Institutionen för Asien-, Mellanöstern- och Turkietstudier ABAG06 | kandidatuppsats VT 2021
Ismael i Koranens narrativ:
en litterär och narratologisk analys av Ismaelverserna
Johanna Lundgren Handledare: Astrid Ottosson al-Bitar
Abstract
Syftet med denna uppsats har varit att genom att undersöka och analysera de verser i Koranen som nämner och diskuterar Ismael explicit eller mer implicit nå en eller era slutsatser om vilka kontexter Ismael omtalas i och vilka roller och funktioner han tilldelas i Koranen för att så kunna besvara frågeställningen ‘‘I vilka kontexter förekommer Ismael i Koranen och vilka roller samt funktioner tilldelas han i dessa sammanhang sett utifrån ett narratologiskt perspektiv?’’. Under- sökningen har utförts som en litteraturstudie, koranstudie och litterär analys av ‘‘Ismaelverserna’’
med hjälp av narratologiska verktyg. Allt material som brukats har varit strängt litterärt: Koranens ursprungliga arabiska text har granskats som primär källa, artiklar och böcker på engelska och arabiska har lästs som sekundära källor. Koranexeges har lästs på arabiska där det varit nödvändigt att ta hänsyn till hur muslimska exegeter tolkat vissa verser. För att få med alla verser Ismael nämns i har sökningar på namnen Ismael (Ismāʿīl), Isak (Isḥāq) och Abraham (Ibrāhīm) gjorts på hemsidan The Quranic Arabic Corpus. För att kunna knyta an till narratologisk teori har böcker om narratologi lästs.
I uppsatsen nåddes resultaten att Ismael omtalas i två huvudsakliga kontexter, en nordarabisk och en israelitisk. Han fyller i dessa kontexter tre huvudsakliga funktioner. I en nordarabisk kontext fyller Ismael dels funktionen som en arabisk och muslimsk anfader, dels funktionen som en anfader till just profeten Muḥammad. Dessa Ismaels funktioner medför att Muḥammad placeras i en redan existerande abrahamitisk och monoteistisk tradition med kopplingar till dennes födelseplats. I en israelitisk kontext fyller Ismael funktionen som en förebild för israeliterna, likvärdig karaktärer som Jakob, Isak och Abraham, tillsammans med vilka denne upprepade gånger nämns i Koranen.
Ismael kan därtill tillskrivas fem roller baserat på Koranens narrativ: rollen som profet och sändebud, rollen som Abrahams son och ättling, rollen som byggare av Kaʿba, rollen som ‘‘det avsedda o ret’’ (aḏ-ḏabīḥ); den son Abraham i sin dröm såg sig o ra, samt rollen som monoteist och muslim. Medan Koranen tydligt tillskriver Ismael fyra av dessa roller är frågan om det avsedda o ret omstridd; narrativet tycks öppet för tolkning och uppfattningen att Isak var det avsedda o ret har likväl funnits i den muslimska traditionen.
Innehållsförteckning
Transkriberingsmetod och utvecklande av transkriberingsval s.3
1. Inledning s.4
1.1 Syfte s.4
1.2 Frågeställning s.4
1.3 Centrala begrepp och de nitioner s.5
1.4 Disposition s.6
1.5 Tidigare forskning s.7
1.5.1 Kaltner & Mirza s.8
1.5.2 Firestone s.9
2. Bakgrund s.11
2.1 Koranen s.11
2.2 Ismael i Bibelns narrativ s.13
2.3 Ismael som arabernas stamfader s.14
3. Teori och metod s.16
3.1 Teori: Narratologi s.16
3.1.1 Berättare, berättarperspektiv och fokalisering s.17
3.1.2 Karaktärer och karaktärers tal s.18
3.1.3 Tidsaspekter och rumsaspekter s.20
3.2 Metod s.22
3.2.1 Material s.22
3.3 Avgränsningar s.24
3.4 Begränsningar s.24
4. Undersökning s.25
4.1 Ismaels roll som sändebud och profet s.25
4.2 Ismaels roll som Abrahams son och ättling s.28
4.3 Ismaels roll som byggare av Kaʿba s.30
4.4 Ismaels roll som det avsedda o ret (aḏ-ḏabīḥ) s.32
4.5 Ismaels roll som monoteist och muslim s.35
4.6 Ismael i en nordarabisk kontext s.35
4.7 Ismael i en israelitisk kontext s.36
4.8 Utvecklande av narratologisk analys s.37
5. Avslutande diskussion s.40
5.1 Slutsatser s.40
Bibliogra s.43
Transkriberingsmetod och utvecklande av transkriberingsval
Passager som transkriberas i arbetet kommer att transkriberas enligt följande transkriberingsmetod:
Figur 1. Transkriberingsmetod.
Bokstaven hamza kommer inte att skrivas ut i början av ord, e.g. ﺮﺒﻛأ = akbar. Bokstaven ʿayn kommer att skrivas ut i början av ord, e.g. ﺔﻣﻼﻋ = ʿalāma. Tāʾ marbūṭa kommer att skrivas ut i iḍāfa-konstruktioner men inte i enskilda ord om det inte är nödvändigt att poängtera ordets kasus- ändelse. Två termer kommer att utgöra undantag: ةﻼﺼﻟا = aṣ-ṣalāt och ةﺎﻛﺰﻟا = az-zakāt. Detta därför att dessa är vedertagna stavningar av mer kända arabiska ord, till följd av vilket det känns onaturligt att utesluta tāʾ marbūṭa. Kasus- och verbändelser kommer att skrivas ut när längre meningar ur Koranen citeras genom transkribering i brödtexten, inte om enskilda ord citeras; detta för att innebörder riskerar bli otydliga om slutvokaler utesluts ur meningar, medan enskilda ords
‘‘grundform’’ kan missförstås om deras slutvokaler skrivs ut. Slutvokaler kommer ej att sättas ut i citat transkriberade från andra arabiska texter än Koranen då även de arabiska texterna saknar dessa.
Alif madda kommer att skrivas som hamza följt av alif, då bokstaven är ett tecken för denna kombination, e.g. نآﺮﻘﻟا = Al-Qurʾān. Vedertagna svenska varianter av namn på karaktärer som förekommer i Koranen kommer genomgående att brukas istället för transkriberingar av de arabiska motsvarigheterna. Arabiska namn redovisas ändock inom parentes i samband med att karaktärer nämns i arbetet för första gången eller där det känns nödvändigt, och skrivs ut i transkriberade citat.
Namn utan etablerade svenska motsvarigheter kommer att transkriberas, e.g. Muḥammad och Idrīs. Arabiska platsnamn kommer att transkriberas, e.g. Makka och Madīna, med undantag för länder och områden med etablerade svenska varianter, e.g. Saudiarabien. Bestämd artikel kommer överlag att skrivas med liten begynnelsebokstav, med undantag för tillfällen då författare hänvisas till vid endast efternamn i brödtexten samt i början av boktitlar. Assimileringsregler för ‘‘sol- bokstäver’’ (al-ḥurūf aš-šamsiyya) kommer vidare att beaktas.
1. Inledning
Koranen, muslimers heliga skrift, uppenbarades för profeten Muḥammad i Ḥijāz-området (beläget i dagens Saudiarabien) under tidigt 600-tal. Delar av uppenbarelsen mottogs i staden Makka och andra delar i staden Yaṯrib (senare känd som Madīna efter Madīnat an-Nabī; ’’Profetens stad’’, så kallad eftersom att profeten Muḥammad och dennes följeslagare migrerade hit och här grundade ett muslimskt samhälle, samt då Profeten ligger begravd i staden) (Gulevich 2004: s.122). Skriften innehåller verser som berör teologiska frågor och juridiska frågor, verser som uppmuntrar människor till att göra gott och varnar människor för att göra ont, men också narrativa verser som exempelvis förtäljer om historiska personer, profeter och platser, om otrogna folk och följderna av deras handlande och om troende folk och de belöningar som väntar dessa. Det har tidigare gjorts studier som fokuserar på att analysera karaktärer förekommande i Koranen. Denna kandidat- uppsats kommer att bli en koranstudie av samma typ; en litteraturstudie och litterär analys som ämnar behandla speci kt Ismael (på arabiska Ismāʿīl) i Koranen och undersöka i vilka sammanhang och kontexter denne nämns, hur han omtalas, vad Koranen lär om honom samt vilka roller och funktioner han tilldelas i Koranens narrativ.
1.1 Syfte
Syftet bakom detta arbete är att nå en eller era slutsatser om vilka roller och funktioner Ismael tilldelas i Koranen genom att undersöka och analysera de verser och sammanhang Ismael nämns i, hur Ismael omtalas i dessa sammanhang och vad vi får lära oss om honom, hans liv och person i koraniska narrativ. Detta sker genom att utföra en koranstudie och litterär analys av ‘‘Ismael- verserna’’ med hjälp av narratologiska verktyg. Förhoppningsvis kommer arbetet att i någon grad bidra till vidgandet av det vetenskapliga studiet inom områden som narratologi, koranstudier, interreligiös forskning och applicerandet av narratologi i religiösa kontexter, på svenska.
1.2 Frågeställning
Arbetet ämnar besvara frågeställningen: ‘‘I vilka kontexter förekommer Ismael i Koranen och vilka roller samt funktioner tilldelas han i dessa sammanhang sett utifrån ett narratologiskt perspektiv?’’.
Med ‘roller’ avses roller Ismael direkt ur texten kan utrönas spela i narrativen som Koranen skildrar
om dennes liv; roller som tydligt framträder i texten. ‘Funktioner’ avser snarare ändamål Ismaels karaktär uppfyller genom att gurera i de kontexter han gurerar, vilka ej nämns uttalat i texten utan läses in. Frågor om hur Ismael omtalas i verserna och vad Koranen lär om honom, hans liv och person, lär under arbetets gång besvaras utan att dessa frågor nödgar stå som självständiga frågeställningar.
1.3 Centrala begrepp och de nitioner
Ismaelverser: Med detta åsyftas verser i Koranen i vilka Ismael nämns vid namn samt verser i vilka Ismael ej nämns vid namn men som direkt följer eller föregår sådana verser eller verser som nämner Isak eller Abraham vid namn, och som är relevanta av anledningen att de spinner vidare på verser i vilka Ismael uttryckligen omtalas eller behandlar, eller av kända exegeter tros behandla, Ismael; om än något mindre explicit eftersom att dennes namn ej uttryckligen nämns i de speci ka verserna.
Narrativ: Brukas här främst som ett substantiv åsyftande återgivandet av händelser, någorlunda synonymt med berättelse eller skildring, e.g. ‘‘ett narrativ som talar om fornstora dagar’’; men också som ett adjektiv med innebörden skildrande, e.g. ‘‘en narrativ skildring av borgens belägring’’.
Narratologi: Studiet om narrativ som genre. Denna teori kommer här att brukas för den analytiska aspekten av arbetet. Mer om narratologi under avsnitt ‘3. Teori och metod’.
Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ-litteratur: En litterär genre som relaterar berättelser om islams profeter. Sådana verk betitlas ofta helt simpelt Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ (‘‘Profetberättelser’’) och omfattar dels Koranens narrativ men också tillfogade folkliga, mytomspunna och bibliska narrativ om dessa.
Tafsīr (pl. tafāsīr): Koranexeges. En vetenskaplig disciplin och litterär genre som kommenterar, tolkar och förklarar Koranen. Ofta utvinns lagar, formulerade trossatser, grammatiska regler och dylikt ur Skriften i dessa verk.
Tradition: Används här dels för att beteckna den tidlösa kultur som växer fram och utvecklas i t.ex.
religiösa och etniska gruppers gemenskaper, dels som en synonym för ḥadīṯ och ḫabar.
Ḥadīṯ (pl. aḥādīṯ): Rapporter om eller återgivanden av Profetens utsagor och handlingar (även om dennes utseende) vilket byggts upp till en vetenskap om Profetens tradition (sunna). Ḥadīṯ utgör
en viktig del av de islamiska kanoniska texterna och är en källa för läsandet om Profetens liv och verkande, liksom om personer i dennes omgivning (t.ex. fruar, familjemedlemmar, följeslagare).
Ḫabar (pl: aḫbār): Rapporter om eller återgivanden av utsagor och handlingar från personer andra än Profeten, t.ex. följeslagare eller imamer.
Sura/ Sūrat (pl. suror): Åsyftar Koranens 114 kapitel. Stavas här sura och suror i obestämda sammanhang men Sūrat tillsammans med surors namn, e.g. Sūrat al-Fātiḥa.
1.4 Disposition
Arbetet kommer att struktureras under fem avsnitt. Inledning (med problemområde och problem- formulering), syfte, frågeställning, de nitioner av centrala begrepp, disposition och relevant tidigare forskning utgör avsnitt ‘1. Inledning’. Avsnitt ‘2. Bakgrund’ ger bakgrunder till Koranen och till Ismael i dels en biblisk kontext, dels en kontext av arabisk genealogi, vilka förbereder en förståelse för resten av arbetet. Avsnitt ‘3. Teori och metod’ redogör för narratologi, den teori som skall brukas för att sätta arbetet i en akademisk kontext, för narratologins viktigaste koncept samt för den metod och det material som kommer att användas under arbetets gång. Detta avsnitt förklarar också arbetets avgränsningar och begränsningar. Undersökningsdelen, ‘4. Undersökning’
kommer att struktureras under ett antal underrubriker. Detta antal bestäms utav hur många kontexter Ismael kan utvinnas nämnas i och hur många roller eller funktioner han kan utvinnas tilldelas i Koranen. Olika verser som indikerar en och samma roll eller funktion, eller som behandlar en och samma kontext, kommer att grupperas under en och samma underrubrik där verserna på arabiska kommer att inkluderas, åtföljda av versernas budskap i svensk översättning av Mohammed Knut Bernström. Den narratologiska analysen kommer att utföras på den arabiska texten, inte översättningen. Analysen av Ismaelverserna kommer dels att ske simultant med infogandet av verserna under de olika underrubrikerna, dels att utvecklas under en avslutande underrubrik som tittar övergripande på samtliga verser. I avsnitt ‘5. Avslutande diskussion’
summeras slutligen uppsatsen och den formulerade frågeställningen besvaras genom en redovisning av de resultat och slutsatser som nåtts i undersökningen.
1.5 Tidigare forskning
Inga tidigare studier som på svenska granskat Ismael i Koranen tycks nnas tillgängliga i de data- baser som använts för att söka efter tidigare forskning kring ämnet (se avsnitt ‘3.2.1 Material’). På engelska nns några relevanta studier tillgängliga. Reuven Firestone har skrivit boken Journeys In Holy Lands: The Evolution of the Abraham-Ishmael Legends In Islamic Exegesis, publicerad av State University of New York Press 1990. I verket granskar Firestone legender om Abraham och Ismael i Koranen och koranexeges och jämför dessa med Bibelns skildringar. John Kaltner & Younus Mirza har publicerat boken The Bible and the Qur’an: Biblical Figures in the Islamic Tradition där de granskar förekomsten av ett antal karaktärer kända från Bibeln i Koranen, däribland Abraham, Ismael, Isak, Jakob, Moses, Jesus med er. Det nns många arabiska verk, både klassiska och mer moderna, som skildrar karaktärer förekommande i Koranen med tillfogade traditioner och bibliska berättelser. Muslimska lärda som Ibn Kaṯīr, Al-Kisāʾī, Aṯ-Ṯaʿālabī och Abū Ḥasan an-Nadawī är exempel på författare från klassisk och modern tid som skrivit sådan ‘‘Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ-litteratur’’
(Kaltner & Mirza 2018: s.14).
Det nns några studier på svenska som avhandlar relaterade ämnen men skiljer sig från denna uppsats i många avseenden: Christer Hedin skrev 2011 artikeln ‘‘Abraham i Bibeln och Koranen’’ i vilken han undersöker den till Ismael relaterade karaktären Abraham i både Koranens och Bibelns narrativ. Artikeln publicerades i Susanne Olssons och Hanna Stenströms antologi Levande ord:
Tolkning av abrahamitiska källtexter, tryckt 2011 av Studentlitteratur. Studenten Sebastian Selvén skrev för Uppsala Universitet 2013 ett arbete i vilket han granskade den till Ismael relaterade karaktären Isaks bibliska historia, och läste denna i relation till ett tema ur Sagan om ringen-trilogin efter att ha granskat vardera narrativ med ett narratologiskt förhållningssätt. Vad gäller studier med liknande, ändock annorlunda teman, nns på engelska Francis Clooneys bok från 2018, Learning Interreligiously: In the Text, in the World där han bl.a. undersöker Jesus och Marias roller i Koranen. James L. Resseguie läser Nya Testamentet med ett litteraturkritiskt förhållningssätt, in uerad av narratologer i boken Narrative Criticism of the New Testament: An Introduction från 2005, publicerad av Baker Academic. Ovannämnda studier är inriktade på att granska en religiös kontext och speci ka, från Bibeln kända, karaktärer i dessa kontexter. Men inte alla förhåller sig till narratologisk teori och inte alla studier utförs på Koranens text. Inte en enda av dessa avhandlar
Ismael. Det tycks alltså nnas ett stort hålrum vad gäller studier om Ismael, särskilt på svenska.
Nedan redogörs för två av de mer relevanta studierna som nns tillgängliga på engelska.
1.5.1 Kaltner & Mirza
I boken The Bible and the Qur’an: Biblical Figures in the Islamic Tradition granskar John Kaltner &
Younus Mirza liksom titeln förtäljer karaktärer (men också samlingar av ‘personer’, t.ex. änglar, Jesu lärjungar) kända från Bibeln i den islamiska traditionen, mer speci kt i Koranen och i ‘‘Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ-litteratur’’. De granskar däribland Ismael, Abrahams son som denne fått på äldre dagar.
Kaltner & Mirza noterar att Ismael och Isak aldrig uttryckligen sägs vara bröder i Koranen och att Ismaels namn alltid står före Isaks i verser där Ismael och Isak nämns tillsammans (Kaltner & Mirza 2018: s.68). De noterar att Ismael endast i en koranvers nämns själv och inte tillsammans med andra karaktärer, och att han i denna vers prisas av Gud. Ett viktigt tema de observerar i både
‘‘Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ-litteratur’’ och Koranen är Ismaels förbindelse med Kaʿba i Makka, vilken han tillsammans med fadern Abraham byggt (Kaltner & Mirza 2018: s.70). De lägger vidare märke till att ‘‘Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ-litteratur’’ framställer rollerna som profeten Muḥammads anfader, som den son Abraham blivit beordrad att o ra (snarare än Isak), och som just byggaren av Kaʿba som Ismaels främsta roller (Kaltner & Mirza 2018: s.70). I Al-Kisāʾīs [1100-talet e.Kr.] Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ omtalas Ismaels födelse på samma sätt som i Bibeln: Sara och Abraham har haft svårt att få barn, så Sara ger Abraham sin tjänarinna Hagar och denna blir havande. Al-Kisāʾīs narrativ förtäljer jämväl liksom Bibeln hur Hagar yr på grund av ett upplevt hot grundat i Saras avundsjuka men att en ängel under denna ykt uppenbarar sig för Hagar och säger att hon inte skall oroa sig samt att hon skall ge det barn hon väntar namnet Ismael (Ismāʿīl) (Kaltner & Mirza 2018: s.70). Enligt Ibn Kaṯīrs [d.1373 e.Kr.] Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ skall Abraham på grund av Saras intensi erade avundsjuka efter Ismaels födelse ha fört Hagar och Ismael till en plats som traditionellt kopplats till Makka (Kaltner & Mirza 2018: s.70). Det rådde brist på vatten i öknen, och Ismael kom att lida av törst.
Hagar, orolig för sitt barns hälsa, var nödd att sju gånger springa mellan och bestiga de två bergen Marwa och Ṣafā för att söka efter hjälp innan en ängel till sist än en gång uppenbarade sig för henne. Ängeln skall ha stött mot marken tills en vattenkälla uppstod. Arabiska stammar hittade till platsen och dess nya källa och slog sig ned med Hagars medgivande. Ismael växte på så sätt upp
bland araberna, lärde sig tala arabiska och gifte sig med en arabisk kvinna (Kaltner & Mirza 2018:
s.71). Den källa som enligt detta narrativ springer fram är ingen mindre än Zamzam; belägen idag inuti Masjid al-Ḥarām, från vilken muslimska pilgrimer dricker vatten under vallfärden (Kaltner &
Mirza 2018: s.71). Bergen Marwa och Ṣafā fortsätter likaså att spela en viktig roll inom muslimsk tradition och religiös praxis: pilgrimer i Makka springer eller promenerar under vallfärden sju gånger mellan bergen, en rit som symboliserar Hagars sökande efter vatten (Kaltner & Mirza 2018:
s.71). Kaltner & Mirza noterar till sist hur ‘‘senare exegeter’’, bl.a. Ibn Kaṯīr, särskilt betonat att Ismael, inte Isak, var den son Abraham blev beordrad av Gud att o ra. Denna trossats grundar sig i att Bibeln, trots nämnandet av Isak vid namn, förtäljer att Gud till Abraham sagt att denne skall taga sin ‘‘ende son’’ och o ra denne: ‘‘Ta din son Isak, din ende son, och gå bort till Moria land, och o ra honom där som bränno er, på ett berg som jag skall säga dig.’’ (1 Mos. 22:2). Muslimska lärde har hävdat att Isaks namn i versen är ett senare tillägg och inte del av den egentliga uppenbarelse Abraham ck; eftersom att Ismael redan var född när Isak kom till världen och alltså var den äldre av de två skulle Isak inte ha kunnat vara Abrahams ende son (Kaltner & Mirza 2018:
s.72).
1.5.2 Firestone
Firestone undersöker i sitt verk Journeys in Holy Lands: The Evolution of the Abraham-Ishmael Legends in Islamic Exegesis narrativen om Abraham och Ismael inom den islamiska traditionen.
Han går tillväga så att han granskar muslimska exegeters verk och hundratals aḫbār som tas upp i samband med de koranverser som talar om Ismael och Abraham i dessa. Därmed diskuterar Firestone teman som Abrahams migration till Syrien, dennes relation till Sara och kon ikt med en tyrannisk kung, Ismaels födelse genom Hagar, änglarnas visit hos Abraham och deras levererande av nyheten att Sara skulle bli havande med Isak, för yttandet av Ismael och Hagar till Makka, Ismaels uppväxt och assimilering bland araberna, Abrahams besök hos sonen i Makka, byggandet av Kaʿba, Abrahams kallande av allt folk till vallfärden och slutligen Abrahams (nära) o rande av sin son till Gud — varav vissa teman är kända från Bibeln sedan tidigare och andra teman är främmande för bibliska narrativ. Firestone presenterar som väntat narrativet om hur Sara ger Hagar till Abraham och Hagar blir havande för att sedan föda Ismael när Abraham, enligt historikern
Al-Masʿūdī [d.956 e.Kr.], är 86 eller 87 år gammal (Firestone 1990: s.41). Han noterar i sin undersökning att Ismaels födelse ej tenderar ges något större utrymme eller någon större betydelse inom islamiska källor utan oftast nämns i samband med vad Firestone kallar ‘‘tyrannberättelsen’’
(Firestone 1990: ss.39-40), det narrativ som behandlar Abraham och dennes kon ikt med den tyranniske kung som vill komma åt Sara och senare ger Sara tjänste ickan Hagar. Han lägger vidare märke till att Aṯ-Ṯaʿlabī [d.1036 e.Kr.] återger ett narrativ rörande ytten av Ismael och Hagar till Makka som till skillnad från det konventionella narrativet inte säger att bortförandet sker innan det att Isak fötts, när Ismael fortfarande är ett ungt barn som diar; utan att Ismael och Isak föds samtidigt och växer upp tillsammans, och att Gud först ger Abraham uppenbarelsen att föra bort Ismael och Hagar när Sara blivit vred på Hagar på grund av ett bråk pojkarna emellan (Firestone 1990: s.67). Firestone ägnar vidare de fyra sista kapitlen i sin undersökning åt frågan om o ret och belyser ett antal exegeters och auktoriteters inom ḥādīṯ-traditionen åsikter om vem den son var som Abraham var nära att o ra och som själv lydigt underkastade sig denna gudomliga order. Han nner att 130 traditioner argumenterar för Isak, 133 för Ismael (Firestone 1990: s.135). Han noterar att tidiga lärde har lutat mot Isak; något han (liksom exegeter som argumenterar för Ismael) tror beror på att de tidiga muslimerna vände sig till Bibeln för att förklara narrativ gemensamma för Koranen och Bibeln (Firestone 1990: s.149). Åsikten att Ismael var den son som skulle o ras ser Firestone därav som en senare utvecklad åsikt (Firestone 1990: s.150).
2. Bakgrund
2.1 Koranen
Koranen är muslimers heliga skrift vilken tros vara Guds ord, uppenbarade för profeten Muḥammad genom ängeln Gabriel (Jibrīl) (Cleveland & Bunton 2013: s.7). Skriften uppenbarades för Muḥammad bit för bit under en period om 22 år under tidigt 600-tal sedan denne i 40-årsåldern fått den första uppenbarelsen och det profetiska uppdraget (Kaltner & Mirza 2018:
s.2). Delar av Skriften uppenbarades för honom i Makka, den stad Profeten föddes i och i vilken han levde mestadelen av sitt liv (Cleveland & Bunton 2013: s.25). Andra delar av Skriften mottog han i Yaṯrib, den stad som senare blev känd som Madīna efter Madīnat an-Nabī (‘‘Profetens stad’’), till vilken Profeten och dennes följeslagare migrerade efter det att Qurayš, den regerande stam vilken Profeten själv kom från, under en längre tid förtryckt den växande muslimska minoriteten i Makka och börjat planera ett lönnmord på Profeten (al-Mubarakpuri ss.202-203, 215). Bägge städer fungerar som viktiga vallfartsmål för muslimer och ligger i Ḥijāz- området i dagens Saudiarabien.
Skriften består av 114 kapitel, så kallade suror, vilka kan sägas ha ordnats efter storleksordning. De längre surorna utgör kapitlen i början och de kortare surorna kapitlen mot slutet, med undantag för Sūrat al-Fātiḥa som utgör Koranens första sura trots att den är en av de kortare surorna (Allen 2000: s.53). Utmärkande för Koranen är att dess text är formulerad på ett sätt som påminner om en slags rimmad prosa kallad sajʿ som förekom bland araberna (Allen 2000: ss.55-56). Av denna anledning anklagades profeten Muḥammad för att vara en poet eller en siare när han reciterade verserna för Qurayš (Allen 2000: s.55). Islams och Koranens allra mest centrala budskap är kallandet till tawḥīd, en ‘‘absolut monoteism’’, det vill säga en strikt tro på en enda Gud (McHugo 2017: s.24, 177). Uppenbarelsen som profeten Muḥammad kom med varnade bl.a. folket i Makka för hur deras själviska och ogudaktiga handlingar skulle komma att belysas och stra as på Domens dag, och förmanar generellt till underkastelse under Guds vilja. De som följer Gud skall i livet efter detta belönas i paradiset medan de som motsätter sig Gud kommer att lida ett stra (Cleveland &
Bunton 2013: s.9). Underkastelsen under Gud är ett så centralt tema att religionen fått sitt namn efter det arabiska ordet för underkastelse, islām (Kaltner & Mirza 2018: s.2).
Koranen erkänner en rad tidigare profeter som bl.a. omtalas i Bibeln. Således kan det argumenteras för att islam inte är en ny religion utan en fortsättning på en monoteistisk religiös tradition som de tidigare profeterna tillhörde (Cleveland & Bunton 2013: s.23). De budskap och religiösa skrifter som tidigare profeter kom med tros dock ha blivit bortglömda eller förvrängda, varför det var nödvändigt att Gud sände en sista profet (Muḥammad) för att påminna och ställa det förvrängda till rätta (Cleveland & Bunton 2013: ss.23-24).
Koranen präglar varje praktiserande muslims liv i olika hänseenden. Skriften innehåller verser som berör teologiska och juridiska frågor, vilka förstås har inverkan på hur troende individer tror och verkar i sin vardag, men även på hur muslimska samhällen styrda med islamisk lag (šarīʿa) styrts historiskt och i samtiden (Cleveland & Bunton 2013: s.25). Muslimer som upprätthåller sina fem dagliga böner (ṣalāt) reciterar under dessa antingen längre eller kortare passager ur Skriften. Stort fokus ligger på reciterandet av Skriften och att recitera korrekt, eftersom att Skriften anses vara Guds ord och då småfel i uttalandet av arabiska ofta ändrar innebörden av ord och meningar markant. Vetenskapen tajwīd som lär ut korrekt arabiskt uttal har därför utvecklats och studeras typiskt av studenter som memorerar Koranen (Aslan 2005: s.160). Ända sedan begynnelsen av profeten Muḥammads proklamerande av Koranen har muslimer ägnat sig åt memorerandet av denna (ḥifẓ) (Cleveland & Bunton 2013: s.8). En person som lyckats lära sig hela Skriften utantill, bokstav för bokstav och vers för vers, på dess ursprungliga arabiska kallas för ḥāfiẓ Al-Qurʾān eller ḥāfiẓ förkortat (Gulevich 2004: s.173). Innan det att kalifen ʿUṯmān o ciellt sammanställde Koranen tros den ha bevarats genom muslimernas memorerande av den och genom de troendes personliga dokumenterande av den (Rippin 2005: s.35). Namnet Koranen (Al-Qurʾān) har Skriften fått från det relaterade ordet iqraʾ, vilket är imperativformen av verbet ‘att läsa’ eller ‘att recitera’. Detta ord och denna uppmaning var den första uppenbarelse Profeten mottog och säger något om vikten av att läsa Skriften (Kaltner & Mirza 2018: s.2). Koranen är alltså en än idag levande oral tradition, även om Skriften o ciellt sammanställdes i bokform redan under den tredje kalifen ʿUṯmāns styre i den upplaga som, uppkallad efter honom, kallas ʿUṯmānī-upplagan (Bowering 2013: s.449). Utöver reciterandet av Koranen i den rituella bönen och inlärandet av Skriften utan och innan, innehåller Koranen olika åkallelser vilka exempelvis olika profeter berättas
ha åkallat Gud med och vilka muslimer uppmuntras recitera och åkalla Gud med vid speci ka eller vardagliga tillfällen och tidpunkter (Gulevich 2004: s.141).
2.2 Ismael i Bibelns narrativ
Ismael gurerar som karaktär i både Bibelns och Koranens narrativ. Han anses enligt både judisk- kristen och muslimsk tradition vara son till Abraham genom Hagar och därmed halvbror till Isak på fädernet. I Gamla Testamentet omtalas Ismael, Abrahams son, i Första Mosebok 16, 17, 21 (i denna utan att Ismaels namn nämns), 25, 28 samt i Första Krönikebok 1. Han nämns ej i Nya testamentet. Gamla Testamentet nämner även andra personer med namnet Ismael, såsom Ismael son av Johanan och Ismael son av Netanja [Sarata 21-04-28]. I Koranen nämns han vid namn i tolv verser i åtta olika suror; 2:125, 2:127, 2:133, 2:136, 2:140, 3:84, 4:163, 6:86, 14:39, 19:54, 21:85, 38:48 [The Quranic Arabic Corpus 21-02-20].
Gamla Testamentet fastslår i Första Mosebok att Ismael är Abrahams förstfödde son, vilken han ck med sin fru Saras tjänste icka Hagar efter det att Sara, Abrahams fru, nått ofruktsam ålder utan att bära Abraham några barn och därför föreslagit att de genom Hagar kunde få en avkomma (1 Mos. 16). Abraham skall ha varit 86 år gammal vid tiden för sin förstfödde sons födelse och sonen gavs namnet Ismael med innebörden ‘‘Gud hör’’, vilket en ängel sagt åt Hagar att namnge pojken eftersom att ‘‘Gud hade hört hennes lidande’’ (1 Mos 16:11-16). När Abraham blivit 99 år gammal kom hans fru Sara mirakulöst att bli gravid vid 90 års ålder, och hon födde honom sonen Isak (1 Mos. 17, 21). Första Mosebok talar vidare om att Guds med Abraham stiftade förbund skall fortlöpa genom Isak och dennes ättlingar och exkluderar uttryckligen Ismaels efterkommande från förbundet, men Gud välsignar icke desto mindre Ismael och säger att tolv hövdingar skall härstamma från honom (1 Mos 17:19-21). På förfrågan av sin fru och order av Gud sänder Abraham enligt 1 Mos. 21 ut Hagar och hennes son, alltså Ismael, i Beer-Sebas öken där de utstår stor prövning tills det att Gud visar Hagar ett vattendrag. Ismael växer enligt Bibelns narrativ upp i öknen ‘‘med Gud vid sin sida’’, han blir med tiden en bågskytt och hans mor Hagar väljer för honom en egyptisk kvinna som gemål (1 Mos 21:9-21). I 1 Mos. 25 omnämns Ismaels tolv söner — Nebajot, Kedar, Adbeel, Mibsam, Misma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Na s och Kedma —
och hans totala levnadslängd: 137 år. Det berättas även att Ismael råkade i strid med samtliga av sina bröder (1 Mos 25:12-18).1
2.3 Ismael som arabernas stamfader
Abraham får sonen Isak med frun Sara, men innan dess får han sonen Ismael med Saras tjänarinna Hagar. Muslimer, kristna och judar är överens om att Ismael är den äldre av de två (Firestone 1990:
s.139). I Bibeln, Första Mosebok 17, välsignas Ismael och det sägs att han skall bli fader till 12 ledare eller hövdingar, samtidigt som det står att Guds förbund med Abraham endast kommer att fortlöpa genom Isak (1 Mos 17:19-21). Isak får sonen Jakob, även kallad Israel, från vilken det judiska folket eller ‘‘israeliterna’’ stammar (Svenska Bibelsällskapet 1981: s.314) genom dennes söner Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Dan, Josef, Benjamin, Naftali, Gad och Aser (1 Krön 2:1-2). Ismaels söner, de tidigare nämnda Nebajot, Kedar, Adbeel, Mibsam, Misma, Duma, Massa, Hadad, Tema, Jetur, Na s, Kedma och dessas ättlingar, kallas istället ‘‘ismaeliter’’ (SAOB 1933). Liksom det judiska folket anser sig stamma från Isak har araber traditionellt ansett sig stamma från Ismael: genom anfadern ʿAdnān har beduinfolken i norra Arabien härlett sitt släktskap till denne Abrahams son, åtminstone sedan tiden för islams ‘‘begynnelse’’ (Versteegh 2014: s.44). De arabiska stammarna Huḏayl, Tamīm, Qays, Rabīʿa och Qurayš som samtliga stammar från ʿAdnān har så kopplat sina anor tillbaka till Ismael och Abraham (Versteegh 2014:
s.44). Också den judiska, rabbinska traditionen har historiskt sett länkat araberna med Ismael.
Sprenger argumenterar i sin essä mot denna utgångspunkt, men nämner emellertid att exegeterna av Första Mosebok har varit eniga om att se ismaeliterna som de nordliga arabernas stamfäder (Sprenger 1873: s.1). Han nämner att Talmud kallar araberna för ‘‘Kedars, Ismaels sons, barn’’ och deras språk för ‘‘Kedars tunga’’ (Sprenger 1873: s.1). Han belyser att ‘‘B’ne Qedem’’, i översättning
‘‘österlänningarna’’, vilka nämns i Domarboken 6:3 och som bebodde de mest östliga delarna av öknen i ett område som sträckte sig från Harran i dagens Turkiet till oden Eufrat skulle kunna åsyfta en stam som härrör från Ismaels son Kedma men understryker att detta är en spekulation och en fråga öppen för diskussion (Sprenger 1873: s.10-12). Han nämner också att det är en vedertagen tro att nabatéerna, ett nordarabiskt folk, är identiska med stammen Nebajot som
11 Mos. 25:1-2 nämner att Abraham tog sig ytterligare en hustru, Ketura, som födde honom ytterligare ett antal söner.
omtalas i Bibeln och som uppkallats efter Ismaels son med samma namn. Sprenger argumenterar dock för att dessa namn ‘‘låter annorlunda för det semitiska örat’’ och tror inte att namnen är relaterade (Sprenger 1873: ss.10-11).
3. Teori och metod
3.1 Teori: Narratologi
Narratologi är en princip eller lära inom humaniora som studerar narrativ som genre (Fludernik 2009: s.8). Narrativ kan de nieras som ‘‘skildrandet av en händelse eller en rad händelser’’ (Porter Abbott 2018: s.13). Fokus ligger alltså på händelser och handlingar, och om inga verb ingår i det material som presenteras kan man inte riktigt tala om narrativ, men kanske om lyrik eller andra genrer (Porter Abbott 2018: s.13). Begreppet ‘narratologi’ fungerar som något av ett samlings- begrepp för teorier om narrativ, med hjälp av vilka vi kan analysera och diskutera narrativ då vi ges verktyg för tolkning och formulerandet av dessa tolkningar (Bal 2017: ss.3-4). Narratologi har en tydlig koppling till lingvistik i och med att granskandet av narrativ bl.a. sker genom att titta på aspekter som grammatik, syntax, semantik och stilistik i meningar (Bal 2017: s.62).
Mieke Bal urskiljer tre lager eller nivåer hos varje narrativ: ‘‘fabula’’, ‘‘story’’ och ‘‘text’’ (Bal 2017:
s.6). Fabula de nierar Bal som en serie sammankopplade händelser vilka antingen orsakas av eller upplevs av aktörer (Bal 2017: s.5). En fabula inbegriper per automatik händelser och aktörer, men även tids- och rumsaspekter; en händelse sker alltid någonstans, vid någon tidpunkt. Dessa fyra aspekter utgör ‘‘fabulans element’’, och kombinerade bygger de upp en berättelse eller ‘‘story’’ (Bal 2017: s.7). Termen ‘‘text’’ används här inte för att beteckna enbart litterära texter, utan snarare för att beteckna kodandet av en story i någon begriplig, kommunikativ form. Således kan ett narrativs text mycket väl vara en nedtecknad, litterär text, men enligt Bal också ljud eller bild som ger uttryck för storyn (Bal 2017: s.6). En ‘‘narrativ text’’ beskriver Mieke Bal vidare som en text i vilken en
‘‘narrativ agent’’, en berättare, skildrar en story (Bal 2017: s.11). Denna narrativa agent är det
‘‘lingvistiska, visuella subjekt som träder fram och gör sig känt i berättelsen’’ och utgör inte bokens egentliga författare (Bal 2017: s.11). Berättaren kan vara mer eller mindre synlig (Fludernik 2009:
s.21): en berättare som uttrycker sig sakligt, konkret och direkt är mindre märkbar än en berättare som uttrycker sig personligt. Vidare kan berättaren vara pålitlig eller opålitlig (Porter Abbott 2018:
s.76). Är berättaren opålitlig kan vi inte lita på att denne skildrar narrativet sanningsenligt.
Bland de ting som narratologi tittar på i ett narrativ nner vi berättaren och till denne relaterade aspekter som berättarperspektiv och fokalisering; karaktärer och presenterandet av karaktärers
(aktörers) tal; tidsaspekter som tempus, tempo och kronologi; samt rumsaspekter som fysisk miljö och ‘‘setting’’.
3.1.1 Berättare, berättarperspektiv och fokalisering
Vad gäller berättarperspektiv är tredje- och förstapersonsperspektiv dominerande i narrativa texter.
I ett förstapersonsperspektiv talar berättaren i ‘‘Jag’’-form, utgör själv en karaktär i storyn och har begränsad tillgång till övriga karaktärers tankar och känslor (Resseguie 2005: s.168). I ett tredjepersonsperspektiv brukar berättaren istället pronomen som han, hon, den, de eller person- namn. Inte sällan kan en sådan berättare uppfattas allvetande då denne tenderar ha tillgång till samtliga karaktärers inre tankevärld och skildrar dessa när det passar (Resseguie 2005: s.168).
Gérard Genette, en betydande narratolog av den franska strukturalistiska skolan, har myntat begreppen ‘‘homodiegetiska narrativ’’, ‘‘autodiegetiska narrativ’’ och ‘‘heterodiegetiska narrativ’’
för att beteckna olika berättarperspektiv. Homodiegetiska narrativ kallar han de narrativ där berättaren utgör en karaktär i storyn; autodiegetiska narrativ de narrativ där berättaren utgör narrativets protagonist; och heterodiegetiska narrativ de narrativ där berättaren inte utgör någon karaktär i narrativet utan skildrar berättelsen utifrån (Fludernik 2009: s.31). De förstnämnda två typerna är varianter av förstapersonsperspektiv och den sistnämnda typen ett tredjepersons- perspektiv.
Fokalisering åsyftar i sin tur den ‘‘lins’’ vi ser ett narrativ genom. Ofta ser vi narrativet genom berättarens egen lins, men inte alltid. Den karaktär vars lins narrativet skildras genom, den ende vars känslostämningar berättaren redogör för, kan kallas ‘‘fokalisator’’ (Porter Abbott 2018: ss.73-74).
Vi kan urskilja tre nivåer av fokalisering — ‘‘ingen fokalisering’’, ‘‘intern fokalisering’’ samt ‘‘extern fokalisering’’. I fall av ‘‘ingen fokalisering’’ tycks berättaren allvetande; denne kan redogöra för samtliga karaktärers känslor och upplevelser och som läsare blir vi därför inte låsta vid en enda karaktärs upplevelser utan får ta del av ett bredare, mer mångfacetterat narrativ. I dessa fall talar vi inte om någon fokalisator. I fall av ‘‘intern fokalisering’’ utgörs fokalisatorn av en intradiegetisk, alltså i narrativet inneboende, karaktär. Berättaren redogör endast för denne karaktärs tankar om och upplevelser av de ting som sker i narrativet. I fall av ‘‘extern fokalisering’’ står fokalisatorn utanför storyn och är därmed extradiegetisk. Berättaren och fokalisatorn utgör i sådana fall en och
samma person; därmed uttrycker berättaren sina egna tankar om narrativets händelser och det är dennes subjektiva uppfattning vi får ta del utav. Trots att berättaren vid fall av extern fokalisering är vad Genette kallar heterodiegetisk tycks denne inte allvetande såsom berättaren i ett tredjepersons- perspektiv annars ofta tycks, eftersom att denne inte redovisar och därför inte verkar ha kännedom om intradiegetiska karaktärers sinnesstämningar (Fludernik 2009: s.38). Fokalisering som koncept har enligt Monika Fludernik introducerats och utvecklats inom litteraturvetenskapen främst av Genette och Bal, för att göra åtskillnad mellan ‘‘den som ser’’, fokalisatorn, och ‘‘den som talar’’, berättaren (Fludernik 2009: ss.37-38).
3.1.2 Karaktärer och karaktärers tal
Bal gör åtskillnad mellan karaktärer och aktörer. Karaktärer beskriver hon som antropomorfa gurer vilka tillskrivs attribut som kännetecknar dessa speci ka gurers person (Bal 2017: s.104).
Aktörer behandlas mer abstrakt och behöver inte nödvändigtvis likna människor; de utgör snarare en funktion i satskonstruktioner (Bal 2017: s.104). Rollerna överlappar dock varandra något. Som tidigare nämnts är narrativ försedda med en berättare, alltså en narrativ agent; denne verkar på textnivån i ett narrativ. Karaktärer är agenter som istället verkar på storynivå i narrativet och aktörer agenter som verkar på fabulanivå (Bal 2017: s.8). En karaktär utgör således en aktör om man tittar på narrativets fabula och en karaktär om man tittar på storyn, men det är inte säkert att alla aktörer i ett narrativ beskrivs tillräckligt utvecklat för att utgöra karaktärer i storyn.
Fludernik betraktar karaktärer som en essentiell aspekt i narrativ. Hon menar att texter utan människoliknande karaktärer kan vara narrativa om dessa ändå skildrar händelser, men att det råder konsensus bland narratologer om att ‘‘riktiga narrativ’’ har människoliknande protagonister (Fludernik 2009: s.6).
I ett narrativ skiljer sig karaktärer från varandra. De tillskrivs olika attribut, framställs på olika sätt och läsare reagerar på olika sätt inför olika karaktärer. Läsaren lär känna vissa karaktärer mer och andra karaktärer mindre då vissa karaktärer beskrivs mer noggrant än andra (Bal 2017: s.105).
Karaktärers personligheter kan också förstärkas när karaktärer sätts i relation till varandra; deras olikheter och likheter belyses och läsaren jämför karaktärerna med varandra (Bal 2017: s.114).
Kritiker och analytiker som studerar narrativ har en tendens att dela in karaktärer i kategorierna
‘‘runda’’ och ‘‘platta’’ karaktärer (Bal 2017: s.105). Dessa begrepp introducerades inom den litterära traditionen av E.M Forster (Resseguie 2005: s.123). De karaktärer som genomgår en förändring under narrativets gång, som har en komplex personlighet och är kapabla att överraska läsaren kan kallas runda (Bal 2017: s.107). Karaktärer som ej genomgår någon förändring, som är mer stereotypa och ej benägna att överraska läsaren kan kallas platta (Bal 2017: s.107). Dessa begrepp liknar begreppen ‘‘dynamiska’’ respektive ‘‘statiska’’ karaktärer; de dynamiska karaktärerna undergår en radikal förändring, visar upp nya beteenden och förändrade åsikter, medan statiska karaktärer varken förändras eller utvecklas och behåller samma åsikter genom hela narrativet (Resseguie 2005: s.125). Bal kritiserar klassandet av karaktärer som ‘‘runda’’ och ‘‘platta’’ och menar att sådana klassi kationer endast bör göras på ktiva verk av psykologisk natur då många litterära genrer och klassisk litteratur, exempelvis Bibeln och Koranen, annars tenderar utebli från studerande på den grund att samtliga karaktärer som presenteras i dessa narrativ bedöms vara platta (Bal 2017: s.107). Bal kritiserar vidare projicerandet av mänskliga psyken på karaktärer i litteratur eftersom att karaktärer är ‘‘fabrikationer’’ uppdiktade från fantasi, minne eller imitation, utan verkligt intellekt, personlighet, ideologi eller kompetens att handla (Bal 2017: s.105). Hon menar därmed att det är felaktigt av kritiker att exempelvis fördöma karaktärer i Bibeln som naiva eller onda baserat på västerländskt samtida resonerande (Bal 2017: ss.105-106).
Kommunikation, dialog eller tal är centrala aspekter hos människor och därmed också hos människoliknande karaktärer. Karaktärers eller aktörers tal kan återges på tre eller fyra sätt. Bal diskuterar ‘‘direkt tal’’, ‘‘indirekt tal’’ och ‘‘fritt indirekt tal’’ (Bal 2017: ss.46-47). Det direkta talet menar hon sker på fabula-nivå, det indirekta talet på text-nivå. Direkt tal är en direkt skildring av en aktörs ord medan indirekt tal har omformulerats av berättaren, dock återgivet så likt aktörens ord som möjligt (Bal 2017: s.45-46). I bägge typer brukas verb som tydliggör att orden yttrats av någon och inte är berättarens egna ord. Fritt indirekt tal har likaså omformulerats av berättaren, men än mer frispråkigt och utan några verb som ‘han sade’, ‘han undrade’ (Bal 2017: s.46-47).
Exempel på direkt tal — ‘‘Jag blir nog sjuk om jag inte går in snart’’, sade Lukas.
Exempel på indirekt tal — Lukas sade att han nog skulle bli sjuk om han inte snart gick in.
Exempel på fritt indirekt tal — Han skulle ju bli sjuk om han inte snart gick in.
Fludernik tar därtill upp ‘‘talrapport’’. Denna typ fungerar som en sammanfattning av vad en aktör säger; de viktigare punkterna i ett längre föredrag summeras i en struktur som liknar fritt indirekt tal (Fludernik 2009: s.66).
3.1.3 Tidsaspekter och rumsaspekter
Tempo, tempus och kronologi är olika tidsaspekter som brukar granskas i narratologiska analyser.
Tempus åsyftar det grammatiska tempus som används för skildrandet av narrativet. I regel kan narrativ endast äga rum om de händelser som narrativet behandlar redan har skett (Porter Abbott 2018: s.171). Det är därför vanligast att preteritum (dåtid) brukas som grammatiskt tempus (Fludernik 2009: s.51). Under 1900-talet blev det alltmer vanligt att bruka presens (nutid) som tempus (Fludernik 2009: s.51). Innan dess, när presens brukats historiskt sett, har detta förståtts som ett ‘‘historiskt presens’’; för utna handlingar skildrade i presens för att få narrativet att låta mer levande (Porter Abbott 2018: s.171).
Tempo åsyftar i sin tur den rytm eller takt i vilken handlingar skildras. Narratologer som Gérard Genette och Seymour Chatman har diskuterat fem tempon — summering, accelererat berättande, isokroni, stretch och paus — i vilka man tittar på ‘‘berättelsetiden’’ (den tid det tar att läsa om en händelse i berättelsen) och ‘‘diskurstiden’’ (den tid handlingen skulle uppta om den ägde rum i realtid) i relation till varandra. I en summering är diskurstiden markant påskyndad i berättandet; en karaktärs barndom kanske bara täcks på fyra sidor medan ett år i samma karaktärs vuxna liv senare täcks i tretton kapitel (Fludernik 2009: s.32). Det accelererade berättandet är även det påskyndat, men inte lika radikalt som en summering; om det tar en minut att gå uppför en trappa i realtid kanske denna handling tar två sekunder att läsa om i narrativet (Fludernik 2009 s.33). Tempot isokroni innebär att diskurstiden är identisk med berättelsetiden. Detta tempo är ovanligt och kan i princip endast förekomma när en rad snabba händelser återges, eller när berättaren återger vad aktörer säger ord för ord (Fludernik 2009: s.33). I en stretch saktas tempot istället ned då händelserna i narrativet liksom avbryts av att berättaren jämsmed återgivandet av händelserna beskriver karaktärers tankar och känslor (Fludernik 2009: s.33). Paus kallas slutligen det tempo där avsnitt i en narrativ text inte alls är kopplade till händelserna i storyn utan liksom noteras utanför
narrativets tidsram. Beskrivningar av miljöer, landskap, karaktärers utseenden eller måenden kan klassas som pauser (Fludernik 2009: s.33).
Narratologer tittar även på narrativs kronologi, den ordning narrativet berättas i. Narrativ kan ske i kronologisk ordning, men det är inte ovanligt att kronologiska avvikelser, alltså anakronismer, före- kommer (Fludernik 2009: s.44). ‘‘Analepser’’ (tillbakablickar till det för utna) och ‘‘prolepser’’
(framåtblickar och diskussioner om vad som händer i framtiden) är de vanligaste typerna av anakronism (Fludernik 2009: s.44). Bal tar utöver dessa typer upp ‘‘ellipser’’ och ‘‘in media res’’;
den förstnämnda typen innebär att en del av ett narrativ helt uteblir (Bal 2017: s.78), den andra typen att läsaren kastas in någonstans i mitten av ett narrativ istället för i dess kronologiska början (Bal 2017: s.42).
Som tidigare nämnts utgör både tidsaspekten och rumsaspekten i ett narrativ nödvändiga ‘element’
som ej kan bortses från. Handlingar sker alltid någonstans vid någon tidpunkt (Bal 2017: s.7).
Beskrivs en aktör sova förutsätter vi att denne be nner sig i en säng; beskrivs en aktör promenera förutsätter vi att denne be nner sig på en väg (Bal 2017: s.127). Beskrivningar av vad en karaktär eller fokalisator ser, hör eller känner fungerar som ett medel för att förankra karaktärer i särskilda miljöer (Bal 2017: s.125).
Resseguie talar om ‘‘setting’’ när denne talar om rumsaspekten i narrativ. Han beskriver setting som
‘‘den bakgrund mot vilken händelser äger rum’’ och menar att denna exempelvis kan utgöras av ett fysiskt rum eller en sociokulturell miljö där narrativets handling utspelas (Resseguie 2005: s.87). En fysisk setting kan utgöras av en geogra sk plats, såsom en stad eller by; en topogra sk plats såsom ett berg eller ett hav; eller en arkitektonisk plats såsom en byggnad (Resseguie 2005: s.87). Rekvisita utgör en del av ett narrativs setting: föremål som exempelvis står på hyllor eller ligger spridda på golvet kring en karaktär hjälper till att forma en miljö (Resseguie 2005: s.88). Viss rekvisita kan vara nödvändig för narrativets story, annan rekvisita kan vara symbolisk och bidra med ett djup (Resseguie 2005: s.88).
Porter Abbott lägger likaledes vikt vid att narrativ är just presenterandet av händelser förankrade i tid och rum (Porter Abbott 2018: s.160). Porter Abbott menar att varje narrativ har åtminstone två nivåer eller världar: världen för berättelsen, där karaktärer lever och agerar, samt världen för
berättandet, en relativt osynlig värld i vilken berättaren verkar när denne förtäljer narrativet (Porter Abbott 2018: s.169). Det händer ibland att dessa två världar möts, till exempel genom att en karaktär från den ena världen träder in i den andra. Detta fenomen kallas ’’metaleps’’ (Porter Abbott 2018: s.170).
3.2 Metod
Detta examensarbete kommer att utföras som en litteraturstudie; en koranstudie i den bemärkelse att Koranen är det litterära verk som skall studeras, och en litterär analys med narratologiskt förhållningssätt. Material som nyttjas och data som skall undersökas är strängt litterära: Koranens arabiska, oöversatta text som primär källa och litterärt material såsom kapitel ur böcker, artiklar och om nödvändigt koranexeges (tafsīr), som sekundära källor. Narratologi kommer att nyttjas som teori för att placera undersökningen i ett akademiskt teoretiskt sammanhang. Denna teori har valts då den utvecklats för att bidra med verktyg för läsning och tolkning av narrativ samt för formulerandet av dessa tolkningar, och då denna uppsats avser undersöka och analysera just Ismaels förekommande i Koranens narrativ.
3.2.1 Material
Koranen på dess arabiska originalspråk kommer att undersökas som primärkälla. Fliken Quran Dictionary på hemsidan The Quranic Arabic Corpus kommer att brukas för att söka efter alla de ställen i Koranen där Ismael (Ismāʿīl), Isak (Isḥāq) och Abraham (Ibrāhīm) nämns vid namn.
Sökningarna på Abraham och Isak görs för säkerhets skull ifall Ismael skulle omtalas i anslutning till dessa karaktärer utan att dennes namn uttrycks, för att vara så säker som möjligt på att samtliga Ismaelverser kommer med och inga uteblir. Dessa verser och verser i direkt anslutning kommer att läsas och samtliga verser som uttryckligen behandlar Ismael kommer att tas upp i undersöknings- delen. Om det i några verser eventuellt känns oklart vem texten åsyftar kommer sådana verser att slås upp i någon eller några av de fyra tafāsīr som snart skall redogöras för, för att få en förståelse för hur muslimska lärde tolkat verserna och vem de trott att verserna åsyftar. Dessa verser och de lärdes kommentarer på dessa kommer, om de är relevanta för Ismaelnarrativet, att citeras.
Arabiska verser kommer att klistras in med diakritiska tecken från hemsidan Koranens budskap.
Verser som infogas i arbetet kommer att åtföljas av Mohammed Knut Bernströms översättning av versernas innebörd till svenska. Denna översättning kommer att brukas istället för den översättning av Karl Vilhelm Zetterstéen som också nns tillgänglig av den anledning att Bernströms vers- indelning stämmer överens med den versindelning som brukas i arabiska utgåvor av Koranen, vilket inte Zetterstéens gör. På det planet skapar Zetterstéens översättning förvirring. En nackdel med Bernströms översättning är att Bernström har en tendens att läsa in ord och innebörder i texten vilka, kan hända, är införstådda eller allmänt vedertagna tolkningar, men som icke desto mindre ej står med i originaltexten. Dessa in ikningar sätter han dock oftast inom parentes. När Bernströms översättning skiljer sig betydligt från originaltexten kommer detta att poängteras, antingen i bröd- texten eller i fotnoter.
Där det känns nödvändigt att läsa koranexeges för att ta hänsyn till hur muslimska lärde tolkat speci ka verser kan tafāsīr som Mullā ʿAlī al-Qārīs [d.1606 e.Kr.] Anwār Al-Qurʾān wa Asrār al-Furqān, ʿAbd ar-Raḥmān aṯ-Ṯaʿālabīs [d.1479 e.Kr.] Al-Jawāhir al-Ḥisān fī Tafsīr Al-Qurʾān, Muḥammad ibn Jarīr aṭ-Ṭabarīs [d.923 e.Kr.] Jāmiʿ al-Bayān ʿan Taʾwīl Āy Al-Qurʾān eller Faḍl ibn al-Ḥasan aṭ-Ṭabarsīs [d.1153 e.Kr.] Majmaʿ al-Bayān fī Tafsīr Al-Qurʾān komma att läsas. Tafāsīr som eventuellt brukas kommer uteslutande att läsas på arabiska och koncentreras till någon eller några av ovannämnda fyra verk. Just dessa exegetiska verk har valts för att få en viss bredd i tolkningsfrågor: tre av verken är skrivna av sunnitiska lärda av olika bakgrunder och ett verk (Aṭ- Ṭabarsīs) är skrivet av en shiitisk lärd. Överslaget av tafāsīr skrivna av sunniter beror på att majoriteten av muslimer följer den sunnitiska traditionen medan en minoritet i världen följer den shiitiska.
Tidigare forskning som refereras till kommer att inhämtas från plattformarna DiVA, Academia och JStor. Vissa studier kommer att laddas ner och läsas i form av e-böcker eller läsas i form av fysiska böcker. Denna forskning är bl.a. av narratologisk natur och granskar karaktärer som gurerar i religiösa kontexter och narrativ, eller granskar gurer kända från Bibelns narrativ och dessas förekomst i den islamiska traditionen utan att nödvändigtvis nyttja narratologi som teori. Tidigare forskning som är relevant för denna undersökning har tagits upp i inledningen.
Böcker som berör narratologi och som lästs för att knyta an arbetet till denna teori är Mieke Bals Narratology: Introduction to the Theory of Narrative (fjärde utgåvan, 2017), Monika Fluderniks An Introduction to Narratology (2009), James L. Resseguies Narrative Criticism of the New Testament:
An Introduction (2005) och H. Porter Abbotts The Cambridge Introduction to Narratology (andra utgåvan, 2008).
3.3 Avgränsningar
Arbetet kommer att avgränsas till en koranstudie som studerar och analyserar de koranverser som behandlar och berör Ismael. Mer hade troligtvis kunnat sägas om Ismaels roll i den islamiska traditionen och om dennes person om man studerade vad olika exegeter sagt om honom i sina kommentarer av Koranen, vad författare skrivit om honom i ‘‘Qiṣaṣ al-Anbiyāʾ-litteratur’’ och vad aḥādīṯ säger om Ismael, men en sådan studie hade också kunnat bli väldigt bred, krävt mer material och tagit mer tid än vad som nns att disponera.
3.4 Begränsningar
Tidsaspekten begränsar utöver en uppsats möjliga omfång också noggrannheten i ett arbete. Jag har långt ifrån tillräckligt med tid för att läsa Koranen i dess helhet på arabiska inför denna uppsats.
Istället utförs sökningar på namnen Abraham (Ibrāhīm), Isak (Isḥāq) och Ismael (Ismāʿīl) på hemsidan The Quranic Arabic Corpus för att nna de ställen i Koranen där Ismael och relaterade karaktärer nämns vid namn. Av dessa verser kommer de verser som nämner Ismael vid namn eller som bygger vidare på verser som nämnt Ismael, Abraham eller Isak vid namn och som berör Ismael utan att återge dennes namn, att inrymmas här. Det är inte omöjligt att dessa karaktärer omtalas på er ställen i Koranen med mer implicita referenser istället för att deras namn återges, och att dessa avsnitt därav råkar utebli i denna undersökning.
4. Undersökning
Ismael (Ismāʿīl) nämns uttryckligen vid namn endast på tolv ställen i Koranen, i åtta olika suror:
al-Baqara (2:125, 127, 133, 136, 140), ʾĀl-ʿImrān (3:84), an-Nisāʾ (4:163), al-Anʿām (6:86), Ibrāhīm (14:39), Maryam (19:54), al-Anbiyāʾ (21:85) och Ṣād (38:48). Samtliga av dessa verser kommer här att inkluderas under sju stycken underrubriker som betonar olika roller Ismael tilldelas i Skriften samt kontexter i vilka han omtalas. Verser i vilka Ismael ej nämns vid namn men som direkt följer eller föregår sådana verser eller verser som nämner Isak eller Abraham vid namn, som omtalar Ismael mer implicit men som ändå är relevanta av den anledningen att de beskriver Ismael eller utvecklar Ismaelnarrativet, kommer även de att inkluderas. Dessa verser utgör tillsammans ‘‘Ismael- verserna’’2 och har här räknats till 32. Verserna kommer delvis att granskas med ett narratologiskt förhållningssätt i samband med att de infogas, sedan kommer resonemang att utvecklas under avsnitt ‘4.8 Utvecklande av narratologisk analys’. Om en vers indikerar er roller än en eller mer än en kontext, kommer denna efter att redan ha infogats en gång endast hänvisas till med surans samt versens nummer; inte infogas ännu en gång. Infogade koranverser kommer att positioneras till höger, likaså Bernströms översättning av versernas innebörd. Bernströms översättning kommer att markeras gul, namnet Ismael kommer att markeras med blått. Detta för att tydligt markera vilken del av texten som är infogad (ej min) och skilja denna från analysen, samt för att läsare direkt skall se vilka verser som nämner Ismael vid namn och vilka verser som omtalar honom mer implicit.
4.1 Ismaels roll som sändebud och profet
ِب َ ِ ْا ِ ْ ُ ْذاَو
َ ِ َ ْ ِٕا
َن َ ُ ِٕا
ِ ً ُ َر َن َ َو ِ ْ َ ْا َقِد َ
[19:54] OCH MINNS [vad] denna Skrift [har att säga om]Ismael. Han stod alltid vid sitt ord och han var [Guds] sändebud [och] profet.
ِة َ اَو ِة َ ِ ُ َ ْ َٔا ُ ُ َْٔ َن َ َو
ِ ْ َ ِ َر َ ِ َن َ َو
[19:55] Han förmanade sitt folk att förrätta bönen och att ta sig an de fattiga. Och Gud var nöjd med honom.
َ ِ ْ َ َ ُ ا َ َ ْ َٔا َ ِ ا َ ِ َ ْؤُا
َ ْ َ َ ْ ِ َو َمَدٓا ِ رُذ ِ َ ِ ا
َ ِاَ ْ ِٕاَو َ ِ اَ ْ ِٕا ِ رُذ ِ َو ٍح ُ َ َ
َ ْ َ َ ْ ِ َو
َ ْ ا ُت َ ٓا ْ ِ ْ َ َ َ ْ ُ اَذِٕا َ ْ َ َ ْ اَو
ِ ُ َو اً ُ او َ
[19:58] DESSA ÄR några av de profeter som Gud välsignade med Sina gåvor — Adams ättlingar och ättlingar till dem som Vi räddade tillsammans med Noa [i arken], Abrahams och Israels ättlingar; [alla hörde] till dem som Vi har väglett och utvalt. När de hörde Den Nåderikes budskap föll de ned på sina ansikten i tillbedjan medan deras ögon fylldes av tårar.
َة َ ا ا ُ َ َٔا ٌ ْ َ ْ ِ ِ ْ َ ِ َ َ َ َ
َ َنْ َ ْ َ َفْ َ َ ِتاَ َ ا ا ُ َ اَو
[19:59] Men efter dem kom människor av sämre halt. De lät bönen falla i glömska och gick dit deras passioner drev dem; de skall drabbas av bitter besvikelse.
Vers 19:54 är den enda vers i Koranen i vilken Ismael ensam nämns vid namn och ej tillsammans med andra karaktärer. Hans karaktär tillskrivs i versen vissa egenskaper och roller: det sägs att han var ṣādiq al-waʿd; sanningsenlig i eller trogen sitt löfte. Därtill sägs det uttryckligen att Ismael var ett sändebud och en profet (‘‘wa kāna rasūlan nabiyyan’’). Samma sura, Sūrat Maryam, fortsätter att diskutera Ismael mer implicit, utan att återge dennes namn. 19:55 säger att han förmanade sitt folk att uträtta bön (aṣ-ṣalāt) och skänka allmosor (az-zakāt) — vilka båda utgör var sin av ‘‘islams fem pelare’’ och alltså två av de ting profeten Muḥammad likväl predikade om (Rippin 2005:
s.103). Verserna om Ismael i Sūrat Maryam utgör en del av ett längre narrativ som diskuterar ett ertal karaktärer, vilka i 19:58 samtliga fastslås vara profeter som Gud välsignat (‘‘anʿama Allahu ʿalayhim min an-nabiyyīna’’), väglett och utvalt (‘‘wa mimman hadaynā wa ijtabaynā’’).
Vers 19:59 ger ett exempel på vad Bal sade om att karaktärsdrag kan förstärkas när karaktärer sätts i relation till varandra (Bal 2017: s.114). Efter dessa profeter som Gud välsignat, väglett och utvalt kom efterföljare (‘‘faḫalafa min baʿdihim ḫalfun’’) som struntade i eller skyndade sig igenom bönen (‘‘aḍāʿū aṣ-ṣalāta’’)3 och följde sina begär (‘‘wa attabaʿū aš-šahawāti’’); skildringar som stärker bilden av att profeterna — Ismael ibland dem — till skillnad från dessa senare folk uträttade sina böner med sinnesro, och till skillnad från dessa inte följde sina begär utan underkastade sig Gud med lydnad.
َ ْ َ ِٕا َلِ ُٔا ٓ َ َو ِ ّ ِ َ ٓا ْا ُ ُ
َو َ ِ اَ ْ ِٕا َ ِٕا َلِ ُٔا َ َو
َ ِ َ ْ ِٕا
َ َ ْ ِٕاَو
َ ُ َ ِؤُا َ َو ِط َ ْ ٔ اَو َب ُ ْ َ َو
ْ ِ ر ِ َن ِ ا َ ِؤُا َ َو َ ِ َو
ُ َ ُ ْ َ َو ْ ُ ْ ٍ َ َٔا َ ْ َ ُق َ ُ َ
َن ُ ِ ْ ُ
3Aṭ-Ṭabarī säger att exegeterna haft en meningsskiljaktighet i frågan om vad som åsyftas med denna formulering. Vissa tolkade det som att dessa efterkommande lämnade bönen helt och hållet, andra menade att de dröjde med bönen och lät bönetiderna passera innan de bad (aṭ-Ṭabarī 1994: vol 5.
s.165).
[2:136] Säg: ‘‘Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham ochIsmaeloch Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [de andra] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja.’’
َو َ ِ اَ ْ ِٕا َ َ َلِ ُٔا َ َو َ ْ َ َ َلِ ُٔا َ َو ِ ّ ِ َ ٓا ْ ُ
َ ِ َ ْ ِٕا
َ ُ َ ِؤُا َ َو ِط َ ْ َٔ اَو َب ُ ْ َ َو َ َ ْ ِٕاَو
ُق َ ُ َ ْ ِ ر ِ َن ِ اَو َ ِ َو
َن ُ ِ ْ ُ ُ َ ُ ْ َ َو ْ ُ ْ ٍ َ َٔا َ ْ َ
[3:84] Säg: ‘‘Vi tror på Gud och på det som har uppenbarats för oss och det som uppenbarades för Abraham ochIsmaeloch Isak och Jakob och deras efterkommande och det som uppenbarades för Moses och Jesus och för [alla de övriga] profeterna av deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan dem. Och vi har underkastat oss Hans vilja.’’
َ ِٕا َ ْ َ ْؤَا َ َ َ ْ َ ِٕا َ ْ َ ْؤَا ِٕا
َ ْ َ ْؤَاَو ِهِ ْ َ ِ َ ِ اَو ٍح ُ
َو َ ِ اَ ْ ِٕا َ ِٕا
َ ِ َ ْ ِٕا
َب ُ ْ َ َو َ َ ْ ْٕاَو
ِط َ ْ َٔ اَو
َن َ ْ َ ُ َو َنوُر َ َو َ ُ ُ َو َب َٔاَو َ ِ َو اًر ُ َز َدوُواَد َ ْ َ ٓاَو
[4:163] VI HAR gett dig Vår uppenbarelse liksom Vi gav Noa och de profeter som följde efter honom Vår uppenbarelse, och liksom Vi gav Abraham ochIsmaeloch Isak och Jakob och deras efterkommande Vår uppenbarelse, och Jesus och Job och Jona och Aron och Salomo, och liksom Vi skänkte David en Skrift fylld av visdom.
Verser 2:136, 3:84 och 4:163 omtalar samtliga Ismael explicit. 2:136 och 3:84 är identiska i innebörd men skiljer sig litet i uttryck på arabiska: exempelvis innehåller 2:136 imperativet ‘‘säg’’ i plural (qūlū) medan imperativet i 3:84 står i singular (qul) och i 2:136 brukas prepositionen ilā iställer för ʿalā som i 3:84. I verserna uppmanar Gud de troende att bära vittnesmål om deras tro på det som sänts ned till dem och det som sänts ned till olika omnämnda profeter, Ismael däribland.
4:163 omtalar likaså Ismael explicit i samband med ett ertal andra profeter och nämner att Gud skänkt dem alla uppenbarelse. Att Ismael beskrivs ha mottagit uppenbarelse stärker den roll som profet och sändebud han explicit tillskrivs i vers 19:54.
َ ِ َ ْ ِٕا َو
ُ َو ً ُ َو َ ُ ُ َو َ َ َ ْاَو
َ ِ َ َ ْ ا َ َ َ ْ
[6:86] ochIsmaeloch Elisa, Jona och Lot — var och en av dessa har Vi satt högre än alla övriga skapade varelser —
ْ ِ ِاَ ْ ِٕاَو ْ ِ ِ رُذَو ْ ِ ِ َ ٓا ْ ِ َو
ٍطاَ ِ َ ِٕا ْ ُ َ ْ َ َ َو ْ ُ َ ْ َ َ ْ اَو
ٍ ِ َ ْ
[6:87] [dem] och andra bland deras förfäder, deras efterkommande och deras bröder. Vi utvalde dem och ledde dem till en rak väg.
َ ْ ُ ْ اَو َب َ ِ ْ ا ُ ُ َ ْ َ ٓا َ ِ ا َ ِ َ ْؤُا
ْ َ َ ء ُ َ َ ِ ْ ُ ْ َ نِٕ َ َة ُ اَو
َ ِ ِ َ ِ َ ِ ْا ُ ْ ً ْ َ َ ِ َ ْ َو
[6:89] Det var dessa män som Vi skänkte uppenbarelsen och klart omdöme och kallade till profeter. Och om dessa [av ditt folk] förnekar Våra [budskap], har Vi anförtrott dem åt dem som inte var förnekare —
ْ ُ ْذاَو
َ ِ َ ْ ِٕا
ِ ْ ِ ْ ا اَذَو َ َ َ ْاَو
ِر َ ْ َٔ ْ ا ْ ُ َو
[38:48] Och minnsIsmaeloch Elisa och Dhu’l-Ki ; de hörde alla till de främsta Ovanstående verser ur Sūrat al-Anʿām och Sūrat Ṣād tycks än en gång indikera Ismaels roll som profet och sändebud; Gud säger att Han föredragit Ismael, Jona, Lot och Elisa över al-ʿālamīn4 (6:86) vilket ger dessa en särskild, upphöjd status. Vers 6:87 fyller i att Gud från dessas fäder, bröder och ättlingar utvalt och väglett personer till en rak väg (ṣirāṭin mustaqīmin); vilket tycks placera de tidigare nämnda männen i upphöjda ätter. Vers 6:89 förtäljer att Gud skänkt dessa män ‘‘boken’’
(al-kitāb)5, omdömet (al-ḥukm)6 och det profetiska uppdraget (an-nubuwwa). Då dessa verser utgör en del av ett längre Abrahamnarrativ och då en rad andra karaktärer omtalas i verser 6:84-85 tycks dessa ord även omfatta dessa karaktärer och inte bara Ismael, Jona, Lot och Elisa. Vers 38:48 säger inget explicit om Ismaels, Elisas eller Ḏū al-Ki s roller som profeter eller sändebud i sig men understryker att dessa karaktärer hörde (eller hör, inget verb och därmed inget tempus brukas) till de bästa (al-aḫyār) och höjer återigen dessas status över andra människors.
4.2 Ismaels roll som Abrahams son och ättling
َ َ َ ْا اَ َ ْ َ ْ ا بَر ُ ِ اَ ْ ِٕا َل َ ْذِٕاَو
َم َ ْ َٔ ا َ ُ ْ نَٔا َِ َو ِ ْ ُ ْ اَو ً ِ ٓا
[14:35] OCH SE, Abraham [bad till Gud och] sade: ‘‘Herre! Gör detta land till en trygg till ykt och bevara mig och mina söner från att återfalla i avgudadyrkan —
ِ َ ِ ْا َ َ ِ َ َ َو يِ ا ِ ّ ِ ُ ْ َ ْا
َ ِ َ ْ ِٕا ء َ ا ُ ِ َ َ َر نِٕا َ َ ْ ِٕاَو
[14:39] Jag lovar och prisar Gud, som på min ålders höst har gett migIsmaeloch Isak! Min Herre hör sannerligen [människornas] bön.
َ ُب ُ ْ َ َو ِ َِ ُ ِ اَ ْ ِٕا َ ِ َوَو
َ َ َ ا ُ ُ َ َ َ ْ ا َ ّ ا نِٕا َِ
َن ُ ِ ْ ُ َٔاَو َٕا ُ ُ َ
6Med ḥukm åsyftas enligt Aṭ-Ṭabarī förståelse för dessa uppenbarade skrifter och kunskap om de domar eller föreskrifter (aḥkām) skrifterna innehåller (aṭ-Ṭabarī 1994: vol 3. s.298).
5Aṭ-Ṭabarī förklarar al-kitāba som åsyftande de skrifter som uppenbarats för Abraham och Moses (‘‘ṣuḥufa Ibrāhīma wa Mūsā’’); Zabūr som uppenbarats för David och Injīl som uppenbarats för Jesus (aṭ-Ṭabarī 1994: vol 3. s.298).
4Bokstavligen skulle detta begrepp betyda ‘‘världarna’’. Aṭ-Ṭabarī läser begreppet som betydande
‘‘världen under deras tid’’ (ʿālam azmānihim) (aṭ-Ṭabarī 1994: vol 3. s.297).
