtal sinsemellan. Detta ger upphov till en struktur som kan liknas vid ett nav där dessa bilaterala avtal bildar ekrar till navet. EU är ett av världshandelns största handelsnav och knyter ständigt
tills sig fler ekerländer genom nya handelsavtal. Detta fenomen blev särskilt påtagligt då EU 1995 formulerade den så kallade Barcelonaprocessen, genom vilken tio Medelhavsländer i Afrika och Mellanöstern knöts till unionen genom bilaterala avtal. Målet är att till år 2010 ha bildat världens största frihandelsområde, men tills detta är fullbordat kvarstår dock en nav- och-ekerstruktur. Hur ser då detta komplexa nätverk ut och vilka effekter har nav-och- ekerstrukturen på handel, produktion och flöden av utländska direktinvesteringar? Vad skiljer dessa effekter från de som skulle uppstå i ett frihandelsområde? På vilket sätt påverkas Medelhavsländerna1 av Barcelonaprocessen?
Syftet med denna uppsats är att redogöra för EU:s regionala handelsavtal ur ett nav-eker- perspektiv samt undersöka och diskutera kring de effekter som denna struktur har på flödet av utländska direktinvesteringar till Medelhavsregionen.
I min analys av EU:s regionala handelsavtal använder jag mig av nav-och-ekermodellen som växte fram i början av 1990-talet som ett resultat av Mexicos handelsförhandlingar med NAFTA. Modellen har efter detta använts för att analysera den ökade komplexiteten i världshandelns handelssammanslutningar. Jag begränsar mig i denna uppsats till att undersöka de handelsavtal EU har med länderna kring Medelhavet samt med Ryssland och Ukraina.
Komplexiteten i mönstret gör det nämligen mycket svårt att få med hela världens, eller för den delen alla EU:s, regionala handelsavtal inom ramen för en D-uppsats. Dock är EU, tillsammans med USA, världens viktigaste handelsnav och ett område där det de senaste åren skett stora förändringar. Fokus i denna uppsats ligger inte i att analysera vilka exakta effekter strukturen de facto fört med sig, utan snarare i att teoretiskt belysa de för- och nackdelar som denna struktur kan medföra. Jag kommer dock att exemplifiera och förtydliga problematiken genom att undersöka förändringar i utländska direktinvesteringar för Marocko och Tunisien, de två första länderna att ansluta sig till Barcelonaprocessen.
Uppsatsen är indelad i tre större delar. Inledningsvis presenteras den traditionella neoklassiska handelsteorin och grundläggande begrepp som handelsalstring och handelsomfördelning. I detta teoriavsnitt presenteras även den moderna handelsteorin med ett särskilt fokus på nav- och-ekerteorin och vilka effekter denna struktur har på bland annat välfärd och utländska direktinvesteringar. I det följande empiriavsnittet redogörs för nav-och-ekerstrukturens
1 I denna uppsats används begreppet Medelhavsländerna som samlingsnamn för samtliga länder som angränsar till Medelhavet och som ej är medlemmar i EU.
utseende före kandidatländernas fullvärdiga medlemskap i unionen 2004 men även för den rådande struktur som Barcelonaprocessen gett upphov till. Förändringar i utländska direktinvesterar studeras här för de båda utvalda länderna, Marocko och Tunisien. I den sista delen av uppsatsen sammanfattas problematiken kring nav-och-ekerstrukturen och styrks av exempel från de båda utvalda länderna.
2. Handelsteori
Ända tills Adam Smith lade grunderna till teorin om internationell handel i slutet av 1700- talet härskade merkantilismen i Europa. Länder försökte under denna tid maximera de guldreserver de förfogade över genom att begränsa import genom skatter och förbud medan exporten främjades genom subventioner. Adam Smith, och många ekonomer efter honom, menade dock att detta tankesätt inte maximerade välfärden. Han jämförde istället länder med hushåll och menade att varje land skall producera varor där de besitter en absolut fördel för att sedan byta med varandra och på så sätt uppnå en högre välfärd. Kort därefter byggde David Ricardo vidare på dessa teorier och konstaterade att varje land skall producera den vara där de besitter en komparativ fördel. De har då en lägre alternativkostnad i produktionen av denna vara relativt andra länder och alla inblandade parter vinner på att inleda handel.2 I början av 1900-talet utvidgades teorin om internationell handel, då svensken Eli Heckscher lade grunden till teorin om faktorproportioner som senare utvecklades av Bertil Ohlin. Teorin menar att ett land exporterar de varor som kräver mycket av den faktor landet har rik tillgång till, till exempel arbetskraft eller kapital, men importerar de varor som kräver mycket av en knapp tillgång.3
2.1 Handelsalstring och handelsomfördelning
Handel mellan länder har länge varit föremål för tullar, importkvoter och andra handels- begränsande åtgärder. Ur ett välfärdsperspektiv är handel utan tullar och andra handelshinder att föredra och inom vissa regioner har därför dessa avskaffats. På sina håll har även regionala handelsavtal ingåtts och frihandelsområden bildats. Inom ett frihandelsområde har alla tullar mellan medlemsländerna avskaffats men kvarstår gentemot länder utanför samarbetet. En tullunion innebär i stort sett samma sak men här tillämpar länderna gemensamma tullar gentemot omvärlden, vilket är fallet med EU4. På detta sätt kombineras frihandel med protektionism. Länderna handlar fritt sinsemellan på samma gång som de skyddar sin industri från utomstående parter.5 Detta ger upphov till de förändringar i handelsmönstret som introducerades av Viner på 1950-talet och som han kallade trade creation och trade diversion, handelsalstring och handelsomfördelning. En handelsomfördelning uppstår då ett land styr om sin import från ett relativt billigare utomstående land till ett tullfritt partnerland, som en följd
2 Pugel (2000), s 31-39
3 Ibid, s 56
4 EU har gått flera steg ytterligare och bildat en gemensam marknad och slutligen en ekonomisk union
5 Balassa (1965), s 2
av frihandelsavtalet. På samma gång ökas däremot importen som en följd av det billigare priset, vilket ger upphov till en handelsalstring.6
Figur 1. Handelsalstring och Handelsomfördelning
Källa: Pugel (2000), s 217
I en förenklad modell av Viners teori, som åskådliggörs i figur 1 ovan, görs antagandet att alla utbudskurvor är helt elastiska.7 I utgångsläget läggs samma tullsats till varorna oavsett ursprungsland. Landets konsumenter handlar då till P0, det vill säga P2 + tull, från det billigaste landet utanför frihandelsområdet. När de sedan inleder frihandel med ett land eller en union tas handelshindren bort gentemot dessa länder men kvarstår gentemot länder utanför.
Varorna i partnerlandet kostar nu därför endast P1 och landet väljer därför att importera hela sin konsumtion från sitt partnerland. Här sker då en handelsalstring, motsvarande ytan b, som en följd av den konsumtionsökning som prisfallet ger upphov till. Däremot drar landet på sig extra kostnader eftersom de skulle kunna handla den ursprungliga kvantiteten till pris P2 från utomstående länder om dessa varor inte hade varit tullbelagda. Denna förlust, som motsvaras av ytan a, kallas handelsomfördelning. Totalt dominerar dock handelsalstring och välfärdsvinsten motsvaras av ytan b – a. Ibland kan dock handelsomfördelning dominera, vilket är fallet i figur 1b och välfärden förändras även här med ytan b – a, vilket i detta fall leder till en förlust.8
6 Viner (1950), s 43
7 Lipsey (1957), s 20
8 Pugel (2000), s 217
Pris utanför frihandelsområde
b) Handelsomfördelning dominerar Ger välfärdsförluster
a) Handelsalstring dominerar Ger välfärdsvinster
Importerad kvantitet Pris
Pris med tull
Pris inom frihandelsområde P0
P1
P2
Importerad kvantitet Pris
Pris med tull
Pris inom frihandelsområde Pris utanför frihandelsområde b
b
a
a
P0
P1
P2
tull
tull
importförändring importförändring
I denna modell antas länder vara så små att världsmarknadspriset inte påverkas. I en något modifierad modell kan man anta att den integrerade regionen är stor nog att påverka världsmarknadspriset vilket resulterar i att handelsomfördelningens negativa effekter slår hårdare på omvärlden på grund av förvärrade terms-of-trade. Minskningen i regionens importefterfrågan kommer även att sänka importpriserna och därmed även omvärldens inkomster. Denna effekt anses vara särskilt allvarlig för råvaruberoende u-länder som står utanför regionala avtal och anses vara en av de stora anledningarna till att dessa länder söker sig till avtal med mer utvecklade länder.9
2.2 Modern handelsteori
Innan den så kallade moderna handelsteorin slog igenom på 1970-talet härskade den traditionella neoklassiska teorin där regional integration inte ansågs vara någon prioritet i världssamfundet. Istället var både akademiker och politiker världen över eniga om att fokus bör ligga på en multilateral handelsliberalisering där man ansåg att de största välfärds- vinsterna fanns att hämta.10 Ett undantag var den europeiska integrationen som inte hade ekonomiska incitament som främsta grund, utan snarare politiska och fredsbevarande.11 Det finns dock en avgörande skillnad mellan den neoklassiska och den moderna handelsteorin som har bidragit till den ökade regionaliseringen. Enligt den neoklassiska teorin jämnas faktorpriser successivt ut mellan länder som handlar med varandra, vilket minskar de ledande ländernas konkurrensfördelar. Den moderna handelsteorin ger dock inga sådana löften, utan menar istället att de ledande länderna kan befästa sina konkurrensfördelar ytterligare genom stordriftsfördelar och klustereffekter. Företag i små länder har små marknader och drabbas därför av höga genomsnittskostnader som resultat av låga produktionsvolymer kombinerat med höga fasta kostnader för till exempel forskning och utveckling. Företag i större länder kan däremot utnyttja stordriftsfördelar och sänka sina genomsnittskostnader genom en stor produktion. Dessa tankar bygger på antagandet om att företagen har en så kallad tilltagande skalavkastning, det vill säga att produktionen mer än fördubblas när produktionsinsatserna fördubblas. Detta har satt fart på tankarna kring regional integration eftersom företag i små länder då kan få tillgång till större marknader och på sätt öka sin konkurrenskraft genom att i större utsträckning utnyttja stordriftsfördelar.12
9 Gustavsson (2004), s 47
10 Ibid, s 11-12
11 Frankel (1998), s 71
12 Gustavsson (2004), s 11-12
Den kraftiga ökningen i antalet regionala handelsavtal är också en effekt av dominoteorin.13 Handelsomfördelande effekter förändrar ett lands förutsättningar för handel och förändrar därmed även dess incitament att ansluta sig till ett regionalt samarbete. Ett lands agerande beror i stor utsträckning på hur dess omgivning beter sig och när allt fler länder ansluter sig till ett frihandelsområde kan kostnaderna att stå utanför helt enkelt bli för höga. Inte bara den ekonomiska kostnaden antas vara omfattande utan även den politiska och ju fler länder som ansluter sig desto fler ställer sig i kö. Den ökade regionaliseringen och den uppsjö av bilaterala avtal som knutits under de senaste årtiondena är ett direkt resultat av dominoteorin och har gett upphov till ett vanligt förekommande mönster som kallas hub-and-spoke, eller nav-och-eker.14
2.3 Nav-och-eker-strukturen
Begreppet hub-and-spoke, nav-och-eker, nämns för första gången i Wonnacott (1990) där Mexicos frihandelsförhandlingar med USA analyseras. Frågan var huruvida Mexico skulle ansluta sig till det frihandelsområde som USA och Kanada utgjorde sedan 1989, eller om de skulle förhandla till sig ett snabbare och enklare bilateralt avtal med USA. I det senare fallet skulle alltså USA ha frihandel med både Canada och Mexico, men dessa länder skulle ha kvar handelshinder sinsemellan. Detta skulle ge upphov till överlappande bilaterala frihandelsavtal där USA bildade ett nav med de båda övriga länderna som ekrar till detta nav. Beslutet ledde till bildandet av frihandelsområdet NAFTA och 1994 sökte sig även Chile till samarbetet och samma frågeställning uppstod på nytt. Skulle de erbjudas fullvärdigt medlemskap i NAFTA, eller skulle ett bilateralt avtal med USA förhandlas fram?15
Grunden i nav-eker-strukturen är det mönster som uppstår då ett nav, land A i figur 2 nedan, bestående av antingen ett frihandelsområde eller en enskild ekonomi, knyter bilaterala avtal med olika länder som på så sätt bildar ekrar till navet. Ekerländerna, land B och C, har inget frihandelsavtal sinsemellan vilket innebär att navet har fullt tillträde till båda dessa marknader, medan ekrarna endast har fri tillgång till navets marknad.16 På grund av detta kommer en stor procentuell andel av den genom frihandeln genererade inkomsten att tillfalla navet på ekrarnas bekostnad. Eftersom ekrarna till skillnad från navet saknar fritt tillträde till övriga ekermarknader, har navet diskriminerande konkurrensfördelar och i många fall sker
13 Se bland annat Baldwin (1993, 1997) och Baldwin och Wyplosz (2003)
14 Gustavsson (2004), s 37
15 Wonnacott (1995), s 237-238
16 Wonnacott (1995), s 237-240
därför en handelsomfördelning från ekerländerna till navet.17 För ekrarna är därför ett frihandelsområde att föredra framför en nav-och-ekerstruktur medan preferenserna för navet, som får en större andel av en mindre summa, är något oklara.18 Länder som hamnar helt utanför nav-och-ekerstrukturen utsätts för ännu mer kännbar diskriminering eftersom de inte har de fördelar som ekerländerna får genom deras fria tillträde till navet. Även här sker ofta en handelsomfördelning där ekerlandet gynnas på bekostnad av det utomstående landet.19 Eftersom det i ett nav-eker-system kvarstår handelshinder mellan de inblandade parterna kommer förutsättningar för tillväxt att vara lägre än i ett frihandelsområde. Vidare är konkurrensen i regionen och förutsättningarna för utnyttjandet av stordriftsfördelar och komparativa fördelar lägre i ett nav-och-ekersystem än i ett frihandelsområde.20
Figur 2. Wenndiagram över nav-och-ekerstrukturen
Källa: Egen bearbetning av Enders, A och R.J Wonnacott (1995), s 260
Några av regioners ekerländer i figur 2 utgör själva ett frihandelsområde och bildar då en så kallad gruppeker, som fallet är med Land D, E och F. På samma sätt som om de hade varit enkla ekrar åtnjuter de frihandel med navet, men får på samma gång även åtnjuta frihandel med länderna inom sitt eget lilla frihandelsområde. Handelsstörande hinder är eliminerade mellan ekerländerna och effektiviteten och den sammantagna potentialen för tillväxt är därför större för varje enskilt land i en gruppeker och är därför att föredra framför ett system bestående av enskilda ekrar. Ju större en gruppeker växer sig, desto större fördelar för de
17 Gustavsson (2004), s 39
18 Wonnacott (1995), s 240-241
19 Gustavsson (2004), s 44
20 Wonnacott (1995), s 239
Land B
Land C
Land D Land E Land F Land X
Land A
ingående länderna, men desto värre är det för länder som står utanför eftersom de ingående länderna föredrar att handla med varandra än med utomstående parter.21
När samarbetet utvidgas och navet knyter fler bilaterala avtal ökar konkurrensen ytterligare eftersom navet nu har ännu fler frihandelspartners att välja mellan och handelsomfördelningen kan bli än mer uppenbar. Här kan dock två olika effekter inträffa beroende på om avtalen är så kallade substitut- eller komplementavtal. Säg att Land B har ett bilateralt frihandelsavtal med navet som sedan knyter ett likadant avtal med Land X, vilket följaktligen ger upphov till en nav-eker-struktur. Om varorna som land B exporterar inte finns tillgängliga i navet eller land X och om en ökad handel mellan de båda sistnämnda länderna ökar efterfrågan på dessa varor från land B, kallas avtalet mellan navet och land X för komplementavtal. Om däremot varorna som land B producerar är substitut till varor som produceras inom navet eller land X och om avtalet leder till en minskad handel med land B, är det ett substitutavtal. Denna handelsomfördelning kan dock ha en positiv effekt, stick i stäv med vad Viner hävdade. Om den ökade handeln mellan navet och land X leder till en inkomstökning och av detta en förhöjd efterfrågan på varor från land B, kan avtalet i själva verket vara ett komplementavtal trots att land B producerar substitut.22
2.3.1 Nav-eker-strukturens kostnader
Ett komplext nav-eker-system kan ge upphov till höga kostnader som uppstår när företag, ekonomer och jurister ska komma fram till ett optimalt mönster i denna labyrint av bilaterala avtal. I vissa fall slösas även resurser på att undersöka huruvida transportkostnaderna för att skeppa varor genom navet vid eker-ekerhandel, en så kallad trade deflection, understiger tullbesparingarna. Varorna exporteras först tullfritt till navet för att sedan vidaretransporteras tullfritt till det aktuella landet.23 När ett nav-ekersystem bildas uppstår också en osäkerhet inför vilka länder som kan tänkas ansluta i senare skede. Företag försöker då påverka kommande avtalsförhandlingar att inkludera länder som skulle gynna dem och på så sätt uppstår ”rent-seeking-waste”. Företag kan också förlägga stora resurser på att försöka hindra andra företag att inta marknaden för att på så sätt uppnå en monopolställning. Om de ingående bilaterala avtalen skiljer sig åt, med avseende på till exempel överenskomna tullnivåer, ökar
21 Enders (1995), s 257
22 Kowalczyk (1991), s 15. Se även Gehrels (1956) och Lipsey (1957)
23 Wonnacott (1995), s 244
incitamenten för detta ytterligare. Företag behöver då spendera stora resurser på att finna det optimala handelsmönstret och den optimala platsen för produktion.24
En annan kostnad, eller snarare välfärdsförlust, relaterad till nav-och-ekerstrukturen uppstår i de fall ett nav utnyttjar sin relativt starkare handelsposition i bilaterala förhandlingar. Ett ekerland kan vara tvunget att acceptera sämre villkor än vid inträde i ett frihandelsområde, där liberaliseringar i regel är mer långt gångna än i bilaterala avtal. Detta skulle minska välfärden för både navet och ekern. Vid förhandlingar finns även risken att ekerländer erbjuds så pass dåliga villkor att de helt enkelt söker sig till andra frihandelsområden och nav. På detta sätt kan det bildas flera konkurrerande grupperingar vilket kan skada handeln i regionen.
Ekerlandet kanske också knyter till sig intilliggande länder och bildar på sätt ett eget nav, vilket reducerar det först nämnda navet till ekerstatus i dessa länder och minskar regionens tillväxtmöjligheter.25
På grund av de nackdelar som en nav-och-ekerstruktur för med sig för ekerländerna jämfört med ett frihandelsområde, kan det framstå som märkligt att den ändå växer fram. Det finns dock flera tänkbara förklaringar till detta. Ibland framstår en handelssammanslutning helt enkelt som rimlig och inblandade parter är inte riktigt på det klara med att det ger upphov till en nav-och-ekerstruktur. Många länder har heller inget annat val än att acceptera ekerstatus i förhandlingar med ett mäktigt nav. Den största anledningen är dock att länder medvetet går med på detta eftersom det är ett steg på vägen mot bildandet av ett frihandelsområde.26
2.4 Utländska direktinvesteringar
I den tidiga teoretiska och empiriska litteraturen kring utländska direktinvesteringar, foreign direct investment (FDI), anses dessa vara ett substitut för handel när företag vill agera på utländska marknader. Om ett land har höga tullar är det mer lönsamt för utomstående att etablera en filial i landet än att exportera varor till landet. Dessa höga tullar främjar då importsubstituerande FDI och vid en handelsliberalisering skulle incitamenten för FDI minska, eftersom export blir relativt billigare och kostnaden för att genom investeringar inrätta filialer i de berörda länderna blir relativt dyrare. Det har dock på senare tid framkommit att det finns skillnader i flöden av FDI beroende på om handelsliberaliseringen är
24 Wonnacott (1995), s 244-245
25 Wonnacott (1995), s 245-246
26 Wonnacott (1995), s 248
global eller regional. Skälet är att investeringar från länder i regionen skulle påverkas annorlunda vid en regionalisering jämfört med investeringar från utomstående aktörer.
”Inomregional” FDI antas som tidigare nämnts minska vid en handelsliberalisering. Dock kan resultatet bli det omvända om liberaliseringen ger upphov till en handelsalstring. I detta fall kan det vara nödvändigt att förändra det regionala produktionsmönstret genom att flytta produktion och investeringar från ett land till ett annat inom regionen. Ett exempel på detta skulle kunna vara att ett kapitalintensivt land förlägger arbetskraftsintensiv produktion till ett låglöneland. Den möjliga effekten på förändringar i FDI som en handelsalstring kan ge upphov till benämns av Kindleberger (1966) investeringsomfördelning (investment diversion).27
Om man ser till utomregional FDI kan dessa antas öka, även om empiriska resultat gett något olika resultat. För det första har marknaden vuxit sig större och företag som tidigare ansåg att marknaden i det enskilda landet var för liten får nu tänka om. FDI antas också öka om regionens yttre handelshinder ökar som ett resultat av regionaliseringen. En regionalisering ger ofta upphov till en handelsomfördelning från ett utomstående land till ett land inom regionen. När de utomregionala länderna genom detta tappar en exportmarknad ökar incitamenten för direktinvesteringar och Kindleberger menar att denna handelsomfördelning kan ge upphov till en så kallad investeringsalstring (investment creation). Vidare så innehåller många regionala handelsavtal överenskommelser om avregleringar av marknader och moderniseringar av institutioner. Ibland ändras regler kring FDI som gör att inhemska investerare inte behandlas förmånligare än utländska, vilket torde öka FDI i landet. Detta är särskilt viktigt i den så kallade nord-syd-integrationen, det vill säga mellan i-land och u-land, då pålitligheten och stabiliteten i u-ländernas finansiella och politiska institutioner stärks.
Det finns däremot mycket som tyder på att investeringarna inte kommer att vara jämt fördelade mellan länderna i regionen. Dels kommer investeringsflödet i större utsträckning att reflektera de olika komparativa fördelar som finns i regionen, det vill säga investeringar blir högre där produktionen har lägst alternativkostnad. Dels kommer även länder som har bäst lokalisering i regionen, det vill säga bäst tillgång till de olika marknaderna, att gynnas. Detta är särskilt tydligt i en nav-och-ekerstruktur.28
27 Blomström (1997), s 5-6
28 Blomström (1997), s 6 och s 11
2.4.1 Utländska direktinvesteringar i ett nav-eker-system
På grund av att det i en nav-och-ekerstruktur fortfarande kvarstår handelshinder mellan ekerländerna kommer potentialen för inkomst, sparande och tillväxt i regionen att vara lägre än i ett frihandelsområde. På grund av detta kan man även förvänta sig lägre investeringar, vilket ytterligare hämmar regionens tillväxt. Strukturen kommer också att ge upphov till en snedfördelning av investeringarna. Visserligen är incitamenten för investeringar i ett ekerland större än utan något avtal alls, men på grund av navets handelsfördelar kommer företag finna det mer attraktivt att investera och etablera sig där. Navet är det enda land i regionen där de får fri tillgång till alla marknader. Med andra ord skulle navet få en större del av investeringarna i ett nav-och-ekersystem än i ett frihandelsområde. Dock är det osäkert huruvida den faktiska investeringssumman är större.29
I skalintensiva industrier och i industrier där agglomerering utgör en viktig faktor kan ekerländerna hamna på efterkälken. På grund av ekrarnas sämre marknadstillträde och investeringsklimat kommer sådana industrier att vara mer trögstartade än motsvarande i navet trots att ekerlandet mycket väl kan vara den billigaste produktionsplatsen. Detta resulterar i en lägre kollektiv inkomst i hela området och kan även leda till en permanent skada för ekerländerna. Även om nav-och-ekerstrukturen omvandlas till ett frihandelsområde finns risken att skalintensiva och agglomererade industrier redan rotat sig i navet och flyttkostnaderna skulle helt enkelt inte uppvägas av möjligheter till billigare produktion i ekerlandet. Av detta kan konstateras att en nav-och-ekerstruktur kan lämna kvar permanenta skador för ett ekerland även om området så småningom omvandlas till ett frihandelsområde.30
Osäkerhet kring framtida handelsliberaliseringar kan också skada incitamenten för investeringar. Europeiska företag kan till exempel stå mellan två olika beslut beroende på framtida förväntningar. Antingen kan de välja att investera i en fabrik i till exempel en före detta Sovjetstat, annan än Ryssland, för produktion av färdiga produkter som sedan direktexporteras till EU. För att detta ska ske tullfritt förutsätter det dock en framtida handelsliberalisering. Om detta inte är ett troligt scenario väljer troligen företaget att investera i en fabrik som endast tillverkar komponenter. Dessa transporteras sedan tullfritt till Ryssland
29 Wonnacott (1995), s 246-247
30 Wonnacott (1995), s 246-247
eftersom länderna har ett ömsesidigt frihandelsavtal och monteras där för tullfri export till EU.31
Det kan dock finnas fördelar för ekerländerna ur investeringssynpunkt. Utöver de stordriftsfördelar och möjligheten att i större utsträckning utnyttja konkurrensfördelar kan vinsterna ibland även härledas till en ökad produktivitet i ekerlandet. Med sitt nya marknadstillträde till navet kan landet framstå som mer attraktivt i utländska investerares ögon än tidigare med ökade investeringsflöden och mer avancerad teknik som följd. Denna produktivitetsökning kan i sin tur leda till en inkomstökning som kan resultera i så kallade
”spillover-effekter” på omgivningen. När en ekers ekonomi och importefterfrågan växer, kommer även andra ekrar att få utrymme för en exportökning, om än i något mindre utsträckning än navet på grund av existerande handelshinder. På detta sätt kan alltså en eker både vinna och förlora när navet knyter ytterligare ekrar till sig beroende på vilken effekt som dominerar. Nya ekrar ökar konkurrensen i handeln med navet men kan uppvägas av den ökning i importefterfrågan som tillväxten i konkurrerande eker-länder kan generera. Även navet kommer att uppleva denna positiva ”spillover-effekt”.32
De flesta studier visar att regional integration förbättrar förutsättningarna och attraktionen av FDI. Storleken på de utländska investeringarna beror på hur pass omfattande liberaliseringarna är i det aktuella regionala frihandelsavtalet. Liberaliseringarnas genomslagskraft tros också skilja sig från land till land, beroende på en rad faktorer. Till att börja med så kommer länder som tidigare haft en oskyddad och effektiv inhemsk marknad att känna av de största ökningarna i FDI vid regionalisering, både från länder inom och utanför regionen. Detta beror på att länder med låga handelshinder med stor sannolikhet inte varit föremål för importsubstituerande FDI, som riskerar att omfördelas vid bildandet av ett regionalt frihandelsavtal. Länder som tidigare haft en skyddad produktion genom höga tullar, kan däremot drabbas av en sådan investeringsomfördelning. Vidare kommer länder som tidigare haft starka geografiska eller historiska band med sina partners i det nya regionala samarbetet att känna av mindre förändringar än länder med begränsad tidigare kontakt.33
31 Enders (1995), s 265
32 Wonnacott (1995), s 242-243
33 Blomström (1997), s 14
3. Världshandelns regionalisering
Efter andra världskriget fanns en önskan i världssamfundet att jämte de internationella ekonomiska samarbetsorganisationerna, Världsbanken och Internationella Valutafonden, skapa en organisation för samarbete inom handel. Innan diskussionerna om strukturen av denna organisation var klara enades 23 av länderna om en reducering av tullar. Med andra världskrigets protektionistiska tankesätt färskt i minnet ville de så snabbt som möjligt liberalisera världshandeln. Detta resulterade 1948 i General Agreement on Tariffs and Trade (GATT) som påverkade inte mindre än 45 000 tullar och 1/5 av världshandeln. Sedan dess har GATT utvecklats genom åtta handelsrundor där den senaste, den så kallade Uruguayrundan 1986-94, ledde till grundandet av WTO 1995.34 Den nu pågående Doharundan förhandlar bland annat om tjänstehandel och jordbruksfrågor och har som övergripande mål att förbättra förutsättningarna för u-länderna.35
WTO har med sina 14836medlemsländer som uppgift att liberalisera och sätta upp regler för världshandeln. Organisationen övervakar och administrerar handelsavtal och löser de tvister som kan uppstå länder emellan. Idag ingår inte bara varor, utan även tjänster och immateriella rättigheter. Utöver liberalisering av handeln ser WTO till att inga länder diskrimineras, enligt den så kallade ”mest-gynnade-nations principen” (MFN). Denna princip innebär att alla WTO-länder skall behandlas lika, det vill säga att den handelsfördel som ”det mest gynnade landet” tilldelas även skall tilldelas alla övriga länder inom WTO. Länder tillåts heller inte subventionera sin inhemska industri på ett sätt som drabbar utomstående parter.
Handelsliberaliseringen yttrar sig till stor del genom en sänkning av tullar och eliminering av kvoter och är ofta ett resultat av att länder ingår regionala frihandelsavtal.37
Under 90-talet fullkomligt exploderade antalet regionala handelsavtal vilket åskådliggörs i bilaga 1. De flesta av de över 250 avtal som WTO har registrerat har redan trätt i kraft och innan 2005 är slut kommer antalet att röra sig uppemot 300. Av WTO:s 148 medlemsländer är det endast Macao, Mongoliet och Taiwan som inte tagit del i något regionalt avtal.38 Regionaliseringen anses ha fått sin stora genomslagskraft vid den fördjupning av EU-
34 WTO, Understanding the WTO (2005-04-25)
35 WTO, Understanding the WTO – The Doha Agenda (2005-04-25)
36 Sedan den 13 oktober 2004
37WTO, Understanding the WTO (2005-04-25)
38 WTO, Regional Trade Agreements (2005-04-26)
samarbetet som undertecknandet av Maastrichtfördraget 1992 innebar, men även av bildandet av NAFTA 1994. På samma gång som regionaliseringen förbättrar förutsättningarna för regional tillväxt finns det dock en stor osäkerhet inför dess effekter på den multilaterala handelsliberalisering som WTO driver.39 WTO har därför tillsatt en kommitté för att undersöka dessa effekter.40
Det finns några olika mönster som framkommer särskilt tydligt i världshandelns regionalisering. Först och främst har integrationen bland de rika länderna inneburit en fördjupning av avtalen. EU är ett bra exempel på en långt gången fördjupning, där man gått från frihandelsavtal till tullunion och en gemensam marknad. U-länderna, å andra sidan, har fokuserat på att knyta avtal med de största aktörerna i världshandeln, det vill säga EU och USA, något som skapat en nav-och-ekerstruktur av regionalt samarbete. U-länderna har inte, likt i-länderna, fördjupat samarbetet inom sin region, men däremot har det framgått att de breddat samarbetet sinsemellan till att spänna över flera produkter och flera områden.41 I takt med att antalet regionala handelsavtal har ökat har komplexiteten i nav-och-ekerstrukturen blivit allt mer tydlig. Med tiden har det även blivit vanligt att länder ingår i mer än ett regionalt handelsavtal, vilket bidragit till komplexiteten. Två stora handelsnav framstår som dominanta, nämligen EU och USA, men även frihandelsområden som ASEAN och MERCOSUR bildar nav i sina respektive regioner.42 Ur ett globalt perspektiv gör komplexiteten det mycket betydelsefullt att relationerna mellan naven är goda. Frostiga handelsrelationer mellan EU och USA, som förekommit i bland annat stålindustrin, kan ge stora negativa effekter på den globala ekonomins tillväxttakt.43
3.1 Europas handelsregionalisering
Den klyfta mellan Öst- och Västeuropa som kalla kriget gav upphov till håller nu successivt håller på att slutas. Forna öststater är idag medlemmar i EU och flera andra har knutit regionala samarbetsavtal med unionen och ser ett medlemskap som ett långsiktigt mål. I flera fall utgjorde dock länder i ovan nämnda regioner till en början ekrar till EU-navet. 1994 knöt EU enskilda handelssavtal med de baltiska staterna och några år senare bildades ett baltiskt trilateralt samarbete, Baltic Free-Trade Area (BAFTA). I och med detta utgjorde dessa länder
39 Frankel (1998), s 189-190
40 WTO, Regional Trade Agreements (2005-04-26)
41 Gustavsson (2004), s 32
42 Gustavsson (2004), s 40-41
43 Gustavsson (2004), s 9-10
en gruppeker ända fram till EU-inträdet 2004. Samma sak gäller Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien som idag är fullvärdiga medlemmar i EU. Tillsammans utgjorde dessa länder frihandelsområdet Central European Free-Trade Area (CEFTA), en gruppeker till navet EU.
1994 knöts även avtal med Ryssland och Ukraina som genom sitt gemensamma frihandelsavtal bildade en gruppeker. På grund av den stora sammanslutning av forna Sovjetrepubliker som tillsammans bildar Commonwealth of Independent States (CIS) uppstod dock ett komplext mönster bestående av två nav, nämligen EU och Ryssland/Ukraina. Utöver att Ryssland och Ukraina är ekrar till EU, utgör de på samma gång nav till övriga stater i CIS.
Samtidigt är EU en eker till detta östligare nav. Som om inte detta var nog består navet EU i själva verket av ett överlappande nav bestående av EU och EFTA.44 EFTA, som består av Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz, har frihandelsavtal med de flesta av EU:s parnterländer men dock ej med Ryssland.45 I figur 3 återges den komplicerade nav-och- ekerstruktur som EU:s regionala handelsavtal gett upphov till. Diagrammet återger läget som det såg ut innan länderna i BAFTA och CEFTA blev fullvärdiga EU-medlemmar, samt innan Bulgarien och Rumänien blev medlemmar i CEFTA.
Figur 3 Nav-och-ekerstrukturen för navet EU och dess ekrar i öst, 1997.
Källa: Egen bearbetning av Enders, A och R.J. Wonnacott (1995), s 263
44 Enders (1995), s 253-256
45 The EFTA Secretariat, (2005-05-23)
CEFTA BAFTA
Rumänien
Ryssland /Ukraina EU
EFTA
Bulgarien
Övriga CIS
3.1.1 Barcelonaprocessen
Under det senaste decenniet har det komplexa nav-och-eker systemet utvecklats ytterligare då EU knutit handelsavtal med sina grannar på andra sidan Medelhavet. Medelhavsländerna utgör en mycket liten del av EU:s handel, endast cirka två procent av unionens import och cirka tre procent av dess export har sitt ursprung i dessa länder. EU är dock, med undantag för Jordanien, deras främsta handelspartner. Några av de bakomliggande faktorerna till detta är närheten till EU, skillnaden i komparativa fördelar samt det faktum att några av länderna var kolonier till bland annat Frankrike ända in på 1950-talet.46
Redan under 1970-talet ingick EU samarbetsavtal med några av länderna kring Medelhavet, däribland Algeriet och Syrien. Dessa innebar fri tillgång till EU:s marknad för fabriksvaror och fördelaktigare villkor för jordbruksprodukter. 1995 formulerade dock EU en fördjupad Medelhavsstrategi, den så kallade Barcelonaprocessen, för att skapa förutsättningar för fred, stabilitet och välfärd i regionen. Avtalen syftar till att utveckla en säkerhetspolitisk dialog, ett ekonomiskt och finansiellt samarbete samt ett kulturellt och socialt samarbete.47 Målet med det ekonomiska samarbetet är att till år 2010 skapa The Euro-Mediterranean Free Trade Area, världens största frihandelsområde. EU har de senaste åren knutit bilaterala avtal med 10 av sina sydliga grannländer, nämligen Algeriet48, Egypten, Israel, Jordanien, Libanon, Marocko, Palestinska myndigheten, Syrien, Tunisien och Turkiet, se bilaga 2. Sedan 1 maj 2004, då Cypern och Malta blev fullvärdiga EU-medlemmar, omfattar Barcelonaprocessen 35 stater.49 I samarbetet deltar även Libyen, dock som observatör eftersom landet ännu inte uppfyller EU:s villkor.50 En mängd bilaterala avtal förekommer i regionen och utöver dessa har Egypten, Jordanien, Marocko och Tunisien sedan 2001 förhandlat fram ett frihandelsavtal som kommer att träda i kraft 1 januari 2006.51 I Wenndiagrammet I figur 4 nedan återges den komplexa nav-och-eker struktur som dessa regionala frihandelsavtal har gett upphov till.
Avtal som EU och några av dessa länder har med länder utanför regionen tas ej med i figuren.
46 European Network of Agricultural and Rural Policy Research Institutes (2004) Mediterranean Association Agreements and European Security, Policy Brief No. 9
47 Kommerskollegium (2002), s 5
48 Avtalen med Algeriet och Syrien är i slutsteget av förhandlingarna (maj 2005)
49 EU’s 25 medlemsländer och 10 Medelhavsländer. Ej medräknat: Bulgarien (medlem 2007), Rumänien (medlem 2007), Kroatien (inträde ej fastställt, fortfarande i förhandling)
50 EU:s Medelhavssamarbete (Barcelonaprocessen), (2005-05-12)
51 Europa – Trade Issues – Morocco (2005-05-12)
Figur 4. Wenndiagram för nav-och-ekerstrukturen för EU och dess angränsande ekrar 2005
Egen bearbetning av källor:
Europa – Trade Issues, (2005-05-16)
Zarrouk, J och F Zallio (2000) Integrating Free Trade Agreements, Arab Monetary Fund, Abu Dhabi
I avtalen, Euro-Mediterranean Association Agreements, är det överenskommet att alla tullar och kvoter successivt skall elimineras på tillverkningsvaror och att handelshinder successivt liberaliseras på jordbruksprodukter och för tjänstehandel. EU uppmuntrar även sina samarbetspartners att knyta frihandelsavtal sinsemellan, vilket är det enda sättet att omvandla den nu rådande nav-och-ekerstrukturen till ett frihandelsområde. En annan viktig del i avtalen är den så kallade ursprungskumulationen.52 För att ett land skall kunna tillämpa import- regleringar och antidumpningsåtgärder, men även för handelsstatistiska skäl, måste varor märkas med ett ursprungsland (dock förbjudet inom EU på grund av den gemensamma marknaden). Om en vara framställs i eller innehåller material från flera länder får den sitt ursprung i det land där den största bearbetningen sker enligt en mängd olika regler. Sedan Uruguayrundan pågår dock en internationell harmonisering och förenkling av dessa regler och på sina håll har även regler om ursprungskumulation införts. Genom denna förenklade kumulation kan flera produktionssteg som tidigare ansetts som otillräckliga läggas ihop och varan kan då få ett visst ursprungsland som ger en förmånligare, alternativt helt tullfri, behandling. För att sammanfatta det hela kan man säga att ju mer liberala kumulationsregler, desto högre grad av ekonomisk integration är möjlig att uppnå. I Medelhavsavtalen påtar sig
52 Europa – Trade Issues – Euromed (2005-05-12)
Ryssland Ukraina
CIS
Egypten
Jordanien Marocko Tunisien
Algeriet
EU
Syrien Libanon
Palestina
Israel
*
* *
*
*
*
*
*
*
*
Turkiet
därför Medelhavsländerna att på sikt införa ”Pan-Euro-Mediterranean system of cumulation of origin”.53
Som ett led i Barcelonaprocessen ger EU också ett så kallat Medelhavsbistånd (MEDA) till sina partnerländer, bland annat för att ge dem möjlighet till nödvändiga ekonomiska reformer och för att förbättra möjligheterna till regionalt samarbete. Avregleringar och privatiseringar är centrala områden för att länderna skall lyckas öka sin tillväxt och här ligger Medelhavsländerna långt efter omvärlden. Avregleringar är särskilt viktiga när det gäller servicesektorn och regler kring utländska direktinvesteringar. MEDA-avtalen kan vara väldigt värdefulla i denna process då de kan hjälpa till att stärka institutionernas trovärdighet i de berörda länderna.54 För perioden 2000-2006 har det totalt anslagits 5,3 miljarder euro till MEDA och under 2004 uppgick MEDA till 844 miljoner euro.55
3.1.2 EU:s handel med Marocko och Tunisien
Medelhavsländerna har alla en betydligt lägre lönenivå än de europeiska länderna och har därför komparativa fördelar i arbetskraftsintensiv produktion som textil, kläder och jordbruks- produkter. EU:s tre största handelspartners i regionen är Algeriet, Marocko och Tunisien och en mycket stor del av dessa länders export går till EU. Handeln med Medelhavsländerna utgör dock endast en liten del av EU:s handel och siffrorna nedan kan jämföras med USA, EU:s största handelspartner, där export och import uppgick till 226 respektive 157,2 miljarder euro under 2003.56 I tabell 1 och figur 5 nedan presenteras data över Marockos och Tunisiens handel med EU. Tunisien ingick det första Euro-Medavtalet 1998 tätt följt av Marocko två år senare.57 På grund av den politiska instabilitet som råder i Algeriet sedan många år tas landet ej med i denna uppsats. Dels påverkar den instabila situationen i landet med stor sannolikhet handel och flödet av FDI och dels är landets deltagande i Barcelonaprocessen ej färdigförhandlat. Handel med Algeriet kretsar dock i stor utsträckning kring olja och landet utgör unionens sjätte största importkälla inom detta område.58
53 Kommerskollegium – Handelspolitiskt ABC, (2005-05-12)
54 Hoekman (1996), s 387-388
55 Meda, (2005-05-19)
56 Europa – Trade – USA, (2005-05-19)
57 Europa – Trade Issues – Euromed (2005-05-12)
58 Europa – Trade – Algeria (2005-05-19)
Tabell 1. Handelsindikatorer för Marocko och Tunisien (2004)
Marocko Tunisien
Handel med EU mdr euro
15,3 14,3
Import från EU (% av total import)
58,2 81 Export till EU
(% av total export)
71,2 72,4
Tre viktigaste exportvarorna (% av total export)
Teko 39 Jordbruk 22 Maskinell 16 Utrustning
Teko 42 Maskinell 17 utrustning
Energi 9
Avtal sedan 2000 1998
WTO-medlem Ja Ja
Källa: Europa – Trade Issues (2005-05-12)
Figur 5. Marockos och Tunisiens handel med EU i mdr euro
Källa: European Commission (2005)
Båda länderna är starkt beroende av export av teko och maskinell utrustning och de har båda ett mindre underskott i bytesbalansen med EU. Vi kan se en stadig ökning i de båda ländernas export till EU under 90-talet men med en viss tendens till stagnation sedan millenieskiftet.
Även importen från EU har ökat sedan 1994 för att sedan plana ut och i Tunisiens fall även minskat något mot slutet av perioden.
De höga tullar som länder i denna region länge haft skall nu minskas och slutligen avskaffas helt som ett led i Barcelonaprocessen. Som nämnts tidigare känner i regel länder med låga
Tunis ie n
-4 -2 0 2 4 6 8 10
1994 1995 1996 1997
1998 1999 2000 2001 2002 2003
Import Export Bytesbalans M arock o
-4 -2 0 2 4 6 8 10
1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003
Import Export Bytesbalans
tullar störst effekt av inflödet av FDI efter en handelsliberalisering. I tabell 2 nedan redovisas tullsatser för regionens länder, förutom Palestina och Algeriet som ej är medlemmar i WTO.
Vi kan konstatera att ländernas tullar är betydligt högre än EU:s och att Tunisien ligger i topp vad gäller tullar på samtliga varor. Marockos tullar på jordbruksvaror ligger kring genomsnittet, men är näst högst på övriga varor.
Tabell 2. Genomsnittliga importtullsatser för Medelhavsländerna och EU15, 2003 (% av varuvärdet)
EU15 Egypten Israel Jordanien Libanon Marocko Tunisien Turkiet
Jordbruk 5,8 95,3 73 23,7 14,7 54,5 116,0 60,2
Övriga varor 3,9 28,3 9,2 15,2 4,0 39,2 40,6 17,5
Källa: WSDB Home, (2005-05-24)
När länderna nu successivt förhandlar fram frihandel med EU går de miste om tullintäkter, vilket är den stora nackdelen i processen. I vissa fall är dessa intäkter omfattande, då importen från EU utgör en stor del av den totala importen. Den välfärdsförlust som staten i Medelhavsländerna drabbas av som en följd av ett eventuellt bortfall i tullintäkter tillfaller dock konsumenterna i form av en välfärdsvinst. Man skulle också kunna anta att lägre importtullar skulle kunna leda till en importökning som håller uppe dessa intäkter trots lägre tullnivåer. Denna situation skulle på samma gång gynna exportörer i EU som då kan öka sin export.59
3.1.2 Utländska direktinvesteringar i Marocko och Tunisien
I de nya fördjupade avtalen med Medelhavsländerna är som tidigare nämnts inte handeln den enda viktiga ingrediensen. EU vill också uppmuntra till och hjälpa till vid genomförandet av strukturella reformer för att förstärka länderna finansiella institutioner och förbättra investeringsklimatet. Ländernas regeringar har sedan mitten av 90-talet arbetat hårt med detta genom att reformera lagar kring investeringar och privatisera statliga företag. I Tunisien har regeringen även uppmuntrat europeiska tillverkare att etablera sig i landet genom att slopa inkomstskatten under de första tio åren och sedan halvera den därefter.60
Som tidigare nämnts kan man undersöka en regionaliserings effekter genom att bland annat studera de flöden av FDI som strömmar in i landet. Om ett land knyter ett bilateralt
59 Hoekman (1996), s 389
60 Unctad, Foreign Direct Investments Statistics, 2005-05-18
handelsavtal med en stor och mäktig aktör, som till exempel EU, kan utländska investerare finna landet mer attraktivt att investera i på grund av dess nya tillgång till en större marknad.
Som tidigare nämnts beror också storleken på FDI på hur höga tullnivåer landet haft tidigare, eftersom de ofta fungerar som ett substitut för export, bland annat genom etablering av filialer. I figur 6 nedan redovisas FDI för Tunisien och Marocko, EU:s största handelspartners i området bortsett från Algeriet. I dessa siffror ingår MEDA.
Figur 6. FDI i Marocko och Tunisien (1976-2003), miljoner dollar
Källa: Unctad, Foreign Direct Investment Statistics, (2005-05-18)
FDI har för Marockos del legat på en stabil nivå under 70- och 80-talet för att sedan öka i början av 90-talet. Sedan 1997 har de årliga direktinvesteringarna varierat kraftigt mellan cirka 500 och 1000 miljoner dollar. Den stora toppen år 2002 utgörs till största delen av en mycket stor investering som Frankrike gjorde inom kommunikationssektorn. Även flödena till Tunisien har ökat successivt och även här med stora variationer från år till år. Sedan 1996 ligger dock de årliga investeringarna på i genomsnitt 600 miljoner dollar. I båda länderna har investeringarna i stor utsträckning hamnat inom arbetskraftsintensiv produktion såsom teko och skor.61
Etableringen av transatlantiska företags filialer har ökat för båda länderna under de senaste decennierna. I Tunisien har antalet ökat med strax över tio procent årligen sedan 1980 och uppgick år 2003 till 2616 stycken. I Marocko finns cirka en tiondel så många filialer och här
61 Unctad, Foreign Direct Investments Statistics (2005-05-18)
Tunisien
0 200 400 600 800 1000
1976 1979 1982 1985 1988 1991 1994 1997 2000 Marocko
0 500 1000 1500 2000 2500 3000
197 6
197 9
198 2
198 5
198 8
199 1
199 4
199 7
200 0
200 3
har ökningen inte varit särskilt markant förrän under de senaste åren. Mellan 2002 och 2003 ökade dock antalet med hela 50 procent från 194 till 288 stycken.62 Denna ökning är med stor sannolikhet korrelerad med det mycket stora kapitalinflöde Frankrike pumpade in i landet år 2002.
Det kan även vara av intresse att studera varifrån de utländska direktinvesteringarna kommer eftersom regionala handelssammanslutningar ger olika förutsättningar för utom- respektive inomregionala investerare. Liberaliseringen kring Medelhavet kan antas ge en handelsalstring då framtida sänkta tullar med stor sannolikhet ger en större handel med EU men också på grund av att en del av den produktion som tidigare skett inom EU nu flyttar hit. En möjlig effekt av denna handelsalstring är en investeringsomfördelning till dessa båda länder. Figur 7 nedan visar de utomregionala investeringarna till Marocko och Tunisien, det vill säga investeringar från alla världens länder EU undantaget. Som figuren visar har FDI i Marocko från övriga delar av världen legat på en relativt stadig nivå under den studerade perioden medan den ökat kontinuerligt i Tunisien. Vi kan också konstatera att Tunisien strax före millennieskiftet gick om Marocko i att attrahera utomregional FDI. I Bilaga 3 redovisas även denna data mer detaljerat.
Figur 7 Utomregional FDI i Marocko (miljoner dirhams*) och Tunisien (miljoner dollar)
Källa: Unctad, Foreign Direct Investment Statistics, (2005-05-18)
* 1 dirham = $0,11 (2005-05-24 bloomberg.com)
62 UN (2004)
Tunisien
0 50 100 150 200 250 300
1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 Marocko
0 1000 2000 3000 4000 5000
1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
Som figur 8 nedan visar har FDI från EU varierat kraftigt till både länderna. Marocko har sina lägsta noteringar kring 500 miljoner dollar med toppar 1999 och 2001, då den senare utgjordes av en fransk investering som tidigare nämnts. I Marocko uppgick MEDA till i genomsnitt 160 miljoner dollar per år under den studerade perioden. I Tunisien varierar flödena mellan 200 och 550 miljoner dollar och här utgörs MEDA av cirka 80 miljoner dollar per år.
Figur 8. EU’s FDI i Marocko (miljoner dirhams*) och Tunisien (miljoner dollar)
Källa: Unctad, Foreign Direct Investment Statistics, (2005-05-18)
* 1 dirham = $0,11 (2005-05-24 bloomberg.com)
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att FDI ökat i båda länderna, men att Tunisien stått för den största ökningen. Tunisien attraherar mer investeringar från utomregionala källor än Marocko och har cirka 10 gånger så många filialer av transnationella företag. Dock får Marocko betydligt mer i MEDA-bidrag från EU.
Tunisien
0 100 200 300 400 500 600
1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 Marocko
0 5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000
1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
4. Slutsatser
Världshandeln har under de senaste åren präglats av en allt större regionalisering. Antalet regionala frihandelsavtal har ökat explosionsartat sedan 1990-talet och endast tre av WTO:s 148 medlemmar står idag utanför ett sådant. Det är dock oklart vilken effekt regionaliseringen har på den multilaterala handelsliberaliseringen som WTO vill genomföra. Klart är dock att det har bildats ett komplext mönster av överlappande regionala frihandelsavtal som fått namnet hub-and-spoke, nav-och-eker.
Nav-och-eker strukturen kring EU har gjort sig gällande vid flera tillfällen genom åren. När länder förhandlat om medlemskap i unionen har det första steget ofta utgjorts av ett bilateralt avtal med EU med vissa föreskrifter vad gäller sänkning av tullar. Dock kvarstod oftast handelshinder mellan ekerländerna som då kom att utgöra ekrar till navet EU. Under 1990- talet bestod nätverket av en rad ekrar, men även av gruppekrar i form av BAFTA och CEFTA.
Flera av dessa länder har numera blivit fullvärdiga medlemmar i unionen och fler står på tur.
Men det är inte bara europeiska länder som ingår djupa relationer med unionen. 1995 formulerades Barcelonaprocessen som innebar startskottet för världens största frihandelsområde, Euro-Mediterranean Free Trade Area.
Idag har EU bilaterala avtal med tio av sina grannländer på andra sidan Medelhavet. De långsiktiga målen är, förutom bildandet av frihandelsområdet, att uppnå politisk stabilitet och att genomföra nödvändiga ekonomiska reformer för att modernisera ländernas institutioner och förbättra förutsättningarna för regional samverkan. Eftersom avtalen med Medelhavsländerna idag utgör ett nav-och-ekersystem är vinsterna lägre än vad de hade varit i ett frihandelsområde. Ekerländerna har inte fri tillgång till varandras marknader utan endast till navets, som dock har fri tillgång till alla marknader. I ett sådant system tillfaller en större del av den genom frihandel genererade inkomsten till navet, även om denna inkomst är mindre än i ett frihandelsområde. Medelhavsländerna, Turkiet undantaget, kommer dock aldrig bli medlemmar i unionen likt de tidigare ekerländerna, men avsikten med samarbetet är att till år 2010 bilda ett frihandelsområde med högre välfärd som följd. Med andra ord kommer incitamenten för fenomen som trade deflection, det vill säga att skeppa varor via navet, att försvinna då frihandelsområdet har skapats. Detta problem är dock ganska litet eftersom handeln mellan Medelhavsländerna, ekerländerna i systemet, är liten i jämförelse med handeln med EU, systemets nav.
Medelhavsländerna har alla gott om lågavlönad arbetskraft och därför ligger deras komparativa fördelar i produktion av arbetskraftsintensiva produkter. På grund av detta utgör textil, kläder, jordbruksprodukter och frukt de främsta exportprodukterna för många av dessa länder. Vi ser att import och export har ökat för både Marocko och Tunisien sedan 1994, men stagnerat något sedan millennieskiftet. Båda länderna har under hela den studerade perioden haft ett underskott i bytesbalansen med EU.
När Tunisien knöt ett bilateralt avtal med EU 1998 fick de en klar handelsfördel gentemot sina grannar. Dock skapades en ny eker endast två år senare då Marocko knöt ett liknande avtal med EU. Konkurrensen mellan ekerländerna blev då hårdare och på grund av likheten i ländernas produktion var Marockos avtal med EU ett så kallat substitutavtal. Genom denna nya handelsförbindelse ökade konkurrensen om marknadsandelar i EU vad gäller export av framförallt teko, men även av maskinell utrustning. När EU allt eftersom har knutit fler och fler bilaterala avtal har konkurrensen i regionen ytterligare ökat och ett komplext nav-och- ekersystem har bildats. Eftersom ett sådant system totalt sett genererar lägre välfärdvinster än multilateral frihandel kan det tyckas märkligt att systemet uppstår. I teorin diskuteras att länder kan söka sig till andra nav om de får ofördelaktiga villkor i förhandlingar. I detta fall är dock de bilaterala avtalen endast ett steg på vägen mot frihandel och den ekerstatus som dessa länder har idag kommer försvinna inom den närmaste framtiden. I detta fall finns därför inga incitament för dessa länder att söka sig till andra frihandelssammanslutningar. EU är Medelhavsländernas viktigaste handelspartner och på sikt kommer alla inblandade parter att gynnas även om det i dagsläget är navet som gynnas. Några av länderna har dock tagit egna initiativ och ingått frihandelsavtal sinsemellan och således bildat en gruppeker, något som är fallet med Egypten, Jordanien, Marocko och Tunisien. Genom detta kan länderna förvänta sig en större välfärd jämfört med om de hade utgjort enskilda ekrar, eftersom de kan utöva frihandel med både navet och varandra. För att frihandelsområdet kring Medelhavet skall bli en realitet krävs fler liknande initiativ. Utan frihandelsavtal ekerländerna emellan kan målet aldrig uppnås.
Den så kallade nord-sydintegration som Barcelonaprocessen innebär kan vara mycket fördelaktig för Medelhavsländerna. Några av länderna har sedan tidigare haft fritt tillträde till EU’s marknad vilket innebär att de redan innan Euro-Medavtalen haft möjligheten att i större utsträckning utnyttja stordriftsfördelar. De nya handelsavtalen ger dock även andra fördelar.
Genom det finansiella stöd som länderna får genom MEDA kan länderna utveckla sina
institutioner och förbättra trovärdigheten och stabiliteten i sina politiska system. På så sätt kan de locka till sig utländska direktinvesteringar i större utsträckning och effektivisera och modernisera sin produktion. Vi kan tydligt se att FDI har ökat i både Tunisien och Marocko sedan början på 90-talet. Investeringarna har i stor utsträckning hamnat i tekoindustrin, det vill säga den bransch där de båda länderna har sina största komparativa fördelar. Som en följd av de förenklade reglerna om ursprungskumulation har produktion och tillverkning i allt större utsträckning flyttats från EU till andra sidan Medelhavet. Dock har just denna industri drabbats hårt av konkurrens från Kina, efter att kvoterna inom teko avskaffades vid årsskiftet 2004-05.
Investeringar från länder utanför regionen kan i Medelhavsländernas fall antas öka i och med att länderna ser mer attraktiva ut i investerares ögon genom deras avtal med EU. Den handelsomfördelning som sker från utomregionala till inomregionala länder kan enligt teorin ge upphov till en investeringsalstring. När de utomstående länderna tappar exportandelar ökar incitamenten för direktinvesteringar som ett substitut för den minskade handeln. I Tunisien kan vi se en tydlig ökning i utomregional FDI samt en ökning av antalet filialer med över tio procent varje år. Tunisien har som tidigare nämnts regionens högsta tullar inom samtliga varor och på grund av dessa blir etableringen av filialer ett alternativ för att agera på marknaden. I Marockos fall har utomregional FDI varit stabil med undantag för stora flöden under 1997 (främst från Nordamerika, se bilaga 2). Den marginella förändringen kan eventuellt förklaras med det faktum att Marocko sedan länge haft näst intill fri tillgång till EU:s marknad redan innan Barcelonaprocessen inleddes. År 2002 skedde dock en explosion av filialer något som skulle kunna ha koppling till Frankrikes mycket stora investering i landet under detta år.
Det finns anledning att tro att några av de nackdelar med nav-och-ekerstrukturen som tas upp i teorin kommer att kunna undvikas av Medelhavsländerna. Den osäkerhet inför framtida handelsliberaliseringar som annars kan skada ekerländer torde vara liten i detta fall. Alla länder i Barcelonaprocessen är dedikerade till arbetet att skapa frihandel i regionen och många länder tar egna initiativ och knyter egna frihandelsavtal sinsemellan. Av denna anledning borde regionen vara attraktiv i investerares ögon, eftersom osäkerheten inför framtida liberaliseringar är relativt liten. Dock utgör tullförlusterna en nackdel i sammanhanget, då intäkterna till staten i dessa berörda länder kommer att minska. Den totala välfärden i landet
