Henrik Hallberg Group

Examensarbete Kandidat

2009

Henrik Hallberg Group

Henrik Hallberg

Kungl. Musikhögskolan i Stockholm

Handledare: Joakim Milder och Ragnhild Sjögren Musikerprogram, konstnärlig kandidat examen, profil Jazz

Institutionen för jazz

Innehållsförteckning

Min musikaliska bakgrund s. 2

Arbetets syfte s. 5

Val av musiker s. 5

Improvisation s. 5

Kompositioner s. 6

Repperiod s. 13

Studio s. 15

Konsert s. 16

Slutord s. 17

Bilagor: Noter och CD

Min musikaliska bakgrund

Flera av mina tidiga minnen innehåller upplevelser av musik. Mamma, pappa och min två år äldre bror har alla haft en stark koppling till musik, och därigenom även jag. Att sjunga och lyssna på musik var en naturlig del för mig mina första levnadsår. Jag började spela piano när jag var sju år i den lokala Nacka Musikskola, och jag slutade någon gång på högstadiet. Jag hade perioder då jag tyckte att det var kul att spela och perioder då det var tråkigare och eftersom jag aldrig har varit en disciplinerad ”äggklockeövare”, varken nu eller då, så gick min övningsmängd hand i hand med min inspiration. Musiken jag spelade med min lärare Marianne Ribbing, var blandad inom den klassiska repertoaren. Marianne var en

uppmuntrande lärare som alltid satte musikaliska värden framför att öva tekniketyder. Vi spelade alltid efter noter och jag kunde läsa ganska hyfsat, men det var till ändå mest fråga om minnes- och gehörsinlärning, såsom jag minns det. Jag var i 10-12 årsåldern ganska (väldigt!) besatt av att spela fort. Att få bra klang i varje ton, ”bottna i tempot” m.m. fick helt klart komma i andra hand.

De kompositörer som lämnade avtryck var Chopin och Beethoven. Jag tror att de, tillsammans med min erfarenhet av att sjunga mycket i kör under mina skolår har influerat min harmoniska värld. Mer om detta senare, där jag beskriver mina låtar. Min dagmamma som gick till efter skolan på lågstadiet hade en son i min ålder och han hade två tonårssyskon. På det sättet fick jag ofta rykande heta blandband med Europe, INXS, Madonna, Roxette, Inner Circle m.m., som jag lyssnade på.

När jag gick på högstadiet började jag spela gitarr. I skolans elevcafeteria kunde man låna akustiska gitarrer och jag fastnade. Hemma fanns en akustisk gitarr bredvid pianot hemma.

Om pianot alltid fångat min uppmärksamhet och vunnit över gitarren, blev nu situationen den omvända. I åttan startade jag med några kompisar mitt första band som mest spelade Nirvana- covers. Jag började även ta lektioner vid den tiden, i den kommunala musikskolan. Min lärare där, Hasse Silén, eldade på mitt brinnande intresse. Veckans höjdpunkt var ofta

gitarrlektionsdagen. Hasse öste på med beröm, eftersom jag övade mycket och var intresserad.

Han tog alltid min musiksmak på allvar. I den åldern var det väldigt viktigt för mig och musik var en stor del av min personlighetsutveckling. Med tiden började jag lyssna på bland annat Metallica och R.E.M.

En omständighet som fick mig att testa jazz var att jag började spela i musikskolans storband i 9:an. Gitarren har sällan en avgörande roll i storband, såsom en basist eller trummis ofta har.

Eftersom jag var ganska grön på jazz var det bra för mig att möjligheten att ”mörka” fanns till en början, för att med tiden bli mer säker och initiativtagande. Dessutom var vi två gitarrister som turades om, och den andra gick sista året på gymnasiet och hade spelat med i det

legendariska Jam Session Big Band i några år. Han var schysst och generös och lät mig spela det jag ville (=trodde att jag kunde) och han tog hand om det knepiga. Eftersom jag till en början bara kunde ett par jazzackord, och mest spelade rena dur- och mollackord var det en bra ordning både för mig och bandet.

Det dröjde fram till gymnasiet innan jag såg bilden av att jag som vuxen kanske skulle ha musiken som yrke. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet och skolan tog upp ganska mycket tid. Jag valde att inte ”missköta” skolan, men försöka akta mig för att vara

överambitiös, eftersom skolämnena blev svårare med tiden och därför tog tid från att hålla på med musik. Jag övade mycket själv. Jag spelade i ett rockband som vi repade med lite då och då. Jag kände ibland att musiken jag lyssnade på var ganska begränsad i sin harmonik och melodik. Eller rättare sagt, jag har senare sett det som en riktning mot jazz som började med Marty Friedman, gitarrist i hårdrocksbandet Megadeth och även soloartist med instrumental musik. Friedman spelar ofta exotiska skalor på ett melodiskt sätt som tog mig med storm. Till

skillnad från gängse hårdrockspentatonik eller ibland durskalebaserat spel, hade Marty

Friedman en melodisk färgpalett med massa för mig obekanta och abstrakta färger. Runt 1990 hade han enligt mig sin topp som gitarrist och innovatör, om man frågar mig.

Nu tror jag inte att jag har särskilt många konkreta spår av honom i mitt spel, utan hans bestående influens handlar mer om ambitionen att inte välja det som ligger närmast till hands och finns överallt, utan att bygga upp ett eget tonspråk.

Jag fortsatte att spela i musikskolans storband och sommaren mellan 1:an och 2:an på gymnasiet blev jag biten av jazzflugan på riktigt. Jag började upptäcka några av pappas jazzskivor. Det var inte så länge sen jag kallat honom för stenåldersmänniska när det gällde musiksmak. Men det hela sammanfattar kanske en tonårings flexibilitet i åsikter, från en dag till en annan. Jag tror mig minnas att han tidigare nämnt något om den första elgitarristen (Charlie Christian), och han blev avvisad som en ointressant historiegubbe. Hur som helst lyckades han vid något tillfälle som jag inte minns exakt när det var, smuggla in en skiva med Charlie Christian i min skivspelare som jag gav en chans. Jag minns att jag gillade det, även om det var lite gammalt och struttigt för mig. Jag gillade det bluesiga i hans spel och det hade en medryckande effekt på mig. Jag lyssnade på en del skivor och började gilla jazz gradvis.

Det var alltid lättare att relatera till skivor som hade gitarr med. Något som idag inte spelar så stor roll för mig, nu tror jag att musikens helhet är mycket viktigare för mig.

Jag minns att någon gång när jag var hemma och sjuk fick en rejäl bibba tidskrifter. Det var OJ (Sveriges ledande jazztidning) 1957-68, i kompletta årgångar. Då blev jag nyfiken på en del artister som det skrevs om, och pappa hade en del skivor. Parallellt började jag gå ut och lyssna på konserter runt i Stockholmsområdet och pratade ofta med musiker om vad de gillade och fick där igenom tips på skivor att skaffa. I 2:an på gymnasiet började jag leta musiker för att sätta ihop en grupp. Jag spelade delvis vidare med några från storbandet vid sidan av våra repetitioner, men där var det ingen som riktigt hade samma ambitioner som jag.

Via lappar i musikaffärer och genom spelkompisar började jag lära känna lite folk som också ville spela jazz. Jag kom också i kontakt med några av dem som gick på södra latin, där det verkade finnas en uppsjö av bra och intresserade musiker, till skillnad från min

gymnasieskola.

Att spela med andra musiker som också ville spela så mycket som möjligt var en kick för mig.

Det var helt enkelt en annan grej att spela med likasinnade, d.v.s. som satsade på musik. Jag minns att jag tyckte det var synd att jag inte gick på ett estetgymnasium, men jag insåg att gymnasiet snart är avklarat och att efter gymnasiet skulle jag kunna ägna mer tid åt musiken.

Ju mer jag kom i kontakt med andra unga musiker, desto mer insåg jag att folkhögskola var dit jag ville efter gymnasiet. Jag sökte några folkhögskolor på våren när jag skulle ta studenten och jag kom in på Fridhems Folkhögskola i Svalöv.

Att komma till Fridhem var lite av ett drömscenario, att helt kunna ägna sig åt det jag ville och där kunna spela med massa olika musiker. Vi hade tillgång till musikhuset dygnet runt och vi fick undervisning. Det var nu som jag tog mina första staplande steg som kompositör.

Många skrev musik och jag kände att jag också ville skriva mina egna låtar. Jag hade försökt tidigare men jag kände aldrig att jag fick till det. Jag gick en kompositionskurs, och vi fick väldigt konkreta uppgifter, med en förlaga med ett koncept som vi skulle använda oss av. Det var svårt att skriva utifrån koncept för mig, men viktiga saker som form, höjdpunkt, rytmisk balans, tematik m.m. kom upp i diskussionerna. Helt enkelt pusselbitar för att få ihop mina små ”idéfrön” till färdiga låtar. I kombination med att jag mer och mer började skriva musik kände jag att jag fick ihop mina låtar och jag började inse var fallgroparna, eller mina fallgropar är när det gäller att skriva. Det har aldrig varit ett problem att påbörja en låt för mig, och med tiden har det för det mesta blivit mycket lättare att utveckla mina idéer och

avsluta låtarna.

Mot slutet av första året fick jag smärtor i min högra arm, som berodde på kombinationen av för mycket spel och oergonomisk spelteknik. Denna skada blev jag inte helt av med förrän ca 3 år senare. Jag hade perioder då jag spelade en del, aldrig obehindrat och i stora doser, varvat med perioder då jag inte spelade alls. Jag försökte att se min skada som en möjlighet att skriva mer musik, något som jag hade kommit igång med innan jag blev skadad. Nu började jag skriva för större ensembler och efter Fridhem började jag på Komposition/Arrangering – Jazz vid Malmö Musikhögskola. Där hade jag ämnen som kontrapunkt och instrumentation, vid sidan av den mer jazzinriktade delen av utbildningen. Dessa ämnen ingick i utbildningen. Till största delen skrev jag för större ensembler och längre former än vad jag gjort tidigare och jag lyssnade mycket på bl.a. Bartok och Shostakovich. Min musik var mest tänkt för

improviserande musiker. Jag skrev mycket för mitt band Haiko och hade några konserter med det. Haiko är ett 12-mannaband där jag inte spelar utan leder bandet. Jag har i den

konstellationen aldrig saknat att spela, eftersom jag har mycket att göra ändå med att lyssna, leda och ge feedback.

Jag ledde även ett storband med mer traditionell jazz, där amatörer spelade, vilket var kul och utvecklande, men inte den musik jag helst ville hålla på med.

Att få skriva musik för större ensemble är roligt och stimulerande. Men samtidigt mycket krävande att organisera repetitioner m.m.

När jag gick min kompositionsutbildning skrev jag i princip varje dag, med lite inställningen att inspiration är inte värd att vänta på, utan jag skrev regelbundet oavsett om jag var

inspirerad eller ej (fast mer och hellre när jag var inspirerad). När man skriver stora partitur finns det alltid praktiskt layout-arbete att göra, eller utifrån melodier prova olika

harmoniseringar m.m. D.v.s. det finns alltid något att göra.

I takt med att min arm blev bättre, började jag spela mer igen och skrivandet gick från att vara min huvudsysselsättning till att få lite mindre plats i min tillvaro. Jag kände att jag ville få tid att spela mer gitarr och utforska det. Därför sökte jag till Malmö och Stockholms

Musikhögskolor, och hade turen att få ett lyxproblem med vad jag skulle välja, eftersom jag kom in på båda. Det blev Stockholm, mest eftersom musiklivet är större, har fler musiker och ställen att spela på än i Malmö.

I augusti 2005 flyttade jag tillbaka till Stockholm och jag började på KMH. Jag kände att det jag i första hand ville utveckla var mitt gitarrspel och att spela mycket med andra. Egna låtar och idéer kände jag att jag hade mycket av. Egentligen har jag de sista åren inte varit särskilt intresserad av gitarrspel i sig. I slutändan kommer jag inte ifrån att det är mitt instrument och jag behöver trimma min teknik för att omsätta mina idéer genom mitt instrument. I skrivande stund, drygt tre år senare har jag en starkare säkerhet med mig när jag håller i mitt instrument.

Jag märker att jag är väldigt beroende av mina medmusiker när jag spelar. På KMH har jag träffat många musiker och spelkompisar där det ”stämmer” och jag känner att det jag gör kommer fram på ett sätt som känns bra. Jag känner att jag har tillgång till den teknik som jag behöver när jag kommer in i ett speciellt flyt där allting sker av sig självt. Då är min

begränsade teknik inte så begränsad som den brukar vara. När jag tillsammans med mina medspelare kommer in den känslan brukar musiken andas organiskt och då spelar tekniken kanske inte så stor roll längre, den finns där som en integrerad och okonstlad resurs. Ibland har tanken på att jag inte har någon vidare teknik för höga tempi hämmat mig, vilket då leder till sämre teknik, alltså ett klockrent exempel på den onda cirkelns livskraft.

Jag använder ordet teknik som en term för förmågan att omsätta sin inre ljudbild till att utföra den på sitt instrument. För mig handlar teknik mer om att kunna improvisera och spela det jag

hör med det sound jag vill ha i min frasering än att relatera det till ett visst antal toner per sekund. Självklart är det trots allt lättare att frasera i ett lägre tempo än i ett högt.

Arbetets syfte

Mitt arbetes syfte är att skriva musik för kvartettsättningen och att spela låtarna på det sätt som gör att vi har roligt och mår bra av att spela dem. Då brukar det bli bra musik (hur man nu mäter det?). Att spela ihop med andra är ett lagarbete och ju mer man trivs med varandra desto lättare är det.

Att spela dem på konsert är en viktig del. Att möta publik och känna energin i det mötet brukar alltid höja koncentrationen och det brukar kännas roligt. Att spela in låtarna känns också viktigt, både av musikaliska skäl, såväl som att det är bra att ha en demo.

Att kunna lyssna på hur jag/vi låter gör det mycket lättare att kunna utvärdera och få perspektiv på min musik. Kommer låtarna fram på det sättet jag ville? Kanske kommer de fram på ett annat sätt osv.? För mig är det viktigt att reflektera över min utveckling och riktning som musiken tar. Och då mycket hellre genom att jag kan lyssna på en inspelning, än att på ett flödeshämmande sätt värdera musiken medan vi spelar.

Rent konkret är min tanke att ha examenskonsert tidig vår 2009 och inspelning är bokad i mitten av februari.

Val av musiker

Jag bestämde mig ganska tidigt för att jag ville göra mitt examensprojekt på kvartettsättning.

Och då ha samma band som jag hade i mitt projekt i årskurs 2 på KMH, alltså Joakim Milder på sax, Niklas Wennström – kontrabas och Johan Käck på trummor. Jag gillar dessa musiker och trivs att spela med dem. Jag känner att de lockar fram bra sidor hos mig när jag spelar och att de förstår mina kompositioner och tillför mycket till dem. Framför allt Johan och Niklas har jag spelat med mycket, både vi tre ensamma och som “komp“ i ganska många olika band och sammanhang. Jag har alltid gillat dessa tillfällen och kände att jag ville ha med dem till detta projekt.

Improvisation

Man kan tänka på improvisation från flera olika synvinklar. För mig finns det lite av två sidor som jag tycker är intressanta. Dels den lite abstraktare sidan som handlar om flow,

sinnestillstånd och koncentration, och dels mer konkret vilka toner man väljer och med vilken rytm osv.

När man spelar handlar det mest om att vara närvarande i stunden för mig. Och att spela med folk som inspirerar mig som ger mig idéer. Något som Kenny Werner skriver om mycket i sin bok Effortless Mastery är självförtroende. Att försöka släppa känslan av att inte duga etc.

Även jag tycker att det är viktigt och kan vara en hämmande faktor. Som jag tidigare nämnt så har jag ofta känslan av att jag inte har tillräckligt med teknik på gitarren. Och även min timing har jag länge haft känslan av inte är särskilt bra. Jag tror att det har släppt lite de sista 2-3 åren. Jag har mer och mer börjat se att jag mer har “fras-timing“ än “beat-timing“. Jag har ingen defenition på vad jag menar. Beat-timing handlar i så fall om att vara mer precis i förhållande till varje pulsslag. Fras-timing är mer att se timing i längre bitar, att frasen får ta den tid den behöver och inte vara styrd av pulsen. Jag tror inte att jag är särskilt extrem i detta förhållningssätt. Jag tror mer att det är en prägel av all klassisk musik jag hört, som har oftast har mindre strikt pulsstabilitet. Och även ett sätt för mig att känna mig friare. För mig funkar det bra att mata mig själv med det tankesättet. Då blir det svårare att värdera timingen, utan

den blir mer flytande.

Samtidigt har jag blivit mycket tryggare i min inre pulskänsla de sista åren. Jag tror att det handlar mycket om mental terapi att försöka känna så, även om jag spelar vanliga notvärden och inte spelar rubato mot pulsen särskilt ofta. För mig är det lättare att känna sig fri i lägre tempon än i låtar som går snabbare.

När det kommer till val av toner etc., har jag alltid haft det lättare att höra ackordbyten, skalor, melodier o.s.v., än vad jag haft med rytmer och teknik. Jag har sällan känslan av att jag

gehörs- eller teorimässigt inte ”förstår” låtar. Jag har lite målet att jag inte ska spela så mycket typiska gitarr- eller jazzfraser. Jag tror att jag har en pågående process av att försöka skapa mitt egna språk. Det låter alltid pretentiöst i mina öron att tänka så. Å andra sidan så finns det kanske en god anledning till att jag spelar det jag spelar och jag tror att priset är högt för att stå i vägen för det jag spontant vill spela när jag improviserar. Att stå i vägen för sitt naturliga flöde kan bidra till att det låter mer mekaniskt och forcerat. Men när jag spelar för mig själv, alltså ”övar”, försöker jag lite ställa mig frågan om jag spelar som jag vill spela, och inte det som ligger bäst till på gitarren. Sen är det klart att vissa grepp är näst intill omöjliga att spela.

Vissa begränsningar finns alltid och kanske inte är av ondo – gör något av det du har istället för att ständigt leta efter nytt. Och jag tror inte att jag söker med målet att vara världsunik, snarare hitta det som jag gillar.

Kompositionerna

Låtarna till mitt examensprojekt var uteslutande egna kompositioner. Att skriva har varit en viktig del av mitt musicerande, fr.o.m. jag var ca 19-20 år, då jag gick på Fridhem. Jag hade gjort försök att skriva musik innan dess, men inga låtar är något som jag idag vill spela. Jag tror att kombinationen av konkreta kompositionskurser och miljön av många som skrev musik gjorde att jag utvecklades. Stadigt började jag känna att jag trivs med mina låtar, i alla fall de som inte stannar som outvecklade låtidéer som inte kom förbi ”byråladsstadiet”. Jag tror att denna ”låda” eller mapp av filer på datorn innehåller lärorika processer för mitt skrivande och jag har inga planer på att (enligt min subjektiva smak) plocka fram mitt komponerandes slaggprodukter upp på scenen. Att misslyckas har lärt mig lika mycket som att lyckas.

Under de ca åtta år som jag (officiellt) skrivit musik har jag samlat på mig betydligt mer musik än vad som ryms i en konsert. Alltså gällde det att sålla bort låtar som jag inte ville spela i den här sättningen med de utvalda musikerna och sätta ihop ett program som känns balanserat.

Låtarna är skrivna 2001-2008.

Växlande molnighet

Den här låten är den äldsta av låtarna i programmet. Jag skrev den någon gång våren 2001.

Den låten är förmodligen den första låten som jag blev riktigt nöjd med och jag tycker fortfarande om den.

När jag skrev den satt jag vid ett piano och lekte med öppna treklanger och hade en period då jag tänkte mycket på stämföring. Jag minns att jag testade att försöka flytta två av

ackordstonerna kromatiskt och se om jag på det sättet kunde hitta ackordföljder som jag kanske inte skulle hitta annars. Jag vet inte om det är en efterkonstruktion eller om jag tänkte i dessa banor då men jag försökte på detta sätt hitta modulationer som inte har så skarp

”tröskel”, d.v.s. att det inte märks så tydligt att låten byter tonart. G-dur till Eb/G måste varit en av de alla varianterna som jag prövade, som triggade igång kopplingen mellan höger- och vänsterhjärnhalva. Att leka med system är för mig en sysselsättning för den logiska vänstra

hjärnhalvan och den högras uppgift är för mig att hojta till när något slår an en sträng inom en.

Jag har ingen aning om vad som händer i det läget och varför men av någon anledning fastnade jag just då för den följden och hörde tydligt att Eb/G var en dominant till Ab-moll.

En annan dag om jag hade varit på annat humör hade jag kanske fastnat för någon annan av alla de kombinationer som man kan hitta med ett sådant system. Eller ingen alls. G ville inte till Eb/G-Abm direkt utan ville etablera G som ett tonalt centrum, det blev A/G, kanske var dagen lydisk och tydligen passade inte C/G in i sammanhanget som en klang att växla till på G-pedalen.

Abm ville till Gb som ville till E. Jag minns inte exakt när melodin började växa fram , kanske i denna veva eller strax innan.

Det föll sig så att melodin ville ha 6 takters period, och när E kommer börjar preioden om.

Eftersom de flesta av oss oftast är uppväxta med och präglade av att musik är uppbugd i 4 takters perioder, så upplever man kanske att den flyter över perioderna. Det är lätt att

konstruera låtar med ett sådant koncept fast jag tror att jag aldrig lyckats konstruera en låt på ett sådant sätt. Om melodin har den andningen naturligt, så blir det så, annars inte.

När den likadana melodin över E och F-moll gått till Db kände jag att melodin behöver en paus. Via ett Cm7 leds den till Bb. Cm7 är också ett bryggackord mellan Db-lydiskt och Bb- dur. Det är alltid vanskligt att börja efterkonstruera strukturer i låtar och anledningar till att jag fastnar för något, ibland känns det självklart, ibland provar jag lite olika alternativ, jag har inget starkt minne av hur det var i det här fallet. Men som jag nämnt tidigare har jag ofta en tendens att söka övergångar där varje steg inte känns särskilt radikalt, som t.ex. om man börjar med C-dur och går direkt till F#-dur utan att vaddera in modulationen.

Jag minns att jag tyckte att formen såg lite väl konstruerad ut på papper, 4 olika tonarter som förhåller sig symetriskt till varandra, samma melodi vid tre tillfällen, ingen ”B-del”. Å andra sidan kändes den klar och som framkom när jag tagit med den till olika grupper att den formen känns utan början och utan slut.

Att skriva för en ”jazzgrupp” kräver att låtarna inspirerar gruppen att improvisera genom låten. Med ”Växlande molnighet” kände jag att de andra direkt kunde ta fasta på låtens karaktär och viktiga element. Den har blivit bra på alla rep och nästan spelat sig själv.

Blues #12

När jag skrev denna låt, hade jag ambitionen av att göra en 12-tonslåt, alltså seriell musik med en tonserie där alla 12 toner kommer innan någon upprepas. Tanken är att inga tonala centrum ska bildas, utan alla 12 toner har ett totalt icke-hierarkiskt förhållande till varandra. Jag

började att testa en serie, tidigare har jag aldrig fått ihop det till organisk musik eller kanske inte haft tålamodet och disciplinen att totalt underkasta mig alla dessa regler. Hur som helst så kom jag in i soundet av att det inte finns treklanger eller skalrörelser som tenderar att

definiera tonala centrum. Nu har melodin ändå tonala centrum, och linjerna går in och ut ur dessa. Men 12-tonstekniken gav mig en start.

Jag har aldrig ”kommit in” i Schönbergs eller någon annan kompositörs musik som använder denna teknik. Jag gillar Bartok m.fl. som har ett lite friare förhållning till tonalitet, som i mina öron är väldigt ”melodisk” och på samma gång oförutsägbar.

Av någon anledning blev det en 12 takters blues med ganska traditionell frasuppbyggnad – 3 fraser, varje fras 4 takter lång. Den har inte så mycket av upprepeande motiv i sig som t.ex.

Tenor Madness, Blues For Pat m.fl. utan mer karaktär av Matrix om man ska jämföra med blues-milstolpar i jazzhistorien. Jag tror att jag sällan söker (eller finner) låtar med motiv som är väldigt strukturerat uppbyggda i block om 2, 4, eller 8 takter, som t.ex. låtar som So What

eller Giant Steps för att ta några jazzklassiker. Jag tror att jag mer försöker hitta sammanhang genom att melodin får gå ut på promenad och den får gå dit den vill. Någon form av

sammanhang blir det oftast, och eftersom jag gjort mycket olika skrivövningar utifrån olika aspekter som sammanhåller melodier, så tror jag att det är svårt att frigöra sig (om man nu skulle vilja) från sammanhang. Dessutom präglas man av all musik man hör och till sist skapar man som (aktiv) lyssnare ofta ett sammanhang själv om man inte får det serverat.

Ackorden skiljer sig lite från en vanlig bluestolva, men första takten har tonika som ackord, 5:e subdominant och 9:e dominant, helt enligt den enklaste formeln för blues. Ackorden där emellan är tänkta att passa melodin. Kanske strävade jag efter en tydlig form när tonspråket är lite mer komplicerat?

Idén med basriffet som slutar på samma synkop som 11:e taktens ”signalrytm” kom Niklas på under ett rep. Det gör att man kan klä melodin i abstraktare kläder och det har tillfört låten mycket tycker jag. Och man får både under tema och under soloparti en kontrastverkan mellan full harmonisering och basostinatots öppna karaktär.

Ett lysande exempel på när medmusiker kan öppna upp nya möjligheter med ett enkelt förslag.

Bortförklaringar

Jag har alltid varit fascinerad av Ornette Colemans sätt att skriva teman, där melodin är stark och frigjord från ”boxar” och strikta 4-takters perioder. Och här och där behövs någon annan taktart än huvudtaktarten, allt för melodins ”styrka”, antar jag.

Jag minns att jag skrev den andra frasen först, vilket i sig kändes som en bra fras, men jag hittade ingen fortsättning som lät bra i mina öron. Många gånger för mig, är det inte en fortsättning som behövs utan att det behövs något innan som kanske inte lika snabbt når en höjdpunkt eller avslutning. Jag testade mig fram att kapa frasen som jag hittat och på sätt få första frasen så att det skulle passa in i sammanhanget. Lite pusselläggning, ibland skriver jag mina låtar nästan i realtid, ibland behövs, som här mer redigering, tills melodin känns bra för mig och har ett skönt flöde.

När den första frasen hade tillkommit fått sin lilla ”svars-svans”, som kunde leda till den andra som behövde ett annat svar eftersom det ofta är en annan sak att leda vidare än att leda till en upprepning eller nästan upprepning.

Sticket är nästan diatoniskt precis som de tidigare delarna, förutom i slutet av sticket då jag kände att det måste komma en liten överraskning för att bryta den G-durcentrerade

tonaliteten. Jag hamnade i Gb-dur, och jag minns att jag funderade över huruvida det skulle kännas som ett antiklimax att börja avslutningsdelen i ett på bästa schlagermanér tonartssänkt läge. Varför inte, fick bli svaret, tyckte inte att det störde så mycket och då blir det en

höjningsmodualation när man går tillbaka till G-dur.

Bortom horisonten

Den skrev jag någon gång vintern 2005/06. Den är klart inspirerad av folkmusik, framförallt svensk. Jag vet inte vad i låten som gör att jag och många andra uppfattar den lite

folkmusikalisk. Kanske är det taktartsbytena som ger lite polska-karaktär på dessa ställen, eller att den mest använder 3 ackord, och väldigt enkla ackord.

Melodin har till stor del samma frasuppbyggnad som Bortförklaringar, kanske inte så konstigt eftersom de skrevs ungefär samma tid. Dock har de väldigt olika groove och rytmik, så de är inga kopior. Men de har båda gemensamt att de går i dur, har uppåtgående första fras, lite oregelbunden period m.m.

Jag tror att jag också här skrev frasen i bokstav B först och insåg att jag ville och behövde leda den vidare till något annat. Alltså, samma recept som i den förra låten, backa bandet lite och hitta en fras som leder tillbaks till tonika och inte når en höjdpunkt för tidigt. Förmodligen hade jag kunnat leda den vidare, eller i alla fall någon annan hade säkert kunnat börja vid B och leda vidare och gjort en bra låt med bra form, men eftersom jag måste hänga med på vad jag gör och känna att låten utvecklas på det sätt och i den takt som mina öron hänger med på.

Helt enkelt - mina låtar måste skrivas på mitt sätt.

När man kommer till en återvändsgränd i sitt skrivande så tror jag att den första instinkten är att man behöver lägga till, krydda mer eller komma till kritan (”höjdpunkt”) snabbare. För mig, när jag gör låtar har jag märkt att det omvända ibland kan hjälpa mig mycket mer och i det här fallet blev det också så.

Det är alltid svårt att såhär i efterhand minnas hur lång tid det tog att skriva låten, huruvida allt flöt på eller att det var mycket testande av många olika varianter. Det är lätt att glömma hur mycket jag egentligen gick tillbaka och letade nya fortsättningar längs vägen. Vissa låtar känns rätt utan särskilt mycket olika alternativ att ta ställning till. Jag skulle gissa att det i tid tog mig mellan en halvtimme och en timme att komponera låten. Om temat är ca en minut så är det inte riktigt att skriva i realtid, även om det kändes ganska smärtfritt i jämförelse med de stunder av skrivkramp som jag har upplevt, framförallt när jag började skriva musik.

Kenny Wheeler beskriver i skivkonvolutet till hans cd ”Widow In The Window” om sitt sätt att skriva. Han kallar processen för ”Decomposing”, alltså att ”avkomponerna” skulle man kunna översätta det till. Han menar att han behöver bli av med massa idéer, så att bara det viktiga blir kvar. Ett raffinerat sätt att se det, tycker jag. Lite träffad känner jag mig i vissa fall, men jag tror att jag kanske för det mesta är mindre redigerande än honom. Och han kanske är väldigt perfektionistisk? Hur som helst så är han en fantastisk kompositör, tycker jag och det är alltid intressant att få lite perspektiv och idéer om hur andra gör.

Jag minns att jag hade en diskussion med Sten Ingelf, som var min huvudsakliga

kompositionslärare på Malmö Musikhögskola. Den handlade bl.a. om huruvida man kan sluta på tonikan eller gå från tonika till en ofärgad dominant. I förlängningen handlade det mer om originalitet, sofistikerat kontra banalt etc. Jag hade skrivit något där en låt ”bara slutade”, på tonikan. Sten gjorde reflektionen att när han var i min ålder på 60-talet då fanns det inte på kartan för honom och bland hans arrangör- och kompositörskrets att bara sluta en låt utan att linda in processen i en coda med några modulerande ackord som, sedan ledde tillbaka till tonikan kanske. Då pratade han förmodligen mer om låtar med mer färgade ackord och att han och sina kollegor på den tiden strävade efter att tänja språket till bristningsgränsen. Jag

uppfattade det att detta lite förändrats för honom själv. Jag själv känner mer och mer att min utgångspunkt är ungefär ”allt är redan gjort, så jag kan lika gärna göra vad jag vill utan att tänka på om det redan är gjort av någon annan”. För de flesta av mina spel- och skrivkollegor så tror jag att det är en allmänt rådande uppfattning. Jag tror att jag och många omkring mig i lite yngre år hade som mål att vara mer originella, framförallt på Fridhem och bland dem som gick klassisk komposition i Malmö. Jag fick ibland av vissa en känsla av att man skulle använda nya koncept och att enkelt var lite pinsamt. Kanske är det mina projeceringar eftersom att jag minns att jag funderade mycket över sådana saker när jag gick där.

Hösten 2004 flyttade jag till Wien och tog ett utbytesår där. Där hade jag en huvudlärare i komposition som hette Christian Mühlbacher. Hans tydligaste budskap var att skriva musik som präglades av ”klarhet”. Han skriver helt annorlunda än vad jag gör, men jag tror att han hade stort inflytande i klarhetsavseende. Han var med andra ord inte rädd för det banala, utan tänkte att någon form av censur kommer att inträffa när det blir alltför förutsägbart. Och han

menade att det är svårare att säga stopp när man börjar linda in sig i komplex musik. Jag tror att han själv hade gjort det mycket tidigare och känt att musiken är svår att repa in och få bra, och att man kommer ganska långt från att vara musikant när det blir väldigt komplext.

Jag är osäker på om jag någon annan gång skrivit en låt där sticket, refrängen eller C-delen som i Bortom Horisontens fall börjar på en dominant, för att gå till subdominant och sen tonika. Och jag är glad att jag inte började reflektera över originalitet när jag skrev den, utan bara var inne i att skriva låten som det kändes naturligt. För mig känns det mer tillåtande och skönt att det ”uppenbara” och enkla får vara tillåtet. Låt vara att det är på bekostnad av att vara nyskapande.

Till soloformen gjorde jag 4/4 av de udda takterna och behövde ändra lite på ackord och ackordrytm. Vi har provat att spela över formens udda taktarter och det går, men det är svårt.

Jag tror att man måste göra det väldigt mycket för att det ska låta enkelt och inte bli tjatigt att det kommer ställen med annan grundpuls/taktart vid 5 tillfällen per chorus. Och soloformen inbjuder till att känslan av att det inte är jämna perioder är kvar. Soloformen är ett bra exempel på när jag konstruerar lite och redigerar mer än vanligt så att den ska kännas bra.

Salut till alla byråkrater

Jag skrev den ursrungligen för en KMH-kurs i rytmiskt gehör och uppgiften var att skriva en låt med minst en kvintol i. Jag kände att jag ville skriva en låt där rytmiken får komma i första hand, eller i alla fall vara utgånspunkten. Jag tolkade om uppgiften för att det skulle passa mig. Kvintolerna var jag inte så intresserad av egentligen, de kan man säkert pressa in någonstans, det intresserade mig mer att skriva utifrån ett rytmiskt perspektiv. Rytmen påminner om en kubansk klave, men är inte exakt identisk.

Denna låt började med bas-/ackord-riffet, som automatiskt fick mig på gott humör,

förmodligen en av ”gladaste” låtar jag gjort. Melodin har egentligen inte så mycket med riffet att göra, mer än att de har lite samma sinnesstämning. Jag har sen några år tillbaka ofta försökt mig på att göra musik med lite större intervall. För mig känns musiken lite mer öppen och melodierna mindre förutsägbara. Melodin är lite svårare att sjunga rent rösttekniskt när man nynnar den, men eftersom jag ofta spelar och leker med t.ex. öppna treklanger med större hopp än vanliga känns det soundet naturligt för mina öron. Efter de 3 melodifraserna kände jag att låten behöver en kontrastdel, för att inte fastna i riffet. Jag har hört termen ”Erase- Phrase” nämnas i samband med Ornette Colemans musik. Uttrycket tror jag syftar på att

”rensa” lyssnarens öron, så att det som har varit suddas ut. Jag tror att den snabba 3-taktsdelen på något sätt har den funktionen. Först var jag inne på att den skulle gå 50% snabbare, så att kvartolerna i slutet skulle bli som 8-delar i det första tempot. Bra lösning tänkte jag, för att knyta ihop med riffdelen. Men jag insåg efter ett tag att då blir skillnaden mellan låtens olika tempi inte så stor som jag ville. Allt är ju relativt sägs det, så genom en snabb del framstår den långsamma som mer bakåtlutad och vice versa. Det slutade med att vi, inte bestämde någon exakt koppling mellan temposkillnaden, utan vi hittar ett tempo för varje del, i den första ett tempo som det känns bra att börja med och mellandelen så fort som det känns (hyfsat) bekvämt att spela. Med ett metriskt uträknat tempoförhållande försvann mycket av låtens

”sting”, därför skrotades idén.

När det första groovet kom tillbaka kände jag att låten behövde en avslutande fras efter den första frasen som var en upprepning från början. Jag hörde en snabb fras och tyckte att det passade att med något som bröt mot 8-delsunderdelningen. För uppgiftens skull behövdes en kvintol, vilket bryter mot 8-delarna. Jag har aldrig kollat in kvintoler och hade inte den långa tid som behövs för att naturligt få in det i mitt naturliga språk. Frasen skrev jag som kvintoler

i den version jag visade Bengt Stark och sparade den version som jag kände att jag hade skrivit och inte konstruerat. Tack vare Finales midi spelar datorn lätt upp kvintoler och det lät helt ok, men inte det som jag hörde och skulle kunna spela och ”förstå”.

Ibland kan låtar som jag gör som styrda uppgifter bli bra, ibland blir det mer som legoklossar av koncept som ska byggas ihop, och det låter oftast därefter. I det här fallet gav själva kvintoluppgiften i sig ingenting, men med omtolkning till att skriva utifrån ett rytmiskt perspektiv, vilket jag sällan gör, blev det en låt som jag gärna spelar.

Deadline

Jag gillar gitarrister som Ralph Towner, Ben Monder och Wolfgang Muthspiel. Ett gemensamt drag är att de (ibland) skriver låtar som kanske är mer inspirerad av klassisk gitarrmusik och använder sådana tekniker. Själv har jag lyssnat mycket på klassisk musik av olika slag. Jag har knappt spelat det på gitarr, men jag var just då mer intresserad av att skriva musik, och då vill jag inte tänka på min tekniks begränsningar, utan låta mina öron styra. Att öva in det upp i rätt tempo får vara en senare fråga, tänkte jag när jag ganska snabbt insåg att jag i mitt inre hörande hörde något som skulle vara svårt att spela. Jag tror inte heller att jag brukar ha en bild av hur formen ska bli när jag börjar komponera. Oftast börjar jag med någonting så märker jag vart det leder.

Ju mer musik jag skriver får jag ibland känslan av att jag inte riktigt själv bestämmer hur det ska bli. I vilken sinnestämning det börjar, hur formen utvecklas, hur lång låten blir etc. När den är klar brukar jag redigera lite.

Om man granskar ett sådant påstående så stämmer det såklart inte helt, jag är inte i ett icke kontaktbart tillstånd och jag har kontroll över mitt komponerande, det är inte utomjordingar som kidnappar mig och skriver musik, och sen vaknar jag upp med minnesluckor och besökarna har lämnat en låt på ett notblad med mitt namn på. Så är det inte för mig.

Men jag försöker att inte stå i vägen för mina idéer, och deras naturliga flöde. När jag provar mig fram och spelar, nynnar eller hör inom mig så vet jag ofta när det är rätt. Och det finns en anledning till varför jag skriver som jag gör, och stundens ingivelse är oftast oslagbar i

naturligt ”flow” och starka melodier. Ibland kan lite redigering vara av godo, några småsaker som jag lägger till/tar bort kan göra låten ”bättre”. Men det är ofta vanskligt att börja gå in och redigera i låtens essens, jag tror att järnet är varmt och smider bäst när man är inne i

processen. Dagen efter kan man förstöra en hel del är min erfarenhet om man börjar ändra för allt för mycket. Det kanske är lite som att skratta i komiska situationer, det är när de

uppkommer som man skrattar, inte dagen efter när man tänker på vad man gjorde igår.

Redigeringen jag gjorde i Deadline var, breakens antal/längd, baslinjens självständiga rytm på några ställen och framförallt hur jag skulle göra med soloformen. Början av soloformen var självklar, men vad gör jag med C-delen, där pulsen känns helt annorlunda? Den är svår att spela över men går såklart med lite träning på det. Det kan bli uppstyckat och tjatigt om den kommer varje chorus. Här valde jag att helt enkelt att den kommer bara absolut sista solistens sista chorus, och leder sen till ett avslutande melodichorus.

The Day After

Jag minns att jag några dagar innan jag skrev The Day After hade haft lektion med Georg Riedel och vi hade förutom att spela mest pratat om att skriva musik. Jag blev inspirerad och jag minns att han bl.a. pratade om att skriva melodier som inte behöver ackord för att ”låta bra”. Egentligen ingenting nytt under solen, men ändå ett tankesätt som jag kände inspirerade mig. Och ett sådant tankesätt har inte direkt någon stilistisk begränsning. Georg pratade även

om samhörighet mellan text och musik. Jag antog att jag inte skulle skriva någon text, men jag kände mig inspirerad att skriva något som kändes mer nynnat än ”Deadline”, som jag precis skrivit.

Jag minns tydligt att jag skrev den på gitarr och jag hade en lucka i mitt undervisningsschema, en elev kom inte. Jag hade precis lärt ut ”Blackbird” av Beatles till den föregående. Klanger som låter väldigt bra på gitarr, med öppen g-sträng genom hela låten. ”The Day After” blev betydligt mörkare och hade ett helt annat groove än ”Blackbird”. Jag minns att jag var väldigt trött, jag skrev den dagen efter New Sound Made 2008 och jag var väldigt trött, nästan totalt utpumpad.

Varför blev formen lång? Inte lång i jämförelse med berömda symfonier, men lång för liten jazzgrupp. I skrivande stund nu ca ett år efter tänker jag att den skulle kunna ha AAB-form av delarna AA och C. Det hade fungerat som en ganska vanlig jazzform med solon över, en trevlig soloform att spela över, A-delar runt C-moll och ett stick som modulerar till C#-moll via C-dur, varför inte?

Av någon anledning tänkte jag inte på den möjligheten, och jag är glad för det.

Grön

Denna låt fanns länge på idéstadiet med färdiga delar på vissa ställen och luckor på andra. Jag var klar över hur formen skulle vara i stora drag, det som framförallt saknades, tills jag 2008 gjorde klart den var delarna F och G. Anledningen till att den länge var ofärdig är att jag hade svårt att få ihop balansen och vägen in och ut ur kärv och dissonant tonalitet på dessa ställen.

Här visste jag ganska tidigt att det var en låt utan solons som jag skrev på. Jag blev inspirerad till den av Ben Monder och pianomusik jag stött på där arpeggion går genom hela låten, alltså mer klang än melodi. Trots det finns det alltid en melodi som får en rytm. Jag hade

ambitionen att skriva musik som inte kändes taktfast. Kammarorkestrar baserat på stråk har för mig kunnat få musik att ”sväva”. Jag minns att rytmiska figuren i 7/8 gav lite mer abstrakt känsla och att genom att tonerna som får ringa i varandra kanske kan lyckas sudda ut

taktstrecken.

Jag skrev den först på piano. Där har man en sustain-pedal som är lätt att trycka ner. Tonerna ligger mer ”mitt framför ögonen”, och inga grepp är svåra att ta när man inte har så många toner i taget. Jag visste att den skulle bli en utmaning att spela på gitarr, speciellt för mig som inte spelat klassisk gitarr där den här typen av stycken/speltekniker finns. Med lite spetsat reverb och delay blir det lättare att ge känslan av att tonerna inte försvinner. Viktigast av allt är såklart vad dina fingrar gör för att få legatokänslan, en bra övning. Jag ville spela den på gitarr och med hjälp av lite öppna strängar gick det, även om det krävde lite pyssel på vissa ställen. Dessutom var det ett välkommet tillskott att Joakim spelade melodin, vilket gjorde att den bars ut mer, när han spelade den och jag mest fyllde i den.

Formen är mer lik och inspirerad av klassiskt stycken, inget speciellt utan att det finns fler delar än vad ”vanliga” jazzlåtar har. Jag ville skapa en mer utsträckt resa, som får lite tid på sig att ändra sitt stämningsläge. A, B och C är ganska snälla, D är en brytpunkt mot det, harmoniken blir mycket mörkare och lite kärvare i D och E. Bbmaj7/D är första ackordet i D- delen. Ackordet i sig är kanske mörkt men inte särskilt kärvt om man inte lägger ackordet i en kärv läggning. Med en liten nona i voicingen blir den mer dissonant och får mer effekt av att bryta av mot det som har hänt före D. Denna övergång kommer plötsligt i låten och är den första klangen som är dissonant. Att det skulle vara en skarp övergång fanns redan innan vi repade i mitt huvud. Och det förstärktes av bandet sen när vi repade. F och G påminner nog om A, fast de är mer dissonanta. Klangerna som uppstår är mer ett resultat av stämföring än att jag letar efter en klang med vissa färgningar, vissa ackord kommer jag säkert aldrig spela i något annat sammanhang. Vissa klanger är i sig ganska ”fula” kan jag tycka, om man plockar

dem ur sitt sammanhang. Och jag ser det som att de har funktionen av att vara motsatser till andra klanger som kanske är lite mer självklart ”vackra”, och funktionen är mer att föra den röda tråden vidare. Precis som med allt annat i musik antar jag att det är väldigt individuellt vilken typ av ackord som man uppfattar som vackra, dissonanta, kärva etc.

Stämföringens finess är lite begränsad av vad jag lyckades koka ihop på gitarr, det hade varit lättare på piano. Å andra sidan är det roligt att utmanas lite och försöka tänja på sitt

instruments gränser, som t.ex. Ben Monder har gjort på liknande (och längre gående) vis.

Takt 87 är också en brytpunkt där det går mot mindre kärva klanger, precis som D är fast tvärtom. Bokstaven G var absolut svårast att få till för mig när jag skrev. Jag var lite osäker på om övergången till ”ljusare harmonik” (mer durkänsla) skulle kännas naturlig. Ungefär som de mest avgörande scenerna i en film, är de trovärdiga och autentiska för oss som åskådare?

Övergångar är över huvudtaget ofta en utmaning tycker jag. Hur tar jag mig in i något nytt så att det känns sammanhängande? Eller är ett uppfriskande komplett till det andra i annat låten?

Med lite support av bandet, Johan i synnerhet som då kan spela mer tydlig time så bestämde mig för att chansa på att övergången i takt 87 skulle hålla, och det kändes hyfsat. Jag tycker att det är svårt att leka med mer komplicerade klanger, eller i alla fall ger det en annan utmaning. Utmaningen för mig är att höra klangerna så att det går att göra organisk musik av dem, så att flödet inte blir hämmat när klangerna binds ihop. I det här fallet i G så har jag precis som i A och F, låtit bas och melodi gå i motrörelse, och ganska mycket fyllt i de två andra stämmorna så att varje klang lät som jag ville.

Från takt 87 och fram till slutet, ville jag trappa ner den och återknyta till början. Vägen till första brytpunkten i början var lite längre än vägen ut. Enligt gyllene snittet så är höjdpunkten lite efter mitten. Jag har aldrig räknat takter och jag tror inte att Bartok någonsin har gjort det.

Bartok som ofta påstås ha haft en osviklig känsla för form tror jag inte heller någonsin tänkte på det, som vissa musikforskare ibland verkar påstå. Jag tror med att det är en allmän

kollektiv känsla att nerbyggnad går lite snabbare än uppbyggnad. Hur som helst ville jag inte låta stycket falla ihop efter ”klimax” utan lugnt föra det till slutet.

Lenny Pane

Den här låten är förmodligen den minst ambitiösa (pretentiösa) låten i projektet. Jag minns att jag precis som i The Day After lekte med öppen g-sträng á la Blackbird. Låten har AABA- form. A-delarna är 6 takter långa, undantag andra A-delen som är 8 takter. Generellt tycker jag att avbrott mot den typiska 8-taktsperioden är välkomna, speciellt att spela solo över. Den här melodin tycker jag kändes naturlig med det antal takter som den har.

Till den här låten visste jag att jag skulle preparera min gitarr lite. Ibland brukar jag lägga en tröja över strängarna vid stallet för att dämpa strängarna. Jag har nu reviderat det till en disksvamp. Jag tror att en del Motown-elbasister brukar ha det, för att få ett stumt ljud med väldigt lite sustain. Låten passar med dämpat gitarr- och basljud tycker jag, och ett skönt avbrott från mitt annars ganska reverb-präglade sound.

Precis som titeln antyder så tyckte jag att det fanns flera kopplingar till Beatles, och i sann jazzanda tyckte jag att en liten ordvits var på sin plats. Ju sämre desto bättre.

Repperioden

Konsertdatumet skulle visa sig bli 16 feb, på Fasching. Jag hade inte fått det helt bekräftat innan jul. Hur som helst hade vi inspelning i stora studion på KMH bokad 12-13 feb, så därför visste jag att till dess skulle vi vara ”färdigrepade”. Jag hade träffat Johan och Niklas några gånger efter sommaren för att spela igenom låtar, mina till detta projekt såväl som Niklas låtar till sitt projekt. Alla låtar till examensprojektet var i princip färdigskrivna sommaren 2008. Jag

tenderar att vilja ha färdiga låtar och sen välja ut vad som passar, snarare än att skriva musik nära perioden av rep. Självklart blev det några små justeringar eftersom att repa är en organisk process där idéer från alla medspelare uppstår. Några låtar föll bort från den slutgiltiga

låtlistan på 9 låtar. De som fick bli bänknötare är November, Reselåt och Blues #5.

Reselåt kändes lite plakativ och även efter att jag skrev till en extra del kändes den som att jag redan spelat den. Jag vet inte varför, egentligen är låten helt ok, men den fick stryka med.

Låten kanske för en revival någon gång…

November har vi spelat ganska mycket, jag gillar låten både som komposition och som utgångspunkt att göra version av. Anledningen till att den inte fick plats var att jag kände att det fanns andra låtar med liknande groove (Växlande molnighet och Bortom horisonten) och liknande sinnestämning/harmonik (The Day After och Deadline). Den fick lämna plats åt de andra låtarna, som kändes mer spännande hur de skulle bli.

Blues #5 är rolig att spela men rytmiskt väldigt svår i alla taktartsbyten. Vi har redan spelat den med hela gruppen. Den blev lite struken av platsbrist och den skulle kräva mycket reptid för att bli bra. Sist vi spelade in 2007 kände jag att några låtar lät krångliga och svårspelade när jag lyssnar på inspelningen från då. Blues #5 är en av dem.

I december träffades vi alla fyra två gånger. Min tanke var att ses två gånger innan jul för att spela igenom allting och gå igenom låtar som är lite svårare att få till, t.ex. Deadline. Alla 9 låtar hann vi inte med första repet, vilket jag inte räknat med. Men min tidsplan var att hinna spela Deadline och temat på både Blues #12 och Bortförklaringar på båda repen. De två sistnämnda låtarna var det mest att lära sig temat, sen handlar det mer om spelglädje, samspel och fantasi. Vi har spelat Bortförklaringar tidigare, då har vi spelat temat en gång i början och bara sista halvan efter solopartiet. När vi repade på den kom frågan upp till diskussion. Jag kände att det var för lite tema i proportion mot hur mycket solon. Mellan det första och det andra repet som låg i samma vecka kom jag på idén att ha ett tyst och förvirrat-klingande (vad händer nu?) mellanspel på 8 takter. Inget förutbestämt förutom känslan av att temats karaktär är helt bortblåst. Jag vet att sådana instruktioner brukar funka i den här gruppen, inget

undantag denna gång. Mellanspelet blev en bra kontrast till temats slingriga men ändå ganska rakt-på-riktade energi. Dessutom får man två ”världar” att fantisera kring och utveckla till solopartiet.

Vi hade två rep till i nära anknytning till inspelningen och konserten. Jag kände att det inte var så mycket att säga förutom att spela låtarna. Vissa låtar spelade sig själva, t.ex. Växlande molnighet har blivit bra alla gånger vi har spelat igenom låten och gjort ”versioner”.

När jag gick på kompositionsutbildningen i Malmö, fick jag alltid alla tänkbara frågor om hur det skulle spelas. Då ofta utifrån ett perspektiv att de som spelar kanske inte har full inblick och förståelse för min musik. Någon kanske är inkallad till något sammanhang, och har inte så stor erfarenhet av genren. Det gjorde att jag lärde mig att skriva ut mycket instruktioner. Eller rättare sagt, vi diskuterade frågan mycket och vi pratade om vikten av tydliga noter för att spara reptid, och i vissa fall göra ett ”seriöst intryck”. I den här situationen där alla inblandade har en väldigt bra inblick i min musik och förmåga att ta initiativ, så behövs inte lika mycket instruktioner, tycker jag. Såklart finns det en fördel med att ha väldigt tydliga noter och ett uppstyrt formförslag. Vissa saker, som att se till att ha Bb-stämmor med rätt oktav för varje instrument, så att det blir lätt att spela, har bara fördelar. Och när jag råkat skriva någonting i fel oktav, eller bara inte tänkt på det, så är jag glad att jag gör alla noter (förutom första skissen) på dator.

I vissa fall kanske de andra i gruppen blir mer delaktiga om man släpper formen lös och kommer med en mer ”öppen” skiss på noter. Jag känner själv att för mig är det bra att ha ett tydligt förslag och jag tror och hoppas och tycker mig ha fått exempel på att medspelarna

ibland kommer med intressanta och konstruktiva förslag, trots att noterna är färdiga.

Studio 12-13 feb

Nu var vi ”färdigrepade” och skulle spela in i studion, stora studion på KMH. Till situationen hörde att jag var på gång att flytta, med ganska hårt pressat schema, alltså mer tid gick åt till att packa kartonger och städa än att öva för/planera inspelningen. Detta läge kan innebära nackdelar, mindre fokus och tid för projektet, vilket jag delvis kände. Å andra sidan fanns det också fördelar, som att jag inte hade tid att grubbla så mycket. Jag försökte utnyttja tiden på tunnelbanan till att föreslå låtarnas inspelningsform och låtordning. Jag kände att det sparar tid att ha ett förslag att utgå ifrån. Samtidigt ville jag inte detaljstyra, utan låta saker ske som

”det ville ske”. Vi hade tillgång till studion 5 timmar ena dagen och 4 timmar andra dagen.

Som sagt stod 9 låtar på agendan. Jag visste att jag inte kunde räkna med att alla låtar skulle få en fantastisk tagning. Ibland har man en lyckad tid i studion, ibland mer spänd. Alla gånger innan som jag varit i studion har jag känt mig mer uppladdad för det. Nu under alla

omständigheter med flytt så ”gick jag helt enkelt dit”.

Jag har ännu inget svar på frågan om det ”skadade” inspelningen eller inte. Jag kände att vi hade repat låtarna, de kändes inte ”sönderrepade” (om nu inte ett sådant vanligt uttryck mest uppkommit av lättjans inställning till förberedelser). Jag kände mig ganska fräsch och tom i huvudet vilket var skönt. Och ofta kan det kännas bra att inte värdera och grubbla för mycket utan bara spela på. Samtidigt var jag inte totalt inne i mitt instrument som när man har spelat många timmar om dagen sista veckan.

Fördel eller nackdel, hur som helst så känns det som en bra erfarenhet att ha med sig, d.v.s. att man inte haft en ostörd fokus sista perioden innan.

Vi gjorde generellt två tagningar per låt, vissa bara en, några låtar fick lite fler tagningar.

När jag nu i efterhand lyssnar är jag generellt nöjd med resultatet. Det finns alltid småsaker att anmärka på, främst i mitt eget spel. Förmodligen hörs inte så mycket av dessa små detaljer för en ”vanlig” lyssnare. På t.ex. Deadline där det var saxsolo följt av gitarrsolo, hade jag och Joakim olika versioner som kändes bäst, rent solistiskt. Svårt val…

På Lenny Pane gjorde vi fem tagningar, och när jag lyssnar är skillnaden inte så väldigt stor mellan tagningarna. Kanske med undantag för slutet, där tecknet på att sluta låten inte alltid blev synkat mellan oss alla. Det finns många tagningar då att välja mellan, vilket är en fördel och en nackdel. I alla fall när alla är bra med sina existensberättiganden och ingen helt enastående, blir det klurigt att välja och risk för ”övergrubblat tunnelseende”. Å andra sidan kan man klippa mellan olika tagningar där tempot och energin går att få ihop på ett bra sätt.

Om det nu finns en helig princip inom jazzen att allt ska vara autentiskt och oklippt, så är jag en hedning på den fronten. Låter det bra och naturligt så spelar det ingen roll. Mixningen har jag gjort själv hemma. Jag är inget helproffs på mixning, men jag känner att jag vill bli bättre och lära mig, att göra det själv är det bästa sättet och peppra bra ljudtekniker med frågor när man får vara i deras studio och sällskap.

Jag tycker att resultatet blev bra. Av mitt eget spel är jag mest nöjd med mitt solo på Växlande molnighet. Jag och mina medmusiker var överens om att det generellt hade känts bra och vi kände att alla låtar blev bra. Att vi bara tog en tagning på Blues #12 och Växlande molnighet, också efter att vi samma dag lyssnade i kontrollrummet på det vi spelat in kändes rätt då, och även nu med distans. Jag tror att det är risk att spela för många tagningar så att energin och spelglädjen börjar sjunka. Det finns kanske en liten tendens till det med Bortom horisonten och Lenny Pane.

Konserten 16 feb på Fasching

Min examenskonsert blev på Fasching. Scenen är bra och det brukar vara bra ljud där. Lilla Salen har också bra ljud men det kändes roligare att vara utanför skolan och spela.

Jag försökte sprida ordet och skickade ut mail ca en vecka innan till släkt/vänner/potentiellt intresserade. Man vet aldrig riktigt hur många som kommer, varken av sina egna bekanta eller

”allmänheten”. Det kom ca 100 personer tror jag, det var fullt vid i princip alla bord uppe och nere. Jag kände igen nästan hälften av publiken, resten var okända för mig. Fler människor som jag kände skulle ha inneburit att min marknadsföring i mitt personliga nätverk varit effektivare. Å andra sidan så är det synd om inga ”nya” människor kommer och hör oss. Jag upplevde det som att det var skön stämning på Fasching den kvällen.

Fram till några dagar innan trodde jag att jag skulle dela kväll med ett annat band. De fick förhinder och därför var kvällen helt vigd åt mitt band. Trevligt eftersom vi hade 9 låtar inrepade, annars hade max 5-6 låtar fått plats.

Att göra en setlista kändes inte särskilt svårt. Jag hade ganska tidigt i repprocessen valt ut dessa 9 låtar så att de bildade en blandning av låtar som var omväxlande. Som de flesta beslut så hade vi en ett styrelseskick som skulle kunna kallas för ”demokratur”. Jag ger förslag, de andras åsikter vägs in, sen bestämmer jag. Man kan se bestämmande på olika sätt i dessa sammanhang. Jag vill ta ansvar för min grupp och inte skjuta över det ansvaret på de andra.

De har många projekt som de spelar i och jag vill inte att de ska behöva ta ansvar för så mycket praktiska saker. Å andra sidan vill jag att de ska kunna påverka om de vill. Samtidigt är det jag som har bäst insyn i min musik.

Jag brukar aldrig tänka att de olika låtarna inte får spreta för mycket. Vårt gruppsound och låtar som jag/vi valt ut får vara den röda tråden. Samtidigt ville jag sära på låtar som har lite samma stämning/tempo/formupplägg. Man kan klassificera låtar på många olika sätt. I repertoaren fanns ganska tydliga parhästar i vissa fall. Genomskrivna utan solopartier: The Day After och Grön. The Day After påminde lite om Deadline i tempo och sinnestämning. Å andra sidan hade Deadline ett tema med mycket toner, The Day After annan taktart med längre toner. Lenny Pane och Salut till alla byråkrater var mediumtempo-låtar med glimt i ögat, å andra sidan; Salut rak och Lenny swing. Man kan hålla på såhär ganska länge. Eller så kan jag tänka mig in och försöka höra musiken och känna in, vilken låt vill jag (eller vi) börja med. Vad känns bra? När den är slut vad vill man höra då?

Jag tror att det blev en blandning av dessa sätt inklusive lite pusslande. Det blev:

Lenny Pane The Day After Växlande molnighet Blues #12

paus

Bortom horisonten Bortförklaringar

Salut till alla byråkrater Deadline

Grön

Jag tror att man kan – återigen – grubbla länge och väl över låtordning. Eller så kör man. Jag tror att jag är lite av en mitt-emellan-typ här. Precis som en del inte bryr sig om att byta strängar, vilka kablar, plektrum, pedaler etc. man har. Andra är extremt medvetna och noga med sådant.

Jag gav även ett förslag på solistordning/form. Några av dessa förslag hade vi redan pratat om på repen. Jag tycker att det är bra att bestämma om man inte låser sig vid det. Min erfarenhet är att om man har en bra kväll brukar allt lösa sig på bästa sätt, alla känner någonstans vad som ska hända. Musiken sker på det sätt den vill, och det brukar i dessa fall alltid låta bra och att saker sker av rätt anledning. Om det känns spänt så är det ganska skönt att kunna falla tillbaka på lite strukturer, annars är det risk för missförstånd som kan leda till ”energiglapp” i musiken.

Lite nervös brukar jag vara när jag spelar vid den här typen av konserter, men inte så att jag mår illa och önskar att jag satt hemma och tittade på TV. Och det är alltid skönt med ett andra set, det brukar alltid släppa då. Så även denna gång, andra set kändes mer som att det spelade sig av sig självt. Hur mycket skillnad man uppfattar som lyssnare och i så fall vilken skillnad är svår att sätta fingret på. Och jag har ingen inspelning från konserten, så det går i det här fallet inte att lyssna i efterhand och analysera hur det låter. När jag själv går på konserter och frågar de som spelat hur det kändes brukar vi ofta ha ungefär samma bild om t.ex. första set jämfört med andra set, eller vissa låtar. De flesta visar med någon form av kroppsspråk hur de känner sig och om man tittar på dem som framträder brukar man få en ganska bra bild av hur de känner sig. Största skillnaden brukar vara att jag och de andra i publiken gillade det och är ständigt mer positiv än de generellt självkritiska scenbeträdarna. Vi som regelbundet spelar kan säkert tydligare sätta fingret på vad som händer och lite varför det känns bra, dåligt, spänt, avspänt etc. T.ex. upptäcker jag ibland små misstag när jag lyssnar på andra och jag brukar känna igen hur de uppkommer och hur de räddas. T.ex. en missad cue, break på fel ställe etc.

För det mesta brukar sådant passera ganska subtilt utan att bandet tappar energi, och det påverkar inte ”kvaliteten” särskilt mycket. När jag var ung och ovan lyssnare upptäckte jag i början aldrig missar. Jag har svårt att tänka mig att jazzband för 10 år sen var felfria.

Fortfarande märker jag säkert inte ens hälften av allt som går snett när jag lyssnar på konserter (och jag har inte intresse av att se och höra alla småfel). Jag tror ändå att de som varit där som kanske inte är musiker eller vana lyssnare, men lyssnat uppmärksamt också känner av hur vi på scen känner oss, även om de har svårare att precisera små detaljer.

Jag har fått mycket positiv feedback på konserten. Fina låtar, bra gitarrspel och bra samspel.

Det är såklart alltid roligt att känna sig uppskattad. Kvällen hade skön atmosfär och jag minns den som ett trevligt minne.

Slutord

Jag har fått möjligheten att skriva för och spela med egen grupp där jag har fått välja musiker och det har känts väldigt givande för mig. Jag känner mig väldigt trygg i mitt musikskrivande och känner att jag stadigt kommer närmare målet om hur jag vill låta på gitarr. Detta mål ändras hela tiden lite, vilket känns skönt. Och jag hör en stor skillnad i mitt spel när jag jämför med t.ex. innan jag började på KMH. Exakt vad jag har lärt mig på detta projekt är alltid svårt att säga när det precis har avslutats – hur som helst har det varit roligt.

& c

Ú116

.œ jœ# jœ œ jœ

G

±

straight 8's

.œ jœ # jœ œ jœ

A/G

w

G

±

E

b

(

)

∑

&

5

.œ

b Jœb Jœ œ Jœn

A

b

.œ Jœb œ œb œ

A

b

b

.œ jœ # œ# œ œ#

E

±

.œ jœ # j

œ œ# œ j

F

#

&

9

˙ Ó

E

±

C7

(

)

∑

.œ jœ jœ œ jœb

F-

jœ œ j œb jœ œ jœ b

F-/E

b

&

13

˙ Ó

D

b ±

∑ ∑

∑

&

17

.œ jœ jœ œ jœ

B

b ±

.œ jœ jœ œ jœ

C/B

b

w

B

b ±

F

#

(

)

^# ∑

&

21

#

.œ Jœ# Jœ œ J œ

Jœ œ# jœ

# jœ œ Jœ

w ^±

∑

Växlande Molnighet

Henrik Hallberg

Henrik Hallberg 2001

intro and outro: G-pedal

& 44

Med.-up Swing

œ œ œ œ œ œ œ œ

C

œ œ œ œ œb œb œ N œ œb œ œ œ œb œ ˙ Œ ‰ Jœ œ

&

5

œb ¿ œ œb œ ¿ œ ¿

F

œb ¿ œ œn œb œ œ ¿ œb œ œ œb ‰ œ œb œ

B

œ ¿ œb œb Œ ‰ jœ n

A b

(

)

&

9

œb ¿ œn ¿ œ ¿ œb œn

G

‰ ¿ œb ¿ œn ¿ œ ¿

F

œb œ œ œ œb œ> Œ

E

D b

(

)

∑ ^?

? ..

..

13

œ Œ ‰ .œ # œ Œ ‰ .œ # œ Œ ‰ .œ # œ Œ ‰ .œ #

Henrik Hallberg

Blues #12 (in C)

solo: over form or riff

& # c

med-up swing

ÿ

jœ œ ¿ œ ¿ œ œ .

œ .

.

G

œ œ œ œ ‰ œ œ œ

C D

‰ œ œ œ œ œ

D/F # _{G C}

& # 43 c

4

˙ œ œ œ

œ œ œ .œ

Jœ

D ^C œ œ œ œ œ œ ^G ˙ Œ ‰ jœ

D

& # 43 c

ÿ

8

œ ¿ œ ¿ œ œ œ.

G

œ œ œ œ ‰ œ œ œ

C D

‰ œ œ œ ‰ œ œ œ

D/F # _G

‰ œ œn œ ‰ Jœ

G/B

& # c 43 c

12

.˙

3

œ œb œ

C ^G œ œ œ œ ‰ Jœ ^D ˙

Œ ‰ Jœ

G

& # 43 c

Ÿ

15

œ œ Œ Œ œ œ

C ^G œ œ Œ Œ ‰ Jœ ^C œ œ œ œ œ œ ^G ˙ Œ ‰ Jœ

D

& # nbbbbbb

19

œ#. œ œ œ œ

B

œ œ œ ‰ œ œ œ

E

œ# œ œ œ œ œ œb

A

D b

œ œ œ œ œ œ œ

& bbbbbb

23

^E œ. œ œ ‰ œ. Jœ

b

_B b

_C b

œ. Œ Œ ‰ jœ

D b

& bbbbbb 43 c

⁄

25

œ ¿ œ ¿ œ œ œ.

G b

œ œ œ œ ‰ œ œ œ

C b _D b

‰ œ œ œ ‰ œ œ œ

D b _{/F G} b

‰ œ œb œ ‰ Jœ

G b _/B b

& bbbbbb c ^B

.˙ œ œn œb œn nnnnnn# 85 ^C œ œ œ œ œ ^D c ˙ Ó

G

Bortforklaringar

Henrik Hallberg (bad excuses)

& ## 44 86 Ú132

straight 8's

œ j

A

œ œ œ jœ œ jœ

D

jœ œ jœ .œ jœ

& ## 86 44

3

œ jœœ jœ

G/D D

.˙ œ œ

A

˙ Œ

œ œ

G

w

D

Ó Œ ‰ j

œ

& ## 86 44

B

8

œ œ œ jœ œ jœ

D

jœ œ jœ œ œ œ œ œ œ

G/D

& ## 44 89

11

w

A/D

˙ Œ œ œ

Am/D

œ ˙ œ œ

G/D

˙ Œ œ œ

D

& ## 89 44

15

œ Jœ œm jœ œ m jœ

Em Bm A

w

G break (soft)

œ Œ Œ œ

D

& ## 86 44

C

18

.˙ œ

A ^G

.˙ œ œ ˙ Œ ‰ jœ

D

œ œ œ œ

A G/B

œ œ œ œ

Em7 F

#

.˙ œ œ

G

& ## 89 44

24 ^F

˙ Œ œ œ

#ø

(

)

œ Jœ œm jœ œ m jœ

Cadd9 Bm A/C

#

w

D

˙ Ó

bortom horisonten

Henrik Hallberg

play

(beyond the horizon)