Copyright © 2021 Author(s). This is an open access article distributed under the terms of the Creative Commons CC-BY-NC 4.0 License (https://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/).
Edda
DOI: https://doi.org/10.18261/issn.1500-1989-2021-01-07 BOKANMELDELSE
Erik Zillén
Fabelbruk i svensk tidigmodernitet: En genrehistorisk studie
Makadam: Göteborg / Stockholm, 2020. 672 s. ISBN: 9789170612985Tim Berndtsson
Forsker ved Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.
Han disputerte i 2020 med avhandlingen The Order and the Archive: Freemasonic Archival Culture in Eighteenth- Century Europe.
tim.berndtsson@littvet.uu.se
Idag framstår fabler kanske främst som en kulturell kvarleva. En anrik form av didaktisk saga, förknippad med stående uttryck som ”ulv i fårakläder” eller ”envis som en åsna”, lik- som mer eller mindre generaliserbara moraliska sentenser av typen ”den som griper efter mycket, mister ofta hela stycket”. I det tidigmoderna Europa var det annorlunda. Fablernas värld var genomkorsad av vägar till sociala och kulturella huvudfrågor. Fabler intog en cen- tral roll inom uppfostran och språkpedagogik och var ett dynamiskt retoriskt verktyg inom moralisk, politisk, teologisk och vetenskaplig debatt.
Erik Zillén, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, tar i sin studie ett samlat grepp om fabelgenren och dess bruk i Sverige under den tidigmoderna perioden (ungefär mellan 1500 och 1800). Det är ett imponerande verk som erbjuder en översikt över fabel- genrens utveckling men därtill även en djuplodning i tidigmodern mentalitet. Källmateria- let inbegriper långtifrån endast svenskspråkiga skrifter, utan också en lång rad texter på tyska, franska och latin, och även ett antal på grekiska, spanska och italienska. Och vad gäl- ler materialtyper är det inte endast fabelsamlingar som genomgås – även om dessa naturligt nog har en centralställning – utan även en uppsjö av andra genrer, inom vilka fabelberättel- sens form tagits i bruk. Med sina 672 sidor rör det sig om ett storverk i såväl innehållslig som materiell bemärkelse. Lyckosamt nog är boken utrustad med såväl personnamns- och (fabel)titelsregister, som ett utförligt sakregister. Framställningens tydlighet är det förvisso inget fel på, men en sådan exposé över en vida spridd texttyp under flera århundranden, bjuder ofelbart på ett myller av personer, verktitlar och sammanhang. Detta gör även att min recension får nöja sig med att sammanfatta studiens övergripande linjer – och endast göra nedslag i några av de många specifika diskussioner som förs.
Zilléns syn på fabelgenren är utpräglat historiserande. Som bokens titel antyder är det
”bruket” av fabelgenren, snarare än immanenta textegenskaper, som det är frågan om att studera – fabelbruk istället för fabeln som bruksgenre (12) – vilket dock inte betyder att den
Årgang 108, nr. 1-2021, s. 67–70 ISSN online: 1500-1989
TIM BERNDTSSON 68
litterära uttrycksformen lämnas därhän i analyserna, som ofta är påtagligt textnära. Frå- geställningarna formuleras på följande vis: ”Vilka konkreta uttryck tog sig fabelbruket i det tidigmoderna Sverige? Vilka var förutsättningarna för det utbredda fabelbruket? Hur förän- drades fabelbruket och vilka faktorer drev fram förändringarna?” (11) För att alltså utreda fablernas Sitz im Leben, talar Zillén om ”bruksarenor”, bland vilka han identifierar tre huvudtyper: en språkdidaktisk, en moralpedagogisk och en exemplumretorisk. Dessa tre
”bruksarenor” fungerar också som strukturerande princip för de tre efter inledningen föl- jande kapitlen, vilka utgör studiens första hälft.
Det första av dem, om språkpedagogik, är det som gav undertecknad läsare mest över- raskande insikter. Utifrån skolordningar, från 1571 fram till 1724 (den sista ytterst långlivad), så kan Zillén klart framvisa fablernas framskjutna roll för att lära ut i synnerhet latin, men även klassisk grekiska och moderna språk, i såväl tidiga som senare skolår. Han kan, utan överdrift, konstatera att ”[a]lla tidigmoderna svenskar som bibringades elementär undervisning i språk var förtrogna med Aisopos fabler.” (133) Det var en pedagogik som i hög grad bestod av repetition, repetition, och än mer repetition, och där fablerna användes enligt vad Zillén kallar en ”krestomatiprincip”. Tack vare den utmärkta genomgången av undervisningens praktikaliteter så framgår det också tydligt hur det rent faktiskt kom sig att de traderade fablerna blev en sådan bank av verkningsfulla loci communes; ett stoff som kunde förutsättas som del av en kulturell referensram. Genom närläsningar av olika skolan- passade utgåvor av aisopiska fabler, visar Zillén hur fabelnarrativen omarrangeras utifrån olika språkpedagogiska motiv. Fabelsamlingar av den antike romaren Gaius Julius Phaed- rus, men i synnerhet renässanshumanisten Joachim Camerarius (d.ä.), framstår som cen- trala. Om också t.ex. samlingen Nonullæ Fabulaæ / Någre Fabuler (1648, 1662) genomförde en påtaglig syntaktisk ”försvenskning” av Camerarius klassicerande 1500-talslatin, och Abraham Sehlsteds utgåva av Camerarius från 1765 kraftigt förkortade och förenklade framställningarna, så var det alltså likväl i någon mening samma textsamling som användes i latinundervisningen i svenska skolar från 1500-talets slut till 1700-talets sista årtionden.
Det tredje kapitlet, om fabeln som moralpedagogisk bruksarena, är i huvudsak en när- studie av fyra fabelsamlingar på svenska, en från tidigt 1600-tal, tre från mitten av 1700- talet. Dessa riktade sig mot en bredare publik än de latinska eller parallellöversatta verk som brukades inom språkundervisningen. För tolkningarna i detta kapitel är det fabelns mora- liska budskap (typiskt sett i formen av ett avslutande stycke utanför berättelsen, s.k. epimyt- hion) som står i fokus. Där samlingen från 1603 var förmedlare av en ortodox Luthersk dyg- deetik, var samlingarna från 1700-talet spretigare: Eriks Wrangels Phædri fabler, I Svenske Rijm Öfversatte (1736) tenderade att betona allmän statsnytta, Magnus Orrelius omfångs- rika Allehanda Sedolärande Fabler (1767) orienterade mot en allmänkristlig dygdeetik, medan Erik Kiellbergs kortlivade tidskrift Gull-Hönan / Herre-Gårds Tuppen (1773–74) snarare riktade sig mot applikation i lokalpolitiska sakfrågor. De stora dragen summeras, liksom i föregående och nästkommande kapitel, upp i ett kortfattat slutavsnitt. Här betonas hur fabeln förutsattes ha en allegoriskt bakomliggande mening (en ”semantisk dubbelstruk- tur”). Uttolkningen av denna mening var inte bara en möjlighet utan en given förutsättning (”tydningsobligatorium”) – en praktik som Zillén pekar på hade en tydlig pendang i sam- tida Luthersk homiletik. Oavsett vilken typ av moral det var fråga om, var ramverket alltid dygdetiskt. Det handlade om att fastslå de följdriktiga konsekvenserna för den som hand- lade modigt, fegt, dumdristigt, eftertänksamt, etc. (fabeln kan således förstås som en
”dygdetisk konceptualisering”). Men detta betyder inte att fabelberättelserna därför var entydiga. Tvärtom kunde de, som Zillén visar, böjas åt bitvis olika håll, en egenskap som fångas med begreppet ”vehikelfunktionens öppenhet”.
69 EDDA | ÅRGANG 108 | NR. 1-2021
Det fjärde kapitlet tar upp fabelns exemplumretoriska bruksarena. Efter en allmän intro- duktion om den funktion bruket av exempla hade inom den klassiska retoriken, och ”exem- plumtänkandets” roll i den europeiska tidigmoderniteten, följer en noggrann läsning av inte mindre än femton olika fablers roll som exempla. Därefter följer en noggrann analys av hur fabeln om ”fågeln med lånta fjädrar” använts för att argumentera för en rad olika teser i skilda retoriska sammanhang. I kapitlet bidrar Zillén med kunskap till det retorikhistoriska fältet genom insikter om hur fablerna sattes in i olika argumentationslinjer för att skapa åskådlighet till en redan gjord, men oftast abstrakt formulerad poäng: ”Långt högre än sys- tematik och konsistens skattades exemplumretorikens punktvisa och momentana slagkraft.”
(275) I detta avsnitt blir jag dock, till skillnad mot i de föregående, lite undrande inför termen
”bruksarena”. Det går lätt att se vad denna ”arena” åsyftade i fallet med den språkpedagogiska användningen inom skolundervisningen, och på ett ungefär att föreställa sig det bruksom- råde som de svenskspråkiga fabelsamlingarna förutsatte (det fadersstyrda hushållet var där- vidlag nog ett, åtminstone idealt föreställt, användningsområde). Men vad det gäller bruket av exempla blir denna ”arena” mer diffus. För dessa användes i en rad genrer, och Zillén går också igenom en imponerande mängd: ”en historisk krönika, ett invigningstal, ett Herkules- poem, en skrift om barnuppfostran, en politisk pamflett, en samtidssatirisk drömbok, en traktat om krigskonst, en bröllopsdikt, ett redaktionellt svar i en tidskrift, en naturvetenskap- lig apologi, en moralreflekterande tidningsartikel, ett nationalekonomiskt arbete och ett lit- teraturkritiskt genmäle.” (275) Finns det då verkligen en ”arena” som sammanbinder alla dessa? De analytiska begreppen blir stundtals lite trubbiga. Här, föreställer jag mig, hade det kanske varit bättre att bara skriva att fabeln fyller en funktion i anslutning till den utbredda tidigmoderna praktiken att ”moralisera” över det ena och andra.
De resterande tre kapitlen har en genrehistorisk uppläggning, och följer genrens svenska utveckling från 1600-tal till 1800-tal, med fokus på 1700-talet. Avsnitt fem, bokens kortaste, tar upp bilden av gestalten ”Aisopos” genom historien, och visar hur kopplingen till denna förmodade urskapare varit avgörande för fabelns sammanhållning som genre. Avsnitt sex diskuterar fabelbrukets modernisering. Jean de La Fontaines avgörande roll för att skapa en ny konstnärligt förfinad fabeltyp på vers, i vilken det moraliska innehållet inte sällan blev mer tvetydigt och komplext, kan med fog ses som en ”estetisering” av formen. Zillén sätter på ett verkningsfullt vis denna tendens mot Antoine Houdart de La Mottes ”återpragmati- sering” av genren. I den senares fabler är moralpedagogik åter huvudsaken, men budskapen tenderade hos de La Motte ofta att vara mer komplext sammansatta och riktade mot upplyst förnuft snarare än kristlig rättfärdighet. Därefter följer diskussioner av svenska översättnin- gar av fabler av Christian Fürchtegott Gellert, John Gay och Gotthold Ephraim Lessing, lik- som receptionen av dessa. Häri finns mycket intressant, bl.a. om Bellmans Gellertöversätt- ningar. De utförliga diskussionerna kring vägval i översättningarna – diskussioner som, lik- som i resten av boken, illustreras med många och omfångsrika blockcitat – tenderar dock att göra framställningen relativt långsam. Viljan att demonstrera och göra rättvisa åt käl- lorna är ett drag som jag i grunden uppskattar. Men det får ibland konsekvensen att centrala poänger mister i slagkraft. Och särskilt i dessa avsnitt påminner sig ibland frågan om var skogen blev av bland alla träden.
I den efterföljande diskussionen av inhemsk fabelproduktion finns dock mycket av litte- ratursociologiskt intresse också bland detaljerna. Bland Zilléns studier av olika singulärfa- bler (dvs. enskilda fabler i den periodiska pressen) är läsningen av ”Mullwaden. Fabel”, som dök upp i Fahlu Weckoblad 1788, en höjdpunkt. Detta i sig själv smått obegripliga stycke visas vara en fable à clef, vars betydelse Zillén med känsla för det komiska avtäcker genom att sammankoppla den med en långvarig debatt mellan en tillfällespoet och en kritisk läsare
TIM BERNDTSSON 70
som fördes i samma tidning. Fabler visar sig i hög grad vara del av det ”medborgerliga sam- tal” som Zillén, i anslutning till Patrik Lundells forskning, finner i 1700-talspressen. Lite senare presenteras också intressant statistik om fabelns frekvens som genre i essäpressen.
Bland de inhemska originalfabelsamlingarna diskuteras tre verk skrivna under 1700-talets senare hälft av Johan Brunjeansson, Bengt Lidner och Nils Georgii – vilka visar på olika tendenser inom fabelgenren vid tiden, om än de inte gjort något betydande intryck, vare sig i sin samtid eller i litteraturhistorien. Att originalitet inom fabelgenren alltid blir en relativ fråga, understryker diskussionen av Anna Maria Lenngrens ”Björndansen”, den kanske mest kanoniserande svenska ”originalfabeln”, vilken Zillén visar vara en kreativ omskriv- ning av en tysk översättning av en av spanjoren Thomas de Iriartes fabler.
Slutkapitlet ”Fabeln – en förbrukad genre” tar upp en fråga som legat och pyrt från inledningskapitlet. Om nu fabeln upplevde en så kraftig expansions- och utvecklingsfas under 1700-talet, hur kommer det sig att den tillsynes dog ut så snabbt under 1800-talet?
Zillén diskuterar utifrån tidigare internationell fabelforskning och bokens föregående ana- lyser och ger flera förklaringar. För det första så blev fabelns grepp, igenom sin popularitet, utslitna – Zillen talar om ”överproduktion och automatisering” (519). Till detta bidrog en vittgående amatörisering av formen, med påföljande statusfall, liksom ett allt vanligare tids- satiriskt bruk med lokalt specificerad moraluttydning, vilket minskade den traditionella dygdeetiska universaliteten. Därtill blev genrens karaktäristiska drag allt suddigare. Termen fabel annekterades ofta som lös beteckning för disparata kortprosastycken. Förutom dessa internalistiska förklaringar för genrens fall, ges också fyra externalistiska, strukturella, för- klaringar. Det ”moderna paradigmet”, innebar att den dygdeetik som under den tidigmo- derna perioden varit basen för fabelns moralbudskap ifrågasattes av mer individbaserade princip- och konsekvensetiska linjer. Användandet av exempla blev alltmer obsolet efter den historicistiska historiesynens genomslag. En mer realistisk litteratursmak och natura- listisk djursyn ledde till att antropomorfiseringsgreppet blev mer främmande. Och därtill så blev klassicismens lära om ”nytta och nöje”, vilken understött fabeln som form, illa åtgången av romantikens läror om konstens autonomi, under 1800-talet. Resonemanget övertygar. I en ”coda”, skisseras till sist fabelns fortsatta liv i form av citat och ordspråk, allusioner och parodier, liksom som barnlitterär genre. Det är ett fint avslut.
Jag kan ändå fråga mig om det inte hade varit värt att istället ha haft denna diskussion som inledning, för att tydligare gripa tag i läsaren just med frågan varför fabeln ”försvann”
– och vad den lämnade efter sig. Detta hade, åtminstone för mig, utgjort en mer lockande upptakt än den nuvarande inledningens genomgång av termen ”tidigmodernitet”, där jag inte helt köper argumentet att detta begrepp inte skulle ha vunnit någon mark i svensk lit- teraturhistorisk forskning (i synnerhet som diskussionen inte upptar litteraturvetare som Anders Cullhed och Carin Franzén, eller historiker som Henrik Ågren, i vars arbeten ter- men såväl använts som begreppsliggjorts). För även om skildringen av fabelgenrens ”fall”
väl förklaras av – och bidrar till att ytterligare förstärka – det vedertagna metanarrativet om en övergång från tidigmodernt till modernt runt 1800, så kan jag inte hjälpa att tycka att skildringen av en epokal övergång blir lite väl schematisk. Genom att arbetet ändå har sin tyngd i en mycket grundlig och nyansrik empirisk genomgång, så känns den bitvis något styltiga tekniska analysterminologin ibland som ett lite onödigt påhäng.
Men – surt sa räven om rönnbären. För Erik Zillén har ju med sin studie verkligen ska- pat ett nytt standardverk för forskning om fabler i Sverige, vilket förhoppningsvis når ut även internationellt. Genom den massiva kunskap den ger om fabelgenren och dess bruk, så utgör boken också ett väsentligt bidrag till kunskapen om det tidigmoderna Sveriges lit- terära kultur i stort.
