26.
Under strecket
Ludvig HertzbergRedaktörSvenska Dagbladet tisdag 9 juni 2020
Sedan 1918
A
lldeles nyss hade vi andra problem. Vi hade terrorhotet, klimatförändringen och den provinsiellt formulerade flyktingkrisen (den svenska flyktingkrisen, inte den syriska eller afghanska). Men vi hade också inhem- ska problem som skjutningar och narkotika- handel. Och ungdomsoroligheter, flitigt uppmärksamma- de i nyheterna och den politiska debatten under senare år.Innan allt hamnade i den mediala coronaskuggan.
Den enda massivt uppslagna nyhet som har förmått träda fram ur denna skugga är de demonstrationer och kravaller som har följt på George Floyds tragiska död i samband det brutala polisingripandet i Minneapolis den 25 maj. Nu är paletten tillfälligtvis bredare då problem som strukturell rasism och polisbrutalitet diskuteras.
Även demonstrationerna diskuteras, om än framför allt utifrån det fokus som vi har vant oss vid under våren – som ett smittskyddsproblem.
Kravallernas intima samband med protester mot tyd- ligt identifierade problem gör dem, alldeles oavsett vad man tycker om dem, begripliga och meningsbärande. Det är långt ifrån alla kravaller som är det. I debatten om efter- krigstidens svenska kravaller, oroligheter, upplopp eller vad man vill kalla dem, framträder i stället två gemen- samma drag. För de första är de just svårbegripliga. Ingen skanderar slagord, viftar med plakat eller framför ens Ebba Gröns krav på ”ett plejs för såna som oss”. För de andra är de politiskt nyttiga. Händelserna kan fungera som illustrationer till nästan vilka frågor som helst som politiker och andra debattörer vill diskutera.
Så sent som i vintras rapporterades det om ungdoms- upplopp i Trollhättan, händelser som lockade fram olika politiska utspel. Mer minnesvärda är nog kravallerna i Stockholmsförorten Husby 2013, kanske mest för det ef- terspel där DN:s Hanne Kjöller räknade travhästar för att driva sin tes. Kjöllers Husbyräknande, som förutom en travhäst även rymde bland annat en norsk rättspsykiater och en skådepelare, tjänade till att betona det obegripliga i oroligheterna. Men också till att mana till reaktioner mot ett problem beskrivet just som orimligt snarare än rationellt. En vet hut-linje uppbackad av en häst.
Dessa två trådar, det svårbegripliga eller meningslösa och den ideologiska tolkningen eller politiska bruket av denna meningslöshet, är tydligt närvarande i ”Den bråkiga staden. Ungdomsupplopp och ungdomspolitik i efter- krigstidens Stockholm” (Stockholmia Förlag) av histori- kerna Martin Ericsson och Andrés Brink Pinto. Samman- lagt sex upplopp, från söderkravallerna 1948 till kraval- lerna i Kungsträdgården 1987, beskrivs med minutiös noggrannhet. De detaljrika skildringarna ligger sedan till grund för analyser av exempelvis konfliktens karaktär och genusmönster.
Bokens konsekvent genomförda bodelning mellan de- skription och analys gör det möjligt att läsa den antingen som en spännande lokalhistoria eller som en mer akade- misk produkt. Eller så klart, som det nog är tänkt, med empiriska beskrivningar och teoretiska analyser om vart- annat. Och även om upploppen i sig är intressanta så finns där en annan historia mellan raderna, exempelvis polishistoria som lär oss något om den latenta konflikten mellan stadens ungdomar och en poliskår värvad från landsbygden. Eller om vattenkanonen som köptes in efter kravallerna i Berzelii park men sedan aldrig användes.
Särskilt rafflande är historien om hur Berzeliikravallerna kom att tolkas utifrån 1950-talets urbanitetskritiska oro för gangstervälde och homosexualitet.
Författarnas avgränsning tillåter dem att undersöka
”alla större ungdomsupplopp som utspelat sig i Stock- holm efter andra världskriget”. Två något godtyckliga kri- terier måste vara uppfyllda för att det ska vara sant. För det första definieras Stockholm här som Stockholms in- nerstad, vilket gör att den eventuellt underliggande pro- blematik som i vissa fall kunde förklara oroligheterna numera har flyttat ut från exempelvis det förr fattiga Sö- dermalm till vissa förorter (som söderbo kan jag själv vittna om att grogrunden för större sammanstötningar mellan medborgare och ordningsmakt är rätt liten i en stadsdel som håller sig med surdegshotell). För det andra måste de undersökta händelserna uppfylla kravet på att vara ”till synes meningslösa eller kravlösa upplopp”.
N
u finner så klart Ericsson och Brink Pinto ändå något slags syfte eller funktion bak- om oroligheterna, det är liksom det man gör som historiker. Ändå är det inte denna oartikulerade avsikt, på flera ställen be- skriven som rätten att uppehålla sig i det offentliga rummet, som är det mest spännande resultatet.Oroligheterna får gärna förbli meningslösa då det riktigt intressanta ligger i den offentliga debatten om och reak- tionen på denna meningslöshet. Det är nog till och med så att den uppfattade meningslösheten bidrar till ovanligt intressanta reaktioner då det meningslösa skaver och därför måste upphöra eller fyllas med mening.
Det meningslösa utmanar en rationalistisk reflex som delas av exempelvis journalister, politiker och forskare (även historiker). Här är ungdomsuppbåd utan plakat med politiska sentenser bara en av många företeelser som, med författarnas ord, skulle kunna beskrivas som
”konfrontativa, offentliga händelser”. Så har exempelvis medborgarnas rusmedelskonsumtion utmanat den of- fentliga rationalismen åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Det provocerande i det meningslösa, i skramlet utan budskap, syns särskilt tydligt i beskrivningar av det narkotikaproblem som från mitten av 1960-talet delvis formulerades som ett ungdomsproblem och där det obe- gripliga kunde förstås som ett uttryck för lättja eller orientaliskt influerad eskapism.
Demonstrerande ungdomar må ha varit ett orosmoment för det politiska etablissemanget, men ungdomar som bytte plakaten mot haschpipor var obegripliga och en helt annan utmaning för en folkrörelsefostrad politikerkår.
Som fackförbundsledaren och socialdemokraten Yngve Persson uttryckte det i riksdagen 1968 kunde de som ”de- monstrerar och förgår sig i ideellt sammanhang” begri-
pas, men även avfärdas som ”radikala ungdomar” som
”sprattlar omkring litet”. Det var ändå ett harmlöst bete- ende jämfört med de narkotikabrukande och svårbegrip- liga ungdomar som uppträdde ”fruktansvärt utmanande och vårdslöst”.
Meningslösa beteenden, upplopp eller haschrökande, har varit ”fruktansvärt utmanade”. Därför har de oftare fyllts med mening och därmed blivit betydelsebärande i dubbel mening. Å ena sidan har de beskrivits som ratio- nella handlingar, eller åtminstone som rimliga konse- kvenser givet vissa villkor. Å andra sidan har de varit poli- tiskt nyttiga bortom alla gränser. Politiska reaktioner på narkotikaproblemet har det senaste halvseklet exempel- vis rymt alltifrån moderaters krav på skattesänkningar och centerpartistisk kritik av urbaniseringen till socialde- mokratiska pläderingar för förstärkt välfärd och vänster- partistisk klasskampsretorik.
De undersökta ungdomsupploppen har varit tillräckligt meningslösa för att kunna fyllas med samma sorts ideolo- giskt viktade mening. Boken bjuder också på en höger som ondgör sig över uppluckrade familjer, socialdemo- krater som tolkar oroligheterna som ett sysselsättnings- och storstadsproblem och kommunister som menar att 1950-talets bråk i Berzelii park aldrig hade inträffat i ett socialistiskt samhälle. Festligast är ändå moderatledaren Carl Bildts försök att inför en skeptisk reporter beskriva 1987 års kravaller i Kungsträdgården som en konsekvens av höga skatter och bristande respekt för äganderätten, något som måste betraktas som ett mycket tydligt me- ningsskapande i linje med partiprogrammet.
I
analysen av ungdomsupploppens problembeskriv- ningar ryms mycket av samtidens bredare ström- ningar och just 80-talets oroligheter tolkas av förfat- tarna mot en bakgrund av nyliberalism, konservatis- mens och civilsamhällets återkomst, krav på hårdare kriminalpolitik och en mer utbredd kritik av väl- färdsstaten. Samtidigt saknas inte heller på 80-talet vän- stertolkningar av kravallerna som en säkerhetsventil och en närapå sund reaktion i ett materialistiskt samhälle.Ungdomsrelaterade problem – vare sig de handlar om upplopp, narkotikabruk eller graffiti – verkar just äga denna meningslöshetens kreativa kraft när ett förbryllat etablissemang ska tolka och göra bruk av dem. Att vi inte ser ännu fler fantasifulla politiska tolkningar av ung- domsupploppen handlar troligtvis om att författarna främst har undersökt tidningsartiklar och lokalt politiskt och byråkratiskt källmaterial. Kommunalpolitiken tende- rar att vara mer konkret lösningsorienterad än de riks- politiska utspel där problem ofta tjänar som illustratio- ner för att driva ideologiska linjer med andra syften.
Vid sidan av ett irriterat avfärdande eller ideologiskt meningsskapande av den undersökta problematiken går det i ”Den bråkiga staden” att spåra en tredje reaktion på de undersökta ungdomsupploppen. Den är inte stark men har kanske framtiden för sig och handlar om en medikali- sering, eller närmare bestämt psykologisering, av beteen- den beskrivna som socialt meningslösa men ändå begrip- liga och kanske inte klandervärda. Om jag återvänder till liknelsen med det meningslösa missbruket så har det med jämna mellanrum i drygt 200 år beskrivits som en sjuk- dom och i åtminstone ett av de undersökta ungdomsupp- loppen – 1956 års nyårskravaller – nyttjas denna modell i form av psykologiska undersökningar av kravallande ungdomar. Att sjukdomsmodellen inte förekommer mer frekvent är något förvånande men så slutar också boken med ett 1980-tal som ännu inte hade upplevt dagens bre- da palett av diagnoser.
Författarna hoppas att deras bok ska bjuda på perspek- tiv på händelser som ofta beskrivs som oroväckande och unika för vår tid, något som i bästa fall kan ge oss mer sansade mediala och politiska diskussioner. Det gör jag också. Det finns en kraft i den här sortens historiska stu- dier som samtidigt lär oss något om det förflutna och om vår samtid och Den bråkiga staden bjuder här på både kunskap och tvivel.
Inget skapar debatt som meningslösa kravaller
Ungdomskravaller tycks blossa upp med envis regelbundenhet, men sällan är det tydigt vad orosmakarna egentligen vill. Den tillsynes irrationella destruktiviteten gör dem tacksamma att utnyttja som slagträn i den politiska debatten, visar en ny bok om upploppen i efterkrigstidens Stockholm.
Upplopp på Södermalm 1948 och i Husby 2013.
Foto: Stockholms stadsmuseum, Niclas Hammarström/TT
Johan Edman
Professor i kriminologi vid Stockholms universitet
understrecket@svd.se
