Under varje sten växer
ensamheten
Under every stone grows the loneliness
Författare: Christine Bergkvist Björklund
Abstrakt
Året är 1995. Det handlar om Eva. Hennes sambo Thomas har lämnat henne, tagit sin trasiga väska och flyttat ihop med Anita. Systern Maria bor i London och har ingen lust att vända tillbaka till barndomens by, ingen lust att hantera moderns död eller Evas ensamhet.
Fadern lämnade hemmet när Eva var tre år, lämnade dem för en stuga i skogen. Nu är han död sedan länge. Enstaka minnesbilder finns kvar, ett absurt möte på torget strax innan Evas elfte födelsedag, ett år efter att modern klämde av två av Evas fingrar i en Amazon-dörr.
Eva återvänder till moderns gamla hus. Hon träffar den gamla klasskamraten Peter. Peter som snöskottat sönder sin relation till Linda, sin dotters mamma.
Texten är en fortsättning på föregående kurs. Intentionen är att blir en berättelse om relationer, till visst mått orimliga och en smula överdrivna.
Abstract
The year is 1995. It's about Eva. Her partner Thomas has left her, taken his broken bag and moved in with Anita. Sister Maria lives in London and has no desire to return to her childhood village, no desire to deal with her mother's death or Eva's loneliness. The father left home when Eva was three years old; left them for a cabin in the woods. Now he has been dead for a long time.
Eva returns to her mother's old house. She meets old classmate Peter. The text is a continuation of the previous course. The intention is to write a story of relationships; to some extent unreasonable and a bit exaggerated.
Innehållsförteckning
Fredag 1
Fredag
Den låga trappan upp till ytterdörren stank. Odören la sig som en halsduk runt hennes ansikte, tryckte mot näsan. Något måste ha krupit in under träkonstruktionen och dött.
Lukten påminde om alldeles för fet kalops som glömts framme en månad eller två i solljuset på köksbordet. Och långsamt täckts av färggrant mögel.
Eller så låg där under brädorna en plufsig råtta, med fötterna i luften som tändsticksben instuckna i en grankotte. Svansen slappt utlagd som en avsvimmad daggmask.
Snart var det förhoppningsvis kallt nog att det inte skulle spela någon roll. Hon undrade var tankarna om kalops kom ifrån.
Hon gick upp de två stegen till dörren på husets gavel, tryckte in nyckeln i låset: det knastrade som om det låg sand inne i springan.
Modern hade kallat huset för hässjan. Eva trodde att hon alltid benämnt det så, även när fadern bodde där. Eva och Maria hade råkat kalla det så också, när andra hörde. Då hade de andra fnissat, tittat på varandra och skakat på sina huvuden.
Vad fånigt!
Eva hade skämts. Huset såg inte alls ut som en hässja, men när hon en gång frågade modern om varför det hette så hade hon svarat att det var för egenskaperna. Modern tyckte att huset var som en gammalmodig skev ställning, med murknande pålar och pinnar om vartannat utan eftertanke. Uthärdligt på somrarna, kallt och dragigt därutöver. I stället för hö samlades bråte och damm.
Och modern torkade sönder inuti.
Hon hade sagt så en gång, att hon torkade sönder inuti sig själv. Det var efter att hon tog hem Amazonen.
Eva klev över den spruckna tröskeln in i hässjan. Därinne luktade det inte kalops. Det luktade plastlåda som värmts i ugnen, och våt jord.
Hon räknade till tre vita plastblöjor bara i hallen. De låg bakom vedhinken som stod bredvid dörren ned till källaren där pannan fanns, nedknölade mellan metallen och den bruna tapeten.
Modern hade bytt ut vedpannan till en som hanterade olja för ett par år sedan. Det hade blivit dyrare med olja i stället för vedklamparna hon fått av Larsson, ett faktum hon hade ondgjort sig över ett par gånger i timmen när de väl sågs eller pratade i telefon. Men det var i alla fall alltid varmt.
Eller i alla fall ljummet, moderns ord.
Och hon slapp gå upp och ned för trappan. På vintrarna behövde hon inte gå upp vid fyra och elda om det var riktigt kallt.
Men det gjorde hon ändå, gick i trappan. Klev upp vid fyra.
Ingen ska få för sig att pannan är bytt på grund av lättja och bekvämlighet, sa hon.
Eva böjde sig över hinken. Det låg avföring i minst en av blöjorna. Den mörka bulan syntes vagt genom plasten.
Hon tog av sig skorna och ställde dem på skohyllan; stoppade in snörena så de inte hängde utanför, vred den vänstra skon en aning till höger så att båda stod i en rät linje i förhållande till väggen.
Hon tog av sig ytterkläderna och hängde allt på krokar och spikar. Moderns vårjacka låg slängd i ett hörn.
Vid ljusknappen hade tapeten spruckit och den sträva väven syntes under. Hon andades in och ut ett par gånger, klev in i köket som låg innanför hallen och la ryggsäcken försiktigt på furubordet.
De röda gardinerna verkade ha blivit tunnare, såg mer ut som skisspapper från ett av blocken hon hade hemma i lådan med konstnärsmaterial som aldrig öppnades. Till synes lika styva, inte de levande böljande tygvågorna hon mindes – utan döda, stumma ark. Orörligt svävande från den vita gardinstången, livlösa som hennes musiklärare som hängde sig i en av takbjälkarna i matsalen när hon gick i trean och det var torsdag och pannkaksdag med lingonsylt.
Tre klasser hanns springa in i salen innan fröknarna hann mota ut dem med uppmaningen att de skulle titta ned i golvet. Inte titta upp!
Träslöjdsläraren Andersson var den som skrek högst vid åsynen.
Nedanför musikläraren hade det legat en fiol. Det sades att han hade kräkts i den innan han dog.
En gammal kont låg mitt på golvet, omsorgsfullt flätad av gulbruna näverremsor. I de övre hörnen hade nävern spruckit och krossats, det låg smulor utspridda över hela linoleummattan, även under bordet ändå bort mot pigsoffan.
Eva ställde sig på knä och samlade ihop de största bitarna, la dem i konten och lutade den mot skåpet där modern förvarade gamla Domuspåsar.
Man kunde aldrig ha för många plastpåsar, brukade modern säga när de vällde ut över lådornas kanter och gjorde det omöjligt att stänga skåpsdörren.
Eva hade sparkat på dörren en gång. Först tryckt med hela kroppen för att få skåpet att stängas. Det blev ändå en glipa på ett par centimeter och Eva tyckte att det var fult. Det förstörde köket. Hon hade därför sparkat på dörren. Inte så hårt. Och det hjälpte inte. Men modern hade sett det och nöp Eva hårt i överarmen. Det var den enda gången hon gjorde illa Eva med händerna.
Blåmärket som ändrade färg från dag till dag satt kvar på huden i över en vecka.
Modern hade lämnat en grön kaffemugg med sump i botten framme på köksbänken. Det gick att se avtrycken från fårorna i hennes läppar när Eva höll upp porslinet mot taklampan.
Den svarta radion som stod på en smal trähylla bredvid pigsoffan brusade. Den var på, men volymen var nedvriden.
Hon höjde ljudet för att slippa tystnaden.
Genom den öppna dörren in till finrummet såg hon att fönsterlampan lämnats tänd.
På golvet låg jord. Och gyttja. Stora stenar, små stenar, avskalade kvistar som kanske följt med i bara farten. Mellan högarna fotspår av torkad lera. Modern måste ha gått in med skorna på. Mitt i en grushög låg ytterligare en blöja.
Det var kanske så att modern haft bråttom. Bråttom hemifrån. Inte diskat, inte släckt, inte sopat, inte skurat, inte slängt sina gamla blöjor, rivit ned vårjackan utan att ha tid att hänga upp den.
Det tjöt av hjärtdunk i öronen, små svarta prickar dök upp i ögonvrårna. Eva insåg att hon höll andan.
Andas in, andas ut.
Prickarna löstes upp och försvann.
Hon gick bort till kökets tredje dörr och in till hennes och Marias gamla flickrum, vidare in i moderns sovrum.
Golvet var rent. Inte en enda gryn av jord, trasmattan låg rak och utan knölar, fransarna utslätade som om modern krupit på golvet och kammat ut dem. Dörren in till den smala hallen som ledde vidare tillbaka till finrummet var stängd. Dörren till toaletten var också stängd. Handtaget hade troligen lossnat helt och modern hade tryckt tillbaka det åt fel håll. Det gulvita plaströret var nedsmetat med en brun sörja.
Sängen var bäddad. Det rosavirkade överkastet var så hårt spänt över täcke och kudde att polyestermadrassen förkortats med ett par centimeter på längden och i hörnen.
På sängbordet stod metallställningen som höll upp moderns peruk när hon sov. Den var bara ett skelett nu, en anordning utan syfte.
Eva tog den, haspade av låset till fönstret och slog mot träramen så att
fönstergluggen gnisslande öppnades. Hon slängde ut perukhållaren, den studsade mot marken och slog emot en mossklädd sten.
Snöflingorna sved mot ansiktet, grenarna knakade högljutt och en ko råmade i en lagård någonstans.
Hon hakade fast fönstret, stängde dörren mellan hennes rum och moderns, ångrade sig och öppnade dörren igen och gick in till köket.
På radion diskuterades beslutet att på sikt skilja kyrkan från staten, eller staten från kyrkan.
Vad skulle modern ha tyckt om det? Eva såg henne framför sig, sitta på
pigsoffan och skaka på huvudet med ögonbrynen neddragna mot den uppåtsträvande näsan. Peruken skulle glida runt på hennes skalle. Hon skulle mumla om idioti och sörlänningsvansinne. Att hederligt folk inte skulle få leva i fred. Att det var sådana märkvärdigheter som ledde till fördärv. Gud kunde tillföra staten mycket, både klokskap och värdighet.
Ser du Eva, skulle hon säga, ser du hur de alla försöker jävlas med mig? Eva suckade, kom ihåg att modern var död.
Döden hade jävlats med henne.
Hon öppnade ryggsäcken och stoppade in varorna i kylskåpet. Det ekade mellan de isbelagda väggarna när hon la smöret på den översta hyllan. Lampan längst in var trasig, där låg en halv chokladkaka och en oöppnad förpackning blodpudding i grönsakslådan. En grön Grevé låg i hyllan på dörren.
Tunnbrödet fick ligga framme på bordet. Klockan var efter lunch.
Hon ställde flaskan med vodka på en gammal Sundsvallstidning för att det inte skulle bli märken i bordets mjuka trä.
Hon öppnade skåpet med dricksglas. Hälften av glasen var jordiga och det låg något som såg ut som grov, halvbrunnen aska på det rödrutiga hyllpapperet. De övriga glasen såg rena ut.
Hon tog ett högt, smalt glas med en rispa tvärs över och fyllde upp till hälften med Explorer. Groggvirke fanns inget. I skafferiet bredvid kylskåpet stod en flaska blåbärssaft. Det fanns inget datum på den handskrivna etiketten. Troligen var det saft som tremänningen Malin lyckats producera mellan födslar och byten av karlar.
Eva hällde ned saften i spriten. Vätskan blev kvickt massivt bläckblå. Hon rörde runt med fingret och ställde sig framför fönstret och drack utan att känna efter hur det smakade.
Hon kisade förbi nakna björkgrenar och glesa smågranar, bort mot
Larssonsgården och tyckte sig se en hästkrake lunka omkring i snöfallet. Det kunde knappast vara samma häst. Eller kunde det?
Hon drack mer.
Radion spelade Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv. Hennes näsa fångade upp blåbärsdoften.
Thomas favoritbär. Fy fan.
Fingerstumparna kliade. Hon drack en klunk till.
Det fortsatte med en kokande lingongryta. Modern stod i köket när hon och Maria kom hem efter skolan. Maria hade stannat varannan meter från busshållplatsen till huset, gnällande smekt sig över bakhuvudet. Petter i hennes klass hade dragit henne i håret så att rosetten flugit i väg och fröken Karlsson från Stockholm hade fått springa fram och hålla Maria i famnen medan ungen skrek så högt och gällt att hon nästan svimmade av syrebrist.
Hennes hårbotten var ljust röd, annars syntes inget.
Så fort Maria slängt av sig gummistövlarna började hon gråta och snörvla och visade upp ett avdraget lockigt hårstrå för modern.
Modern hade glömt att slå på spisfläkten, eller så var den så full av fett och kladd att den inte sög in något; imman rann på fönstren. Kastrullen hoppade och fräste, det rosa bärskummet bubblade över gång på gång och modern skyndade sig att skrapa av det övre laget med en osthyvel och slängde det i vasken.
Maria gick fram och drog henne i förklädet för att visa hårstrået och huvudet på nära håll.
Eva satte sig vid köksbordet och tog fram matteboken.
Men lilla gumman, sa modern och strök Maria över håret, fortfarande med osthyveln i handen.
Modern hade inte bytt kläder efter jobbet, hon hade en vit blus med grönaktiga knappar. Små stänk av rosa saft fanns på de uppkavlade ärmarna.
Jag har ont på hövvet mamma, sa Maria. En pojke drog mig i håret. Det är inte så farligt, sa Eva.
Modern fnös och rörde runt med hyveln i kastrullen. Att de inte kan hålla någon ordning på ungarna, sa modern.
Det knäppte i köksklockan. Pendeln hade stannat. Eva var nästan säker på att det skett när fadern lämnat. Att den tappat kraft och förmåga när dörren slog igen bakom honom. Klockan visade ändå rätt tid. Kanske några minuter sen.
Eva ritade små gubbar på bladet i matteboken, vände pennan och gnuggade hårt med kautschuken så pappret gick sönder. Hon bytte snabbt sida, hoppades att modern inte hört eller sett. Skolböcker var dyra saker och med suddgummit skulle man vara sparsam.
Modern slängde hyveln på köksbänken och tog Marias hand.
Du får se efter bären Eva, sa hon. Se till att det inte kokar över. Se till att det kokar ordentligt men det får inte koka över.
Modern stirrade på henne, ansiktet såg ut som det aldrig under en hel livstid lyckats frammana ett leende, innan hon gick med Maria bort mot sovrummen.
Eva vek ihop boken och gick fram till spisen.
Skvättar av vätska förvandlades till ånga när de slog emot den heta plattan. Eva tog osthyveln och rörde, bären hade ännu inte hunnit koka sönder till mos och hon fick spänna armen för att orka varvet runt.
På ett ögonblick och på något olyckligt sätt välte alltsammans.
Kanske fick Eva syn på en vacker blodröd droppe vid sidan av spisen och glömde sig.
Eva reagerade innan hon hann tänka och sträckte fram den fria vänsterhanden för att ta emot kastrullen.
Det rykte om bären när de vällde ned över knogen, omslöt de två korta stumparna, droppade ned på hennes fot.
Kastrullen föll och slog i golvet, sylten sprätte upp på skåpen, upp på tapeterna. Eva skrek och när hon hörde dunsarna av moderns springande fötter pinkade hon på sig. Hon knep ihop benen, kisset rann långsamt utefter insidan av låret under kjolen.
Modern stannade i dörröppningen. Eva släppte osthyveln och vred av spisplattan med den högra handen. Grytan på golvet gungade fram och tillbaka innan den stannade intill bordsbenet.
Det brände och spände i stumparna som om hon lagt handen i valborgselden. Man ska aldrig försöka, sa modern.
Först ganska tyst.
Man ska aldrig försöka med någonting i det här huset!
Eva tog den bruna kökshandduken, satte sig ned och föste ihop de heta bären på golvet till en vattning hög.
Modern vände om och gick och la sig i sängen, med förkläde och arbetsblus på. Maria gick in i köket, pekade med handen på kastrullen och skrattade innan hon gick in och lade sig bredvid modern.
Stumparna och knogen blev rödare än lingonen. Eva grät. Värken tilltog och när hon nästan torkat golvet rent hade hon för ont för att kunna diska kastrullen. Eller byta de nedkissade kläderna.
Det dröjde en halvtimme innan modern reste sig, startade Amazonen och körde Eva och de brända fingerstumparna till vårdcentralen.
Tårarna på Evas kinder hade torkat sedan länge. Den vänstra handen hade nästan domnat bort.
Det var modern som grät när sköterskorna tvättade, baddade och plåstrade om Evas sår. Det var modern de tröstade när Eva satt tyst och bortdomnad inuti.
Det var modern som log när läkaren gratulerade henne till ett sådant fint och modigt barn och gott moderskap.
Hon vaknade liggande halvt på rygg på pigsoffan, ena armen vilande över
bröstkorgen. Klockan var nästan fem på eftermiddagen. En tunn hårtest låg halvvägs in i den öppna munnen. Ute var det mörkt, snöfallet så tätt att inte lamporna syntes från stora vägen.
Fy fasen.
Huvudet och nacken sprängde av värk. Hon hällde upp en ny blåbärsdrink.
Skål mor, sa hon och höll upp glaset mot taket. Som om modern fanns uppe på vinden.
När hon rörde armarna kände hon lukten av sur svett. Jag stinker mor, skrek hon.
Sedan började hon skratta.
Hon reste sig upp, det drog kallt efter golvet och hon gick ut i hallen och satte på sig skorna. Hon tog upp en av blöjorna, öppnade ytterdörren och slängde ut den i snön.
Fy för den lede.
Blåsten yrde och härjade mellan träden, tvingade upp snöflingor in i hennes näsborrar. Hon stängde dörren och tittade upp i taket. Där fanns luckan till kallvinden.
Hon hämtade en stol från köket, vred om det gamla låset med ett kort metallrör som stod i hörnet bakom moderns slängda vårjacka och vek långsamt ned den gnekande, fällbara trätrappan.
Hon missbedömde trappans längd och fick knuffa omkull stolen med höften för att få plats. Ett av stolens ben knäcktes i fallet.
Skit samma.
Hon gick ut i köket, hällde i sig det som var kvar i glaset.
Lät alkoholen stärka sinnet. Fast mer troligt knuffa undan det som var kvar av förnuftet.
Hon andades ut ljudligt, liknande en häst som frustar högt i väntan på nytt hö. Hon småsprang ut i hallen, öppnade ytterdörren och slängde ut stol och ben. Ute på stora vägen körde plogbilen förbi med bladet nedfällt. Det slog gnistor från metallen när det skrapade mot den hårda asfalten.
Hon vände om och började klättra uppför stegen. Den knarrade vid varje steg hon tog; hon tyckte den vred sig åt vänster ju högre upp hon kom.
På vindsgolvet hittade hon ett tjockt stearinljus och en tändsticksask.
Är du här mor, sjöng hon utan melodi medan hon tände ljuset. Hon fick använda fyra tändstickor. Fingrarna fumlade, kanske var plånet och stickorna fuktiga.
Närmast ljuset stod fem kartonger med skruv. Hundratals lortar från möss och råttor täckte träribborna som fungerade som golv. På balkarna i det låga, lutande taket stack spikar i olika tjocklekar ut, fick träet att se ut som tortyrredskap från äldre tider.
Hennes skugga hoppade upp och ned med ljuslågans rörelse när hon tog ett steg upp på trappan.
Bakom kartongerna låg moderns studsare. Och en ask ammunition. Tant Inger hade kommit förbi med den i en papperspåse efter att fadern
försvunnit. Hon tyckte att modern skulle flytta in på byn, inte bo ensam kvar i kåken med två småflickor.
Modern tog emot vapnet med trumpen min. Gav kusinen en besk kopp kaffe och när hon gått sin väg klättrade hon upp och lade den på vinden.
Stocken var smyckad med runda mörka fläckar under lacken, kanske av vatten som trängt igenom små sprickor i träet. Pipan blänkte även om större delen av metallen mattats av åratal av försummelse.
Eva tog upp den i famnen, skakade av råttskiten. Vad säger du nu då mor, sa hon ut i luften. Hon fick inget svar.
Mannen hette Jörgen. Han kom från Gällö.
Modern visade upp honom på Marias tionde födelsedag.
Evas ansikte täcktes av finnar, systerns var mjukt och utan gropar och de
glansiga lockarna var dragna bakåt av ett glittrigt diadem som modern gett henne på morgonen.
Jörgen jobbade på verkstaden inne på byn.
Modern hade tagit dit Amazonen eftersom vissa dagar stönade och hackade när hon vred om nyckeln.
Eva tyckte det lät som den ojade och jämrade sig. Öh, öh, öh.
Sedan ingenting.
Innan en smäll och motorn gick igång.
Det var ungefär så det lät från moderns sovrum. Även med dörren stängd kunde hon höra det. De nätterna höll hon sin kudde mot Marias öra där systern låg på sidan bredvid henne och sov.
Det hände att Eva somnade på skolbussen dagen efter.
Jörgen tyckte om bilar. Och Jesus. Han gick ofta omkring i huset i skjorta och kalsonger och sjöng psalmer.
Jesus älskar alla barnen.
Men Jörgen älskar inte barn, tänkte Eva.
Han pratade aldrig med dem, han vände sig till modern om han undrade över hur gamla flickorna var och om deras kristna uppfostran i skolan.
Han var noga med att be en bön inför varje måltid: tack gode Gud för falukorven och potäterna. Han bad modern att säga åt flickorna att sitta ordentligt på stolarna med raka ryggar och rena händer när den helige fadern skulle tackas.
Efter middagen klippte han sina tånaglar inne i finrummet direkt på golvet och modern lät honom hållas.
Jörgen hade vitt hår och rött skägg. Han påminde Eva om en julbock. Men han saknade ett rött sidenband runt kroppen. Och med sin stora mage liknande han mer en julgris.
Han var alltid svart i ansiktet när han jobbat, och luktade grönsåpa när han duschat. Han duschade länge. Modern sa inget. Men Eva och Maria fick bara duscha i tre minuter var. De var tvungna att spara på varmvattnet. De var tvungna att spara på veden. Jörgen behövde inte spara.
Ibland på fredagarna kom Jörgens kompisar till hässjan. En av dem, en man med ett stort födelsemärke runt ena ögat ville alltid att Eva skulle sitta i hans knä. Eva ville inte. Hon gömde sig och Maria under sängen när de kom.
De är bara vänliga, sa mor.
Mannen med födelsemärket, han hette Christer, ville bara vara snäll. Han var son till kommunalrådet.
Skäm inte ut mig, sa mor.
Eva fick alltid diarré de kvällar Jörgen fick besök. Magen vred sig och hon behövde inte trycka alls, frukost och lunch rann ur henne som en ljusbrun soppa.
Jörgen, Christer och ett benrangel som kallades Tofta spelade kort och pratade Ingemar Stenmark och motorsport. Jörgen försökte få med Jesus i samtalet, men de andra tyckte att religionen kunde hållas utanför diskussionen.
En söndag frågade Jörgen modern om Eva fick följa med honom på kyrkträff. Det kunde vara bra för flickans karaktär, sa han.
Modern tvekade, tyckte att Barnens bibel och en kommande konfirmation så småningom kunde räcka.
Då kanske jag ska bege mig någonstans där jag är välkommen och omtyckt, sa Jörgen.
Modern bad om förlåtelse och sa att han kunde ta med Eva närhelst han ville. En dimmig tisdag plockade han upp henne med sin Saab utanför skolan. Maria fick ta bussen hem själv.
Jag ska berätta för mamma att jag inte fick följa med, skrek hon när Jörgen slängde igen bildörren.
Eva höll skolväskan framför sig i knäet och önskade att det var hon som fick åka bussen hem, att det var Maria som skulle på kyrkträff.
I dimman utanför gömde sig träd, ladugårdar och hus. Vägskyltar dök upp när de nästan var jäms med bilen och försvann lika fort. Eva ville också gömma sig i dimman. Hon sjönk ihop på sätet och gjorde sig så liten det gick.
Det är en turbo, sa Jörgen och gasade högt. Det var allt han sa under resan.
De använde församlingsgården.
Det var högt i tak och ovanligt stort, tyckte Eva. Borden och stolarna hade skjutits undan och stod uppradade utefter väggarna.
Jörgen hälsade på de övriga. Det var bara tanter.
Och Jörgen och Eva.
Det här är Eva. Ja det är egentligen hon som vill vara med här, och klart man ställer upp, sa han och puttade Eva framför sig ut på golvet.
Vilken underbar pappa du har, viskade en tant med en konstig kjol runt magen. Eva nickade, ville inte att Jörgen skulle säga till modern att hon varit besvärlig. Välkomna!
En dam i vit baddräkt med blanka, turkosa tights under klappade i händerna och manade fram alla till ett hörn i salen.
Det var nog dags att prata med Gud nu, tänkte Eva.
Vi börjar med att värma upp, sa damen i baddräkt och sträckte händerna upp mot taket.
Eva gjorde likadant.
Tack Gud, sa hon och sträckte fingrar och stumpar så högt hon förmådde. Jörgen hyssjade henne, några av tanterna fnissade.
Gör som jag, sa han.
Han tog av sig skorna. Eva tog av sig sina.
Han hävde sig upp på tårna, ned igen, spretade så stortån tryckte sig ut genom ett hål i strumpan.
Tanterna gjorde samma sak. Damen i baddräkt räknade av någon anledning. Ett och två, ett och två. Och ett och två igen.
Det luktade starkt. Jörgen luktade svett, tanterna doftade parfym. Liljekonvalj. Syren.
Modern hade undrat varför Jörgens halsduk luktat damparfym. Det är från kyrkträffen, hade han sagt.
Och så var det, tänkte Eva medan hon böjde sig från sida till sida.
Baddräktsdamen hade slutat sträcka sig och gungade i stället med sin mage runt i en cirkel, som om hon försökte hålla upp en osynlig rockring över höften.
Eva hade aldrig bett till Gud på det här sättet. Trägolvet gnekade.
Damen med baddräkt ställde fram två stora lampor på stativ och sa att hon tyckte det var för mörkt i lokalen.
I deras sken blev luften varm, Eva började svettas under luggen och bak i nacken.
Nu tänjer vi, sa en tant och satte sig ned på golvet med benen rakt ut åt sidorna. Eva satte sig ned men det spände och gjorde alldeles för ont i låren och kring höfterna när hon försökte göra samma sak.
En smal tant satte i ett kassettband i en blå bandspelare som stod på ett bord. Pianomusik skorrade ut från de små högtalarna. Det var kanske en psalm utan sång.
Jörgen stod upp och vred sig. Han lyfte en fot i taget och provade att snurra på ett ben. Han vinglade och fick gå några steg framåt för att inte ramla.
Det kanske var en särskild dans som Gud tyckte om?
Damen i baddräkt satte upp en märklig affisch som såg ut som foliebitar som klistrats ihop. Det såg nästan ut som en spegel, men när Eva tittade på sig själv såg hon ut som en sagofigur. Huvudet var lika stort som midjan, halsen lika lång som benen.
Det är viktigt att kunna se sin egen hållning, sa baddräktsdamen och ställde sig bakom Eva med sina händer på hennes axlar.
Jag heter Gunilla, sa hon. Har du dansat förut?
Bara hemma när jag är ensam och radion är på, sa Eva. Du ska nog lära dig snabbt ska du se, sa Gunilla. Hon tryckte hårt mot Evas mage.
Magen in mot ryggraden, knip in stjärten, sa hon.
Eva rodnade. Hennes finnar glänste röda på spegelaffischen.
Då testar vi vad vi lärde oss förra veckan, sa Gunilla och placerade sig bakom lamporna.
Jörgen tog fram ett tygstycke ur en påse. Han drog ut det till en cirkel som han klev igenom och ålade upp över benen. Tyget fastnade vid baken, han fick dra och pusta innan det la sig tillrätta under magen. Styvt spetstyg stod rakt ut från ett skärp runt hans midja.
Det verkade vara en slags kjol som flera av de andra tanterna också bar.
Det är för att jag ska kunna se om jag står rakt i den andra positionen. Det kallas för en tutu, sa han och klappade henne på huvudet medan han såg sig omkring. Kanske ville han visa hur vänlig och snäll han var mot Eva på hennes första kyrkträff.
Han hade aldrig rört henne tidigare.
Han vred ut fötterna, tittade mot folieplanschen. Gunilla blåste i en visselpipa.
Alla utom Eva började genast snurra och hoppa ömsom åt höger, ömsom åt vänster.
Eva vågade egentligen inte, men kunde inte låta bli att skratta när Jörgen och en tant med kort, lila hår slog ihop sina tutun och nästan stötte omkull varandra.
Jörgen blängde på Eva, men dansade vidare.
Eskusee moaa! ropade den lilahåriga tanten och snurrade bort mot spegelväggen. Eva snurrade så gott hon kunde för att inte bli utanför, för att inte verka konstig. Hon undrade när Gud skulle dyka upp på träffen, kanske skulle de sjunga något om änglar och öknar senare, eller be en bön hållande varandra i händerna med de stela kjolarna runt midjorna.
Gud kom aldrig.
Jörgen och tanterna dansade runt, runt i rummet, baddräktsdamen klappade händerna och tjoade, Eva försökte balansera på ett ben, hoppa högt och landa lätt på det andra.
Jörgens skägg studsade upp och ned när han skuttade omkring med de vita volangerna runt magen. När de kom nära varandra berömde han viskande henne för hennes spänstiga hopp.
Eva tittade ned i golvet, log i smyg. Modern berömde henne aldrig.
En av lamporna som hölls upp av stativen började blinka i otakt med handklappet. Det fräste och rykte från glaskupan.
Det pirrade i Evas ben och hon satte sig ned på golvet. Hennes snövita
strumpbyxor hade blivit svarta under fötterna, det såg ut som hon gått i kolen som blir kvar efter en våreldning av gammalt gräs.
Det räcker så för i dag, hojtade Gunilla i baddräkt och släckte lamporna. Näää, klagade tanterna i kör.
Och Jörgen.
När väggen av folie tagits ned och de satt i Saaben igen frågade Eva om kyrkträffarna alltid gick till på det här sättet.
Jörgen hostade och sa ja. Och att Eva fick följa med nästa gång också, om hon ville.
Eva tackade och sa att det ville hon gärna.
Vi behöver ju inte berätta för ná Ulla om allt vi gör där, sa Jörgen. Eva skakade på huvudet.
Ulla är en praktisk kvinna som tycker att Gud hör hemma i kyrkan. Skulle han va nån annanstans och göra nått annat, nått lite roligare, blir hon nog brydd och
upprörd, sa Jörgen.
Eva nickade och tänkte att modern troligen skulle ha svårt att se hur Gud passade in i dansen.
Modern tänkte nog att Gud höll sig i kyrkan alla dagar på året, nära sin son på korset.
När de kom hem stod modern och kokade saltströmming. Jörgen hängde sin gröna ryggsäck i hallen bredvid fönstret. Där hängde den alltid. Eva hade tänkt att det var för att Jörgen skulle kunna lämna fort och övertygande när modern skavde för mycket inom honom. Och utanför. Kanske var det så också. Nu visste hon att hans tutu låg i väskan, undanstoppad från både modern och Gud.
Hon hängde med till slut, sa Jörgen.
Jörgen låg i magsjuka när det blev tid för nästa kyrkträff. Han vilade på en madrass på köksgolvet med en röd plasthink bredvid sig. Hans händer låg knäppta över magen som i en bön.
Modern hade vispat bort kolsyran i ett glas cocacola som stod bredvid hinken. Jörgen kräktes högljutt. Det hördes genom den stängda dörren in till Eva och Marias rum, det hördes redan när han tog sats långt ned i magen för att få upp den gula sörjan, hur det gurglade och bubblade när den passerade struphuvudet.
Eva fick gå ut och tömma hinken bakom huset, bakom granarna och tallarna. Modern vägrade. Jörgen grymtade och tackade.
Det gick aldrig att få hinken helt tom, längst ned vid kanterna fastnade små bitar av mat. De hade ätit tjockkorv dagen innan. Kanske var det korvbitar och slamsor av skinn. Eller så var det revor av hud inifrån hans mage som följde med i farten när han tjöjdes och hostade och spottade.
Maria höll händerna över munnen och näsan när hon gick förbi köket in i finrummet och tillbaka. Modern tog långa spatserturer och toalettbesök för att fördriva tiden. Eva fyllde på glaset med vispad cocacola och tömde den röda hinken.
Det hade växt till en ansenlig hög av geggamoja ute bland höstlöven.
När Jörgen slutat kräkas sov han bort en hel dag. Han fes i sömnen, det överkast modern lagt över honom, rädd för att han skulle kräkas ned duntäcket, rörde på sig vid rumpan även innan ljudet och lukten. Modern tände stearinljus i köket och viftade med utbrunna tändstickor för att mota bort odören.
Jörgen låg på golvet som en trasmatta, till slut glömde de bort att han var där. Prisad vare Gud, sa han hest när han vaknade mitt i frukosten en
torsdagsmorgon. Maria hoppade till av överraskningen när trasmattan talade.
På fredagen låg Eva med svidande mage framför teven i finrummet. Mor fyllde på i källaren med ved från boden och Maria hade redan somnat.
Du får ligga i soffan Eva, hade mor sagt. Jag vill inte att du smittar Maria med baciller. Måste du kräkas kan du väl skynda dig ut bakom storbusken.
På skärmen sprang Staffan och Bengt runt i skogen i gröna och blå
träningsoveraller och sökte efter en telefon. De hittade den till slut i en orange telefonkiosk som stod i en glänta. Det var Sant och sånt.
Hon brukade tycka att det var roligt. De byggde saker. De skapade. Men fingerstumparna ömmade och magen vrålade med varje djupt andetag.
Hon strök med den högra handens fingrar över den brända huden runt stumparna. Ibland tyckte hon fortfarande att det luktade stekt gris om handen.
Genom dörren såg hon Jörgen, Christer och Tofta i köket. De satt vid bordet och spelade kort.
Glas klirrade, oönskade kort slängdes ned på bordskivan eller på golvet. Spaderdam gled in under pigsoffan och Christer fick lägga sig på knäna med rumpan i luften för att nå in under träbänken.
Spelkortet var fullt av klet och damm när han drog fram det med sin nariga hand, samtidigt rapade han så högt att Jörgen utbrast: himmel!
Tofta började skratta, han lät mer som en jänta än som en karl.
Christer reste sig och gick ut i hallen. Han hade en kasse med öl innanför ytterdörren. Det brukade han ha med sig. Det fanns ingen öl i moderns kylskåp. Ingen alkohol alls.
Det hade inte funnits sprit i hässjan sedan fadern lämnat. Ett slammer, en svordom från hallen.
Tystnad. Jävla skit!
Häda inte, ropade Jörgen.
Christer steg in i köket med två ölburkar i den ena, väldiga näven och en boll av tyg i den andra.
Jag är ledsen. Jag råka hä ned väska din så kjolen åkte ut på golvet. Tror den blev lite skitig, sa Christer.
Kolsyran i Jörgens svagdricka slutade spraka.
Det bankade från hallen när modern kom upp från källaren med vedkorgen. Det går kanske att torka av den, sa Christer och höll fram volangerna. Vad är det här, frågade modern och fingrade på det styva tyget. Ja, alltså, sa Jörgen. Det är, ja. Jo. Alltså.
Jörgens kinder lyste som Evas finniga ansikte när hon drabbats av feber. Prova att tvätta den med ättika. Det brukar Klara göra med sin. Hon säger att du är duktig, sa Tofta.
Linnea också, sa Christer. Säger att du är bra. Jaha, sa Jörgen.
Modern stirrade på dem, sedan på Eva som tryckte sig så långt in mot den hårda soffryggen det gick.
Kan du gå ned i spagat? frågade Christer. Nej, sa Jörgen.
Det kanske kommer, sa Christer. Ingen sa något mer om saken.
Tofta fick en flush. Christer åt upp alla ostkrokar. Jörgen släppte sig så Maria vaknade och sprang ut i bara strumporna på trätrappan för att få luft.
Modern låste in sig på toaletten och kom ut när kortspelet var avslutat och Jörgen satt ensam kvar i köket.
En karl har inte klänning och dansar runt som ett fruntimmer, sa hon, hämtade hans ryggsäck och kastade den i hans famn.
Jörgen satt alldeles stilla, Eva var rädd att han gått sönder inuti och det bara var en tom kropp med stort skägg som satt i köket. Tom och ihålig. Hon fick en märklig lust att krypa in i hans kropp och gömma sig.
Efter en stund när modern skrikit ut, ut, ut! femton gånger reste han sig, tog glaset med svagdricka och försvann ut genom dörren. Med ryggsäck, tutu och det sista av värmen i hässjan.
Modern tog inte hem fler karlar efter det.
Eva såg honom en gång många år senare. Hon var i Sundsvall och köpte oljefärg och penslar för pengarna hon fått av modern för att köpa sig en brun och förnuftig ullkappa.
Han var med Gunilla som färgat håret svart och hade en lång, grön klänning i stället för baddräkt.
De hade skrattat och verkat glada. När de gick förbi Eva hade ingen av dem känt igen henne.
Det var kanske för att hennes finnar läkt och ansiktet var blekt, hennes rygg var hopsjunken och inte rak och spänd som under lamporna i en församlingsgård en gång i tiden.
Eva blåste ut ljuset. Träet knakade när hon klättrade ned för vindsstegen med tre patroner i fickan och bössan i den högra handen med fem fingrar.
Kallras slog ned från hålet i taket men hon lät det vara öppet, trappan nedfälld. Det hade modern aldrig tolererat. Elda för kråkorna!
Hon lutade vapnet mot ytterdörren, kilade fast pipan under handtaget och drog på sig jackan. Såg sig runt efter vantarna, men de låg kanske nedstoppade i ryggsäcken.
Radion i köket spelade Hubbabubba.
Hon räckte ut tungan till den lilla runda hallspegeln som hängde bredvid dörren till källaren. Tungan var blå. Hon såg sjuk ut. Tyfus.
Hon var kanske dödssjuk i tyfus.
Du skulle må då, sa hon till modern uppe i hålet i taket. Hon är som ett hubbabubba, svarade radion.
När Eva fått på sig skorna, snörena ville inte hålla sig knutna utan dinglade som lutfisk på tork vid sidan av plösen, slog hon axeln i trätrappan, vinglade till och puttade omkull geväret med knäet.
Skål tamejfan, sa hon och kände med handen mot tröskeln.
Det fanns plats för tre glödlampor i takplafonden. Men bara en lyste. Modern hade kanske inte märkt det, eller struntat i det.
När Eva böjde sig ned för att plocka upp bössan i det skumma ljuset kändes geväret tyngre än innan, gravitationen drog det kanske hårdare till marken.
Hon slöt handen om pipan och öppnade dörren.
Det hade slutat snöa. Vinden rev runt och lyfte på snö och vissna löv. Lampan över ytterdörren lyste upp en stor del av gården. Modern hade varit rädd för mörkret utomhus, men aldrig medgett det högt, och installerat en strålkastare värdig en fotbollsplan eller hockeyrink.
Det var som att bli upplyst på en scen, omöjligt att smyga fram. För första gången är jag en stjärna, tänkte Eva.
Ovanpå Amazonen hade snön lagt sig ett par centimeter. Det var inte längre en bil, det var ett snötäckt lik, en isig fornlämning.
Hon stapplade ut på trappan, vidare ut på gårdsplanen.
Tryckte ned handen i fickan och fick tag i en kula. Den var lång nog att täcka hela hennes handflata, tung, kall, gyllene i färgen som en vigselring.
Skulle Thomas räcka över en kula till Anita? Inte kula.
Ring! Karljävel.
Hon slängde patronen mot vedboden. Inte ett ljud hördes när den landade och doldes av snön. Upplöstes i ett stort ingenting. Kanske som modern, upplöst och försvunnen i ett oändligt ingenting.
Som att hälla Samarin i ett glas vatten. Det fräste och bubblade en kort stund. Sedan ingenting, som om det varit vatten hela tiden. Bara lite mer mjölkigt och med smak av sten och metall.
Kanske var det så livet var. Ett glas Samarin, fräs och bubbel, och sedan ingenting.
Absolut ingenting.
Hon snörvlade och grävde fram en ny kula. Den glänste inte på samma sätt, den led inte av storhetsvansinne. Den låg i hennes hand och höll ljudlöst med henne, var på hennes sida.
Ett rött skägg i ögonvrån. Jörgen?
Hon ryckte till.
Nej. Inte ett skägg. En räv. Framtill en räv. Röd, tjock päls. Ögon som stirrade mot henne: grumliga, gloende. Ville veta vad hon gjorde. Den kände kanske lukten av blåbär.
Från bakbenen, runt ryggen och ned över svansen hade skabben fått fäste. Pälsen var helt borta; huden naken, sårig med köttiga revor, blek och grå. Nästan vit på vissa fläckar.
Svansen, en tunn skinnpinne, stod rakt ut som en död björkgren täckt av vit lava och mossa bakom den beniga rumpan.
Det luktade annorlunda i hässjan efter att Jörgen och hans ryggsäck försvunnit. Det luktade mer ved, mer matos och mer hårsprej som modern köpte från
Överskottsbolaget.
Huset hade blivit stumt. Trots Marias många utbrott om fula kläder, jobbiga läxor och ovilja att lägga sig om inte modern läste för henne var det ett hus fyllt med tystnad. Trots radion, trots teven, trots råttsvansarna som slog mot träet inne i väggarna på hösten och vintrarna och elementen som knäppte och skakade.
Modern köpte färggranna krukor med våreld och ställde i köksfönstren. Efter en vecka hängde bladen som blöta disktrasor mot keramiken. Blommorna mattades gradvis innan de helt tappade färgen.
Släng skiten, jag vill inte se dem, sa modern och Eva kastade blommorna ovanpå Jörgens gamla kräkhög bakom huset.
Där syntes inte längre några spyrester. De var lika försvunna som honom. Krukorna sparades på en hylla nere i källaren.
På samma hylla låg kortleken.
Maria använde all moderns hårspray. Modern köpte tre nya flaskor och gav Maria en.
Eva fick ingen.
Det var under den våren, året efter Jörgen kommit och försvunnit, som moderns hår slutade växa. Det slutade växa och när hon sov gnuggades hårstråna av mot kudden. Det var så mycket hår på örngottet när hon vaknade att det blev en hästsvans i moderns hand när hon samlade ihop det och hon gick ut och la det i gräset till fåglarna som skulle bygga bo till sina nya ungar.
Till midsommar var hon helt skallig.
Även ögonbrynen hade glesnat, ögonfransarna tappat all färg.
Hon satt i köket på pigsoffan och grät oavbrutet tills tant Inger tog med henne till Sundsvall och köpte en ljusbrun peruk av hästhår.
Hon kom hem med peruken på och grät inte mer över det.
Räven frågade henne vad hon gjorde.
Två daskar med skinnpinnen mot himlen betydde Vad gör du här ute, vad gör du med bössan?
Det ska du få se, sa hon och öppnade mekanismen, plockade ut en grönaktig tomhylsa och stoppade in patronen.
Hon höll upp geväret, tittade mot kornet som satt fast längst fram på pipan. Riktade bössan mot Amazonen, mot framrutan. Hon blundade med det vänstra ögat, öppnade det, kisade, blundade, försökte få det högra ögat, siktet, kornet och
framrutan i en och samma linje. Hon såg två korn, nästan två och ett halvt, kanske tre sikten. Marias lockar blåste in från sidan. Thomas kalsonger som han bara använde under hockeybockeyn, eftersom de smet åt hans röv och pung så bra, fladdrade borta vid skogskanten.
Jädrans blåbär.
Hon blundade och siktade igen, tryckte in avtryckaren så långt hon förmådde, så hårt att fingret knakade, så hårt att huden under nageln svällde.
Ingenting hände.
Inte en puff, ingen smäll.
Hon tryckte igen, slet i metallen, tryckte in en av stumparna i den hålighet som fanns kvar ovanför pekfingret och tog i med båda händerna, tryckte, skrek.
Aaaaah!
Räven såg på henne, vände om med det som fanns kvar av svansen pekandes högt upp i luften och försvann in i skogen bakom vedboden.
Satan!
Hon gungade till, bössan så tung i hennes händer. Stumpen jäste som en lussebulle och kliade. Räven skrattade inifrån skogen.
Satan.
Hon satte sig ned på knäna. Modern stod inne i köket och skakade på huvudet. Eva såg henne genom fönstret.
Hon stod där inne med det rödgröna julförklädet stramt knutet runt midjan. Marias hästsvans syntes där hon sprang runt kring modern.
Modern skakade på huvudet och höll upp handflatorna mot Eva, höll upp dem som för att visa att hon tog avstånd från Evas dumheter. Tog avstånd från Eva.
Satan!
Hon reste sig upp, vätan i snön hade tagit sig igenom byxorna på knäna, svarta små bollar hoppade framför ögonen, hennes rumpa var tung som en gravsten.
Hon greppade pipan med båda händerna, svingade bössan över huvudet, runt, runt, runt; snubblade framåt och lät stocken spräcka glaset på Amazonens
passagerarsida. Kraset fyllde gården och öronen som ett pistolskott, glassplitter slog emot kinden, bössan flög ur hennes händer och studsade ned i snön.
Tjohoo!
Vinden såg möjligheten och fyllde bilen genom den krossade rutan. En grönvit wunderbaum gungade under backspegeln, hängd i ett blått gummiband.
Modern stod i fönstret med händerna över munnen, ögonvitorna lysande, de ditmålade ögonbrynen uppe vid hårfästet. Maria var borta.
Äntligen, äntligen.
Ser du mor, jag gör inte som du säger längre, skrek Eva. Du bestämmer inte längre. Du är död.
Det sista sa hon när hon vänt bort huvudet, hon ville inte se moderns ansiktsuttryck inför det som inte kunde tas tillbaka.
Hon satte sig ned i snön. Det vita virvlade upp över hennes midja. En sten skar mot smalbenet. Hon kände med fingret och fick in toppen genom ett hål i tyget, kände mot huden. Inget blod, det skulle bara bli ett blåmärke.
Grattis Eva på födelsedagen, här har du en blånad!
Hon grävde efter studsaren. Det var stumparna som hittade den. Hon klämde om pipan, klämde och klämde så att den efter en stund kändes ljummen. Hon satte ned stocken i backen och reste sig upp som med hjälp av en käpp.
Modern hade lämnat, köksfönstret var tomt.
Eva lyfte bössan över huvudet, och slog och slog och svingade och svingade. Mer glas krossades och öppna, svarta ögonhålor fyllde Amazonen.
På framrutan lyckades hon först bara åstadkomma långa sprickor. Sprickor som på vårisen när kalla nätter fryser ihop varma dagar som smälter, smälte, har tinat...
Ingen idé. Tankarna och minnet, snart bara blåbär.
Hon slog hårdare. Handlederna värkte, pipan gled i handflatorna och brände som en svetslåga.
Framrutan sprack mellan två slag. Smällen kom efter att glaset exploderat och hon fick en glasbit i munnen, spottade, spottade och spottet i snön var en gnutta röd i färgen.
Amazonen var naken. Skändad. Hon hade blottat bilens stumpar och nu stod den där så vem som helst kunde se den avklädd, tycka synd om den och berömma modern för att hon orkade med missfostret. För att hon tog hand om henne.
Han. Amazonen.
Tog hand om han Amazonen.
Hon snurrade. Snurrade som i en midsommardans och bössan pressade henne åt sidan och till slut var den så tung att pipan gled ur händerna, geväret flög bort mot stora vägen. Landade någonstans.
Borta.
En kojävel råmade. Eller var det i hennes huvud? En bil på Larssons gård startade. Eller gasade.
Hon kräktes vid det bakre hjulnavet. En ljuslila, klumpig gröt rann över rosten.
Trycket i magen släppte en aning, det dunkade mellan ögonen bakom skallbenet. Hon gungade mot dörren, drog sig upp för trappen. Det luktade fortfarande skämt, näshåren försökte gömma sig bak i gommen. Genom träspringorna tyckte hon sig se moderns bröstkorg med ett stort kladdigt mörkt hål på den plats där hjärtat borde ha suttit.
Du ska snart ruttna bort, viskade hon och gick långsamt över tröskeln.
Hon blinkade, ögonen var helt utan fukt, hon stängde dörren, tryckte ihop stegen till vinden till ett musiklöst dragspel, låste luckan i taket.
Hon sjönk ned till golvet, drog av sig skorna och slängde dem i vedhinken, kröp in till köket; händerna var frusna och vita, blev brunfläckiga och fnasiga av jorden och gruskornen på golvet.
Radion skrålade. Hon förstod inte om sångerskan sjöng på svenska, försökte lyssna efter orden. Kanske var det en dialekt från södern.
Hon drog sig upp på pigsoffan och andades, andades blåbär och metall och glas. Blundade och försvann.
Som modern.
Fast förhoppningsvis inte i en evighet.
Det bankade på dörren, som om en brunbjörn plötsligt vaknat, hungrig och frusen, och krävde att få komma in.
Hon satte sig upp på träbänken och såg att hennes vita strumpor låg på golvet under köksbordet, hon hade lagt dem i näverkonten som spruckit sönder i fler smulor och bitar.
När hade hon gjort det? Varför hade hon gjort det?
Nyheter från TT lästes upp på hög volym på radion. Snöstormen skulle troligen härja fram till morgondagen. En lokal konstnär hade fått ett fint pris i Paris. Antalet klamydiafall i landet ökade explosionsartat.
Hon stängde av den och såg hur hennes hand skakade. Hon höll fram båda händerna och de hoppade och skälvde av egen kraft. Som två döda abborrar som inte fått nackarna knäckta ordentligt.
Det bankade igen. Öppna!
Tungan måste ha blivit kremerad, hon hostade och svalde men de rasslande ord som kom ut ur munnen var inte med hennes röst.
Jag kommer, viskade hon.
Det var mörkt ute. Vad var det för dag, var det fortfarande fredag? Klockan visade fem över nio.
Det var bara en fjärdedel av vätskan kvar i Explorern som stod på köksbänken. Hon rodnade. Opassande, olämpligt. Tack gode gud att modern redan var död.
På tröskeln in till hallen behövde hon stanna och andas högljutt och flämtande för att inte kräkas.
Om hon skulle falla död ned nu vore det enbart med tacksamhet i sinnet. Aldrig mer sprit, lovade hon sig. Aldrig mer.
Bank bank!
Hon drog bak de tunna hårstråna bakom öronen och öppnade dörren. Två män stod på trappan. En lång, smal karl med en skatsvart mustasch. Och Peter.
Båda i uniform med händerna vilande på sina bälten med batong, vapen och vad resten nu var. Ficklampor kanske.
Hon såg ned på sina nakna fötter och huvudet kändes så tungt, om hon inte höll emot skulle hon stupa ned på golvet och förmodligen svimma.
Framför Peter.
Inte bara illamående i magen, något försynt och varmare bredde ut sig och tog plats.
God kväll, sa den långe mannen.
Bakom dem, bredvid Amazonen, stod polisvolvon. God kväll, sa hon.
Är allt bra? sa Peter.
Tack, hickade hon. Bra tack.
Vi har fått samtal om stök och oväsen härifrån, sa den långe mannen. Grannarna trodde det kunde vara fråga om inbrott?
Nej nej, sa hon. Det här är min mammas hus. Jag är hennes dotter. Hon är död, men jag är här.
Hon harklade sig, försökte låta tydlig. Jaha, sa den långe mannen.
Han kikade in över henne, plirade med ögonen. Har du haft fest, sa han.
Nej, jag håller på att städa lite. Mamma har ju just dött, sa hon. Jag beklagar, sa den långe mannen.
Bredvid trappan låg den trasiga stolen på sidan i snön, benet som gått av låg vid den utslängda blöjan.
Hon insåg att de måste ha sett misären när de gick fram till trappan. Hon ville vända sig om för att se vad de såg bakom henne. Hur illa det var. Du är i sorg, sa Peter.
Han tittade på henne. Tittade på hennes kläder, hålet på byxorna. Stanken av sprit måste kännas ända bort till Larssons ladugård. Du är full, sa han.
Lite, sa hon.
Vad har hänt med bilen, sa den långe mannen. Den ser ju helt sönderslagen ut? Den var så när jag kom hit, sa Eva.
Han pratade inte som dem. Han måste vara västerifrån. Hon kom att tänka på Brunflo. Thomas hade haft en ogift moster som bodde i Brunflo. Hon lät ungefär så när hon talade. Gnällig. Men vederhäftig.
Det ska jag, sa hon. Är du själv? sa Peter.
Hon såg honom i ögonen, tappade bort sig. Ögonen var så öppna, så vakna. Så fina.
Hon huttrade till.
Ja, är du ensam i huset, sa den långe mannen. Jag är själv, sa hon.
Hennes mor Ulla gick bort häromdan, sa Peter.
Man måste ändå ta det lite lugnt med spriten, sa den långe mannen och drog bort lite rinnande snor från mustaschen.
Ja, absolut. Jag har använt alkohol för att städa också. Inte bara dricka, sa hon. På så vis, sa den långe mannen och tittade på Peter som tittade ned på trappans plankor.
De måste känna odören av det som låg därunder. Bara de inte trodde att det var hon som luktade så illa, utöver alkoholen.
Eva lutade sig långsamt mot dörrkarmen, hoppades att det inte skulle synas. Hela hennes kropp skakade och benen ville vika sig samman, som trappan upp till
vinden.
Vinden. Bössan! Eva höll andan.
Måtte de inte ha sett bössan.
Måtte de inte vilja komma in och titta bland blöjor och strumpor.
Vad skulle de tro om de öppnade och tittade i kylskåpet? Att hon levde på alkohol och luft?
Peter skulle hon aldrig se igen.
Men då får ni ta det lugnt i fortsättningen, med städningen. Och kom in till station på måndag så får vi göra en anmälan om bilen, sa den långe mannen.
Ja, tack, sa hon.
Den långe mannen gick ned för trappan och satte sig på förarsätet i polisbilen. Peter gick långsamt efter.
Peter!
Hon gick ut på trappan, kylan under de nakna fötterna fick henne att hoppa till. Peter vände snabbt, höll handen framför ögonen för att skyla sig från
strålkastarens brännande ljus och väste: gå in, gå in så åker vi härifrån. Förlåt Peter, jag brukar aldrig, det blev så konstigt, det blev fel...
Han tog tag om hennes axlar och föste henne bakåt mot ytterdörren. Hennes fötter slog emot tröskeln och hon skrek till.
Går det bra? ropade den långe från polisbilen. Det går bra, sa Peter.
Vi kanske ska ta med na i alla fall?
Nej, hon behöver bara dricka kaffe och sova lite, sa Peter. Gå in, viskade han och stängde dörren bakom henne.
Hon såg hur han tryckte handtaget nedåt, förmodligen ville han känna att dörren verkligen var stängd. Verkligen pressa den samman med henne på den andra sidan.
Hans fotsteg dunsade på trappan och försvann helt när han klev ned på snön. Det var inte bra, tänkte Eva.
Inte bra.
Det var värre.
Illamående var illa, att hon skämt ut sig för Peter var värre.
Hon hörde att de körde iväg, gick in i köket och såg genom fönstret att de blinkade vänster ute vid stora vägen och försvann.
Hon slog sig med händerna över kinderna två gånger. Det sved. Fy. Fy fasen!
Hon gick in till köket. Tog spritflaskan och tänkte hälla ut det som var kvar i vasken. Men ångrade sig. Nu när allt gick åt helvete skulle hon kanske spara det som var kvar. Spara lite av det som kunde döva eländet en stund.
Hon ställde in flaskan i kylskåpet. Var korken fanns hade hon ingen aning. Hade hon inte haft ett glas också?
Hon tittade under bordet. Det fanns inget glas där. Inte på köksbänken heller. I hallen hittade hon det under skorna i vedhinken. Rispan hade blivit till en spricka och när hon lyfte upp det sprack glaset i tre delar.
Hon hittade en ursköljd röd mjölkkartong under diskbänken bredvid soppåsen och la glasbitarna i den. Soppåsen var full. Där låg äggskal, kaffesumpar,
reklamblad, två askar messmör, gulnat toalettpapper och en avbruten björkkvist. Inte en enda blöja.
Hon gick in till moderns rum. Drog bort överkastet och la sig ovanpå täcket. Det luktade surt. Kanske låg det ändå en blöja även här någonstans i rummet. Kanske hade modern kissat i lakanen.
Hon blundade. Det kändes fortfarande som hon rörde på sig, som hon snurrade runt, runt. Hon andades in, andades ut.
Satan ta modern. Och Maria. Och Thomas. Och den charmiga och samvetslösa Anita. Satan ta dem allihopa.
Fan ta Peter.
Det hade börjat blåsa igen, grenarna skrapade mot fönsterrutan. Eva lyssnade och räknade skrapen.
Efter tre minuter och 36 skrapningar sov hon.
Drömmen kom omgående.
Hon satt på golvet i ett hörn och betraktade en man och en kvinna. Rummet var långsmalt, väggarna och golvet vita. Mannen satt på en stol med en bunt papper i handen. Kvinnan låg i en gynstol framför honom.
Det är visst ett akut besök? sa mannen.
Ja, sa hon. Det blir allt svårare att leva som vanligt, annars skulle jag inte störa. Jag menar, det är ju inget problem egentligen.
Nej, sa han och böjde sig framåt på stolen, särade på sina ben så tyget stramade högljutt vid skrevet. Det såg ut som han hade en smågurka innanför byxorna.
Hon lutade sig bakåt, vek upp tröjan ovanför naveln. Gungade sig uppåt på britsen, de nakna benen knottrade sig mot metallskenorna.
Han la ifrån sig papperen på en stålbänk, drog på sig ett par gummihandskar och tog fram ficklampan.
Om du kan, med benen ännu mera isär, sa han och blundade med ena ögat, höll undan hennes blygdläppar och kikade in.
Hur länge har du haft den, frågade han. Ja, det är väl några veckor nu.
Vet du varifrån du kan ha fått den?
Nej, jag märkte det en kväll på bussen. De trivs kanske där, med tanke på vibrationerna? sa hon.
Kanske, sa han och tände ficklampan, skådade in i hennes springa.
Men det är ingenting som bevisats rent vetenskapligt och du har troligen inte fått den där. Har du verkligen ingen aning? sa han.
Hon var tyst en stund.
Jag hade träffat min skrivargrupp samma dag, sa hon.
Jaha, ser man på. Det är mycket vanligt att man får dem av sådana… mer tveksamma aktiviteter, sa han.
Hon rodnade och tittade upp på det spruckna taket. Jag har hört flera som har fått dem på bussen, sa hon.
Det är som sagt inget antagande som står på någon medicinsk grund, sa han. Nej, nej, sa hon. Det är väl kanske mer som vi pratar, vi fruntimmer.
Vi kan nog med säkerhet säga att det är skrivandet som har satt er i den här situationen, sa han.
Jo, sa hon.
Är den fullstor, frågade han och lyste närmare, höll undan en tova av hennes krulliga könshår.
Nej, den har ingen pung. Den har alltså varit ute, sa han.
Ja, några nätter när jag vaknat så har den legat hopkrupen på magen. Blir väl varmt för honom där inne, sa hon.
Mannen nickade.
Det måste vara olidligt för honom, sa han. Jo, sa hon.
Han bände upp hudflikarna och blåste lätt in i öppningen. Kvinnan ryckte till.
Förlåt, sa hon.
Han tog upp pappershögen och skrev. Blyertsen rispade mot arken. Den ser ut att vara ganska liten, sa han.
Jo, sa hon. Men maken har blivit lite irriterad på sistone eftersom den inte låter honom komma in.
Mannen hummade.
Ja, för annars kan man ju tycka att det inte är ett så stort problem, sa han. Nej, sa hon.
Ja, vi får väl försöka få ut honom då. För makens skull.
Hon nickade och han hämtade en plastmodell av en vagina. Den var full av hårstrån och fingerfett.
Från skåpet ovanför stålbänken tog han ned en glasburk och ett lock. Om du kunde hålla upp, sa han.
Hon höll undan sina flikar med fingrarna.
Han höll plastvulvan framför henne, gungade den. Det gick några minuter.
Han böjde sig fram och blåste.
Ollonet gled ut, som för att se sig omkring. Kvinnan stönade.
Tyst, sa mannen.
Ollonet stannade till, gled sedan ut så skaftet och ådrorna syntes. Mannen höll burken under sitsen, längst fram på gynstolen. Väntade.
Kvinnan höll ena handen framför munnen.
Utan förvarning hoppade den ut mot vaginan, slog emot den hårda plasten och föll ned.
Mannen hann fånga den i burken just innan den slog i golvet. Sådär, sa han.
Tack, tack, sa hon.
Mannen höll upp burken framför sig, höll den så nära att glaset blev fuktigt vid hans näsa.
Jag kan skicka den för avlivning, men… sa han.
Nej, nej, jag tar med den hem och matar den. Tar hand om den tills den själv… Så klart, sa hon.
Så klart, sa han.
Han vred på locket, slängde handskarna på golvet.
Kvinnan reste sig upp, fastnade i ena benstödet och hennes skinkor slog emot metallen med en smäll.
Hon bet ihop och sa ingenting.
Han studerade den utplockade på nytt genom glaset.
Den kröp ihop, gömde ollonet så gott den kunde under skaftet. Den var helt hårlös.
Jag utgår från att du matar den ordentligt, sa han till kvinnan som drog på sig ett par grå trosor.
Hennes könshår stack igenom tyget. Ja visst, ja visst, sa hon.
Vi är restriktiva i dessa fall, får du någon mer så får du ta med makens skriftliga begäran om att vi ska ta bort den. Skriftligen! Annars låter vi den vara.
Ja, självklart, sa hon.
Hennes strimmiga buk hängde en bit ned över kanten på trosorna. Mannen rullade bakåt med stolen.
Och maken får skriva, jag tycker att du ska avhålla dig från sådant i fortsättningen, sa han.
Hon nickade.
Han räckte henne glasburken, de tog i hand och hon gick ut.
Eva satt kvar i hörnet och såg mannen närma sig henne, det var som han först nu märkte att hon fanns i rummet.
Så det är din tur nu, sa han.
Lördag
Eva vaknade och hann precis vrida huvudet tillräckligt långt åt sidan för att kräkas ned på golvet. Spyan var fortfarande lila i färgen.
En del av sörjan hamnade på den grågröna trasmattan.
Hon låg kvar med kinden mot täcket. Svalde för att försöka få bort smaken i munnen.
Det kändes som hon ätit direkt ur soporna, eller slickat på golvet på en akutmottagning.
Huvudet värkte, magen drog sig samman redo för fler kräkningar. De kom.
När hon kräkts fem gånger låg det en aktningsvärd samling av kroppsvätska på golvet. Det rann långsamt in under sängen.
Hon la sig på rygg och försökte fokusera på ett dansande spindelnät uppe i taket. En spyfluga satt intrasslad i mitten.
Dö nu, tänkte hon. Dö nu.
Tant Ingers man dog i sömnen dagen före Malins sexårsdag. Eva kröp fortfarande runt på golvet i hässjan i blöja och Maria växte i moderns mage.
Fadern rörde sig fortfarande på gården mellan vedboden och källaren, som om han försökte fördriva tiden med att gå och nöta ned de svarta träskorna.
Det berättande tant Inger för Eva flera gånger.
Mannen la sig och sov på kvällen med ryggvärk. Tant Inger misstänkte att han ville undkomma disken. De hade haft besök av mannens föräldrar, syskon, kusiner, ingifta fruar och makar.
Diskhögarna var många och nådde ända upp till köksskåpets botten som svävade över bänken.
Tant Inger tyckte att mannen var lat. Hon stängde dörren med en smäll in till sovrummet och suckade åt honom när han sa god natt.
Det var det sista han sa till henne. Och hon till honom.
När hon vaknade på morgonen, steg upp och kokade kaffe låg han i sin säng, den stod ett par meter från hennes. Likstel.
Hon upptäckte det när hon fem gånger ropat att kaffet var klart åt honom. Utan något svar. Han brukade alltid stiga upp direkt när kaffet var färdigt och sumpen var på väg att sjunka, ibland kom han självmant när näsborrarna upptäckte kaffearomen.
Hon gick till sängen och skulle till att skaka om den slöe karln. Då såg hon att han låg på sidan med knäna uppdragna, huvudet böjt mot bröstkorgen, armarna om magen.
Han var helt vit i ansiktet och det gick inte att räta ut honom. Hon försökte.
Men säg inte till Ulla att jag har sagt det, sa tant Inger till Eva. Eva nickade. Ville veta mer.
Ville veta allt.
Malin fyllde sex år med en död pappa och födelsedagskalas utomhus eftersom tant Inger inbillade sig att det luktade lik i hemmet.
Evas egen far lämnade när Maria föddes. Det var veckan efter begravningen av tant Ingers man.
När modern jobbade och Eva och Maria skulle få vara ensamma för många timmar i sträck hände det att de fick vara hemma hos tant Inger i hennes lägenhet inne på byn.
Malin var äldre och valde oftast att besöka någon klasskamrat när småkusinerna passades.
Tant Inger var snäll.
Hon bjöd på bullar och kex, och Eva fick alltid en bulle och två kex fler än Maria. Tant Inger blinkade med ena ögat när hon gav Eva mer och Eva ville aldrig åka hem när modern kom och skulle hämta dem.
Inne i sitt sovrum hade tant Inger en porslinsskål med ett rött lock. På locket satt en blå svan och vaktade innehållet. Inuti skålen förvarade tant Inger sina smycken.
Titta Eva, sa hon och visade långa pärlhalsband, gröna plastörhängen, guldiga armband och silverringar.
Maria satt i köket och skrek att hon ville ha saft. Och att tant Inger skulle göra mer trolldeg av mjöl och salt.
Maria ville göra en gubbe som skulle torka och stelna i ugnen. Maria gjorde gubbar och Eva gjorde fåglar av leran.
Modern la Marias gubbar i den tomma bokhyllan i finrummet och Evas fåglar fick bo på hyllan bredvid proppskåpet i källaren.
Tant Inger gick in till köket. Trolldegen skulle inte göra sig själv.
Eva lyfte på locket till porslinsskålen och drog fram ett av guldarmbanden. Det glänste och var kallt mot handleden.
Det var så vackert.
Maria skrattade inifrån köket. Skrattade och klappade händerna. Modern skulle snart komma.
Eva gömde armbandet under sängen. Sträckte in armen så långt hon kunde och lät armbandet ligga an mot väggen under kuddänden.
Modern kom och hämtade dem.
Efter två dagar ringde tant Inger och ville prata med Eva. Kommer du ihåg min skål med smycken? sa hon.
Jo, sa Eva.
Det fattas ett armband. Vet du vart det kan ha tagit vägen?
Eva höll telefonluren nära munnen och viskade: jag tror att Maria har flyttat på det.
Jasså, sa tant Inger.
Modern stökade med kastruller i köket, Maria nynnade.
Jag såg att hon hade det på golvet i sovrummet. Det kanske ligger under sängen, sa Eva.
Tant Inger gick ifrån telefonen, Eva hörde hennes fotsteg.
Modern muttrade högljutt. Vattnet rann inte ned i avloppet som det skulle och hon petade med blompinnar i hålet i vasken och försökte få stoppet att släppa.
Det låg under sängen! sa tant Inger när hon kom tillbaka. Så bra att du hittade det, sa Eva.
Stort tack fina Eva, sa tant Inger. Du är en sån duktig och fin tjej. Tack, viskade Eva.
Hon fortsatte att gömma smycken efter det. Pärlhalsbandet la hon i tvättkorgen. Örhängen gömdes bakom mjölburken. En tunn silverkedja la hon i städskrubben.
En ring med rosa sten hamnade i vattenkannan.
Tant Inger ringde, frågade, Eva skyllde på Maria, smycket hittades och Eva fick höra hur duktig och snäll hon var.
Modern rensade avloppet och fick andra arbetstider. De behövde inte vara hos tant Inger lika ofta.
Inga smycken försvann.
Ingen ringde Eva och gav henne komplimanger.
Flera år senare, när Eva var nästan vuxen och tänkte tillbaka och la ihop ett och ett, förstod hon att tant Inger nog förstått att det var hon som gömde smyckena. Maria visste ju inte ens att de fanns. Eller var de fanns.
Men inget sades.
Eva låtsades som ingenting. Tant Inger låtsades som ingenting.
Kanske tyckte tant Inger om att ringa Eva och göra henne glad.
Sedan fick tant Inger kräftan och de opererade bort den vänstra stora bröstet. Tant Inger var aldrig lika glad igen.
Eva vaknade på moderns säng.
Hon hade somnat till en stund. Smaken i munnen var fortfarande mäktig. Som om hon tuggat på en soppåse.
Hon reste sig, efter att ha hasat ned till sängens ände för att inte stiga ned i spyan. Hon rullade ihop mattan och sköt in den under sängen, försökte få med kräket på golvet så gott det gick. Försökte städa och göra fint.
Hon öppnade dörren till badrummet, brydde sig inte om det brunfläckiga handtaget. Slog på kallvattnet och sköljde ansiktet femton gånger. Hon fick kallsupar, hostade.
Det kändes ändå bättre. Hon tänkte lite klarare.
I det lilla badrummet hängde två blommiga handdukar. Hon baddade sig med den ena och använde den andra för att torka upp det som var kvar av spyorna på golvet.
Handduken blev genomvåt och slemmig. Hon öppnade fönstret och slängde ut den. Ville träffa perukhållaren, men den syntes inte under snön.
Det var lika mörkt ute som den långe polisens svarta mustasch. Hon stängde fönstret och skrek.
Skrek för att täcka över pinsamheten. Vad tänkte Peter om henne just nu?
När halsen började ömma gick hon in i sitt och Marias gamla rum.
Hon öppnade garderoben. Kanske fanns det några byxor där hon kunde byta till. Och strumpor. Kanske trosor i en för liten storlek.
På galgarna hängde Marias kläder. Mest klänningar, kjolar och blusar.
Ingenting av det hon själv burit medan hon bodde hemma. Eva sköt undan galgarna så långt det gick till sidan.
Långt inne i garderoben låg några av hennes gamla t-shirtar och jeans. Hon tog fram ett par byxor och luktade, kände på tyget.
De var otvättade. Det fanns färgfläckar på låren. Marias klänningar doftade tvättmedel.
Hon stängde garderobsdörren och beslöt att behålla sina egna, smutsiga kläder på.
Tack mor, sa hon.
Eva gick in i köket.
Hon drog fram näverkonten under bordet och tog på sig strumporna. Klockan var över ett.
Låg Thomas bredvid Anita? Hade de just älskat med varandra? Låg Peter med någon just nu?
Hon ville kräkas igen.
Hon öppnade förpackningen med tunnbröd. Struntade i smöret som låg och väntade i kylskåpet. Hon torråt. Det smakade egentligen ingenting, men ändå så mycket.
Nej, tänkte hon, skulle poliserna komma tillbaka och gripa henne i alla fall? Skulle Peter leda henne fram till polisbilen och ta med henne till byn? Förhöra henne om Amazonen?
Hon stod helt stilla. Försökte gömma sig, smälta in med linoleummattan och kökstapeterna.
En bil körde in på gården.
Stannade, slog av lamporna. Hon hörde en dörr öppnas och slå igen. Stanna, eller gömma sig i finrummet?
Det bankade på dörren. Bank bank.
Dagen kunde knappast bli mycket värre. Hon gick ut i hallen och öppnade. Utanför på trappan stod Peter.
Utan uniform, med en grön jacka och svarta skoterstövlar. Hans hår stod rakt upp, som om han just slitit av sig en mössa.
Hej, sa han. Kan jag komma in?
Hans bruna ögon kändes ända ned i hennes blindtarm. Kom in, sa hon.
Har du problem med alkoholen, frågade han. Hon pustade.
Inte åt frågan, hon hann bara inte hejda sig. Hon suckade åt alla orsakerna. Nej. Jag har inte druckit så här mycket på så kort tid på mycket, mycket, nej, synnerligen länge. Kanske aldrig tidigare, faktiskt.
Hon tyckte sig höra att hennes tal sluddrade. Är det modern? sa han.
Ja, det är modern, sa hon.
Ett förväntat svar även om det till viss del var lögn; han nickade och tog av sig jackan. Han hängde den över en av stolarna vid köksbordet.
Du behövde inte komma tillbaka, och du behöver inte vara kvar, sa hon. Nej, jag borde väl inte det, sa han.
